Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 40
| ← Castor och Pollux |
|
Ligans undertecknande → |
40.
Lyssna är bästa sättet att få höra.
Hertigen af Anjou visste ganska väl, att nästan alla rum i Louvren voro så konstruerade, att äfven sakta uttalade ord kunde höras af den, som ville lyssna. Narrad af kanslerns vänlighet, glömde han dock detta eller fäste ingen vikt därvid.
Henrik III skyndade in i sitt observatorium, i samma stund hans bror inträdde i sina rum, så att ej ett enda af de bägge hertigarnes ord undföll honom.
— Välan, nådig herre? yttrade lifligt hertigen af Guise.
— Ja, hertig, nu är jag här.
— Era höghet var bra blek.
— Märkbart? frågade hertigen orolig.
— Ja, åtminstone för mig.
— Konungen märkte dock ingenting.
— Nej, det tror icke heller jag. Hans majestät höll ers höghet kvar, utan tvifvel för att tala om mitt förslag?
— Ja, hertig.
Nu uppstod ett ögonblicks brydsam tystnad, livars betydelse Henrik ganska väl förstod.
— Hvad säger hans majestät därom? frågade hertigen af Guise.
— Konungen gillar den storartade idéen, men han fruktar att i spetsen för företaget se en så farlig man som ni.
— Nå, då äro vi ju nära att misslyckas?
— Jag fruktar det nästan, min käre hertig; ligan synes mig kväfd i sin verksamhet.
— Ah, sade hertigen, det vore att sluta, innan man ännu ens börjat.
— De äro lika sluga båda två, hviskade en gäckande röst tätt invid Henriks öra. Henrik vände sig hastigt om och fick se Chicot.
— Ja så, du har följt mig, din skälm! sade konungen
— Tyst, min son, du hindrar mig att höra hvad de säga.
Konungen ryckte på axlarna; men som Chicot var den enda mänskliga varelse, till hvilken han hade fullt förtroende, så började han åter lyssna.
Hertigen af Guise tog åter till ordet.
— Nådig herre, sade han, i så fall tyckes det mig, att konungen genast bort gifva ett vägrande svar. Skulle han kanske ämna kringskära min makt?
— Jag tror nästan det, svarade hertigen tvekande.
— Han skulle då förstöra hela saken.
— Visserligen, återtog hertigen af Anjou; och då det är ni, som bragt förslaget å bane, har jag ansett mig på allt sätt böra bistå er, och det har jag äfven gjort.
— På hvad sätt, nådig herre?
— Jo, konungen har gifvit mig makt att uppehålla ligan eller att — tillintetgöra den.
— Hur skulle det gå till? frågade hertigen af Guise, hvars ögon ovillkorligt blixtrade.
— Ni förstår väl, att detta alltid beror af de förnämsta medlemmarnes samtycke och bifall. Tänk, om han, i stället för att utnämna hertigen af Guise till chef för företaget, utsåge hertigen af Anjou?
— Ha! utbrast hertigen af Guise, som hvarken kunde återhålla detta utrop eller hindra blodet att stiga upp i ansiktet.
— Bra! sade Chicot; nu komma hundarna att slåss om benet.
Men till stor förvåning för Chicot och synnerligast för konungen, som hade mindre reda på saken, återtog hertigen af Guise med lugn, nästan glädtig ton:
— Ni är en slug politiker, nådig herre, om ni så ställt till.
— Jag har gjort det, sade hertigen. Tillfället var gynnande, och jag begagnade mig däraf. Emellertid, min bäste hertig, är ännu ingenting beslutadt, och jag har ej velat afgöra något, förrän jag fick tala vid er, emedan jag ännu icke vet, hvarthän detta skall leda oss.
— Välan, jag vill säga er, nådig herre, icke hvarthän det skall leda oss, ty det vet endast Gud, men hvartill det kan tjäna oss. Ligan är rikets armé nummer två; således, enär jag kommenderar den egentliga armén och min bror kardinalen leder kyrkan, skall ingenting kunna göra oss motstånd, så länge vi äro förenade.
— En omständighet är dock, sade hertigen af Anjou, att jag är närmaste arftagaren till tronen.
— Aha! hviskade Henrik.
— Men, nådig herre, så nära arfvinge ni än är till kronan, måste ni i alla fall beräkna möjliga händelser.
— Ack, hertig, jag har redan tusen gånger afvägt dem.
— Först har ni konungen af Navarra.
— Åh, han oroar mig inte; han tänker ej på annat än sina kärleksäfventyr.
— Misstag, ers höghet! Han är fattig, mager och uthungrad; han liknar dessa vildkatter, som vid blotta lukten af en råtta kunna sitta hela natten i en källarglugg, medan däremot den feta, välfödda huskatten ej vårdar sig att sträcka ut sin sammetstass efter rofvet. Konungen af Navarra lurar på er; han förlorar hvarken er eller er bror ur sikte; han fikar efter er tron. Låt blott ett olycksfall träffa monarken, så skall ni få se, hur spänstiga muskler den magra katten har, och hur han tar ett enda språng från Pau till Paris för att låta er känna sina klor.
— Ett olycksfall för monarken? upprepade Frans långsamt, i det han frågande betraktade hertigen af Guise.
— Aha, sade Chicot; hör noga på, Henrik; den där Guise säger eller snarare skall komma att säga ganska lärorika saker, dem jag råder dig att lägga på minnet.
— Ja, nådig herre, upprepade hertigen af Guise, ett olycksfall! Sådana äro ej sällsynta inom er familj, det vet ni lika väl som jag, kanske bättre. En furste kan i dag vara vid god hälsa och i morgon plötsligt hemsökas af en tvinsot; en annan åter räknar på en framtid af många år, medan han kanske blott har några timmar att lefva.
— Hör du, Henrik, hör du? hviskade Chicot och fattade konungens darrande och kalla hand.
— Ja, det är sant, sade hertigen af Anjou med så dof röst, att konungen och Chicot måste fördubbla sin uppmärksamhet. Det är sant, att prinsarne af min ätt tyckas födda under en olycklig stjärna; men min bror Henrik är, Gud ske lof! frisk och sund; han har fordom uthärdat krigets mödor och ej dukat under för dem. Med ännu mer skäl skall han nu kunna räkna på en framtid, nu, då hans lif endast är en kedja af förströelser, dem han lika väl uthärdar, som han förut uthärdade mödorna.
— Ja; men, nådig herre, påminn er en sak, nämligen att de förströelser, åt hvilka Frankrikes konungar öfverlämna sig, ej alltid äro utan fara, såsom det t. ex. var med er far, Henrik II, som också lyckligt hade undsluppit krigets faror, men ändock föll offer för de förströelser, hvarom ni talar. Montgommerys lans var väl ett trubbigt vapen och oskadligt för ett harnesk, men icke för ett öga; också dog konung Henrik II däraf. Hvad angår er högstsalig bror Frans II, så måste ni medge, nådig herre, att en åkomma i örat inte är af mycken vikt, och ändock medförde den döden. Också har jag mer än en gång hört sägas, att denna dödliga sjukdom hade blifvit hälld i Frans II:s öra af någon, som man ganska orätt benämnde slumpen, emedan han bar ett mycket kändt namn.
— Hertig! mumlade Frans rodnande.
— Ja, nådig herre, fortfor hertigen, sedan någon tid bringar konungatiteln olycka. Tänk på Anton af Bourbon: utan tvifvel var det konunganamnet, som orsakade det där bösskottet i axeln, ett olycksfall, som för hvarje annan än en konung ingalunda behöft vara dödligt, men af hvars följder han ändock dog. Tänk vidare på Johanna d'Albret, Béarnarens mor, som hade näsan att tacka för sin död, därför att hon luktade på ett par parfymerade handskar. Detta olycksfall var oväntadt och förvånade alla, så mycket mer som man kände personer, hvilka just i det ögonblicket voro mycket angelägna om hennes död. Kan ni neka, nådig herre, att ej detta dödsfall mycket öfverraskade er?
Hertigens enda svar var en rynkning på ögonbrynen, som åt hans lömska blick gaf ett ännu hemskare uttryck.
— Och olycksfallet med Karl IX är äfven något, som förjänar omtalas. Han hade hvarken örat, ögat, axeln eller näsan att tacka för sin död; hans baneman var munnen: det är farligt att läsa i jaktböcker, hvilkas blad sitta så fast ihop, att man hvart ögonblick behöfver väta på fingret; de gamla luntorna förskämma saliven, och ingen människa, ej ens en konung, kan lefva länge med förskämd saliv.
— Hertig! Hertig! utbrast prinsen, jag tror, ni roar er med att hopdikta brott.
— Brott! Hvem talar om brott? Jag anför blott olycksfall; förstår ni inte? Det har aldrig varit fråga om annat, och den händelse, som inträffade med konung Karl IX på jakten, var ej äfven den ett olycksfall? Jag menar den där jakten, då ni i den ädelmodiga afsikten att döda vilsdsvinet, som rusade fram mot er bror, så hastigt sköt af, att ni, i stället för att träffa djuret, som ni siktade på, träffade ett helt annat mål. Detta bösskott, nådig herre, bevisar mer än något annat, hur lätt man kan råka ut för ett olycksfall. Vid hofvet känna alla er skicklighet, nådig herre. Ers höghet förfelar aldrig sitt mål, och ni måtte blifvit bra förvånad, att ni den gången kunde göra det.
— Men, sade hertigen af Anjou, i det han försökte återvinna sin fattning. hvad fördel kunde jag väl ha af min brors, konungens död, då Karl IX:s efterträdare skulle heta Henrik III?
— Vänta litet, nådig herre; det fanns redan en ledig tron, Polens. Karl IX:s död lämnade ännu en annan ledig, Frankrikes nämligen. Det är naturligt, att er äldste bror utan betänkande skulle ha valt Frankrikes tron. Men Polens var emellertid ej att förakta. Dessutom hade ni alltid kommit ett steg närmare, och det var således er olycksfallen skulle gynnat. Henrik III återkom visserligen från Warschau inom tio dagar; hvarför skulle ej ni, i händelse ett nytt olycksfall inträffat, kunnat göra, hvad Henrik III gjorde?
Henrik III såg på Chicot, som i sin ordning blickade på konungen, men ej med det hånfulla och gäckande uttryck som vanligen uppenbarades i narrens ögon, utan med ett nästan ömt deltagande, hvilket dock snart försvann från hans ansikte.
— Hvad drar ni för slutsats, hertig? frågade prinsen, i det han afbröt eller snarare bjöd till att göra slut på detta samtal, hvari hertigens af Guise missnöje så tydligt röjde sig.
— Jag drar den slusats, nådig herre, att, som vi nyss sagt, hvarje konung är underkastad sitt olycksfall. Således är ni Henrik III:s oundvikliga olycksfall, helst om ni blir chef för ligan, ty att vara chef för ligan är nästan det samma som att vara konungens konung, oberäknat att, om ni blir chef för ligan, ni tillika undanröjer det olycksfall, som möjligen kunde hota ers höghets snart inträffande regering: jag menar Béarnaren.
— Snart inträffande! Hör du? hviskade Henrik III.
— Visst hör jag, svarade Chicot.
— Således … fortfor hertigen af Guise.
— Således, inföll hertigen af Anjou, skall jag mottaga befälet. Är ej det er mening?
— Hur kan ni tvifla därpå? sade den lothringske prinsen; jag besvär er att mottaga det.
— Och ni?
— Åh, var lugn; allt sedan i morse är mitt folk på fötter, och i kväll skall Paris bli egendomligt att skåda.
— Hvad ärna de då i afton ställa till i Paris? frågade Henrik.
— Ack, hvad du är enfaldig, min son! I afton skall ligan undertecknas offentligt, förstår du; ty det är länge som man hållit på därmed i smyg. De väntade bara på ditt bifall; du gaf det i morse, och i afton sker undertecknandet. För knäfveln, Henrik, du ser, att dina olyckfall … ty du har två … att dina olycksfall, de båda hertigarne, ej låta tiden gå förlorad.
— Godt, sade hertigen af Anjou; vi råkas i afton, hertig.
— Ja, vi råkas i afton, upprepade Henrik.
— Hvad! återtog Chicot; tänker du då utsätta dig för att löpa omkring på gatorna i din hufvudstad i afton, Henrik?
— Ja visst.
— Akta dig för olycksfall, Henrik.
— Åh, var lugn: jag skall bli väl eskorterad; dessutom kan ju du följa med mig.
— Hvad nu då? Du tar mig för en hugenott, min son; nej, jag tackar. Jag är en god katolik, jag, och vill gärna underteckna ligan, och det tio gånger, om det behöfdes.
De båda hertigarnes röster hördes nu ej mera; samtalet var slutadt.
— Ännu ett ord, sade konungen, i det han hejdade Chicot, som ämnade gå sin väg, hvad tänker du om allt detta?
— Jag tänker, att hvar och en af era företrädare var okunnig om sitt olycksfall. Ni, munsjör Henrik, har således en stor fördel framför dem; ty, för knäfveln i våld, ni känner er bror, eller hur sire?
— Ja, svarade Henrik, det skall han, vid Gud, innan kort få röna!