Diana (1904)/Del 2/Kapitel 49
XLIX.
GREFVE DE BUSSYS SISTA STRID.
Utan den minsta oro eller tvekan hade Bussy begifvit sig till Diana, och hon mottog honom utan den ringaste fruktan, därför att hon var så viss om sin mans frånvaro.
Aldrig hade den vackra, unga kvinnan förefallit så glad, aldrig hade Bussy känt sig så lycklig. I vissa ögonblick, hvilkas allvarliga betydelse själfbevarelseinstinkten möjligen förnimmer, tycks människan liksom samla hela sin förmåga att njuta af lifvet, hvilket när som helst kan beröfvas henne utan att hon vet, hvarifrån den hotande katastrofen skall komma.
Diana kände emellertid en liflig oro för morgondagens strid, ehuru hon försökte dölja denna känsla. Hennes ömhet blef därigenom ljufvare och innerligare än någonsin; hennes ögon strålade af glädje och lycka, men fingo allt emellanåt en fuktig glans, som föreföll hennes älskare rent af bedårande.
Hon gjorde först kärleksfulla försök att förmå honom att stanna. Hon hade så mycket att säga honom — hon ville öfverlägga med honom om säkraste sättet för dem att fly. Ty nu visste hon, att hans lif var hennes lif och att hon ej kunde lefva utan honom, Och för honom gällde det icke endast att segra i morgondagens strid, han måste äfven vara betänkt på att fly för kungens vrede. Ty det var antagligt att Henri III aldrig skulle förlåta den, som bragte nederlag och död öfver hans gunstlingar.
— Ack, min Louis! sade Diana och lindade sina armar omkring Bussys hals, du är ju den tappraste man i Frankrike! Hvad behöfver du föröka din berömmelse? Du är redan så ärad framför alla andra, att det knappast vore ädelmodigt, om du ville fördunkla dem ännu mer.
Du gör det inte för att behaga andra kvinnor, ty du älskar ju mig, och du vill inte förlora mig för alltid, eller hur? Ack, värna ditt lif, min Louis! Jag manar dig inte att tänka på döden, ty jag tror inte, att det finns en man nog stark och mäktig att kunna döda min Louis, om icke genom förräderi. Men du kan bli sårad — det vet du! Kom i håg, att du blef sårad i strid mot samma motståndare förut en gång — då jag såg dig första gången.
— Var lugn! sade Bussy skrattande. Jag vill inte bli vanställd, och jag skall akta mitt ansikte.
— Akta dig helt och hållet, min Louis! Tänk, hvad du skulle bli bedröfvad, om du såg mig sårad och blödande — och besinna sedan min smärta vid att se ditt blod rinna! Försök att vara försiktig i striden, du mitt modiga lejon, det ber jag dig! Gör som den där romaren, hvars historia du läste för mig häromdagen, för att lugna mig. Låt dina tre vänner själfva kämpa sin strid, hjälp den som befinner sig i värsta trångmål. Men om två eller tre angripa dig på en gång, bör du fly som Horatius. Sedan kan du vända dig om — också som han — och döda den ene efter den andre.
— Ja, min dyra Diana, sade Bussy.
— Ack, du svarar utan att höra på hvad jag säger, Louis! Du ser visserligen på mig, men du hör mig inte ändå.
— Jag ser dig så mycket bättre! Hvad du är vacker, Diana!
— Det är inte om det, vi nu böra tala! Ack, min Gud! Det är ju i stället om något som gäller ditt lif — vårt lif? Och nu vill jag säga dig någonting förskräckligt, men som jag vill att du skall veta. Det skall inte göra dig starkare, men måhända försiktigare. Jag skall samla hela mitt mod och bevittna duellen!
— Du? Omöjligt, Diana!
— Det är inte omöjligt. Du vet, att i rummet här bredvid finns ett fönster, som vetter utåt en liten gård. Därifrån har man fri utsikt öfver den öppna platsen vid des Tournelles.
— Ja, jag vet. Fönstret sitter ungefär tjugu fot från marken ofvanför ett järnstaket, på hvilket jag släppte ned brödsmulor åt fåglarna häromdagen.
— Och just från det fönstret skall jag bevittna striden, min Louis! Laga bara att du ställer dig så, att jag ej behöfver förlora dig ur sikte. Och du kan också se mig, om du vill — men, nej, nej — tag inte ögonen från din motståndare, han skulle kunna begagna sig af tillfället och …
— Och döda mig, kanske, medan jag såg på dig? Vore jag dömd att dö och finge själf välja dödssätt, skulle jag just vilja dö så, Diana!
— Men nu är du inte dödsdömd, du skall lefva och …
— Jag skall lefva, Diana — var lugn! Och jag blir på ett ypperligt sätt sekunderad af mina vänner, det vet jag. Antraguet är lika skicklig fäktare som jag. Ribeirac står kall och lugn, slukar sin motståndare med ögonen och gör skickliga stötar, Livarot är smidig som en tiger. Det blir en härlig strid, Diana! Jag skulle likväl egentligen önska, att jag löpte större fara för att skörda mera ära!
— Nå, jag tror dig, Louis, och jag småler igen, därför att jag hoppas. Men hör mig nu, min vän, och lofva att du lyder!
— Jag lofvar — såvida du inte befaller mig att gå.
— Å, men det var just det jag ville! Jag vädjar till din klokhet!
— Då skulle du aldrig ha förvridit hufvudet på mig, min älskling!
— Inga undanflykter, herr grefve — var god och lyd! Kärleken bevisas bäst genom att man lyder den man älskar.
— Nå, så befall!
— Dina ögon se trötta ut, och du behöfver sofva ordentligt i natt. Gå nu!
— Redan?
— Jag skall göra bön, och då skulle du bara störa mig.
— Man borde bedja till dig som till en ängel.
— Tror du inte, att också änglarna bedja till Gud? sade Diana och sjönk på knä på sin bönpall.
Hon lyfte blicken mot höjden och bad högt ur djupet af sitt hjärta:
— O, du milde Herre Gud i himmelen! Om du vill att din tjänarinna skall blifva lycklig och dö utan förtviflan — beskydda då honom, som har kommit i min väg; honom, som jag älskar och alltid skall älska!
Diana hade slutat sin bön och Bussy lutade sig ned för att lyfta upp henne från hennes knäböjande ställning och kyssa henne på pannan, då fönstret vid balkongen plötsligt krossades och tre beväpnade män uppenbarade sig därute. En fjärde satt grensle öfver balkongens bröstvärn. Hans ansikte doldes under en sammetsmask; i ena handen höll han en pistol, i den andra en dragen värja.
Bussy stod för ett par sekunder som förstenad af det genomträngande skrik, som Diana uppgaf, i det hon kastade sig om hans hals.
Mannen med masken gaf ett tecken, och hans tre följeslagare togo ett par steg framåt. En af de tre var beväpnad med flintbössa.
Bussy sköt med vänstra handen Diana ifrån sig och drog på samma gång sin värja.
Så tog han ett steg tillbaka och sänkte långsamt sitt vapen, utan att förlora sina motståndare ur sikte.
— Framåt, gå på! sade en graflik stämma under sammetsmasken. Han är ju redan halfdöd — rädslan har dödat honom.
— Du misstar dig, sade Bussy, jag är aldrig rädd för något eller någon.
Diana gjorde en rörelse för att nalkas honom på nytt.
— Gå undan, Diana! sade han med fast röst.
Men Diana lydde honom ej. Hon kastade sig istället ännu en gång om hans hals.
— Vill ni, att jag skall bli dödad, madame? frågade han.
Nu drog Diana sig undan och utgjorde ej längre betäckning för sin älskare. Hon förstod, att hon endast och allenast kunde hjälpa honom på ett sätt, det vill säga genom passiv lydnad.
— Aha! Det är således verkligen herr de Bussy! sade den dystra stämman. Jag var ju en idiot, som inte ville tro det förut. En präktig vän, en utomordentlig vän, i sanning!
Bussy teg och bet sig i läppen. Han såg sig uppmärksamt omkring, beräknande alla medel till försvar, som stodo honom till buds.
— Herr de Bussy vet naturligtvis, att öfverhofjägmästaren är borta, fortfor rösten med en anstrykning af skämtsamhet, som gjorde den ännu hemskare. Han vet, att grefvinnan är ensam och han tror, att hon är rädd för ensamheten — därför har han kommit hit för att hålla henne sällskap, ehuru han skall duellera i morgon bittida. Kan det finnas en bättre och pålitligare vän än herr de Bussy?
— Jaså, det är ni, herr de Monsoreau! sade Bussy. Ni kan så gärna ta bort masken, ty nu vet jag hvem jag har att göra med.
— Må vara! svarade öfverhofjägmästaren och kastade den svarta sammetsmasken långt ifrån sig.
Diana uppgaf ett kväfdt skrik.
Monsoreaus blekhet var så ohygglig som ett liks, och hans småleende var en djäfvuls.
— Låt oss få ett slut på saken, sade Bussy. Jag tycker inte om onödigt bråk. Och det kunde visserligen vara lämpligt för Homeros hjältar, som voro halfgudar, att hålla långa tal innan de började slåss, men jag är bara en människa, som inte hyser fruktan för något. Angrip mig, eller låt mig gå — hvilket ni behagar!
Monsoreau brast i ett skallande hånskratt, som kom Diana att skälfva af förskräckelse och Bussy att sjuda af vrede.
— Låt mig komma förbi! upprepade den unge ädlingen häftigt.
— Åhå! Det borde ni allt säga litet höfligare, herr de Bussy! sade Monsoreau.
— Nå, så låt oss då korsa våra värjor och få ett slut på saken, sade Bussy. Jag har långt hem och behöfver gå till hvila.
— Jag tänker, att ni har kommit hit för att hvila här i natt, herr de Bussy, och det skall ni också få, förklarade öfverhofjägmästaren.
Under tiden hade ytterligare två beväpnade män stigit öfver balkongens bröstvärn och sällat sig till sina kamrater.
— Fyra och två är sex, sade Bussy. Hvar ä' de andra?
— De vänta utanför, svarade Monsoreau.
Diana sjönk på knä, och Bussy hörde henne snyfta, oaktadt alla hennes ansträngningar att behärska sig.
Han gaf henne ett hastigt ögonkast, men fäste därefter återigen sin blick på grefven.
— Ni vet, grefve de Monsoreau, att jag är en man af ära, sade han efter ett par sekunders tystnad.
— Ja, svarade Monsoreau, ni är lika mycket en man af ära som madame där är en kysk kvinna.
— Herr grefve, sade Bussy med en lätt böjning på hufvudet, ni för ett egendomligt språk, men det kan vara i viss mån förklarligt, och vår ställning skall snart göras upp i ett för allt. Jag har likväl, som ni vet, ingått en förbindelse att slåss med fyra adelsmän i morgon bittida, och eftersom denna förbindelse har prioritetens rätt, anhåller jag att få gå härifrån i afton, hvarefter ni sedan skall finna mig färdig att slåss med er när och hvar ni behagar.
Monsoreau höjde på axlarna,
— Hör på, grefve de Monsoreau! sade Bussy. Jag svär vid Gud, att så snart jag har utkämpat min strid med herrar Schomberg, d'Epernon, Quélus och Maugiron, skall jag endast och allenast och helt och hållet stå till ert förfogande. Blir jag dödad i duellen i morgon — nå, då har ju ni fått hämnd på samma gång. Får jag däremot lefva för att själf göra upp våra räkenskaper …
Monsoreau vände sig till sina handlangare.
— Framåt! kommenderade han. Hvad vänta ni på?
— Å, jag misstog mig, sade Bussy. Det är inte fråga om en duell, utan om ett mord.
— För böfveln! utbrast Monsoreau.
— Jag ser det nu! sade Bussy. Vi ha således bägge misstagit oss på hvarandra, grefve de Monsoreau! Men har ni också betänkt, hur min herre hertigen af Anjou skall upptaga ert tillvägagående mot mig?
— Det är han som har skickat mig hit, förklarade Monsoreau.
Bussy ryckte till. Diana lyfte jämrande sina händer mot höjden.
— I så fall ser det ut som om jag endast skulle ha mig själf att lita på, sade den unge ädlingen. Nåväl — nu gäller det att visa ert mod, lönmördare!
Med en hastig åtbörd stjälpte han omkull bönpallen, drog till sig ett bord och slängde en stol ofvanpå allt detta. Inom ett par sekunder hade han på detta sätt uppfört en skyddsmur mellan sig och sina fiender.
Och detta hade skett så raskt, att kulan från flintbössan endast träffade bönpallen, i hvars tjocka stoppning den stannade. Strax därefter stjälpte Bussy omkull ett dyrbart kredensbord från François I:s tid och ökade sin förskansning med detsamma.
Diana blef skyld bakom denna möbel. Hon förstod, att hon ej kunde understödja Bussy på annat sätt än genom sina böner, och hon bad med brinnande andakt. Bussy kastade först en blick på henne, sedan såg han på sina angripare och slutligen på sitt försvarsverk.
— Kom nu, om ni ha lust, sade han. Men akta er! Min värja sticks.
De legda mördarna drefvos af Monsoreau fram mot sitt tillämnade offer. En af dem sträckte ut handen för att dra till sig bönpallen. Men innan han hade nått den, hade Bussys värjspets skurit upp hans arm ända till axeln.
Den sårade uppgaf ett skrik och rusade tillbaka mot fönstret.
Nu hörde Bussy snabba steg ute i korridoren och tog för afgjordt, att han befann sig mellan två eldar. Han rusade mot dörren i afsikt att skjuta för rigeln, men dörren öppnades innan han hann dit.
Bussy tog ett steg tillbaka, för att sätta sig i försvarsställning gent emot både de gamla och de nya angriparna.
Två män rusade öfver tröskeln.
— Å, käre herre! ropade en välbekant röst. Vi ha således kommit i tid?
— Rémy! utbrast Bussy.
— Och jag! utropade den andre. Hvad ser jag? Här tycks man hålla på att mörda folk?
Bussy kände alltför väl igen denna stämma, och han uppgaf ett glädjerop.
— Saint-Luc! utbrast han.
— Jag och ingen annan!
— Å, min bäste herr de Monsoreau, sade Bussy, jag tänker att det klokaste ni nu kan göra är att låta oss gå härifrån oantastade. Ty om ni nu inte gå ur vägen, så trampa vi ned er.
— Hitåt! Tre stycken till! skrek Monsoreau.
Tre nya angripare klättrade ofördröjligen öfver balustraden.
— Ni tycks ha en hel armé! sade Saint-Luc.
— O, min Gud och fader — beskydda honom! bad Diana med hög röst.
— Eländiga! skrek Monsoreau och närmade sig för att slå Diana.
Bussy såg hvad han hade i tankarna. Smidig som en tiger, var han med ett enda hopp på andra sidan om skyddsmuren och ställde sig framför Diana. Hans värja korsades med öfverhofjägmästarens, och hastigt som tanken riktade han en stöt mot herr de Monsoreaus strupe. Men afståndet var för stort, herr de Monsoreau slapp undan med en skråma.
Fem eller sex angrepo nu Bussy på en gång.
En af dem föll för Saint-Lucs värja.
— Framåt! skrek Rémy.
— Nej, nej, sade Bussy, bär hellre bort Diana, min käre Rémy.
Monsoreau uppgaf ett verkligt rytande. Han ryckte värjan från en af sina nykomna hjälpare. Rémy tvekade.
— Men ni själf? sade han.
— För bort henne! För bort henne! ropade Bussy. Jag anförtror henne åt dig.
— Ack, min Gud! mumlade Diana, hjälp honom — beskydda honom!
— Kom, madame! bad Rémy.
— Nej, nej — jag kan inte lämna honom!
Rémy tog henne med våld i sina armar.
— Bussy! ropade Diana. Hjälp! Hjälp! Hitåt!
Den arma Diana var som tokig — hon kunde icke skilja på vänner och fiender. Allt som aflägsnade henne från Bussy föreföll henne som en fara,
— Gå, gå! ropade Bussy. Jag skall snart vara hos dig igen.
— Ja, det vill jag hoppas, tjöt Monsoreau, att ni båda skola vandra all världens väg!
I detsamma såg Bussy, att Rémy vacklade och sjönk ihop, hvarefter han plötsligt föll till golfvet och drog Diana med sig.
Bussy uppgaf ett rop af förskräckelse. Men Rémy vände sig om och sade:
— Det är ingenting! Jag fick kulan — hon är räddad.
Tre af Monsoreaus handtlangare kastade sig nu öfver Bussy. Saint-Luc gick emellan och en föll af de tre.
De båda andra ryggade tillbaka.
— Saint-Luc! sade Bussy, rädda Diana! Jag ber dig i dens namn, som du älskar — rädda henne!
— Men du själf?
— Jag? Jag är man!
Saint-Luc rusade fram till Diana, som hade rest sig på knä. Han tog henne i sina armar och försvann med henne genom dörren.
— Hitåt! skrek Monsoreau. Hitåt — ni i trappan!
— Fege, eländige usling! utropade Bussy.
Monsoreau gömde sig bakom sina handtlangare.
Bussy stötte vildt omkring sig till höger och vänster. Än genomborrade han ett hufvud, än ett bröst.
— Det skingrar trängseln, sade han. Men så återvände han bakom sin förskansning.
— Fly, käre grefve, fly! mumlade Rémy.
— Jag? Skulle jag fly för fega mördare?
Han lutade sig ned öfver den unge kirurgen.
— Diana måste räddas, ser du, sade han. Men hur är det med dig?
— Akta er! stammade Rémy. Akta er!
Fyra nya beväpnade hade nu rusat in från trappan.
Bussy befann sig nu verkligen mellan två eldar. Men han hade blott en enda tanke.
— Diana! utropade han. Diana! Hvar är du?
Och utan att förlora en sekund, kastade han sig öfver de fyra nykomna. Två af dem föllo genast för detta opåräknade angrepp — en af dem sårad, den andre död.
Men nu gick äfven Monsoreau fram, och Bussy drog sig åter tillbaka bakom sitt skyddsvärn.
— Stäng dörren i lås och skjut för riglarna, befallde Monsoreau. Nu ha vi honom fast.
Under tiden hade Rémy samlat alla sina återstående krafter och släpat sig fram till Bussys skyddsmur, som han förstärkte genom att sträcka ut sig framför den.
Det blef ett ögonblicks stillhet.
Bussy stod och stödde sig mot väggen med värjan i hand. Han såg sig hastigt omkring.
Sju af hans angripare lågo på golfvet, men det fanns nio kvar. Bussy räknade dem med ögonen.
Han såg nio skarpslipade klingor glimma framför sig, han hörde Monsoreau uppmuntra sina bödelsdrängar till mod, han kände sina fötter halka i blod — och den tappre unge ädlingen, som icke visste hvad fruktan ville säga, fick en förnimmelse af att döden med sitt dystra leende vinkade åt honom från rummets bakgrund.
— Af dessa nio kan jag nog döda fem, tänkte han, men de återstående fyra skola göra slut på mitt lif. Jag har krafter kvar att fortsätta striden i tio minuter — och under dessa tio minuter vill jag utföra något som ingen har gjort före mig och ingen skall göra härefter.
Han vecklade kappan omkring sin vänstra arm till sköld, och med ett enda hopp stod han strax därefter midt i rummet — som om det vore under hans värdighet att längre begagna sig af förskansningen.
Med blixtens hastighet gaf han sina förbluffade fiender tre värjstötar, som alla träffade sitt mål. Tre kväfda skrik följde på de tre stötarna, tre gånger genomborrade hans värja mänskliga kroppar, och tre gånger flöt en varm blodström längs fåran i klingan ned öfver Bussys högra hand.
Under tiden hade han parerat minst tjugu hugg och stötar med sin vänstra arm.
Hans kappa var full af hål.
När mördarne sågo två af sina kamrater falla och den tredje dra sig tillbaka, ändrade de taktik. De afstodo från att använda sina värjor. Somliga öfverföllo honom med slag af bösskolfvarna, andra sköto af sina pistoler mot honom. Men Bussy förstod att skickligt undvika att bli träffad, dels genom att kasta sig åt sidan, dels genom att hastigt huka sig ned. I denna den ytterliga farans stund tycktes alla hans sinnen spännas och utveckla sig i en nästan onaturlig grad. Han uppfattade icke allenast allt omkring sig med den mest underbara snabbhet, han tycktes rent af läsa sina fienders hemligaste tankar. Bussy var i detta ögonblick i ett tillstånd, då människan mest närmar sig fullkomligheten. Han var mindre än en gud, därför att han var dödlig, men han var i alla händelser mer än människa.
Så kom han på den tanken, att bästa sättet att få slut på striden vore att döda Monsoreau. Han sökte honom med blicken bland sina mördare. Men Monsoreau, som nu var lika kall och lugn som Bussy var irriterad, var sysselsatt med att oupphörligt ladda skjutvapnen åt sina handtlangare. Han höll sig hela tiden bakom bakom de öfriga, men lossade ett och annat skott i skydd af sina handtlangare.
Det var likväl ingen svårighet för Bussy att bana sig väg fram till Monsoreau. Han kastade sig midt in i den fientliga hopen, som genast drog sig åt båda sidor, och så stod han ansikte mot ansikte med sin fiende.
Monsoreau höll en nyss laddad pistol i handen, han riktade den mot Bussy och sköt.
Kulan träffade Bussys värja och bröt af den sex tum nedanför handtaget.
— Han är afväpnad! skrek Monsoreau. Afväpnad!
Bussy tog ett steg tillbaka, lutade sig ned och tog upp sin brustna klinga.
Inom ett ögonblick hade han åter, med tillhjälp af sin näsduk, vapen i hand. Och nu började striden på nytt. Det var i sanning ett märkligt skådespel! En man så godt som utan vapen, men också utan sår, höll sex väl beväpnade män i schack, sedan han hade dödat lika många.
Kampen började, som sagdt, på nytt, och den rasade ursinnigare än någonsin. Alla de legda mördarna störtade sig öfver Bussy. Och Monsoreau, som mycket väl förstod, att Bussy skulle försöka skaffa sig ett nytt vapen från golfvet, drog till sig alla, som voro inom räckhåll för hans offer.
Bussy var helt och hållet omringad. Hans brustna, krökta klinga skälfde i hans hand, hans arm började förlamas af trötthet. Han såg sig nästan hopplöst omkring, då i detsamma ett af de förmodade liken reste sig på knä och räckte honom en lång och stark värja.
Det var Rémy, som samlat sina krafter för att göra sin käre grefve en vänskapstjänst.
Bussy uppgaf ett glädjerop och gjorde ett hopp bakåt för att befria sig från näsduken och den krökta klingan, som nu var öfverflödig.
Under tiden hade Monsoreau smugit sig fram till Rémy. Han sköt af en pistol tätt invid hans tinning.
Rémy sjönk ned med krossad hufvudskål denna gång för att aldrig resa sig mer. Bussy uppgaf ett sönderslitande rop, eller rättare sagdt ett rytande.
Sedan han nu åter hade fått ett medel att försvara sig, hade hans krafter förnyats. Han lät värjan hvina genom luften — högg af en handled på ett håll och skar upp en kind på ett annat.
Dörren hade emellertid blifvit utan bevakning.
Bussy kastade sig plötsligt mot den med hela sin kraft. Murarna skakade af den väldiga stöten, men riglarna ville icke ge med sig.
Utmattad af ansträngningen, lät Bussy sin högra arm sjunka, medan han med ansiktet vändt mot sina fiender försökte dra ifrån riglarna bakom sig med vänstra handen.
Medan detta pågick, fick han ett skott i låret och ett par lätta värjstyng i sidorna.
Men så hade han också lyckats att dra ifrån riglarna och vrida om nyckeln i låset.
I sublimt raseri gjorde han ett nytt våldsamt utfall och lyckades oskadliggöra den blodtörstigaste af banditerna. Strax därpå träffade han Monsoreau i bröstet.
Öfverhofjägmästaren utstötte en förbannelse.
— Å, sade Bussy för sig själf, medan han drog i dörren, jag börjar sannerligen tro, att jag skall komma undan.
De fyra banditerna kastade nu sina vapen och rusade på honom för att kväfva honom. De insågo, att de aldrig skulle besegra honom med vapen, därtill var hans skicklighet för stor, och därför ville de nu tillgripa en annan utväg.
Men Bussy högg och slog omkring sig så vildt, att han höll dem alla på afstånd. Två gånger försökte Monsoreau närma sig, och två gånger blef han sårad på nytt.
Men så lyckades tre af banditerna få tag i handtaget på hans värja och slet den ifrån honom.
Bussy ryckte till sig en skulpterad trefot, som användts till taburett, och utdelade tre väldiga slag, med hvilka han fällde två man. Men trefoten krossades mot den tredjes axel, och denne föll icke, utan stötte sin dolk i Bussys bröst.
Bussy grep banditens handled, ryckte dolken ur sitt bröst, vände spetsen mot sin fiende och tvingade honom att genomborra sig själf.
Den siste af de legda skurkarna sprang ut genom fönstret.
Bussy tog ett par steg för att förfölja honom, men då reste sig Monsoreau, där han låg bland liken, och skar af knäsenan på Bussy med ett knifhugg.
Den unge hjälten utstötte ett skrik. Han såg sig om efter en värja, tog den han först kom öfver och stötte den så våldsamt genom Monsoreaus bröst, att han fastnaglade honom vid golfvet.
— Å! utbrast Bussy med hänförelse, om jag skall dö, det vet jag inte — men jag har nu i alla händelser fått ge dig banesåret.
Monsoreau ville svara, men det blef endast en sista suck, som gick öfver hans läppar.
Nu släpade Bussy sig ut i korridoren. Från såret i hans lår flöto strömmar af blod och likaså från knäleden.
Han kastade en sista blick bakom sig.
Månen hade nyss arbetat sig fram ur ett moln och göt sin milda glans in i det af blod öfversvämmade rummet. Månstrålarna glittrade mot fönsterrutorna och lyste på väggarna, som voro sönderhackade af värjhugg och genomborrade af kulor — de föllo öfver de dödas ansikten, som nästan alla hade behållit mördarens vilda, hotfulla uttryck.
När Bussy betraktade detta slagfält, som han ensam hade öfversållat med döda, kände han midt under sitt halft döende tillstånd en sublim stolthet.
Han hade sagt, att han skulle utföra hvad ingen före honom hade gjort, och han hade hållit sitt ord.
Nu återstod det honom endast att fly — att rädda sig. Och han kunde fly med ära, ty han flydde ej för lefvande, utan från döda.
Men ännu var icke allt slut för den olycklige unge ädlingen.
När han kom till trappan, såg han vapen glimma nere på gården. Ett skott smällde och kulan gick igenom hans axel.
Gården var således bevakad.
Då kom han att tänka på det lilla fönstret åt bakgården, hvarigenom Diana hade sagt att hon skulle betrakta honom under morgondagens strid. Han släpade sig dit så fort han förmådde.
Fönstret stod öppet. Genom detsamma lyste stjärnhimmeln i all sin glans.
Bussy låste och riglade dörren bakom sig. Därpå steg han mödosamt upp i fönstret och mätte med blicken afståndet ned till järnstaketet. Han skulle ta ett hopp ned på andra sidan om detsamma.
— Å! Mina krafter räcka inte till, mumlade han.
I detsamma fick han höra steg i trappan. Det var mördaretruppen numro två, som kom.
Bussy hade ingen möjlighet att kunna försvara sig vidare. Han samlade alla sina återstående krafter, tog sats med de lemmar, han ännu kunde begagna sig af och hoppäde ned.
Men hans fot halkade på fönsterbrädet!
Han hade så mycket blod under sulorna …
Och han föll handlöst ned på det spetsiga järnstaketet. En del af de hvassa taggarna trängde in genom hans kropp, andra genom hans kläder, och så blef han hängande.
En hastig tanke på den ende vän, han numera ägde i världen, flög igenom hans hufvud.
— Saint-Luc! ropade han. Hitåt, Saint-Luc! Hjälp!
— Å, är det ni, herr de Bussy? sade plötsligt en röst nere bland träden.
Bussy spratt till. Detta var inte Saint-Lucs stämma.
— Saint-Luc! ropade Bussy om igen. Hitåt! Hjälp! Frukta ej för Diana — jag har dödat Monsoreau!
Han hoppades, att Saint-Luc skulle vara gömd i närheten och komma till honom, när han fick höra detta.
— Å, är Monsoreau död? frågade en annan röst.
— Ja!
— Det är bra!
Bussy såg två män komma fram bland träden. Båda voro maskerade.
— Mina herrar! utropade Bussy. Hjälp för Guds skull en stackars adelsman, som ännu kan räddas, om ni ge honom ert bistånd.
— Hvad säger ers höghet om saken? frågade den ene halfhögt.
— Oförsiktige! svarade den andre häftigt.
— Ers höghet! utbrast Bussy, hvars förtviflade belägenhet till yttersta grad skärpte hans sinnen och uppfattning, och som därför hade hört och förstått allt — befria mig härifrån, ers höghet, och jag skall förlåta, att ni har förrådt mig!
— Du hör? sade den ene af de maskerade.
— Hvad befaller ni?
— Du må befria honom, du …
Och han tillade med ett skratt, som kväfdes under masken:
— … från hans lidanden!
Bussy vände hufvudet åt det håll, hvarifrån rösten kom, som vågade ljuda så skämtsamt i ett sådant ögonblick.
— Jag är förlorad! mumlade han.
I detsamma sattes mynningen af ett gevär mot hans bröst, och skottet gick af. Bussys hufvud föll ned mot hans axel och hans händer styfnade.
— Förbannelse öfver dig, mördare! sade han med hög röst.
Inom ett par sekunder var han död med Dianas namn på sina läppar.
Hans blod droppade ned från staketet på den, som hade blifvit titulerad ’hans höghet’.
— Är han död? ropade de, som nu hade sprängt dörren och sågo ut genom fönstret.
— Ja! ropade Aurilly till svar. Men fly nu! Kom ihåg, att hertigen af Anjou var herr de Bussys skyddsherre!
De legda mördarna önskade ingenting högre, de försvunno ur fönstret som genom ett trollslag.
Hertigen hörde bullret af de flyendes steg aflägsna sig och dö bort.
— Gå nu dit upp, Aurilly, sade han, och kasta ut Monsoreaus lik genom fönstret till mig.
Aurilly efterkom befallningen. Han sökte upp Monsoreau bland de andra liken, lyfte upp den döde öfverhofjägmästaren och kastade ut honom genom fönstret. I fallet stänkte äfven hans blod öfver hertigen af Anjou.
Hertigen knäppte upp Monsoreaus jacka och trefvade vid hans bröst. Han drog fram det komprometterande dokumentet, som han hade undertecknat med sin egen furstliga hand.
— Jag har funnit det jag sökte, förklarade han. Nu ha vi ingenting vidare att uträtta här.
— Men Diana? frågade Aurilly uppifrån fönstret.
— Jag frågar inte efter henne vidare. Och eftersom hon inte kände igen oss, så kan du släppa lös både henne och Saint-Luc. De må ta vägen, hvart de vilja!
Aurilly försvann.
— Den här historien förhjälper mig inte att bli kung af Frankrike, sade hertigen för sig själf, medan han slet sönder det förrädiska dokumentet i småbitar, men nu har jag åtminstone försäkrat mig om att slippa bli afrättad för högförräderi.