Från Eldslandet/Kapitel 06

←  Kap. 5

Från Eldslandet av Otto Nordenskjöld Kap. 6. Onaindianerna.

Kap. 7  →

SJETTE KAPITLET.
Onaindianerna.

Olika stammar bland Eldslandets urinvånare. Onaindianerna: utseende, lefnadsförhållanden, husgerås, vapen etc. Förmåga att kunna utvecklas. Stridigheter med de hvita nybyggarne. Salesianermissionärernas verksamhet. Den nuvarande ställningen och utsikterna för framtiden.

---

Vid flera tillfällen i det föregående har redan flyktigt varit fråga om Eldslandets urinvånare, och vi ha också i den historiska inledningen sett några drag ur deras tidigare historia. Här vilja vi emellertid dröja litet för att närmare betrakta karaktären och lefnadssättet hos en af jordens intressantaste och minst kända folkstammar.

Efter den vanliga indelningen anser man, att å Eldslandet finnas tre från hvarandra fullkomligt skilda folkstammar. Två af dessa stå hvarandra emellertid, ehuru de begagna skilda språk, till utseende och lefnadssätt så nära, att de kunna betraktas som en sluten grupp i förhållande till den tredje. Yaghans och alakalouf kallar man enligt de engelska missionärernas föredöme de båda förstnämnda stammarna, och vill man ge dem ett gemensamt namn, så kallar man dem kanalindianer, därför att de, liksom också några andra nordligare boende stammar, städse uppehålla sig i sina båtar eller i omedelbar närhet af kanalernas vatten, där de finna sitt lifsuppehälle och tillbringa hela sitt lif. Yaghanindianerna, som genom nyssnämnda missionärers verksamhet blifvit tämligen fullständigt civiliserade, skall jag skildra i nästa kapitel, och äfven öfriga kanalindianer skola småningom få sitt omnämnande. Men här vilja vi tala om den tredje stammen, invånarne å Eldslandets hufvudö, utanför hvilken de aldrig komma, då de ej förstå att begagna båtar. Där finner man dem däremot nästan öfver hela ön så väl på pampas i norr som i skogsregionen och ända in i Cordillererna; blott den södra kusten besöka de ej.

Ona eller onas kallar man denna stam; äldre engelska resande säga också »foot-indians» för att skilja dem från patagonierna, med hvilka de, som vi skola se, äga stor likhet i de flesta hänseenden utom däri, att de ej känna bruket af de på andra sidan sundet så oumbärliga hästarna.

Det nuvarande Eldslandet företer ett utseende vida skildt från det, som tedde sig för Magellans blickar, då för nära 400 år sedan de på stranden upptända eldarna kallade invånarne tillsammans for att beskåda de stora, underliga, hvitvingade sjöodjuren. I hela den norra delen af ön finner man numera människoboningar, där man kan få tak öfver hufvudet och äfven det nödvändigaste af transportmedel för kortare resor. Helt annat är det emellertid, då man vill intränga i höjdsträckningarnas innersta delar eller i det södra, skogklädda området, som till stor del aldrig besökts af någon hvit. Här är allt jungfruligt land utan spår af någon mänsklig verksamhet. Blott sällan ser man från någon hög kulle långt i fjärran en svag rökpelare uppstiga mot himmeln, erinrande om att här ännu finnas några kvar af dem, som en gång varit hela världsdelens herrar — indianerna.

Indianer! Hvem finnes väl, för hvilken icke detta ord framkallar en flod af erinringar om strider, utkämpade tum för tum mellan den s. k. civilisationens pionierer och ett för sin existens kämpande folk, strider förda ofta med växlande lycka men alltid dock till sist med samma resultat, trots all till försvar använd list och våld eller också blodig grymhet. I saga och roman så väl som i historiska berättelser ha dessa strider blifvit förhärligade, och långt sedan den siste frie indianen trampat Amerikas jord, skall minnet fortlefva af siouxernas, pawniernas och comanchernas kamp för lifvet och med den ett af de intressantaste bladen i historien om den kaukasiska rasens utveckling på mänsklighetens bekostnad.

Men allt detta har händt på andra sidan jordklotet i fjärran land. Och dock behöfva Magellansländernas indianer i afseende på sagor och romantik i intet stå tillbaka för sina kamrater i Nordamerikas »Wild west». Vi skola här ej uppehålla oss vid de underbara sagor, som anknutits till patagonierna, hvilka ju ännu för ett århundrade sedan äfven af vetenskapsmän ansågos för ett folk af öfvermänskligt stora jättar. Ty äfven eldsländarne ha varit föremål för tillräckligt sagolika skildringar och omtalanden, om än mestadels af för dem föga smickrande art. Det var här som århundradets störste vetenskapsman, Darwin, trodde sig ha funnit jordens lägst stående människoras, nära på om icke fullt den sökta felande länken mellan människor och djur. Ty fastän de kroppsligt anslöto sig till de förra, så skulle dock deras förstånd vara så ringa, dessa varelsers, som ej ens i detta hårda klimat lärt sig bruket af ordentliga kläder, att man blott kunde hålla dem för ett slags högre djur.

Darwin yttrade sig egentligen om yaghanindianerna, men sedan missionärer arbetat bland dessa och funnit dem lika bildbara som andra lågt stående naturfolk, så har man på senare tider helt enkelt öfverflyttat hans uttalande på onas. Och väl är det sant, att åtskilligt finnes, som i första ögonblicket synes tala för att dessa ej stå högre utan tvärt om lägre än de förra. Men vid alla de historier, som om dem berättas, måste man komma ihåg, att de äro utspridda af personer, som hafva det största intresse af att kunna inbilla sig själfva och andra, att det folk, hvars land de röfvat och som de skjuta ned och döda hvarje gång de se dem, ej är mycket bättre än skogens vilda djur.

I fullt fritt tillstånd, i deras egna hem ute på pampas, hade jag aldrig tillfälle att se några onas. Detta är mycket svårt; de äro ytterst vaksamma, och få de på afstånd se en ryttarskara, så laga de ögonblickligen så, att kvinnor och barn under betäckning och med de dyrbaraste föremålen kunna komma undan till någon mera skyddad plats, medan några bland männen söka utspionera de ankommande och — ifall de känna igen dem såsom personer, till hvilka de kunna ha förtroende — träda i beröring med dem. Så tillspetsad som situationen på senaste tiden blifvit, var det nästan omöjligt att få se dem utan att mot dem anordna ett ordentligt krigståg för att omringa och instänga dem. Ett försök att söka upp dem, hvarvid jag påträffade en nyss öfvergifven lägerplats med elden ännu glimmande, har förut skildrats. Men ofta har jag i omgifningarna sett färska spår af deras nakna fötter, och en gång åtminstone, då jag i en underbart tät, grönskande bokdunge söder om Bahia Inútil stod och betraktade några benknotor, det enda som räfvar och fåglar lämnat efter hvad som en gång varit en i striden skjuten indianhöfding, har jag sedan fått skäl att tro, att indianer voro i vår omedelbara närhet. Kanske jag stod inom skotthåll för deras pilar; kanske var det endast den blottade revolvern, som afhöll dem från att skjuta. I halfvildt tillstånd eller såsom fångar såg jag dem så mycket oftare i missionen vid Rio Grande, på Dawsonön, i Punta Arenas och Ushuaia; på krigsfartygen inom området äro flera indianer använda, och dessutom finnes nästan ingen enda familj eller estancia, som icke har någon liten indiangosse eller flicka till tjänare. Då vi dessutom begagnat alla tillfällen att af talrika personer i de mest skilda lefnadsställningar, som mer eller mindre haft med indianer att göra, inhämta upplysningar om dem, så har det härigenom blifvit oss möjligt att framställa en ganska fullständig bild af deras lefnadssätt.

I motsats mot de småvuxna, smutsiga, krokbenta och hopsjunkna kanalindianerna måste den fördomsfrie betraktaren erkänna, att onaindianerna äro en vacker ras och att det är ett nöje att betrakta dessa högväxta, bredaxlade, väl proportionerliga gestalter. De äro inga jättar men så jämnlånga, att deras medellängd, omkring 1,75 meter, blir större än den för något europeiskt folk. Deras lefnadssätt, som tvingar dem att städse vara i rörelse och som hos den, som med deras ofullkomliga vapen vill nedlägga den skygga guanacon, förutsätter en utomordentlig utveckling af kroppens alla organ, har gifvit dem en beundransvärd proportionerlighet mellan lemmarna och en lätt, nästan elegant gång. Äfven deras ansiktsuttryck är tilldragande. Hudfärgen är hög, något rödbrun, dock med skiftning i hvitt och ej mycket starkare, än hvad man kan få se sommartiden äfven i vårt land. Dragen äro markerade, kinderna rundade, ögonen stora, mörka, underkäken något framstående, tänderna praktfullt hvita. Allt detta gäller också om kvinnorna, och om äfven icke kreolskorna i Santiago och Buenos Aires behöfva frukta för konkurrensen, så föredrager jag dock mycket dessa friska, rundkindade indianflickor med deras leende ögon framför flertalet bland den smutsiga, striphåriga, surögda befolkning man mångenstädes ser, t. ex. i Chiles grufprovinser. Men det gäller emellertid endast så länge de äro unga, ty något vedervärdigare fult än en urgammal, hel- eller halfnaken indiankäring, hopkrupen framför en eld och med ett par betlika tänder sönderslitande ett halfrått köttstycke, kan man ej tänka sig. Och det gäller också endast så länge man ser dem i ett tillstånd af åtminstone relativ frihet, såsom jag såg dem t. ex. vid Rio Grande och vid mitt första besök i Springhill, där två unga flickor på 12—16 år nyligen blifvit fångade — de lyckades kort därefter en natt att fly — och då ännu bibehöllo sin stams dräkt och sofvo ute på bara marken. De, som jag såg i Punta Arenas och Ushuaia, hade ett helt annat uttryck af sorg, grämelse, liknöjdhet och smuts, och det är ju ej heller i fängelser eller hospital, som man hos oss bör söka representanter för mänskliga behag. Och ej heller såsom civiliserade blifva de rätt till sin fördel; så t. ex. var det svårt att se någon löjligare syn än tre indianflickor, som vistades i konsul Stubenrauchs familj, när de med sina väldiga gestalter,

grofva drag och sitt stripiga hår om eftermiddagarna, klädda i storrutiga bomullsklädningar och med moderna hattar à la blomsterträdgård, promenerade i solskenet på hamnbryggan i Punta Arenas.

Det lider nog intet tvifvel, att man kan vandra vidt öfver hela jorden, från pol till pol och från en världsdel till en annan, utan att påträffa en folkstam, som lefver ett lif så hårdt och så

fritt från alla njutningar och bekvämligheter som Eldslandets onas. En skildring af deras lefnadssätt bestyrker detta. Tvungna att städse på nomadvis flytta från trakt till trakt och att därvid själfva bära med sig allt sitt bohag, nödgas de en gång för alla afstå från tanken att vid anskaffandet af detta senare breda ut sig utöfver det nödvändigaste. Och då nu ute på slätten ej finns något material att bygga af, så måste deras bostäder bli det allra enklaste. Flera gånger har jag sett öfvergifna indianläger, ett par gånger sådana, där flykten skett så hastigt, att äfven en del af det viktigaste bohaget blifvit kvarlämnadt. Sex eller åtta tunna käppar, 2 m. långa, nedstuckna i jorden så, att de inåt luta något mot hvarandra, och om möjligt placerade så, att ett par låga buskar åtminstone för en liggande erbjuda en smula skydd mot vinden, och öfver dem något ris och grenar samt efter råd och lägenhet 3—4 guanacohudar på vindsidan, se där allt, hvarmed de skola skydda sig i ett klimat, där det äfven om sommaren ofta fryser och där temperaturen om vintern flera veckor håller sig nedom nollpunkten och stundom går ned ända till — 15° C. Då ha kanalindianerna det bättre, i det de vid sina stamkvarter äga jämförelsevis fast byggda hyddor, och dessutom kunna de i sina båtar transportera långt flera effekter, något som ju också gäller om patagonierna på deras hästar.

Svårare är emellertid att förklara, hvarför också klädseln är så bristfällig. I detta afseende likna onaindianerna alla kringboende stammar; men man måste erinra sig, att deras land är det kallaste af alla. De enda hopsydda plagg, som existera, äro ett slags låga skor af guanacoskinn med håren inåt, och äfven dessa bäras blott stundom, om vintern, af de gamla kvinnorna bland de inom skogsområdet lefvande stammarna. Eljest utgöres hela skyddet af en mantel, stor eller liten efter råd och lägenhet, vanligen af guanacoskinn men stundom också af räfskinn. Om benen äro de alltid bara. När de gå, svepa de in sig i denna mantel, som hålles tillsammans med ett snöre, eller med ena armen öfver bröstet. När de sitta ned kring elden, låta de den vanligen falla ned omkring höfterna. Barnen, åtminstone gossarne, gå vanligen helt och hållet nakna, äfven då snön ligger djup. Hufvudbonad begagna de ej, utan det tjocka håret faller ned i långa stripor, som hållas i ordning med ett kring hjässan knutet snöre. Blott vid sina strider och möjligen andra högtidliga tillfällen bära de kring pannan en trekantig lapp af det mjuka skinnet från hufvudet på den unga guanacon.

De prydnader de bära äro något mera omväxlande men i öfrigt af primitivaste slag. Åtminstone kvinnorna bära alltid hals- och armband bestående af fina fågelben uppträdda på snören af guanacosenor. Stundom ser man ock i stället för ben ett slags svarta frön uppträdda, och någon gång användas också fjädrar och snäckskal. Någon färgväxling finnes ju knappast i detta, men om de kunna komma öfver några mera civiliserade prydnader, glaspärlor, en brokig duk eller dylikt, äro de förtjusta, och af kvinnorna kan man för sådana saker tillbyta sig allt hvad man önskar. En egendomlig sed, som möjligen måste räknas till prydnaderna, är, att kvinnorna kring fotlederna bära hårdt åtsittande snören af senor; detta är en undantagslös regel, så att man kan skilja kvinnorna från männen på dessa snören.

Äfven deras husgeråd äro af enklaste slag. Lerkärl äga de ej, i stället begagna de korgar, som de konstrikt fläta af gräs, samt för flytande saker läderväskor. För att göra upp eld använda de i likhet med kringboende folk en sinnrik metod, i det de begagna sig af en flintsten, fnöske och ett stycke svafvelkis, det senare deras dyrbaraste egendom, som de lära erhålla ur bergstrakternas floder. För öfrigt äga de nästan inga andra föremål än sina vapen. Dessa bestå af pil och båge af ett ganska primitivt slag — denna fattiga natur skulle kanske ej tillåta dem att erhålla sådana af bättre beskaffenhet. Pilarna äro omkring 2 fot långa och hade förr alltid spetsar af sten, som dock numera, sedan glas från förbipasserande fartyg och från nybyggena blifvit vanligt, allmänt utbytts mot glasspetsar. Dessa förstå de att på ett ytterst konstrikt sätt med en pinne eller ett spetsigt guanacoben afspjälka från en formlös glasbit till den mest sirligt eleganta form. För fiskfångst äga de nät af guanacosenor och för att fånga fåglar ett slags snaror, sinnrikt förfärdigade af hvalfiskben.

Och nu till deras föda. Denna skulle visserligen ej förefalla oss särdeles aptitlig eller omväxlande, men man måste dock erkänna, att de gjort sitt allra bästa af hvad naturen haft att erbjuda. I främsta rummet är det guanacon och tuco-tucon, men äfven räfven, en stor råttart — de två mindre arterna äta de ej — samt de olika slagen af fåglar, som få sätta lifvet till. Då vattnet vid ebbtid drager sig undan, fånga de fisken, som glömmer sig kvar i hålor eller under stenar. Den stora blåmusslan är ett utmärkt näringsämne. Fröna af en växt (Sisymbrium) krossa de och baka däraf ett slags kakor. En ljusgul, klotrund svamp af

ett körsbärs storlek (Cyttaria) finna de särdeles smaklig, och de

äta dessutom rötter och stjälkar af en hel hop växter. Naturligtvis äta de ägg, när de komma öfver dem, och likaså bär af alla slag. Den sällsyntaste och tillika mest välkomna läckerheten är emellertid hvalen, när en sådan af vågorna kastas upp på stranden. Då tillströmmar folk från alla kanter, och en festmåltid hålles, som kan räcka i veckor.

Ett måste här anmärkas: de äro inga människoätare. Ingen enda af de många historier, som i motsatt riktning berättats, har konstaterats eller är ens sannolik; man har egentligen intet enda skäl att tro, att människoäteri någonsin förekommit bland dessa indianer. Och skulle detta likväl vara fallet, så har det säkerligen varit den yttersta nöd, som tvingat dem därtill, ty af smak ha de för visso aldrig ätit ens liken af sina slagna fiender.

Och nu till ett af de märkligaste dragen i deras lefnadssätt — frånvaron af alla narkotiska eller alkoholhaltiga njutningsmedel. Jag vet icke, om det på andra håll existerar någon folkstam på jorden, som så fullständigt umbär dessa. Ingenting finnes motsvarande alkoholen eller tobaken, inga varma dekokter eller drycker till ersättning för vårt kaffe eller te, inga söta eller bittra växtextrakter. Våra nykterhetsifrare lika väl som deras motståndare borde gå hit och se: en stam, och därtill kroppsligen en bland de kraftigast byggda på jorden, som ej äger det minsta lilla stimulerande medel att inverka på nervsystemet. Man skulle nästan tvifla på att det vore möjligt, och mången ser nog just häri ett bevis på att de stå mera lågt och äro mera beklagansvärda än något annat folk. Det bör tilläggas, att de äfven vid beröring med de hvita, t. ex. såsom fångar i Punta Arenas, mycket länge motstå alla frestelser, som brännvin och tobak erbjuda; dock har jag sett några, som där lärt sig röka cigarrer. Kanalindianerna äro dem i detta hänseende mycket olika, de taga gärna en sup, och ständigt hör man dem af förbipasserande fartyg tigga »tobacco».

Men om man också måste enas om att ställa dem lågt, när fråga är om deras bohag och lefnadssätt, så skola vi nog snart se, att man dock är långt ifrån sanningen, om man antager, att de intellektuellt vore underlägsna andra vilda folkstammar. Denna tanke vederlägges redan af flera drag i deras lefnadssätt, t. ex. i det ofta inventiösa sätt, hvarpå de idka jakt och fiske, men det är dock först sedan man haft tillfälle att se dem i beröring med de hvita, som man fullt kunnat konstatera, att detta folk till sina anlag till och med måste anses ganska högtstående. Aldrig skall jag glömma mitt intryck, då jag, efter alla de skildringar jag hört om denna folkras, första gången kom i närmare beröring med en representant för densamma. Det var i Rio del Oro.

Ensam hade jag kommit dit, och ensam fann jag dess styresman i den nyuppförda lilla kojan, föga bättre än en »puesto» på annat håll. Som ett slags sällskap hade han just då upptagit en liten indianpojke, Domingo kallad, som dittills i ungefär sex månader bott med personalen i köket. Under denna korta tid hade han snappat upp tillräckligt for att någorlunda förstå och göra sig förstådd både på spanska och engelska språken. Visst är, att

jag aldrig tyckt mig hafva sett en sådan liten intelligent, vaken, arbetsam och läraktig pojke, ifall man tager någon hänsyn till de oerhördt afvikande förhållanden, hvarunder han vuxit upp. Det var icke så få anmärkningar och lärdomar i afseende på bordskick och talesätt han af Mr Wales fick mottaga denna första middag, som han satt vid hans bord; det är icke alla svenska barn, som med en sådan vakenhet skulle mottagit en ny uppfostrares befallningar. Då han skulle tillreda sin bädd, fick han tillsägelse att i magasinet hämta en del föremål, hvilkas namn han ej kände till. Jag förundrade mig öfver huru lätt han kunde uppfatta dessa ofullständiga beskrifningar på ett för honom främmande språk. Arbetet att göra upp eld förrättade han med omsorg och visade ej utan en viss stolthet, huru han rörde om med händerna bland de ännu brinnande kolen, men det var också med själfkänsla som han, när jag pekade på hans sotiga händer, kaflade upp sina ärmar, liksom för att visa, att han ej var svart öfver hela kroppen. Och sist ännu ett drag, af okynne kanhända. Det var då Mr Wales gått ut och jag fällde något yttrande om honom. Min unge sällskapare skyndade in i rummet bredvid och tog där på skrifbordet hvad som syntes vara ett porträtt af Mr Wales i ram. Men liksom stolt att på detta sätt kunna röja en hemlighet, visade han mig en mekanism, hvarigenom ramen öppnade sig och visade sig äga ännu mera innehåll, nämligen porträttet af en ung dam, förmodligen en blifvande härskarinna till Rio del Oro. Och lika fort skyndade han att ställa allt på sin plats, innan Mr Wales kom tillbaka.

I Punta Arenas hade jag ett annat tillfälle att studera en indiangosse, som ett par år vistats i en tysk familj. Han gick i därvarande tyska skola och talade utom detta språk spanska och engelska. Flera gånger hade jag tillfälle att höra, huru frun i huset läste läxorna med honom, och jag föreställer mig, att en gosse hos oss skulle haft hvarken lättare eller svårare att lära sig multiplikationstabellen.

De förut nämnda indianflickorna i herr Stubenrauchs hus ha lärt sig att utföra allt arbete därstädes, till och med uppassningen vid middagsbjudningar. När man kommer dit och ringer på, så visa de visserligen mycket liten lust att svara på nödvändiga frågor och lika stor lust att springa sin väg, men detta drag af tafatthet dela de ju med mången landtflicka hos oss.

I regeln äro åtminstone de barn, som behandlas väl och få vistas i någon familj, nöjda med sin lott och vilja ej ens höra talas om att återvända till sitt förra lif. Litet annorlunda

yttrade sig en 15—16 års pojke, som vistades i en underestancia vid Bahia Inútil. Det var otvifvelaktigt den intelligentaste jag

sett af dessa indianer, och hans energiska, friska utseende var rent af påfallande. Han talade fullkomligt engelska, var kamrat med de andra vid bordet och tjänstgjorde stundom ensam såsom herde för att tillse får och hästar. Men han kunde ej låta bli att säga, att han stundom längtade efter det fria lifvet ute på fältet, fast han visste, att detta renderade honom misstrogna blickar och kanske inskränkt frihet. Och när man frågade, om han verkligen ville gå ut och kanske låta skjuta ned sig liksom så många andra, svarade han blott: »Ingen fara, jag skulle nog reda mig. Mig få de icke tag i, som i de andra idioterna.»

Och äfven bland fullvuxna indianer har jag sett flera, som lärt sig arbeta och satt sig fullt in i civilisationen, så väl i missionen och i Ushuaia som ombord å de chilenska krigsfartygen. Det friska i deras ansiktsdrag försvinner kanske, men de arbeta duktigt och ordentligt, och man kan vanligen lita på dem.

Redan dessa få drag — jag skulle kunna nämna otaliga andra — äro nog att för alltid tillintetgöra myten, att vi här skulle ha att göra med ett slags högre djur. Under skicklig och nitisk ledning, om staten sörjt for att de endast småningom trädt i beröring med civilisationen, om de haft en plats, dit de kunnat draga sig tillbaka utan att förföljas, skyddade för brännvinets förbannelse men delaktiga af civilisationens ljusa sidor, så hade de säkerligen kunnat uppfostras till en nyttig lem i de sydamerikanska republikernas samhällslif. Huru litet verkligheten motsvarat detta, skola vi i det följande se. Det är den gamla historien: vinningslystnad, förakt för människovärdet, religionens försök att medla i striden men icke alltid på det sätt, som man efteråt skulle ansett det bästa, och till sist uppkomsten af ett ständigt krigstillstånd ända därhän, att hvar och en anser sig när som helst kunna döda en indian, utan att någon besinnar att dessa dock ej börjat striden.

Redan de första expeditionerna, som sändes till Eldslandet — Serrano, Lista, Popper — blefvo olycksbringande för indianerna. Listas resa är i detta afseende typisk. I enkelt språk, som vore det fråga om den naturligaste sak i världen, en jakt på tigrar eller dylikt, beskrifver han, huru man påträffade en fredlig indianstam, som förskräckt flydde undan, lämnande sina guanaco-mantlar och till och med de små barnen efter sig, huru han jagade efter dem för att infånga några såsom vägvisare, huru de, ändtligen upphunna, sökte försvara sig med pilskott, huru han då befallde att angripa dem, hvarvid han med »stort hjältemod» själf ledde striden, och huru sist af dessa män, som intet ondt velat, 28 lågo döda och många sårade på platsen. Det är troligen ej afsiktlig grymhet, som ligger till grund för ett sådant handlingssätt, det är oförstånd och först och främst feghet, fruktan att sedan blifva öfverfallen af dem.

Efter sådana händelser kan man förstå, huru indianerna blefvo ännu skyggare. Men så kommo tillfällen, då de sågo sig vara i mångdubbel öfvermakt, och nu ville de försöka att hämnas. Från alla sidor omringade de inkräktarnes skara, alldeles som när de jagade guanacon, under det kretsen slöt sig allt tätare tillsammans. Men nu fingo de på allvar lära känna hvad winchesterkulorna betyda. De hvita stodo lugna, tills indianerna kommit någorlunda nära, men då, långt innan ännu några pilar kunde nå fram, aflossade de sina salfvor, och trots alla försök att krypa ihop bakom buskar och stenar, sjönk den ene efter den andre döende till jorden. Hvad hjälpte tapperhet och dödsförakt här, där de stodo värnlösa; inom ett ögonblick voro de spridda i flykt, blefvo förföljda till häst, och mången gång ha sålunda Eldslandets slätter bevittnat skådespelet af en indian, som timtals sprungit för sitt lif, begagnande sig af de skarpaste branterna och den af tuco-tucos mest underminerade marken, bortkastande sina klädesplagg och till sist sitt dyrbaraste, sin båge, medan hans förföljare i sporrstreck kommer honom allt närmare. Mången gång har det väl till sist lyckats den flyende indianen att komma undan, men lika ofta var slutet på scenen ett dödande skott.

Sålunda var kriget i full gång. Upptäcktsexpeditionerna drogo sig tillbaka, men det blef endast värre för de stackars indianerna. Redan förut hade enstaka guldgräfvare besökt Eldslandet, och nu komma de allt talrikare och talrikare. Man förstår lätt, att dylika hoprafsade män, som kommit dit ut för att söka äfventyr och som måste färdas i små grupper och därför verkligen sväfvade i lifsfara, icke brydde sig stort om några indianlif mer eller mindre. Det är ej lätt att få säkra data om dessa händelser, men jag tror, att det osläckliga hat mot de hvita, som man ännu så ofta ser hos indianerna, grundats i striden mot guldgräfvarne. Hvarje närmande i det fredligaste syfte besvarades med bösskott, kanske till och med sedan de blifvit ditlockade med vänskapstecken. Om indianerna af hämnd eller kanske blott af okunnighet om äganderättens principer röfvade eller dödade några hästar, så blef straffet förskräckligt. Jag känner en fattig guldgräfvare, som för flera år sedan gått ut till en aflägsen plats med sex hästar och på en natt blef beröfvad dem alla. Det var nog hårdt för honom, men nu skryter han också med att han för hvarje häst dödat mer än fem indianer. Det berättas mörka historier från denna tid, saker som jag helst vill undvika att i detalj upprepa, huru hvarken ålder eller kön skonades och huru icke alltid ett enkelt bösskott fick afgöra saken. Om indianerna någon gång begagnade sig af tillfället att döda en hvit motståndare, så kan man knappt förneka, att det var deras rättighet, men man måste erkänna, att de använde sig af denna, så ofta de kunde — det är mer än en guldsökare, hvars ben fått hvitna på Eldslandets slätter.

Vid denna tid ungefär följde anläggandet af de första fasta nybyggen å Eldslandet. De tidigaste bland dem, Porvenir och Gente Grande, anlades på herr Stubenrauchs initiativ, och indianerna behandlades där till en början mycket väl; de mottogo skänker och infunno sig gärna och talrikt. Men småningom märkte man, att fåren på ett oförklarligt sätt minskades i antal, och en vacker dag infunno sig indianerna klädda i mantlar, ej längre af guanacohud utan af — fårskinn. Det var ett oroande tecken, och förgäfves var det man för dem sökte klargöra äganderättens lagar. Man må komma ihåg, att för dem själfva existera icke dessa, och härtill kom dessutom något annat. »Landet häromkring tillhör vår stam och med landet också de djur, som lefva därpå» — det var den urgamla landfördelningsprincipen, och öfver den kommo de ej.

Då kom en annan tid. Med karbinen i hand jagade man bort indianerna, och så fort de visade sig i närheten, blefvo de ihjälskjutna. Men därmed var ej saken slut. Så ofta de trodde sig obemärkta, närmade de sig likafullt, och om en skara får händelsevis kommit på sidan, sä dröjde det ej länge, förrän de sökte föra bort dem. På den nyanlagda estancian vid Springhill bortfördes första året på en gång mer än halfva stammen, nära 2,000 får, då representerande ett värde af minst lika många pund sterling. Det är alldeles underbart, huru det var möjligt för indianerna att drifva undan en så stor skara utan att äga hundar eller hästar. När de emellertid ej kunde drifva dem längre, så — hellre än att låta dem komma tillbaka — höggo de af dem senorna på bakbenen och läto dem ligga att dö där ute. När ägarne funno dem, var det för sent att ens draga af skinnet. Som bevis på deras önskan att göra skada berättar man, huru de med mycket besvär släpade upp en mängd rullar stängseltråd på en brant höjd och sedan störtade dem ned i floden därunder, där de ännu ligga oåtkomliga.

I det hela var dock tillståndet drägligt, så länge blott det nordvästra hörnet var bebodt, men det blef värre, sedan år 1893 äfven Bahia Inútilområdet börjat koloniseras. Nu var hela låglandskuststräckan upptagen, och på allt slättland inåt landet betade får, eller om sådana ej funnos där, så bevakades det dock af utsända från estancian. För indianerna återstodo blott fjäll och skogstrakter samt en del högt belägna platser, där de om sommaren funno en knapp näring. Men om vintern hade de intet: växterna kommo de ej åt, guanacon var städse sällsynt, och tuco-tucon kunde de ej gräfva ut ur den frusna, snötäckta marken. Skaldjuren vid stranden, som de förr lefvat på, fingo de ej närma sig. Så blef det dem en nödvändighet att stjäla; den, som var feg eller gammal och svag, var dömd att dö af hunger och köld, och nu började den sista förtviflade striden, som ännu pågick vid mitt besök. Obekymrade om följderna, röfvade de, när de kunde. Blefvo några dödade, så ändrade detta intet; de öfriga stannade kvar i närheten, och om man ej ville skjuta ned hela stammen, så var det nödvändigt att fånga dem och föra bort dem.

Innan vi öfvergå till en skildring af missionärernas verksamhet, må här två fullt konstaterade parallellhistorier följa. En liten skara af får hade blifvit bortförd från en estancia. Indianerna förföljdes af en trupp hvita, ledda af trenne män, hvilkas namn och ställning synas böra hafva förbjudit dem att taga del i en händelse, sådan som den som följde. Ändtligen kom man till en plats — nära Kap Bouqueron —, där de just slaktat några får. Själfva hunno de taga till flykten, men fårmagarna fyllda af blod hängde ännu i buskarna. Snabbt smög man i dessa in litet stryknin och red bort, afvaktande händelsernas gång. Indianerna kommo åter och började utan att ana något förtära af det kött de lämnat. — När nästa dag de hvita återkommo, så lågo 11 personer döda på platsen; huru många flera, som lyckats släpa sig undan, känner man ej.

Den andra historien förlöpte annorlunda. Den tilldrog sig några månader före vår ankomst, och som den väckte mycket stort uppseende, blef den i flera hänseenden bestämmande för säkerhetsåtgärderna vid vår resa. Då gränskommissionen efter slutadt arbete om hösten lämnade ön, kvarlämnades bland andra vid lägerplatsen nära Rio Grande en bevakning af fyra personer, anförda af en viss San Martin. Denne var en duglig man, fast han synes varit föga omtyckt af sina kamrater. Men för indianerna hyste han stor förkärlek, hoppades kunna civilisera dem, kanske för att sedan draga fördel af dem, och visade dem därför stort förtroende och välvilja. Men detta belönades illa. Med sönderrifna kläder och blödande ur flera sår kom en af männen till missionen i Rio Grande och berättade, att de alla en afton blifvit öfverfallna af indianerna, som dödat San Martin och de båda andra och sårat honom själf, ehuru han i sista ögonblicket undkommit på sin häst. Det är blott ett af de många fall, då indianerna angripit de hvita, men det är mycket sällsynt, att de lyckats så väl i ett anfall mot så många beväpnade män.

Redan förut hade missionärer af salesianerorden^[2] börjat en verksamhet i dessa trakter. År 1888 grundlade de i den vackra, välbelägna Port Harris på Dawsonön en liten skola för infödingarne, och 1890 fingo de af chilenska regeringen nyttjanderätten till hela ön. Först 1894 började de emellertid sysselsätta sig med onaindianerna, och samtidigt grundades å argentinskt område vid mynningen af Rio Grande en andra, mindre station, hufvudsakligen bestämd att mottaga barn och meddela dem undervisning.

Det är intet tvifvel om att missionen sedan uträttat mycket godt. Barnen erhålla från början undervisning på alla områden, fastän naturligtvis mycken tid ägnas åt religionsundervisningen och särskildt åt inlärandet af långa böner. Men de lära sig också spanska språket och undervisas i skrifning, räkning, historia, geografi etc. Flickorna lära sig handarbeten, som ofta äro mycket nätt utförda. De äldre sysselsättas med vedhuggning och dylika hemarbeten men på Dawsonön också med andra sysslor; dels äro de där herdar, dels arbeta de i sågverk, snickeri- och tegelfabriker m. m., som inrättats på ön. — Men det lider i alla fall intet tvifvel, att systemet har sina brister. Ingen bland missionärerna känner ännu indianernas språk. Under sådana förhållanden blir värdet af förklaringar öfver abstrakta begrepp och därmed väl också af den kristendom, som bibringas indianerna, mycket tvifvelaktigt. Ej ens spanska språket lära de sig på detta sätt fullständigt, inspärrade som de äro med sina kamrater, med hvilka de städse tala sitt eget språk. Det har också anmärkts som olägenheter, att de ej komma i beröring och få leka med andra barn, att de ej få se andra arbetare, som förrätta sina sysslor utan yttre tvång, och en svårighet blir det ju alltid att på detta sätt få ett verkligt intresse for arbetet, när de äfven med den största flit ej kunna förtjäna något utöfver sin dagliga föda, som de själfva kanske mycket lättare kunde förskaffa sig.

Men vi vilja ej här gå i detalj in på missionsverksamheten. Jag vill blott tillägga, att det i regeln är ett nöje att se dessa barn, som ej alls förefalla missbelåtna och som för visso ej behöfva klaga öfver hård behandling eller knapp föda. Timtals få de leka i det fria, och rymningar äro icke särdeles vanliga. Man gör också sitt bästa för att äfven i öfrigt utveckla deras anlag till och med på estetiskt område. Vi meddela en bild efter fotografi af musikkapellet å Dawsonön, sammansatt af idel indianer under ledning af en af de i missionens tjänst anställda. Om än den musik de åstadkomma ej är den fullkomligaste, så är den dock ytterligare ett bevis därpå, att de äro tillgängliga för uppfostran lika väl som andra folkstammar.

När man nu, såsom förut nämnts, började föra indianerna i fångenskap, så sände man dem först öfver till Dawsonön och betalade därvid till missionen en pund sterling extra för hvarje ditsänd indian. Men missionärernas verksamhet hade fått många fiender, och bland dessa var guvernören i Punta Arenas. När så i augusti 1895 på en gång en hel stam på 165 indianer blifvit infångad, så kom det till en kris, i det guvernören beslöt, att de ej skulle sändas till missionen utan till Punta Arenas, där han ville söka fördela dem i familjer och på industriella verk. Otvifvelaktigt hade han från vissa synpunkter rätt, men såsom saken utfördes, fick den en påfallande likhet med en slafmarknad under ruskiga förhållanden. Yngre karlar kunde lätt användas, och barnen, slitna från sina mödrars bröst, blefvo lätt bortackorderade. Men kvinnorna och de ålderstigna blefvo kvar och började ett kringstrykande tiggarlif. Och så uppstod en storm af ovilja, som spred sig öfver hela landet och kanske haft djupare inflytande på Chiles politiska utveckling under den närmast följande tiden, än mången anar. En juridisk undersökning, som vidtogs, ledde visserligen ej till annat resultat, än att åtskilliga personer häktades, utan att dock de, som gjort sig skyldiga till de svåraste grymheterna vid Striderna på Eldslandet, fingo något nämnvärdt straff. Men indianfrågan hade nu en gång blifvit upptagen och diskuterad i landets press, och i sak fingo till sist missionärerna rätt, i det flertalet fångade indianer öfversändes till dem.

Här må nu följa en kort skildring af detta folks lefnadssätt, så vidt det varit mig möjligt att få kännedom därom.

Onaindianerna äro ett fullständigt nomadfolk. Man kan indela dem i flera stammar eller tribus med något, fastän obetydligt, afvikande språk, hvilka stundom bekriga hvarandra. Sällan samlas emellertid en hel stam, utan de lefva i små grupper

af några få familjer, som på en skyddad, välbelägen plats uppslå sina enkla »bopålar». Deras förnämsta sysselsättning — nära nog deras enda — är att anskaffa föda. Männen ha på sin lott att döda guanacon. För detta ändamål lägga sig de skickligaste bågskyttarne i bakhåll i närheten af de vägar, där guanacon brukar passera. De öfriga försöka att genom skickliga rörelser drifva djuret åt detta häll, där det hälsas af pilar, som sällan fela. Det sårade djuret störtar i väg men eftersattes af hundarna, som hittills sparats; ofta upphinnes det, eller också kommer det på sin väg förbi ännu en indian i bakhåll, och i båda fallen blir det ett lätt byte.

Det mesta arbetet få emellertid kvinnorna göra. De hafva tillsynen öfver barnen, af hvilka ett vanligen är fastbundet å moderns rygg innanför manteln. De måste samla skaldjuren, de fånga också tuco-tucon. Med en lång spetsig käpp känna de efter, hvar denna har sin håla; därvid blir emellertid djuret stördt och gömmer sig i de innersta gångarna. Men nu märka de ut platsen med en sten eller dylikt, och efter en stund komma de tyst tillbaka och stampa häftigt på den punkt, där hålan är. Marken störtar in, djuret begrafves under den nedrasande jorden och kan lätt fångas.

Så går dagen. Om kvällen samlas man kring elden och måltiden. All mat kokas eller stekes, om än ej vidare omsorgsfullt. Till och med musslorna nedläggas i askan, innan de ätas. Endast fettet äta de rått, men det göra också de flesta af stäppens kringirrande hvita.

Och nu kommer språklådan i gång. Man må ej inbilla sig, att de äro några dystra enstöringar, utan de äro gladlynta och muntra och ha fullt upp att säga hvarandra. De ha också ett rikt språk; många saker, som i spanskan betecknas med ett enda namn, äga där flera benämningar. Kvinnorna sjunga sånger, som visserligen för en främling låta dystra och entoniga, men säkerligen ej förefalla så för dem själfva. Så berätta de historier om dagens händelser och äfven gamla sägner. De senare äro ofta intressanta; jag vill anföra en bland dem jag fått upptecknade. Den handlar om deras eget och mänsklighetens ursprung. Från början var Eldslandet, deras värld, bebodt af ett märkvärdigt folk, liknande de nuvarande hvita, skäggiga och ljusare än de själfva. Den tiden lefde ännu solen och månen på jorden såsom man och hustru. Men då människorna började förfalla i ondska och bekriga hvarandra, blefvo dessa förargade och flyttade upp till himmeln, därifrån de sände en röd, klar stjärna (Mars) i gestalten af en jättelik man, högre än bergen, och med en säck, »stor, mycket större än en säck med galletas».^[3] Där hopsamlade han det föregående människosläktet och dödade dem. Därpå formade han tvenne lerklumpar, lade dem bredvid hvarandra, och efter tre månhvarf stego dessa upp såsom man och kvinna. Det var deras, det nuvarande släktets, stamfäder.

Huruvida de äga några religiösa föreställningar, har man ej lyckats få reda på. Att solen och månen, särskildt den senare, för dem spela en stor roll är säkert, men man är ej ense om, huruvida den anses äga ett godt eller ondt inflytande på deras handlingar.

Lifvet inom familjen är vanligen godt, fastän undantag finnas, där mannen misshandlar hustru och barn. I regeln vårdas dock barnen med den största ömhet. Männen hafva ofta flera hustrur, ända till tre stycken, och dessa få, såsom nämndt, göra det mesta arbetet. En indian sade, att han ej kunde förstå de hvita karlarne, som dock voro så mäktiga. Huru kunde de vara lyckliga, då de fingo arbeta så mycket, och hvarför gjorde de ej som indianerna och skaffade sig hustrur, som kunde uträtta de värsta sysslorna?

När någon sjuknar, sätta sig de, som bebo samma hydda, i ring kring honom och sjunga med sakta röst dystra, entoniga sånger. Samtidigt tillkallas stammens medicinman, den enda person, för hvilken de hafva ordentlig respekt. Dennes behandlingssätt består i en verklig massage — det är ju egendomligt, att ett sådant läkarekonstens moderna skötebarn förekommer redan i Eldslandet. Med gnidningar, knådningar och tryckningar behandlar han den sjuka kroppsdelen och börjar slutligen att med sina nakna fötter trampa den sjuke på hela kroppen och ända upp på hufvudet. Förklaringen till detta behandlingssätt är, att de föreställa sig sjukdomen som ett materialiseradt ondt, en pilspets eller dylikt, och ofta sluta de med att spotta ut ur munnen en sådan, hvilken de säga sig ha uppfångat hos den sjuke. Det hårda behandlingssättet dödar väl understundom denne, men ofta händer också, särskildt i lindrigare fall, att han blir frisk efter en sådan »hästkur».

Dör den sjuke, så svepes han i sin mantel och begrafves på platsen, där han dött. Hyddan flyttas sedan ett stycke bort från sin förra plats, och de efterlefvande, eller åtminstone änkorna, utmärka sin sorg genom att med hvassa stenar under stark blodförlust skrapa in ett slags tatuering på benen.

Det lif de föra är för visso hårdt, och om vintern händer det väl stundom, att de få känna på alla hungersnödens fasor. Men deras största bekymmer och enda verkliga fara äro dock förföljelserna från de hvita. Därför draga de sig också undan för dessa, så snart de nalkas i väpnad trupp, och märka de, att de förföljas, så fly de så snabbt de kunna till någon plats i närheten, som af naturen blifvit befästad och där de ej så lätt kunna angripas, och denna plats söka de, om tillfälle gifves, ytterligare skydda genom regelbundna små fästningsverk. Kvinnorna och barnen dölja de i ett dike eller någon uppkastad graf, där de öfvertäcka dem med grenar, så att de stundom hålla på att kväfvas. Blir belägringen så svår, att de märka, att ej det ringaste hopp mera gifves, då är det en kvinna eller också höfdingen, som ensam framträder och sönderbryter en båge, kastande bitarna på jorden till tecken af underkastelse. Och därefter göra de i vanliga fall intet motstånd utan följa undergifvet med i fångenskap.

Innan detta kapitel afslutas, vill jag här skildra en händelse, som inträffade, medan jag vistades å Eldslandet, och som jag därför fullkomligt kunnat följa; den är synnerligen karakteristisk i flera hänseenden för den närvarande situationen på ön.

Jag har i ett föregående kapitel omnämnt den utpost af San Sebastianestancian, som är belägen nere vid deras hamnplats vid hafsviken. Och jag omnämnde också där en hvalfisk, som låg uppkastad på stranden; när jag red där förbi, tänkte jag särskildt på att den var så liten och att det var skada, att vi ändå omöjligt kunde taga den med oss till Sverige. Denna hvalfisk hade underkommissarien i San Sebastian s:r Pezzoli också sett, då han några dagar förut färdades till Rio Grande, och här hade han under ett försök till samtal med en af indianerna omnämnt detta sitt fynd. Men nu är strandad hvalfisk den största läckerhet, som en onaindian kan tänka sig, och därför begaf sig hela stammen och med dem flera af de indianer, som längre tid vistats i missionen, småningom norr ut.

Ledaren för utposten var vid mitt besök en chilen, som med sin unga hustru nyligen kommit hit från folkrikare och mera leende nejder. Ingendera passade på denna plats, men särskildt hustrun var fortviflad öfver detta dystra lif i en öde nejd och grubblade ständigt öfver anfall af indianer. Hvad hon dittills hade sett af dem var ej mycket. Men nu kommo på en gång alla dessa indianer i närheten af hennes boning. Till en början gick allt emellertid bra, och indianerna uppförde sig i det hela fullkomligt väl, något som särskildt måste framhållas, då de indianfientliga tidningarna sedermera påstodo, att dessa börjat striden med att bortföra boskap, nedhugga järntrådsstaket o. s. v. M:r Wood, estancians administratör, som dock hade all anledning att framställa indianerna i den sämsta dager, medgaf själf för mig, att detta ej var sant.

Men fastän så ej var förhållandet, började man dock tycka det var oangenämt att ha indianerna så nära sig. Därtill kom, att det var bruklig sed, att när indianer infångades, den som förde fram dem erhöll ett pund per stycke. Några ha också sagt, att samma betalning erlades för hvarje dödad indian som ett slags skottpremie, men jag vet ej, huru därmed förhöll sig. Allt nog, en vacker dag red ett sällskap af estancians herdar och arbetare upp i höjdsträckningen och tvungo med gevär i hand en afdelning indianer, tillsammans 8 personer, att gifva sig. Ehuru några bland dem voro klädda i europeiska kläder, ehuru de uppläste långa katolska böner och till och med på bruten spanska åberopade sig på missionärerna, så blefvo de dock på mycket ringa kost instängda i ett magasin, där de fingo tillbringa natten.

Nästa dag skulle de föras öfver till hufvudestancian vid Bahia Inútil, därifrån de skulle sändas vidare till Punta Arenas. Två män skulle drifva dem dit, en engelsman Williamson och en chilen Translaviña. De åtta indianerna gingo skenbart lugna, men hvem mäter deras känslor här, när de drefvos bort, kanske till döden, säkert för att aldrig återse hustru, barn och hembygd, och det fast de visste, att de intet ondt gjort. Så kom man på halfva vägen, och nu följde en scen, som väl aldrig skall i detalj beskrifvas. De båda förarne stego af sina hästar, och troligen hade de försökt att med gemensam eld tända sina pipor, då indianerna kastade sig öfver dem. Den ene hade fått hufvudet nästan afskuret och genast dött; den andre hade värjt sig förtvifladt, hade fått fingrarna afskurna, och på hans lik fann man for öfrigt öfver 20 sår.

De hemvändande hästarna med sina tomma sadlar röjde, att något hemskt inträffat. Så fann man de båda liken, men indianerna voro redan i säkerhet. I ilmarscher skyndade de till Rio Grande för att dölja sig i skogarna söder om floden. En stor polisexpedition drog ut efter dem; af Dusén, som vistades i missionen — jag befann mig då på expeditionen söder ut — lånade de några ytterligare hästar, men delvis på grund af de svårigheter, som missionärerna lade för dess verksamhet och hvari jag ej kan neka att jag sympatiserade med dessa, så misslyckades expeditionen, och resultatet blef blott några fångna barn och en mängd bågar och pilar. Men en månad senare anlände polischefen själf från Ushuaia, och nu följde en ny expedition, som lyckades att infånga hela stammen, 90 personer, och dessa blefvo nu förda till Ushuaia, där de vid min ankomst i maj 1896 vistades. Härifrån var nu afsikten att fördela dem på olika håll: ombord å argentinska fartyg, till den engelska missionen, i familjer i Buenos Aires o. s. v. Visserligen är vintern indianernas värsta tid, men det var dock en sorglig lott de hade, dessa stackars fångar, på hvilka förlusten af friheten redan satt sin stämpel. Att om vintern söka rymma tvärt öfver Cordillererna, äfven om det skulle lyckas att smyga sig bort, vore väl nästan liktydigt med lifvets förlust, men försök gjordes dock. För öfrigt måste man erkänna, att de med afseende på mat, kläder och omvårdnad åtnjöto den bästa behandling.

Och nu till den sista gång jag sammanträffade med indianer af onastammen. Det var när jag ombord på »Condor» sista gången lämnade Eldslandet på resa från Bahia Inútil till Punta Arenas i februari 1897. Vi förde då med oss 8 indianer, som nyligen blifvit fångade, 4 kvinnor och 4 män, bland de senare ocksä en »medicinman», hvilken, som jag förut nämnt, är stammens inflytelserikaste person. Hvad dessa kände, när kusten, där de lämnade allt hvad de på jorden ägde, började försvinna ur deras åsyn, är lätt att tänka sig, men till en början höllo de modet uppe, och vi gjorde också allt för att uppmuntra dem. De fingo mat och cigarrer, som de dock ej förstodo sig på. Jag visade medicinmannen min klocka och min kikare; ett beundrande »oúltjen» (vackert) var hans omdöme, då han i den senare betraktade stranden från den oriktiga änden. En matros hade ett dragspel, och detta fröjdade dem mycket; de började till och med dansa i takt med musiken. Så kom natten, och om morgonen voro vi i Punta Arenas. Jag kan ej beskrifva det uttryck af sorg, som låg öfver indianernas ansikten, då de sågo detta nya, medan deras eget land var försvunnet ur deras åsyn; nu först kände de klart betydelsen af hvad som händt. Bland matroserna var en onaindian af annan stam, som redan ett år tjänstgjort ombord på fartyget. Vi frågade honom hvad de sade, och han omtalade, att de stodo och undrade, om ej det bästa vore att hoppa i hafvet för att på en gång bli fria från alla lidanden.

Sådant är då detta folk: en kroppsligt sund, ja, kärnfrisk ras, ett folk, vant vid de största umbäranden, mödor, faror och svårigheter och som dock i direkt beröring med kulturens män ej skall hålla ut i striden för tillvaron under ens en enda generation. De älska sin familj och sitt hemland; de äro modiga och själfuppoffrande men blifva också grymma och hämndlystna; sin munterhet och sitt glada lynne bibehålla de ända in i nödens yttersta stund. Att de hata de hvita skall ingen kunna förtänka dem: af dem ha de blifvit beröfvade sitt land, skjutna till döds — ofta då de kommo utan ringaste onda afsikter —, bortackorderade såsom slafvar, som måste arbeta utan betalning och utan att någonsin kunna få sin frihet men ändock underkastade allt slags hård behandling.

För visso finns det emellertid många personer, som vilja dem väl; många bland indianbarnen ha det t. ex. utmärkt bra och böra kunna uppväxa till dugliga medborgare. Men flertalet af dem, som sålunda hysa medlidande med indianerna, stå själfva midt i striden och kunna ej, våga ej i en sådan upprörd tid visa sina känslor. Bäst anser jag det för min del vara, om missionärerna så mycket som möjligt få taga hand om dem. Ty med alla felen i sitt uppfostringssätt äro de dock under närvarande förhållanden indianernas enda vänner och räddare, när man nu ej mera kan tänka på att för deras räkning erhålla ett tillräckligt stycke reserveradt land, där de i frihet kunde få lefva. Också har jag ansett det vara min plikt, medan jag vistades i Sydamerika, att i tal och i skrift, för republikens president och regering, för missionärer, estancieros och guvernörer, i tidningar och tidskrifter framhålla önskvärdheten däraf, att missionärerna måtte få så fria händer som möjligt i sitt arbete och därvid också på samma gång statens hjälp och dess kontroll. Bland alla praktiskt utförbara förslag, som framställts till indianfrågans lösning, är nog detta det bästa, och jag kan endast hoppas, att Chiles nya regering skall fortgå på en sådan väg.

---

1. Bilden är ritad efter fotografi men något idealiserad — bostäder med tak och tillika så väl ombonade finner man knappast i verkligheten.
2. Som bekant en jesuiterna mycket närstående orden.
3. Skeppsskorpor, som utdelas i missionen och vid nybyggena.