I går såg jag ditt barn, min Fröja, I Yxsmeds gränd,
Klädd i en svart garnerad tröja, Så snörd och spänd;
En kullrig vidd af många stubbar, Bjäfs och granlåt och flärd.
Men i dess fjät såg jag två gubbar Med långa svärd.
* * *
Hon vände sig, och floret fläkta, Tyst af och an;
Dess ögons glans, så dyr och ägta Bland tårar brann.
Et qvinligt öga fullt med tårar Och en darrande röst,
Säg mig hvad mer til ömhet sårar Et manligt bröst?
* * *
Från topp til tå min Nymph jag granskar; Bedröflig syn!
Hopknäpta sträcks två klippings-handskar Med bön til skyn;
Dess kjortlar rycks och uret stannar, Perpendikeln sprang af;
Och Nymphen sjelf den krans förbannar Som Fröja gaf.
* * *
Du stränga magt som kärlek dödar Med raseri!
Märk, Ullas lilla fot sig mödar, Och hon blir fri.
Kring templet hännes ögon hvälfva, Där hon Themis nyss rönt,
Fast Politiens drottar sjelfva Dess hjessa krönt.
* * *
Så skynda dig at Fröja lyda; Glöm afunds hand;
Lät nöjet bloss din himmel pryda, I Paphos land.
Gå, tänd och dela än en lusta Som naturen ger lif;
Gråt intet mer, håll upp at pusta, Och lycklig blif.
