Fjärran från vimlets yra/Kapitel 49

←  Fyrtioåttonde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Fyrtionionde kapitlet

Femtionde kapitlet  →

FYRTIONIONDE KAPITLET

Oak får befordran — En stor förhoppning

Senhösten och vintern gingo sin gilla gång, och löven lågo tätt på skogsgläntornas gräsmattor och skogens mossor. Bathseba som hittills levat i ett tillstånd av bidande känslor, vilka dock icke utgjordes av förbidan, levde nu i ett tillstånd av stillhet som inte egentligen var ro. Så länge hon visste honom vara i livet, kunde hon hava tänkt på hans död med jämnmod; men nu, då det kunde hända att hon hade förlorat honom, sörjde hon över att han icke längre tillhörde henne. Hon höll lantgården i gång, inkasserade sin vinst utan att vara särdeles angelägen om den, och placerade pengar därför att hon hade gjort så under gångna tider, vilka, ehuru de inte förgått för synnerligen länge sedan, föreföllo oändligt avlägsna från det närvarande. Hon såg tillbaka på detta förflutna såsom över en djup klyfta, som om hon nu vore en död, som ägde tankeförmågan kvar och kunde, liksom de multnande adelssläkterna i dikten, begrunda vilken härlig gåva livet fordom varit.

Emellertid medförde hennes allmänna apati ett utmärkt resultat, nämligen den länge uppskjutna utnämningen av Oak till fogde; men då han i verkligheten redan hade utövat denna befattning en lång tid, innebar denna förändring föga mera än en titelfråga i yttervärldens ögon, om man bortser från den ansenliga löneförhöjningen.

Boldwood levde ett avskilt och overksamt liv. En stor del av hans vete och hela hans havre hade i denna skördetid fördärvats av regnet. Säden grodde, växte till hoptovade mattor och kastades slutligen famntals åt grisarna. Den sällsamma försumlighet som hade förorsakat detta fördärv och denna förödelse blev ett ämne för tissel och tassel bland folket i nejden; och man lockade ur Boldwoods arbetskarlar att glömskan hade intet med saken att skaffa, ty man hade påmint honom om den fara som säden led, så många gånger och så ihärdigt som underordnade blott hade vågat göra det. Åsynen av grisarna, då de med avsmak vände sig bort från de ruttna axen, tycktes bringa Boldwood till medvetande, och en afton skickade han efter Oak. Antingen han suggererades av Bathsebas nyss vidtagna befordringsåtgärd eller inte, säkert är att farmaren vid detta möte föreslog att Gabriel skulle övertaga uppsikten över Nedergården också, lika väl som över Bathsebas gård, emedan Boldwood kände att ett sådant bistånd hade blivit nödvändigt för honom och omöjligt kunde finna en pålitligare karl. Gabriels olycksstjärna var numera tydligen stadd i snabbt sjunkande.

Då Bathseba fick höra detta förslag omtalas — ty Oak var tvungen att fråga henne — gjorde hon först några matta invändningar. Hon ansåg att de två gårdarna på samma gång skulle bli för mycket för en enda karls övervakningsförmåga. Boldwood, som tydligen leddes av personliga grunder snarare än av affärsskäl, föreslog att han skulle förse Oak med en häst till eget begagnande; då kunde planen inte medföra några svårigheter, ty de båda gårdarna lågo ju sida vid sida. Boldwood meddelade sig inte direkte med henne under dessa förhandlingar, utan talade blott med Oak, som var den genomgående underhandlaren. Alltsammans ordnades slutligen på bästa sätt, och vi se nu Oak ridande på en duktig klippare dagligen trava härs och tvärs över omkring två tusen tunnland — i en munter och övervakande stämning, som om hela skörden tillhörde honom själv — medan såväl den verkliga ägarinnan till hälften av allt detta som ägaren till andra hälften sutto i sina respektive hem i dyster och sorgsen enslighet.

På grund av allt detta uppstod följande år ett skvaller i socknen, att Gabriel Oak sörjde väl för fjädrar till eget bo.

»Vad tycker ni nu,» sade Susan Tall, »Gabriel Oak börjar bli en riktig sprätthök. Nu bär han skinande blanka stövlar, som knappt passar för bondfolk mera, två eller tre gånger i veckan, och hög hatt på söndagen, och han vet knappt mer vad en arbetsblus heter. När jag ser folk strutta omkring och vikta sig som ungtuppar, så står jag mållös av häpnad och säger ingenting vidare.»

Tillfälligtvis blev det bekant att Gabriel, ehuru han av Bathseba avlönades med en fast lön, oberoende av vinsten å lantbruket, hade avslutat en överenskommelse med Boldwood, som tillförsäkrade honom en andel i intäkten — visserligen en ringa andel, men detta var pengar av högre kvalitet än en blott avlöning, och de kunde förökas på ett sätt som ej kom i fråga vid en lön. Somligt folk började anse att Oak var »noga» med sina pengar; ty ehuru hans inkomster sålunda hade ökats, levde han inte på ett rikare sätt än förut; han bodde i samma stuga som förr, kupade sin egen potatis, stoppade sina strumpor, och bäddade till och med stundom sin säng med egna händer. Men då Oak inte allenast var retsamt likgiltig för folks åsikt, utan också en man som envist fasthöll vid gamla vanor och seder, helt enkelt därför att de voro gamla, fanns det åtskilligt rum för gissningar angående orsakerna till hans beteende.

En stor förhoppning hade på sista tiden yppat sig för Boldwood, vars besinningslösa hängivenhet för Bathseba endast kunde betecknas såsom ett älskogsvanvett, vilket varken tid, erfarenhet, gott eller dåligt rykte kunde försvaga eller bota. Denna feberaktiga förhoppning hade åter vuxit upp såsom ett senapskorn under den period av lugn som följde på den förhastade slutsatsen att Troy hade drunknat. Han närde den med fruktan och bävan, och undvek nära nog att skärskåda den allvarligt, på det att fakta icke skulle röja hur vild denna dröm dock var. Då Bathseba slutligen låtit övertala sig att gå sorgklädd, blev hennes åsyn i detta skick i sig själv varje vecka en bekräftelse på hans tro att en tid nalkades — kanhända var den ännu fjärran, men den nalkades med säkerhet — då hans trofasta förbidan skulle få sin lön. Hur länge han kunde bli tvungen att vänta, hade han ännu inte rätt besinnat. Vad han sökte övertyga sig om, var, att den stränga skola hon hade genomgått måste ha gjort Bathseba mycket mera hänsynsfull än hon förr varit gentemot andras känslor, och han litade på att, om hon någonsin mera skulle befinnas villig att gifta sig med någon man alls, skulle den mannen bli han själv. Det fanns hos henne en grund av goda känslor: hennes självförebråelser för det lidande hon vållat honom voro numera vida mera att bygga på än förrän hon blivit dårad och besviken. Det skulle hädanefter bli möjligt för honom att nalkas henne på grund av hennes bättre känslor, och föreslå henne en vänskaplig, affärsmässig överenskommelse dem emellan, med uppfyllelse framdeles, i det han skulle hålla den lidelsefulla sidan av sin böjelse helt och hållet borta ur hennes åsyn. Detta var Boldwoods hopp.

I en medelålders mans ögon var Bathseba kanhända ännu mera betagande än förr. Hennes översvallande livlighet hade dämpats; den ursprungliga tjusande drömgestalten hade visat sig vara tillräckligt jordisk för att njuta den mänskliga naturens vardagskost, och hon hade lyckats inträda i denna andra fas av sin tillvaros poesi utan att förlora mycket av den första.

Bathsebas återkomst från ett två månaders besök hos sin gamla tant vid Norcombe erbjöd den lidelsefulle och längtande farmaren en förevändning för att personligen höra sig före hos henne — det var nu kanske nio månader sedan hon blev änka — och söka bilda sig en åsikt om hennes stämning gentemot honom. Detta inträffade mitt under höskörden, och Boldwood lyckades komma i närheten av Liddy, som hjälpte till på fälten.

»Jag är glad att se er utomhus, Lydia,» sade han vänligt.

Hon fnittrade, och undrade inom sig varför han tilltalade henne så där rättframt.

»Jag hoppas fru Troy befinner sig väl efter sin långa frånvaro,» fortsatte han, i en ton som innebar att den likgiltigaste knappast kunde säga mindre om henne.

»Hon mår nog alldeles bra, herr Boldwood.»

»Och är nöjd?»

»Ja, nöjd.»

»Sade ni ’böjd’?»

»Nej, ingalunda. Jag sade bara ’nöjd’.»

»Och berättar visst för er allt vad hon har för sig?»

»Åh nej då.»

»Men en del?»

»Ja då.»

»Fru Troy har mycket förtroende för er, Lydia; och det är väl nog klokt av henne.»

»Hon har så, herr Boldwood. Jag har varit med henne i alla hennes sorger, och jag var med henne när herr Troy for bort och allt det där. Och om hon skulle gifta om sig tror jag nog jag skulle få bli hos henne.»

»Hon har lovat er att ni skall få det — naturligtvis,» sade den strategiske tillbedjaren, bävande ända in i hjärteroten vid den tanke som Liddys ord tycktes innebära — att hans älskade hade tänkt på att gifta om sig.

»Nej — inte har hon lovat det precis. Jag bara hoppas så själv.»

»Jaha, jaha, jag förstår. När hon talar om att hon möjligen skall gifta om sig, så tänker ni —»

»Inte talar hon nånsin om det, herr Boldwood,» sade Liddy, och tänkte inom sig att herr Boldwood höll på att bli bra dum.

»Nej naturligtvis inte, svarade han hastigt, och hans hopp sjönk åter. »Det är onödigt att ta så där långa tag med er räfsa, Lydia — korta och raska tag är bättre. Nåja, kanske att då hon nu är alldeles fri igen, det är klokast att hon besluter att aldrig mer uppge sin frihet.»

»Min matmor sade nog en gång, men det var inte på allvar, att hon trodde att hon kunde gifta om sig sju år efter sista nyår, om hon bara ville.»

»Jaså, sex år efter den här tiden. Sade att hon kunde. Hon kan nog gifta om sig genast, det måste alla förståndiga mänskor medge, vad lagkarlarna än må säga om saken.»

»Har ni varit och frågat dem?» sade Liddy menlöst.

»Nej, visst inte» sade Boldwood och rodnade. »Liddy, ni behöver inte stanna här en enda minut längre än ni har lust, det har herr Oak sagt. Jag för min del går litet längre bort nu. God eftermiddag.»

Han begav sig bort, ursinnig på sig själv, och skämdes för att han denna enda gång i sitt liv hade gjort någonting som kunde kallas att spela dubbelt spel. Stackars Boldwood hade inte större begåvning för bakslughet än ett slagskepps ramm, och han besvärades av känslan att ha tagit sig ut som en dumbom, och, ännu värre, som en tarvlig karl. Men han hade ändå, till ersättning, fått reda på ett faktum. Det var ett underbart ljuvligt och uppfriskande faktum, och ehuru det inte var utan sin bedrövliga sida var det åtminstone obestridligt och verkligt. Inom föga mindre än sex år från denna tid kunde Bathseba förvisso gifta sig med honom. Det låg någonting bestämt i denna förhoppning; ty medgivet att hennes ord till Liddy angående ett nytt giftermål törhända inte voro så allvarligt menade, så visade de ändå åtminstone vad hon tänkte om saken.

Denna angenäma föreställning svävade nu alltjämt för hans sinne. Sex år utgjorde en lång tid, men hur mycket kortare än det »aldrig», som han så länge hade varit tvungen att bära i sina tankar! Jakob hade tjänat två gånger sju år för Rachel: vad voro väl sex år för en sådan kvinna som denna? Han försökte intala sig att han tyckte bättre om att vänta än att vinna henne genast. Boldwood kände att hans kärlek var så djup, så stark, så evig, att det var möjligt att hon ännu aldrig hade känt dess fulla utsträckning, och denna väntans tid skulle skänka honom ett tillfälle att ge henne bevis därpå. Han ville utplåna dessa sex år ur sin tillvaro som om de vore minuter — så föga värde satte han på sin jordiska tillvarelses tid utan hennes kärlek. Han skulle visa henne, under alla dessa sex år av ovansklig eterisk hyllning, huru föga han brydde sig om allting annat än det som syftade till hans förhoppningars full- bordan.

Emellertid förgingo försommar och sensommar, och så kom den vecka då marknaden vid Greenhill skulle hållas. Denna marknad bivistades ofta av folket i Weatherbury.