Från Eldslandet/Kapitel 08

←  Kap. 7

Från Eldslandet av Otto Nordenskjöld Kap. 8. Punta Arenas och Magellanssundet.

Kap. 9  →

ÅTTONDE KAPITLET.
Punta Arenas och Magellanssundet.

Jordens sydligaste stad. Intryck på den förbipasserande. Byggnader, gator, kafélif, befolkning. Stadens uppkomst och utveckling. Sällskapslif och förhållanden. Magellanssundet och passagen därigenom. Estancior i dess omgifningar. Den stora estancian vid Bahia Inútil. Dess utseende och lifvet därstädes.

---

Från Eldslandets sydligaste delar, från trakter, där hvarje steg framkallar medvetandet, att man står på en af jordens utkanter och att det nästa skulle bringa den resande rakt ut i det stora okända område, hvars hemlighetsfulla gåtor ännu trotsa till och med fantasiens makt, från dessa trakter vända vi oss nu till vänligare nejder, de sydligaste, som ännu stå i jämn förbindelse med civilisationens centra, dem man bekvämt kan se utan att för en enda timme aflägsna sig från de bekvämligheter, som nutidens flytande ångbåtspalats erbjuda. Vi vilja skildra trakterna kring Magellanssundet och deras hufvudstad, det uppblomstrande Punta Arenas.

Det har redan blifvit antydt ett skäl, som gör, att man kan se Punta Arenas från två synpunkt. Många tusen resande passera årligen genom Magellans sund för att dröja ett par timmar i dess enda hamnplats, medan de varor urlastas, som skola förse ett område större än Skandinavien. Direkte komma de hit från palmlundar och från länder, belysta af en ständig sol, och de flesta bland dem nöja sig med att taga fram sina kikare och insvepta i pälsar och pläder på afstånd betrakta denna lilla samling af brokiga järnblecks- och trähus, oordnadt uppkastade på den nedersta afsatsen af en halfhög, gröngrå åssluttning betäckt åt alla håll af nedbrända trädstammar, som spöklikt afteckna sig mot en himmel, hvilken oftast bär våra oktoberdagars dystra gråblå färg, allt under det de undra hvad slags människor egentligen kunna bo där. Som »minnen från Punta Arenas» köpa de någon smutsig gräskorg, en klumpig träbåge eller vidunderligt utmålade strutsägg, som företagsamma affärsmän skynda att föra ombord på fartygen, eller — om man har råd och lust därtill — de präktiga guanaco- och strutsmantlar, hvilka utan tvifvel utgöra de vackraste prydnadsartiklar, som utgå härifrån. Om vädret är godt och tiden räcker till, så går nog också en och annan i land. Mången gång har jag vandrat på hamnkajen vid deras landstigning och sett de på en gång undrande och misstänksamma blickar, hvarmed de betrakta personer som de möta, och äfven sett, huru dessa blickar hastigt ila vidare för att söka efter väntade halfnakna indianer eller andra bevis på att man befinner sig vid jordens slut. Så skyndar man vidare för att själf i land köpa några minnen från jordens sydligaste stad och för att i Kosmoshotellet dricka en skål för dess välgång, glad i känslan att man icke själf behöfver lefva sitt lif där, utan om en timme åter får ånga bort mot rikare länder.

För den, som sålunda passerar förbi, kommer Punta Arenas visserligen ej att hägra bland de ljusaste reseminnena. Vida annorlunda är det intryck man får, när man ser denna plats efter tider, tillbragta i ännu långt ödsligare nejder. Sådan såg jag den själf för första gången efter en månad tillbragt dels instängd på en liten trång och smutsig argentinsk krigsångare, dels på resa öfver det norra Eldslandets folktomma vidder, och därför har väl hos mig för alltid denna stad förbundits med ett intryck af välmåga och bekvämlighet, som ej minskats efter senare resor, då jag t. ex. återkommit efter att i flera månader under bar himmel eller i tält ha sofvit med sadeln till hufvudgärd ute på Patagoniens stepper, med fårkött och risgryn såsom enda näring.

I själfva verket är väl det intryck, som Punta Arenas gör, ej så synnerligen olikt det, som man får af hvilken annan småstad som helst vid en tämligen aflägsen kust. En hvitmålad hamnbrygga, som går långt ut i sjön, gör det möjligt för roddbåtar och till och med för små kustångare att lägga till oberoende af tidvattnet. Staden själf är byggd efter det amerikanska quadrasystemet, med gator som korsa hvarandra rätvinkligt. Midt i staden, uppe å den första åssträckningen, har man lämnat två quadras tomma för den i alla sydamerikanska städer nödvändiga

plazan eller torget, hvars förnämsta bestämmelse är att tjäna som promenadplats och samlingsplats vid offentliga fester och sammankomster. En så litet ordnad plaza som här har jag emellertid aldrig sett: där finnes ej det minsta försök till plantering, och man har ej heller ansett det lönt att lämna den öppen för allmänheten utan helt enkelt omgifvit den med ett staket. Otvifvelaktigt bör dock denna plats en gång kunna blifva ganska vacker, ty rundt omkring den ha på kort tid rest sig en mängd ganska ståtliga byggnader. Den öfre sidan upptages nästan i i sin helhet af det nya regeringshuset, en präktig telbyggnad, fastän tämligen opraktiskt bestående nästan mest af fönster och uppförd i hvad man skulle kunna kalla ladstil. Bredvid densamma resa sig grundmurarna till en ståtlig kyrka, som af salesianerorden uppföres, i den mån penningar till densamma inflyta; dock torde det dröja en god tid, innan den blir fullt färdig. På norra sidan ha de båda personer, som i Punta Arenas rivalisera om att vara de förmögnaste och inflytelserikaste, bredvid hvarandra byggt upp sina palats. Menendez och Nogueira voro båda spaniorer, som utan penningar för ett 30-tal år sedan kommit till Punta Arenas för att söka sin lycka, och båda ha förtjänat förmögenheter, som räknas i millioner pesos. Båda idkade detaljhandel i Punta Arenas och forslade med egna fartyg varorna till kringliggande småhamnar; båda ha förtjänat på guldet och än mera på den uppblomstrande farmindustrien och fårskötseln, som de själfva varit med om att grunda. Menendez var den förste, som byggde en stor butikbyggnad i två våningar och ett präktigt boningshus i villastil, med stentrappor, balustrader och kolonner. Nogueira är numera död, men hans änka har ej velat tillåta, att namnet öfverglänses, utan har för, som det uppges, bortåt 200,000 kronor låtit uppföra ett tegelhus i tre våningar, i modern stil och enligt ritning af framstående arkitekter. För att ej komma i skuggan lät nu Menendez uppbygga ett högt torn på sin villa, med fri utsikt öfver staden och med en förgylld kupol, som redan långt i fjärran drager seglarens blickar på hans bostad. Människans fåfänga är lika stor här som i andra trakter, men staden har vunnit därpå och på kort tid fått ett utseende, som förmånligt vittnar om de rikedomar, som äro samlade där.

Vid plazan ligger också »el cuartel», stadens äldsta byggnad, vakt- och polisstationen, en låg, mossbelupen, grå liten byggnad med väggar så uppmurknade, att man tycker, att de där inspärrade skulle kunna bana sig väg med en fickknif. I öfrigt är flertalet bland stadens byggnader envånings trähus med tak af järnplåt, många bland dem också klädda med detta ämne eller alldeles uppförda däraf. Men bland de nyare enskilda husen förekomma en hel mängd, som äro ganska välbyggda, och byggningarna vid stadens hufvudgata kunde mycket väl vara placerade i hvilken landsortsstad som helst.

Det märkligaste i Punta Arenas är emellertid själfva gatorna, som antagligen sakna motstycke i hela världen. Då naturligtvis gatorna äro bland det, som först faller en resande i ögonen, så omnämnas de också i alla skildringar, som af mer eller mindre tillfälliga besökande gifvits från dessa trakter. En resande säger,

att man kan finna mycket djupare smuts på gatorna i New Yorks utkanter än i Punta Arenas. Jag har icke sett New York, men om detta skulle vara riktigt, hvilket jag tills vidare betviflar, så beklagar jag dem, som nödgas bo där. En annan har indelat gatorna i passerbara och opasserbara. Detta kan nu bero på hvad man menar med opasserbar. Man kan passera Andernas vildaste bergskammar, tropikernas eller Eldslandets urskogar och djupa floder med dyiga bäddar — blott man är beredd därpå. Men säkert är, att i alla delar af Punta Arenas' samhälle finnas gator, genom hvilka passagen nattetid efter regn är i sitt slag svårare än dessa. Låt mig försöka att ge en liten skildring. Hufvudgatan uppifrån hamnkajen är otvifvelaktigt den bästa i staden. Den är belagd med grus, så att man t. o. m. i regnväder kan gå där med vanliga skodon. Men just som man kommer upp mot kanten af åsen, där, som man till höger ser plazan, och midt för en af stadens största affärslokaler, så skäres gatan af ett bredt dike, djupare än en manslängd, och hvaröfver går blott en smal bro utan balustrad. Vore gatorna inrättade för körtrafik, så skulle ett sådant tillstånd bli outhärdligt, men nu fäster man sig ej mycket därvid, fastän t. ex. just under mitt besök en af stadens förnämsta handlande råkade falla ned där och bryta af sig armen. Man bör också komma ihåg, att om nätterna — och dessa äro om vintern långa — all belysning fullständigt saknas på gatorna.

Är nu hufvudgatan dålig, så äro de andra så mycket sämre. Den andra tvärgatan mot norr, t. ex. Tvärs genom densamma utefter hela dess längd, löper ett dike eller rättare en af regnet bildad floddal med lodräta väggar, nedskurna nära två meter djupt i leran. För en geolog är det ett mycket bekvämt tillfälle att midt i staden studera en intressant strandaflagring. Men passerbar är gatan icke, allra minst efter ett litet regnväder, utom vid öfvergångsställena vid några få af gatorna. — Ännu värre äro några af långsgatorna, t. ex. den som följer åssträckningens fot helt nära intill hamnen. Ännu framme vid hufvudgatan finnas här djupa insänkningar, som till gatans hela bredd äro fyllda af stillastående vatten. Blott efter långa perioder af torka och blåst torkar detta ut, kvarlämnande en stinkande massa af dy, döda hundar och kattor, gamla stöflar, tombuteljer, bleckburkar, matrester och hvad öfrigt, som bildar affallet från en stad. Och detta som sagdt i stadens centrum. Stenlagda trottoarer har man ej, utan gångbanorna äro blott med en smal timmerstock afstängda från gatan. Innanför denna bildar sig ofta en annan insänkning, som stundom också är vattenfylld. Vill man då gå pä en sådan gata, så måste man alltså balansera fram på den smala stocken mellan två djupa vatten — att möta en vandrare är alldeles omöjligt.

Erkännas må, att om man ser staden under torra årstider, några af dessa olägenheter framträda mindre. Så mycket värre är det efter de långa höst- och vinterregnen, då hela staden förvandlas till en smutspöl. För att komma ut till postkontoret hade man t. ex. under en lång tid utefter ett helt kvarter rest upp en ställning af träbockar, där man fick balansera sig fram så godt som det var möjligt.

Det mest karakteristiska draget i Punta Arenas' lif är de talrika utskänkningsställena. Framför mig ligger statistiken för 1890, då staden på omkring 1,800 invånare och 180 bebodda byggnader ägde 65 »despachos» — en krog på 25 personer, kvinnor och barn inberäknade. Man kan ej heller skylla på den kringliggande landsbygden, som själf är öfverflödigt rik på platser, där spritdrycker försäljas. I själfva verket märker man på alla håll, att detta är en plats, där konsumtionen är stor. Vid alla tider på dagen, hvart man kommer in, till affärsmän eller privatpersoner af alla samhällsklasser, så kommer det fram något att dricka, vanligen ej af oskyldigaste slag. När man möter någon på gatan och stannar för att samtala, så är första frågan: »Hvart skola vi gå för att taga en copita?» Och så går det alltjämt. Det enformiga lifvet och det jämnkalla klimatet ha väl gjort sitt till för att framkalla detta tillstånd, som underhålles af den lätta tillförseln från förbipasserande ångare.

Nu är antalet dylika lokaler säkert högre än det nämnda. Och bland dem äro visst icke alla obetydliga, utan flera äro lika rikt försedda, om än ej så rikt utstyrda, som i någon hufvudstad. Den förnämsta bland dem tillhör ett slutet klubbsällskap, bildadt af stadens ämbetsmanna- och handelsaristokrati. Dess namn »Cuerpo de bomberos», »brandkåren», har ej annan betydelse, än att dess lokaler äro belägna i samma hus, där stadens brandredskap förvaras. Här mötas hvarje afton representanterna för stadens förnäma värld, från guvernören och nedåt, för att spela biljard och intaga sin »copa». Därnäst den betydligaste platsen är den, som inrymmes i Kosmohotellet, på hvars hyllor drycker från alla jordens länder stå uppradade i broderlig endräkt; blott den svenska punschen har egendomligt nog aldrig hunnit hit fram. Därefter följa tyska ölstugor, amerikanska bars och spanska bodegas, medan hufvudmassan består af små smutsiga handelsbodar, där försäljaren i höga kragstöflar och med uppkaflade ärmar står omgifven af sina flaskor, som mestadels innehålla hemgjorda mixturer eller sådana — icke mycket bättre —, som köpas i Hamburg för några få mark per »låda». I andra skötes försäljningen af kvinnor, som man om dagen ser sitta på tröskeln med sitt handarbete. Smutsigare och mindre inbjudande krogförestånderskor äro väl ingenstädes att se, och i dessa hålor utkämpas ej sällan blodiga scener, där ett knifstyng blir slutet på en börjad tvist.

Med sådana undantag är lifvet i det stora hela lugnt; någon fara att i nattens af ingen belysning skingrade mörker vandra omkring på gatorna eller i stadens omnejd finnes absolut icke. Litet oväsen af ilandkomna sjömän, det är nästan allt, när icke enformigheten afbrytes af mera celebra saker, såsom när en dag under min vistelse där stadens båda läkare, som tillika äro redaktörer för hvar sin tidning, på öppen gata piskade upp hvarandra, tills den ene låg på platsen. Polisen blandade sig på högre befallning ej i saken.

En mera växlande befolkning än den i Punta Arenas torde vara svårt att på annat ställe finna. Antalet uppgick vid folkräkningen år 1895 till 3,100 personer. Det öfvervägande antalet bland de fullvuxna äro främlingar. De större handelshusen, af hvilka dock Punta Arenas' välstånd i första linien beror, innehafvas så godt som alla af européer, bland hvilka tyskar, engelsmän och spaniorer intaga de främsta rummen. Antalet dylika hus af första ordningen är ganska betydande, och flera bland dem hafva samlat goda förmögenheter. Tiderna ha emellertid nu förändrats, och för dem, som senast kommit till, äro utsikterna föga ljusa. Af industriell verksamhet finnas blott några obetydliga sågverk, som försända virke till Argentina och Falklandsöarna, samt vidare ett tegelbruk och ett bryggeri, som båda hittills lämnat ganska dålig vara. Bland stadens lägre, icke infödda befolkning har man egentligen blott två klasser, dels de s. k. »austriacos», mestadels dalmatier, greker och norditalienare, till hvilka hela hamnbefolkningen hör, dels en mängd f. d. sjömän från jordens alla kanter, som förrymda eller stormdrifna kommit att stanna här. Flera af dem slå sig ut med växlande handtverk eller med småaffärer af olika slag, medan å andra sidan just af dem många gått ut på landsbygden, lockade af det fria lifvet som guldgräfvare, jägare, gauchos och herdar.

Skandinaverna i Punta Arenas utgöra en hel liten koloni, hvars medlemmar dock föga hålla ihop och ej mycket märkas, emedan de snart förlora sitt språk, som utbytes mot engelska eller tyska. Om också inga bland dem nått något större inflytande eller rikedom, så är det dock många, som förvärfvat en mycket aktad ställning.

Till chilenerna höra i främsta rummet ämbetsmannavärlden: guvernören öfver det stora territoriet Magallanes, ungefär lika vidtomfattande som Norrland, polischefen, regeringens och stadens ämbetsmän samt i första linien officerarne på de därstädes förlagda krigsskeppen. Dessa bilda tillsammans i motsats mot utländingarne, »gringos», en särskild kast, i hvilken blott inflytelserika personer, som länge vistats i landet, kunna upptagas. Det var ett undantag, att vi under vår vistelse städse mottogos med den mest oinskränkta välvilja, en omständighet som väl delvis får tillskrifvas chilenernas intresse för vetenskapliga företag och undersökningar.

Chilener finner man nog för öfrigt i Punta Arenas i alla möjliga ställningar. Bristen på arbetskrafter och önskan att kolonisera landet förmådde också för några år sedan regeringen att hitsända ett par hundratal chiloter, d. v. s. den fattiga, föraktade kustbefolkningen från ön Chiloe och omgifvande trakter. Dessa fingo bostäder i stadens utkant, men i det hela kan man säga, att försöket misslyckades: de inflyttade arbetarne vilja ej göra mer än det nödvändigaste, och arbetsprisen ha blifvit lika höga som förut.

I regeln kan man icke säga, att det är synnerligen dyrt att lefva i Punta Arenas. Åtskilliga europeiska produkter kunna till och med på grund af tullfriheten erhållas billigare än i andra sydamerikanska hamnar. Priset per dag för rum och mat å stadens bästa hotell, 5 pesos eller 7 kronor, kan ej heller sägas vara orimligt. Men det tages igen på de oundgängliga »copas» och »copitas», och för alla extra bekvämligheter, så nödvändiga vid ett längre uppehåll, fingo vi betala hänsynslösa pris. Särskildt dyrbart är allt personligt arbete. För ilandforsling af effekter har jag flera gånger fått betala 15 pesos, för en ingalunda öfverflödigt stor tvätträkning nära 50 kronor, och mindre betalning för ett litet upphjälpningsarbete å kläder eller skodon än en peso (kr. 1,33) förekom aldrig, äfven när det blott var fråga om några minuters verk.

Första anläggningen af en koloni vid Magellanssundet ägde rum år 1843 i det sedan mer än ett fjärdedels årtusende öfvergifna Port Famine, Sarmientos gamla olyckliga koloni. År 1849 flyttades densamma till Punta Arenas. Ända till 1877 användes den i första linien som deportationsort. Redan förut hade det dock börjat uppblomstra, alltsedan regelbunden ångbåtsförbindelse uppstått genom sundet, hvarvid båtarna lade till vid den enda befolkade punkt de passerade på den nära 3,000 eng. mil långa vägen mellan Montevideo och hamnen vid Talcahuano. Sistnämnda år gjorde soldater och deporterade gemensamt uppror, brände staden och mördade en stor del af dess befolkning. De blefvo sedan strängt straffade, men man upphörde därefter att ditsända brottslingar i större skala. I samma mån som handeln och trafiken genom sundet tilltagit i betydelse, har också staden vunnit i välmåga, och detta blef än mer fallet, sedan Eldslandets och Sydpatagoniens dittills odugliga marker börjat omvandlas i fårfarmar. I ej obetydlig grad har också upptäckten af guld verkat lifvande på handeln och på tillströmningen af kolonister. Särdeles viktig är stadens sjöfart, och alla de största handelshusen hafva egna båtar, medelst hvilka staden uppehåller sin ställning såsom stapelplats för de omgifvande chilenska och argentinska småhamnarna, och med hvilka äfven en god biförtjänst på några hundra tusen kronor insamlas åt kolonien vid de ej sällsynta tillfällen, då någon oceanångare fastnat på grund i sundet eller dess närhet.

Hamnen, rättare sagdt en öppen redd, erbjuder visserligen föga skydd för ostliga vindar, och stundom är trafiken mellan stranden och fartygen af bruten flera dagar, men i vanliga fall är den dock tillräckligt god.

Otvifvelaktigt skall staden ännu utvecklas betydligt, om än föga förhoppning finnes, att den skall komma så långt, som en och annan drömmer, och blifva för Amerikas sydspets ett nytt Valparaiso eller La Platå. Först och främst kommer ännu i omgifningarna fårskötseln att gå ofantligt framåt. Ännu mera hoppas några emellertid af traktens kolförekomster. Ty om Punta Arenas kunde till billigt pris producera kol, användbart för ångfartyg, så skulle otvifvelaktigt verksamheten i hamnen bli betydligt lifligare, industrien skulle uppblomstra, och det är ganska sannolikt, att grufförekomster, för fattiga att tåla en alltför lång transport, i de kringliggande bergen kunde upptäckas. Redan för 20 år sedan gjorde man ett försök att begagna ett kollager i Punta Arenas' närhet. Man anlade en järnväg dit upp, 8 km. lång, man köpte lokomotiv och anlade magasin, brygga och hamnkaj. Så när man hade lagt ner någon million och skulle börja brytningen, fann man, att kolen voro odugliga för sitt ändamål, och alltsammans fick förfalla. Till och med lokomotivet ligger ännu kvar, öfvervuxet med gräs, förrostadt och sönderfallet. Just nu höll man på med ett försök att återupptaga grufdriften, och om man betänker, huru olika förhållandena äro nu mot då, och vidare kollagrens stora utsträckning, så synes mig all förhoppning vara, att dessa försök kunna krönas af bättre framgång. För öfrigt har man funnit flera andra lofvande kolförekomster inom området, t. ex. å Eldslandet söder om Bahia Inútil och vid Skyring Water.

Vid mitt första besök i Punta Arenas anlände jag, såsom förut skildrats, med kustångaren från Porvenir. Jag hade naturligtvis ej kunnat underrätta mina kamrater, men då denna ångare blott ankommer en gång i veckan, så var jag likväl väntad af dem. Med min sadelväska, som utgjorde hela packningen, steg jag ned i en af de små väntande roddbåtarna, betalade för de få årtagen 2 pesos och stod snart på landningsbryggan, första gången tagande den yttersta söderns hufvudstad i ögonsikte. Hvar Ohlin och Dusén bodde visste jag visserligen ej, men Kosmoshotellets stora gulmålade, plåtbeklädda tvåvåningsbyggnad, som reser sig genast midt öfver hamnkajen, föll mig strax i ögonen, och dit styrde jag mina första steg. En hörndörr leder in till ett vidlyftigt, helt och hållet med buteljer och flaskor klädt »bar»-rum, där en ung man stod bakom en lång disk. Först tilltalade jag honom på spanska, men då jag därvid märkte ett något tveksamt uttryck i hans ansikte, förändrade jag genast samtalet till tyska. »Bo 'los doctores suecos' Ohlin och Dusén här?» — »Ja, det göra de.» — »Äro de inne för tillfället?» — »Nej, de äro ute och titta for att se, om Nordenskjöld kommit.» — »Det är just jag, som är Nordenskjöld.» — En hastig, misstänksam blick på mitt ansikte och mina kläder efterföljdes ögonblickligen af en artig bugning. — »Åh, det var mycket roligt; välkommen hit, vi ha länge väntat er. Vill ni kanske stiga upp och se, om ni kan få ett bra rum.» Därmed var första bekantskapen i Punta Arenas gjord. Det dröjde ej länge, förrän Ohlin och Åkerman kommo in, och i sällskap med hotellets ägare, som också skyndat till, tömdes inom kort den första skålen för expeditionens och för stadens välgång.

De dagar, som det första besöket i Punta Arenas varade, användes mest till visiter. Guvernören don Manuel Señoret, capitan de navío (kommendör) i chilenska flottan, till hvilken jag medförde en mängd anbefallningar, en utmärkt gentleman, mottog mig synnerligen vänligt, likasom han redan förut för de zoologiska arbetena ställt allt, som kunde önskas af båtar och folk, till vårt förfogande. Han lofvade också genast att i februari sända en ångare för att hämta oss i Páramo — ett icke ringa löfte, när det gällde så aflägsna trakter i ett främmande rivaliserande land. Så besökte jag tyske konsuln, herr Stubenrauch, som sedan så ofta bistått oss i vårt arbete och i hvars gästfria hem jag tillbragt många angenäma stunder. Vår landsman, herr R. Löhr, sågverks- och tegelbruksägare, redan förut bekant med mina kamrater, kom genast på besök. Äfven i hans sällskap har mången festlig stund tillbragts i tankar på fosterlandet, och när expeditionens medlemmar första gången inskeppade sig tillsammans på väg till Eldslandet, så svajade på hans föranstaltande Sveriges blågula flagga från Kosmoshotellets tak.

Under åtta särskilda besök, af hvilka åtskilliga blefvo betydligt långvarigare, än som var önskligt och angenämt, hade jag ett godt tillfälle att sätta mig in i sällskapslif och förhållanden i Punta Arenas. De chilenska ämbetsmännen äga oftast inga familjer där — världens utkanter äro ju vanligen inga fruntimmersland och kunna allra minst vara angenäma för vid storstadslif vana kreolskor —, och häraf kommer väl till någon del den stora betydelse, som kaféer och klubbar få. Bland de senare har särskildt den nybildade tyska klubben fått en stor anslutning. Tyskt öl och tyska tidningar finnas där alltid att få, och de nationella festdagarna, Bismarcks och kejsarens födelsedagar o. s. v., firades lika eftertryckligt, med lika många hoch-rop, lika mycket patriotisk sång och lika många tömda ölsejdlar som i mången större plats långt närmare hemlandet.

Bland affärsmännen äro ganska många gifta, en del med chilenska damer. Om också deras lif här måste bli något enformigt, så gör man dock sitt bästa att skingra denna känsla. Teatrar, cirkussällskap och musikkårer besöka ej sällan staden, dröjande öfver mellan tvenne båtlägenheter, när de färdas mellan ost- och västkusten. För hvarje gång göra de utmärkta affärer, och hela staden begagnar sig af det utomordentliga tillfället. Baler, både offentliga och enskilda, förekomma också, och om vintern åker man skridsko här lika väl som i länderna kring Östersjöns stränder. Punta Arenas' butiker ha på senare åren blifvit väl försedda med lyxartiklar, och skvallret anmärker lika mycket här som närmare modets hufvudkvarter på den señora, hvars klädsel vid visiten eller söndagspromenaden ej faller de andra i smaken.

Det viktigaste afbrottet i det dagliga lifvet åstadkommes af de passerande fartygen, både postångarne, som sända i land sina nyfikna turister, medan de själfva tjäna som en klubb eller samlingsplats för alla stadsboar, som där äga några förbindelser och som för en stund njuta af att känna sig försatta litet närmare den yttre världen, och de extraordinära ångare, krigsfartyg och dylikt, som ej sällan passera förbi och ofta föranleda festligheter bland de forna inbyggarne i det land de representera. Och sist må ock sägas, att det är officerarne på de i Punta Arenas stationerade krigsfartygen, som spela den allra största rollen i stadens lif. Förvisade hit från hem och familjer under ett antal månader, göra de sitt bästa att vända upp och ned på staden, som också gör ett betydligt mera dödt och stillsamt intryck vid de tillfällen, då hamnen ligger tom.

Det är Magellanssundets stora betydelse för världshandeln, som i första hand gjort dess omgifningar så mycket rikare befolkade än de ofantliga landsträckorna norr ut. Vägen mellan Montevideo och Valparaiso förkortas genom denna passage med åtminstone 300 sjömil, oafsedt den stora vinst, som ligger i att med lastade fartyg undvika den stormiga och farliga passagen kring Kap Horn. Sundet är dessutom till största delen så rent och klippfritt, att man kan färdas äfven om natten, och därför går ej mycken tid förlorad genom väntan. Annorlunda förhålla sig i detta hänseende de trånga och mindre bekanta patagoniska kanalerna, som också undvikas af de snabbgående postångfartygen. Det måste vidare uppfattas som en fördel att kunna afbryta den minst 11 dygn långa färden mellan de båda ofvannämnda hamnarna med ett uppehåll i en så bekvämt belägen hamn som Punta Arenas.

Emellertid återstå likväl flera svårigheter vid färden genom sundet. För segelfartyg kan det icke användas, men det har varit mycket tal om att upprätta ett bolag af bogserbåtar för att hjälpa sådana att komma fram på denna väg. Från båda sidor är inloppet i sundet i dimmigt väder tämligen svårt och stundom omöjligt, men detta har från västsidan afhjälpts genom den år 1896 färdigbyggda fyren på Evangelistas. Detta af Chiles regering, på särskildt initiativ af presidenten Montt utförda arbete kan nästan anses för ett af världens underverk. Den lilla klippholme, där fyren reser sig, är sannolikt den stormigaste och dimmigaste af människor bebodda plats på jorden. Under ett års tid hade man enligt uppgift här haft 361 regndagar, och solen hade man sett blott något tiotal gånger. För att under arbetet uppehålla förbindelsen med Punta Arenas, hade man köpt en särskild liten ångare af extra stark konstruktion, men denna kunde ej själf komma intill klippan utan måste i en närbelägen hamn afvakta gynnsamma tillfällen att i båtar sända ut folk, proviant och redskap. I veckor eller månader måste man här vänta på en sådan gynnsam dag, då båten åtminstone kunde nalkas ön så nära, att folk och effekter genom den ohyggliga bränningen i korgar kunde hissas upp och ned till klippan.

För öfrigt erbjuda också sandbankarna och tidströmningarna i den östra delen stora svårigheter, som man dock genom hydrografiska arbeten och undersökningar sökt afhjälpa. Väderleken är här jämförelsevis god, och vid det smala sundet kan ett skepp nästan öfverallt finna ankarplats. En kustångare utgår också hvarje vecka från Punta Arenas och tillryggalägger på tre dagar vägen fram och tillbaka till den östra mynningen. Därvarande nybyggen stå alltså i afseende på post och transporter i reguliär förbindelse med den civiliserade världen, och detta är orsaken till att de uppnått en storlek och betydelse såsom ingenstädes eljest i dessa trakter.

Äfven Eldslandets nordkust har sin del af dessa samma fördelar, särskildt genom förbindelsen med Porvenir. Också dessa estancior, Springhill, Gente Grande, Porvenir, gå en stor utveckling till mötes, ehuru en stor svårighet möter däri, att jorden endast innehafves på 20-årigt arrende. En del intryck från dessa platser hafva redan skildrats, hvaremot de stora estanciorna på sundets nordsida, Cabo Negro, Useful Hill, Punta Anegada, där en holk är förankrad för frysning af fårkött, som sedan exporteras till Europa, af mig icke, eller blott flyktigt, besökts. Men innan jag afslutar detta kapitel med dess skildring af Magellansländernas mest centrala och bebodda delar, så vilja vi dock bifoga några intryck från min sista resa på Eldslandet, då jag besökte den stora estancian Bahia Inútil (eng. Useless Bay), tillhörig ett chilensk-engelskt bolag. Den är belägen vid den stora hafsviken med samma namn, alltså något på sidan om det egentliga sundet, 8 timmars sjöväg från Punta Arenas.

Efter återkomsten från den patagoniska expeditionen i januari 1897 (skildrad i nästa kapitel) inbjöds jag af guvernören att i hans sällskap göra en resa öfver till Eldslandet, och då han i sista ögonblicket blef hindrad att medfölja, så beredde han mig likväl tillfälle att utföra resan till Bahia Inútil. Vägen är den vanliga förbi Porvenir och Kap Bouqueron, där man svänger in i den vidsträckta hafsvik, som fatt sitt ofvannämnda namn, »Onyttiga viken», just därför att den på grund af sin storlek ej gör den minsta nytta såsom skydd emot vinden. I en flack vik bakom en låg liten sandudde lade vi till och gingo i land. Här låg en stor magasinsbyggnad af järnbleck, nästan ända till takåsen fylld af ullbalar, af hvilka vårt fartyg som återfrakt skulle inlasta en del. En bredvidliggande liten bleckhydda stod för närvarande obebodd. Dess dörr var öppen, och i dess inre fann man en spis, några kokkärl och matrester samt spanska och engelska godtköpsro maner till materiell och andlig föda för passerande. Med hvisslingar signalerades från ångbåten vår ankomst, och snart därefter ankom disponenten Mr. Cameron med några följeslagare till häst från hufvudestancian. I hans sällskap tillryggalades sedan de få kilometer, som skilde oss därifrån.

Estancian vid Bahia Inútil omfattar en areal af öfver 400 spanska leguas, d. v. s. 100 kvadratmil eller en million hektar. I arrendesumma för detta ofantliga område betalas till regeringen för 20 år 100,000 pesos, hvilket ringa belopp dessutom får erläggas i form af nedlagda förbättringar på platsen. Verksamheten har pågått sedan år 1894 och är numera fördelad på två sektioner, den ena belägen vid San Sebastian vid den atlantiska kusten. Vid denna senare funnos vid mitt besök omkring 25,000 får, medan hufvudestancian hade 50,000, men dessa siffror hafva troligen redan stigit, och utan öfverbefolkning torde antalet på ett tiotal år mycket väl kunna uppbringas till närmare en half million får.

Byggnaderna till hufvudestancian, här kallad Pantano, äro belägna i dalgången till en liten bäck något innanför hafsstranden och bilda en rätt ståtlig komplex. Hufvudbyggnaden är ett brunmåladt tvåvåningshus i ett slags villastil med stora verandor och blomsterrum. Kommer man dit in, så tror man sig försatt i en förmögen engelsk godsägares landtbostad. Höga mattbelagda rum i mörk dekorering, tunga gardiner, mahognymöbler och spislar i färgrikt porslin, en präktig flygel, bokhyllor med skönlitterära och praktiska böcker, allt ger det gedignaste och hemtrefligaste intryck. Sofrummen äro också i engelsk stil med ljusa och lätta möbler och präktiga resårsängar. Mr. Cameron har varit gift nära ett år, och hans unga maka mottog oss på det hjärtligaste. Besök äro ännu ej i dessa trakter så vanliga, att de hunnit blifva tröttsamma.

Ser man ut genom fönstret, så är taflan mindre leende, och motsatsen mellan värmen där inne och den kalla ensligheten utanför är i sin mån karakteristisk för Eldslandet. Uppe på kullen reser sig en väldig plåtbyggnad, som man skulle kunna tro tillhörde någon exposition. Det är emellertid där inne, som fåren klippas, något som här ännu försiggick för hand, ehuru maskiner för nästa år voro beställda. Rundt omkring ligga sex eller sju andra mindre byggnader kringströdda: arbetarbostäder, kontorsbyggnad o. s. v., röda eller gulmålade. Någon trädgård finnes naturligtvis ej utom några sängar med rädisor och potatis; för öfrigt intet träd, ingen buske, och några blommor har man ej heller ännu sökt plantera, ehuru detta eljest säkerligen lätt ginge för sig. Den aflägsnare utsikten är visserligen ödslig men dock mycket vacker: en flik af hafvet, mot nordväst de dunkla höjderna kring Kap Bouqueron, och mot söder och sydväst en rad af snöklädda bergspyramider. Där ute på slätten brusar vinden evigt kall, och taflan ändras blott, fastän ingalunda så att den blir mera leende, när vintern döljer det hela i sitt hvita snödok.

Att man här befinner sig i hjärtat af det område, där striden föres mot indianerna, märker man vid hvarje steg. Den första underrättelse, som mötte Mr. Cameron, då vi på kvällen anlände, var den, att indianer varit synliga i närheten, och efter att knappt hafva gifvit sig tid till att äta, måste han skynda dit ut för att till häst vaka hela natten. Ett par timmars väg från byggnaden visades vid vägen den plats, där det i ett föregående kapitel skildrade mordet på tvenne hvita ett år förut försiggått. Och under mina färder i de aflägsnare omgifningarna såg jag öfverallt spår af indianerna och deras verksamhet men också slagfält, där några af rofdjuren kringspridda benknotor voro det enda, som återstod af indianer, hvilka dukat under i striden för hvad de ansett för sina rättigheter.

Under tvenne ridturer, tillsammans omfattande åtta dagars rask marsch, besökte jag så mycket som möjligt, ehuru naturligtvis blott en ringa del, af det område, som denna possession omfattar. Den första utfärden gällde subestancian vid San Sebastian, där jag ock året förut varit. Äfven här finner man en mängd byggnader, som dock göra ett ännu mer ofärdigt intryck än Pantano. Afståndet mellan dessa båda platser är något öfver 40 km., och vägen går hela tiden öfver Eldslandets vidsträcktaste slättland, hvilket i praktiskt hänseende torde få anses för den värdefullaste delen af ön. Går man däremot upp i höglandet, så är nog beskaffenheten mycket växlande, men det är egentligen endast floddalarna, som äro inbjudande för fårskötsel, främst naturligtvis kring de stora vattendragen Carmen Silva och Rio Grande. Det är egendomligt att rida här uppe i dessa nejder, där man tror och känner sig så fjärran från all mänsklig verksamhet och där för blott 2—3 år sedan ingen hvit färdats fram, och att så i fjärran höra hundskall eller hästgnäggande eller att plötsligt se rök stiga upp bakom en kulle. Ovillkorligt stannar man, undrande, om det kan vara indianer; så rider man några steg, och inom några ögonblick står man vid en »puesto», en af dessa bleckhyddor, som till ett antal af 5 eller 6 finnas kringströdda å bolagets mark och som ökas i antal, i samma mån som fåren tillväxa och för sin näring behöfva taga i besittning äfven de aflägsnare delarna af densamma. Inredningen är den enklaste, med ett eller två rum, ett par träbritsar till sängar, några bänkar, ett bord och en järnspis. De bebos ej heller regelbundet, utan endast då någon större fårhjord betar i närheten eller när af andra skäl vaksamhet behöfves mot indianerna. Åtskilliga gånger har jag tillbragt natten i dylika kojor, som nu göra färderna i Eldslandets inre betydligt bekvämare än förr. Längst var jag i den hydda, som innehades af min följeslagare under alla dessa turer, dansken Jakob Nielsen, belägen på vägen till Porvenir, högt uppe på en kulle med fri utsikt öfver alla kringliggande marker.

En egendomskomplex som denna bebos naturligtvis af en hel mängd människor, ehuru aldrig så många, som om samma område vore fördeladt på många händer. Vid klippningstiden strömmar städse en stor mängd folk till, och den vanliga arbetsstyrkan är då fullt upptagen af fårens sammandrifvande, tvättning, öfverlämnande till klipparen samt af bestyret med ullen. För disponenten eller ägaren räcker arbetet till vid alla tider. Oafsedt den ständiga vaksamhet, som indianernas fientlighet framkallar, så måste han ständigt vara till häst för att öfvervaka herdarnes verksamhet, tillse att någon är till hands för att hjälpa, när fåren — såsom om våren ofta inträffar — lägga sig på ryggen och sedan, hindrade af den vidlyftiga ullen, ej mera kunna vända sig och stiga upp, för att utse nya betesplatser o. s. v. Som fårskötseln i dessa trakter hittills öfverallt varit utomordentligt lönande, så fattas honom vanligen icke penningar för att, så vidt dessa kunna göra det, ersätta isoleringen från den öfriga världen. Men för visso är det mycket, som af inga rikedomar kan ersättas, och Eldslandet är ännu en alltför fullständig ödemark för att kunna bilda en angenäm uppehållsort åtminstone för familjer. På detta har jag under min resa sett flera exempel.

---