Vid Corporal Bomans Graf på St. Cathrina Kyrkogård.
Aldrig en Iris på dessa bleka fält, Minsta blomma plockat
Til vällukt i sin herdes Tält,
Och dessa Löfträn vid dagens ljusa rand Aldrig foglen lockat
Til Floras fest från Mälarns strand;
Aldrig hördes Lärkan nånsin spela
För at Turturdufvans qval fördela, Som i ro :||:
Midt bland dödens pilar bygt sitt bo.
* * *
Kring denna rymden hvad qval och sorglig syn! Svarta Kors och Grafvar
Fördunkla Templets topp i skyn;
Än på en Planka än på en Marmorsten Kringlor, Hjul och Glafvar
Bepryda våra fäders ben;
Trädens glesa stammar sorgligt hasta
At de gula löfven kring sig kasta; Minsta blad :||:
Döljer i sitt skygd en hvilostad.
Templet det hvilar uppå en sandig mo; Innom gyldne galler
Förnäma skuggor sammanbo.
Hjertat til rysning och örat til en harm Ned från Jofur faller
Et tordöns brak, vid klockors larm.
I det djup Cyclopen viggen svaflar
Har han en gång störtat Templets gaflar; Nu dess pragt :||:
Morgonrodnans afbild sammanbragt.
* * *
Blunda och sucka, vrid dina händer hop; Här står Bomans Kista
Bland Gråterskor med glas och stop;
Hon med mjölkbyttan som snyftar bitterlig, Och vil liksom brista
I tårars öfverflöd för dig,
Hon är Enka til den tappre Bussen,
Men de andra äro, hela skjussen, Mångelskor, :||:
Hemma båd’ på Söder och på Norr.
* * *
Kom lät oss sjunga hvar en sin Sorgepsalm; Movitz, om du orkar,
Förskingra hjertats ångst och qvalm;
Knäpp på din harpa för denna Bomans Mor,
Som sitt öga torkar,
Och dammar sina svarta skor.
Nej, stick up Buteljen; bjud vår Qvinna.
Skål Madam! Ödmjuka tjenarinna! Slå i mer. :||:
Ach min Boman! jag dig aldrig ser.
* * *
Tack du min Boman, tack för hvar enda dag, Båd då du mig klappa
Och du svor med hugg och slag!
Nå, denna Hatten min Solhatt blifva skall; Denna Gardes-kappa
Blir min Mantille i alla fall. Bomans Enka, håll nu opp at gråta.
Lät nu Movitz ljufva Harpa låta. Glöm ditt qval, :||:
I en fållbänk välj en ny Corporal.
