Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 39
| ← Hertigen af Guise |
|
Lyssna är bästa sättet att få höra → |
39.
Castor och Pollux.
Hertigen af Anjou, som under den föregående scenen lyckats bibehålla ett utseende af likgiltighet, undantagandes Chicots och hertigens af Guise ögon, efterkom utan misstroende Henriks önskan.
— Min bror, sade kungen, sedan han förvissat sig om, att ingen mer än Chicot fanns kvar i kabinettet, vet du, jag är en ganska lycklig furste.
— Sire, sade hertigen, ers majestäts lycka, om ers majestät verkligen finner sig lycklig, är endast en belöning, den himlen är skyldig era förtjänster.
Henrik fixerade sin bror.
— Ja, mycket lycklig, återtog han; ty då jag ej själf kan skapa några stora idéer, så upprinna de i mina vänners hjärnor. Så t. ex. är det en verkligt stor idé, som min kusin af Guise nyss utvecklat för oss.
Hertigen bugade sig jakande.
Chicot tittade upp med ena ögat, liksom hörde han ej tillräckligt, då han blundade på bägge, och liksom behöfde han se konungens ansikte för att bättre förstå hans ord.
— Att, fortfor Henrik, under samma banér förena alla katoliker och att på detta sätt oförmärkt beväpna hela Frankrike, så att jag ständigt har en armé färdig att marschera mot engelsmännen, nederländarne eller spaniorerna, utan att dessa ha en aning därom, detta, Frans, är verkligen en ypperlig tanke.
— Ja, är det inte det, sire? inföll hertigen af Anjou, förtjust att se sin bror så helt och hållet gå in på hertigens af Guise åsikter.
— Ja; och jag tillstår, att jag känner mig hågad att rikligen belöna uppfinnaren af ett så härligt förslag.
Chicot tittade upp med bägge ögonen, men blundade genast åter; han hade på konungens ansikte varseblifvit ett af dessa omärkliga leenden, dem endast han förmådde urskilja, han, som bättre än någon annan kände Henrik, och detta leende var nog för honom.
— Ja, fortfor konungen, jag upprepar ännu en gång, att ett dylikt förslag förtjänar sin belöning, och jag skall göra allt för den, som uttänkt det. Är det verkligen hertigen af Guise, Frans, som är upphofsman till denna vackra idé eller, rättare sagdt, detta vackra verk; ty verket är ju redan påbörjadt, min bror, eller hur?
Hertigen af Anjou gjorde en jakande åtbörd.
— Så mycket bättre, återtog konungen. Jag sade att jag var en lycklig furste, men jag borde ha sagt att jag är alltför lycklig, Frans, emedan mina vänner ej allenast uttänka dylika saker, utan äfven, i sin ifver att vara sin konung och frände nyttiga, själfva utföra dem; men ännu en gång frågar jag dig, min käre Frans, om det verkligen är min kusin af Guise, jag har att tacka för denna utomordentliga idé?
— Nej, sire; kardinalen af Lothringen tänkte därpå redan för tjugu år sedan, och endast S:t Bartolomeinatten har hindrat utförandet däraf, eller, snarare, för ögonblicket gjort det onödigt.
— Ack, hvilken skada, att kardinalen af Lothringen är död! Jag skulle annars låtit utnämna honom till påfve efter Gregorius XIII, då denne en gång dör. Men, fortfor Henrik med den beundransvärda fryntlighet, som gjorde honom till den förste aktören i hans rike, hans brorson har ju i stället ärft denna idé och gjort den fruktbärande. Olyckligtvis kan jag ej göra honom till påfve, men jag skall göra honom … Men hvad skulle jag då kunna göra honom till, som han ej redan är? säg mig det, Frans.
— Sire, svarade Frans, fullkomligt villad af sin brors ord, ni öfverdrifver verkligen er kusins förtjänster. Denna idé, som jag redan sagt, blott ett arf; dessutom finns det ännu en annan person, som hjälpt honom att draga nytta af detta arf.
— Och det är hans broder kardinalen, eller hur?
— Visserligen har äfven han någon andel däri; men det är likväl icke honom jag menar.
— Det är då Mayenne?
— Ack, sire, sade hertigen, nu gör ni verkligen denne för stor ära.
— Nå, det är sant. Hur är det möjligt att tro, att en politisk idé skulle kunna födas i en sådan slaktares hjärna? Men hvem är det då, jag har att tacka för detta bistånd, som skänkes åt min kusin af Guise?
— Mig, sire, svarade hertigen.
— Dig! sade Henrik, i det han låtsade den högsta förvåning.
Chicot tittade upp med ena ögat. Hertigen bugade sig.
— Huru! sade Henrik; då jag såg hela världen i harnesk emot mig, då prästerna predikade mot mina laster, poeter och smädeskrifvare hånade mina löjligheter, lärde och statsmän kritiserade mina fel; då mina vänner skrattade åt min vanmakt, och min ställning var till den grad kinkig, att jag magrade af och fick grå hår, då närde du en sådan idé, Frans? Du, som … jag tillstår det, men betänk, människan är svag, och konungar äro blinda … du,som jag ej alltid ansåg för min vän! Ack, Frans, hvad jag är brottslig!
Och helt rörd, efter hvad det tycktes, räckte Henrik handen åt sin bror.
Chicot öppnade på ena ögonlocket.
— Ja, återtog Henrik, det är en förträfflig idé. Då jag icke längre kan pålägga skatter eller uppbåda trupper utan att väcka missnöje; då jag hvarken kan gå eller stå, sofva eller vaka utan att väcka åtlöje, så kommer nu hertigen af Guise, eller rättare du, min bror, med en idé, som på en gång förskaffar mig armé, pengar, vänner och hvila. Men för att denna hvila skall bli varaktig, Frans, är blott en sak nödvändig.
— Hvilken då?
— Min kusin talade ju nyss om, att jag borde sätta en anförare i spetsen för detta stora företag?
— Ja, visserligen.
— Som du lätt inser, Frans, kan denne anförare ej vara någon af mina gunstlingar; ingen af dem har på en gång det hufvud och det mod, som därtill erfordras. Quélus är tapper, men för mycket sysselsatt med sina kärleksäfventyr; Maugiron är tapper, men fåfäng och tänker ej på annat än sin dräkt. Schomberg är tapper, men har icke tillräckligt förstånd, det måste till och med hans bästa vänner erkänna. D'Epernon är tapper, men han är en stor skrymtare, på hvilken jag ej ett ögonblick kan lita. Som du vet, Frans, sade Henrik med stigande förtroende, är det en af konungarnes tyngsta bördor att ständigt nödgas förställa sig. Därför är det mig en vederkvickelse, då jag, såsom nu, kan få tala öppenhjärtigt.
Chicot blundade med bägge ögonen.
— Välan, återtog Henrik, om min kusin af Guise fostrat denna idé, i hvars utveckling du tagit en så betydlig del, Frans, så är det honom det tillkommer att sätta den i verket.
— Hvad säger ni, sire? utropade Frans, flämtande af oro.
— Jag säger, att för att rätt leda en sådan rörelse erfordras det en stor furste i spetsen för den samma.
— Men, sire, tag er till vara!
— En furste, som på en gång är skicklig fältherre och skicklig underhandlare.
— I synnerhet skicklig underhandlare, upprepade hertigen.
— Nåväl, Frans, passar ej Guise i alla afseenden till denna förtroendepost?
— Min bror, svarade Frans, hertigen af Guise är redan ganska mäktig.
— Ja, visserligen, men det är just hans makt, som utgör min styrka.
— Hertigen af Guise styr armén och borgerskapet, kardinalen af Lothringen kyrkan, Mayenne är ett redskap i de bägge brödernas händer; sire, ni samlar nog mycken makt inom ett enda hus, en enda ätt.
— Det är sant, Frans, sade Henrik, jag har allt tänkt därpå.
— Om Guiserna ändå voro franska prinsar, kunde det så vara; det vore då fördelaktigt att öka det franska konungahusets anseende.
— Visserligen; men nu äro de lothringska prinsar.
— Ja, anmärkte Frans, och de tillhöra ett hus, som ständigt täflat med vårt.
— Frans, utropade Henrik, jag trodde verkligen ej, att du var så god statsman! Ja, det som kommer mig att magra, som ger mig grå hår, det är lothringska husets oupphörliga stigande i bredd med vårt eget; ser du, Frans, det går ingen dag förbi, utan att dessa Guiser, hvilka, såsom du nyss så riktigt anmärkte, besitta all makt i staten … det går ingen dag förbi, utan att antingen hertigen, kardinalen eller Mayonne genom djärfhet eller slughet, våld eller list beröfva mig någon del af min makt, någon del af mina företrädesrättigheter, utan att jag förmår det minsta emot dem. Ack Frans, om vi förr hade haft denna förklaring, om jag kunnat läsa i ditt hjärta, såsom jag nu läser däri, skulle jag i dig funnit ett stöd, skulle jag bättre än som skett förmått att göra dem motstånd; men nu är det för sent.
— Hvarför det?
— Emedan det skulle föranleda en strid, och all strid tröttar mig; därför utnämner jag honom till chef för ligan.
— Du gör orätt, min bror, sade Frans.
— Men hvem vill du då, att jag skall utnämna, Frans? Hvem vill mottaga denna farliga post? Ja, den är farlig, ty genomskådade du ej hertigens afsikt? Han önskade tydligen, ntt jag skulle göra honom till chef, och skulle jag nu utnämna någon annan i hans ställe, blefve denne hans dödsfiende.
— Utnämn då en person, som är tillräckligt mäktig, så att hans makt, understödd af er egen, ej kan ha något att frukta af de trenne lothringska prinsarna.
— Ack, min gode broder, sade Henrik i nedslagen ton, jag vet ingen, som befinner sig i denna ställning.
— Se er då omkring, sire.
— Nå, än sedan?
— Jag ser ingen annan än dig, min bror, och Chicot, de enda, hvilka jag kan anse som mina verkliga vänner.
— Ack, sade hertigen, du förstår då ej, min bror?
Henrik såg på hertigen af Anjou, såsom hade en slöja fallit från hans ögon.
— Hvad! Skulle det vara möjligt? utbrast han.
Frans gjorde en jakande åtbörd.
— Men nej, sade Henrik, du kan ej samtycka härtill, Frans. Befattningen är för svår; du skulle visst aldrig kunna vänja dig vid att låta dessa borgare exercera inför dig eller att genomse deras prästers predikningar, eller, i händelse af sammandrabbning, förrätta bödelstjänsten i det till slaktarhus förvandlade Paris; man måste därtill vara tredubbel såsom Guise, och ha en högra arm, som heter Karl, och en vänstra, som heter Ludvig. Hertigen slaktade rätt bra S:t Bartolomeidagen, eller hur, Frans?
— Ja tyvärr, alltför bra, sire.
— Men, Frans, du svarar ej på min fråga. Hvad! Skulle du kunna förmå dig till det, jag sade? Skulle du vilja komma i beröring med dessa fårskallar med kastruller på hufvudet i stället för hjälmar? Skulle du vilja göra dig populär, du, den förnämste vid hela vårt hof? Vid Gud min bror, man förändras då bra mycket med åren!
— Jag skulle kanske ej göra allt det där för min egen skull, sire, men jag gör det bestämdt för er skull.
— Gode, förträfflige broder, sade Henrik, i det han med fingerspetsen borttorkade en tår, som aldrig funnits till.
— Det skulle således ej misshaga dig, Henrik, sade Frans, om jag åtoge mig det uppdrag, du ämnat anförtro hertigen af Guise?
— Misshaga mig! ropade Henrik; nej, det gör det visst icke; tvärtom förtjusar det mig. Du hade således också tänkt en smula på ligan. Så mycket bättre! Således hade du också en andel i den stora idéen: hvad säger jag? Andel, nej, brorslotten! Jag finner verkligen, att jag är omgifven af öfverlägsna snillen, och att jag själf är den största åsnan i mitt rike.
— Åh, ers majestät skämtar!
— Jag! Gud bevare mig därifrån! Saken är därtill för allvarsam. Jag säger rent ut, som jag tänker, Frans; du befriar mig från en stor förlägenhet, så mycket större, som jag sedan någon tid ej är rätt frisk. Men låt oss nu återkomma till det viktiga ämnet för vårt samtal; dessutom, hvartill behöfver jag förstånd, då jag kan anlita ditt? Jag skulle således, som du sade, utnämna dig till chef för ligan, eller hur?
Frans spratt till af glädje.
— Ack, sade han, om ers majestät ansåge mig värdig detta förtroende!
— Förtroende, säger du, Frans! När ej hertigen af Guise är denne chef, hvem skulle jag då behöfva misstro? Månne själfva ligan? Skulle möjligen ligan vara farlig för mig? Tala, bäste Frans; säg mig allt.
— Åh, sire! sade hertigen.
— Hvad jag är dum! återtog Henrik; om så vore, skulle då min bror vilja bli dess chef, eller, rättare sagdt, från det ögonblick min bror vore dess chef, hade jag ej mer något att frukta. Detta är ju fullt logiskt, och vår informator har ej stulit sina pengar, då han lärt oss logiken. Således hyser jag icke mer något misstroende. Dessutom känner jag tillräckligt många behjärtade män i Frankrike för att veta, att jag i godt sällskap kan draga svärdet mot denna liga, i fall den blefve för närgången.
— Det är sant, sire, svarade hertigen, konungen är ju alltid konung.
— Men, sade Henrik, just uu fick jag en idé; det är märkvärdigt, hur många sådana nu för tiden framkläckas!
— Hvilken idé, min bror? frågade hertigen, som genast blef orolig, emedan han knappast vågade tro på den stora lyckan att bli utnämnd.
— Jo, vår kusin Guise har troligen föresatt sig att bli ligans chef. Äfven han vill säkert ha befälet.
— Befälet, sire?
— Ja visst; säkert har han ej uttänkt saken för annat, än att den skulle vara honom till gagn. Visserligen säger du dig ha varit honom behjälplig; men akta dig, Frans; han är inte den man, som man afspisar så lätt.
— Åh, sire!
— Jag vill slå vad, Frans, att han har ärelystna planer. Han vet, att jag är så liknöjd.
— Ja, men i samma stund du för honom antydt din vilja, skall han gifva vika.
— Eller låtsa göra det. Som jag sagt: tag dig till vara, Frans; min kusin Guise har en lång arm. Jag vore till och med frestad att säga, det han har långa armar, och att ingen i hela riket, konungen inberäknad, räcker så långt som han, då han sträcker ut dem, ty med ena handen når han Spanien, med den andra England.
— Men, sade Frans, om ers majestät anser honom så farlig, är detta ännu ett skäl att gifva mig befälet öfver ligan och på det sättet ställa honom emellan er och min makt; då kan man vid första förräderi, han gör sig skyldig till, ställa honom för rätta.
Chicot tittade upp.
— Ställa honom för rätta, Frans! Sådant var lätt att göra för Ludvig XI, som var mäktig och rik; han kunde ställa till rättegångar och resa schavotter, han. Men jag har ej ens nog pengar att betala det svarta sammet, jag vid ett dylikt tillfälle skulle behöfva.
Härvid slungade Henrik på hertigen en blick, som denne ej förmådde uthärda.
Chicot blundade åter.
Nu uppstod ett ögonblicks tystnad. Konungen var den förste, som bröt den.
— Man måste därför öfverväga allt, min käre Frans; inga borgerliga krig, inga tvister mellan mina undersåtar! Jag är son till Henrik den käcke och Katarina den listiga. Jag har ärft litet af min goda mors listighet; jag vill låta kalla hertigen af Guise och skall gifva honom så många löften, att vi nog i all vänlighet skola komma öfverens om saken.
— Sire, utropade hertigen af Anjou, ni lämnar mig då befälet, eller hur?
— Ja visst. Det är min högsta önskan; men likväl vill jag ej, att det alltför mycket skall misshaga min kusin, hertigen af Guise.
— Var lugn, sade hertigen af Anjou; om det ej finns något annat hinder, åtager jag mig att genast uppgöra saken med hertigen.
— Du ämnar då göra honom ett besök! Ack, betänk, min bror, att du då gör honom alltför mycken ära!
— Nej, sire, jag ämnar icke gå till honom. Han väntar mig i mina rum. Konungen hade rätt att erhålla hertigens af Guise första besök; men jag har rätt till det andra.
— Ack, min bror, sade Henrik, hvad jag gillar, att du på detta sätt vidmakthåller våra företrädesrättigheter, dem jag bland har den svagheten att glömma!
Hertigen fattade sin brors hand för at kyssa den.
— Hvad gör du, Frans? Nej, i min famn, vid mitt hjärta, där är din rätta plats.
Och de båda bröderna omfamnade hvarandra flera gånger, till dess hertigen af Anjou slutligen så godt som slet sig ur konungens armar, hvarefter han, med hjärtat klappande af glädje, lämnade rummet.
Konungen skar tänderna af vrede och skyndade genom en lönngång in i ett slags tambur, som gränsade till hertigens rum och hvarifrån han mycket väl kunde höra samtalet.
— Knäfveln besitta, sade Chicot, i det han öppnade ögonen och satte sig upp; hvad familjescener ändock äro rörande att skåda! Jag trodde mig ett ögonblick se Castors och Pollux’ möte i Olympen.