Från Eldslandet/Kapitel 07

←  Kap. 6

Från Eldslandet av Otto Nordenskjöld Kap. 7. Ushuaia och yaghanindianerna.

Kap. 8  →

SJUNDE KAPITLET.
Ushuaia och yaghanindianerna.

Resan till Ushuaia. Svårt äfventyr på hafvet. Ushuaia, Eldslandets hufvudstad. Den engelska missionen och dess verksamhet bland yaghanindianerna. Forskningar i ushuaiatrakten. En bergsbestigning. Återkomst till Punta Arenas..

---

Den 8 april återkom jag med Ohlin från en resa till de sydvästra patagoniska kanalerna ombord å ångaren »Huemul», men Dusén var ännu kvar på den obebodda klippö, där han med trenne följeslagare blifvit landsatt. Den 20 april lämnade Ohlin expeditionen och Magellansländerna för att ombord på postångaren »Liguria» återvända till hembygden, lämnande åt Åkerman att så vidt som möjligt komplettera de zoologiska samlingar, som gjorts. Några dagar senare kom Dusén, afhämtad i sista minuten, då hans förråd redan började taga slut, af den för detta ändamål utsända »Huemul». Nu först kunde jag på allvar tänka på nya färder, men ännu dröjde det en vecka, innan jag fick se mina önskningar förverkligade, i det guvernören ställde »Condor» till vår disposition för att föra de kvarvarande expeditionsmedlemmarne, Dusén, Åkerman och mig, till Ushuaia, den argentinska hufvudstaden vid Beaglekanalen. Från Backhausen, Polanco och de öfriga männen hade jag ett par dagar förut skilts; ombord å den argentinska gränskommissionens fartyg »Azopardo» hade de afseglat till Buenos Aires.

Ändtligen en solig höstmorgon — det var den 29 april 1896 — lyfte vårt fartyg ankar för att begynna sin färd. Det var en välrustad expedition; ombord på den lilla båten befunno sig ej mindre än fyra befälhafvare, nämligen utom den marinofficer, som hade högsta ledningen, och vår gamle vän Hydén, hvilken var den ende, som förut gjort samma resa, dels en sjökapten, spansk till börden, som var fartygets egentlige befälhafvare, dels också en framstående chilensk marinofficer, löjtnant Fuentes, bekant sedan inbördeskriget, då han såsom befälhafvare å en liten torpedobåt sprängde det stora pansarskeppet »BIanco Encalada» med flera hundra mans besättning i luften. Han var nu utsänd i ett speciellt uppdrag från reringen med anledning af det väntade kriget mot Argentina, Vi skulle snart få erfara sanningen af det gamla ordspråket »ju flera kockar, dess sämre soppa», ehuru jag måste tillägga, att jag ej är öfvertygad, att

hvilken som helst af alla dessa kaptener skulle kunnat reda sig i hvad som sedan mötte.

Första dagen var vacker. Vi passerade inloppet till Bahia Inútil, lämnande Dawson-ön till vänster, och kommo på aftonen in i det för sin naturskönhet så ryktbara Magdalenasundet. Ty värr var det då redan så mörkt, att jag ej fick något helt intryck af dess skönaste prydnad, den väldiga fjällkolossen Sarmiento, Eldslandets högsta topp, med dess hölje af evig is. I glänsande månskensbelysning löpte vi mellan skyhöga, lodräta bergväggar in i Hope Harbour, en djup vik på ön Clarence, och sedan jag öfvertalat befälhafvaren att lämna Åkerman nödig handräckning för en skrapning, gjorde jag själf i båt en tur omkring fjorden. Det praktfulla vädret fortsatte nästa dag. Ut genom Cockburnkanalen går färden, och ännu när vi voro ute på den omätliga Stilla oceanen, där hvarest den förenar sig med det antarktiska Ishafvet, förmärktes blott en svag gungning hos vår lilla båt. Solen lyste lika varmt och klart som uppe i Norden, där just då, den 1 maj, vårens inbrott firades af jublande skaror, af unga och gamla. Man riktigt förstod den gamle Magellan, att han velat hedra ett så vänligt haf med ett sådant namn — »el Pacífico».

Våra många befälhafvare voro också riktigt upprymda och tänkte passa på tillfället för att göra geografiska upptäckter. Vi gåfvo oss midt in bland öarna för att uppsöka en inre farled, som skulle existera där men ännu ej var utlagd på någon karta, och under tiden svunno timmarna hastigt. Men se, hvilka svarta moln som under tiden samlats öfver våra hufvud! Det började blåsa; kaptenerna se oroliga ut och ge order, att vi så fort som möjligt skola uppsöka den genaste vägen till Beaglekanalens inlopp. Men det är redan för sent: stormen har plötsligt och oförberedt brutit lös. Vi ha intet val, vi måste söka uppnå närmaste hamn och vara glada ändå att vi komma dit i tid. Det är Stewart Harbour, längst ut på västra delen af Stewartön, och där äro vi efter ett par timmar i någorlunda säkerhet. Men huru ha vi det här inne, och huru länge skola vi nödgas bli kvar här? Segelhandboken tages till råds. »En god hamn vid sydliga och östliga vindar men mycket otillräckligt skydd mot sydväststormen» — det är ingen afundsvärd belägenhet. Och om stormarna vid Kap Horn på hösten heter det: »Ibland gå de öfver på 2—3 dygn, ibland räcka de 12, ibland också utan afbrott i 40—60 dagar.» Men vår belägenhet skulle snart bli ännu värre.

Vi blefvo kvar öfver natten och hela nästa dag. Allt våldsammare blef stormen, allt häftigare rörelsen där inne i hamnen. Ännu värre blef det på natten. Hela tiden brann ljus inne i salongen, där vi lågo på soffan, och äfven befälhafvaren — som hela tiden ej klädde af sig — hade där lagt sig i ett hörn. Med ens blef rörelsen häftigare, och ett ilbud kom ned, att stora ankarkättingen sprungit och att blott ett litet ankare, alldeles otillräckligt att hålla oss fast, ännu låg kvar. Det var ett hemskt, ett afgörande ögonblick. Hvad skulle vi göra? Reservankare fanns ej, och det var ej att tänka på att ligga kvar i denna storm, som inom kort skulle drifvit oss upp på stranden. Men någon annan möjlighet fanns ju ej, ty att med vår lilla båt midt i kolsvarta natten och i den rådande orkanen fara ut på hafvet vid Kap Horn — det syntes vara en gifven död.

Det hölls ett kort krigsråd, och på Hydéns och Fuentes' råd beslöts, att vi dock skulle försöka detta senare. Klockan hade blifvit vid pass fyra. Vi hade hela tiden legat med ångan uppe; nu hissades det återstående ankaret, och »Condor» ångade ut. Det var ett spännande ögonblick, då vi svängde förbi de svarta, lodräta klipporna vid vikens mynning, mot hvilka bränningen tornade upp sig till en svindlande höjd. Och hvilka vågor där ute på oceanen, mycket högre än masttopparna! Om en enda af dem träffat oss från sidan i det ögonblick dä vi svängde mot söder, så skulle ingen man ombord blifvit räddad. De gamla, erfarna sjömännen ombord förklarade alla, att de aldrig varit med om något sådant. Och maskinerna å dessa små ångare, afsedda för resor i farvatten inomskärs, äro ingalunda alltid pålitliga — det minsta fel i detta ögonblick, och vi skulle alla varit förlorade.

Lyckligtvis är passagen till Adventure Sound ej lång. Ännu en gång måste vi svänga, än en gång hängde våra lif och skeppets säkerhet på ett hår, och så voro vi nästan med ens inne å lugnare vatten, djupt tacksamma för att några af de svåraste stunderna under vår expedition aflupit på detta sätt. Utan förluster hade det ej gått: åtskilliga tonn kol hade från fartyget kastats öfver bord, en stor del af den zoologiska redskapen hade sköljts bort af vågorna, och lycka var, att ej alla våra saker, hvilka voro fastsurrade på däcket, efter ena eller andra föredömet kommit att gå samma väg.

Men nu var all fara öfver. Några timmar blott, och vi voro i Darwin Sound och sedan i Beaglekanalen. Och nu måste jag beskrifva ett af jordens mest storartade naturscenerier, dock blott helt kort, ty vi återkomma till samma ämne vid skildringen af de västpatagoniska kanalerna. Kanaler kallar man här ett slags inre farleder, egentligen smala sund, belägna mellan fastlandet och utanför liggande öar, som skilja sig från vår svenska och norska skärgård egentligen däri, att de själfva äro smala och jämförelsevis mycket långsträckta, så att man stundom färdas hundratals sjömil utan att någon öppning finnes i den skyddande muren. Däremellan finnas naturligtvis också dels mera öppna platser, dels ställen där utsikten mot hafvet endast stänges af grupper af mindre öar. Bland dessa farleder är Beaglekanalen en af de märkligste. Med en bredd, som sällan uppgår till en half svensk mil, fortgår den mellan Eldslandets hufvudö och de båda stora öarna Navarin och Hoste öfver 200 km., alldeles som om den vore sprängd af människohand; man skulle nästan kunna jämföra den med de beryktade »kanalerna» på planeten Mars. På båda sidorna resa sig höga fjällmurar i medeltal omkring 1,000 m. öfver hafsytan. Den öfversta kammen är betäckt af evig snö, de nedre sluttningarna af tätt sammanväfda urskogar af antarktiska bokträd, och

genom dessa till stor del äfven på vintern gröna skogar nedskjuta på talrika ställen storartade glaciärer sina blåhvita ismassor ända ned till hafsstranden, där de ofta sönderbrytas af vågorna, så att man äfven midt i sommaren finner hafvet betäckt af simmande drifis. I rikedom och prakt öfverträffar denna natur i mångt och mycket t. ex. den, som man vid Norges kuster får se, medan den däremot i sitt totalintryck enligt min mening knappast uppnår denna, om man frånser enskilda oöfverträffligt sköna punkter. Skälet härtill är den enformighet, som vanligen råder i kust- och fjällkonturerna, ehuru man naturligtvis i detalj finner många ytterst sönderskurna partier, och i de inre fjordarna erinrar naturen stundom nästan förvillande om hvad man i Norge kan få se.

I en af de vackraste bland dessa fjordar, Romanche Bay, kallad så af den stora franska Kap Horn-expeditionen efter dess fartyg, tillbragte vi natten, och på middagen den 4 maj voro vi i Ushuaia. Bland bebyggda orter vid en hafskust i fjällnatur har jag knappast sett någon vackrare än denna lilla plats. Här finna vi ett af dessa undantag, till hvilka jag ofvan antydt, där man minst af allt kan tala om enformighet i naturen. Den

ligger vid stranden på sluttningen af de 1,100 m. höga Martialfjällen djupt inne i en vik, som gifvit den dess indianska namn — Ushuaia betyder »den djupa viken». I fonden af denna reser sig det spetsiga, obestigliga Mount Olivaia, ett af Eldslandets skönaste fjäll. Mot sydväst ser man Hoste-öns taggkammar, mot sydost Navarins mera jämna yta. »Staden» själf är blott en oregelbunden samling af hus. Det märkligaste bland dem är regeringshuset, en stor rödmålad byggnad med långa flyglar riktade inåt land. Vidare märkes det hus, som bebos af guvernören, den högste ledaren for det argentinska territoriet »Tierra del Fuego» eller Eldslandet. Det är en hvitmålad envåningsbyggnad af föga prydligt yttre men inneslutande all den komfort, bekvämlighet, ja lyx, som man kan vänta att finna i en sådan bostad ute på en landsbygd någonstädes i världen. Det är naturligtvis den enda trösten för en familj, som måste öfvergifva ett Buenos Aires för att slå sig ned så långt borta i en obygd. Öfriga byggnader voro nästan alla af den enklaste nybyggartyp, uppförda af bräder och med tak af järnplåt. Vid några såg man små trädgårdar, inhägnade med järntråd och huggna trästolpar. Sluttningen bakom staden har i sin helhet varit skogbevuxen, men skogen har nu öfver en bred zon blifvit borthuggen för att tjäna som bränsle o. d. Men bakom detta bälte vidtager åt alla sidor den obegränsade antarktiska urskogen.

Det är två omständigheter, som göra Ushuaia så märkvärdigt; för det första är det jordens sydligaste civiliserade centrum, i det blott några få kolonier ligga ute på öarna ännu sydligare, bland dem den sydligaste punkt på jorden, där hvita människor äro fast bosatta, missionsstationen Lagotoaia, ungefär 5 sv. mil norr om Kap Horn. För det andra torde det vara jordens minst befolkade hufvudstad, d. v. s. hufvudplats i ett själfständigt styrdt territorium.

Huru gestaltar sig nu lifvet på en sådan plats? Vi emottogos mycket väl af guvernören, S:r Godoy, en duglig argentinsk officer, hvars bekantskap jag redan gjort i Buenos Aires, och af honom presenterades vi för de öfriga tjänstemännen. Till bostad fingo vi använda skolhuset, en illa uppförd, låg träbyggnad, som stod tom på alla möbler, eftersom skolläraren, fastän han åtskilliga år varit utnämnd, ännu ej ansett sig ha arbete nog, för att det skulle löna sig att utbyta det glada Buenos Aires mot Beaglekanalens stränder. En ung engelsman, ledare af åtskilliga byggnadsföretag för regeringens räkning, hade där också ett rum, men det öfriga fingo vi disponera. Dessutom fingo vi några fårskinn och måste för öfrigt konstruera tillsammans stolar och bord, så godt vi kunde. Där fanns ett kök med en liten järnspis, kring hvilken vi vid en kopp kakao tillbragte mången afton, men i öfrigt antogo rummen i huset den yttre luftens temperatur, så att det nästan hvarje afton var fryskallt där inne, ja, jag mätte stundom ända till — 5 à 6°. Våra måltider intogo vi vid guvernementstjänstemännens bord. Det var inga läckerheter, som där bestodos: två gånger om dagen, kl. 11 och kl. 6, soppa af preserverade grönsaker och kålrötter samt fårkött, tillagadt på svagt varierande sätt, med potatis eller maccaroni, samt därjämte ett glas af billigaste chilenska landtvin eller än oftare af den inhemska eldsländska drufvan, berberisbären, hemtillagadt vin. Det var emellertid ett gladt bord, skämt och prat, fast kvickheterna blefvo något grofva och på kort tid också litet utnötta och enformiga. Det var ju ej så mycket man hade att tala om annat än om ombytena med vakttjänstgöringen, som dag och natt turvis sköttes af tvenne poliskommissarier. Och här likasom så ofta, när personer äro instängda tillsammans på en isolerad plats, vann icke samvaron på den oenighet, som var rådande bland dem, som skulle sköta samma tjänst.

Det finnes två slags människor i Ushuaia, nämligen regeringens tjänstemän och de, som bero af dem, samt de, som idka handel. Till de förra höra guvernören och hans sekreterare, polischefen, fredsdomaren samt ingeniörer m. fl., och vidare underofficerare, soldater och polismän, hvarjämte man hit får föra de tämligen talrika deporterade och fångarne. Man tycker, att på en plats, där polismännen äro i absolut majoritet, borde lugnet ej ofta störas, men så är ej händelsen; för att omväxla med det enformiga lefnadssättet, som ej ens lifvas upp genom tillräckligt mycket arbete, anordnas slagsmål och oväsen ganska ofta, och det fastän straffen, åtminstone för de deporterade, ofta förefalla barbariskt hårda, bestående t. ex. i förvisning till obebodda öar, inspärrning på fångkost i en omöblerad, oeldad skrubb midt i vintern o. s. v. — Invånarne af den senare klassen äro mindre talrika, men flera af dem äga en god ställning, särskildt efter guldperioden för några år sedan, då omsättningen var liflig, prisen höga och en särdeles lönande byteshandel med guldet bedrefs. Nu förtjänar man mest på spritdryckerna, och alla ha i förening med handelsboden en utskänkningslokal med biljardrum. På dessa samlas särskildt om kvällarna hela befolkningen, och annan omväxling har man ju i hvardagslag icke. De största händelserna äro emellertid, när ångbåten kommer från Buenos Aires, vanligen en gång i månaden. Då kommer post, efterlängtad sedan länge, då komma vänner bland båtens officerare och manskap, bringande nyheter ifrån världen, då komma också proviant och förråd af alla slag till omväxling i enformigheten. Nu äro förhållandena väl något bättre, men ända till sista tiden har dock mer än en gång inträffat, att alla förråd tagit slut, så

att hungersnöd varit nära att utbryta. Förbindelsen med segelfartyg öfver långa distanser i dessa farvatten blir ju alltid af osäkraste art.

Äfven eljest förekomma då och då dagar, som bilda afbrott i det vanliga lifvet. Ett sådant événement var den argentinska republikens nationella högtidsdag, 76:e årsdagen af oafhängighetsförklaringen den 25 maj 1810. Uruguays nationaldag hade jag firat i Montevideo, Chiles skulle jag tillbringa i en obetydlig grufstad i Atacamaöknen. Men om också till och med där helt andra människomassor voro i rörelse, så är det

dock visst, att ingenstädes firades dessa dagar så allmänt, med sådant intresse och så grundligt som i Eldslandets hufvudstad. Allt hvad som fanns af flaggor var framtaget, och särskildt regeringsbyggnaden strålade i den mest mångskiftande skrud. Förmiddagen upptogs af hvarjehanda täflingar, så väl af mera skämtsam art, såsom att klättra upp på en såpad stäng o. dyl., som, af rodd- och segeltäflingar, i hvilka nästan hela befolkningen, så många som fingo plats i båtarna, deltog. Också många indianer af yaghanstammen hade kommit öfver från missionen och voro med i täflingarna, där de behöllo flera af prisen. På eftermiddagen var fyrverkeri, raketer och brinnande småballonger, och efter detta voro vi inbjudna på en stor festmiddag hos guvernören. Stående afhördes den argentinska folksången, spelad och sjungen af en barnkör, och sedan vidtog måltiden med de finaste maträtter och de utsöktaste importerade viner, med skålar och tal för friheten och republiken. Och efter måltidens slut, medan vi på kvällen ännu sutto kvar, fingo vi tillfälle att öfvervara ett skådespel lika intressant, som det numera torde vara ytterst sällsynt. Det var en skara af indianer, som kommit öfver från missionen och nu anmälde, att de ville på sitt sätt bidraga till högtidsdagens firande. In kommo de, klädda i sina förfäders krigsdräkt, med armar och bröst nakna och liksom ansiktena hemskt utmålade i svart, rödt och hvitt, kroppen insvept i en guanacomantel och kring hufvudet en krans af stora utstående hvita fjädrar. De började därpå en serie af danser, som beledsagades af entoniga sånger, af hvilkas innehåll jag naturligtvis ty värr ej förstod ett enda ord. I lång, tätt sluten rad kommo de in, hoppande framåt, nedhukade mot golfvet, tills de efter konstrika variationer slutade med att falla ned, så att hela skaran bildade en enda ullig jätteorm. För hvarje nummer blef takten allt lifligare, sången öfvergick till skrik, under det de hoppade mot hvarandra, slående med knytnäfvarna och skakande hvarandra, hvarvid det hela tydligen imiterade en strid på slagfältet. Vi, som stodo bredvid, blefvo indragna i dansen, och man kunde se, att de funno ett nöje i att upprepa sina låtsade anfall mot damerna, som förskräckta drogo sig undan ett grannskap, som ej kunde undgå att inverka äfven på nervstarka personer. Dansen slutade ej, förrän alla uttröttade sjönko till golfvet.

Men det var ännu en syn att se, när dessa män efteråt på natten drogo hem till sina båtar. En stam af onaindianer var vid mitt besök fången i Ushuaia; deras historia har jag skildrat i föregående kapitel. De småväxta yaghans hafva eljest en stor respekt for sina resliga kamrater från Norden, men nu var krigsstämningen hög, och de skulle öfverrumplas. In bröto de genom dörren till det skjul, där dessa höllos bevakade, och nu började för åskådarne, som vid det svaga ljuset af brinnande tändstickor följde händelserna, en scen, som trotsar all beskrifning. Under sång och skrik utförde yaghanindianerna sin krigsdans, medan hundarna skällde, barnen uppväckta ur sömnen tjöto, under det mödrarna, som voro lika öfverraskade och kanske också förskräckta, ej visste, om de skulle söka lugna dem eller försöka smyga sig bort och söka skydd, allt medan några af de gamla indianerna bildade en skarp kontrast, där de utan att förändra en min beskådade det hela med det orubbliga lugn, som så ofta blifvit skildradt hos Nordamerikas indianer. Några ögonblick blott — och så var allt slut, och det var åter tyst och stilla natt, men sent skall jag glömma intrycken af dessa krigiska scener ur de döende indianstammarnas lif vid Beaglekanalens stränder.

Här ha vi redan kommit in på kapitlet om yaghanindianerna och vilja nu dröja ett ögonblick för att skildra deras historia alltifrån den stund, då hvita människor just här i Ushuaia för första gången slogo sig ned i den eldsländska arkipelagen. Ty ushuaiamissionens historia sammanfaller så nära med den eldsländska civilisationens, att det väl må vara värdt att gå in därpå litet utförligare.

Det är ej svårt att förstå de känslor, som ledde till den första tanken att söka införa civilisationen på denna fjärran kust. Darwin och Fitz-Roy hade karakteriserat dess inbyggare såsom de lägst stående på jorden och hade till och med varnat för tanken på att de möjligen skulle kunna vinnas för kulturen. Och visserligen fanns ju ett och annat, som tycktes motivera en sådan åsikt. I en dyster, ödslig natur, där stormen rasade året rundt, där snön föll äfven midt i sommaren, där funno seglarne, som kommo från fjärran lyckligare stränder, en lågväxt, ful människostam, hvilken i små barkkanoter for fram mellan de skär, som vållat så månget stolt fartygs undergång. Och dessa människor ägde ej ens förstånd nog till att bygga sig ordentliga bostäder eller att sy ihop de säl- och utterskinn, som de begagnade, till de enklaste kläder.

Men just denna torftighet, denna låga ståndpunkt var det, som gjorde intryck på en ädel och uppoffrande man. Det var kaptenen i engelska flottan Allen Gardiner, som efter resor i missionssyfte i Sydafrika och sedan i Patagonien år 1848 kom till Staaten Island för att söka en utgångspunkt för arbete bland Eldslandets invånare. Han måste emellertid snart återvända hem, där han lyckades erhålla de nödigaste medlen för en ny expedition, ehuru utrustningen ty värr ej kunde blifva den bästa. Han kom ut i december år 1850 och slog sig nu ned på Pictonön, men på grund af åtskilliga motigheter och fiendtlig hållning å invånarnes sida såg han sig efter ett par månader tvungen att öfverge denna ö. Olyckligtvis kunde han med sin lilla båt ej gå så långt som fram till segelleden för de fartyg, som passera dessa vatten. Och nu följde för Allen Gardiner och hans sex följeslagare en långsam kamp mot brist och umbäranden. Genom grof försumlighet hade man redan vid resans början glömt kvar krutet ombord på det fartyg, som förde dem till Eldslandet. De blefvo därigenom i saknad af färskt kött, skörbjugg tillstötte, och efter svåra lidanden dukade de alla under, den ene efter den andre i september 1851. En månad senare kom undsättning, men då kunde man blott bereda deras graf. Men just denna olycka jämte de glödande ord, hvarmed Allen Gardiner i sin efterlämnade dagbok uppmanade till fortsatta arbeten, blef anledningen till att civilisationsarbetet bland yaghans på allvar öppnades.

Nu grep man sig saken an på annat sätt. Ett antal missionärer med sina tjänare slogo sig ned på Keppelön, en ännu obebodd ö bland Falklandsöarna. Först sedan man vistats där i två år och grundlagt ett tämligen blomstrande nybygge, lyckades man förmå några indianfamiljer att flytta dit öfver, och bland dem Jemmy Button, en af de män som följt Fitz-Roy på hans fartyg till England och tillbaka. Tillsammans med honom och några andra indianer gjorde en af missionärerna ombord å stationens kutter jämte en besättning af 8 man en resa till Eldslandet för att knyta nya förbindelser med de infödda. Under resan uppkommo några små misshälligheter mellan hvita och indianer, men allt tycktes dock gå väl. Men så en söndag i december 1859, då alla utom kocken gått i land för att fira gudstjänsten, blefvo de plötsligt öfverfallna af infödingarne och alla mördade. Kocken lyckades fly till skogen, men drifven af hunger öfverlämnade han sig till vildarne, som dock nu nöjde sig med att afkläda honom hans kläder. Insmord med hvalfett lefde han nu på indianvis med endast ett litet sälskinn såsom skydd mot kölden, tills han några månader senare räddades af ett fartyg, som utsändts från missionsstationen för att söka efter de försvunna.

Åter förflöto några år, under hvilka i nedslagenheten öfver denna olycka föga gjordes för att vinna de infödda. Men under denna tid blef ett stort steg taget. En ung engelsman, Mr. Thomas Bridges, hade af de kvarlämnade indianerna lärt sig deras språk, och från den stund man kände detta, blef ställningen en annan. Under de följande åren besökte nära ett hundratal indianer Keppelön, fingo där undervisning och lärde sig deltaga i förefallande arbeten vid nybygget. Under ledning af den nitiske Mr. Stirling, numera biskop öfver Falklandsöarna, beslöt man sig år 1869 ändtligen för att göra ett nytt försök att grunda en station på själfva Eldslandsön, och för denna valde man nu den grönskande halfö, som bildar Ushuaiavikens södra sida. Han byggde en liten hydda af trä och slog sig ned där ensam, omgifven blott af infödingar. Det var en svår tid: det gällde att försvara sig mot tjufvar, lugna afundsjukan, som framkallades därigenom, att de trognaste männen blefvo föredragna och fingo vården öfver förråden, bibehålla ordningen bland de kringboende och inplanta i dem de alldeles nya begreppen af lydnad för befallningar och respekt för äganderätten. Men försöket lyckades, och från den stunden kan man räkna att civilisationen på allvar fattat fäste bland jordens sydligast lefvande folkstam. Nästa år öfvertog Bridges ledningen af stationen i Ushuaia, dar han sedan ända till senaste tid verkat mer än någon annan för det stora verkets fortsättande.

Utrymmet förbjuder oss att utförligare ingå på ushuaiamissionens historia, som finnes framställd i talrika bidrag till det sydamerikanska missionssällskapets tidskrift. Men några utdrag

därur torde dock kunna intressera, så mycket mer som de äro synnerligen karakteristiska för missionsverksamhetens bedrifvande i dessa trakter. Jag hämtar dem delvis ur Spears: »Golddiggings at Cape Horn», en väl skrifven bok, som visserligen innehåller åtskilliga oriktiga uppgifter men dock bildar den enda lättlästa skildring af dessa trakter, som i nyare tid sett dagen.

Här följa alltså några skildringar, sådana som missionärerna själfva nedskrifvit dem.

»Våra dagar äro ägnade åt arbetet. På morgonen före frukosten bön och undervisning. På kvällen detsamma; och med att hålla huset och dess omgifning i ordning, arbeta i trädgården och med stängslet omkring den samt öfvervaka vedhuggning och andra arbeten har jag nu riktigt haft en ansträngande tid.»

»Vi behöfva ingalunda skämmas för det sätt, hvarpå våra jordiska plikter här uppfyllas, och jag vill utförligt tala om huru vi ha det ställdt. Missionen har 3½ acres trädgård i bruk, och den är hufvudsakligen besådd med kålrötter, som vi mestadels komma att begagna till föda för infödingarne stufvade med kött tillsammans med mjöl, bönor o. dyl. Vidare ha vi arbetat mycket med vägen ned till hamnen, och med flitigt arbete hoppas jag att vi skola ha den färdig om några veckor, så att den kan användas för vår vagn. En massa ved ha vi huggit och fört ned till stranden färdig att inlastas för Falklandsöarna. Mr. Whaits har börjat såga plankor af trä härifrån. Under flera veckor ha vi haft 30 man i arbete. — Utom allt detta ha infödingarne själfva ökat ut sin trädgård betydligt och ha nu öfver 4 acres planterade.»

Fred tycks i allmänhet ha varit rådande, åtminstone med få undantag. Så t. ex. höll en skara indianer på att laga vägen, och Stephen Lucia skulle se till arbetet. Då han klandrade några för lättja, blefvo de onda, och häftiga ord blefvo uttalade. »Stephen kom mycket uppretad till mig och bad att bli använd på annat håll. Där ville han ej längre stanna. Jag följde honom tillbaka och bannade skarpt de skyldiga för deras häftighet och onda sinnelag. Det blef en lång tvist, men till sist återvände freden, och de tvistande skakade på min begäran hand och ha sedan visat den bästa vilja.»

Ett annat tillfälle inträffade med en ung indian vid namn Hidugalahgoon. »Han kom hit med en kvinna, som var hustru till en man, som behandlat henne mycket illa. Ynglingen syntes mycket förtjust i henne och hon i honom. Han var här i arbete flera veckor och kom alltid till våra möten och gudstjänster. Som ersättning för sitt arbete fick han den föda han behöfde samt dessutom en skjorta. Beträffande kvinnan rådde jag honom att göra allt för att försona sig med hennes man. Utan tvifvel hade han handlat orätt, och jag rådde honom att gifva den förorättade mannen sin skjorta; ifall han arbetade flitigt, skulle han själf ju kunna förtjäna en annan.»

Beträffande matordningen få vi några intressanta upplysningar. »Frukosten består af ett skålpund skeppsskorpor per man. Middagen, vanligen stufvadt kött och grönsaker, kokas liksom teet på vår gård. Mellan arbetstiden på morgonen och på eftermiddagen, fyra timmar hvardera, göra vi ett litet uppehåll för att dela ut en uppfriskande dryck, bestående af mjölk och vatten tillsatt med litet socker och mjöl. Då bruka vi alla lägga oss ned och hvila tio minuter eller en kvart, medan vi dricka detta. — De små barnen lärde sig snart vår ordning och bruka vanligen komma för att få en bit med af sin far eller sina bröder. Dessa skulle nog mycket gärna ha ätit upp alltsammans själfva, men likväl ser man dem aldrig tveka att dela med sig.»

Det är ej alltid den ljusaste bild af lifvet i missionen man mellan raderna läser i dessa utdrag ur rapporterna. Af många skäl äga ju missionärerna de infödda så i sin hand, att de kunna ställa upp sina villkor, alldeles som de önska. De använda dem vid jordbruk, anläggande af vägar, vedhuggning och andra besvärliga arbeten. Som ersättning fingo de den föda de behöfde, men ej mer; de »skulle gärna ha ätit upp alltsammans själfva», men erhöllo ej ens så mycket, att de utan umbärande kunde dela med sina barn. »Ni ha det ju så bra ni kunna önska, både kläder och föda», sade missionärerna till ett indianpar, som klagade öfver det hårda arbetet och den ringa lönen; »edra barn kunna ju gå och samla musslor.» För några veckors arbete fingo de en skjorta eller en tröja extra, hvartill för dem, som voro döpta, halfårsvis kom litet kläder och andra småsaker. Man kan lätt förstå den lockelse, som låg i denna extra belöning för dem, som bekände sig tillhöra kristendomen.

Och så ännu några ord rörande undervisning och predikan. »Ämne för morgonens undervisning: rättfärdiggörelsen genom tron. Tillämpningar: tron på Gud och dess frukter: lydnad för hans vilja, — kärlek och tacksamhet för hans godhet och glad tillit till hans omvårdnad. Vi lyckades väcka deras uppmärksamhet och lifliga intresse för den fria skatten af Guds gränslösa kärlek, och vi växla om, så mycket vi kunna, med att illustrera våra ord med anekdoter och tillämpningar, men vi måste anstränga oss mycket för att kunna behålla deras uppmärksamhet. Vi längta att se allvarlig kärlek, att höra dem fråga efter Kristus. När man frågar dem, om de älska honom och vilja tjäna honom, så svara de nog ja, men aldrig göra de själfva några frågor om andliga ting.»

Detta sakernas tillstånd torde nog ännu vara detsamma. Nu äro ju alla dessa indianer döpta, men det torde vara få om ens någon bland dem, som verkligen reflektera öfver hvad detta och kristendomens sanningar egentligen betyda. Åtminstone har jag ej hört omtalas några exempel, som skulle bevisa motsatsen. Men man får dock ej förneka det stora framåtskridande, som missionärernas verksamhet äfven i detta hänseende innebär. Det var en egendomlig känsla att bevista gudstjänsten i missionens lilla kyrka, prydd med taflor och med inskriptioner på yaghanspråket. Själfva predikan hölls på alla tre språken, engelska, spanska och yaghan omväxlande. Jag kunde naturligtvis ej följa med hvad missionären sade till indianerna, men visst är, att de syntes följa med under odelad uppmärksamhet, liksom de äfven togo del i sången och i alla ceremonier.

För närvarande äga alla yaghanindianerna åtminstone en viss grad af halfcivilisation. Endast i Darwinsundet skola några få familjer ännu fortsätta med det gamla lefnadssättet, men äfven de besöka ofta missionen. Nästan alla tala litet engelska och slå sig gärna i samspråk med den besökande främlingen. Några bebo ännu kojor, byggda efter den gamla principen ehuru fastare och bättre gjorda, men flertalet bor i små timrade trähus med inredning ungefär som i en vanlig nybyggarstuga. De gamla barkbåtarna ser man ej mer, utan de nutida båtarna huggas med yxa ut ur en enda trästock. Det är enklare och går fortare, men de äro ingalunda säkrare än de gamla. Om eftermiddagarna komma de gärna in till staden, och man ser dem ofta spela ett parti biljard på någon af de talrika krogarna. Men de lefva ständigt nyktert och ordentligt, och jag hörde aldrig något klagomål öfver deras uppförande.

Men en sorglig förändring har samtidigt fått fast fot bland dessa indianer, och det är den stora dödligheten och deras snabba aftagande i antal. Bridges beräknade på 1870-talet deras antal till närmare 3,000, men vid en noggrann folkräkning, som han 1884 utförde, erhöll han då en slutsumma af endast 949 individer. Och detta antal har oupphörligt minskats, så att nu på sin höjd 300 finnas kvar. Knappast tre veckor efter det att argentinska staten i september 1884 grundlagt sin regeringsstation där och därigenom för första gången bragt Ushuaia i närmare förbindelse med den civiliserade världen, så utbröt bland indianerna en mässlingsepidemi, som angrep alla, gamla och unga, och på några veckor dödade 70 personer eller nära hälften af Ushuaias befolkning. Ej under då, att indianerna betraktade

platsen med fruktan och talade om att draga bort därifrån för

Yaghanindianer i naturtillståndet (efter Kap Horn expeditionen).

alltid. En rad af liknande epidemier af europeiska sjukdomar

ha sedan härjat, och särskildt ha lungsjukdomar dödat många. Och af allt att döma äro yaghanindianernas dagar räknade, äfven om utdöendet nu skulle gå något långsammare än förut.

Det är ingen lätt sak att fälla ett verkligt opartiskt omdöme om hvad missionsverksamheten uträttat bland detta folk. De hittills frambragta resultaten ha nog varit tämligen växlande. Den franska Kap Horn-expeditionen talar ej särdeles fördelaktigt därom. Efter att ha yttrat sig mycket berömmande om hvad som uträttats i fråga om deras förhållande till de hvita och efter att ha omtalat, hurusom detta fordom så vilda folk nu flera gånger bidragit att rädda skeppsbrutna sjömän, framhåller man, att civilisationsarbetet i öfrigt på den tiden (1882) synes ha sträckt sig föga utom Ushuaias omgifningar. Och äfven där voro dess verkningar ganska tvifvelaktiga. Någon djupare uppfattning af den religiösa undervisningen kunde ej iakttagas. Det sades väl, att barnamorden, att polygamien minskats, men intetdera hade någonsin varit särdeles vanligt. Och redan vid den tiden, innan regeringsstationen anlades, hade, troligen på grund af det ovanliga, stillasittande lifvet i instängda rum, lungsjukdomar fått stor spridning bland de infödda.

Mycket skarpare yttrar sig den ofvan citerade Mr. Spears. Efter att ha skildrat dessa vildar, sådana de voro innan hvita kommo dit, och framhållit de öfverdrifter, hvartill åtskilliga berättare gjort sig skyldiga i sina skildringar; efter att ha redogjort för missionen och dess verksamhet och efter att ha omtalat sina intryck från ett besök i Ushuaia säger han: »De bildade en stam, mer än 3,000 till antal, benämnda de lägsta och uslaste varelser på jorden, och likväl var deras verk, efter deras ställning, fullkomligt. De kallades vildar, men det behöfdes bland dem ingen domare för att upprätthålla ordning och fred. De kallades hedningar, emedan de icke kände Gud, och likväl sörjde de icke för morgondagen, de vårdade sig om änkorna och de faderlösa barnen, och alla lefde för hvarandra. Starka och friska, med högburen panna kunde de se de hvita inkräktarne i ansiktet, lika väl som de trotsade farorna och döden. — Nu sägas de vara civiliserade. Men af de 3,000 återstå blott några hundra, hvilka bo i usla små träkåkar, bära de aflagda kläderna från sjömän och guldgräfvare och ha uppsnappat några ord från spanska och engelska, medan de alla i sina ansikten bära märken af sjukdom och förfall. I stället för att lyckönska sig åt förändringen borde hvarje hvit man, som haft att göra därmed, dölja sitt ansikte af blygsel och hvar och en annan falla tårar af medlidande.»

Det kan ej nekas, att mycket i dessa uttalanden är riktigt. I förhållande till alla uppoffringarna är nog den halfkultur, som vunnits, af föga värde. Men ännu mera visst är det, att, om vi se bort från beröringen med de hvita i allmänhet, missionen uträttat mycket, som varit till den största välsignelse. Man inser det lätt, om man jämför yaghanindianernas ställning med hvad som i föregående kapitel blifvit sagdt om onas, där missionärer blott en helt kort tid verkat. Att båda stammarna äro dömda att dö ut, det är visst. För yaghans skulle det ha kommit, ifall missionen ej funnits, i sammanhang med säljakten, guldfynden och anläggandet af regeringsstationer. Sjukdomar skulle ha spridt sig bland dem, och de skulle ha blifvit skjutna som vilda djur, när de närmade sig sina forna boplatser, alldeles som onaindianerna nu bli jagade, skjutna, förgiftade och uthungrade. Att det för indianerna själfva varit angenämare, som det nu gått, synes icke tvifvelaktigt, och säkert är, att alla måste vara öfverens därom, att civilisationen har mindre skäl att blygas öfver hvad som gjorts bland yaghanindianema än öfver de nuvarande förhållandena bland onas.

---

Men vi måste nu återgå till en redogörelse för expeditionens vistelse i Ushuaia.

Icke många dagar efter vår ankomst lämnade Dusén expeditionen för att bege sig till det mellersta Chile och där i gynnsammare trakter fortsätta sina arbeten. Ty här var vintern redan inne och marken till stor del snötäckt, och då lägenheterna till Punta Arenas äro sällsynta, så var det ej skäl att försumma det tillfälle, som erbjöd sig.

För Åkerman, som skulle resa till Buenos Aires, blef vistelsen däremot så mycket långvarigare; nära en månad var han kvar, sedan jag lämnat Ushuaia. Men omgifningarna voro rika på material för samlingar, och där var äfven tillfälle till längre turer: En kutter fingo vi förhyra till måttligt pris, en karl ställde guvernören till vårt förfogande, och med denne gjorde Åkerman resor dels till Mr. Bridges nybygge vid Harberton Bay, dels till missionsstationen Lagotoaia. Från båda resorna erhöllos rika samlingar.

Själf använde jag tiden till att undersöka omgifningarnas geologi och geografi. De flesta af de kringliggande bergstopparna bestegos, närbelägna glaciärer besöktes, och de omgifvande floderna blefvo kartlagda och följda ända till sina källomräden. Äfven till Lapataia gjorde jag en utflykt, men marken var då täckt af meterdjup snö, och det var ej att tänka på att söka framtränga till den punkt, där Almirantazgofärden slutade. Men jag kunde dock i flera viktiga punkter komplettera kartläggningsarbetet i denna trakt.

Blott en af de utfärder, som företogos, vill jag litet utförligare skildra, dels för att samtidigt få redogöra for omgifningarnas natur, dels därför att den var den besvärligaste af alla och om olyckan varit framme kanske kunnat sluta obehagligt. Det var i slutet af maj, och det mesta af den snö, som fallit i midten af månaden, hade på låglandet för tillfället smält bort. Det gällde att framtränga mot norr mot Lago Fagnano, så långt som möjligt, och då jag ej kunde få någon någorlunda van bergklättrare i sällskap, måste jag gå ensam och tog för att på den kortaste tid tillryggalägga så lång väg som möjligt ingen packning med mig.

Först går där en någorlunda bekväm väg, men snart måste jag bege mig midt in i skogen. Denna är ytterst tät och hopslingrad, ehuru ej som på de västra öarna och knappast såsom jag skildrat den vid Azopardofloden. Öfver stora sträckor kan den för öfrigt, särskildt så här på vintertiden, vara ganska gles och trafikabel. Värst är det, när man kommer in i snår af taggiga berberisbuskar, ofta 4 till 5 m. höga; dessa hopfiltade massor, där man rifver sönder händer och ansikte, medan man tränger sig fram utan att se någon utväg, kunna stundom föra vandraren till förtviflans brant. Vägen bär till en början uppåt på den åssträckning, som skjuter ut från Martialmassivet, men väl där, märker jag, att jag åter måste ned i dalen, om jag vill öfver till den bergstopp, som är mitt första mål. Så passerar jag Rio Grande-floden, betydligt mera ovärdig detta namn än dess namne, som faller ut i Atlantiska hafvet. Vattnet gick föga öfver knäna, men det var likväl oangenämt nog att gå med bara fötter emellan de simmande isstyckena i den breda, strida floden. Så kommer åter skog, och strax därpå bildar floden ett fall, det betydligaste jag haft tillfälle att se på Eldslandet, där verkliga vattenfall äro sällsynta utom i de små bergbäckarna.

Ofvanför detta fall förändras naturen. Man är uppe i en af dessa dalar, som förut skildrats från Bedbederfloden vid Azopardo: flacka, öppna, torfklädda, sumpiga, här och där med stillastående vatten. Floden delar upp sig i flera smågrenar, som komma från hvar sin fjällkomplex. Jag passerar den östligaste af dem och fortsätter min vandring. Den är ytterst besvärlig öfver den sumpiga marken, som visserligen är litet frusen på ytan men där foten dock för hvarje steg sjunker ned. Men litet fortare än i skogen går det i alla fall, och efter sex timmars vandring står jag vid foten af det fjäll jag vill bestiga.

Men nu började en ny svårighet. Himmeln mulnade, och här och där kring bergstopparna samlade sig dimskyar. Men nu var intet annat att göra än att fortsätta, och framåt gick det, först genom tätt sammanflätad urskog, som småningom blef allt lägre, medan marken blef hårdare frusen och mångenstädes snöbetäckt. Till slut hade man blott alnshöga buskar af Fagus antarctica men med så hårda grenar och så tätt hopflätade, att jag kunde promenera fram ofvanpå dem. Till sist togo äfven dessa slut, och det nakna fjället vidtog. Men detta blef allt brantare, och stenarna och klipphällarna voro täckta af en isgata, som ej blef bättre därigenom, att den doldes af ett förrädiskt snötäcke, så att enda utvägen att komma fram ofta var att krypa på händer och fötter. Allt kallare blef det, allt tätare dimman, allt häftigare vinden, ju mer jag nalkades den öfversta kammen; när jag stod där, 1100 m. öfver hafsytan, kunde jag till en början intet se af omgifningarna. Framför mig störtar bergväggen tvärbrant ned — hur djupt kan jag ej se —, och själfva kammen var så smal, att det var omöjligt att stå upprätt där i den rasande snöstormen. Jag kröp ihop i en snödrifva bakom ett stenblock för att se, om ej vädret skulle bli bättre, och försöket lyckades: för ett ögonblick lättade dimman öfver omgifningarna i norr och nordost och visade mig en den mest storartadt vilda tafla jag någonsin sett eller kanske någon människa sett i dessa trakter, ty högre än så har troligen ingen här varit. Djupt nere i afgrunden breder där ut sig en triangelformad dal, och utför den bergvägg, som skiljer oss, passerar ingen varelse utan vingar. Dalen själf är den mest ödsligt vilda man kan tänka sig, med sin smala, släta yta, klädd af brungul torf och med den betydande Olivaiafloden^[1], som långsamt rinner fram i slingringar så komplicerade, att jag ingenstädes sett något liknande. Det är nästan mera vatten än land; hvart man ser, finnas grenar af floden eller afskilda, stillastående, ormlikt slingrande vattenhålor. På andra sidan, helt nära, reser Olivaiafjället sin spetsiga topp, obestiglig som det vill synas, åtminstone från denna sida, ty spetsen utgöres af en enda lodrät pelare. Hvarhelst man ser det, är det ett af Eldslandets märkligaste fjäll, men här från denna höjd tyckte jag mig aldrig ha sett något mera storartadt. Rundt omkring, så vidt man såg, utbredde sig snöhöljda bergskammar, kring hvilkas spetsar snömolnen hvirflade, och det var blott dessa moln, som mot söder hindrade blicken att glida ut på den öppna oceanen, där hvarest det Södra ishafvet möter för att skölja foten af Amerikas sydligaste udde.

Men ty värr varade denna utsikt ej många ögonblick. De voro dock långa nog för att visa, hvad jag särskildt spanade efter, att den bergskam, där jag stod, utan betydligare nedsänkning fortsatte fram mot en inre bergskedja, och det lider intet tvifvel, att om jag kunnat fortsätta dit, så skulle det ej varit någon svårighet att nå en punkt, där Fagnanosjöns vattenyta vore att se. Men nu kunde detta ej göras. Snart var jag åter insvept i dimman, och ehuru jag dröjde timtals, ville denna ej lätta. Det började bli sent; att dröja kvar var omöjligt, och utsikten att, om jag ginge framåt, uppnå en plats, där jag utan lifsfara kunde tillbringa natten, var åtminstone mycket ringa. Jag beslöt därför att gå tillbaka, och just när det började blifva så mörkt, att jag ej längre såg vägen, uppnådde jag vid omkring 500 meters höjd den första, stripiga skogen.

I nära 15 timmar måste jag sitta stilla här, innan jag kunde gå vidare. Det var kallt; vinden brusade i trädtopparna, och stundom föll snö, medan däremellan månen och stjärnorna blickade fram mellan de brustna skyarna. Jag visste, att ett par dagar förut några af de fångna onaindianerna rymt från Ushuaia, och om de träffat på mig nattetid, skulle de nog ej visat mycket medlidande. Därför tände jag upp blott en helt liten eld och ville ej heller sofva, hvilket för öfrigt omöjliggjordes genom kölden, utan jag satt där med revolvern vid min sida eller gjorde små vandringar för att samla ihop ved. Det blef en lång natt, men ändtligen randades dagen. Dock, de omgifvande bergstopparna voro ännu molnhöljda, och det syntes ej vara någon förhoppning att vinna något med en ny uppstigning, hvarför jag beslöt att återvända till Ushuaia, där jag efter fyra timmars vandring åter befann mig.

Det blef alltmera vinterlikt, ju längre jag dröjde i Ushuaia. Allt kortare blefvo dagarna, allt starkare kölden, och i början af juni hade vi nära -9°, fast det måste erkännas, att vi däremellan hade de vackraste solskensdagar. Jag hade hoppats, att det snart skulle blifva någon lägenhet till Punta Arenas, men dag efter dag förgick, utan att någon båt kom, oth det började blifva ganska enformigt att stanna där utan att ha något mera, som kunde göras i de närmaste omgifningarna.

Ändtligen kom emellertid afskedets timme. Den 10 juni återkom från en resa den gamla svenska götakanal-ångaren Tyr, nu ommålad i de argentinska regeringsfartygens hvita färg och omdöpt till namnet Ushuaia samt ställd till guvernörens öfver Eldslandet förfogande, och fem dagar senare afgick den till Punta Arenas. Efter fyra dagars i allo väl aflöpande resa var jag åter där, och därmed voro arbetena i södern för sommaren 1895—96 afslutade.

---

1. Somliga säga, att namnet riktigare är Olivia.