Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 18
| ← Giftermålet (fortsättning) |
|
Broder Gorenflot → |
18.
Henrik III:s sätt att resa.
Omkring klockan åtta följande morgon uttågade ur Louvrens stora port en mängd ädlingar till häst, insvepta i vida pälskappor; efter dem kommo pager, sedan en hop lakejer och slutligen ett kompani af schweizergardet närmast framför den kungliga hästbåren.
Denna bår, som drogs af åtta rikt utstyrda mulåsnor, förtjänar en särskild beskrifning.
Den liknade ett slags ofantlig låda på fyra hjul, var omkring femton fot lång och åtta fot bred och var invändigt väl madrasserad. Där vägen var svår, ersattes de åtta mulåsnorna af ett stort antal oxar.
Denna låda inrymde konung Henrik III och hans hof, med undantag af drottningen, hvilken sällan åtföljde sin gemål.
Utom kungen själf färdades i detta besynnerliga åkdon hans lifmedikus Marc Miron, hans kaplan, hvilkens namn är oss obekant, hans hofnarr Chicot och fem eller sex favoriter, hvilka för tillfället voro Quélus, Schomberg, d'Epernon, d'O och Maugiron. Vidare funnos där ett par stora vindthundar, hvilka då och då gäspande framräckte sina fina, ormlika hufvuden midt ibland denna mängd af sittande, liggande, stående, knäböjande eller halfliggande personer, och slutligen fanns där en korg med små engelska hundvalpar, hvilken korg konungen antingen höll på sitt knä eller hade hängande på ett band omkring halsen.
I taket hängde en bur af förgylld ståltråd med de vackraste turturdufvor. Till äfventyrs fuunos därjämte i den kungliga båren två eller tre apor, emedan dylika djur för tillfället voro på modet vid den siste Valois’ hof.
En madonnabild af marmor var placerad uti en förgylld nisch längst i fonden af båren. Madonnans blickar tycktes röja stor förvåning öfver hvad hon såg.
Alla den tidens smädeskrifter både på vers och prosa, och de voro ej få, gjorde också den kungliga båren den äran att ganska ofta sysselsätta sig med den samma och hedra den med benämningen Noaks ark.
Konungen hade sin plats just nedanför madonnabilden. Vid hans fötter sutto Quélus och Maugiron och flätade band, hvilket var en af den tidens allvarsammaste sysselsättningar för unga personer, och i hvilken konst somliga hunnit utomordentligt långt. I ett hörn satt Maugiron och sydde sitt vapen i tapisseri med en ny devis, den han trodde sig ha uppfunnit, men den han endast återfunnit. I ett annat hörn språkade kaplanen och läkaren. D'O och d'Epernon, med sömnen ännu i ögonen, tittade då och då ut mellan gardinerna och gäspade i kapp med vindthundarna. Slutligen såg man Chicot sitta på ett af fotstegen, med benen hängande utanför håren för att efter behag kunna stiga ur och i, och man hörde honom oafbrutet ömsom sjunga psalmer, uppläsa smädeskrifter eller enligt tidens rådande vurm sätta ihop anagram, och uti hofmännens namn visste han att utleta anspelningar, som voro i hög grad oangenäma för den, hvars personlighet han på detta sätt angrep.
Då man hunnit till Place du Châtelet, började Chicot stämma upp en psalm.
Kaplanen vände sig då om och rynkade ögonbrynen.
— Chicot, min vän, sade konungen, akta dig. Tyga till mina favoriter så mycket du vill, var gärna elak mot mig själf, säg hvad du behagar om vår Herre, ty Gud är god, men stöt dig icke med kyrkan.
— Tack för rådet, min son, sade Chicot, jag såg ej vår vördige kaplan, som ju helst vill vara ostörd, i synnerhet under måltidstimmarna. Inga psalmer, säger du; du talar som en krona. Det är för gammalmodigt; i stället vill jag sjunga för dig en spritt ny visa.
— På hvilken melodi? frågade konungen.
— Alltid på samma melodi, svarade Chicot och började med full hals sjunga:
Kung Henrik är skyldig fem tjog millioner …
— Jag är skyldig mer än det, sade Henrik; din vismakare är illa underrättad, Chicot.
Chicot återtog utan att låta störa sig:
Kung Henrik är skyldig sju tjog millioner,
och för att betala den stora skuld
hans gunstlingar göra för bjäfs och galoner,
nationen mister båd’ gods och guld.
Ja, stackare den, som råkar ut
för dylika hajar; han måste till slut
uppslukad bli eller själf sig sälja
åt dessa odjur, som allting svälja.
— Bra, sade Quélus, allt under det han flätade på sina sidenband, du har en vacker röst, Chicot, lât höra den andra versen, min vän.
— Hör på, Valois, sade Chicot utan att bevärdiga Quélus med ett svar, befall dina vänner att ej kalla mig vän, det förolämpar mig.
— Tala på vers, Chicot, sade konungen, din prosa är ej bevändt med.
— Må göra, svarade Chicot och började åter:
En sådan klädsel och sådant språk
en hederlig kvinna ej ville bruka,
och hufvudet vända de ej utan bråk,
ty kråset ej hör just till de mjuka.
Ack, titta, on sådan stärkelse rar!
Och ändock ej duger i våra dar
med hvete att stärka, då risgryn man har.
— Bravo! sade konungen, är det icke du, d'O, som uppfunnit risstärkelse?
— Nej, sire, sade Chicot, det är herr de Saint Mégrin, som förlidet år föll för Mayennes svärd; för tusan, tag inte från den arme döde den förtjänsten. Han har inte annat än den där stärkelsen och det sätt, hvarpå han handskades med hertigen af Guise, för att komma till eftervärlden; om man tar stärkelsen ifrån honom, så stannar han på halfva vägen.
Utan att gifva akt på konungen, hvars anletsdrag mörknade vid denna erinring, fortfor Chicot:
Och håret är klippt efter cirkelmått …
— Det förstås, att frågan alltjämt är om hans majestäts gunstlingar, afbröt Chicot.
— Ja, ja, gå på, sade Schomberg.
Chicot återtog:
Och håret är klippt efter cirkelmått,
och ändock synes det ej vara lika,
framtill långt och i nacken smått;
hvad sällsamt är, därefter de fika.
— Din visa är redan för gammal, sade d'Epernon.
— Gammal? upprepade Chicot; den är bara sedan i går.
— Välan, modet har förändrats denna morgon. Se själf.
Därvid aftog d'Epernon sin barett och visade Chicot, att hans har var lika kort både i nacken och i pannan.
— Fy, sådant otäckt hufvud! sade Chicot.
Därefter fortfor han:
I hufvudet smeta de allsköns pomada,
det gör de narrarna muntra och glada.
De krusa sitt hår utaf själfvaste hin
och sätta på nacken baretten så fin.
— Jag hoppar öfver fjärde versen, sade Chicot, den är för omoralisk. Sedan återtog han:
Tron I, att våra modiga fäder,
hvilkas rykte fransmännen gläder,
tron I, att de uti stridens larm,
svärdet i handen och sköld på arm,
hade ett krås, som var stärkt så där,
hade sitt hår friseradt så här?
— Bravo, ropade Henrik, om min bror vore här, skulle han var ganska tacksam mot dig, Chicot.
— Hvem kallar du din bror, min son? sade Chicot. Är det kanske Joseph Foulon, abboten i S:t Genovevas kloster, hos hvilken man påstår att du skall aflägga ditt klosterlöfte?
— Nej, icke han, sade Henrik, som godlynt besvarade Chicots skämt. Jag menar min bror Frans.
— Aha, du har rätt; han är icke din bror i Gudi, han! Godt, godt, du menar Frans, med Guds nåde kunglig prins af Frankrike, hertig af Brabant, Luxemburg, Geldern, Alençon, Anjou, Touraine, Berry, Evreux och Château-Thierry, grefve af Flandern, Holland, Zeeland, Zutphen, Maine, Perche, Nantes, Mculon och Beaufort, markis af det heliga romerska riket, herre till Friesland och Mecheln, belgiska frihetens försvarare, åt hvilken naturen gifvit en näsa och kopporna två, och om hvilken jag gjort följande vers:
Förvånas ej, godt folk, jag ber,
om näsor två på Frans ni ser.
Ty den, som mask uppå sig tar,
på tvenne näsor anspråk har.
Gunstlingarne utbrusto i gapskratt, ty hertigen af Anjou var deras personliga fiende, och epigrammet mot prinsen kom dem för ögonblicket att glömma de smädelser, hvarmed Chicot nyss uppvaktat dem själfva.
Konungen, som ända hittills träffats blott af några gnistor från detta fyrverkeri, skrattade ännu hjärtligare än alla de andra. Under det han utdelade socker och bakelser åt sina hundar, riktade han sina sarkasmer både mot sin bror och sina vänner:
Plötsligt utbrast Chicot:
— Ack, Henrik, det är verkligen inte politiskt af dig; Henrik, det är både djärft och oförsiktigt!
— Hvad då? sporde konungen.
— Vid Chicots ära, du borde förtiga sådana saker. Fy då!
— Hvilka saker? frågade Henrik förvånad.
— Det du säger om dig själf, då du undertecknar ditt namn; ack, lille Henrik, ack, min son!
— Akta er, sire, sade Quélus, som misstänkte någon elakhet under Chicots låtsade vänlighet.
— Hvad hin menar du, narr? frågade konungen.
— Hur tecknar du ditt namn? Låt höra.
— För tusan … jag tecknar … jag tecknar Henri de Valois.
— Godt. Märken nu, mina herrar, fortfor Chicot, att jag inte har förestafvat honom det: låt se, det finns ju ett V bland dessa tretton bokstäfver?
— Visserligen; Valois börjar ju med ett V.
— Tag upp er plånbok, herr kaplan, ty ni skall få höra det namn, ni hädanefter bör skrifva, när det blir fråga om hans majestät. Henri de Valois är blott ett anagram.
— Huru?
— Ja, blott ett anagram; jag skall säga er vår konungs rätta namn. Som sagdt: i Valois finnes ett V; sätt upp ett V i er plånbok.
— Det är redan gjordt, sade d'Epernon.
— Finns inte också ett i?
— Jo visst; det är sista bokstafven i Henri.
— Hvad människorna äro elaka, att de på detta sätt skilja bokstäfver åt, som höra tillsammans sade Chicot. Sätt nu i bredvid V. Nå, är det gjordt?
— Ja, sade d'Epernon.
— Låt oss nu söka reda på ett l; det finns ju där, inte sant? Så ett a, det finns också; så ett annat i och sedan slutligen ett n. Godt, kan du läsa, Nogaret?
— Jag erkänner till min skam, att jag ej kan det, sade d'Epernon.
— Hvad nu då, slyngel! Tror du kanske, att du är tillräckligt förnäm för att ha rätt att vara okunnig?
— Galning, ropade d'Epernon och höjde sin käpp öfver Chicots hufvud.
— Slå gärna, men stafva bara, sade Chicot.
D'Epernon började att skratta och stafva.
— Vi-lain, vilain[1], sade han.
— Bra! ropade Chicot. Du ser, Henrik, hur det börjar; nu ha vi igenfunnit ditt rätta dopnamn. Jag hoppas, att du ger mig en pension, då jag också tagit reda på ditt släktnamn.
— Du skaffar dig ett kok stryk, Chicot.
— Hvar skäras då de spön, som man slår ädlingar med, min son, är det i Polen, säg?
— Jag menar likväl, sade Quélus, att herr de Mayenne ej sparade dig, min stackars Chicot, då han fann dig hos sin älskarinna?
— Den räkningen är ännu ouppgjord, svarade Chicot.
— Du skall få se, Quélus, sade d'Epernon, att vi få dig att tacka för det vi gå miste om släktnamnet.
— Var inte rädd, sade Chicot, jag kommer nog ihåg det.
— Låt höra då! ropade alla på en gång.
— Bland de bokstäfver, som återstå, ha vi först och främst ett stort H; skrif således upp H, Nogaret.
D'Epernon lydde.
— Sedan ett e och ett r; vidare, längre fram i Valois ett o; därefter få vi tag uti ett d och ett e som i förening med s, hvilket slutar släktnamnet, gör … stafva, d'Epernon … H, e, r, o, d, e, s.
— Herodes, sade d'Epernon.
— Vilain Herodes! utropade konungen.
— Riktigt, sade Chicot, så undertecknar du hvar enda dag ditt namn, min son.
— Härvid drog sig Chicot tillbaka, med alla tecken till låtsad fasa.
— Herr Chicot, sade Henrik; ni öfverskrider gränserna.
— Jag? sade Chicot; jag säger bara som det är, jag, och ingenting annat; men se, sådana äro konungarne; säg dem sanningen bara, och genast bli de onda.
— Det var sannerligen en vacker genealogi! sade Henrik.
— Förneka den inte, min son, sade Chicot; den är sannerligen den rätta för en konung, som två eller tre gånger i månaden behöfver anlita judar.
— Det är vanligt, att den där lymmeln alltid skall ha sista ordet, utropade konungen. Tyst, mina herrar, så att han åtminstone inte har det nöjet att få något svar.
Genast uppstod den djupaste tystnad. Denna tystnad, som Chicot ingalunda syntes fallen för att bryta, hade räckt några minuter, då i hörnet af gatan des Noyers man plötsligt såg narren hoppa ned från båren, röja sig väg genom eskorten och kasta sig på knä framför ett ganska vackert hus.
— Hvad nu, din hedning! ropade konungen; om du skall knäböja någonstädes, så gör det åtminstone framför korset, som står midt på gatan Sainte-Geneviève, och icke framför det där huset, som hvarken är en kyrka eller ett kapell.
Chicot svarade ej alls härpå, utan bad helt högt följande bön, till hvilken konungen lyssnade utan att förlora ett ord däraf:
— Allgode, rättvise Gud! Här … jag känner väl igen det och skall i hela mitt lif känna igen det … här är det hus, där Chicot har lidit, om ej för dig, o Gud! åtminstone för en af dina skapade varelser. Chicot har aldrig bedt, att det skulle hända Mayenne, upphofsmannen till hans lidande, eller mäster Nicolas David, verktyget därför, något ondt. Nej, o Herre! Chicot har varit nog klok att vänta, ty Chicot är tålig. Det är nu sex hela år Chicot lagt räntorna till kapitalet af sin fordran hos herrar Mayenne och Nicolas David; efter tio för hundra, som är laglig procent, emedan konungen själf ger så mycket, då han lånar, skulle således på sju år de hoplagda räntorna fördubbla kapitalet. Gif då, store Gud, att Chicots tålamod ännu må räcka ett år, på det att de femtio prygel, som Chicot bekommit uti detta hus på den nedrige lothringske prinsens och den usle normandiske advokatens befallning, och som ur Chicots kropp tappat ett stop blod, må bestign sig till två stop blod och hundra prygel för hvardera af dem. Må Mayenne, så tjock han än är, och Nicolas David, så lång han än är, icke ha tillräckligt med blod för att betala Chicot, utan må de bli skyldiga minst femton eller tjugu procent och uppge andan vid det åttionde eller åttiofemte slaget.
I alla helgons namn!
— Amen! sade konungen.
Chicot kysste därefter marken, och till stor förvåning för alla åskådarne, hvilka ingenting begrepo af hela denna scen, intog han åter sin plats i den kungliga hästbåren.
— Hör på, sade konungen, hvars värdighet numera var afklädd en massa prerogativ, dem han låtit andra taga ifrån honom, men som åtminstone ägde kvar den rättigheten att få svar på de frågor, han gjorde, hör på, mäster Chicot, hvad betyder hela denna långa, besynnerliga litania, hvad betyda alla dessa slag för bröstet och alla dessa upptåg utanför detta profana hus?
— Sire, svarade Chicot, allt detta betyder, att Chicot är som räfven; Chicot slickar så länge de stenar, där hans blod blifvit spilldt, till dess han mot samma stenar krossar hufvudena på dem, som gjutit hans blod.
— Sire, utropade Quélus, jag slår vad, att Chicots bön har afseende på den bastonad, hvarom vi nyss talade; ty, såsom ers majestät hörde, nämnde han hertigens af Mayenne namn.
— Slå vad, grefve de Quélus, sade Chicot, slå vad, och ni vinner.
— Talar han dà sant? utropade konungen.
— Ja, sire, återtog Chicot; i detta hus hade Chicot en älskarinna, en god och förtjusande varelse, på min ära en verklig dam. En afton, då han var hos henne, lät en viss svartsjuk furste omringa huset, lät gripa Chicot och slå honom så grufligt, att Chicot hoppade ut genom fönstret ned på gatan. Efter som det är ett underverk, att Chicot ej då slog ihjäl sig, så knäböjer han hvarje gång han går förbi detta hus, uppsänder en bön och tackar Herren, som räddat honom ur en så stor fara. Ack, den stackars Chicot, och ni som nyss fördömde honom, sire! Jag tycker likväl, att det är att handla som en god kristen, då man gör som han.
— Du blef då bra illa handterad, min stackars Chicot?
— Ja, fasligt illa, sire, men ändå inte så mycket, som jag skulle önskat.
— Hur så?
— Jo, jag skulle verkligen icke haft något emot, om jag fått en allvarsam stöt.
— För dina synders skull då?
— Nej, för Mayennes.
— Aha! Jag förstår; din mening är att betala Cæsar …
— Cæsar? Åh nej; låt oss inte förblanda personer, sire: Cæsar, det är den store generalen, den tappre krigaren, den äldste brodern, den som vill bli konung af Frankrike; det är dig den affären angår, min son; betala du dina skulder, Henrik; jag skall nog betala mina.
Henrik tyckte icke om, att man talade med honom om hertigen af Guise; Chicots anmärkning gjorde honom därför så allvarsam, att man hann ända till Bicêtre, utan att det afbrutna samtalet åter kommit i gång.
Man hade behöft tre timmar för att komma från Louvren till Bicêtre, hvadan optimisterna räknade på att följande dagen om aftonen hinna fram till Fontainebleau, medan pessimisterna ville slå vad om att man ej skulle komma dit förran tredje dagen mot middagen.
Chicot menade, att man alldeles icke skulle komma dit.
Fram på aftonen passerade man förbi värdshuset Franska hofvet, som i den friska aftonluften sände ut en ljuflig ånga från sina stekspett, medan ett muntert larm förnams från dess kök.
Chicots näsa vädrade i förbifarten dessa ljufva ångor. Han lutade sig utom båren och såg på värdshustrappan flera karlar, insvepta i vida kappor. Bland dessa karlar befann sig en liten och tjock person, hvars bredskyggiga hatt helt och hållet dolde hans ansikte.
Alla dessa karlar skyndade hastigt in, så snart de fingo sikte på tåget. Men den korte och tjocke mannen hann ej in så fort som de öfriga, och Chicot hade således tillfälle att taga honom i närmare skärskådande. I samma ögonblick den tjocke mannen inträdde i huset, hoppade vår gascognare ned från den kungliga båren, och sedan han begärt sin häst af en page, som förde den vid tygeln, lät han, gynnad af den inbrytande skymningen, tåget aflägsna sig. Då de sista ryttarne försvunnit och det aflägsna bullret af hjulen dött bort i fjärran, smög han sig fram ur sitt gömställe och närmade sig porten, liksom han kommit från Fontainebleau. Då han kom fram till fönstret, blickade han hastigt in genom rutan och såg då till sin stora förnöjelse, att de karlar, han nyss bemärkt, ännu voro kvar, bland dem äfven den korte och tjocke, hvilken han gjort den äran att ägna en särskild uppmärksamhet. Som Chicot emellertid tycktes ha sina skäl att önska sig ej bli igenkänd af nämnda person, så lät han servera sig en butelj vin i rummet midt emot det, där denne befann sig, men placerade sig på så sätt, att ingen kunde gå ut eller in utan att ses af honom.
Chicot kunde från denna kammare blicka in i den andra, där han nu varseblef den tjocke och korte mannen, hvilken, utan tvifvel öfvertygad om, att han ej behöfde frukta några spioner, lät en blossande vinrefsbrasa med sitt klara sken belysa hela hans person.
— Jag bedrog mig icke, tänkte Chicot, och då jag gjorde min bön på gatan des Noyers, var det liksom hade jag vädrat denne mans återkomst. Men hvarför kommer han så här i smyg in uti vår vän Herodes’ goda hufvudstad? Hvarför gömde han sig, då han såg honom passera? Skulle möjligtvis den gode Guden ej vilja förläna mig de år jag tiggt om, utan tvinga mig till betalningen förr än jag trodde?
Chicot märkte snart till sin stora glädje, att från det ställe, där han tagit plats, han ej allenast kunde se, utan äfven genom en ödets lyckliga skickelse kunde höra. Då han gjort denna upptäckt, började han lyssna med största uppmärksamhet.
— Mina herrar, sade den tjocke och korte mannen till sitt sällskap, jag tror nu, att det är tid att bege sig af; den sista afdelningen af tåget har länge sedan försvunnit, och jag förmodar, att vägen vid denna timme är säker.
— Fullkomligt säker, nådig herre, svarade en röst, som kom Chicot att spritta till. Denna röst tillhörde en person, den Chicot ända hittills ej ägnat någon uppmärksamhet, emedan han endast gifvit akt på hufvudpersonen.
Den individ, som sist talat, var i motsats mot den, hvilken han benämnde nådig herre, af en hisklig längd; han var lika blek, som denne var röd, och lika krypande, som den andre var högdragen.
— Ha, mäster Nicolas, mumlade Chicot småskrattande; du kacklar; det är bra! Det skall gå särdeles rasande den här gången, om vi skiljas åt utan att först talas vid.
Chicot tömde därpå sitt glas och betalade värden, på det att ingen skulle uppehålla honom, då han funne för godt att bege sig på väg.
Denna försiktighet var ej öfverflödig, ty de sju personer, hvilka ådragit sig Chicots uppmärksamhet, betalade äfven i samma vefva, eller, rättare sagdt, den tjocke och korte betalade för dem alla. Därefter stego de till häst, den lilla truppen tog vägen till Paris och bortskymdes snart af nattens dimmor.
— Godt, sade Chicot, de bege sig till Paris; då vänder jag tillbaka dit.
Han kastade sig upp på sin häst och följde dem på långt håll utan att ett ögonblick förlora ur sikte deras grå kappor. Kavalkaden red in genom Porte-Saint-Antoine för att sedan, lik en bisvärm, störta in uti hôtel de Guise, som tycktes ha väntat blott på deras ankomst för att sedan slå igen sina portar.
— Jaså, sade Chicot, i det han ställde sig i bakhåll vid hörnet af gatan des Quatre Fils, här är inte allenast Mayenne med i spelet, utan äfven Guise. Hittills har det endast varit litet besynnerligt, men nu börjar det att bli intressant. Tålamod bara!
Chicot väntade ock verkligen en god timme, oaktadt han både frös och var hungrig. Slutligen öppnades palatsets port ånyo; men i stället för de sju i kappor insvepta ryttarne var det sju genovevermunkar, hvilka, insvepta i sina kapischonger, nu visade sig med nedlutade hufvuden och ofantliga radband.
— Åhå, sade Chicot för sig själf, hvilken oväntad upplösning! Är då hôtel de Guise så inpyrdt med helighet, att ulfver där bli förvandlade till lamm, bara de stiga inom porten? Detta blir allt intressantare.
Chicot följde därefter munkarne, liksom han förut följt ryttarne; han var säker på, att kåporna skylde samma personer, som kapporna nyss förut skylt.
Munkarne passerade Seinen och togo sedan vägen till gatan Sainte-Geneviève.
— Hm, hm! tänkte Chicot. månne vi händelsevis få vända om till Fontainebleau? I det fallet har jag icke tagit den kortaste vägen. Men nej; vi komma ej att färdas så långt.
Munkarne stannade verkligen utanför S:t Genovevas kloster och inträdde i vapenhuset, i hvars dunkel man såg en annan munk af samma orden, som med största uppmärksamhet granskade de inträdandes händer.
— För tusan, tänkte Chicot, det ser ut, som om man för att bli insläppt i klostret i afton måste ha rena händer. Det är bestämdt någonting ovanligt, som föregår där.
Chicot var nu tämligen brydd, hur han skulle bete sig för att ej förlora ur sikte de personer, han följde. Villrådig blickade han omkring sig och såg med förvåning, att på alla gator, som stötte till klostret, munkar kommo tågande, somlige ensamma, andra två och två, men alla styrande kosan till klostret.
— Aha, tänkte Chicot, i afton måste det vara ordenskapitel, till hvilket alla genovevermunkar i Frankrike äro sammankallade. Detta är på min ära första gången jag känner mig hågad att bevista ett ordenskapitel.
Alltjämnt inträdde munkar i vapenhuset, i det de visade händerne, eller ock något tecken de höllo i handen.
— Jag skulle gärna vilja följa med dem in, tänkte Chicot; men för att kunna göra det fattas mig tvenne oundgängliga saker: först och främst den vördnadsbjudande kåpan och för det andra det där tecknet, som de uppvisa för brodern portvakten; ty de äro bestämdt försedda med något tecken. Ack, broder Gorenflot, broder Gorenflot, om jag nu hade dig här till hands, min värde vän!
Detta utrop undföll Chicot vid minnet af en af genoveverordens värda munkar, Chicots vanliga bordskamrat, då han händelsevis ej spisade i Louvren.
Munkarne fortforo emellertid att inströmma i klostret i så stor mängd, att man kunnat tro, det halfva Paris’ befolkning tagit kåpan, och utan att tröttna synade portvakten deras händer med samma uppmärksamhet.
— Man skall få se, sade Chicot för sig själf, att det är någonting ovanligt, som förehafves i afton. Jag vill hålla ut med mitt spionerande. Klockan är nu half åtta, och allmoseinsamlingen är gjord. Jag bör således kunna träffa broder Gorenflot på Ymnighetshornet, ty just nu är timmen för hans aftonmåltid.
Chicot gaf hästen sporrarna och satte af i fullt galopp till gatan Saint-Jacques, där värdshuset Ymnighetshornet låg, flitigt besökt af studenter och dryckesälskande munkar.
Chicot var känd där, visserligen ej som en daglig kund, men som en af de hemlighetsfulla gäster, hvilka emellanåt kommo för att offra några guldstycken och en del af sitt förnuft på mäster Claude Bonhomets värdshus.
- ↑ Vilain betyder usel, nedrig.Ö. a.