Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind,
Stilla på din post! Fältväbeln befaller;
Stå som en docka rödblommig och trind
Inom Floras grönskande galler.
Prägtig med tofs din blanka karpus
Lyser i fronten bland bajonetter,
Stolt dina ben med hvita stöfletter
Trippa beständigt kring gångar och hus.
|
| * * *
|
Bror min, din upsyn förråder et blod,
Som med våld och mord ur hjertat upstiger,
Så at du verklig kan kallas för god
När du bara skyllrar och tiger.
Se hvar han vandrar med sitt gevär,
Lång och högbröstad, breder i truten,
Halsduken svart, stångpiskan upknuten,
Hårlocken pudrad, upvicklad och tvär.
|
| * * *
|
Men inom gallret hvad blommande prål!
Sammanvridna hvalf, blompottor och stoder,
Bugningar, nigningar, löjen och skrål
Vid et sorl af sprutande floder.
[ 113 ]
Stolt här och där med dyrbara släp
Mötas och trängas Herdinnor, Grefvinnor;
Nedslagna Män, högmagade Quinnor
Sitta på säten bland krukor och skräp.
|
| * * *
|
Se huru Flora hon öpnar et fält,
Som det lystna ögat rör och förtjusar.
Titta åt gallret, hur sad’ du? jo snällt
Trägårdsmästarn gångarna krusar;
Innom en list af Buxbom och grönt
Ritade namn i hundra façoner,
Neglikor täckt bland röda Pioner
Sira hvar vinkel och lukta så skönt.
|
| * * *
|
I perspectivet så långt som du ser,
Innom dessa murar, fönster och rutor,
Orpheus Flora sin dyrkan nu ger
Vid Cymbaler, Flöjter, och Lutor.
Fordom förtjuste denna vår park
Grenzer, La Hay, Anzani, Camilla,
Och dessa trän så lugna och stilla,
Delat sin skugga åt landets Monark.
|
| * * *
|
Se där på bänken med mandom och hull
Sätter sig en kämpe, Iris han klappar,
Rustad i stöflor med bälte af gull,
[ 114 ]
Och i rocken glimmande knappar.
Under en skuggrik och susande gren
Lutar en ann’ sitt hufvud på armen;
Sömnig och varm med handen i barmen,
Ler han och pustar vanmägtig och klen.
|
| * * *
|
Skyldra, se Löparn han trippar så snäll,
Med sitt blåa skärp och guldgula tröja,
Framför två Hingstar som stolt vid en smäll
Sina halsar gnäggande höja.
Bullrande hörs en gyldne Caross,
Där som en Kusk han kröker och väjer;
Bakpå en Turk bland fyra Lakejer
Gungar så frodig med sprakande bloss,
|
| * * *
|
Åldrig i purpur med stjerna och band
Går en Landets Drott, strax Mollberg han spritter,
Ropar Gevär! tar Musköten i hand,
Skyldrar långsamt, torstig och bitter.
Stolt med en plume i glimmande drägt,
Nyter och spänd framstiger en annan,
Röd emot soln med hatten för pannan,
Blixtrar på fingret juvelen så täckt.
|
| * * *
|
Himmel! hvad bugningar, höghet och damb!
Klang, hvad silfversmidda tjocka Boråser!
[ 115 ]
Vindögda, torstiga, fromma som lamb,
Med en trut som idliga blåser;
Bergstöm, kutryggig, rödblå och tjock,
Med gula upslag fingrar bassongen;
Och bland en flock som sorlar på gången,
Hvälfvas af mässing två glimmande lock.
|
| * * *
|
Gosse en gång om du stupar i fält,
Ser du Arsenalen, pryd dina anor;
Mars har oss båda vår svepning bestält
Inom slitna, blodiga fanor;
Där skal din sabel hänga vid min,
Rostad i blod och krökt i Cossacker;
Skjortan du bär, skal blodig och vacker
Tekna de kulor som träffat ditt skinn.
|
| * * *
|
Mellberg, Gutår! hvad slog klockan kamrat?
I Jacobi torn står säjarn på åtta.
Fruktar du ej? nej Kungens Soldat
Fruktar aldrig bröstet at blotta.
Skyldra, marschera, stå division!
Skyldra, lös af, stå rätt, alla nio!
Rätta er, marche! hvad slog hon nu? Tio;
Brandvakten ropar på Slagtarhus-bron.
|
