En herrgårdssägen/Sjätte kapitlet
| ← Femte kapitlet. |
|
Sjunde kapitlet. → |
SJÄTTE KAPITLET.
INGRID OCH MOR ANNA STINA kommo gående genom mörka skogen. De hade vandrat i fyra dagar och sovit tre nätter i fäbodar. Ingrid var trött och förbi, ansiktet var genomskinligt blekt, ögonen voro insjunkna och glänste av feber. Gumman Anna Stina kastade då och då i smyg en orolig blick på henne och bad Gud, att han skulle hålla uppe flickans krafter, så att hon inte måtte sjunka ned och dö på en mosstuva. Stundom kunde inte gumman låta bli att se sig tillbaka med en skygg blick. Hon hade en otrygg förnimmelse av att gamle far Död kom smygande efter dem genom skogen för att taga igen henne, som både med gudsord och mullkastning hade blivit förmäld med honom.
Gumman Anna Stina var liten och bred med ett stort, fyrkantigt ansikte, som såg så klokt ut, att det blev vackert av det. Hon var inte vidskeplig, hon bodde ensam mitt i skogen utan att frukta varken troll eller rå, men där hon gick bredvid Ingrid, kände hon, så visst som hade någon sagt henne det, att hon gick bredvid en, som inte hörde denna världen till. Det hade hon fått för sig, då hon hade funnit henne i sin stuga på måndagsmorgonen.
Hon hade inte kommit hem på söndagskvällen, ty nere i prästgården hade prästfrun blivit farligt sjuk, och mor Anna Stina, som hade god hand med sjuka, hade stannat för att vaka över henne. Hela natten hade hon hört prästfrun yra om att Ingrid hade visat sig, men det hade gumman inte trott på.
Och då hon äntligen hade kommit hem och fått se flickan, ville gumman genast gå tillbaka ned till prästgården och tala om för dem, att det inte hade varit ett spöke de hade sett, men då hon hade talat därom, hade Ingrid blivit sådan, att hon inte hade vågat. Livet hade nästan fladdrat bort från henne som lågan från ett ljus, som håller på att slockna i starkt drag. Hon kunde ha dött lika lätt som en burfågel. Döden gick på rov efter flickan, det var bara att akta henne och fara varsamt fram, om hon skulle bli vid liv.
Gumman visste, som sagt, knappast riktigt om Ingrid inte bara var en gengångare, så litet liv tycktes hon äga. Hon lade alldeles åsido att tala förstånd med henne, det var bara att lyda henne i detta, att hon inte ville, att någon skulle få veta, att hon levde. Och så försökte gumman ställa så klokt hon kunde. Hon hade en syster, som tjänade som hushållerska på ett stort ställe i Dalarne, och hon beslöt att gå med Ingrid till henne och förmå syster Stava att ge flickan en plats på herrgården. Ingrid fick nöja sig med att bli en ringa tjänsteflicka. Det var ingen annan råd.
De voro nu på väg till den där herrgården. Mor Anna Stina kände trakten så väl, att de alls inte hade behövt gå landsvägen, utan endast trampat ödsliga skogsstigar. Men så hade de även farit illa med sig. Deras skor voro snedgångna och slitna, deras klänningskjolar smutsiga och kantstötta. En liten ilsken grankvist hade gjort en lång rispa i Ingrids tröjärm.
På aftonen den fjärde dagen kommo de ut på en skogsbacke, varifrån de kunde se ned i en djup dal. Nere i daldjupet låg en sjö, och nära sjöstranden befann sig en hög ö, på vilken en vit herrgård reste sig. Då mor Anna Stina såg herrgården, sade hon, att den hette Munkhyttan, och att det var där hennes syster tjänade.
Däruppe i skogsbacken sökte de göra sig fina. De knöto om huvuddukarna, torkade skorna med mossa och tvättade sig i en skogsbäck. Och mor Anna Stina sökte lägga ett veck på Ingrids tröjärm, så att inte rispan skulle synas.
Gumman suckade, då hon såg på Ingrid, och blev rent hopplös. Det var inte bara det, att hon såg besynnerlig ut i de kläder hon hade fått låna av gumman, och som alls inte ville passa henne. Men syster Stava skulle väl aldrig vilja ta henne i sin tjänst, så svag som hon såg ut. Det var som att städja en vindfläkt. Flickan kunde inte göra mer nytta än en sjuk fjäril.
Så snart de voro färdiga, gingo de vidare utför berget ned mot sjön. Det var bara korta sträckan väg. Så kommo de in på herrgårdsområdet.
Jo, det var en herregård!
Där lågo stora, vanskötta åkrar, vilka skogen höll på att växa ned i och fylla med träd. Där var bron, som förde över till ön, så skral, att de trodde, att den knappast skulle hålla, tills de hade gått över den. Där var alléen, som från bron ledde upp till boningshuset, gräsbevuxen som en vall, och där låg ett nedblåst träd kvar tvärsöver vägen.
Det var vackert tillräckligt uppe på ön, så vackert, att där väl hade kunnat ligga ett slott. Men i trädgården fanns inte en planterad blomma, och i den stora parken kvävde träden ut varandra, och svarta snokar slingrade fram på de gröna, dyiga vägarna.
Mor Anna Stina blev orolig, då hon märkte förfallet, och gick och mumlade för sig själv: »Hur kommer detta sig? Är syster Stava död? Låter hon det se ut på detta sätt? Annat var det för tretti år sen, då jag sist var här. Vad i Herrans namn går åt Stava?» Hon kunde inte tänka sig, att det kunde råda sådan oordning på ett ställe, där Stava fanns.
Ingrid kom sakta och motvilligt efter henne. I samma stund hon satte foten på bron, hade hon märkt, att de inte bara voro två, som gingo där, utan tre.
Det var någon, som hade kommit emot henne där och sedan vänt om och följt med henne.
Ingrid hörde inga steg, men den där, som följde dem, skymtade fram alldeles bredvid henne. Hon kunde se, att där var någon.
Hon blev förfärligt skrämd, ämnade bedja mor Anna Stina vända, ämnade säga, att här var allting så förtrollat, att hon inte vågade gå vidare. Men innan hon hann säga något, kom den där främmande alldeles intill henne, och hon kände igen honom.
Han hade skymtat fram helt otydligt förut, nu blev han så synbar, att hon kunde se, att det var han, han studenten.
Då var det inte mer spökaktigt och hemskt för henne, att han gick där. Det var bara härligt och högtidligt, att han kom och mötte henne. Det var, som hade han varit den, som hade fört hit henne och nu hade velat visa henne detta genom att komma och hälsa på henne.
Han gick med henne över bron, genom alléen och ända upp till boningshuset.
Hon kunde inte låta bli att oupphörligen vända huvudet åt vänster sida. Där var det hon såg hans ansikte skymta fram, alldeles bredvid hennes kind. Hon såg knappt ett ansikte heller, bara ett outsägligt vackert leende, som kom smeksamt nära henne. Men vände hon huvudet helt mot det för att se det riktigt, så fanns det där inte. Nej, det var ingenting, som kunde låta se sig så där tydligt. Men så snart hon såg rakt fram igen, skymtade det fram, alldeles bredvid henne.
Han, som följde henne, talade inte. Han gjorde ingenting annat än log, men det var nog för henne. Det var väl alldeles nog för att visa henne, att det fanns en i världen, som höll fast vid henne med öm kärlek.
Hon kände hans närvaro som något så verkligt, att den alldeles övertygade henne om att han beskyddade henne och vakade över henne. Och för detta ljuva medvetande vek all den förtvivlan, som hennes fostermors hårda ord hade väckt hos henne.
Ingrid kände sig återgiven åt livet på nytt. Hon hade rätt att leva, eftersom någon älskade henne.
Och sålunda kom det sig, att hon kom in i köket på Munkhyttan med en skär rodnad på kinden och med en strålande glans i blicken. Helt spröd och vek och genomskinlig, men så vacker som en nyutslagen ros.
Hon gick alltjämt i en dröm och visste inte mycket om var hon befann sig, men det, som förvånade henne så mycket, att det höll på att väcka henne, var, att borta vid spiseln stod en ny mor Anna Stina. Stod där liten och bred med stort, fyrkantigt ansikte just som den andra. Men varför var hon så fin i vit mössa, knuten med band under hakan, och i svart bombasängklänning? Ingrid var så svindlande oklar i huvudet, att en lång stund gick, innan hon förstod, att detta måste vara jungfru Stava.
Hon kände mor Anna Stinas oroliga blickar riktade på sig och försökte rycka upp sig till att hälsa. Men hon kunde inte fästa någon vikt vid annat, än att han hade kommit till henne.
Innanför köket fanns ett litet, litet rum med blårutiga överdrag. Dit fördes de in, och jungfru Stava gav dem mat och kaffe.
Mor Anna Stina började genast tala om deras ärende. Hon talade mycket länge, sade, att hon visste, att hennes syster hade sådant anseende hos hennes nåd bergsrådinnan, att hon hade sig anförtrott att välja tjänare på gården. Jungfru Stava svarade intet, men Ingrid fick en blick, som sade så mycket, som att hon inte skulle ha fått ett sådant förtroende, om hon hade valt tjänstefolk, som hade liknat henne.
Mor Anna Stina berömde Ingrid och sade, att hon var en bra flicka. Hon hade hittills haft tjänst i en prästgård, men nu, sedan hon hade blivit vuxen, hade hon fått lust att lära något riktigt, och då hade mor Anna Stina velat föra henne till en, som kunde lära henne mera än någon hon visste.
Jungfru Stava svarade inte heller något på detta. Men hennes blickar dolde inte, att hon nu undrade över att den, som hade haft plats i en prästgård, inte hade egna kläder, utan måste låna gumman Anna Stinas.
Gumman började tala om hur hon hade det, hur hon satt ensam i skogen, övergiven av alla sina egna. Och så hade denna tösungen kommit springande uppför backarna mången kväll och mången tidig morgon för att titta till henne. Därför hade hon nu tänkt och hoppats, att hon en gång skulle kunna ställa så för henne, att hon fick det bra.
Jungfru Stava sade nu, att det var synd, att de hade gått så långt för att få plats. Om flickan vore bra, så kunde hon väl få tjäna på en herrgård i deras hemtrakt.
Nu förstod mor Anna Stina, att hennes sak stod illa, och tog därför i med höga ord. »Här har du suttit i stor bekvämlighet och välmåga, du Stava, i all din tid, och jag har kämpat mig fram i stor fattigdom. Men aldrig har jag bett dig om något förrän i dag. Och nu vill du låta mig gå bort från dig som en tiggarkäring, som man ger ett mål mat och ingenting mer!»
Jungfru Stava smålog litet, så sade hon: »Syster Anna Stina, du talar inte sanning med mig. Jag är också från Råglanda, och jag skulle just vilja veta i vilken bondstuga i den socknen det växer sådana ögon och ett sådant ansikte.»
Och hon pekade på Ingrid och fortsatte: »Det förstår jag, Anna Stina, att du kan vilja hjälpa den, som ser så ut, men det förstår jag inte, att du tror, att din syster Stava har blivit så svag till förståndet, att du kan komma och ljuga för henne.»
Mor Anna Stina blev så skrämd vid detta, att hon ingenting kunde säga, men Ingrid beslöt att förtro sig åt gumman och började genast med sin låga, vackra röst berätta sin historia.
Och knappast hade Ingrid med ett par ord berättat om hur hon hade legat i graven och hur dalkarlen kom och räddade henne, förrän gamla jungfru Stava rodnade till och hastigt böjde sig framåt för att dölja detta. Det hade endast varat ett ögonblick, men det måtte dock ha betytt något gott, ty hon såg vänlig ut alltsedan.
Snart började hon också fråga mycket omständliga frågor om alltsammans, framför allt ville hon ha reda på dåren, om Ingrid inte hade varit rädd för honom. »Ånej, han var inte farlig alls. Inte var han tokig,» sade Ingrid, »han kunde både köpa och sälja. Han var endast förskrämd.»
Ingrid tyckte det var hårdast att behöva berätta vad hon hade hört fostermodern säga. Men hon talade om det alldeles uppriktigt, fast hon hade gråten i halsen.
Jungfru Stava gick då fram till henne, sköt tillbaka hennes huvudduk och såg henne in i ögonen. Så klappade hon henne litet på kinden. »Hoppa över det där, om mamsell vill!» sade hon. »Det behöver jag inte veta.»
»Ja, nu får min syster och mamsell Ingrid ursäkta,» sade hon därpå, »men jag måste bära in kaffe till hennes nåd. Jag kommer snart tillbaka och hör fortsättningen.»
Då hon kom åter, sade hon, att hon hade berättat för bergsrådinnan om den unga flickan, som hade legat i graven. Och nu ville hennes fru se henne.
De blevo förda uppför trappan till övervåningen och in i hennes nåd bergsrådinnans lilla salong.
Mor Anna Stina stannade nere vid dörren i det fina rummet, men Ingrid kände sig inte blyg. Hon gick genast fram till den gamla frun och fattade hennes hand. Hon hade kunnat vara blyg för andra, som hade sett långt mindre förnäma ut, men hon var inte blyg här i huset. Hon bara kände en oändlig lycka över att vara kommen hit.
»Och detta är lilla vännen, som har varit begraven,» sade bergsrådinnan och nickade vänligt till henne. »Vill nu lilla vännen vara snäll och berätta mig sin historia? Jag sitter här så ensam och hör ingenting, skall hon veta.»
Och Ingrid började på nytt att berätta. Men hon hade inte hunnit långt, innan hon blev avbruten. Hennes nåd gjorde alldeles som jungfru Stava. Hon steg upp, sköt tillbaka huvudduken och såg henne in i ögonen. »Ja, ja,» sade hennes nåd, talande för sig själv. »Jag kan förstå detta. Jag kan förstå, att han lydde de ögonen.»
För första gången i sitt liv blev nu Ingrid berömd för sitt mod. Bergsrådinnan tyckte, att hon hade varit mycket modig, som hade vågat anförtro sig åt en dåre.
Hon hade nog varit rädd, sade hon, men hon hade varit ändå mera rädd för att människor skulle få se henne, sådan som hon då såg ut. Och han var inte farlig, han var nästan klok, och han var så snäll.
Hennes nåd ville veta vad han hette, men det visste inte Ingrid. Hon hade intet annat namn hört än Getabocken.
Flera gånger frågade bergsrådinnan hur han brukade bära sig åt, då han kom för att sälja. Och hade hon inte skrattat åt honom, och tyckte hon inte, att han såg förfärlig ut, han Getabocken? Det lät märkvärdigt att höra hennes nåd säga ordet Getabocken. Hon sade det med oändlig bitterhet, och dock sade hon det gång på gång.
Nej, det tyckte inte Ingrid. Och hon skrattade inte åt olyckliga.
Bergsrådinnan såg mera mild ut, än orden föllo sig. »Lilla vännen måtte verkligen förstå sig på dårar,» sade hon. »Det är en stor gåva. De flesta äro rädda för sådana stackars människor.»
Hon hade hört Ingrid till slut och satt och grubblade. »Då nu lilla vännen inte har något annat hem,» sade hon, »så bjuder jag henne att stanna kvar hos mig. Jag sitter här ensam, gammal gumma, och hon skall vara mitt sällskap, och jag skall sörja för att hon får allt hon behöver. Är lilla vännen nöjd med detta?»
»Det kan komma en tid,» fortfor hennes nåd, »då vi måste underrätta lilla vännens föräldrar om att hon lever, men till en början skall allt få vara, som det är, så att lilla vännen hinner lugna sig. Och lilla vännen skall kalla mig tant, men vad skall jag kalla lilla vännen?»
»Ingrid, Ingrid Berg.»
»Ingrid,» sade hennes nåd eftersinnande. »Jag skulle hellre vilja kalla dig något annat. Så snart du kom in här med dina stjärnögon, tänkte jag, att du borde heta Mignon.»
Då flickan nu förstod, att hon här skulle finna ett verkligt hem, blev det en ny bekräftelse för henne, att hon på något övernaturligt sätt hade blivit hitförd. Och hon viskade ett tack till sin osynlige beskyddare, innan hon gick för att tacka bergsrådinnan, jungfru Stava, mor Anna Stina.
Ingrid låg i himmelssäng, gungade på bolsterbädd, som var halvannan aln hög, hade tumsbred hålsöm på lakanet och sidentäcke, utsytt med svenska kronor och franska liljor. Sängen var bred, så att hon kunde ligga hur hon behagade, både längsefter och tvärsöver, och så hög, att hon gick upp till den på två trappsteg. Högt uppe vid taket satt en amorin och fällde ned brokiga sparlakan över henne, och nere på sängstolparna sutto andra amoriner och lyfte upp dem i festoner.
I samma rum, där sängen stod, fanns en gammal utsvängd byrå, inlagd med citronträ, och ur den fick Ingrid plocka fram så mycket vitt, doftande linne, som hon behagade. Där fanns även ett skåp med många vackra och färgrika siden- och muslinsklänningar, som bara hängde och undrade vilken av dem hon skulle behaga ta på sig.
Då hon vaknade om morgonen, stod bredvid henne en kaffebricka, som lyste av silver och gammalt ostindiskt porslin. Och varje morgon borrade hon sina små vita tänder djupt in i fint, vitt vetebröd och härlig mandelbakelse. Varje dag klädde hon sig i en lätt muslinsklänning med bakknuten fischy. Hennes hår blev högt uppsatt i nacken, men runtom pannan hade hon en krans av tunna korkskruvslockar.
På väggen mellan fönstren hade hon en spegel med smalt glas och bred ram, där hon kunde se på sig själv och nicka åt bilden och fråga: »Är det du, är det verkligen du? Hur har du kommit hit?»
Om dagarna, då Ingrid hade lämnat rummet med himmelssängen, brukade hon sitta i den fina salongen och sy tambursöm eller måla på siden, och då hon tröttnade på detta, knäppte hon på gitarr och sjöng små visor samt språkade med bergsrådinnan, som lärde henne tala franska och gjorde sig ett nöje av att uppfostra henne till en fin dam.
Men ett förtrollat slott var det hon hade kommit till. Det hade hon svårt för att komma ifrån. Hon hade tyckt så från första stund, och det kom alltid tillbaka till henne.
Ingen människa kom dit, och ingen for därifrån. I det stora huset höllos endast ett par rum vid makt. I de andra kom ingen. Ingen gick ut i trädgården, ingen skötte den. På gården funnos bara en dräng och en gammal gubbe, som högg ved. Och jungfru Stava hade endast två pigor, som hjälpte henne i köket och ladugården.
Men det var alltid fin mat på bordet, och hennes nåd och Ingrid blevo alltid uppassade och klädda som fina och förnäma damer.
Var det nu intet annat, som frodades på den gamla gården, nog var den en plats med god jordmån för drömmar. Och blevo inga andra växter vårdade där, så nog var Ingrid den, som skötte om sina drömrosor. De växte omkring henne, så snart hon hade en ensam stund. Då tyckte hon, att röda drömrosor bildade en tronhimmel över henne.
Runtom ön, där träden lutade ned mot vattnet och sände långa grenar utåt vassen, och där buskar och höga träd frodades, fanns en stig, där Ingrid brukade gå. Det var underligt för henne att se träden fullristade med bokstäver, att se gamla bänkar och viloplatser och ett par fallfärdiga paviljonger, så murkna, att hon inte vågade beträda dem.
Tänk, att det här hade funnits människor, att här hade funnits liv och svärmeri och kärlek, att här inte alltid hade varit ett förtrollat slott!
Härnere var förtrollningen allra starkast. Här kom det där ansiktet med leendet till henne. Här kunde hon gå och tacka honom, studenten, därför att han hade låtit henne komma hit, där hon var så lycklig, där de älskade henne och kommo henne att glömma hur hårda andra hade varit mot henne.
Om det inte hade varit han, som hade styrt om det så, hade det varit omöjligt, att hon hade fått stanna här, alldeles omöjligt.
Hon visste väl, att det måste vara han. Hon hade aldrig förr haft sådana vilda tankar, hon hade alltid tänkt på honom, men aldrig hade hon känt, att han var henne nära, att han hade tagit vård om henne.
Det enda hon undrade över var när han själv skulle komma, ty komma skulle han nog. Det var ingen möjlighet, att han inte skulle komma hit. I de här alléerna hade han glömt kvar en del av sin själ.
Sommaren gick och hösten med. Det led hän mot jul.
»Mamsell Ingrid!» sade jungfru Stava en dag med en viss hemlighetsfullhet. »Jag tycker, att mamsell måste veta, att unga herrn, som äger den här gården, kommer hem till jul. Åtminstone brukar han det,» tillade hon suckande.
»Och hennes nåd, som aldrig har nämnt, att hon har en son!» sade Ingrid.
Men hon kände just ingen förvåning. Hon skulle snarare ha velat svara, att hon hade vetat detta hela tiden.
»Ingen har nämnt något om honom för mamsell Ingrid,» sade jungfru Stava, »för hennes nåd har förbjudit oss att tala om honom.»
Och så ville inte jungfru Stava säga något vidare.
Ingrid ville inte heller fråga mer. Hon var skygg nu för att få veta något riktigt säkert. Hon hade spänt upp sina förhoppningar så högt, att hon var rädd själv, att de skulle brista. Sanningen kunde vara rar att få veta, men den kunde ock vara bitter och föröda alla de sköna drömmarna.
Men efter detta var han omkring henne natt och dag. Det var knappt tid för henne att tala med någon annan. Hon måste ständigt vara med honom.
En dag märkte hon, att de hade skottat snön ur alléen. Hon blev nästan rädd. Skulle han komma nu?
Dagen därpå satt hennes nåd framme vid fönstret allt från morgonen och såg nedåt vägen. Ingrid satte sig längre inåt rummet. Hon vågade inte sitta vid fönstret för oros skull.
»Vet Ingrid vem jag väntar i dag?» frågade bergsrådinnan plötsligt.
Flickan nickade, hon vågade inte lita på rösten och tala.
»Har jungfru Stava sagt dig, att min son är besynnerlig?»
Ingrid skakade på huvudet.
»Han är mycket besynnerlig — — han — — Jag kan inte tala om det, jag kan inte. Du får se själv.»
Det lät hjärtslitande. Ingrid blev också hemskt uppskakad. Vad var det här på gården, som gjorde allt så besynnerligt? Var det något förfärligt, som hon inte visste? Voro sonen och bergsrådinnan ovänner? Vad var det, vad var det?
Ena stunden stormande glad, ena stunden i en hel frossa av tvivel! Hon fick dra fram hela raden av syner för att åter känna, att det måste vara han, som kom.
Hon kunde ju alls inte säga varför hon så säkert trodde, att han just skulle vara sonen här i huset. Han kunde väl ock vara en annan, för allt hon visste. Å Gud, vad det var svårt, att hon aldrig hade hört hans namn!
Det blev en lång dag. De sutto i en enda tyst väntan till aftonen.
Då kom drängen körande med ett lass julved, och hästen stod kvar på gården, då veden togs av lasset.
»Ingrid,» sade hennes nåd, häftigt befallande, »spring ner och säg till Anders, att han kör bort med hästen! Genast, genast!»
Flickan sprang utför trappan och kom ner på verandan. Men kommen dit, glömde hon att ropa på drängen. Just bakom lasset såg hon en lång karl i vit päls med en stor säck på ryggen. Hon behövde inte se hur han stannade och neg och neg för att känna igen honom.
»Men, men...» hon förde handen till pannan och andades djupt. Hur skulle hon någonsin kunna reda ut detta? Var det för den där karlens skull hennes nåd hade skickat ner henne? Och drängen, varför förde han undan hästen med sådan brådska? Och varför tog han av mössan och hälsade? Vad hade de att göra med dåren här på gården?
Så kom sanningen över Ingrid, kom slående och förödande, så att hon hade kunnat skrika. Det var inte den älskade, som hade vakat över henne. Den där dåren var det. Hon hade fått stanna där, därför att hon hade talat väl om honom. För att hans mor hade velat fullborda en god gärning, som han hade börjat!
Den där Getabocken, han var unga herrn.
Men till henne skulle ingen komma, ingen hade fört henne, ingen hade väntat henne. Det var drömmar, hugskott, synvilla.
Å, vad detta var bittert! Om hon bara aldrig hade väntat honom!
Men på natten, då Ingrid låg i himmelssäng under brokiga sparlakan, drömde hon gång på gång, att hon såg studenten komma hem. »Det var inte du, som kom,» sade hon då. »Visst var det jag,» svarade han henne. Och i drömmen trodde hon honom.