Högadals prostgård/Del I/Kapitel 11
| ← Tionde kapitlet |
|
Tolfte kapitlet → |
Elfte kapitlet.
Rikligen plägade af moster Lovisas köttbullar och omfamningar, hade Axel och Maria lemnat den lilla staden. Johanna, jemte Landers och hans fästmö samt borgmästaren, hade följt dem en mil på väg, der det lilla sällskapet hade blifvit öfverraskadt af en präktig, af borgmästaren anordnad frukost, der skålar, i synnerhet Marias, tömdes i fradgande champagne.
— Men, Axel, hvarför är du så tyst, och hvarför undviker du alltid att tala om Gustaf? — frågade Maria, när de redan flera minuter, efter att hafva skilts från de andra, fortsatte sin resa, utan att säga ett ord. — Jag har med mycken ledsnad sett det, allt sedan du kom att hemta mig. På mina frågor har du blott gifvit undvikande svar; men nu skall du ej slippa mig, förr än du varit upprigtig. — Axel svarade ej.
— Det är väl icke möjligt, att du kan tro, att borgmästaren utträngt eller ens fördunklat Gustafs bild i mitt hjerta? — fortfor Maria och såg frågande in i Axels öga.
— Ack, kanske vore icke detta så illa, Maria, ehuru jag visst icke påstår, att så är.
— Icke illa, Axel? — invände Maria förvånad. — O, har då mammas önskan att se mig tidigt gift äfven smittat ditt broderliga hjerta, hvilket jag ansåg som min säkraste försvarare?
— Icke det, Maria; men borgmästaren är ju en älskvärd och aktad karl.
— Ack, sådana som han finnes det många, men ingen, ingen sådan som Gustaf, — utbrast Maria med hela hjertats oförstälda värma; — ty du vill väl icke jemföra borgmästaren med Gustaf?
— Få kunna jemföras med Gustaf, och jag känner borgmästaren för litet, att kunna afgöra om han kan räkna till deras antal; men …
— Men jag förstår dig icke, Axel! — afbröt Maria häftigt. — Ack, mins du när vi sist foro denna väg tillsammans? Då kände jag igen min gode bror, och det var så ljuft att för honom öppna hela min själ. Då talade du om Gustaf. Ack, mins du allt det goda, du då sade om honom, och huru jag njöt, huru mitt hjerta klappade af stolthet och fröjd att älska en sådan yngling? Och nu, en månad har icke förflutit, och du nämner ej hans namn, då du vet, att jag så länge varit skild från honom, och nog kan förstå, huru efterlängtad hvarje underrättelse från honom skall vara.
— Jag har ju sagt dig, att jag ej råkat Gustaf mer än en enda gång, att han reste bort tvenne dagar efter min hemkomst och ännu icke var återkommen, då jag for hit.
— Ja, men hvad sade han denna enda gång? Frågade han efter mig, och var hans öga då vänligt och skönt, som det brukar vara?
Axel plågades. Han hade gjort det allt sedan den besynnerliga qvällen på Strålvik.
— Att jag kan tänka på Alma, — utbrast han ofta, då hon, till hans egen förundran, sysselsatte hans själ; — men det smärtar och förundrar mig, att hon kunnat röfva Gustafs kärlek från Maria. Alma, som blott är ett barn och som tycktes ega så mycken barnslighet och oskuld, att man just derför måste älska henne, har ändå lockat Gustafs hjerta till sig!
— Om det blott vore inbillning, — tänkte han ibland; — men Gustafs blickar, hans förlägenhet, hans tystnad rörande Maria, allt talade ju för sanningen af hans upptäckt. Om Gustafs besök i prestgården visste Axel ingenting; ty han hade, efter att tillbringat en bland sina första sömnlösa nätter, tidigt gått ut på jagt, och ingen hade omtalat Gustafs besök.
— O, nu vet jag allt! — utropade Maria, fattad af den anande känsla, som alltid ligger i den älskande qvinnans själ. — Gustaf älskar mig ej, och du har ej hjerta att säga mig det. Ack, det var Axels syster, som han gaf dessa ömma blickar, dessa vänliga ord, och den arma Maria glömde detta och trodde …
— Gråt icke, Maria — bad Axel innerligt, då han såg en tår i hennes öga. — Tro mig, jag har ej ännu talat ett ord vid Gustaf rörande er kärlek; men vid min hemkomst skall jag göra det.
— Ja, men du misstänker något, Axel; säg, är det icke så.
— Kör ur vägen! — ropade i samma ögonblick en stark, befallande röst, och en stor kalesch med trenne löddriga skjutshästar ilade förbi den gula trillan, som helt blygsamt dragit sig nära diket.
— Maria! Maria! — ljöd en välkänd röst ur vagnen, hvilken stannade vid ett häftigt: » Håll!»
Vi behöfva icke säga, att de resande voro majorens, som nu voro på återväg från den högvälborna kusinen.
— Håll hästen och torka tårarne! — sade Axel och hoppade genast ur trillan.
I det samma hann Gustafs vagn de öfriga och stannade bredvid trillan.
Återseendets salighet klappade högt i Gustafs och Marias hjerta och lemnade i de första ögonblicken icke rum för någon annan tanke; men då Gustaf, strålande af kärlek och glädje, framgick för att helsa på Maria, såg han, att tårar glimmade i hennes ögon. — Afskedet från Brenner! tänkte han, och ett sjudande gift genomlopp hela hans varelse.
— Mig älskar han icke, — tänkte Maria, som såg det tvungna, nästan bittra i Gustafs drag, och nedsänkte de våta ögonen.
— Mamma frågade, om du ej vill åka i vår vagn, Maria, så får Harald åka med din bror? — sade Alma, hvilken kom springande till Maria. — Men min Gud, du har gråtit! utbrast hon. — Det var väl afskedet från borgmästaren, som kostat dig tårar? — tillade hon skämtande. — Men var glad, han följde dig ju på vägen och såg så olycklig och öfvergifven ut i sin gentila gigg, då vi mötte honom.
Sorgligare klingar icke en dödsklocka, än dessa ord i Gustafs hjerta. Han vände sig hastigt till Otto, hvilken triumferande höll tömmarne, för att dölja sin förvirring, och Maria var redan uppe i majorens vagn, innan Gustaf visste deraf.
— Kanske får jag åka med herr Sylvén? — sade majoren, som lemnat sin plats åt Maria och bortskickade den missnöjde Harald att återtaga sin plats, sedan Axel artigt bifallit hans förslag.
— Jag hade eljest tänkt bedja dig åka med mig, — sade Axel, då han gick förbi Gustaf, men satte sig i detsamma bredvid majoren, som uppstigit i trillan; ty kaleschen var redan i full gång.
— Alma var vänlig, ehuru mera förlägen än hon brukade vara; men Gustaf såg på en gång så stolt och olycklig ut, — tänkte Axel, som, medan majoren påtände cigarren, fick öfverlemna sig åt sina egna tankar. — Månne majoren upptäckt hans kärlek och genast förkrossat honom; ty stolthet och kärlek, tyckas strida i hans själ. — Ja, ja, så blir väl hvarje ynglings lott, som kommer att älska Alma.
— Fan till cigarr, som ej vill ta eld! — utropade majoren och bortkastade den ena strykstickan efter den andra. — Tacka vill jag det gamla ärliga elddonet, med fnöske och stål! Fick man väl eld i fnösket, så slocknade det ej snart.
— Vet herr Sylvén, — fortfor majoren och drog de första ljufva dragen ur den nu litet rökande cigarren, — att jag tycker, att denna nya uppfinning liknar nutidens så kallade kärlek. Den fräser och brinner snart, men har ej förr blifvit låga, än den slocknar.
— Det vill säga, att herr majoren tror, att hjertat nu skulle ega mera häftighet, men mindre trohet än fordom?
— Ja, sådan är min tanke.
— Jag deremot tror, att menniskohjertat alltid har varit detsamma, ehuru galanteriet i våra dagar så ofta ikläder sig kärlekens roll, och derigenom ohelgar och missbrukar hjertats sanna, sköna känsla, hvilken just derigenom kommit i ett slags vanrykte.
— Hjertats sanna, sköna känsla, — upprepade majoren leende: — vid min själ, en sådan är lika sällsynt, som sol i adventet.
— Sällsynt är hon icke, och skulle vara det ännu mindre, — återtog Axel med uttrycksfull röst, — om icke lifvets yttre förhållanden så ofta blåste sin kalla ande på den klara, nytända lågan, hvilken då måste slockna, likt strykstickorna i stormen.
— Jag ger fan i alla stickor, som slockna vid minsta pust, och dito den kärlek, som ödmjukar sig och tillintetgöres af de yttre förhållandena, i stället för att modigt bjuda dem spetsen och nedslå dem.
— Herr majoren talar såsom representant för den gyllne romanverlden.
— Nej, herr Sylvén, jag representerar endast hvad vi nyss kallade hjertats sanna känsla. Tro mig, lifvet skulle icke så snart synas oss fattigt och aflöfvadt, om denna känsla, som vi kalla kärlek, vore stark nog att genombryta hinder, uthärda kamp och strid och uttränga lättsinne och beräkningar, hvilka nästan alltid bestämma valet för lifvet, — sade majoren med djupt allvar. — Jag råder hvarje yngling att följa strålarne af denna stjerna, i fall den uppgått i hans hjerta. Hon missleder ej; ty hvad vi kalla förstånd och försakelse, hvad är det annat, än svaghet och fåfänga, då vi tysta hjertats röst för att lyssna till verldens? Skulle jag lefva, — fortfor majoren, och hans röst veknade, — och kunna inverka på mina barn, så ville jag lära dem, hurn lifvets sällhet ser ut. I Almas själ hoppas jag, att dessa begrepp redan ligga klara, och hon skall också, med Guds hjelp, icke säljas till den mestbjudande; men hvad Harald beträffar, så blir det yttre skenet hans afgud.
En stark rodnad hade uppstigit på Axels kind, hvars orsak han icke sjelf rätt visste och hjertat klappade högt och underligt. Han strök handen öfver pannan, af fruktan för majorens öga; men han hade ingenting att frukta, ty majoren hade sjunkit tillbaka, så djupt försänkt i egna tankar, att cigarren slocknat och fallit ned på fotsacken.
Majoren uppreste sig, tog en annan cigarr och återkom till sitt vanliga lynne.
— Men, apropos, herr Sylvén, — sade han, sammanpressande de aromatiska bladen, — hvad fattas vår medicinæ kandidat? Han ser, min själ, ut som han ännu icke funnit någon ört, som botar ett sjukt lynne.
— Jag vet icke om hans lynne är sjukt, derför att det är allvarsamt, — svarade Axel.
— Hvad kallas då det, när man blir blek, söker enslighet och låter flöjten i djupa, sorgliga toner från alla skogsbackar upprepa samma dystra adagio? Gör man det med friskt hjerta, då vet jag icke hvad sjukdom är.
— Nej, på min heder, är han icke en af dessa, som vilja vinna försakelsens martyrkrona, — fortfor majoren; — men jag skulle afråda honom från denna tanke, hvilken kurerar honom så, att han ej kan kurera någon. Men allvarsamt, herr Sylvén, bed honom hoppas och vara glad, i stället för att göra ett försoningsoffer af sin kärlek; ty jag vill ej vara hederlig karl, om han icke är rasande kär. Han älskar väl icke en bergtagen prinsessa, och i annat fall tycker jag, att en yngling med hans egenskaper och hans figur kan vara någorlunda säker på sin sak.
Nu var allt klart för Axel. Majoren hade upptäckt Gustafs kärlek och ville genom Axel gifva honom hopp. Dit hade hela samtalet syftat.
Hvad Axel i en annan stund, i ett annat förhållande, skulle prisat majorens varma, fördomsfria hjerta! Nu bestormade andra känslor hans själ, och det var icke utan svår kamp han kunde dölja det, som föregick inom honom. Nå, hvad säger herrn om mina upptäckter? — återtog majoren, som väntat Axels svar.
— Det är så länge sedan jag såg Gustaf.
— Om jag icke bedrager mig, var redan då en god början gjord; men herrn skall få se, att det onda gripit omkring sig, likt ett kräftsår, ehuru han med manlig kraft bekämpar sitt väsende. Men ögat, det talar om lidande, så att det gör mig ondt ända in i själen, och derför, förekom det onda, medan tid är; det är den största vänskapstjenst, som någon kan göra honom.
— Ja, troget skall jag följa herr majorens råd, i fall förhållandet är sådant, — svarade Axel. — Jag skall, ifall han älskar, intala honom hopp. Måtte det lyckas mig, och jag icke bedraga ett så rent och ädelt hjerta med falska förhoppningar!
— Falska kunna de ej blifva; ty hvilken flicka skulle kunna motstå en sådan yngling, och hvilka föräldrar skulle icke vilja kalla honom son? Han behöfver ej heller Jakobs väntan och tålamod; ty så snart han är doktor, kan han ju tänka på giftermål. De behöfva icke strax stor våning, åkdon, m. m.
Nu var det väl, att en brusande qvarn tilldrog sig majorens uppmärksamhet; ty Axel tyckte sig se en afgrund, färdig att uppsluka Maria och — honom.
— Thérèse lilla, skulle vi ej stanna här i den vackra björkbacken, medan kusken far fram till gästgifvaregården och byter om hästar? — frågade majoren, då vagnen höll vid en grind.
— Att du kan föreslå något sådant, när du vet huru dessa bivuakeringar plåga mig! Nej, jag tackar! jag är uppfödd vid andra soffor än de, som finnas i hvar backe; och nu kör!
— Man måste vara uppfödd på landet för att älska naturen och det landtliga, och ingen annan än den kan, min själ, bjuda en sådan divan som denna, — sade majoren missnöjd.
Hållet var inne; de fem hästarne stodo snart för vagnarne, och resan fortsattes.
— Ja, ja, mamsell Maria, jag upprepar det ännu en gång, att ögonen voro icke röda för annat än afskedet från borgmästaren, — sade majorskan, som emellan sina små inslumringar oupphörligt omvexlade detta ämne; — och vore jag som mamsell Maria, så föredrog jag hans ungdom och älskvärdhet framför brukspatronens bruk och herrgårdar.
— Troligen kommer detta val för mig aldrig i fråga, — svarade Maria blygsamt.
— Jo, min sann, och det ganska snart ändå. Brukspatronen är väl nu hemkommen från Göteborg, och lossar på fullt allvar sin tungas band; och borgmästaren — han kan visst icke dröja till mamsell Wendlers bröllop; ty det var rigtigt löjligt att se, huru han alls icke kunde dölja sig, då min man frågade hvar han varit. Han hostade och stammade, och slutligen hade han följt — herr Sylvén.
— Är då hans syster qvar i staden? — frågade jag, som genast löst knuten, och då hade jag så nära fallit i storskratt åt hans förlägenhet och osammanhängande ord.
Alma såg hur Maria pinades, och fröjdades in i själen, hvarje gång mammas hufvud började göra ödmjukare böjningar, än det någonsin gjorde i det vakande tillståndet.
Flickorna hade åter njutit en liten frihetsstund, då majorskan, för att icke låtsa märka sömnanfallen, fortsatte ämnet.
— Ja, se, det vore i allt passande och icke någon mesallians! en prestdotter och en borgmästare, det är hvad man kallar parti egal, när de då till äro båda unga och vackra, — sade majorskan blinkande. — Sådana partier blifva dock vanligen lyckligast; ty det är ofta orsak till många strider, när det är för mycken skilnad i makarnes familjeförhållanden äfvensom när det är för mycken skilnad i år. Tro icke derför, mamsell Maria, att jag ej har aktning för alla stånd; men de få i allmänhet så olika uppfostran, så olika vanor, att det sällan kan bli harmoni i äktenskapet; och de små olyckliga barnen få en uppfostran, som man ofta kan kalla en strid emellan salongen och pigkammaren! Nej, hvart stånd för sig, det är en ärlig regel och den egentliga meningen med ståndsskilnaden.
Nu var då majorskan rigtigt vaken. Maria satt med nedslagna ögon, och Alma pinades outsägligt. — Ack, om pappa nu vore här och talade som han brukar tala, — tänkte hon.
— Mamma lilla, — sade hon slutligen, när hon blygdes så, att hon ej kunde se på Maria, — det är väl hjertats och icke namnens öfverensstämmelse, som gör lycka eller olycka?
— Det är just derför, att det icke gerna kan vara harmoni mellan de hjertan, som i det yttre lifvet stå för långt ifrån hvarandra, som jag fruktar hvad verlden kallar en mesallians; men hos dig, kära Alma, som ännu icke förstår lifvet, hafva då pappas liberala åsigter så rotat sig, att du icke skulle tveka att en vacker dag gifva din hand och ditt namn till hvem som helst, till och med om han hette Jönson. Fru Jönson, låter icke det charmant?
Alma suckade.
— Nå, hvad tycker du? — fortfor modern ironiskt.
— Att jag icke brydde mig om namnet, bara han vore god och hölle mycket af mig. Men icke behöfde han just heta Jönson heller.
— Nå, nå, låt honom ega ett namn, som kunde anstå en romanhjelte, det betyder ändå icke mera än Jönson; och jag vill hoppas, att det också i alla tider kommer att betyda lika litet för dig, min kära Alma, — svarade modern med vrede.
En hög rodnad uppflammade vid ordet »romanhjelte» på Marias kind. — Werther! — tänkte hon; ty ehuru hon ej läst boken af detta namn, så visste hon dock, att det fans en sådan.
Sedan majorskan länge utbredt sig i ämnet, kom ändtligen sömnen och gjorde det af Alma efterlängtade tankstrecket; och medan hon drömmer om sina adliga privilegier, och flickorna knappt våga andas, af fruktan att störa slummern, vilja vi kasta en blick i den tredje vagnen, der Gustaf och Harald åkte.
Harald körde och tycktes lefva en liten ljuf verld för sig, der endast han och den magra skjutshästen residerade. Gustaf satt tillbakalutad, och det vackra hufvudet hvilade drömmande i den mot vagnen stödda handen, ej olik ett sorgebref, hvars dystra insegel talar om de mörka runor, det gömmer i sitt sköte; och mörka runor stodo skrifna i Gustafs själ, kring hvilka alla krafter så slutit sig, att de liksom öfvergifvit det yttre lifvet.
— Här skola vi väl äta middag? sade hemnes nåd, när vagnarne stannat på en till det yttre ovanligt snygg gästgifvaregård.
— Nå, min Gud, att de då alltid skola gömma sin smuts under stora granrishögar, så att man skall tro sig bevista en begrafning! — sade majorskan, då hon inträdde i det anvista ganska trefliga rummet.
— Matsedeln, flicka! — fortfor hon och vände sig till den förlägna flickan, hvars blygsamhet visade, att hon ännu var nyläring inom den ädla källarjungfruklassen.
— Här finnes ingen sådan.
— Brukar då aldrig någon menniska äta här?
— Jo, Gud bevars!
— Nå, hur kunna de då välja mat?
— Det kommer ej i fråga; de äta hvad mor har.
— Nå, hvad har mor i dag då? — frågade majorskan med en uppsyn, vägande mellan smälek och löje.
— Det skall frun strax få veta.
— Frun få veta! — upprepade hennes nåd, sedan flickan igenläst dörren.
— Mitt herrskap, ni måste förlåta att middagen blir i dag hvad man vanligen kallar gästgifvarmat; men här fins ingenting annat — sade majoren, som nu inkom med de andra herrarne.
— Hvad kallar du gästgifvarmat? — frågade majorskan.
— Äggröra och skinka.
— Äggröra och skinka till middagen! Då felas endast ölost, för att kalla middagen väl arrangerad.
— Söta Thérèse, här fins ju icke något annat, och jag är säker, att det smakar oss rätt väl; ty då man är hungrig, är man icke så nogräknad.
— Smaklig måltid, mitt herrskap; ty jag kan ej deltaga i den, om du ej kan skaffa mig något annat. Biffstekar, köttbullar och vildt måtte väl åtminstone finnas.
— Icke på mindre besökta gästgifvargårdar, min söta vän.
— Ja, se det är följden att icke skicka förbud, — utbrast majorskan häftigt; — man får vänta, tills hästar komma, och till middag äta äggröra och fläsk.
Under tiden hade flickan inkommit och framdragit det hvitmålade bordet, på hvilket hon, med Marias tillhjelp, utbredt en ren, ehuru grof duk.
— Vi äro sju, min flicka lilla, och du har ej mer än sex servetter!
— Kanske att lilla herrn kan hjelpa sig utan; ty vi ha inga flera manglade, — svarade flickan rodnande och ett långt »ypperligt!» ljöd från majorskans läppar.
— Mitt herrskap, nu är bordet i ordning, och du gör oss väl sällskap, Thérèse lilla?
— Nej, icke vid bordet.
Alla bådo, och slutligen intog hon högsätet.
— Om de hade gjort en omelett i stället, så hade man kunnat kalla det mat, — sade Thérèse, medan de andra med god smak förtärde den präktiga äggröran, hvarpå hon slutligen smakade af nyfikenhet, och af hvilken hon, Gud vet af hvad skäl, uppåt en stor portion.
— Nå, detta kan man då äta utan nattmössa! — sade hon, älskvärdare vorden, då flickan inburit ett fat rykande pannkakor.
— I brist af sylt måste de smörjas med vin, — fortfor hon och uppmuntrade gästerna att dricka.
— Mamsell Maria, det ljufva återseendets skål!
— Nå, mina herrar, var skålen så påkostande, att jag ensam måste dricka den? — fortfor hon och fäste på Gustaf en genomträngande blick, som kändes likt ett spjut i hans hjerta; men det var just denna blick, som uppbjöd hans kraft.
— Det ljufva återseendets skål, Maria! — sade Gustaf med sjelfbeherskningens lugna vänlighet. Likväl syntes det, att rodnaden icke hörde till dess vasaller; ty fri och hög uppsteg han på Gustafs kind.
Gustafs ord och blick hade nästan förkrossat Maria. Blodet rusade häftigt till panna och kinder, och tårarne ville framtränga med våld.
— Det var en öm sträng, mamsell Maria! — sade majorskan i förtrolig ton, just som majoren, till yttersta grad missnöjd med sin hustru, sköt stolen från bordet, och hon af ren tankspriddhet följde hans exempel.
— Gud ske lof, så få vi då åter andas frihet och frisk luft och röka våra cigarrer i ro! — utbrast majoren, åter uppkommen i trillan. — Men aldrig mer åtager jag mig att arrangera middagar på gästgifvargårdar — fortfor han leende och vände sig till Axel för att låta honom tända cigarren.