Diana (1904)/Del 2/Kapitel 50
| ← Grefve de Bussys sistra strid |
|
Chicot begriper hvarför d'Épernons stöflar äro blodiga → |
L.
BRODER GORENFLOT BEFINNER SIG I ETT FARLIGARE LÄGE ÄN NÅGONSIN.
Sammansvärjningens förlopp var från början till slut en ren komedi. Hvarken schweizergardet, som hade blifvit placeradt där den underjordiska gången utmynnade, eller franska gardet, som hade omringat klostret för att gripa de mäktiga konspiratörerna, hade någonting för sitt besvär.
Allesammans hade flytt.
Och ändå hade man icke sett någon lämna klostret. När porten var inslagen, satte sig Crillon i spetsen för ungefär trettio man och inträngde tillsammans med kungen i klostrets innandöme.
En dödstystnad rådde i de stora, dystra hvalfven.
Crillon var en erfaren krigare. Han tyckte icke om den ljudlösa tystnaden, ty han fruktade, att där bakom lurade något förräderi.
Man omgaf sig med spejare, man öppnade alla fönster och dörrar, man genomsökte kryptan — allt förgäfves. Öfverallt rådde den ödsligaste tomhet och stillhet.
Bland de första gick kungen med dragen värja och ropade öfverljudt:
— Chicot! Chicot!
Men ingen svarade.
— Kan det vara möjligt, att de ha dödat honom? utbrast kungen. Guds död! I så fall skall jag kräfva bot för min narr, som för en fullgod adelsman!
— Däri gör ers majestät rätt, förklarade Crillon, ty det är han — och därtill en af de tappraste.
Chicot svarade icke på kungens rop af det enkla skälet, att han var upptagen af att afbasa herr de Mayenne. Denna sysselsättning beredde honom en så oerhörd glädje, att han icke såg eller hörde någonting af det som tilldrog sig omkring honom.
Men sedan sista skymten af hertigens corpus hade försvunnit genom källargluggen och Gorenflot hade förlorat medvetandet, blef Chicots sinnesstämning så småningom åter normal, och han hörde sin kunglige herres rop.
— Hitåt, min son, hitåt! ropade han af alla krafter till svar, under det att han försökte resa Gorenflot i sittande ställning.
Det lyckades honom att placera munken sålunda, stödd mot ett träd.
Den kraftansträngning, som detta fordrade, gjorde emellertid hans röst något beslöjad. Henri tyckte sig höra, att den uttryckte en jämrande klagan.
Detta var emellertid ett misstag. Chicot hade kanske aldrig befunnit sig bättre. Men vid åsynen af Gorenflots bedröfliga tillstånd stod han undrande, om han skulle låta den förrädiske munken njuta sina gärningars lön, eller om han skulle låta nåd gå för rätt — om han skulle öfva mildhet mot den kolossala vintunnan.
Gorenflot kom nu så småningom åter till sans. Hur dum han än var, kunde han emellertid icke göra sig några illusioner i fråga om hvad som väntade honom. För öfrigt hade han en viss likhet med somliga djur, som ständigt lefva i fruktan för människorna. De känna instinktmässigt, att aldrig en hand berör dem utan att aga dem, att aldrig en mun öppnar sig mot dem utan att okväda dem.
Broder Gorenflot befann sig just i en sådan sinnesstämning, då han öppnade ögonen.
— Ack, herr Chicot! utbrast han.
— Åhå — du är således inte död ändå? sade gaskognaren.
— Ack, min gode herr Chicot! fortsatte munken och ansträngde sig att knäppa ihop händerna framför sitt väldiga bröst. Kan det vara möjligt, att ni ämnar utlämna mig åt mina förföljare — mig, broder Gorenflot?
— Din kanalje! sade Chicot med en stränghet, som till stor del var låtsad.
Gorenflot började gråta och tjuta. Han lyckades till och med vrida händerna.
— Jag, som har ätit så många middagar tillsammans med er! skrek han snyftande. Jag, hvars förmåga att dricka ni har beundrat till den grad, att ni brukade kalla mig den förnämste af alla svampar! Jag, som var så förtjust i kycklingarna ni brukade beställa på. Corne d'Abondance, att jag aldrig lämnade en enda smula kvar mer än benen!
Denna vädjan föreföll Chicot så sublim i sin genre, att han afgjordt kände sig böjd för att öfva mildhet mot munken.
— Nu komma de! Du store Gud! skrek Gorenflot och försökte förgäfves att stiga upp. Här ä' de ju! Nu är jag dödens! Ack, min gode, barmhärtige herr Chicot — rädda mig!
Då Gorenflot fann, att det var omöjligt för honom att resa sig, kastade han sig i stället framstupa på marken, hvilket var bra mycket lättare.
— Res på dig! sade Chicot.
— Förlåter ni mig?
— Vi få se.
— Jag har ju fått så mycket prygel af er, att det kan vara straff nog.
Chicot brast i skratt. Den stackars munken var så förvirrad, att han verkligen tilltrodde sig ha fått de slag, som hade drabbat herr de Mayenne.
— Skrattar ni, min gode herr Chicot? sade Gorenflot.
— Ja, jag skrattar, ditt kreatur!
— Får jag då behålla lifvet?
— Kanhända.
— Ni hade inte skrattat, om det vore meningen att er vän Gorenflot skulle dö!
— Det beror inte på mig — det beror på kungen. Han ensam har rätt att bestämma öfver lif och död.
Gorenflot gjorde en ny ansträngning för att resa sig, och han lyckades komma upp på sina knän.
I samma ögonblick skingrades dunklet af ett bländande ljussken, och narren och munken sågo sig plötsligt omgifna af en mängd män, hvilkas guldbroderier och värjor glimmade i fackelskenet.
— Å, Chicot! Min käre Chicot! utropade kungen, hvad jag är lycklig öfver att se dig igen!
— Hör ni, min gode herr Chicot, sade Gorenflot med låg stämma, vår nådige herre och kung känner sig lycklig öfver att återse er!
— Nå, än se'n?
— Om han är lycklig öfver det, så skall han inte heller neka, om ni ber om nåd för mig.
— Skall jag verkligen be den usle Herodes om nåd för er?
— Å! Å! Å! Tyst för all del, min käre herr Chicot!
— Nå, ers majestät, sade Chicot och vände sig till kungen, hur många ha ni fångat?
— Jag erkänner min synd, pustade Gorenflot.
— Inte en, svarade Crillon. De förrädarna! De ha naturligtvis flytt genom någon utgång, som vi inte känna till.
— Det är nog troligt, medgaf Chicot.
— Men du har sett dem? sade kungen.
— Ja, det har jag visst! sade Chicot.
— Allesammans?
— Från den förste till den siste.
— Jag erkänner min synd, upprepade Gorenflot mekaniskt.
— Och du kände väl igen dem?
— Nej, ers majestät!
— Hvad säger du? utbrast kungen.
— Det vill säga, att jag inte kände igen mer än en, och honom såg jag ändå inte i ansiktet …
— Nå, hvem var han?
— Det var herr de Mayenne.
— Herr de Mayenne? Den som du är skyldig …
— Den skulden är betald. Nu är jag inte skyldig honom något längre, sire.
— Nå, det måste äg berätta för mig sedan, Chicot.
— Ja, längre fram, min son, sade narren. Nu måste vi sysselsätta oss med det närvarande.
— Jag erkänner min synd! stammade Gorenflot på nytt.
— Aha! Jag tror att ni däremot har tagit en fånge, sade plötsligt Crillon och lade sin tunga hand på Gorenflots axel. Den väldiga köttmassan sjönk ihop af skrämsel.
Chicot dröjde en stund med svaret. Och under dessa ögonblick hemsöktes Gorenflots själ af alla de fasor, som den djupaste förskräckelse kan framkalla. Han var nära att falla i vanmakt på nytt vid blotta tanken på alla de vredgade ansikten, som omgåfvo honom. Kanske skulle han ej känna större fasa på domens dag.
— Se noga på munken, sire, sade Chicot.
En af Crillons män höll en fackla tätt intill Gorenflots ansikte. Munken tillslöt ögonen för att så mycket bekvämare kunna lämna denna världen för en annan.
— Det är ju predikanten Gorenflot! utropade Henri.
— Jag erkänner min synd! Jag erkänner min synd! upprepade munken ifrigt.
— Ja, det är han, svarade Chicot.
— Densamme, som …
— Just han! afbröt gaskognaren.
— Aha! utbrast kungen med en min af belåtenhet.
Svetten rann i strömmar på Gorenflots kinder.
Och hans oro var ej ogrundad, ty man hörde vapenklang och ett hotande mummel bland de kringstående. Ett par af männen närmade sig med hotande miner.
Gorenflot kände att de nalkades snarare än han såg det. Han uppgaf ett svagt jämmerskri.
— Vänta! sade Chicot. Kungen måste veta alltsammans.
Han tog Henri afsides.
— Min son! sade han med låg stämma, du bör tacka Herren i himmelen för att han lät denne munk skåda dagens ljus för några och trettio år sedan! Ty det är han som har räddat oss alla!
— Hvad vill det säga?
— Jo, det är han, som har berättat hela sammansvärjningen för mig, från början till slut.
— När då?
— Ungefär för en vecka sedan. Och om ers majestäts fiender någonsin få fatt i honom, så är han dödsdömd.
Gorenflot uppfångade det sista ordet.
— Dödsdömd!
Han föll nu också på båda händerna.
— Vördnadsvärde man, sade kungen med en välvillig blick på den väldiga köttmassan, som i alla förnuftiga människors ögon endast representerade en kvantitet materia, i stånd att absorbera och åter förlora vissa glimtar af intelligens — vördnadsvärde man, jag skall taga honom under mitt beskydd.
Gorenflot uppsnappade kungens nådiga blick, och i nästa sekund liknade hans ansikte den antika parasitens mask — på den ena sidan drogs munnen upp till öronen af skratt, på den andra drogs den nedåt af gråt.
— Däri gör du rätt, min son, förklarade Chicot, ty han är en man, som har gjort oss ovärderliga tjänster.
— Men hvad tycker du att han skall ta sig till? frågade kungen.
— Så länge han är i Paris, är han utsatt för stor fara, svarade Chicot.
— Om jag skulle låta bevaka honom väl? sade kungen.
Gorenflot hade hört dessa ord.
— Godt! tänkte han. Det ser ut som om jag skulle slippa undan med lifstids fängelse. Det är då i alla fall bättre än att dingla i galgen. Bara jag får ordentlig mat!
— Det behöfs inte, förklarade Chicot. Det är tillräckligt, om du låter honom följa med mig.
— Hvart då?
— Hem till mig.
— Nå, så tag honom då med dig och kom sedan till Louvren! Jag beger mig nu dit för att träffa våra vänner och förbereda dem till morgondagen.
— Stig upp, vördnadsvärde fader, sade Chicot till munken.
— Att han kan skämta nu! mumlade Gorenflot. Hvilket dåligt hjärtelag!
— Stig upp, din drummel! sade Chicot med låg röst och knuffade till munken bakifrån med knäet.
— Jag har mycket väl förtjänat en sådan behandling, utbrast Gorenflot.
— Hvad säger han? frågade kungen.
— Han påminner sig alla sina mödor och lidanden, ers majestät, och när jag sade till honom, att ers majestät har lofvat honom sitt nådiga beskydd, sade han i djup känsla af sitt eget värde: Jag har väl förtjänat en sådan behandling!
— Stackars man! sade kungen. Tag väl vård om honom, Chicot!
— Var lugn, sire! Då han är tillsammans med mig, går det ingen nöd på honom.
— Ack, herr Chicot! utbrast Gorenflot, min käre herr Chicot! Hvart skall jag föras?
— Det skall du snart få veta. Men du skall först tacka hans majestät — hör du det, ditt odjur — tacka honom nu!
— För hvad?
— Tacka honom, säger jag!
— Ers majestät! stammade Gorenflot. Eftersom ers majestät varit så nådig och …
— Ja, afbröt Henri. Jag vet ju allt hvad ni har gjort för oss — först och främst i Lyon, därnäst under Liganatten och nu senast i dag. Var lugn! Ni skall bli lönad efter förtjänst.
Gorenflot drog en djup suck,
— Hvar är Panurge? frågade Chicot.
— Hon står i stallet — stackars djur!
— Gå då dit och sätt dig upp på henne och kom sedan tillbaka hit!
— Ja, herr Chicot.
Munken aflägsnade sig så fort han förmådde, ytterligt förvånad öfver att ingen bevakning följde honom.
— Nu, min son, sade Chicot till kung Henri, bör du behålla tjugu man till eskort, men skicka de andra med herr de Crillon till Hôtel d'Anjou för att hämta din bror.
— Hvarför det?
— För att han inte skall rymma ännu en gång.
— Tror du, att min bror …
— Har du ångrat, att du har följt mitt råd förut i dag?
— Nej, vid Gud!
— Nå, så gör då som jag säger!
Och Henri III gaf befallning åt öfversten för franska gardet att hämta hertigen af Anjou till Louvren.
Crillon hyste ingen öfverdrifven ömhet för hertig François; han åtlydde skyndsamt befallningen.
— Nå, och du? frågade Henri.
— Jag väntar på den helige broder Gorenflot.
— Och sedan kommer du till Louvren?
— Inom en timme.
— Adjö, Chicot!
— Gå, min son!
Kung Henri aflägsnade sig med sin eskort.
Chicot styrde nu kurs till stallet, och just då han kom in på bakgården, fick han se Gorenflot komma ridande på Panurge.
Den stackars ynkryggen hade aldrig haft en tanke på att försöka undfly det öde, som väntade honom.
— Seså, nu skola vi skynda oss, sade Chicot och tog Panurge vid betslet, ty man väntar på oss.
Garenflot bjöd ej till att göra det ringaste motstånd. Men han grät så hejdlöst, att tårarna runno i stora floder utför hans kinder.
— Det var ju det jag sa', mumlade han. -Det var ju det jag sa'.
Chicot höjde på axlarna och drog åsnan med sig.