Diana (1904)/Del 2/Kapitel 53
| ← På morgonen före duellen |
|
Duellen → |
LIII.
BUSSYS VAPENBRÖDER.
Vi veta, att Henri III:s gunstlingar hade tillbringat natten under lugn sömn, och hertigens af Anjou unga adelsmän hade gjort detsamma.
Efter att ha intagit en gemensam, god aftonmåltid, som deras herre hvarken hade tillrådt eller öfvervarit, emedan han icke på långt när hyste samma omtanke om sina vänner, som kung Henri, gingo de till sängs hos Antraguet, där de hade samlats, därför att hans hotell låg närmast stridsplatsen.
Ribeiracs ridknekt hade hela dagen varit upptagen af att slipa, feja och putsa de tre duellanternas vapen; han gällde för att vara synnerligt skicklig i detta värf.
Han hade äfven fått i uppdrag att väcka de unga adelsmännen i daggryningen. Detta var alltid hans åliggande, så snart det var fråga om jakter och dueller.
Före supén hade Antraguet varit på besök hos en liten dam vid rue Dénis, som han dyrkade och som var vida beryktad för sin skönhet. Ribeirac hade skrifvit till sin mor och Livarot hade gjort sitt testamente.
När klockan slog tre — det vill säga innan kungens vänner ännu hade vaknat — voro hertigens adelsmän redan uppe, väl disponerade och i alla afseenden styrkta till den förestående striden.
De hade allesammans ifört sig röda benkläder och strumpor — för att deras motståndare ej skulle ha den glädjen att se deras blod, och för att ej själfva bli modfällda genom dess åsyn. För öfrigt buro de endast släta, gråa jackor af silke, för att ingenting skulle hindra deras rörelser, i fall man skulle slåss fullt påklädda. Deras skor voro utan klackar. Och för att spara sina krafter läto de sina pager bära vapnen till stridsplatsen.
Vädret var det härligaste man kunde tänka sig för en kärlekspromenad eller en batalj. Solens strålar glittrade af guld öfver takens tinnar, där nattdaggen gnistrade som diamanter.
Från trädgårdarna spreds en stark och ljuflig doft öfver gatorna, som voro torra och lätta att trampa.
Innan de tre kamraterna begåfvo sig af, skickade de bud till hertigens hotell och frågade efter Bussy.
Svaret blef att han hade ridit därifrån klockan tio på kvällen, men sedan hade han icke varit där.
Budet begaf sig därifrån till Bussys eget hotell och gjorde förfrågningar. Där fick han veta, att grefven efter sin hemkomst hade gått ut med Rémy och att båda hade varit beväpnade.
För öfrigt var ingen i hotellet orolig öfver Bussys frånvaro; han brukade ofta vara borta, utan att man visste hvar han fanns. Hans styrka, hans skicklighet att föra vapen och hans mod gjorde att man föga oroade sig, om han också var borta längre än vanligt.
Budet redogjorde för sin beskickning inför Bussys vapenbröder.
— Godt! sade Antraguet, jag tänker att ni ha hört, mina herrar, att kungen i går befallde herr de Monsoreau att oförtöfvadt resa till Compiègne och anordna en större hjortjakt.
— Ja! svarade hans kamrater.
— Det är således inte svårt att veta hvar Bussy är! Medan herr de Monsoreau spårar upp hjort i Compiegne, jagar Bussy på hans område. Ni kan vara lugn, mina herrar, han befinner sig säkert närmare stridsplatsen än vi, och han är där före oss!
— Men trött och sömnig kanske, om han inte har sofvit, sade Livarot.
Antraguet höjde på axlarna.
— Bussy trött och sömnig, utbrast han ironiskt. Seså, nu ge vi oss af, mina herrar! Vi träffa honom säkert under vägen.
De tre kamraterna styrde raskt sina steg mot stridsplatsen.
I samma stund delade kung Henri ut sina värjor åt gunstlingarna. Hertigens män hade således ungefär tio minuters försprång.
Antraguet bodde bortåt Saint-Eustache, och därför gingo de tre duellanterna rue des Lombards, rue de la Verrerie och därifrån in på rue Saint-Antoine.
Men dessa gator voro så godt som öde. Några bönder från Montreuil och Vincennes, som kommo till staden med mjölk och grönsaker och sutto halfsofvande i sina kärror, voro de enda, som bevittnade de tre tappra ädlingarnas stolta antågande med pager och ridknektar efter sig.
Men tåget gick för öfrigt tyst och stilla. Intet högljudt tal, inga utrop, inga hotelser. När man går till strids för att dö eller döda, när man vet, att kampen skall ske utan förbarmande å någondera sidan, är man böjd för eftertanke. De oförvägnaste af de tre kamraterna voro kanske i denna stund djupast försänkta i tankar.
När de kommo till rue Sainte-Cathérine, där de kunde se herr de Monsoreaus lilla bostad, riktades deras blickar ditåt med ett småleende, som utvisade, att en och samma tanke drog genom deras hufvud.
— Därifrån kan man mycket väl se hela stridsplatsen, sade Antraguet, och jag är säker om, att den stackars grefvinnan Diana mer än en gång går fram till sitt fönster.
— Hon måste redan vara uppe, sade Ribeirac. Åtminstone ser det så ut.
— Hur så?
— Fönstret står ju öppet!
— Du har rätt! Men hvarför har man rest en stege mot balkongfönstret, när det finns en annan ingång?
— Ja, det är verkligen underligt, medgaf Antraguet.
Alla de tre närmade sig Monsoreaus hus med en hemlig aning om, att de där skulle göra någon allvarlig upptäckt.
— Vi ä' inte ensamma om att förundra oss, sade Livarot. Se på bönderna, som färdas förbi! De resa sig upp i sina kärror för att kunna se bättre.
Nu befunno sig de tre adelsmännen nedanför balkongen. Där gick en karl och tittade på marken.
— Hallå, herr de Monsoreau! ropade Antraguet. Vill ni hälsa på oss? I så fall måste ni skynda er, ty vi vilja nödvändigt vara de första på platsen.
De väntade en stund på svar, men förgäfves.
— Ingen svarar, sade Ribeirac. Men hvad tusan har stegen blifvit rest för?
— Hör du, din drummel, sade Livarot till karlen, hvad gör du här? Är det du, som har rest den där stegen?
— Nej. Gud bevare mig därifrån, kära herrar? svarade han.
— Hvarför det! frågade Antraguet.
— Se dit upp!
De tre kamraterna spejade uppåt balkongen.
— Blod! utbrast Ribeirac.
— Ja, det är blod, sade karlen, och det är både tjockt och svart.
— Dörren har blifvit inslagen, sade i detsamma Antraguets page.
Antraguet såg ömsom på dörren och på fönstret. Plötsligt satte han stegen tillrätta och var med ett par språng uppe på balkongen.
Han kastade en forskande blick inåt rummet.
— Hvad är det, Antraguet? ropade de andra, då de sågo honom vackla och blekna.
Ett utrop af fasa var Antraguets enda svar.
Livarot gick uppför stegen efter honom.
— Lik! Lik öfverallt! Massor af döda, utropade han.
Han och Antraguet gingo in i rummet.
Ribeirac stannade nere på gatan. Han fruktade att bli alltför pinsamt öfverraskad däruppe.
Under tiden hade folk börjat samlas utanför.
Öfverallt i rummet syntes spår efter nattens hemska strid. Golfvet var genomdränkt af blod, och väggarna sönderhackade af värjstötar och pistolkulor. Möblerna lågo sönderslagna och fläckade af blod bland trasor af sönderslitna kläder och ohyggligt tilltygade lik.
— Å, Rémy, den stackars Rémy! utbrast plötsligt Antraguet.
— Är han död? frågade Livarot.
— Ja, han är redan kall.
— Men har då ett helt regemente legosoldater tågat fram här? utbrast Livarot.
I detsamma fick han se, att dörren till korridoren stod öppen, och blodspår åt detta håll utvisade, att strid hade ägt rum äfven där. Livarot följde den hemska fingervisningen, och den förde honom ända till baktrappan.
Gården låg tom och öde.
Antraguet hade emellertid, i stället för att följa kamraten, gått in i rummet bredvid. Äfven där fanns blod öfverallt, och spåren ledde fram till fönstret.
Antraguet lutade sig ut öfver karmen och stirrade med fasa ned i den lilla trädgården.
På järnstaketet hängde ännu grefve Bussys kalla, liflösa gestalt.
Vid denna syn uppgaf Antraguet icke ett skrik, utan ett verkligt rytande.
Livarot kom tillskyndande.
— Se, se! sade Antraguet och pekade på den döde.
— Bussy mördad och utkastad genom ett fönster! skrek Livarot med ljungande stämma. Hitåt, Ribeirac!
Han rusade utför trappan, mötte där Ribeirac och drog honom med sig. Från gården förde en grind in i den lilla trädgården.
— Det är han! utropade Livarot.
— Hans ena hand är sönderskuren, sade Ribeirac.
— Han har två kulor i bröstet.
— Och är genomborrad af dolkstyng.
— Å, min stackars Bussy! skrek Antraguet. Men du skall bli hämnad!
När Livarot vände sig om, stötte han emot ett annat lik.
— Det är Monsoreau! utropade han.
— Hvad? Monsoreau också?
— Ja! Med kroppen full af värjstyng och hufvudet krossadt vid fallet mot stenläggningen.
— Det ser ut som om alla våra vänner ha blifvit mördade i natt!
— Men Monsoreaus hustru! utbrast Antraguet. Grefvinna! Hvar är ni?
Ingen svarade. Man hörde endast folkmassans sorl utanför.
— Bussy! Den stackars Bussy! utbrast Ribeirac förtviflad.
— Ja, sade Antraguet mörkt, man har velat göra sig af med den farligaste af oss.
— Det är fegt! Det är uselt handladt! utropade de båda andra. Vi gå och klaga för hertigen! tillade de.
— Nej, nej, sade Antraguet, vi få inte ge andra det uppdraget att öfva vår hämnd. Vi skulle måhända bli illa betjänade, mina vänner. Vänta litet!
Han gick ned och stod strax därpå tillsammans med Livarot och Ribeirac framför deras dräpte vapenbroder.
— Mina vänner! sade han. Betrakta dessa ädla drag, denna stolta, manliga uppsyn, som ännu i döden präglar den tappraste bland de tappra — se dessa droppar af hans ädla blod! Låt oss ta honom till förebild — han skulle aldrig ha öfverlåtit sin hämnd åt någon annan. Bussy! Bussy! Vi skola göra som du. Sof i ro, du skall bli hämnad!
Antraguet blottade sitt hufvud, tryckte sina läppar mot den dödes och drog sedan sin värja och fuktade den med Bussys blod.
— Bussy! sade han högtidligt, jag svär vid din döda kropp, att detta blod skall sköljas bort af dina fienders!
— Vi svärja att döda dem eller dö! sade de andra.
— Mina herrar! sade Antraguet och stack värjan tillbaka i skidan. Ingen pardon — ingen barmhärtighet — eller hur?
Livarot och Ribeirac höjde sina händer inför den döde.
— Ingen pardon, ingen barmhärtighet! upprepade de.
— Men nu bli vi endast tre mot fyra, sade Livarot.
— Ja, men vi ha inte mördat någon, sade Antraguet, och Gud förlänar de skuldfria kraft. Farväl, Bussy!
De lämnade detta förbannelsens hemvist med skräck i själen och färglösa kinder.
Men ansikte mot ansikte med denna hemska tafla af död och fördärf hade de gripits af den djupa förtviflan, som ger människan tiodubbla krafter — den ädla vrede, som höjer henne öfver den jordiska tillvarons begränsning.
Med möda banade de sig fram genom trängseln, som hade ökats med hvarje minut.
Vid framkomsten till stridsplatsen funno de sina motståndare väntande. Ett par af dem hade satt sig på stenar, de andra hade intagit måleriska ställningar på inhägnaden.
De tre kamraterna tillryggalade den sista delen af vägen springande, förtretade öfver att ha kommit efter.
Gunstlingarne voro åtföljda af sina ridknektar.
De hade lagt sina värjor på marken, till tecken att äfven vapnen fingo hvila och vänta.
— Mina herrar! sade Quélus, i det han reste sig och hälsade med högdragen ironi, vi ha haft den äran att vänta på er.
— Ursäkta, mina herrar! svarade Antraguet, men vi skulle antagligen ha varit de första på platsen, om icke en af våra kamrater hade blifvit hindrad.
— Å — herr de Bussy? sade d'Épernon. Han synes verkligen inte till. Det ser ut som om han vore hårdsöfd i dag!
— Vi ha ju väntat hittills, sade Schomberg. Och vi få väl vänta ännu en stund.
— Herr de Bussy kommer inte, förklarade Antraguet.
Tre af gunstlingarna sågo ytterligt öfverraskade ut, d'Epernon något mindre.
— Kommer han inte? sade d'Epernon föraktfullt. Skulle händelsevis den tappraste bland de tappra ha blifvit feg?
— Det kan omöjligt vara anledningen, inföll Quélus.
— Ni har rätt, herr de Quélus, sade Livarot.
— Men hvarför kommer han då inte? frågade Maugiron.
— Därför att han är död, svarade Antraguet.
— Död! utropade de tre gunstlingarna med häpnad.
D'Épernon sade ingenting, men hans ansikte blef en nyans blekare.
— Han har blifvit mördad! sade Antraguet. Vet ni ingenting om det, mina herrar?
— Nej! svarade Quélus. Hvarför skulle vi veta det?
— Är det fullkomligt säkert? frågade d'Epernon.
Antraguet drog sin värja ur skidan,
— Det är så visst och säkert, att min värja är doppad i hans blod.
— Mördad! upprepade de tre gunstlingarna. Herr de Bussy mördad!
D'Épernon skakade misstroget sitt hufvud.
— Hans blod ropar på hämnd! förklarade Ribeirac. Förstå ni det, mina herrar?
— Er sorg är verkligen berättigad, sade Schomberg.
— Ja, vid Gud! utbrast Antraguet.
— Hvad menar ni egentligen? frågade Quélus med stolthet.
— Man måste undersöka, hvem som har fördel af att brottet har blifvit begånget, står det i lagboken, mumlade Livarot.
— Vill ni vara så goda och förklara er tydligare, mina herrar, frågade Maugiron med dundrande stämma.
— Det är just därför vi ha kommit, mina herrar! förklarade Ribeirac. Vi ha mer än tillräckligt många skäl att ta edra lif, om ni också ägde hundra.
— Hvad vänta ni på? frågade d'ÉEpernon. Låt oss komma till saken!
— Aha! Ni har brådtom nu, herr gaskognare, sade Livarot. Men ni vore antagligen mindre stortalig, om vi vore fyra mot fyra.
— Det måtte väl inte vara vårt fel, att ni bara ä' tre, sade d'Épernon hastigt.
— Jo, det är ert fel! utropade Antraguet. Bussy har blifvit mördad därför, att man hellre ville ha honom liggande död än se honom med värjan i hand framför sin motståndare! Hans hand har blifvit sönderskuren, för att han ej skulle kunna hålla sin värja! Han har blifvit mördad därför, att man till hvarje pris ville släcka dessa blixtrande ögon, som skulle ha bländat er alla fyra. Förstå ni mig, mina herrar? Har jag förklarat mig tillräckligt tydligt?
Schomberg, Maugiron och d'Épernon tjöto af raseri.
— Det är nog, mina herrar! sade Quélus. Gå undan, d'Epernon, vi slåss tre mot tre! Vi vilja därmed visa dessa herrar, att vi oaktadt vår rättighet att draga nytta af en olycka, hvilken vi beklaga lika djupt som de, ej vilja begagna oss däraf. Kom an, mina herrar! tillade han, i det han kastade hatten bakom sig och lyfte sin vänstra hand, under det att han med den högra lät sin värja hvina genom luften. Kom! Och sedan ni ha sett oss kämpa i öppen strid inför Guds åsyn, må ni döma, om vi äro lönmördare! Plats!
— Uff! stönade Schomberg. Förr hatade jag er, men nu förbannar jag er!
— För en timme sedan ville jag döda er, sade Antraguet, men nu skulle jag vilja slita er i stycken? En garde, mina herrar, en garde!
— Slåss vi med eller utan jackor? frågade Schomberg.
— Af med både jackor och skjortor! ropade Antraguet. Vi kämpa med blottadt bröst!
Alla kastade af sig jackor och skjortor.
— Jag har förlorat min dolk, sade Quélus under det att han klädde af sig. Den satt litet löst i slidan och har förmodligen fallit ur på vägen.
— Såvida ni inte har glömt den i herr de Monsoreaus bostad vid Bastiljplatsen, sade Antraguet hånfullt. Ni hade kanske stuckit in den för djupt, för att våga dra ut den igen.
Quélus fradgade af raseri. Men han gjorde våld på sig och ställde sig skyndsamt en garde.
— Han har ju ingen dolk, herr d'Antraguet, han har ingen dolk! skrek Chicot, som i detsamma kom fram till stridsplatsen.
— Så mycket sämre för honom, förklarade Antraguet, men det är inte mitt fel.
Han drog sin dolk med vänstra handen och ställde sig också en garde.