←  Kap 11: Biljetten
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 12: Kärlek
Kap 13: Den trettioförsta maj  →


[ 89 ]

TOLFTE KAPITLET.
KÄRLEK.

Faktum var att Maurice sedan någon tid tillbaka erfarit en sällsam blandning av lycka och olycka. Så är det alltid i början av en öm passion.

Hans dagliga sysselsättning vid sektionen Lepelletier, hans kvällsbesök vid gamla rue Saint Jacques och ett besök då och då på Thermopylernas klubb uppfyllde hans dagar.

Han försökte icke bedraga sig själv. Han visste mycket väl, att hans dagliga besök hos Geneviève voro liktydiga med insupande i djupa drag av en hopplös kärlek.

Geneviève var en av dessa kvinnor med tillbakadraget och på samma gång älskvärt uppträdande som uppriktigt räcka en vän sin hand och som oskyldigt skulle beröra hans ansikte med sina läppar med tilliten hos en syster och okunnigheten hos en vestal inför vilken ord om kärlek synas som en hädelse och åtrå som ett vanhelgande.

Sålunda i de renaste drömmar som den första rafaelitiska skolan tecknat på duken som en madonna med småleende läppar, kysk blick och himmelsk uppsyn. Denna skapelse av Peruginos första elev kan hjälpa oss att för oss utmåla Genevièves porträtt. Mitt ibland blommorna, vars fräschör och doft hon besatt, isolerad från sin mans sysselsättning och från sin man själv, föreföll hon Maurice för var gång han såg henne som en levande gåta, vars mening han icke kunde gissa sig till och icke vågade utforska.

En kväll, då han efter vanligheten hade fått vara ensam med henne, sutto de båda vid samma fönster som han några kvällar tidigare trätt in igenom så föga ceremoniöst. Syrenerna, som stodo i full blom, utsände sin doft på den milda brisen som hade efterträtt den strålande solnedgången. Efter en lång tystnad vågade till sist Maurice, som under denna tystnad följe Genevièves kyska och intelligenta [ 90 ]blick då hon betraktade stjärnorna som trädde fram på himmelen, göra henne en fråga angående den stora olikheten mellan henne och hennes man. Hon så ung och han redan över medelåldern, hon så förfinad i sitt uppträdande, under det att allt hos honom utpekade honom såsom en man av lägre börd och utan vidare uppfostran, hon så sublim i sina tankar och förhoppningar, under det att hennes man icke ägnade en tanke åt något annat än sitt garveri och sina hudar.

”Här i en garvarmästares hem finnas harpa, piano och pasteller, som ni erkänner vara utförda av er. Hur kommer det sig, att jag här stöter på något visst aristokratiskt, som jag dyrkar hos er ehuru jag avskyr det hos andra?”

Geneviève såg Maurice rätt in i ögonen.

”Tack”, sade hon, ”för denna fråga. Den visar mig, att ni är en finkänslig man och att ni icke sökt att hos andra inhämta upplysningar om mig”.

”Aldrig, madame”, sade Maurice. ”Jag har en hängiven vän som skulle kunna dö för mig, jag har hundra kamrater, som äro redo att följa mig överallt — men bland alla dessa hjärtan känner jag endast ett som jag skulle kunna lita på, när det gäller en sådan kvinna som Geneviève, och detta hjärta är mitt eget”.

”Tack, Maurice”, sade den unga kvinnan. ”Då skall jag själv omtala allt ni önskar veta”.

”Omtala då först ert namn som ogift”, sade Maurice. ”För närvarande känner jag endast till ert namn som gift”.

”Geneviève du Treilly”, sade hon.

”Geneviève du Treilly!” upprepade Maurice.

”Min familj”, fortsatte Geneviève, ”blev ruinerad efter det amerikanska kriget, i vilket både min far och min äldre broder hade deltagit”.

”Adelsmän båda två?” sade Maurice.

”Nej, nej”, sade Geneviève rodnande.

”Men ni sade ju att ert namn som ogift var Geneviève du Treilly”.

”Uppriktigt sagt, monsieur Maurice, så var min familj rik, men kunde icke göra anspråk på adelskap”.

”Ni litar icke på mig”, sade den unge mannen småleende.

”Jo då, det gör jag”, svarade Geneviève. ”I Amerika stod min far i förbindelse med monsieur Morands far. Monsieur Dixmer var föreståndare för monsieur Morands affär. Vi voro ruinerade, och monsieur Morand som visste, att mon[ 91 ]sieur Dixmer var en rätt förmögen man, presenterade honom för min far, som i sin tur presenterade honom för mig. Jag såg, att min far på förhand beslutat mitt giftermål. Jag förstod, att det var min familjs önskan. Jag älskade icke monsieur Dixmer och hade ännu aldrig älskat någon, men jag gav honom mitt ja. Jag har nu varit Dixmers hustru i tre år, och jag måste säga, att han visat sig vara en så god och utmärkt äkta man, att jag trots skillnaden i fråga om ålder och smak, som ni otvivelaktigt lagt märke till, aldrig för ett ögonblick erfarit den minsta känsla av ånger”.

”Men”, sade Maurice, ”när ni gifte er med monsieur Dixmer, var han väl icke chef för det här garveriet?”

”Nej, vi bodde i Blois. Efter den tionde augusti köpte monsieur Dixmer det här huset och de angränsande fabrikerna, och på det att jag icke skulle bli besvärad av arbetarna och undgå att se mycket som kunde vara motbjudande för en person med mina vanor — vilka såsom ni nog märkt, Maurice, äro en smula aristokratiska — gav han mig denna paviljong, där jag bor ensam för mig själv i tillbakadragenhet, tillfredsställer mina nycker och önskningar och är lycklig, när en vän, som ni, Maurice, kommer hit för att förströ mig eller deltaga i mina drömmerier”.

Och Geneviève räckte Maurice sin hand, som han eldigt kysste. Geneviève rodnade lätt.

”Nu min vän”, sade den unga kvinnan i det hon drog undan handen, ”nu vet ni, hur jag blev monsieur Dixmers hustru”.

”Ja”, sade Maurice i det han med största uppmärksamhet betraktade Geneviève, ”men ni har ännu icke sagt mig, hur monsieur Morand kom att bli er mans kompanjon”.

”O, det är mycket enkelt”, sade Geneviève. ”Såsom jag redan sagt er, besatt monsieur Dixmer förmögenhet, fastän denna icke var tillräckligt stor för att han skulle kunna inlåta sig på en så stor affär som denna. Sonen till monsieur Morand, hans beskyddare, min fars vän, som jag redan talat om, bisträckte hälften av kapitalet, och alldenstund han besitter goda kunskaper i kemi, ägnar han sig med en energi, ni nog lagt märke till, åt skilda förbättringar, och tack vare dessa har monsieur Dixmers affär utvidgats ofantligt”.

”Monsieur Morand är visst också en mycket god vän till er, är han icke, madame?” sade Maurice.

”Monsieur Morand är en av de mest ädelsinnade varelser [ 92 ]i världen, en av de allra bästa män”, svarade Geneviève allvarligt.

”Om han icke har givit er några andra bevis därpå”, sade Maurice, som kände sig smått förargad över den betydenhet Geneviève tillade monsieur Dixmers kompanjon, ”än att dela kostnaderna för denna affär med monsieur Dixmer och att uppdaga hur man färgar marockängskinn, så får jag verkligen säga, att ni betydligt överskattar hans förtjänster”.

”Han har givit mig många andra bevis, monsieur”, sade Geneviève.

”Han är ung, är han icke?” sade Maurice. ”Hans gröna glasögon göra det svårt för en att säga, hur gammal han är”.

”Han är trettiofem år”.

”Ni har således känt honom länge?”

”Sedan vår barndom”.

Maurice bet sig i läppen. Han hade alltid misstänkt, att Morand älskade Geneviève.

”O”. sade Maurice, ”det är förklaringen på hans familjära uppträdande gentemot er”.

”Det förefaller mig, monsieur”, sade Geneviève småleende, ”som om detta familjära uppträdande, som knappast är mer än en väns, icke erfordrade någon förklaring”.

”Åh, förlåt mig, madame, ni vet, att alla tillgivna naturer äro svartsjuka, och min vänskap var svartsjuk på det ni tycktes känna för monsieur Morand”.

Han upphörde att tala. Geneviève satt också tyst. Ingenting mer yttrades den dagen om Morand, och Maurice lämnade Geneviève mera förälskad än någonsin, ty han var svartsjuk.

Hur förblindad den unge mannen än var av sin lidelse, vilka stormar som än rasade i hans bröst, så fanns det dock många luckor i Genevièves berättelse, mycken tvekan och många hemlighållanden, som den unge mannen för ögonblicket icke hade ägnat någon uppmärksamhet, men som sedermera återvände till hans minne och pinade honom sällsamt.

Känslan av att det låg en viss hemlighetsfullhet över familjen kunde icke skingras ens av den frihet att så ofta och länge han ville samtala med Geneviève och, icke heller av de ensliga tätatäter som de hade varje kväll.

Dessutom hade Maurice nu blivit en ständig och väntad gäst i huset, där han ej blott kom i åtnjutande av obehindrat [ 93 ]umgänge med Geneviève, som av sin ängalika renhet tycktes skyddad mot varje närmande från den unge mannens sida, utan han åtföljde henne även på alla de utflykter, som hon gång på gång företog i den trakt, där hon bodde.

Mitt upp i denna intimitet var det en sak som förvånade honom. Ju mer han (kanske för att bättre dölja sina känslor för Geneviève) sökte vinna Morands vänskap, desto större benägenhet att undvika honom lade denne besynnerlige man i dagen.

Över detta beklagade han sig bittert för Geneviève, ty han betvivlade icke, att Morand i honom anade en rival och att hans uppförande föranleddes av svartsjuka.

”Medborgare Morand hatar mig”, sade han en dag till Geneviève.

”Er? Hatar medborgare Morand er?” sade Geneviève med förvåning.

”Ja, det är jag säker på”.

”Och varför skulle han hata er?”

”Vill ni, att jag skall tala om det för er”, utbrast Maurice.

”Ja visst”, svarade Geneviève.

”Nåväl då, därför att jag —”

Maurice hejdade sig. Han hade ämnat säga: ”Därför att jag älskar er”.

”Jag kan icke tala om anledningen för er”, sade Maurice rodnande. Den brinnande republikanen vid Genevièves sida var nu lika blyg och förvirrad som en ung flicka.

Geneviève smålog.

”Säg”, svarade hon, ”att det icke finns någon sympati mellan er, och då tror jag er kanske. Ni är av ett sangviniskt temperament och har ett lysande intellekt, ni är en man av börd och uppfostran, under det att Morand är en köpman, inympad på en kemist. Han är skygg och tillbakadragen. Det är denna skygghet, som avhåller honom från att taga det första steget mot ett närmande till er”.

”Och vem ber honom taga detta första steg mot mig? Jag har tagit femtio mot honom, och han har aldrig svarat. Nej”, fortsatte Maurice och skakade på huvudet, ”det kan icke vara anledningen”.

”Vilken är den således?” frågade Geneviève.

Maurice föredrog att tiga.

Dagen efter detta samtal med Geneviève avlade han ett besök hos henne klockan två på eftermiddagen och fann henne klädd att begiva sig ut.

[ 94 ]”Välkommen, monsieur”, sade hon. ”Ni får tjänstgöra som min kavaljer”.

”Vart skall ni således begiva er?” frågade Maurice.

”Jag skall ut till Auteuil. Vädret är förtjusande. Jag ämnar gå en del av vägen. Vår vagn kommer att föra oss till barriären, där den får vänta på oss. Sedan gå vi till Auteuil, och när jag uträttat mitt ärende där, återvända vi hem”.

”O”, sade Maurice, ”en sådan förtjusande dag ni erbjuder mig!”

De två unga människorna anträdde sin färd. De stego ur ekipaget bortom Passy och fortsatte till fots.

Då de anlände till Auteuil, stannade Geneviève.

”Vänta på mig”, sade hon, ”vid ingången till parken. När jag är färdig, kommer jag tillbaka till er”.

”Vart skall ni taga vägen?” frågade Maurice.

”Hem till en vän”.

”Kan jag icke följa med er dit?”

Geneviève skakade småleende på huvudet.

”Omöjligt!” sade hon.

Maurice bet sig i läpparna.

”Gott!” sade han. ”Jag skall vänta”.

”Ah! Vad nu då?” sade Geneviève.

”Ingenting”, svarade Maurice. ”Kommer ni att dröja länge?”

”Om jag hade trott, att det skulle falla sig så olägligt för er, Maurice, om jag hade vetat, att ni var upptagen”, sade Geneviève, ”skulle jag icke ha bett er göra mig den lilla tjänsten att följa med mig i dag. Jag hade kunnat be —”

”Monsieur Morand?” inföll Maurice i skarp ton.

”Nej, ni vet ju, att monsieur Morand är på fabriken i Rambouillet och icke kommer hem förrän i kväll”.

”Ah, är det den omständigheten jag har att tacka för den äran?”

”Maurice”, sade Geneviève milt, ”jag kan icke låta den person, som jag skall hälsa på, vänta, men om det bereder er det minsta obehag, så skall ni återvända till Paris. Men skicka tillbaka ekipaget efter mig”.

”Nej, nej, madame”, svarade Maurice hastigt. ”Jag står till er tjänst”.

Han bugade sig för Geneviève, som suckande gick vidare och trädde in i Auteuil.

Maurice begav sig till den bestämda mötesplatsen och började gå av och an med långa, otåliga steg, i det han med [ 95 ]sin käpp, liksom Tarquinius, högg huvudena av de ogräs, blommor och tistlar, som stodo i vägen för honom. Och i likhet med alla personer, vars tankar äro upptagna av något, fortsatte han utan uppehåll att gå av och an.

Och vad var det som upptog hans tankar? Jo, önskan att veta, huruvida Geneviève älskade honom eller ej. Hennes sätt mot honom var en väninnas eller en systers, men det fann han icke längre tillräckligt. Han älskade henne med en odelad kärlek. Han tänkte på henne hela dagen, drömde om henne om nätterna. Till en början hade han endast önskat återse henne. Nu kunde ingenting annat än hennes kärlek tillfredsställa honom.

Geneviève var borta en timme, som föreföll honom som en hel evighet. Så såg han henne nalkas med ett småleende på läpparna. Maurice däremot gick henne tillmötes med rynkad panna.

Geneviève tog honom småleende under armen.

”Här är jag”, sade hon. ”Förlåt mig, min vän, att jag låtit er vänta”.

Maurice svarade endast med en bugning, och sedan trädde de in på en skuggig avtagsväg, varifrån en slingrande gångstig förde dem till landsvägen.

Det var en av dessa härliga vårkvällar, då varje planta utsänder sin doft, då varje fågel, vare sig den sitter på en gren eller hoppar från kvist till kvist, kvittrar sin sång till Guds lov, en av dessa kvällar, som tyckas vara predestinerade att ständigt fortleva i vårt minne.

Maurice var tyst, Geneviève tankfull. Med ena handen smekte hon blommorna i en bukett, hon höll i den andra som vilade på Maurices arm.

”Vad är det fatt med er?” sade han helt plötsligt till Geneviève. ”Och vad gör er så sorgsen i dag?”

Geneviève hade kunnat svara: ”Min lycka”.

Hon såg ömt på honom med sina milda, tankfulla ögon.

”Men ni”, sade hon, ”är ni icke mer än vanligt sorgsen i dag?”

”Jag”, sade Maurice, ”har anledning att vara sorgsen — jag är olycklig, men ni? —”

”Ni olycklig?”

”Ja, otvivelaktigt! Märker ni icke emellanåt på min skälvande röst, huru mycket jag lider? Händer det icke ofta, då jag talar med er eller er man, att jag plötsligt blir nödsakad att begiva mig ut i det fria, därför att det känns som om mitt hjärta ville brista?”

[ 96 ]”Men”, sade Geneviève i förlägen ton, ”vad tillskriver ni detta lidande?”

”Om jag vore en tillgjord dam”, sade Maurice, i det han försökte skratta, ”skulle jag säga att det var en nervattack”.

”Och ni lider i detta ögonblick?”

”Mycket”, sade Maurice.

”Låt oss då vända om”.

”Vad för slag, redan, madame?”

”Ja visst”.

”Ah, det var sant”, sade den unge mannen, ”jag glömde ju, att monsieur Morand i kväll kommer tillbaka från Rambouillet, och natten närmar sig hastigt”.

Geneviève såg förebrående på honom.

”O, omigen!” sade hon.

”Varför gladde ni mig således häromdagen med att prisa monsieur Morand så högt? Det är ert eget fel”.

”Hur länge”, frågade Geneviève, ”har det varit förbjudet för oss att prisa eller uttala vår verkliga åsikt om en man, som vi högakta?”

”Det måtte vara en mycket livlig högaktning, som föranleder er att påskynda era steg såsom ni gör i detta ögonblick, av fruktan att komma några minuter för sent”.

”I dag är ni riktigt orättvis, Maurice. Har jag icke tillbringat en del av dagen tillsammans med er?”

”Ni har rätt, och jag är verkligen alltför fordrande”, svarade Maurice, som gav efter för sin impulsivitet. ”Låt oss skynda oss tillbaka för att möta monsieur Morand”.

Geneviève kände, hur hennes missnöje flyttade från hennes själ till hennes hjärta.

”Ja”, sade hon, ”låt oss återvända till monsieur Morand. Han är åtminstone en vän, som aldrig bereder mig minsta smärta”.

”De äro i sanning dyrbara vänner”, sade Maurice, halvkvävd av svartsjuka, ”och jag för min del skulle gärna vilja ha några stycken sådana”.

Nu befunno de sig ute på landsvägen. Horisonten blev blodröd, då den nedgående solens strålar belyste Hôtel des Invalides dome. En stjärna, som föregående kväll ådragit sig Genevièves uppmärksamhet, tindrade på den azurblå himmelen.

Geneviève släppte Maurices arm med melankolisk resignation.

”Varför bereder ni mig smärta?” sade hon.

[ 97 ]”Ah”, sade Maurice, ”jag är inte så intelligent som somliga jag känner och vet icke hur jag skall göra mig älskad”.

”Maurice!” sade Geneviève.

”O, madame, om han alltid är så god, alltid så lugn och sansad, så är han det därför att han icke lider”.

Geneviève lade åter sin vita hand på Maurices starka arm.

”Jag ber er”, sade hon i förändrad ton, ”att icke tala mer, att icke tala mer!”

”Och varför inte?”

”Därför att er röst gör mig sjuk”.

”Är ni missbelåten med allt hos mig, till och med min röst?”

”Tyst! Jag besvär er”.

”Jag skall lyda er, madame”.

Och den impulsive unge mannen strök sig med handen över pannan, som var fuktig av svett.

Geneviève såg, att han verkligen led. Människor av Maurices temperament ha sina egna sorger, som äro föga kända eller förstådda av människor i allmänhet.

”Ni är min vän, Maurice, en dyrbar vän”, sade Geneviève och såg vänligt på honom. ”Beröva mig icke er dyrbara vänskap”.

”Åh, ni skulle inte sakna den länge”.

”Ni misstager er”, sade Geneviève, ”jag skulle sakna den långe — alltid”.

”Geneviève! Geneviève!” utbrast Maurice. ”Ha medlidande med mig!”

Gceneviève ryste till. Det var första gången som Maurice uttalade hennes namn i denna lidelsefulla ton.

”Och nu”, fortsatte Maurice, ”eftersom ni genomskådat mig, låt mig omtala allt för er, Geneviève, ty om ni också skulle döda mig med en blick, så har jag tegat alltför länge. Jag vill tala, Geneviève”.

”Monsieur”, sade den unga kvinnan, ”jag har i vår vänskaps namn bönfallit er att tiga. Jag ber er alltjämt att göra det, för min skull, om icke för er egen. Icke ett ord till! I himlens namn, icke ett ord till!”

"Vänskap, vänskap! Om det är en sådan vänskap som den ni känner för mig som ni känner för monsieur Morand, så önskar jag icke mer av er vänskap — jag, Geneviève, fordrar mer än andra”.

"Nog nu”, sade madame Dixmer med en drottnings åt[ 98 ]börd. ”Nog! Monsieur Lindey. Här är vår vagn, var god och för mig tillbaka hem till min man”.

Maurice darrade av feber och sinnesrörelse; då Geneviève lade sin hand på hans arm, för att gå tillbaka till vagnen, som väntade endast några få steg därifrån, föreföll det den unge mannen, som om denna hand vore av eld.

Båda stego in i vagnen. Geneviève slog sig ned på framsätet och Maurice på det mitt emot. De åkte genom Paris, utan att någondera av dem yttrade ett ord. Men hela tiden höll Geneviève sin näsduk för ögonen.

Då de kommo hem, var Dixmer sysselsatt inne på kontoret, Morand hade just återvänt från Rambouillet och höll på att klä om sig.

Geneviève räckte Maurice sin hand, då hon trädde in till sig.

”Adjö, Maurice, ni har velat det”.

Maurice sade ingenting, men gick direkt fram till eldstaden, på vilken det stod ett litet porträtt av Geneviève. Han kysste det lidelsefullt, tryckte det mot sitt hjärta, ställde till baka det och gick ut.

Maurice anlände hem, utan att veta, hur han kommit dit Han hade färdats genom Paris gator, utan att se någonting, utan att höra någonting. Allt det, som hänt, föreföll honom som en dröm. Han var oförmögen att förklara sina handlingar, sina ord eller de känslor som föranlett dem. Det gives ögonblick, då de starkaste, mest självbehärskade själar duka under för sina egna sinnesrörelser.

Det var, såsom vi sagt, snarare en kapplöpning än ett återvändande från Maurices sida. Han klädde av sig utan sin kammartjänares hjälp, och icke heller svarade han sin kokerska, som serverade honom hans supé, utan han tog dagens brev från bordet och läste dem alla, det ena efter det andra, utan att förstå ett enda ord. Svartsjukans dimmor, förnuftets omtöcknande voro icke ännu skingrade. Klockan tio gick Maurice mekaniskt till sängs, såsom han faktiskt gjort alltsedan han skilts från Geneviève.

Om Maurice i ett av sina lugnare ögonblick fått höra talas om detta besynnerliga uppförande av en annan, skulle han icke ha kunnat förstå det, utan skulle hava ansett den galen som uppfört sig på detta förtvivlade sätt, vartill Geneviève icke givit minsta anledning, vare sig genom ett alltför fritt eller genom ett alltför reserverat uppträdande.

Sålunda hände det såsom det alltid händer i dylika fall, [ 99 ]att Maurice, bedövad av detta slag, somnade, så fort han befann sig i sängen, där han förblev fri från alla känslor ända lill morgonen.

Han vaknade av bullret då hans tjänare öppnade dörren, ty denne kom såsom vanligt varje morgon för att öppna fönstren, som vette mot en stor trädgård, och för att ställa in blommor.

Vid denna tid, d. v. s. anno '93, ägnades mycken uppmärksamhet åt odlandet av drivhusblommor, och Maurice älskade högt alla blommor. Men utan att skänka dem en enda blick höjde han nu till hälften sitt tunga huvud, stödde det mot handen och försökte draga sig till minnes den föregående kvällens tilldragelser. Utan att kunna förklara dem, frågade han sig själv om anledningen till sitt vanvett.

Den enda anledningen var, att han var svartsjuk på Morand, men ögonblicket var verkligen illa valt att giva utlopp åt svartsjuka, då denne man var i Rambouillet, under det att han själv den allra vackraste vårdag njöt av en tätatät med kvinnan, han älskade, omgiven av förtjusande scenerier.

Han hyste inga misstankar mot invånarne i det hus i Auteuil, dit han följt Geneviève och där hon hade stannat en timme. Nej, hans livs ständiga tortyr var tanken, att Morand älskade Geneviève, och dock — sällsamma hjärnfoster — icke en åtbörd, icke en blick, icke ens ett ord från Diximers kompanjon hade givit honom anledning att tro detta. Han väcktes upp ur sina drömmerier av sin kammartjänares röst.

”Medborgare”, sade denne, i det han pekade på de öppnade breven på bordet, ”har ni bestämt, vilka av dessa som skola gömmas, eller skola de alla brännas upp?”

”Vad skall brännas upp?” sade Maurice.

”De brev, medborgaren läste i går kväll innan han gick Lill sängs?”

Maurice kunde icke draga sig till minnes, att han hade läst ett enda.

”Bränn dem alla”, sade han.

”Här äro dagens brev, medborgare”, sade kammartjänaren.

Han räckte Maurice en packe brev och kastade de andra på elden. Maurice tog breven, kände att ett av dem var försett med sigill, och han inbillade sig att han otydligt kände igen en viss parfym. Han bläddrade igenom sina brev [ 100 ]och fann ett med en handstil, som kom honom att darra. Denne man, som modigt mött faran, darrade inför ett brevs parfym. Tjänaren kom fram till honom för att fråga vad som stod på, men Maurice antydde med en åtbörd, att han önskade vara ensam.

Maurice vred och vände på detta brev. Han hade en förkänsla av att det medförde olycka till honom, och han ryckte till och darrade inför denna okända olycka.

Efter att ha samlal hela sitt mod öppnade han till sist brevet och läste följande:


”Medborgare Maurice!

Det har blivit nödvändigt att vi skola bryta dessa band — band som å er sida visa tecken till att vilja överskrida vänskapens lagar. Ni är en man av ära, medborgare, och nu när det förflutit en natt sedan gårdagens tilldragelser, borde ni förstå, att er närvaro icke längre är önskad i vårt hem. Jag överlämnar åt er att ursäkta er på det sätt, ni anser bäst, inför min man. Så fort ett brev från er anländer i dag till monsieur Dixmer, skall jag känna mig övertygad om att jag måste sörja förlusten av en vän, som olyckligtvis varit högst oförståndig och som anständigheten hädanefter kommer att hindra mig från att träffa vidare Farväl för alltid.

Geneviève.

P. S. Budet inväntar ert svar”.


Maurice ropade, och kammartjänaren kom åter in.

”Vem har lämnat det här brevet?”

”Ett bud”.

”Väntar han?”

“Ja”.

Maurice suckade icke, tvekade icke ens för ett ögonblick utan tog på sig litet kläder, slog sig ned vid skrivbord och tog det första brevpapper som låg till hands (han fann sedermera att det var stämplat med sektionens namn) och skrev:


”Medborgare Dixmer!

Jag högaktade er och gör det alltjämt, men jag kan icke längre besöka er”.


Marice funderade på vilket skäl han skulle ange för att han icke kunde besöka Dixmer mera och en enda idé föll [ 101 ]honom in — en idé som vid denna tid skulle ha fallit vem som helst in. Följaktligen fortsatte han:

”Det cirkulerar vissa rykten om er ljumhet ifråga om allmänna angelägenheter. Jag har ingen önskan att anklaga er och intet uppdrag att försvara er. Var förvissad om att era hemligheter för alltid skola vara begravda i mitt hjärta”.

Maurice läste icke ens igenom det brev som han, såsom vi redan sagt, skrivit under intryck av den första tanke, som föll honom in. Han hyste icke minsta tvivel om vilken verkan det skulle framkalla. Dixmer, en utmärkt patriot, åtminstone enligt vad Maurice inbillade sig av hans samtal, skulle bli mycket bedrövad över att mottaga det, men hans hustru och monsieur Morand skulle otvivelaktigt övertala honom att icke besvara det, och så småningom skulle glömskan utbreda sig som en mörk slöja över det lyckliga förflutna och förvandla det till en mörk och melankolisk framtid. Maurice undertecknade och förseglade brevet, lämnade det till kammartjänaren, och budet avlägsnade sig.

Då undslapp en djup suck republikanen. Han tog hatt och handskar och begav sig till sin sektion.

Han hoppades, stackars Brutus, att kunna återvinna sin stoicism genom att ägna sig åt allmänna angelägenheter.

De allmänna angelägenheterna voro i sanning ohyggliga. Den trettioförsta maj höll på att förbereda ”Terrorismen”, vilken som en fors störtade sig ned från ”bergets” höjd, försökte rycka undan de fördämningar som uppförts mot den av girondisterna, dessa djärva ”moderata” som hade vågat taga hämnd för septembermassakrerna och kämpa ett ögonblick för att rädda kungens liv.

Medan Maurice arbetade med en energi, som drev febern från han hjärta till hans huvud, hade budbäraren kommit tillbaka till gamla rue Saint Jacques och uppfyllt hemmet där med förfäran och förvåning.

Efter det att brevet passerat genom Genevièves händer, hade det lämnats till Dixmer.

Dixmer öppnade och läste det, utan att till en början förstå det. Så meddelade han innehållet till medborgare Morand, som blev blek som döden och stödde huvudet mot handen.

I den belägenhet, i vilken Dixmer, Morand och deras [ 102 ]kamrater befunno sig (en belägenhet som var totalt obekant för Maurice, men som våra läsare genomskådat) kom detta brev som ett åskslag från en klar himmel.

”Är detta en hederlig, rättskaffens man?” frågade Dixmer i största förtvivlan.

”Ja”, svarade Morand utan minsta tvekan.

”Där se ni”, sade ”ytterlighetsmannen”. ”Där se ni — det var orätt av oss alt icke döda honom”.

”Min vän”, sade Morand, ”vi bekämpa våldet, vi brännmärka det med namnet brott. Vi ha handlat rätt, vilket resultatet än blir av att vi icke dödat denne man. Jag upprepar: jag tror, att Maurice besitter en nobel och ädelmodig själ”.

”Ja, men om en sådan nobel och ädelmodig själ tillhör denna varma republikan, betraktar han det kanske som ett brott, om han gjort någon upptäckt, att icke bringa sin ära offer, såsom de säga, på fosterlandets altare”.

”Men”, sade Morand, ”tror ni att han vet någonting?”

”Förstår ni ej? Han talar om hemligheter som äro begravda i hans hjärta”.

”Dessa hemligheter äro uppenbarligen de, som anförtroddes honom av mig ifråga om våra smuggeltransaktioner. Han känner icke till några andra”.

”Men”, sade Morand, ”det där sammanträffandet i Auteuil? Misstänker han någonting? Som ni vet, följde han er hustru dit”.

”Det var jag, som bad Geneviève taga Maurice med sig som beskyddare”.

”Hör på”, sade Morand. ”Vi skola snart få se om dessa antaganden äro riktiga. Det blir händelsevis vår bataljons tur att bevaka Temple den andra juni — d. v. s. om åtta dagar. Ni är kapten, Dixmer, och jag löjtnant. Om vår bataljon eller kanske till och med vårt kompani erhåller en kontraorder, lik den som häromdagen emottogs av bataljonen Buttes des Moulines, som Santerre hade utbytt mot bataljonen Gravillieres, är allt uppdagat, och det återstår oss endast att fly från Paris eller dö kämpande. Men om allt går sin gilla gång —”

”Vi äro i varje fall förlorade”, svarade Dixmer.

”Hur så?”

”För tusan, beror icke allt på medverkan av denne unge municipal? Var det icke han, som, utan att veta det, skulle för oss öppna vägen till drottningen?”

”Det är sant!” sade Morand med bestört min.

[ 103 ]”Ni inser således”, sade Dixmer med rynkad panna, ”att vi till varje pris måste förnya intimiteten med denne unge man”.

”Men om han vägrar, om han fruktar att kompromettera sig?”

”Hör på”, sade Dixmer. ”Jag skall fråga Geneviève. Hon träffade honom senast, kanske hon känner till något mer”.

”Dixmer”, sade Morand, ”det är med smärta jag ser er draga in Geneviève i alla våra komplotter. Icke för att jag fruktar någon indiskretion från hennes sida. O, gode Gud! Det drama vi uppföra är ohyggligt och jag både rodnar och darrar vid tanken på att det gäller en kvinnas huvud”.

”En kvinnas huvud”, sade Dixmer, ”väger lika tungt som en mans, där krigslist, uppriktighet och skönhet kunna uträtta lika mycket och emellanåt ännu mer än styrka, kraft eller mod. Geneviève delar vår övertygelse och våra sympatier. Geneviève skall även dela vårt öde”.

”Välan, min vän”, sade Morand, ”jag har sagt allt jag bör säga. Geneviève är i varje hänseende värdig det uppdrag, ni givit henne eller, rättare sagt, hon åtagit sig. Det är helgon som bliva martyrer”.

Och han räckte Dixmer sin vita, kvinnliga hand och denne kramade den hårt. Efter att hava uppmanat Morand och hans kamrater att iakttaga den största vaksamhet lämnade han dem och begav sig till Genevièves rum.

Hon satt vid ett bord lutad över ett broderi. Hon vände sig om, då dörren öppnades, och kände igen Dixmer.

”Ah, är det ni, min vän?” sade hon.

”Ja”, sade Dixmer med lugn, småleende uppsyn. ”Jag har från min vän Maurice emottagit ett brev, som jag icke alls kan förstå. Läs det och tala om för mig, vad ni anser därom”.

Geneviève tog brevet med en hand, som, trots hennes självbehärskning, darrade mycket, och läste det. Dixmer följde hennes blick då den ilade över varje rad.

”Nå?” sade han, då hon läst brevet.

”Ja, jag tror, att monsieur Maurice Lindey är en hederlig man, av vilken vi icke ha något att frukta”, svarade Geneviève med största lugn.

”Tror ni således, att han icke vet, vilka personer ni besökte i Auteuil?”

”Jag är säker på att han icke gör det”.

[ 104 ]”Varför då detta plötsliga beslut? Föreföll han i går mindre vänlig eller mera upprörd än vanligt?”

”Nej”, sade Geneviève. ”Jag tyckte, att han var likadan som han brukar vara”.

”Betänk noga vad ni säger mig, Geneviève, ty ni måste ha klart för er, att ert svar kommer att utöva stor inverkan på våra kommande planer”.

”Vänta då”, utbrast hon med en sinnesrörelse, som alldeles omintetgjorde hennes försök till lugn. ”Vänta!”

”Ja”, sade Dixmer, vars ansiktsmuskler sammandrogos litet. ”Samla era tankar, Geneviève, och försök draga er till minnes”.

”Ja”, sade den unga kvinnan, ”jag kommer ihåg, att han i går icke var särskilt artig. Monsieur Maurice”, fortsatte hon, ”är litet despotisk i sin vänskap, och”, tillade hon tveksamt, ”emellanåt ha vi grälat hela veckor”.

”Det här är således endast ett litet gräl?” sade Dixmer.

”Högst sannolikt”.

”Geneviève, ha klart för er en sak: i vår belägenhet är det icke tillräckligt med sannolikheter, det är visshet, vi behöva”.

”Nåväl, min vän. Jag är säker på det”.

”Detta brev kan således endast vara en förevändning för att han skall slippa besöka oss mera?”

”Min vän, hur kan ni önska att jag skall tala med er om dylikt?”

”Tala, Geneviève, tala! En annan kvinna skulle jag icke be därom”.

”Det är en förevändning”, sade Geneviève med sänkt blick.

”Ah!” sade Dixmer. Efter ett ögonblicks tystnad lade han på sin hustrus stol den hand med vilken han sökt dämpa sitt hjärtas slag.

”Vill ni göra mig en tjänst, min kära vän?” sade han.

”Vad för en tjänst?” sade Geneviève, i det hon överraskad vände sig om.

”Att förhindra ens skugga av fara. Maurice är kanske djupare invigd i våra planer, än vi inbilla oss. Det, som ni tror vara en förevändning, är kanske verklighet. Skriv en rad till honom”.

”Jag?” sade Geneviève och spratt till.

”Ja, ni. Säg honom, att ni öppnat brevet och fordra en förklaring. Då kommer han att avlägga ett besök, ni [ 105 ]kan utfråga honom och med lätthet uppdaga, vad som egentligen står på”.

”Nej, nej!” utbrast Geneviève. ”Jag kan icke göra, vad ni ber mig om! Jag vill det ej!”

”Min kära Geneviève, när det står på spel så viktiga intressen, som ni vet nu vara fallet, ryggar ni väl icke tillbaka till följd av futtig hänsyn till er självaktning?”

”Jag har sagt er min åsikt om Maurice, monsieur”, sade Geneviève. ”Han är hederlig och ridderlig men nyckfull, och det behagar mig ej att underkasta mig någon annans myndighet än min mans”.

Detta svar, som avgavs med ett sådant lugn och samtidigt så mycken fasthet, övertygade Dixmer om att det skulle vara mer än gagnlöst att insistera just då. Han tillade icke ett enda ord, utan såg på Geneviève i smyg, torkade svetten ur pannan och lämnade rummet.

Morand inväntade honom med största ängslan. Dixmer omtalade ord för ord allt som yttrats.

”Välan”, sade Morand, ”vi få vänta och se och icke tänka mer på saken. Hellre än att kasta ens skuggan av ett bekymmer på er hustru, hellre än att kränka hennes självaktning, skulle jag kunna avsvärja —”

Dixmer lade sin hand på hans axel.

”Ni är galen, monsieur, eller också menar ni icke ett ord av vad ni säger”, sade han, i det han fixerade honom skarpt.

”Vad för något, Dixmer? "Tror ni —”

”Jag tror, chevalier, att ni icke har mer självbehärskning än jag, eftersom ni kan ge efter för ögonblickets ingivelse och uttala sådana tankar. Varken ni eller jag eller Geneviève tillhöra oss själva. Vi äro de utvalda försvararna av en viss sak, och denna sak beror på dem, som understödja den”.

Morand darrade och iakttog en dyster och tankfull tystnad. De gingo några varv i trädgården utan att växla ett ord, och sedan lämnade Dixmer Morand.

”Jag har några tillsägelser att giva”, sade han lugnt. Jag måste lämna er, monsieur Morand”.

Morand räckte Dixmer sin hand och följde honom sedan med blicken, då han avlägsnade sig.

”Stackars Dixmer!” sade han för sig själv. ”Jag fruktar, att han är den, som riskerar mest av oss alla”.

Dixmer återvände till garveriet, och efter att ha utdelat flera tillsägelser, ögnat igenom tidningarna, utdelat bröd [ 106 ]och bränsle bland traktens fattiga, gick han hem och klädde om sig, varpå han genast åter begav sig ut.

En timme senare blev Maurice Lindey, som satt på klubben och läste, störd av sin kammartjänare, som lutade sig fram och viskade i hans öra:

”Medborgare, någon, som har eller åtminstone påstår sig ha något viktigt att säga, väntar på er där hemma”.

Då Maurice kom hem, fick han till sin stora förvåning se garvaremästaren, som gjort det bekvämt åt sig och läste tidningarna. Under hemvägen hade han gjort tjänaren en massa frågor, men som denne icke kände Dixmer, kunde han naturligt nog icke lämna några upplysningar om vem den besökande var.

Då Maurice fick se Dixmer, tvärstannade han på tröskeln och rodnade ofrivilligt.

Dixmer reste sig upp och räckte honom leende sin hand.

”Vad är det, som förargat er? Och vad har ni skrivit till mig?” frågade han den unge mannen. ”Min käre Maurice, jag känner det mycket djupt. Ni skriver, att jag är en ljum och opålitlig patriot! Eftersom ni icke kan upprepa dessa beskyllningar, då ni befinner er ansikte mot ansikte med mig, måste ni medge, alt ni söker gräl med mig”.

”Jag erkänner vad helst ni vill, min käre Dixmer, ty ni har alltid uppfört er som en hedersman mot mig. Icke desto mindre har jag fattat ett beslut, och detta beslut är oåterkalleligt”.

”Men hur kan det komma sig”, frågade Dixmer, ”att ni, som, enligt vad ni själv erkänner, icke har något att förebrå mig, dock överger oss?”

”Min käre Dixmer, tro mig, när jag säger, att jag har de tyngst vägande skäl, när jag handlar, såsom jag nu gör, och berövar mig själv en vän”.

”Ja, men under alla omständigheter”, sade Dixmer och försökte småle, ”äro skälen icke de, som ni uppgivit i ert brev. Det, ni skrivit till mig, är endast ett svepskäl”.

Maurice tänkte efter ett ögonblick.

”Hör på, Dixmer”, sade han sedan, ”vi leva i en tid, då ett tvivel, framfört i ett brev, kan och måste förarga er. Det kan jag mycket väl förstå. Följaktligen skulle jag handla ohederligt mot er, om jag läte er förbli i detta tillstånd av oro. Ja, Dixmer, de skäl, jag uppgav för er, voro icke de verkliga”.

Detta erkännande, som tycktes ha bort komma köpman[ 107 ]nens uppsyn att ljusna, tycktes endast göra den ännu dystrare.

”Men ni kan väl åtminstone säga mig den verkliga anledningen”, sade Dixmer.

”Det kan jag icke”, svarade Maurice, ”men jag är förvissad om att ni skulle gilla den, om ni kände till den”.

Men Dixmer ansatte honom alltjämt för att få veta skälet.

”Ni önskar således veta det?” sade Maurice till sist.

”Ja”, svarade Dixmer.

”Gott!” sade Maurice, som erfor en känsla av lättnad, då han närmade sig sanningen. ”Det verkliga skälet är detta: Ni har en ung och vacker hustru, lika dygdig som vacker. Och dock kan icke madame Dixmers välbekanta karaktär förhindra, att mina besök i ert hem skola bli misstydda”.

Dixmer bleknade.

”Verkligen?” sade han. ”I så fall, min kära Maurice, bör den äkta mannen tacka er för den oförrätt, ni tillfogar vännen”.

”Förstå mig rätt”, sade Maurice. ”Jag är icke nog dåraktig att antaga, att min närhet kan bli farlig för ert sinneslugn eller för er hustrus, men den skulle kunna ge upphov till prat och skvaller, och ni vet ju, att ju absurdare pratet är, desto lättare vinner det tilltro”.

”Absurt!” sade Dixmer och ryckte på axlarna.

”Det må vara hur absurt som helst”, sade Maurice, ”men åtskilda kunna vi åtminstone vara vänner, ty vi skola icke ha något att förebrå varandra, under det att om vi äro tillsammans, det tvärtom —”

”Ja? Vad då?”

”Det skulle ge anledning till prat”.

"Tror ni, Maurice, att jag skulle tro —”

"Låt oss icke säga mer därom”, sade den unge mannen.

”Men varför skrev ni, i stället för att själv omtala det för mig, Maurice?”

”För att undslippa just en sådan scen som denna”.

”Och, Maurice, är ni förargad över att jag högaktade er tillräckligt mycket att begära en förklaring av er?”

”Nej. Jag kan tvärtom svära på att det gläder mig att ha träffat er ännu en gång, innan vi skiljas åt för alltid”.

”Skiljas åt för alltid? Medborgare, ni som uppskattas så högt av oss!”

[ 108 ]Han fattade Maurices hand mellan sina båda och tryckte den. Maurice spratt till.

”Morand”, fortsatte Dixmer, som icke lade märke till denna sprittning, ”Morand har i dag gång på gång sagt till mig: ’Gör allt i er förmåga att föra tillbaka Maurice’.”

”Men, monsieur”, sade Maurice med rynkad panna, i det han drog undan sin hand, ”jag trodde icke, att jag stod vidare högt i monsieur Morands aktning”.

”Tvivlar ni på det?” sade Dixmer.

”Jag!” svarade Maurice. ”Jag varken tror eller betvivlar det, och jag har ingen anledning att inhämta upplysningar om denna sak. När jag avlade besök i ert hem, så gällde dessa er själv och er hustru, icke monsieur Morand”.

”Ni känner honom ej, Maurice”, sade Dixmer. ”Morand har en ädel själ”.

”Det bestrider jag ej”, sade Maurice med ett bittert småleende.

”Men låt oss nu återkomma till ändamålet med mitt besök”, fortsatte Dixmer.

Maurice bugade sig, likt den, som är villig att höra på men själv icke har något mer att säga.

”Säger ni, att rykten redan börjat cirkulera?”

”Ja, medborgare”.

”Gott! Låt oss i så fall tala uppriktigt med varandra. Varför skulle ni taga någon notis om sysslolösa grannars dumma prat? Har ni icke ert eget samvete, Maurice? Och har icke Geneviève någon hederskänsla?”

”Jag är yngre än ni”, sade Maurice, som började bli förvånad över denna envishet, ”och ser kanske saker och ting med mera känslighet än ni. Det är därför som jag förklarar, att det icke får kasta ens skuggan av en misstanke på en sådan kvinna som Geneviève. Tillåt mig därför, min käre Dixmer, att hålla fast vid mitt fattade beslut”.

”Och nu”, sade Dixmer, ”eftersom vi hålla på med bekännelser, måste ni omtala ännu en sak för mig”.

”Vad då?” sade Maurice rodnande. ”Vad är det mera ni önskar att jag skall erkänna?”

”Att det varken är politik eller pratet om era besök i mitt hem, som föranleder er att överge oss”.

”Vad är det således?”

”Den hemlighet, ni uppdagat”.

”Vilken hemlighet?” frågade Maurice i så naiv och nyfiken ton, att garvaren kände sig fullkomligt lugnad.

[ 109 ]”Hemligheten med smuggelaffären, som ni uppdagade den kväll, då vår bekantskap började på ett så sällsamt sätt. Ni har aldrig förlåtit mig detta bedrägeri och beskyller mig för att vara en dålig republikan, därför att jag använder engelska produkter i mitt garveri”.

”Min käre Dixmer, jag förklarar härmed högtidligt, att när jag besökte ert hem, hade jag totalt glömt, att jag befann mig i en smugglares hus”.

”Verkligen?”

”Ja, verkligen”.

”I så fall hade ni verkligen intet annat skäl att överge mitt hem än det, ni uppgivit?”

”På mitt hedersord, inte”.

”Gott”, sade Dixmer, i det han reste sig upp och fattade den unge mannens hand. ”Jag hoppas att ni kommer att fundera litet mera på detta ert beslut, som förorsakat oss alla så mycket smärta, och kommer tillbaka till oss som vanligt”.

Maurice böjde på huvudet men svarade ej något, vilket naturligtvis var liktydigt med en vägran.

Dixmer avlägsnade sig, förargad över att icke ha kunnat återknyta intimiteten med denne man, som vissa omständigheter hade gjort, icke blott gagnelig, utan till och med nästan oundgänglig för honom.

Maurice kände sig upprörd av tusen stridiga känslor. Dixmer uppmanade honom att komma tillbaka. Geneviève skulle förlåla honom. Varför skulle han i så fall känna sig dyster i hågen? Lorin i hans ställe skulle ha plockat fram en massa aforismer ur sina favoritförfattare.

Men han hade ju emottagit brevet från Geneviève, detta formliga avskedande, som han haft med sig till sektionen och burit närmast hjärtat, och ävenså den lilla biljett, som han emottagit dagen efter det att han lyckats rädda henne från de uslingar, som förolämpat henne, och slutligen den envisa svartsjuka, som den unge mannen kände mot den avskyvärde Morand, den första anledningen till hans brytning med Geneviève.

Maurice höll således orubbligt fast vid sitt beslut. Men det måste erkännas, att upphörandet av de dagliga besöken vid gamla rue Saint Jaeques bildade ett sorgligt tomrum i hans tillvaro och att han, när timmen närmade sig för hans vanliga besök i kvarteret Saint Victor, fick ett våldsamt anfall av melankoli och började att från detta ögonblick erfara varjehanda slags hopp och ånger.

[ 110 ]Varje morgon, då han vaknade, väntade han att finna ett brev från Dixmer, och han erkände för sig själv, att han, som så fast emotstått alla muntliga övertalningar, nu äntligen skulle ge efter för ett brev. För var dag begav han sig ut i förhoppning att möta Geneviève, och han hade hittat på tusen olika förevändningar att tilltala henne. För var kväll återvände han hem, uppfylld av hoppet att där finna budbäraren, som, utan att veta det, en morgon bringat honom den sorg, som numera blivit hans ständiga följeslagare.

Ofta under dessa timmar av förtvivlan uppreste sig hans starka natur mot tanken på att uthärda så mycken tortyr, utan att hämnas på det ursprungliga upphovet till allt hans lidande, all hans olycka, d. v. s. Morand.

Då uppgjorde han en plan att gå och söka gräl med Morand, men Dixmers kompanjon var så liten och spenslig och en sådan gentleman, att det skulle vara rent av fegt av en sådan koloss som Maurice att förolämpa eller provocera honom.

Det var tur att Lorin kom för att draga Maurices tankar från de sorger, som han envist hemlighöll för sin vän ehuru han icke förnekade deras tillvaro.

Lorin begagnade sig av varje teoretiskt och praktiskt argument för att återvinna åt fäderneslandet detta hjärta, som var överväldigat av sorg till följd av en annan kärlek. Men ehuru den politiska situationen var allvarlig och ehuru den, om Maurice befunnit sig i en aunan sinnesstämning hade kunnat draga honom in i medelpunkten av virveln, kunde den icke återställa till republikanen denna första verksamhetslust, som kommit honom att utmärka sig såsom en hjälte den fjortonde juli och den tionde augusti.

Saken var den att de senaste tio månaderna hade två system, vilka än så länge endast företagit lätta attacker mot varandra såsom ett slags preludium, nu gjorde sig redo att utkämpa den avgörande striden som skulle sluta ödesdigert för den ena eller den andra parten. Dessa två system, framfödda i revolutionens sköte, voro Moderationens representerade av girondisterna — d. v. s. av Brissot, Pétion, Vergniaud, Valazé, Languinais, Barbaroux o. s. v. — terrorn eller Berget, representerat av Danton, Robespierre, Chénier, Fabre, Marat, Collot d'Herbois, Hébert o. s. v.

Efter den tionde augusti, liksom efter varje aktion, tycktes makten övergå i de moderatas händer, en ministär hade bildats av den föregående ministärens spillror och av en [ 111 ]ny koalition. Roland, Servien och Clavières, förutvarande ministrar, hade blivit återkallade. Danton, Monge och le Brun hade åter blivit nominerade. På ett undantag när tillhörde alla dessa ministrar det moderata partiet. När vi säga ”moderat”, mena vi naturligtvis relativt taget.

Men den tionde augusti hade fått sitt eko från fjärran och koalitionen skyndade att marschera, icke till Ludvig den sextondes personliga hjälp, utan till undsättning åt rojalistprincipen, som skakade i sina grundvalar.

Så hördes Braunschweigs hotfulla ord, och Longwy och Verdun hade fallit i fiendens våld.

Då hade terroristreaktionen kommit, då hade Danton drömt om septemberdagarna och gjort verklighet av den blodiga dröm, som kommit hela Frankrike att känna sig såsom medbrottsling i ett ohyggligt mördande, redo att kämpa för sin tillvaro med förtvivlans hela energi. September hade räddat Frankrike men genom att rädda landet ställt det utanför lagen. Då Frankrike var räddat och det energiska partiet åter blivit maktlöst, återvunno de moderata en viss styrka och ville vedergälla dessa förfärliga dagar. Orden ”mördare och lönnmördare” hade blivit uttalade, ett nytt namn hade till och med lagts till nationens ordförråd — det var ordet ”septembriör”.

Danton hade modigt accepterat det. Liksom Clovis hade han för ett ögonblick böjt sitt huvud under dopet av blod, endast för att höja det högre och hotfullare. Ett nytt tillfälle att förnya terrorn kom nu. Det var rättegången mot konungen. Våld och moderation trädde in på arenan, ännu icke för att kämpa för personer, utan för principer. De prövade sin relativa styrka på den kunglige fången. Moderationen blev besegrad, och Ludvig den sextondes huvud föll på schavotten.

Liksom den tionde augusti, så hade även den tjuguförsta januari återgivit koalitionen hela dess energi. Det var alltjämt samma man som motsatte sig den, men icke samma tur. Dumouriez, som hejdats i sin framryckning till följd av oredan inom administrationen, som hindrade att nya trupper och pengar nådde honom, förklarade krig mot jakobinerna som han beskyllde för att ha förorsakat denna desorganisation, slöt sig till girondisternas parti och ruinerade dem genom att förklara sig vara deras vän.

Så reste sig Vendée, departementen hotade, motgångarna framkallade förräderi och förräderi motgångar. Jakobinerna anklagade de moderata och ville tilldela dem ett [ 112 ]förkrossande slag den tionde mars — d. v. s. samma händelserika kväll, som denna vår historia började. Men ett alltför brådstörtat tillvägagångssätt från motståndarnas sida räddade dem och kanske även det regn, som föranledde Pétion, denne stora kännare av parisarnes själ, att anmärka:

”Det regnar, det kommer icke att hända något i natt”.

Men sedan den tionde mars hotade allt att bidraga till girondisternas undergång. Marat blev ställd inför rätta och frikänd. Robespierre och Danton blevo äntligen försonade, åtminstone för tillfället; liksom ett lejon och en tiger äro försonade, innan de döda tjuren som de båda ämna sluka. Henriot, septembrisören, blev utnämnd till befälhavare över nationalgardet. Allting förutsade den förfärliga dag, som skulle taga med storm det sista hinder, som revolulionen uppreste mot lerrorn.

Sådana voro de stora händelser i vilka Maurice under andra omständigheter skulle ha tagit den aktiva del för vilken hans starka natur och upphöjda patriotism gjorde honom så lämpad. Men lyckligtvis eller olyckligtvis för Maurice hade varken Lorins besvärjelser eller de förskräckliga demonstrationerna på gatorna kunnat vända hans tankar från den enda idé, av vilken han var besatt, och när den trettioförsta maj inbröt, låg den djärve angriparen av Bastiljen och Tuilerierna till sängs, förtärd av den feber som förstör den starkaste och som dock ett enda ord kan häva, en enda blick bota.