Fjärran från vimlets yra/Kapitel 03

←  Andra kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Tredje kapitlet

Fjärde kapitlet  →

TREDJE KAPITLET

En flicka till häst — Samtal

Den dröjande dagen begynte gry. Själva den jordiska belägenheten utgör ett av elementerna i ett nyväckt intresse, och utan något annat särskilt skäl än att nattens händelse hade ägt rum där, begav sig Oak ånyo till trädplanteringen. Dröjande och drömmande där, hörde han en hästs tramp vid backens fot, och snart syntes en ljusbrun pony med en flicka på ryggen skrida uppför den väg som ledde förbi boskapsskjulet. Det var samma unga kvinna som natten förut. Gabriel tänkte genast på den hatt som hon hade omtalat att vinden hade blåst bort; kanhända hade hon kommit tillbaka för att leta efter den. Han undersökte hastigt diket, och då han vandrat ett tiotal meter längs detsamma fann han hatten bland de fallna löven. Gabriel tog den i sin hand och återvände till sin hydda. Här lade han sig i bakhåll och tittade ut genom gluggen åt det håll där ryttarinnan nalkades.

Hon kom upp och såg sig om — sedan tittade hon på andra sidan häcken. Gabriel ämnade just stiga fram och överräcka åt henne det förlorade föremålet, då någonting oväntat bragte honom att för ögonblicket uppskjuta sitt förehavande. Stigen skar trädplanteringen efter att ha lämnat boskapsskjulet bakom sig. Det var ingen ridväg — endast en fotstig, och grenarna sträckte sig vågrätt på en höjd av knappa sju fot över marken, vilket gjorde det omöjligt att rida upprätt under dem. Flickan, som inte bar någon riddräkt, tittade omkring sig ett ögonblick, liksom för att förvissa sig om att ingen människa var inom synhåll; sedan dök hon skickligt ned baklänges raklång längs ponyns rygg, med huvudet över dess svans, fötterna mot dess frambog och ögonen mot himlen. Snabbheten i denna rörelse var en kungsfiskares — dess ljudlöshet en höks. Gabriels ögon hade knappt hunnit följa den. Den stora magra ponyn tycktes vara van vid sådana tilltag, den skred framåt helt obekymrat. Så passerade hon under de vågräta grenarna.

Flickan tycktes vara fullkomligt hemmastadd överallt på en hästs rygg mellan huvudet och svansen; och då nödvändigheten av denna första abnorma ställning hade upphört, sedan hon hunnit förbi trädplanteringen, började hon intaga en annan, som tydligen var ännu bekvämare än den förra. Hon hade ingen fruntimmerssadel, och det var högst tydligt att man omöjligt kunde sitta på engång stadigt och sidlänges på det mjuka lädret under henne. Nu svingade hon sig upprätt igen som en nedböjd vidja, övertygade sig om att ingen var inom synhåll, och satte sig i enlighet med sadelns fordringar, vilket man annars knappast kunde vänta av ett fruntimmer, samt begav sig av i trav i riktning åt Tewnell-kvarnen.

Oak var road, kanhända något förbluffad — han hängde upp hatten uti hyddan och begav sig tillbaka till sina tackor. En timme skred förbi, och flickan återvände; nu satt hon ordentligt och hade en säck med kli framför sig. Då hon närmade sig kreatursskjulet möttes hon av en pojke som bar en mjölkstäva — han höll i hästens tyglar medan hon steg av. Pojken ledde bort hästen och lämnade stävan i den unga kvinnans vård.

Snart hördes sakta sprutningar omväxlande med ljudliga sprutningar inifrån skjulet. Det var ljudet av mjölkningen. Gabriel tog den förlorade hatten i sin hand och väntade vid sidan av den gångstig hon måste följa då hon skulle lämna backen.

Där kom hon, med stävan i högra handen hängande i jämnhöjd med hennes knä. Vänstra handen var utsträckt till jämvikt, och tillräckligt mycket av den var blottat för att bringa Oak att önska att händelsen hade ägt rum om sommaren, då hela armen säkerligen hade kommit till synes. Hon hade nu en glad och munter uppsyn, varigenom hon tycktes antyda att önskvärdheten av hennes tillvaro inte kunde sättas i fråga; och detta något egenkära påstående verkade inte stötande, emedan varje åskådare måste erkänna att det på det hela taget var sant. I likhet med den starka betoningen i ett erkänt snilles stämma, gav denna hennes uppsyn, som skulle varit löjlig hos en medelmåtta, endast ett tillskott åt hennes makt. Det var med en viss överraskning som hon såg Gabriels ansikte stiga upp som en fullmåne bakom häcken.

De rättelser farmarens dunkla föreställningar om hennes behag undergingo vid åsynen av det porträtt hon nu erbjöd honom av sig själv, utgjorde en skiljaktighet snarare än en förminskning. Den utgångspunkt som han valde för sitt omdöme var hennes längd. Hon föreföll högrest, men stävan var liten och häcken låg; följaktligen, om man medtog i beräkningen ett möjligt misstag i jämförelsen med dessa, kunde hon omöjligt överskrida den längd som kvinnor i allmänhet utvälja åt sig såsom den lämpligaste. Varje drag i hennes ansikte var strängt regelbundet. Den som gör en resa i den engelska landsorten och har blicken öppen för kvinnoskönhet, torde ha observerat att hos engelska kvinnor ett klassiskt bildat ansikte sällan är förenat med en kroppsbyggnad av samma art, i det de sköna anletsdragen vanligen äro för stora för den övriga kroppen, varemot en behagfull och proportionerligt danad figur av åtta gånger huvudets längd oftast avslutas upptill av oregelbundna ansiktslinjer. Utan att nu vilja kasta en nymfs skönhetsslöja över en mjölkflicka, må vi här säga rent ut att kritiken i detta fall nedtystades såsom obefogad, och betraktade hennes proportioner med en varaktig känsla av välbehag. Att döma av konturerna av hennes övre kroppshalva, måste hon hava en vacker hals och vackra axlar; men sedan hennes barndom hade ingen någonsin sett dem. Om man hade klätt henne i en urringad dräkt, skulle hon hava sprungit bort och dolt sitt anlete i en buske. Ej som skulle hon på något sätt hava varit en blyg flicka; hennes instinkt bjöd henne blott att draga den linje som skiljer det ohöljda från det höljda högre upp än man gör det i staden.

Att flickans tankar överforo hennes ansikte och gestalt så snart hon märkte att Oaks blickar granskade dessa, var naturligt och nästan säkert. Det självmedvetande hon visade skulle ha varit fåfänga om det framträtt litet mera, och högdragenhet om det gjort det en smula mindre. Manliga synstrålar tyckas förorsaka något slags retning i flickors ansikte på landsbygden; hon strök hastigt med handen över sitt ansikte, som om Gabriel hade irriterat dess skära yta genom att verkligen vidröra det, och hennes otvungna later dämpades nu till ett mera behärskat skick. Det var emellertid karlen som rodnade, flickan gjorde det inte alls.

»Jag har hittat en hatt,» sade Oak.

»Den är min,» sade hon, och på grund av sin känsla för proportioner nedtvang hon till ett blott småleende sin lust att skratta högt; »den flög ifrån mig i natt.»

»Klockan ett i morse?»

»Nå — javisst.» Hon var överraskad. »Hur vet ni det?» sade hon.

»Jag var här.»

»Ni är visst farmare Oak?»

»Det är visst ungefär så. Jag har nyss kommit till trakten.»

»Är det ett stort hemman?» frågade hon, kastande blickarna omkring sig och slående tillbaka sitt hår, som var svart i de skuggiga djupen av sin massa; men nu, då solen var uppe, lyste den på dess lockar i en färg liknande deras egen.

»Nej, det är inte stort. Omkring ett hundra.» (Då det är fråga om hemman, utelämna infödingarna ordet »tunnland»^[1]), i analogi med sådana gamla uttryck som t. ex. jägarnes »en hjort med tio.»)

»Jag skulle ha behövt min hatt i morse,» fortsatte hon. »Jag måste rida till Tewnell-kvarnen.»

»Ja, det måste ni.»

»Hur har ni reda på det?»

»Jag såg er.»

»Var då?» frågade hon, och misstron gjorde varje muskel i hennes anlete och gestalt orörlig.

»Just här — medan ni red genom trädplanteringen och ända ner för backen,» sade farmaren Oak, och visade en högst klipsk uppsyn med anledning av något han nog hade i minnet, medan han tittade bort mot en avlägsen punkt i den antydda riktningen och sedan åter vände sig om för att möta motpartens ögon.

En förnimmelse tvang honom att vända sina ögon bort ifrån hennes lika hastigt som om han överraskats under en stöld. Minnet av de överdådiga tilltag hon roat sig med då hon red fram under träden, efterföljdes hos flickan av en ryckning, som om hon vidrört en nässla, och därefter följde en rodnad. Det var ett tillfälle att se en flicka rodna, som visst inte var böjd för att rodna alltjämt: varje punkt på hela mjölkflickans ansikte glödde i den rödaste rosenfärg. Från Jungfrukindens ljusa skiftning genom Provence-rosens glöd ända till den mörka Toskanarens dunkla purpur stegrades hastigt ansiktsfärgen hos Oaks nya bekantskap, varpå han av finkänslighet vände bort huvudet.

Den hyggliga karlen tittade alltjämt åt ett annat håll och undrade när hon skulle återfå tillräckligt lugn för att tillåta honom att titta på henne igen. Nu hörde han ett sakta buller, som om ett visset löv hade prasslat i vinden, och tittade ditåt. Hon hade gått sin väg.

Med en uppsyn mitt emellan tragedi och komedi återvände Gabriel till sitt arbete.

Fem morgnar och aftnar förgingo. Den unga flickan kom regelbundet och mjölkade den friska kon eller skötte om den sjuka, men tillät aldrig sina blickar att irra åt Oaks person till. Hans brist på takt hade djupt kränkt henne — inte därför att han sett vad han inte kunnat undgå att se, utan därför att han talat om det för henne. Förty liksom det utan lagen icke gives någon synd, så gives det utan seende ögon intet brott mot det passande; och hon tycktes ha en känsla av att Gabriels blickar hade bragt henne att försynda sig mot det passande utan hennes eget samtycke. Det vållade honom en verklig bedrövelse; det var även en motgång som bragte till utbrott en latent värme som han hade känt i samma riktning.

Deras bekantskap hade emellertid kunnat sluta med en långsam glömska, om ej en annan händelse hade ägt rum mot slutet av samma vecka. En eftermiddag började det frysa, och frosten tilltog mot kvällssidan, vars dunkel smög sig över nejden såsom en tätnande slöja. Det var den tiden på året då de sovandes andedräkt i stugorna slår ner i frost mot lakanen; då runt om stugans brasa i ett hus med tjocka väggar invånarnas ryggar frysa, fast deras anleten äro riktigt glödande av värmen. Mången liten fågel gick till vila utan mat den kvällen bland de lövlösa grenarna.

Då mjölkningstiden närmade sig, höll Oak sin sedvanliga utkik mot kreatursskjulet. Slutligen kände han sig kall, och efter att ha hopat en extra mängd strö omkring de lammande tackorna inträdde han i hyddan och hopade mera bränsle på härden. Vinden trängde in under dörren; för att förhindra detta svängde Oak om hela kojan en smula mere åt söder. Då strömmade vinden in genom ett avi draghålen — av vilka det fanns ett i vardera sidoväggen.

Gabriel hade alltid haft reda på, att när elden var tänd och dörren stängd måste ett av dessa draghål stå öppet — man valde för detta ändamål alltid det som låg på läsidan. Han stängde luckan åt lovart och vände sig om för att öppna den andra; vid närmare besinnande tyckte han att han först kunde sitta ner och lämna båda luckorna stängda ett par ögonblick, tills det hade blivit litet varmare i hyddan. Och så satte han sig.

Hans huvud började värka på ett ovanligt sätt; då han trodde att han blivit uttröttad på grund av sin avbrutna sömn under föregående nätter, beslöt Oak att stiga upp, öppna luckan och sedan tillåta sig att ta sig en lur. Men han tog sig en lur utan att ha fullbordat de nödiga förberedelserna.

Hur länge han förblev medvetslös fick Gabriel aldrig reda på. Under de första stadierna av hans återvändande förnimmelser tycktes egendomliga förehavanden äga rum. Hans hund tjöt, hans huvud värkte fruktansvärt — någon drog i hans kläder, händer löste hans halsduk.

Då han öppnade ögonen fann han att aftonen hade övergått till natt med en oväntad hastighet. Den unga flickan med de ovanligt trevliga läpparna och de vita tänderna var bredvid honom. Men mera än så — underbart mera än så! — hans huvud vilade i hennes famn, hans ansikte och hals voro obehagligt fuktiga, och hennes fingrar höllo på att knäppa upp hans krage.

»Vad månne nu står på?» sade Oak halvt omedvetet.

Hon tycktes road, men i en alltför obetydlig grad för att brista ut i skratt.

»Ingenting alls står på numera,» svarade hon, »eftersom ni inte är död. Det var ett under att ni inte blev kvävd i er hydda därborta.»

»Åh, jaså, hyddan!» mumlade Gabriel. »Jag gav tio pund för den hyddan. Men jag vill sälja den, och sitta under halmtäckta skjul som man gjorde förr i världen, och rulla ihop mig på en halmkärve då jag vill sova! Den spelade mig samma puts ungefär för ett par dar sen!» Gabriel slog för större eftertrycks skull näven i marken.

»Det var inte precis hyddans fel den här gången,» anmärkte hon i en ton som röjde att hon var en hittills okänd företeelse bland kvinnor — en som tänkte en tanke till slut innan hon började yttra den mening som skulle ge uttryck åt den. »Ni borde ha haft tankarna med er, tror jag, och inte burit er så tokigt åt — ni hade lämnat luckorna stängda.»

»Ja, jag borde visst det,» sade Oak frånvarande. Han försökte fånga och värdesätta känslan av att på detta sätt vara ensam med henne, med huvudet mot hennes dräkt, förrän allt detta skulle tillhöra en förfluten tids händelser. Han önskade att hon skulle få erfara hans känslor; men han kunde lika gärna hava försökt att fånga blomdoft i ett nät, som pröva på att i ordens grova nätverk inrymma allt det outsägliga i sina känslor. Och därför förblev han tyst.

Hon lät honom sitta upp, och då började Oak torka sig i ansiktet och ruska på sig som en Simson. »Hur skall jag kunna tacka er?» sade han slutligen med värme, i det hans ansikte någorlunda återfick sin naturenliga rostbruna skiftning.

»Åh, bry er inte om det,» sade flickan leende, och tillåtande detta leende att dröja kvar i väntan på Gabriels nästa anmärkning, vilken denna än måtte vara.

»Hur fick ni tag i mig?»

»Jag hörde er hund tjuta och skrapa på kojans dörr då jag kom för att mjölka (det var så lyckligt — Daisys mjölkning är nästan slut för i vinter, och jag kommer inte tillbaka hit efter slutet av denna vecka eller av den nästa). Hunden såg mig, och hoppade över till mig, och började dra i min kjol. Jag klev över och kom och tittade runt omkring på kojan, först och främst för att se efter om luckorna var stängda. Min onkel har en likadan koja som den här, och jag hade hört honom säga åt sin herde att aldrig gå till sängs i den utan att lämna ena luckan öppen. Jag öppnade dörren, och där låg ni som död. Jag slog mjölken över er, för att det inte fanns något vatten till hands, och jag glömde att den var varm, så att det inte tjänade till någonting.»

»Jag undrar om jag höll på att dö?» sade Gabriel med låg röst, snarare till sig själv än till henne.

»Åhnej,» sade flickan. Hon tycktes föredra ett mindre tragiskt alternativ; att ha räddat en karl från att dö ålade henne plikten att yttra någonting vackert som stode i harmoni med en sådan bragd; och det ville hon undvika.

»Jag tror ändå att ni har räddat mitt liv, fröken… jag vet inte vad ni heter. Jag känner er tants namn, men inte ert.»

»Jag är lika nöjd med att inte tala om det för er — jag låter hellre bli. Det finns inte heller något skäl för mig att göra det, ni kommer bestämt aldrig att få mycket med mig att göra.»

»Men jag skulle ändå gärna veta det.»

»Ni kan fråga min tant — hon säger det nog.»

»Mitt namn är Gabriel Oak.»

»Jaha, och mitt namn är helt annorlunda. Ni tycks vara vådligt förtjust i ert namn, ni uttalar det med sådan bestämdhet — Gabriel Oak.»

»Ja — det är förstås det enda namn jag nånsin kan få, och därför måste jag hålla det i ära.»

»Jag tycker alltid att mitt namn låter så konstigt och otrevligt.»

»Jag tror att ni lätt kunde skaffa er ett annat.»

»Herre Gud vad ni tycks tro många saker om annat folks angelägenheter, Gabriel Oak!»

»Nåja — fröken, ursäkta mina ord — jag trodde ni skulle tycka om att höra dem. Men jag vet nog att jag inte kan tala så fint språk som ni, om det gäller att göra min tunga till taleman för mitt sinne, så till sägandes. Jag har just aldrig varit så klyftig i mina funderingar, inte. Men jag vill tacka er. Låt mig ta er i hand.»

Hon tvekade, något brydd över Oaks gammaldags allvar vid slutet av ett samtal som hon hade fört i så skämtsam ton. »Gott,» sade hon och räckte honom sin hand, i det hon pressade ihop läpparna till orörlig likgiltighet. Han höll den blott ett ögonblick, och i sin ängslan att göra det alltför demonstrativt förföll han till den motsatta ytterligheten och vidrörde hennes fingrar med en försagd persons brist på fasthet.

»Det var dumt,» sade han strax därefter, beklagande.

»Vad då?»

»Att jag släppte er hand så fort.»

»Ni kan få trycka den en gång till om ni har lust — där har ni den.» Hon räckte honom handen igen.

Oak höll den längre denna gång — märkvärdigt länge. »Vad den är mjuk — och det fast det är vinter — och ändå varken sprucken eller röd, eller någonting,» sade han.

»Seså, — det är nog nu,» sade hon, men utan att dra den undan. »Men ni ser mig ut som ni skulle tänka att ni gärna skulle kyssa den? Det kan ni få göra, om ni vill.»

»Jag kom inte att tänka på någonting sådant,» sade Gabriel helt enkelt, »men jag vill nog —»

»Nu får ni det visst inte!» Hon ryckte undan sin hand.

Gabriel kände sig skyldig till en ny taktlöshet.

»Tag nu reda på vad jag heter,» sade hon retsamt; och så gick hon sin väg.

1. = acre
   Ö.a.