←  Första kapitlet
Fjärran från vimlets yra
av Thomas Hardy
Översättare: Nino Runeberg

Andra kapitlet
Tredje kapitlet  →


[ 15 ]

ANDRA KAPITLET

Natt — Hjorden — En interiör — Ännu en interiör

Det var nära midnatt på Sankt Tomas’ afton, årets kortaste dag. En bedrövlig vind drog från Norden över den kulle där Oak hade betraktat den gula vagnen och dess resenär i solskenet några dar tidigare.

Norcombe Hill — icke långt från det ensliga Toller-Down — var ett av de ställen som på en förbiresande färdeman göra intrycket av att han befinner sig inför en formation som ligger oföränderligheten så nära som det överhuvud är möjligt för något jordiskt föremål. Det var en jämnt avrundad upphöjning av krita och lerjord — ett vanligt provstycke av dessa jordklotets jämnsluttande kullrigheter, som törhända då en världskatastrof stundar kunna förbliva beståndande, medan vida storslagnare höjder och svindlande granitklippor störta ned.

Kullens nordliga sluttning täcktes av en gammal och försummad plantering av bokträn, vars övre rand bildade en linje ovan höjdkammen, där den krökte sin fransade båge mot himlen, [ 16 ]likt manen av en springare. Denna natt hägnade dessa trän den södra sluttningen mot ovädrets skarpaste byar, som drabbade skogen och drogo genom den med ett ljud som av muttrande invändningar, eller göto sig över dess högsta grenar med ett bortdöende kvidande. De torra löven i dikesgraven prasslade i dessa samma ilar, i det ett plötsligt luftdrag stundom utvalde några av dem och sände dem virvlande ut över gräset. Ett eller par av de senast vissnade i denna hop av döda blad hade hållit sig kvar ända in i denna midvintertid uppå de grenar som buro dem, och nu, då de föllo ned, rasslade de mot stammarna med små skarpa smällar.

Mellan denna halvt skogklädda, halvt nakna kulle och den öde, livlösa synranden som skymtade från dess topp, låg en hemlighetsfull vidd av bottenlöst dunkel — ljuden som uppstego därur antydde blott att vad den dolde bar en viss frändskap med några av kullens utmärkande drag. Det glesa gräset, som mer eller mindre klädde kullens sluttning, vajade för vinden, som strök däröver i ilar av växlande kraft och av omväxlande beskaffenhet — den ena strök tungt över stråna, en annan drog våldsamt igenom tuvorna likt en räfsa, en tredje sopade över dem såsom en mjuk kvast. Ett mänskobarns instinkt skulle ha drivit det att dröja och lyssna till dem för att söka förnimma vad träden till höger och träden till vänster klagade eller sjöngo för varandra likt den regelbundna växelsången vid hymnen [ 17 ]i en katedral, för att höra huru häckar och andra skepnader i lä upptogo sången efter dem och läto den bortdö i en halvt ljudlös snyftning, och hur den brusande stormen slutligen drog vidare mot söder, där den äntligen försvann.

Himlen var klar — sällsamt klar — och alla stjärnors blinkande liknade de rytmiska skälvningarna av en enda stor lekamens olika pulsar. Polstjärnan låg rätt i lovart, och sedan kvällen hade Björnen svingat runt den mot öster, tills den nu stod rätvinkligt mot meridianen. En skillnad i stjärnornas färgskiftningar, som man oftare får läsa om än verkligen iakttaga i England, var tydligt skönjbar i kväll. Sirius’ konungsliga prakt trängde in i ögat med stålblank glans; Capellas stjärnelåga var gul, Aldebaran och Betelgueuse flammande röda.

Om man en sådan stjärnenatt som denna står ensam uppe på en kulle, blir jordens välvande mot öster en nära nog påtagligt förnimbar rörelse. Förnimmelsen framkallas törhända genom det panoramiska skridandet av stjärnorna förbi jordiska föremål, vilket förnimmes efter några minuters stillhet, eller genom den bättre överblick av rymden som man förvärvar då man står på en höjd, eller genom vinden, eller genom ensligheten; men vilken orsaken än må vara, är dock intrycket att man glider framåt livligt och oupphörligt. »Världsförloppets poesi» är en fras som nu är mycket på modet; för att verkligen uppleva denna poesi uti hela dess episka lugn måste [ 18 ]man stå på krönet av en höjd under en av nattens småtimmar, frigöra sig från massan av den civiliserade mänskligheten, vilken nu slumrar i sin sötaste sömn och inte bryr sig om slika grubblerier just i detta ögonblick, samt lugnt och länge betrakta den majestätiska färd genom stjärnerymden, i vilken man är meddelaktig. Efter en sådan nattlig rekognoscering är det svårt att återvända till jordelivet och att övertyga sig om att medvetandet om denna titaniska välvande rörelse beror på tillvaron av en liten mänsklig lekamen.

Plötsligt började en följd av oväntade ljud att från detta ställe uppstiga mot himlen. De hade en klarhet som vinden ingenstädes ägde, och en följdriktighet som naturen ingenstädes uppvisade. Det var tonerna av farmare Oaks flöjt.

Dessa toner stego icke oförhindrat upp i den fria luften: de tycktes dämpade av ett eller annat; för övrigt voro de alltför svaga för att flyga vida omkring. De kommo från ett lågsträckt mörkt föremål under planteringens häck — en herdes hydda — som i denna stund erbjöd en kontur, vars betydelse och förklaring skulle ha kunnat vålla den oinvigde rätt mycket huvudbry i denna midnattsstund.

Det hela liknade en liten Noaks ark som strandat på ett litet Ararat, under antagande av att de bland leksaksfabrikanter fortlevande traditionerna om arkens utseende och linjer äro när[ 19 ]melsevis korrekta, i den mån de inrotat sig i mänsklighetens medvetande på grund av tidiga barndomsintryck. Hyddan stod på små hjul, såsom sådana hyddor pläga, för att kunna dragas omkring på fältet när betandets årstid är inne och det gäller att giva fårherden ett skydd under hans nattliga värvs vedermödor; dess golv befann sig följaktligen omkring en fot från markens yta.

Det var först på sista tiden som folk hade börjat kalla Gabriel Oak »husbonde». Under de senaste tolv månaderna hade hans ihärdigt ansträngda flit jämte hans kroniskt glada mod gjort det möjligt för honom att inlösa den lilla fårfarmen dit Norcombe-backen hörde, och förse den med två hundra får. Tidigare hade han en kort tid varit fogde, ännu tidigare endast fårherde; han hade nämligen ända från barndomen hjälpt sin far att valla de stora jordägarnes hjordar, ända tills den äldre Gabriel gick in i den eviga vilan.

Detta företag, i vilket han stod ensam och utan bistånd å fårskötselns område, som husbonde och ej som legohjon, med en skuld för ännu obetalda får, var en kritisk punkt i Gabriel Oaks liv, och han insåg det tydligt. Det främsta han nu hade att sörja för var att hans tackor skulle lamma; då fåraveln hade varit hans specialitet allt sedan barndomen, avhöll han sig visligen från att överlåta värvet att sköta dem vid denna årstid åt något legohjon eller någon nybegynnare.

[ 20 ]Vinden fortfor att brusa omkring hyddans knutar, men flöjtspelet upphörde. En rektangel av ljus öppnade sig i hyddans vägg, och uti ljusskenet uppenbarade sig farmare Oaks konturer. Han bar en lykta i handen; han stängde dörren bakom sig, trädde fram och sysslade i detta hörn av fältet i ungefär tjugu minuters tid, i det lyktans sken syntes och försvann än här än där, och belyste honom eller lät honom försvinna allt efter som han stod framför eller bakom lyktan.

Ehuru Oaks rörelser präglades av en lugn energi, voro de långsamma, och deras betänksamhet överenstämde väl med hans sysselsättning. Då ju ändamålsenlighet utgör all skönhets grund, kunde ingen hava förnekat att hans ständiga kommande och gående bland och omkring sin hjord i sig inrymde vissa element av behagfullhet. Men fastän han i fall av behov kunde handla eller tänka med lika kvicksilverlik raskhet som stadsbor, vilka uppfostrats mera enligt denna art, låg hans säregna styrka, kroppsligt, själsligt och andligt, snarast i det statiska — i jämvikten, och hade vanligtvis inte rörelsen att tacka för någonting.

Ett närmare skärskådande av marken däromkring, även vid stjärnornas dunkla sken, röjde att en del av vad man vid första anblicken skulle hava kallat en obrukad backe hade av farmare Oak blivit lämpad för hans stora plans fullbordande. denna vinter. Enstaka fårfållor [ 21 ]med halmtak reste sig ur marken på olika, kringströdda punkter, och under dem rörde sig och prasslade de vitaktiga skepnaderna av hans snälla tackor. Bjällerklangen, som hade tystnat under hans frånvaro, vidtog åter, med tonfall som ägde mera mjukhet än klarhet, på grund av att bjällrorna omgåvos av den alltmera tillväxande ullen. Detta fortsatte tills Oak åter drog sig tillbaka från hjorden. Han återvände till hyddan, bärande i sina armar ett nyfött lamm, bestående av fyra ben tillräckligt långa för ett fullvuxet får, sammanhållna av en obetydlig mängd skinn omfattande omkring hälften av benens sammanlagda massa och utgörande djurets hela kropp för ögonblicket.

Detta lilla levande väsen lade han på en bunt hö framför den lilla ugnen, där ett mjölkfat glimmade. Oak utsläckte lyktan genom att blåsa in i den och snoppade sedan dess veke; hyddan upplystes nu av ett ljus fästat vid en tvinnad ståltråd. Ett ganska hårt läger, bestående av några vårdslöst hopkastade kornsäckar, täckte halva golvytan i denna lilla boning, och här sträckte den unge mannen ut sig, löste sin ylleduk och tillslöt sina ögon. Efter ungefär så lång tid som en vid kroppsarbete ovan person skulle ha behövt för att avgöra, på vilkendera sidan han ville ligga, hade farmare Oak verkligen somnat.

Det inre av hyddan, sådant det nu tedde sig, var trevligt och lockande, och den scharlakansröda lilla eldbrasan, som jämte ljusstumpen belyste [ 22 ]detsamma, spred sin trevna färg över allt den kunde nå och kastade ett skimmer av välbehag till och med över verktyg och redskap. I hörnet stod herdestaven; på en hylla längs ena sidan voro buteljer och kanistrar radade, innehållande de enkla preparat som äro nödiga för kirurgiens och medicinens utövande ibland fåren: de förnämsta voro alkohol, terpentin, tjära, magnesia, ingefära och ricinolja. På en trekantig väggfast hylla i hörnet stodo bröd, fläsk, ost och en kopp avsedd för svagdricka eller cider, som innehölls i ett krus där nedanför. Bredvid maten låg flöjten, vars toner nyss hade framlockats av den enslige vaktaren för att fördriva en långtrådig timme. Kojan vädrades av två runda hål, liknande hyttfönster på ett fartyg, och som stängdes med runda luckor.

Lammet upplivades av värmen och begynte bräka; ljudet nådde Gabriels öron och hjärna med en ögonblicklig betydelsefullhet, såsom ett ljud gör, då det är väntat. Han övergick genast från den djupaste sömn till den piggaste vaka med samma lätthet som han nyss fullbordat den motsatta operationen, såg på sin klocka, märkte att timvisaren hade glidit ner igen, satte på sig sin hatt, tog lammet i sina armar och bar det ut i mörkret. Sedan han placerat det lilla djuret hos dess moder, stod han och granskade omsorgsfullt himlavalvet för att av stjärnornas höjd sluta sig till vad natten led.

Hundstjärnan och Aldebaran, som pekade [ 23 ]mot de rastlösa Plejaderna, hade hunnit halvvägs upp på himmelen i söder, och mellan dem svävade Orion, vars härliga prakt aldrig strålat livligare än nu, då den svingade sig vidare över landskapets himlarand. Castor och Pollux med sina lugna bloss voro nästan rätt i meridianen; den dunkla och stjärnetomma Fyrkanten vid Pegasus vred sig långsamt mot nordväst; långt nere genom träddungen gnistrade Vega som en lampa upphängd bland de lövlösa grenarna, och Cassiopeias stol stod skickligt balancerande på deras högsta kvistar.

»Klockan är ett nu,» sade Gabriel.

Han var en man som ej saknade ett ofta återkommande medvetande om att det liv han förde hade en viss tjusning; därför stod han även denna gång stilla sedan han iakttagit himlen såsom ett nyttigt verktyg, och fortsatte att betrakta den såsom ett konstrikt och härligt mästerverk. Ett ögonblick tycktes han behärskas av skådespelets talande enslighet, eller ännu snarare av dess fullkomliga tomhet på allt vad som hör människans syn och hörsel till. Människovärlden med dess gestalter, händelser, smärtor och fröjder var som om den icke funnits till; och på den nattliga halvan av vårt jordklot tycktes alla tänkande varelser slumra, utom han själv; de kunde så gärna alla ha flyttat över till det belysta halvklotet.

Sålunda sysselsatt, med blicken riktad mot fjärran, varsnade Oak slutligen att något som han först hade tagit för en stjärna lågt nere bak de [ 24 ]yttersta träden i planteringen, i verkligheten inte alls var en stjärna. Det var ett konstgjort ljus på helt nära håll.

Att finna sig själv helt allena nattetid på ett ställe där man väntat och hoppats att få sällskap är rätt skrämmande för somligt folk; men vida mera prövande för nerverna är det att upptäcka att man befinner sig i hemlighetsfullt och okänt sällskap när intuition, sinnesförnimmelser, minne, analogislut, sannolikhetsberäkning, induktion och alla slag av förnuftiga anledningar i logikerns register ha sammanslutit sig för att övertyga ens medvetande om att det är fullkomligt isolerat.

Farmare Oak gick framåt mot trädplanteringen och trängde sig genom dess lägre grenar från lovartssidan. En dunkel massa nedanför sluttningen påminde honom att ett skjul befann sig där, så beläget att det var anbragt i en inskärning i kullens mark, varigenom taket i sin bakre del var nära nog i jämnhöjd med marken. Framtill bestod det av bräder som spikats på pålar och tjärats för att bli hållbarare. Genom takets och sidoväggarnas springor utträngde strimmor och prickar av ljus, och dessas förenade sken utgjorde den strålglans som först hade lockat honom. Oak gick fram till baksidan av skjulet, lutade sig ner över dess tak och lade ögat intill ett hål; och då kunde han tydligt se det inre av skjulet.

Det inrymde två kvinnor och två kor. Bredvid de två sistnämnda stod en ångande klisörja [ 25 ]i ett ämbar. Den ena kvinnan hade hunnit förbi medelåldern, Hennes följeslagerska var tydligen ung och behagfull; han kunde inte bilda sig någon riktig föreställning om hennes utseende, emedan hon befann sig nära nog omedelbart under hans öga, så att han såg henne i fågelperspektiv, såsom Miltons Satan först fick syn på Paradiset. Hon bar varken mössa eller hatt, men hade höljt sig i en stor kappa, som var vårdslöst slängd som skydd över hennes huvud.

»Se så, nu ska’ vi gå hem,» sade den äldre av de två, stödjande knogarna mot höfterna och kastande en återblick på hela deras förehavande. »Jag hoppas Daisy kommer sig nu. Jag har aldrig blivit värre skrämd i hela mitt liv, men jag bryr mig inte om en smula oro bara hon blir frisk igen.»

Den unga kvinnan, vars ögonlock tydligen hade en böjelse att falla ihop vid första tillbud till tystnad, gäspade utan att vidga sina läppar i någon obehaglig grad, varuppå Gabriel smittades och gäspade lätt och sympatiskt.

»Jag önskar vi vore rika nog att hyra en karl att uträtta sådant här åt oss,» sade hon.

»Men nu är vi det inte, och då måste vi göra det själva,» sade den andra; »ty du måste hjälpa mig, om du stannar.»

»Nå, i varje fall har min hatt flugit sin väg,» fortsatte den yngre. »Jag tror den for över häcken. Tänk att en sådan här liten vindpust kunde ta den av mig!»

Den av korna, som stod, var av Devonshire- [ 26 ]ras, och omslöts av en tät varm hud av praktfull indiskt röd färg, lika absolut jämn från huvud till svans som om djuret blivit doppat i ett bad av sådant färgämne, och dess långa rygg var matematiskt vågrät. Den andra kon var fläckigt grå och vit. Vid dess sida varsnade Oak nu en liten kalv, omkring ett dygn gammal, som tittade nötaktigt på de två kvinnorna, på ett sätt som röjde att den inte länge varit van vid synens fenomen, och som ofta vände sig mot lyktan, tydligen inbillande sig att det var månen, då ju dess ärftliga instinkt inte ännu hade haft tillräckligt tid att korrigeras av erfarenheten. Lucina[1] hade tydligen haft arbete nyss bland korna såväl som bland fåren på Norcombe Hill.

»Jag tror det vore bäst att skicka efter litet havremjöl,» sade den äldre kvinnan, »sörjan är slut».

»Ja, tant; jag skall rida dit bort efter det så snart det blir dager.»

»Men här finns ingen fruntimmerssadel.»

»Jag kan nog rida på den andra, var lugn för mig.»

Då Oak hörde dessa anmärkningar, blev han mera nyfiken att få iakttaga hennes drag, men då denna utsikt betogs honom av den stora kappan och av hans luftiga belägenhet, märkte han att han började draga växel på sin fantasi för att utmåla dess detaljer. Till och med då det gäller [ 27 ]horisontalt betraktande vid dagsljus färglägger man allt vad man har för ögonen och förändrar det i enlighet med sin själs inre behov. Om Gabriel hade haft möjlighet att från begynnelsen få en tydlig överblick av hennes ansikte, skulle hans värdesättning därav såsom mycket vackert eller ganska vackert hava tillfredsställt hans själs längtan efter en gudomlighet att tillbedja, eller hava försett den med en förevändning att känna sig tillfredsställd. Ty han hade under någon tid känt saknad efter en gestalt lämplig att fylla ett alltmera växande tomrum inom honom; och då hans ställning dessutom gav hans fantasi fria tyglar, utmålade han henne för sig såsom en skönhet.

Genom en av dessa nyckfulla tillfälligheter, under vilka Naturen, såsom en strängt upptagen moder, tyckes ett ögonblick lämna sina oupphörliga vardagssysslor för att vända sitt ansikte till sina barn och skänka dem en lycklig stund, lät flickan i samma ögonblick kappan falla, och då rullade svarta ringlande lockar ned över den röda tröjan. Oak igenkände henne ögonblickligen såsom hjältinnan med den gula vagnen, myrtenplantorna och spegeln — eller på ren prosa, såsom den flicka, som var skyldig honom två pence.

De ställde kalven bredvid kon igen, togo upp lyktan och gingo ut — och ljuset sjönk nedför backen tills det endast syntes som ett töcken i fjärran. Gabriel Oak återvände till sin hjord.


  1. Den gudinna, som övervakade förlossningarna. Ö. a.