David Copperfield/Del I/Kapitel 07

←  Jag utvidgar kretsen av mina bekantskaper

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Min första termin i Salem House

Mina lovdagar och i synnerhet en lycklig eftermiddag  →

SJUNDE KAPITLET.
Min första termin i Salem House.

Den följande dagen började skolan på fullt allvar. Jag erinrar mig, att det gjorde ett djupt intryck på mig, att bullret av de många rösterna plötsligt förstummades som i graven, då mr Creakle kom in efter frukosten och stannade i dörren och såg på oss, alldeles som jätten i sagan överskådar sina fångar.

Tungay stod vid mr Creakles sida. Jag tyckte att han icke hade någon anledning att med en så våldsam häftighet ropa »tyst!» eftersom alla gossarna hade blivit mållösa och orörliga.

Mr Creakle sågs och Tungay hördes tala på följande sätt:

»Nu, gossar, är det en ny termin. Passa på vad ni ha att sköta under den här tiden. Jag vill råda er att raska på med läxorna, ty jag ämnar raska på med karbasen. Jag tänker inte försumma mig. Det är inte värt att ni skubba er, ty ni skubba ändå inte bort de märken, som jag kommer att ge er. Och nu till arbete, varenda gosse!»

Då denna förfärliga inledning var slutad och Tungay hade skumpat ut igen, kom mr Creakle fram dit jag satt och sade mig, att om jag var känd för att bitas, så var det på samma sätt med honom. Därpå visade han mig käppen och frågade vad jag tyckte om den tanden. Var det en skarp tand, vasa? Var det en dubbeltand, vasa? Var den lång, vasa? Bet den djupt, vasa? Bet den? Vid varenda av dessa frågor gav han mig ett så hårt slag, att jag vred mig av smärta, och på detta sätt blev jag mycket snart en invigd medlem av Salem House (såsom Steerforth sade) och på samma gång mycket snart bragt till tårar.

Därmed vill jag emellertid alls icke säga, att jag var den ende som erhöll dessa utmärkelsetecken. Tvärtom undfägnades en stor mängd av pojkarna (i synnerhet de mindre) med dylika uppmärksamheter, då mr Creakle gjorde sin rond genom klassen. Halva skolan grät och jämrade sig innan dagens arbete hade börjat, och hur många som hade gråtit och jämrat sig innan dagens arbete var förbi, det vågar jag sannerligen icke nämna för att icke bli misstänkt för överdrift.

Jag tror knappast, att det någonsin funnits en människa, som funnit ett större nöje av sitt yrke än mr Creakle. Han hade samma njutning av att piska upp pojkarna som en annan av att tillfredsställa en stark matlust. Framför allt kunde han icke motstå en knubbig pojke; en sådan utövade en sådan dragningskraft på honom, att han rent av kände sig orolig till sinnes, innan han vederbörligen hade fått märka honom för dagen. Jag var själv knubbig och bör veta det. Varje gång jag nu tänker på den karlen, vet jag att mitt blod sjuder med den opartiska förtrytelse, som jag skulle ha känt, om jag hade kunnat veta allt om honom, utan att någonsin ha varit i hans våld; men det sjuder häftigt, därför att jag vet, att han var en oduglig, brutal varelse, som icke hade större rättighet till sin ansvarsfulla plats, än till att bli storamiral eller generalfältmarskalk, på vilka platser han antagligen skulle ha gjort oändligt mycket mindre skada än nu.

Huru slaviskt underdåniga voro vi icke, vi arma små stackare, mot vår grymme härskare! Då jag nu skådar tillbaka, tänker jag på vilken början av livet det var, att på sådant sätt lära sig att lisma och krypa för en person sådan som han!

Här sitter jag åter vid pulpeten och betraktar hans ansikte, betraktar det i all ödmjukhet, medan han linjerar en räknebok åt ett annat offer, vars händer nyligen blivit tillplattade med denna samma linjal och som söker att avtorka smärtan med en näsduk. Jag har mycket att göra. Jag betraktar icke hans ansikte av sysslolöshet, utan emedan mina ögon dragas dit av ett slags trollkraft, av en bävande önskan att veta vad han härnäst ämnade göra, och om det skulle bliva min eller någon annans tur att lida. En lång rad av små gossar bakom mig observera det med samma oroliga spänning. Jag tror att han vet det, ehuru han låtsar som om han icke gjorde det. Han gör förskräckliga grimaser under det han linjerar den där boken, och nu kastar han blicken åt sidan nedåt vår rad, och vi böja allesammans våra huvuden ned över boken och darra. Strax därefter sitta vi åter och betrakta honom. En olycklig förbrytare, som blivit funnen skyldig till ett räknefel, träder på hans befallning fram till honom. Brottslingen framstammar ursäkter och lovar att söka göra det bättre nästa gång. Mr Creakle fabricerar en kvickhet innan han slår honom, och vi skratta åt den, medan våra ansikten äro så gråa som aska och våra hjärtan sitta ända upp i halsgropen.

Här sitter jag åter vid pulpeten en kvav sommaraftom. Det surrar och sorlar i öronen på mig, som om gossarna vore lika många spyflugor. Jag har en obehaglig känsla av det halvljumma fettet (vi ha ätit mid- dag för ett par timmar sedan), och mitt huvud är tungt som bly. Jag skulle vilja giva allt i världen för att få sova. Jag sitter med mina ögon fästa på mr Creakle, blinkade åt honom likt en uggleunge; då sömnen för ett ögonblick överväldigar mig, ser jag honom likväl dunkelt i min slummer, huru han sitter där och linjerar sina böcker, till dess han smyger sig bakom mig och väcker mig till klarare medvetande av honom medelst en röd strimma över min rygg.

Jag befinner mig nu ute på lekplatsen, och mina ögon äro fortfarande förtrollade av honom, ehuru jag ej kan se honom. Fönstret, i vars närhet jag vet att han sitter och äter sin middag, träder fram i hans ställe, och jag betraktar detta i stället för honom. Visar han sitt ansikte nära det, antager mitt ett bedjande och undergivet uttryck. Tittar han ut genom rutan, stannar den djärvaste pojken (Steerforth undantagen) mitt i ett rop eller tjut och blir helt tankfull. En dag slår Traddles (den olyckligaste gosse i världen) händelsevis sönder detta samma fönster med en boll. Jag ryser ännu i detta ögonblick vid den förfärliga känslan av att ha sett det ske och veta, att bollen studsat mot mr Creakles heliga huvud.

Den stackars Traddles! I en åtsittande, ljusblå dräkt som gav hans armar och ben utseende av köttkorvar, var han alltid den muntraste och olyckligaste av alla gossarna. Han fick alltid smaka käppen — jag tror att han fick ett kok stryk varenda dag under denna termin, med undantag av en måndag, då han slapp med en handplagga på båda händerna — och skulle alltid skriva till sin onkel därom, men gjorde det aldrig. Då han ett ögonblick hade lutat huvudet mot pulpeten, blev han åter glad och munter, började skratta igen och rita full sin tavla med benrangel, innan hans ögon ännu hunnit torka. I början kunde jag icke begripa vilken tröst Traddles kunde finna uti att teckna benrangel, och ansåg honom en tid bortåt för ett slags eremit, som genom dessa sinnebilder erinrade sig om att han ej i evighet kunde komma att få stryk, men antagligen gjorde han det endast för att de voro så lätta att rita och icke behövde några anletsdrag.

Han var en mycket hederlig gosse, den Traddles, och han ansåg det vara en helig plikt för gossarna att hjälpa varandra. Han fick vid flera tillfällen plikta för denna sin uppfattning och i synnerhet en gång, då Steerforth skrattade i kyrkan, men klockaren trodde att det var Traddles och tog och ledde ut honom. Jag ser honom ännu, huru han går bort under bevakning, följd av församlingens föraktfulla blickar. Han sade aldrig vilken den verklige förbrytaren var, ehuru han fick umgälla det dagen därpå och blev instängd i så många timmar, att hans latinska lexikon vimlade av en hel kyrkogård full av benrangel, då han kom ut. Men han fick även sin belöning. Steerforth sade, att Traddles icke var någon skvallertacka, och detta ansågo vi allesammans för det högsta lovord. Jag för min del skulle för att vinna en sådan belöning velat utstå en hel hop, ehuru jag var vida mindre modig än Traddles och icke på långt när så gammal.

Att se Steerforth vandra till kyrkan framför oss med miss Creakle under armen, var en av de stora synerna i mitt liv. Jag tyckte icke att miss Creakle kunde jämföras med lilla Emili i fråga om skönhet och jag älskade henne icke (jag vågade ej), men jag ansåg henne för en ung dam med ovanliga behag och oöverträfflig i fin belevenhet. Då Steerforth, klädd i vita byxor, bar parasollen åt henne, kände jag mig stolt över att vara bekant med honom och tyckte att hon icke skulle kunna undgå att tillbedja honom av allt sitt hjärta. Mr Sharp och mr Mell voro även betydande personer i mina ögon, men i jämförelse med dem var Steerforth detsamma som solen i jämförelse med två stjärnor.

Steerforth fortfor att beskydda mig och visade sig såsom en mycket nyttig vän, eftersom ingen vågade förolämpa den som han hedrade med sin ynnest. Han kunde icke — i alla händelser gjorde han det icke — försvara mig mot mr Creakle, som alltid var mycket sträng emot mig, men varje gång, som jag hade blivit behandlad värre än vanligt, sade han alltid, att jag behövde litet av hans mod och att han icke skulle ha tålt det, vilket jag betraktade såsom en uppmuntran och fann vara mycket vackert av honom. Mr Creakles stränghet medförde en fördel, men också blott en enda, efter vad jag vet. Han märkte nämligen, att mitt plakat satt honom i vägen, då han gick fram och tillbaka bakom den bänk, på vilken jag satt, och i förbigående ville giva mig ett rapp; detta blev därföre snart borttaget, och jag såg icke vidare till det.

En tillfällig omständighet befäste förtroligheten mellan mig och Steerforth på ett sätt som uppfyllde mig med djup stolthet och tillfredsställelse, ehuru den stundom även medförde sina olägenheter. Medan han en gång gjorde mig den äran att tala med mig ute på lekplatsen, kom jag händelsevis att yttra, att något eller någon — jag har glömt vad det var — liknade något eller någon i Peregrine Pickle. Han sade ingenting för ögonblicket, men då han skulle gå i säng på kvällen, frågade han mig, om jag hade den där boken.

Jag svarade nej, men förklarade huru jag hade kommit att läsa den och alla andra böcker, som jag hade läst.

»Och kommer du ihåg dem?» sade Steerforth.

»Ja, bevars», svarade jag; jag hade ett gott minne och trodde att jag mycket väl kom ihåg dem.

»Nå, då ska jag säga dig något, unga Copperfield», sade Steerforth, »du ska tala om dem för mig. Jag kan inte somna tidigt på kvällen och vaknar ofta tidigt på morgonen, och vi skola gå igenom dem den ena efter den andra, så att det ska bli precis som i Tusen och en natt.»

Jag kände mig i högsta grad smickrad av detta förslag, vilket vi började sätta i verket ännu samma kväll. Vilka oförrätter jag begick emot mina älsklingsförfattare vid min tolkning av dem, är jag icke i stånd att säga och skulle icke heller gärna vilja veta det, men jag hyste en fast tro till deras sanning och berättade, såvitt jag vet, på ett okonstlat, naturligt sätt, och dessa egenskaper räckte ett gott stycke.

Det ledsamma var, att jag ofta var sömnig om kvällen eller nedslagen och icke vidare hågad för att fortsätta berättelsen, och då var det ett rätt besvärligt arbete, men det måste utföras, eftersom det naturligtvis icke kunde komma i fråga att gäcka Steerforths väntan eller göra honom emot. Och på morgonen, då jag var trött och bra gärna skulle ha velat vila mig en timme längre, var det mycket tråkigt att bli väckt liksom sultaninnan Scheherazade och tvungen att berätta en lång historia innan morgonklockan ringde, men Steerforth ville icke veta av något skolkande, och som han i ersättning hjälpte mig med min räkning och mina uppsatser eller vad annat som helst, som föll sig svårt för mig, förlorade jag icke genom denna överenskommelse. Emellertid bör jag icke göra mig själv orätt. Jag drevs varken av någon egennyttig eller egoistisk bevekelsegrund eller av fruktan för honom. Jag beundrade och älskade honom, och hans bifall var mig en tillräcklig belöning; det var så dyrbart för mig, att jag nu ser tillbaka på dessa obetydligheter med svidande hjärta.

Steerforth var för övrigt omtänksam och ådagalade vid ett särskilt tillfälle sin omtänksamhet på ett oböjligt sätt, efter vad jag förmodar, till icke ringa förargelse för stackars Traddles och de andra. Det brev, Peggotty hade lovat mig — vilket kärkommet brev det var! — kom innan terminen hade pågått särdeles många veckor, och med det en kaka i ett riktigt bo av apelsiner samt två buteljer körsbärsvin. Denna skatt lade jag pliktskyldigast vid Steerforths fötter och bad honom anse det för sin egendom.

»Vet du vad, unga Copperfield», sade han, »vinet ska gömmas för att fukta din strupe med, när du berättar dina historier.»

Jag rodnade vid denna tanke och bad honom i min blygsamhet, att icke tänka därpå, men han förklarade, att han hade märkt, att jag stundom var hes — litet rosslig i halsen, var det uttryck han begagnade — och varenda droppe skulle användas till det av honom nämnda ändamålet. Vinet blev följaktligen inlåst i hans koffert och fylldes av honom på en flaska och utportionerades åt mig genom en i korken anbragt penna, så ofta jag ansågs vara i behov av en styrkedryck. För att göra denna ännu kraftigare, var han stundom nog vänlig att pressa litet apelsinsaft uti den eller giva den en tillsats av litet stött ingefära eller ett par droppar pepparmynta, och ehuru jag icke vill påstå, att smaken förbättrades genom dessa experiment, eller att det just blev en komposition som man skulle ha använt såsom magstärkande medel, drack jag den likväl samvetsgrant afton och morgon och var honom i hög grad tacksam för hans uppmärksamhet.

Efter vad det förekommer mig, tillbragte vi ett par månader med Peregrine Pickle och ännu ett par månader med de andra, och vinet räckte nästan lika länge som berättelserna. Den stackars Traddles — jag kan aldrig tänka på honom utan med en sällsam fallenhet för att skratta med tårar i ögonen — var liksom ett slags kör och låtsade som om han finge kramp av de komiska partierna och som om han blev överväldigad av förskräckelse, då någonting av det hemska slaget förekom i berättelsen. Detta förbryllade mig tämligen ofta. Jag erinrar mig att det hörde till hans stående kvickheter, att påstå, att tänderna skallrade i munnen på honom, varje gång det var tal om en alguarzil i Gil Blas' äventyr, och jag kommer ihåg, att då Gil Blas sammanträffade med rövarkaptenen i Madrid, härmade den olycklige spefågeln ett sådant anfall av förskräckelse, att han hördes av mr Creakle, som gick och strök ute i korridoren, samt vederbörligen blev avstraffad för oordentligt uppförande i sovrummet.

Allt det romantiska och drömmande, som bodde inom mig, utvecklades genom allt detta berättande i mörkret, och såtillvida torde denna sysselsättning icke ha varit vidare gagnelig för mig, men det att jag omhuldades såsom ett slags rolighetsdocka i det rum där jag låg och medvetandet om att denna min talang omtalades bland de andra gossarna och ådrog mig en icke ringa uppmärksamhet, ehuru jag var den yngste av dem, uppmuntrade mig till flit. I en skola, som styres med ren grymhet, är det icke antagligt att man lär sig mycket, vare sig föreståndaren är en stympare eller icke. Jag tror att gossarna i vår skola i det hela taget voro så okunniga som skolgossar gärna kunna vara; de blevo alltför mycket oroade och piskade för att kunna lära sig särdeles mycket, och man kan lika litet göra framsteg i sina studier, som man kan göra framsteg i något annat avseende under ständig olycka, plåga och förtret. Men min lilla fåfänga och Steerforths bistånd hjälpte mig dock framåt, och om jag än därigenom icke i någon mån undgick straff, utgjorde jag likväl under den tid jag var där ett undantag från den stora hopen, eftersom jag alltjämt plockade upp ett eller annat litet korn av vetande.

Häruti understöddes jag mycket av mr Mell, som visade mig en välvilja, vilken jag med tacksamhet erinrar mig. Det gjorde mig alltid ont att se Steerforth behandla honom med systematiskt förakt och sällan försumma något tillfälle till att såra hans känslor eller till att få andra att göra det. Detta oroade mig en lång tid och det så mycket mera, som jag inom kort hade berättat Steerforth, för vilken jag lika litet kunde dölja en sådan hemlighet, som jag kunde gömma en kaka eller någon annan sak för honom, om de båda gamla kvinnorna, till vilka mr Mell hade tagit mig med sig, och jag fruktade ständigt, att Steerforth skulle berätta det tillbaka och håna honom därför.

Då jag den första morgonen åt min frukost och vid flöjtens toner somnade i skuggan av påfågelsfjädrarna, drömde säkert ingendera av oss om vilka följderna skulle bliva av min ringa persons införande i detta fattighus. Men besöket fick sina oförutsedda följder, och det på sitt sätt av en allvarlig natur.

En dag, då mr Creakle höll sig inne till följd av opasslighet, något som naturligtvis väckte ett glatt jubel i hela skolan, gick det mycket bullersamt till under förmiddagstimmarna. Gossarnas stora glädje och belåtenhet gjorde det svårt att styra dem, och ehuru den fruktade Tungay visade sig två eller tre gånger med sitt träben och skrev upp namnen på de värsta syndarna, gjorde detta likväl icke något synnerligt intryck, emedan de voro tämligen säkra om att de, göra vad de ville, skulle råka illa ut den följande dagen, varför de förmodligen ansågo det klokast att roa sig i dag.

Det var egentligen talat en halv fridag, eftersom det var lördag, men som stojet ute på lekplatsen skulle ha stört mr Creakle och det icke var något gott promenadväder, höllos vi inne i skolan på eftermiddagen och fingo några lättare övningar än vanligt. Det var den dag på vilken mr Sharp gick ut för att få sin peruk bränd, och mr Mell, som hade det värsta trälarbetet, skötte därför ensam undervisningen.

Om jag kunnat förbinda föreställningen om en tjur eller en björn med en så mild varelse som mr Mell, skulle jag, vid minnet av honom denna eftermiddag, då stojet var som värst, tänka mig honom såsom ett av dessa djur, retat av tusen hundar. Jag ser honom luta sitt värkande, mot den knotiga handen stödda huvud ned över boken på pulpeten och ömkligen söka att sköta sitt brydsamma arbete under ett tumult, som skulle ha gjort själva ordföranden i underhuset vimmelkantig. Gossar sprungo från och till sina platser, lekande »kappas om hålet»; där voro skrattande pojkar, sjungande pojkar, pratande pojkar, dansande pojkar och tjutande pojkar, pojkar som skrapade med fötterna, pojkar som snurrade runt och grinade och lipade och gjorde narr av honom, bakom honom och mittför hans ögon, gjorde narr av hans fattigdom, hans stövlar, hans rock, hans mor, av allt som tillhörde honom och som de borde haft aktning för.

»Tyst!» ropade mr Mell, i det han plötsligt reste sig upp och slog boken i pulpeten. »Vad ska detta betyda? Det är alldeles omöjligt att uthärda det; man kan bli galen. Huru kunna ni uppföra er så emot mig?»

Det var min bok med vilken han hade slagit i pulpeten, och som jag stod vid hans sida och följde hans blick, medan den flög över klassen, såg jag alla gossarna stanna, i det några blevo förvånade, andra halvt förskräckta och åter andra kanske bedrövade.

Steerforths plats var i den motsatta ändan av den långa salen. Han stod med ryggen mot väggen och händerna i fickorna och såg på mr Mell med spetsad mun, som om han visslade, medan mr Mell såg på honom.

»Tyst, mr Steerforth!» sade mr Mell.

»Tyst, ni själv!» sade Steerforth och blev helt röd i ansiktet. »Till vem talar ni?»

»Sätt er ned!» sade mr Mell.

»Sätt er ned själv», sade Steerforth, »oech sköt er syssla.»

Ett fnissande hördes och ett visst bifall, men mr Mell var så blek, att tystnad genast uppstod, och en gosse, som hade sprungit bakom honom för att härma hans mor, ändrade beslut och låtsade som om han ville ha sin penna formerad.

»Om ni tror, Steerforth», sade mr Mell, »att jag inte vet vilket inflytande ni har på alla här» — han lade sin hand på mitt huvud, utan att, efter vad jag förmodar, tänka på vad han gjorde — »eller att jag inte märkt huru ni under de sista minuterna uppeggat de mindre gossarna till alla slags förnärmelser mot mig, så misstager ni er.»

»Jag besvärar mig inte med att tänka det ringaste på er», svarade Steerforth kallt, »således tycks jag inte kunna misstaga mig.»

Och om ni använder er ställning såsom favorit här, sir», fortfor mr Mell med skälvande läppar, »till att förolämpa en gentleman…»

»Vad för en? Var är han?» sade Steerforth.

Här ropade en av gossarna: »Fy, Steerforth! Det där är inte rätt!» Det var mr Traddles, vilken mr Mell genast gjorde helt snopen genom att befalla honom att vara tyst.

»Till att förolämpa en person, som haft mycken motgång i livet och aldrig förnärmat er, men väl givit er många skäl, vilka ni är tillräckligt gammal och förståndig för att kunna fatta, till att inte håna honom», sade mr Mell, medan hans läppar skälvde allt häftigare, »så begår ni en låg och dålig handling. Ni kan sätta er eller stå, eftersom ni behagar, sir. Fortsätt, Copperfield.»

»Vänta ett ögonblick, unge Copperfield», sade Steerforth och närmade sig. »Jag vill säga er en sak, mr Mell, en gång för alla. Då ni tar er friheten att kalla mig låg eller dålig eller någonting dylikt, är ni en oförskämd tiggare. En tiggare är ni alltid, som ni vet, men om ni gör detta, är ni en oförskämd tiggare.»

Jag vet inte riktigt, om han ämnade slå till mr Mell eller om mr Mell ämnade slå till honom, eller om en sådan avsikt fanns på någondera sidan, men jag såg hela skolan bli så stel och orörlig, som om den blivit förvandlad till sten, och jag upptäckte, att mr Creakle stod mitt ibland oss med Tungay vid sin sida, och att mrs och miss Creakle tittade in genom dörren, som om de voro rädda. Mr Mell satt några ögonblick alldeles tyst, med armbågarna mot pulpeten och ansiktet dolt i händerna.

»Mr Mell», sade mr Creakle, i det han ruskade honom i armen, och hans viskning kunde nu höras så tydligt, alt Tungay icke behövde upprepa hans ord, »jag vill hoppas, att ni inte glömt er?»

»Nej, sir, nej», svarade läraren, i det han blottade sitt ansikte och skakade på huvudet under stark rörelse och gnuggade händerna. »Nej, sir, nej. Jag har kommit ihåg mig, sir — nej, mr Creakle, jag har inte glömt mig, Jag har kommit ihåg mig, sir. Jag — jag — skulle önska, att ni hade kommit ihåg mig litet förr, mr Creakle. Det — det — skulle ha varit vackrare, sir, mera rätt gjort, sir. Det skulle ha besparat mig åtskilligt, sir.»

Mr Creakle, som såg skarpt på mr Mell, lade handen på Tungays axel, klev upp på bänken bredvid honom och satte sig på pulpeten. Sedan han från denna tron ytterligare hade stirrat skarpt på mr Mell, medan denne skakade på huvudet och i samma häftigt upprörda tillstånd gnuggade sina händer, vände sig mr Creakle om mot Steerforth och sade:

»Nå, sir, eftersom han inte vill nedlåta sig att svara mig, så säg mig ni, vad det är.»

Steerforth undvek frågan en kort stund under det han betraktade sin motståndare med förakt och förbittring, utan att yttra ett ord. Jag erinrar mig, att jag under denna tystnad icke kunde låta bli att tänka på hur bra han såg ut och hur tarvlig och simpel mr Mell såg ut i jämförelse med honom.

»Vad menade han med att tala om favoriter?» sade Steerforth slutligen.

»Favoriter?» upprepade mr Creakle, medan ådrorna i hans panna hastigt svällde upp. »Vem talar om favoriter?»

»Det gjorde han», sade Steerforth.

»Och vad menade ni med det, sir?» frågade mr Creakle, i det han förbittrad vände sig om mot sin medhjälpare.

»Jag menade, mr Creakle», svarade han med dämpad röst, »jag menade vad jag sade — att ingen lärjunge var berättigad att begagna sig av sin ställning som favorit till att förolämpa mig.»

»Förolämpa er!» sade mr Creakle. »Nej, hör man på bara! Men, med er gunstiga tillåtelse, herr Vad-ni-heter», och nu lade mr Creakle sina armar med spanskt rör och alltsammans i kors över bröstet och gjorde sådana rynkor i sin panna, att hans små ögon knappast kunde upptäckas under dem, »då ni talade om favoriter, visade ni då den tillbörliga aktningen mot mig? Mot mig, sir», sade mr Creakle, i det han plötsligt sträckte fram sitt huvud och därefter drog det tillbaka igen, »föreståndaren för denna anstalt och er principal?»

»Jag medger gärna, att det var en smula förhastat», sade mr Mell. »Jag skulle inte ha sagt det, om jag hade varit lugn.»

Här föll Steerforth in:

»Därefter sade han, att jag var låg och därefter sade han, att jag var dålig, och så kallade jag honom en tiggare. Om jag hade varit lugn, skulle jag kanske inte ha kallat honom en tiggare. Men jag gjorde det och är villig att bära följderna.»

Utan att måhända tänka på vad som kunde följa av detta, kände jag mig helt förtjust över detta käcka tal. Det gjorde även intryck på gossarna, ty ett lågt sorl hördes ibland dem, ehuru ingen yttrade ett ord.

»Det överraskar mig, Steerforth — ehuru er uppriktighet gör er all heder», sade mr Creakle, »onekligen gör er all heder — det överraskar mig, Steerforth, det tillstår jag, att ni kunnat begagna en sådan benämning på en person som är anställd och avlönad i Salem House, Sir.»

Steerforth uppgav ett kort skratt.

»Detta är inte något svar på min anmärkning, sir», sade mr Creakle. »Jag väntar mera av er än så, Steerforth.»

Om mr Mell såg tarvlig och simpel ut i mina ögon i jämförelse med den vackra gossen, skulle det vara omöjligt att beskriva huru simpel mr Creakle tog sig ut.

»Låt honom förneka det, om han kan», sade Steerforth.

»Neka, att han är en tiggare, Steerforth?» utbrast mr Creakle. »Var går han då och tigger?»

»Om han inte själv är en tiggare, så är åtminstone hans nära anförvant det», sade Steerforth. »Det kan just vara detsamma.»

Han såg på mig, och mr Mells hand klappade mig vänligt på axeln. Jag såg upp med blossande ansikte och ångerfullt hjärta, men mr Mells ögon voro fästa på Steerforth. Han fortfor att klappa mig vänligt på axeln, men såg på honom.

»Eftersom ni fordrar att Jag ska rättfärdiga mig, mr Creakle», sade Steerforth, »och säga vad jag menar, så har jag ingenting annat att säga, än att hans mor lever på den allmänna välgörenheten i ett fattighus.»

Mr Mell såg ännu på honom och klappade mig ännu vänligt på axeln, medan han, om jag hörde riktigt, sade viskande till sig själv: »Ja, det var det jag kunde tro!»

Mr Creakle vände sig om mot sin medhjälpare med rynkad panna och tillgjord artighet och sade:

»Ni hör vad denne unge gentleman säger, mr Mell. Var av den godheten och tillrättavisa honom så att hela skolan hör det.»

»Han har obestridligen rätt och behöver ingen till- rättavisning däri», svarade mr Mell mitt under en dödstystnad. »Vad han säger, är sant.»

»Var då av den godheten och förklara offentligt», sade mr Creakle, i det han lutade huvudet åt ena sidan och lät sina ögon rulla runt om i klassen, »huruvida detta någonsin förr än nu kommit till min kännedom.»

»Inte direkt, efter vad jag tror», svarade han.

»Huru, vet ni det inte?» sade mr Creakle. »Ni vet det inte?»

»Jag förmodar att ni aldrig ansett mina ekonomiska omständigheter vara så synnerligt goda», svarade medhjälparen. »Ni vet hurudan min ställning är och alltid varit här.»

När ni talar på detta sätt», sade mr Creakle, medan hans ådror blevo ännu tjockare än förut, »kan jag inte tro annat än att ni befunnit er i en alldeles falsk ställning och tagit den här skolan för en fattigskola. Mr Mell, vi måste skiljas åt och ju förr, ju hellre.»

»Helst strax», svarade mr Mell och reste sig upp.

»Det beror på er, sir», sade mr Creakle.

»Jag tager avsked av er, mr Creakle, och av er alla», sade mr Mell, i det han såg sig om i klassen och åter klappade mig vänligt på axeln. »Det bästa jag kan önska er, James Steerforth, är, att ni en gäng måtte komma att blygas över ert uppförande i dag. För ögon- blicket ser jag hellre allt annat i er än en vän till mig eller till någon för vilken jag hyser deltagande.»

Han lade ännu en gång handen på min axel, tog sin flöjt och några få böcker upp ur pulpeten, i vilken han läl nyckeln sitta kvar åt sin efterträdare, och lämnade klassen med sina saker under armen. Mr Creakle höll därefter, genom Tungay, ett tal, varuti han tackade Steerforth därför att han, ehuru kanske väl varmt, hade försvarat Salem Houses värdighet och oberoende, och vilket han avslöt med att giva Steerforth en handtryckning, medan vi ropade tre gånger hurra — jag visste ej riktigt varför, men antog, att det var för Steerforth och instämde därför uti ropet av allt mitt hjärta, ehuru jag kände mig ganska nedslagen. Därefter piskade mr Creakle upp Tommy Traddles, emedan denne hade överraskats med att gråta i stället för att jubla över mr Mells bortgång, och begav sig därefter tillbaka till sin soffa eller sin säng, eller varifrån han annars hade kom- mit.

Vi voro nu överlämnade åt oss själva, och jag erinrar mig att vi sågo helt snopna på varandra. För min egen del kände jag en sådan förebråelse och förkrosselse över det som hade skett, att ingenting skulle ha återhållit mina tårar, undantagandes fruktan för att Steerforth, som ofta betraktade mig, skulle ha ansett det för ovänligt eller — såsom jag av vår ömsesidiga ålder och den känsla, varmed jag såg upp till honom, snarare borde kalla det — olydigt, ifall jag hade röjt den rörelse, som då nedtyngde mig. Han var mycket ond på Traddles och sade, att det gladde honom, att han fått den lön han förtjänte.

Den stackars Traddles, som hade genomgått stadiet att ligga med huvudet på pulpeten och, efter vanan, lättade sitt hjärta med att rita en hel mängd benrangel, svarade, att det brydde han sig icke om, och att mr Mell hade blivit illa behandlad.

»Vem har då behandlat honom illa, min ömsinta mamsell?»

»Det har du gjort», svarade Traddles.

»Vad har jag då gjort?» sade Steerforth.

»Vad du har gjort?» genmälde Traddles. »Du har sårat hans känslor och gjort att han mist sin plats.»

»Hans känslor!» upprepade Steerforth föraktfullt. »Hans känslor repa sig nog snart, det ansvarar jag för. Hans känslor äro inte lika dina, Traddles. Vad hans plats beträffar — den var ju präktig, eller hur? — så tror du inte, att jag tänker skriva hem och laga att han får litet pengar, din dumsnut?»

Vi funno att detta var en mycket ädel avsikt hos Steerforth, vilkens mor var änka och rik och, efter vad det sades, gjorde allt vad han bad henne om. Vi voro allesammans glada över att se Traddles så där »stukad» och höjde Steerforth till skyarna, i synnerhet då han nedlät sig till att förklara, att vad han hade gjort, det hade han gjort endast och allenast för vår skull, och att han hade gjort oss en stor tjänst genom att handla så där oegennyttigt.

Men jag måste tillstå, att då jag den aftonen skulle till att berätta en roman i mörkret, tycktes mr Mells gamla flöjt mer än en gång ljuda sorgset i mina öron, och att det, då Steerforth slutligen tröttnade vid att längre höra på mig, föreföll mig som om den spelade så dystert någonstädes, att jag kände mig helt olycklig därvid.

Jag glömde honom likväl snart för betraktandet av Steerforth, som helt obesvärat och utan böcker — han förekom mig kunna allting utantill — övertog några av hans lektioner, till dess en ny lärare blev antagen. Den nye läraren kom från en lärdomsskola och innan han trädde in i sin tjänst, spisade han middag tillsammans med mr Creakles familj för att bli presenterad för Steerforth. Denne senare berömde honom mycket och berättade oss, att han var en riktig »baddare». Utan att ha någon klar föreställning om vilken lärd utmärkelse detta ord betecknade, hyste jag likväl mycken aktning för honom på grund därav och hyste icke det ringaste tvivel om hans överlägsna kunskaper, ehuru han aldrig gjorde sig så mycket besvär med mig som mr Mell hade gjort.

Det förekom ännu blott en enda händelse utom det dagliga skollivet under denna termin, som gjorde på mig ett intryck, som ännu lever kvar — och detta av många skäl.

Medan vi en eftermiddag voro i ett svårt sinnestillstånd och mr Creakle piskade och slog förskräckligt, trädde Tungay in och ropade på sitt vanliga högljudda sätt:

»Främmande till Copperfield!»

Några ord växlades mellan honom och mr Creakle om vilka de främmande voro och i vilket rum de skulle visas in, och därpå tillsades jag, som enligt bruket hade stigit upp vid anmälningen och kände mig helt matt och svag av överraskning, att gå ned för baktrappan och sätta på mig en ren krage, innan jag infann mig i matsalen. Denna befallning lydde jag med en sådan brådska och en sådan beklämning, som min unga själ aldrig förr hade känt, och då jag kom till salsdörren, och den tanken uppstod hos mig, att det kanske kunde vara min mor — jag hade ända till detta ögonblick endast tänkt på mr eller miss Murdstone — drog jag min hand tillbaka från låset och stannade för att snyfta litet innan jag gick in.

I början såg jag ingen, men då jag kände en tryckning mot dörren och tittade bakom den, fick jag där till min stora förvåning se mr Peggotty och Ham nicka och vinka åt mig med sina hattar och tränga varandra mot väggen. Jag kunde icke låta bli att skratta, men detta var vida mera av glädje över att se dem, än åt deras utseende. Vi tryckte hjärtligt varandras händer, och jag skrattade och skrattade, till dess jag tog fram min näsduk och torkade mina ögon.

Mr Peggotty, som, efter vad jag erinrar mig, icke höll sin mun en enda gång under hela detta besök, visade mycket deltagande, då han såg mig göra detta, och stötte till Ham med armbågen för att få honom att säga något.

»Krya upp er, master Davy!» sade Ham på sitt vanliga tafatta sätt. »Kors vad ni har vuxit!»

»Har jag vuxit?» sade jag och torkade mina ögon.

Jag grät icke av någon särskild orsak, det vet jag, men hur det kom sig, så fick åsynen av gamla vänner mig att gråta.

»Om master Davy har vuxit! Har han inte vuxit?» sade han.

»Ja, har han inte?» sade mr Peggotty.

De fingo mig att skratta genom att skratta åt varandra, och därpå skrattade vi alla tre, till dess jag åter var nära att gråta.

»Vet ni hur det står till med mamma, mr Peggotty?» sade jag. »Och hur min kära, kära, gamla Peggotty mår?»

»Ovanligt!» sade mr Peggotty.

»Och lilla Emili och Gummidge?»

»Ovanligt!» sade mr Peggotty.

Nu uppstod en tystnad. För att bryta denna, drog mr Peggotty två ofantliga humrar, en ofantlig krabba och en väldig segeldukspåse med räkor upp ur fickan och staplade upp dem mellan Hams armar.

»Ser ni», sade mr Peggotty, »som vi sågo, att ni tyckte om en liten smakbit till sovel, när ni var hos oss, togo vi oss friheten att ta det här med oss. Gamla mor har kokat dem, Mrs Gummidge har själv kokat dem. Ja», fortfor mr Peggotty helt långsamt, tydligen benägen att icke släppa detta ämne, emedan han icke hade något annat till hands, »jag försäkrar er att mrs Gummidge har kokat dem.»

Jag yttrade min tacksamhet, och sedan mr Peggotty hade sett på Ham, som stod och log som ett får åt skaldjuren, utan något försök att komma honom till hjälp, sade han:

»Ser ni, vi kom med tillhjälp av vind och ström i en av våra Yarmouthskutor över till Gravesend. Syster min skrev upp namnet på det här stället åt mig och skrev och sa, att om jag någon gång skulle komma till Gravesend, så skulle jag titta hit och fråga efter master Davy och hälsa honom från henne och säga att familjen mådde riktigt ovanligt. Lilla Emili, ser ni, skriver nog till syster min, när jag nu kommer hem, och talar om att jag träffat er och att ni likaledes mådde ovanligt, och så blir det trevligt som en riktig runddans.»

Jag måste betänka mig ett ögonblick innan jag fullt fattade vad mr Peggotty menade med detta talesätt, som uttryckte en verklig cirkel av begrepp. Därefter tackade jag honom hjärtligt och sade, med en viss känsla av att jag rodnade, att jag förmodade, att lilla Emili också hade blivit förändrad sedan den tid då vi gingo och plockade stenar och snäckor nere vid stranden.

»Hon håller på att bli riktigt stora flickan, det är vad hon gör», sade mr Peggotty. »Fråga bara honom.»

Han menade Ham, som stod och strålade av förtjusning och bifall över påsen med räkorna.

»Hennes vackra ansikte!» sade mr Peggotty, medan hans eget sken som ett ljus.

»Hennes kunskaper!» sade Ham.

»Hennes skrivning!» sade mr Peggotty. »Den är så svart som kol och så stor att man kan se den var som helst.»

Det var verkligen rörande att se den förtjusning varav mr Peggotty fylldes, då han tänkte på sin lilla gunstling. Han står åter framför mig, med sitt stora, grova, håriga ansikte strålande av en glad kärlek och stolthet, som det är mig omöjligt att beskriva. Hans ärliga ögon tändas och tindra, som om deras låga djupt upprördes av någonting ljust och klart. Hans breda bröst häver sig av glädje. Hans starka, tafatta händer knyta sig i hans iver, och han ger sina ord eftertryck med en högerarm, som i mina barnögon tager sig ut som en slägga.

Ham var lika ivrig som han, och jag är övertygad att de skulle ha sagt mycket mera om henne, om de icke hade blivit förlägna i anledning av Steerforths plötsliga inträde. Denne, som såg mig stå och tala med två främlingar i ett hörn av rummet, stannade i en sång, som han sjöng, och sade: »Jag visste inte att du var här, unge Copperfield!» (ty detta var icke det vanliga mottagningsrummet) och gick förbi oss för att gå ut.

Jag är icke säker på huruvida det var av stolthet över att ha en sådan vän som Steerforth, eller av önskan att förklara för honom hur det kom sig att jag hade en vän sådan som mr Peggotty, som jag ropade på honom just som han skulle till att gå ut, men jag sade helt blygsamt — store Gud, vad allt står klart och levande för mig efter så lång tids förlopp —:

»Var snäll och gå inte, Steerforth. Det här är två fiskare från Yarmouth — mycket bra och hyggliga människor — som äro släkt med min sköterska och ha kommit från Gravesend för att hälsa på mig.»

»Å!» sade Steerforth. »Det gläder mig att se dem. Hur står det till med er båda?»

Det låg en otvungenhet i hans sätt — det var glatt och fritt, men icke skrytsamt och övermodigt, detta sätt — vilken jag ännu tror måste ha haft någonting förtrollande uti sig. Jag tror ännu, att hans hållning, hans livlighet, hans vackra ansikte och växt, hans intagande röst samt, såvitt jag förstår, en viss medfödd dragningskraft, som endast få människor torde äga, förlänade honom en trollkraft, som det var en helt naturlig svaghet att giva vika för och som icke synnerligen många kunde motstå. Jag kunde icke undgå att märka, huru mycket han behagade dem och huru de i ett ögonblick tycktes öppna sina hjärtan för honom.

»Ni får lov och vara god och låta dem veta därhemma, mr Peggotty», sade jag, »då det brevet skickas av, att mr Steerforth är mycket god emot mig och att jag inte vet hur jag skulle taga mig ut här utan honom.»

»Ah, prat!» sade Steerforth skrattande. »Sådant där får du inte inbilla dem.»

»Och om mr Steerforth någonsin kommer till Norfolk eller Suffolk, mr Peggotty, då jag är där», sade jag, »så kan ni vara övertygad om att jag tar honom med mig till Yarmouth, såvida han har lust, för att han ska kunna få se ert hus. Ni har aldrig sett ett så vackert hus, Steerforth. Det är gjort av en båt.»

»Är det gjort av en båt?» sade Steerforth. »Det är just det lämpligaste huset för en så äkta sjögast.»

»Ja, det är det, sir, ja, det är det, sir!» sade Ham med ett grin. »Det är rätt, unga herre. Ja, master Davy, herrn har rätt. En äkta sjögast! Hör! Hör! Det är vad han är också!»

Mr Peggotty var icke mindre belåten än hans brorson, ehuru hans blygsamhet förbjöd honom att så högljutt erkänna en personlig artighet.

»Tackar så mycket, sir», sade han, i det han bugade sig och myste och fingrade på ändarna av halsduken, som hängde ned på bröstet. »Tackar så mycket, sir. Jag försöker sköta mitt yrke så gott jag kan, sir.»

»Mera kan inte den bästa människa göra, mr Peggotty», sade Steerforth, som redan kunde hans namn.

»Jag vill slå vad om att ni själv gör detsamma, sir», sade mr Peggotty nickande med huvudet, »och att det ni gör, det gör ni bra, sir — riktigt bra; jag tackar så mycket, sir. Jag är er mycket förbunden, sir, för er välvilja emot mig. Jag är obildad, men villig, åtminstone hoppas jag att jag är det, förstår ni. Vad mitt hus anbelangar, så är det inte mycket att se, sir, men det står hjärtligt till er tjänst, sir, om ni en gång skulle komma med master Davy för att bese det. Jag är en riktig snäcka, ja, minsann är jag så», sade mr Peggotty och ville därmed säga, att han var långsam i att gå, ty han hade velat gå efter varje mening, men hur det var, hade han kommit tillbaka igen, »men jag önskar er båda två allt gott, och nu önskar jag er lycka och farväl!»

Han upprepade denna hälsning, och vi skildes åt på det hjärtligaste sätt. Jag kände mig denna afton mycket frestad att berätta Steerforth om den vackra lilla Emili, men jag var alltför blyg för att nämna hennes namn och för rädd att han skulle skratta åt mig. Jag kommer ihåg att jag grubblade mycket och ganska oroligt över vad mr Peggotty hade sagt om att hon var nära nog stora flickan, men slutligen blev jag ense med mig själv om att detta var bara prat.

Vi buro skaldjuren eller »smakbiten», såsom mr Peggotty blygsamt hade kallat dem, obemärkt upp i vårt rum och hade den aftonen en ståtlig kvällsvard. Men Traddles slapp icke lyckligt ifrån den; han hade alltför stor otur för att slippa lyckligt och väl ens från en kvällsvard såsom en annan människa. Han sjuknade om natten — han var riktigt usel — till följd av krabban och fick, sedan han blivit till den grad fullproppad med svart mixtur och blå piller, att Demple, vars far var läkare, sade, att det var tillräckligt att undergräva en hästs hälsa, ett duktigt kok stryk och sex kapitel i nya testamentet på grekiska för att han icke ville omtala orsaken varför han hade blivit sjuk.

Återstoden av terminen står för mitt minne såsom ett virrvarr av daglig strid och strävan; av den försvinnande sommaren och den sig närmande hösten; av de iskalla morgnarna, då vi ringdes upp ur sängen, och av den kalla, kalla lukten av de mörka kvällarna, då vi ringdes i säng igen; av klassrummet, som om aftonen endast var svagt upplyst och obetydligt uppvärmt och på morgonen intet annat än en stor tandhackningsmaskin; av omväxlingen mellan oxkött och oxstek och lammkött och lammstek; av jättehögar av smörgåsar, böcker med stora hundöron, spräckta griffeltavlor, tårfläckade skrivböcker, käpprapp, handplaggor, hårklippningar, regniga söndagar, talgaktiga puddingar och en smutsig atmosfär av bläck, som omgav det hela.

Jag erinrar mig likväl ganska tydligt huru den avlägsna tanken på skollovet, efter att under en omätligt lång tid ha tyckts vara en stillastående punkt, började att närma sig oss och bli allt större och större; hur vi från att räkna månader, började räkna veckor och slutligen dagar, och huru jag började frukta, att det icke skulle komma bud efter mig, och att jag, då jag hade fått veta av Steerforth, att det hade kommit brev om att jag skulle hem, hade en dunkel aning om att jag dessförinnan skulle bryta benet av mig, och huru uppbrottsdagen hastigt flyttade sig från den näst nästa veckan till den nästa veckan, denna vecka, i övermorgon, i morgon, i dag, i afton — till dess jag satt i Yarmouthdiligensen och for hem.

Jag tog mig mången avbruten lur inne i Yarmouthdiligensen och hade mången osammanhängande dröm om alla dessa saker. Men varje gång jag vaknade, var platsen utanför fönstret icke lekplatsen vid Salem House, och det ljud, jag hörde, icke ljudet av att mr Creakle piskade upp Traddles, utan ljudet av att kusken muntrade upp hästarna medelst en klatseh med piskan.