Diana (1904)/Del 2/Kapitel 44
| ← Chicot vaknar igen |
|
Processionen → |
XLIV.
KRISTI LEKAMENS FEST.
Under de följande åtta dagarna rådde samma tryckande och skickelsedigra stämning vid hofvet, som brukar prägla naturen, då den bereder sig till oväder.
Efter ett par dygns feber hade Monsoreau åter kommit på fötter, och han sysselsatte sig uteslutande med att forska efter sin hustrus älskare. Men då han ingenting upptäckte, blef han allt mer och mer öfvertygad om, att hertigen hade hycklat för honom och själf hyste onda afsikter mot Diana.
Bussy afbröt icke sina dagliga besök hos öfverhofjägmästaren.
Men Rémy hade varnat honom för Monsoreaus fördubblade vaksamhet och afrådt honom från att komma dit nattetid genom fönstret.
Chicot indelade sin tid på två sätt.
Dels var han upptagen af att vaka öfver sin högt älskade herre, Henri af Valois, som han lämnade ur sikte så sällan som möjligt. Han vakade i själfva verket öfver kungen, så som en mor vakar öfver sitt barn.
Dels sysselsatte han sig också med sin gode vän Gorenflot, som han med stor möda hade förmått att återvända till klostret för ungefär åtta dagar sedan. Chicot ledsagade honom dit och blef på det mest förekommande sätt mottagen af abbé Joseph Foulon.
Vid detta narrens första besök i klostret talades det mycket om kungens fromhet, och priorn tycktes vara utomordentligt tacksam för hans majestäts väntade besök. Äran var så mycket större, därför att Henri, på den ärevördige abbéns begäran, hade samtyckt att tillbringa slutet af dagen och äfven den därpå följande natten i klostrets afskildhet från världen.
Chicot styrkte abbén i denna förhoppning, som han knappt vågade hysa, och då man i klostret mycket väl visste, att Chicot förmådde nästan allt öfver kungen, inbjöds han ifrigt att komma tillbaka. Chicot lofvade att komma.
Och broder Gorenflot steg efter detta ännu högre i sina kamraters aktning.
Det var verkligen en stor tjänst han hade gjort sitt parti genom att så fullkomligt innästla sig i Chicots förtroende. En fint, värdig ett Macchiavelli!
Som sagdt — Chicot inbjöds att komma igen, och Chicot kom. Och då han i sina fickor, under sin kappa och i sina vida stöflar medförde flaskor, innehållande de sällsyntaste och mest eftersökta viner, mottogs han af broder Gorenflot ännu hjärtligare än af Joseph Foulon.
Han och den fromme munken sutto hela timmar instängda i Gorenflots cell och öfverlämnade sig åt “studier och extas”.
Natten till den dag, som omedelbart föregick Kristi Lekamens fest tillbragte narren i klostret. Dagen därpå spreds ett rykte, att den fromme bröder Gorenflot hade omvändt Chicot från världen och att denne skulle bli munk.
Kungen å sin sida var ifrigt sysselsatt med att ge sina vänner goda lektioner i fäktkonsten. Han försökte uppfinna nya stötar och bemödade sig i synnerhet att inöfva d'Épernon, som ödet hade gifvit en så svår motståndare och som med synbar nervositet afvaktade den afgörande dagen.
Den, som händelsevis gick nattetid genom stadens gator, skulle vid vissa klockslag i kvarteret Sainte-Geneviève oupphörligt ha stött på samma egendomliga munkar, med hvilka våra läsare gjorde bekanskap i ett af våra första kapitel och som snarare liknade krigare än fromma klosterbröder.
För att fullända denna skildring af det dåvarande tillståndet i Paris vilja vi tillägga, att Guisernas hotell var på samma gång hemlighetsfullare och bullersammare än någonsin. Utanför syntes aldrig någon till, men inuti var det öfverfullt af folk. Hvarje afton nedfälldes omsorgsfullt alla gardiner och jalusier, och sedan höllos sammanträden i stora salen — sammanträden, som föregingos af middagar, hvartill endast män voro inbjudna, men hvari likväl madame de Montpensier deltog.
Dessa detaljer ha vi hämtat ur memoarer från denna tid. Däremot återfinnas de icke i polisens anteckningar.
I själfva verket hade polisen under denna välsignade period ingen aning om hvad som förbereddes, och det ehuru sammansvärjningen, efter hvad vi kunna se, var af stor betydenhet. De hederliga borgare, som gjorde sin nattvakt med kask på hufvudet och hillebard i hand, misstänkte icke heller någonting af det enkla skälet, att de ej hade en tanke på andra faror, än de, som härrörde sig från eldsvådor, tjufvar, ilskna hundar och fulla bråkmakare.
Allt emellanåt hände det visserligen, att någon vaktpatrull stannade utanför Belle Etoile. Men mäster La Hurière var ansedd för så nitisk katolik, att man aldrig betviflade, att hvad som skedde hos honom, det skedde till Guds ära.
Under dessa förhållanden randades slutligen morgonen af den stora dag, då Paris enligt den konstitutionella regeringens påbud, skulle fira Kristi Lekamens fest.
På morgonen den stora festdagen var vädret utomordentligt vackert. Gatorna voro tätt beströdda med blommor, som spredo en balsamisk doft vidt omkring.
Samma morgon väcktes kung Henri tidigt af Chicot, som numera nästan alltid sof i kungens rum. Ingen hade ännu varit inne i den kungliga sängkammaren.
— Å, min stackars Chicot, utbrast kung Henri gäspande, aldrig har jag sett någon välja sin tid sämre än du! Nu väckte du mig ur den angenämaste dröm, jag har haft under hela mitt lif.
— Och hvad drömde du då, min son? frågade Chicot.
— Jag drömde, att Quélus hade gifvit Antraguet en stöt rakt igenom hjärtat och att den käre vännen var öfversköljd af sin motståndares blod. Men dagen gryr! Låt oss bedja till Gud, att min dröm måtte gå i fullbordan! Kalla in någon, Chicot!
— Hvarför det?
— Jag vill ha min botgöringsskjorta och mina gissel.
— Vill du inte hellre ha en god frukost? frågade Chicot.
— Hedning! utbrast Henri. Vill du afhöra mässan på denna högtidliga dag med fylld mage? Kalla hit någon, säger jag!
— Å, men vänta litet! bad Chicot. Klockan är knappt åtta, och du har ju tid att gissla dig ända till i kväll, om du har lust. Låt oss prata först en stund! Vill du tala förnuftigt med din vän? Du skall inte ångra det, Valois, så sant jag heter Chicot.
— Nå, så låt oss prata, svarade kungen. Men det måste ske fort.
— Hur ska' vi indela dagen, min son?
— I tre afdelningar, till den heliga Treenighetens ära. Först ha vi mässan i Saint-Germain l'Auxerrois.
— Godt!
— Så vända vi om till Louvren och intaga en lätt festmåltid.
— Ypperligt!
— Därefter följer botgöringsprocessionen genom gatorna med de sedvanliga uppehållen i de förnämsta klostren. Vi börja med Les Jacobins och sluta med Sainte-Geneviève, emedan jag har lofvat att tillbringa natten där hos en helig munk, som skall bedja hela natten för våra vänners seger.
— Jag känner den helige brodern.
— Så mycket bättre! Då följer du med, Chicot. Vi skola bedja tillsammans.
— Ja, det kan du vara lugn för.
— Kläd dig då och kom!
— Vänta litet!
— Hvarför det?
— Jag har ännu några småsaker att fråga dig om.
— Kan du inte fråga, medan man klär mig?
— Nej, jag vill hellre göra det, medan vi ä' ensamma.
— Skynda dig då! Tiden går.
— Hvad skall ditt hof företaga sig?
— Det följer mig.
— Och din bror?
— Han också.
— Nå, än lifvakten?
— Franska gardet med Crillon inväntar mig i Louvren, och schweizergardet inväntar mig vid klostrets port.
— Förträffligt! sade Chicot, Nu vet jag allt hvad jag behöfver veta,
Henri ringde själf på en klocka.
— Det blir en storslagen festlighet, fortfor Chicot.
— Jag hoppas, att Herren skall vara nöjd med vår trosifver.
— Det få vi se i morgon. Men säg mig nu, Henri, innan någon kommer in, om du ändå inte har någonting mer att säga?
— Nej, hvad skulle det vara? Har jag glömt någon detalj af festprogrammet?
— Å, det är inte det jag menar.
— Nå, hvad menar du då?
— Ingenting.
— Men hvarför frågar du då …
— Är det alldeles bestämdt, att du går till Sainte-Genevièves kloster?
— Ja visst!
— Och att du stannar där öfver natten?
— Jag har lofvat det.
— Nå, om du inte har någonting mer att säga mig, min son, så skall jag i stället säga dig en sak, och det är att ditt program inte alls behagar mig.
— Hvad?
— Och när vi ha ätit middag, så skall jag meddela dig ett annat förslag, som jag har tänkt ut.
— Gör det! Jag samtycker kanhända att ändra ceremonielet.
— Det gör du nog inte, min son — men det gör alldeles detsamma.
— Hvad menar du?
— Tyst! Jag hör din betjäning därute i förmaket.
Portiererna lyftes upp, och kungens barberare, parfymör och kammartjänare kommo för att bemäktiga sig hans majestäts höga person och låta honom genomgå alla omständigheterna vid den toalett, hvilken vi ha beskrifvit i ett föregående kapitel.
Då två tredjedelar af toaletten var afslutad, anmäldes hans höghet hertigen af Anjou.
Henri vände sig mot sin bror, beredd att mottaga honom med sitt vänligaste småleende.
Hertigen var åtföljd af Monsoreau, d'Épernon och Aurilly.
D'Epernon och Aurilly stannade i bakgrunden.
När kungen fick se herr de Monsoreau, som var blekare och fulare än någonsin, gjorde han en åtbörd af öfverraskning.
Hertigen märkte det, och det undgick icke heller grefve de Monsoreau.
— Sire! sade hertigen. Herr de Monsoreau kommer för att uppvakta ers majestät!
— Tack, herr de Monsoreau, sade Henri. Jag är så mycket mera rörd af er uppmärksamhet som jag hört, att ni har blifvit allvarsamt sårad.
— Det förhåller sig så, sire.
— Under en jakt, tror jag?
— Ja, under en jakt, sire.
— Men nu är ni ju mycket bättre, eller hur?
— Jag är fullkomligt återställd, ers majestät.
— Skulle det inte behaga er, sire, sade hertigen af Anjou, om herr de Monsoreau efter den religiösa festens slut anordnade en jakt åt oss i Compiègnes skogar?
— Men vet ni då inte, att i morgon …
Henri hade så nära tillagt “skola fyra af mina vänner kämpa mot fyra af edra”, men så kom han i håg, att detta borde bevaras som en hemlighet, och han hejdade sig.
— Jag vet ingenting alls, sire, svarade hertigen af Anjou, men kanske ers majestät vill vara så god och upplysa mig …
— Jag ville endast säga, svarade Henri, att sedan jag har tillbragt natten under andaktsöfningar i klostret Sainte-Geneviève, är jag antagligen inte vid lynne att jaga i morgon. Men grefve de Monsoreau kan ju resa dit bort och ordna allt för jakten i alla fall. Om den inte blir af i morgon, så kan det bli i öfvermorgon.
— Ni hör hans majestäts önskan! sade hertigen till Monsoreau, och grefven bugade sig.
— Ja, ers höghet, svarade han.
Nu inträdde Schomberg och Quélus. Kungen tog emot dem med öppna armar.
— Nu är det endast en dag kvar, sade Quélus sakta till kungen.
— Å, jag hoppas på flera efteråt! sade Schomberg lika sakta.
Under tiden sade Monsoreau med låg röst till hertigen:
— Det ser ut, som om ers höghet skulle vilja drifva mig i landsflykt.
— Det måste väl tillkomma öfverhofjägmästaren att anordna kungens jakter, eller hur? sade hertigen skrattande.
— Jag vet det, svarade Monsoreau, och jag förstår alltsammans mycket väl. I morgon är det slut på det åtta dagars uppskof, som ers höghet förbehöll sig, och ers höghet föredrar att skicka mig till Compigène framför att hålla sitt löfte. Men ers höghet må akta sig! Innan kvällen kan jag med ett enda ord …
Hertigen grep herr de Monsoreau om handleden.
— Tyst! sade han. Ty i annat fall skall jag laga att ni verkligen måste resa?
— Hvad menar ers höghet?
— Er resa till Compieègne blir naturligtvis bekant för alla, eftersom befallningen är officiell.
— Än sedan?
— Och ni skall naturligtvis inte resa, utan ni skall i stället gömma er i närheten af er bostad. Tror man er vara bortrest, så infinner sig naturligtvis den, hvars namn ni vill veta. Nå, resten är nu er egen sak, skulle jag tro, ty jag har inte förbundit mig till någonting vidare.
— Aha! Var det meningen? sade Monsoreau.
— Ni har ju mitt ord, sade hertigen.
— Jag har någonting ännu bättre — jag har er underskrift, ers höghet!
— Guds död! Det måtte jag väl veta!
Hertigen lämnade Monsoreau och gick fram till sin bror. Aurilly lade sin hand på d'Epernons arm.
— Det är gjordt! hviskade han.
— Hvad då? Hvad är det, som är gjordt?
— Herr de Bussy kommer inte att slåss i morgon, — det svarar jag för!
— Och hvad skall hindra honom därifrån?
— Det kan ju vara likgiltigt. Hufvudsaken är väl att han inte slåss.
— Om denna profetia går i uppfyllelse, lofvar jag er tusen dukater, min käre häxmästare!
— Mina herrar! sade kung Henri, hvars toalett nu var fullbordad? Vi bege oss till Saint-Germain-l'Auxerrois!
— Och sedan till klostret Sainte-Geneviève? frågade hertigen.
— Ja! svarade kungen.
— Ja, det kan du lita på, sade Chicot för sig själf, i det han med tankfull min spände på sig sin värja.
Henri III gick ut i galleriet, där han väntades af hela sitt hof …
Dagen förut på kvällen, då allt var afgjordt mellan Guiserna och deras bundsförvanter från Anjou och herr de Monsoreau kom hem till sig, fann han Bussy där på besök.
Vid tanken på att den unge adelsmannen, för hvilken han fortfarande hyste mycken vänskap, icke hade någon aning om de viktiga händelser, som stundade, beslöt han sig för att varna honom.
— Min käre grefve! sade han, vill ni tillåta mig att ge er ett råd?
— Mycket gärna, herr de Monsoreau, svarade Bussy.
— I ert ställe skulle jag i morgon hålla mig på afstånd från Paris.
— Och hvarför det?
— Allt hvad jag kan säga er är att ni därigenom antagligen skulle undgå en ytterst farlig situation.
— En farlig situation, upprepade Bussy och såg grefven rakt i ögonen. Hvad menar ni med det?
— Vet ni verkligen inte alls hvad som skall hända i morgon?
— Inte det ringaste.
— På er heder?
— På min adelsmannaära.
— Och hertigen har inte anförtrott er någonting om det?
— Nej! Hertigen anförtror mig aldrig andra saker, än dem han kan säga åt hvem som helst.
— Men jag, som inte är hertig af Anjou — jag, som är mina vänner tillgifven för deras skull och inte för min egen — jag vill säga er, min käre grefve, att här förberedes mycket allvarliga ting tills i morgon. Hertigarne af Anjou och Guise ha nämligen anordnat en statskupp, som mycket lätt kan sluta med att kungen blir afsatt.
Bussy betraktade herr de Monsoreau med ett visst misstroende, men grefvens ansikte uttryckte den största uppriktighet och sanningsenlighet.
— Herr grefve, svarade Bussy, jag står i hertigens tjänst, det vet ni — det vill säga, att mitt lif och min värja stå till hans förfogande. Efter hvad jag vet, har jag aldrig gjort kungen något för när, men han hyser likväl agg till mig och låter aldrig ett tillfälle att såra mig gå sig ur händerna. Och i öfvermorgon — jag säger det till er, men inte till någon annan — i öfvermorgon skall jag sätta mitt lif på spel för att förödmjuka Henri af Valois genom hans gunstlingar!
— Ni är således besluten att bära följderna af en förbindelse med hertigen af Anjou? frågade Monsoreau.
— Ja, herr grefve.
— Ni vet kanske, hvarthän det kan föra er?
— Jag vet, huru långt jag själf vill gå. Huru stora skäl jag än kan ha att beklaga mig öfver kungen, skall jag aldrig lyfta min hand mot Herrens smorda. Det må andra göra! Men för öfrigt är det min plikt att följa hertigen och att försvara honom, om han råkar i fara.
Herr de Monsoreau försjönk i tankar och lade sedan sin hand på Bussys axel.
— Min käre grefve, sade han, hertigen af Anjou är en feg, trolös, lågsinnad, falsk människa, som af fruktan eller svartsjuka skulle kunna uppoffra sin trognaste tjänare och sin tillgifnaste vän. Följ en väns råd, grefve de Bussy — skilj er från hertigen! Tillbringa morgondagen ute på ert lilla landtställe vid Vincennes, eller hvar som helst för resten, men deltag inte i den festliga processionen.
Bussy fixerade honom skarpt.
— Men hvarför håller ni er då själf till hertigen? frågade han.
— Därför att jag i anledning af omständigheter, som röra min heder, behöfver honom ännu en liten tid, svarade Monsoreau.
— Således af samma orsak som jag, förklarade Bussy. Omständigheter, som röra min heder, fordra också att jag inte skall öfverge honom.
Grefve de Monsoreau tryckte Bussys hand, och de skildes.
Vi veta hvad som hände morgonen därpå vid kungens lever.
Därifrån gick Monsoreau hem och berättade för sin hustru, att han skulle resa till Compiègne, hvarefter han gaf befallning att allt skulle ordnas för hans resa.
Dianas hjärta klappade af glädje öfver den goda nyheten.
Hon visste genom sin man, att Bussy skulle duellera med d'Épernon. Men då denne gunstling var minst beryktad för mod och skicklighet, kände hon endast en viss stolthet vid tanken på den blifvande striden.
Bussy hade infunnit sig hos hertigen tidigt på festdagens morgon och följt honom till Louvren, ehuru han helt blygsamt stannade ute i galleriet.
Hertigen tog honom med sig, då han kom ut från sin bror, och hela den kungliga kortégen satte sig i gång till Saint-Germain-l'Auxerrois.
När hertigen såg Bussy och betänkte hur ärlig, hur plikttrogen och hängifven sin tjänst den unge hjälten var, kände han en ansats till samvetsförebråelser. Men det fanns två ting, som bekämpade de goda rörelserna inom honom. Först och främst hertigens medvetande om det starka välde, som Bussy utöfvade öfver honom — en kraftig naturs herravälde öfver den svage, hvilket kom hertig François att frukta, att Bussy skulle bli den egentlige härskaren, om han behöll honom i närheten af sin tron, Och därnäst Bussys lyckliga kärlek till grefvinnan de Monsoreau, som hade väckt alla svartsjukans marter inom hertigens bröst.
Grefve de Monsoreau ingaf honom emellertid nästan lika mycken oro som Bussy, och han sade till sig själf:
— Om Bussy håller fast vid mig och förhjälper min sak till seger genom sitt mod, behöfver jag ju inte alls fråga efter hvad Monsoreau säger eller gör! Men om Bussy öfverger mig, är jag honom ingenting skyldig, och jag skall då i min tur lämna honom i sticket.
Resultatet af denna reflexion blef att hertigen knappt för en sekund släppte Bussy ur sikte.
Han såg honom med lugn och leende min gå in i kyrkan, efter att ha artigt lämnat försteget åt sin motståndare d'Épernon, och han såg honom falla på knä något bakom sin herre.
Hertigen gaf Bussy en vink att komma närmare. Där han nu befann sig, måste hertigen vända på hufvudet för att hålla ögonen på honom. Bussy tog plats till vänster om hertigen, och nu kunde hans höghet af Anjou snegla på honom efter behag.
Mässan hade fortgått ungefär en kvart, då Rémy kom in i kyrkan och föll på knä bredvid sin herre. Hertigen spratt till, då han fick se den unge läkaren, som han visste var grefvens förtrogne vän.
Och efter ett par hastiga hviskningar smög Rémy mycket riktigt en biljett i grefvens hand,
Hertigen genomilades af en rysning. Han såg utanskriften på biljetten — den var skrifven med en fin och vacker fruntimmersstil.
— Den är från henne, sade han till sig själf. Hon upplyser honom om att hennes man reser bort.
Bussy smög biljetten in i sin hatt, öppnade den och läste.
Hertigen kunde icke se biljetten, men han såg Bussys ansikte stråla af glädje och ömhet,
— Ve dig, om du öfverger mig! mumlade han.
Bussy förde i smyg biljetten till sina läppar och gömde den sedan oförmärkt vid sitt bröst.
Hertigen såg sig om. Hade herr de Monsoreau varit där, så hade hans höghet måhända ej gifvit sig tid att vänta till kvällen med att förråda Bussy.
Mässan var slut, och man vände tillbaka till Louvren, där en lätt festmåltid var framdukad åt kungen i hans rum och åt hans uppvaktning i galleriet.
Schweizergardet hade bildat häck utanför Louvrens portar.
Det franska gardet under Crillon stod uppställdt inne på slottsgården.
Chicot följde kungen med ögonen lika ifrigt som hertigen följde Bussy.
När de hade kommit in i slottet, gick Bussy fram till sin herre.
— Förlåt, ers höghet, sade han bugande. Jag ber att få säga ers höghet ett par ord!
— Är det angeläget? frågade hertigen.
— Mycket angeläget, ers höghet!
— Kan du inte vänta tills under processionen, då vi i alla fall gå bredvid hvarandra?
— Förlåt, ers höghet, men jag ämnade just be om tillstånd att slippa deltaga i processionen.
— Och hvarför det? frågade hertigen med osäker röst.
— Ers höghet — det är en viktig dag i morgon, det vet ni, emedan striden mellan Anjou och Frankrike då skall afgöras. Jag skulle därför vilja resa ut till mitt landtställe vid Vincennes i dag och dröja där hela dagen.
— Du vill således inte deltaga i processionen med det öfriga hofvet, med kungen?
— Nej — med ers höghets tillåtelse — nej!
— Och du vill inte ens infinna dig hos mig vid Sainte-Geneviève?
— Jag skulle önska att få disponera hela dagen fritt, ers höghet!
— Men om det under dagens lopp skulle inträffa, att jag kommer att behöfva mina vänner?
— Det kan inte inträffa, såvida ers höghet ej har för afsikt att dra värjan mot sin kung, svarade Bussy, och därför anhåller jag ännu en gång om permission. Jag har förbundit mig att i morgon korsa min värja med herr d'Epernons.
Dagen förut hade Monsoreau sagt till hertigen, att han kunde räkna fullt och fast på Bussy. Detta hade således blifvit omstörtadt sedan i går, och anledningen var naturligtvis den lilla biljetten, som Rémy hade medfört till kyrkan.
— Du öfverger således din herre, Bussy? sade hertigen med sammanbitna tänder.
— Ers höghet vet, att jag i morgon riskerar mitt lif i ers höghets tjänst. Den som inte tvekar att gå i en blodig, mördande strid för sin herre, han kan aldrig sägas ha öfvergifvit honom. Och jag förblir min trogen till mitt sista andedrag.
— Du vet, att det för mig gäller en tron, och likväl kan du lämna mig!
— Jag har arbetat trofast för ers höghets sak. I morgon skall jag göra det ytterligare. Begär inte mer än mitt lif!
— Godt! sade hertigen med dof röst. Ni har er frihet, grefve Bussy. Ni kan bege er hvart ni vill.
Utan att känna någon oro öfver hertigens plötsliga köld, gjorde Bussy en djup bugning och gick sedan ut från Louvren, hvarefter han med raska steg begaf sig till sitt hotell.
Hertigen lät kalla till sig Aurilly.
Och Aurilly kom.
— Hvad befaller ers höghet? frågade den unge lutspelaren.
— Bussy har nu fällt sin egen dom!
— Han följer således inte ers höghet?
— Nej.
— Han går i stället till det möte, som bjöds honom i biljetten?
— Ja.
— I afton således?
— Ja, i afton.
— Har ers höghet underrättat herr de Monsoreau?
— Om hans hustrus möte med sin älskare — ja! Men jag har ännu inte sagt honom, hvem älskaren är.
— Men ers höghet har fattat ett bestämdt beslut, att grefven skall uppoffras?
— Jag har fattat det bestämda beslutet att hämnas, förklarade hertigen. Och jag fruktar nu ej mer än en enda sak.
— Hvad då?
— Att grefve de Monsoreaus krafter och slughet skola svika honom, så att Bussy kommer undan.
— Ers höghet kan vara fullkomligt lugn!
— Hvad menar du?
— Grefve de Bussy är ju oåterkalleligt dömd till undergång?
— Ja! En man, som vill spela förmyndare för mig, som betar mig all viljekraft och endast frågar efter hvad han själf vill! Som tar min älskarinna! Han är egentligen ett lejon, och jag på sin höjd hans vaktare. Ja, Aurilly — han är dömd utan barmhärtighet!
— Nåväl! Ers höghet kan vara fullkomligt lugn. Om grefve Bussy undkommer herr de Monsoreau, så finns det en annan, som inte låter honom komma undan.
— Och hvem är han?
— Befaller ers höghet mig att namnge honom?
— Ja, jag befaller!
— Det är herr d'Épernon.
— D'Épernon! Han, som skall duellera med Bussy i morgon?
— Ja, ers höghet.
— Det måste du berätta omständligare för mig.
Aurilly skulle just uppfylla hans begäran, men så blef hertigen bortkallad. Kungen hade satt sig till bords och undrade öfver att hertigen ej syntes till. Det var egentligen Chicot, som hade gjort honom uppmärksam på hertigens frånvaro, och nu hade hans majestät frågat efter sin bror.
— Du får berätta det för mig under processionen, sade hertigen hastigt till Aurilly.
Han följde den, som hade kommit med budskapet från kungen.
Medan de kungliga sitta vid taffeln, vilja vi begagna oss af tillfället och berätta hvad som förefallit mellan d'Épernon och d'Aurilly.
Tidigt på morgonen hade d'Épernon kommit till hertigens hotell och begärt att få tala med Aurilly.
Musiken hade för länge sedan fört dessa båda tillsammans. Aurilly hade undervisat d'Épernon i konsten att spela på luta, hvilket instrument på den tiden var mycket omtyckt, icke allenast i Spanien, utan äfven i Frankrike. Mellan eleven och läraren utvecklade sig så småningom ett slags vänskapsförbindelse, framkallad genom deras gemensamma intresse för musiken, men dämpad genom etikettens fordringar. För öfrigt hyllade d'Epernon den åsikten, att man bäst lär känna husbonden genom hans dräng, och det var högst få af hertigens hemligheter, som icke d'Épernon hade fått veta af Aurilly. Hans diplomatiska talang hade emellertid förhjälpt honom att på ett fullkomligt ofarligt sätt kryssa hit och dit mellan kungen och hertigen. Det gällde ju att på samma gång hålla sig uppe hos den regerande härskaren och undvika, att få den blifvande kungen till fiende.
Och nu hade d'Épernon uppsökt Aurilly för att tala med honom om den förestående duellen med Bussy, som ingaf honom så mycken oro.
Under hela sitt lif hade d'Épernon aldrig gifvit något bevis på tapperhet. Och för öfrigt skulle han behöft vara mer än tapper för att med kallblodighet motse kampen med Bussy. Att slåss mot honom var detsamma som en säker död.
Så snart d'Épernon började tala om duellen, visade Aurilly det största medlidande. Lutspelaren kände mycket väl till det lömska hat, som hertigen hyste mot Bussy, och nu gjorde han allt för att stegra sin forne elevs förskräckelse för att korsa sin värja med den beryktade hjälten. Han berättade, att Bussy under hela den sista veckan hade öfvat sig i fäktning två timmar om dagen tillsammans med en hornblåsare vid gardet, som var den illistigaste fäktare i hela Paris, emedan han under ett kringströfvande lif i utlandet hade förvärfvat kännedom om alla de finter, som någonsin kunde förekomma, och hade drifvit upp sin färdighet ända till virtuositet. Medan Aurilly utgöt sig öfver hornblåsarens skicklighet, åt d'Épernon i förskräckelsen upp all karmin, hvarmed hans naglar voro färgade.
— Men då blir jag naturligtvis dödens offer, sade han bleknande, men med ett framtvingadt leende.
— Ja, ja! sade Aurilly betänksam.
— Men det är ju rent af vanvettigt att gå till tvekamp med en motståndare, som absolut skall döda en! Det är detsamma som att spela tärning med en, som alltid slår sexor all.
— Men det skulle ni ha besinnat, innan ni antog utmaningen! sade Aurilly.
— Jag måste laga, att jag på något sätt kommer ifrån saken, förklarade d'Épernon. — Det vore ju alldeles galet att vid så unga år säga farväl åt lifvet. Låt se! Jag måste finna någon utväg — jag är väl inte gaskognare för ro skull. Vänta! Ja, det är ju så logiskt som möjligt.
— Hvad menar ni?
— Du säger ju, att det är alldeles säkert att Bussy skall döda mig?
— Jag hyser inte det ringaste tvifvel om det.
— Men i så fall vore det inte en duell utan ett mord!
— Ni har rätt!
— Och ett mord har man rättighet att förhindra …
— Ja visst! Men hur?
— Naturligtvis genom att döda den tillämnade mördaren.
— Hm! Hm!
— Ty när han vill döda mig, hvad kan då hindra mig från att komma honom i förväg? Säg!
— Naturligtvis ingenting alls! Och jag har redan tänkt på det, jag också.
— Mitt resonnemang är ju fullkomligt klart och naturligt?
— Klart som dagen!
— Men i stället för att vara nog grym att mörda honom med egna händer, såsom han ville göra med mig; skall jag öfverlämna saken åt andra, ty det är min afsky att se blod.
— Det vill säga, att ni vill lega lönnmördare?
— Ja! Det ha hertigarna af Guise och Mayenne gjort före mig.
— Men det blir dyrt!
— Jag offrar gärna tretusen dukater.
— Men när man får veta hvem det gäller, får ni inte mer än sex man för den summan.
— Nå, men är det inte nog?
— Sex man! Hur kan ni tro det! Herr de Bussy har naturligtvis slagit ihjäl fyra, innan man har gifvit honom den minsta rispa. Kommer ni inte ihåg det där krakelet vid rue Saint-Antoine, då han sårade Schomberg i låret och er i armen och höll på att krama lifvet ur Quélus?
— Nå, så offrar jag sextusen dukater, om så fordras, förklarade d'Épernon. Guds död! När man gör en sak, bör det ske ordentligt. Han får inte komma undan!
— Har ni redan skaffat folk?
— Det är inte svårt att få! Här gå så många sysslolösa — gamla afskedade soldater och sådana …
— Men ni måste vara försiktig!
— Med hvad?
— Om saken misslyckas, så förråda de er, naturligtvis.
— Jag har ju kungen på min sida!
— Nåja, det är sant! Men kungen kan däremot inte hindra er från att bli dödad af herr de Bussy.
— Fullkomligt riktigt resoneradt, sade d'Epernon tankfullt.
— Jag skulle kunna göra er ett godt förslag, sade Aurilly, såvida ni inte har någonting emot att handla i gemenskap med en annan.
— Jag har ingenting emot någonting, som kan hjälpa mig att bli den där getingen kvitt.
— Nåväl! Er fiende har en fiende, som är svartsjuk på honom.
— Aha!
— Och det till den grad, att han redan har lagt en snara för honom. Men det fattas honom pengar! Med edra sextusen dukater skulle saken kunna ordnas till både er och hans belåtenhet. Ty ni håller ju inte så fasligt mycket på att själf få njuta äran af er motståndares död?
— Jag begär inte bättre än att min delaktighet förblir okänd.
— Skicka då edra män till den andre utan att uppge någonting för dem, så skall han nog sätta dem i arbete.
— Men jag måste veta hvem han är!
— Jag skall visa er honom i dag — i Louvren.
— Det är således en adelsman?
— Ja!
— Aurilly! Mina sextusen dukater stå nu genast till din disposition.
— Det är således afgjordt?
— Fullkomligt och oåterkalleligt! Och nu gå vi till Louvren.
Vi ha förut hört, att Aurilly under kungens lever sade till d'Epernon:
— Var lugn! Herr de Bussy kommer inte att slåss med er i morgon.