Högadals prostgård/Del I/Kapitel 15

←  Fjortonde kapitlet

Högadals prostgård av Wilhelmina Gravallius Femtonde kapitlet

Sextonde kapitlet  →

Femtonde kapitlet.

De vilda höststormarne hade redan börjat sina härjningar kring Högadals lunder. De grönskande hvalfven voro glesa och gulnade, och under den mörka himlens svällande tårar nedböjde de sista blommorna sina bleka hufvuden, fälde de suckande asparne sina frosskyssta blad. Äfven till det inre af prestgården tycktes en frostvind smugit sig; ty öfver hans under alla årstider husliga solsken hvilade nu en tung dimma. Väl samlades, som vanligt i skymningen, den lilla förtroliga kretsen kring den vänliga brasan, der han tillbragt så mången treflig stund; men ehuru brasan flammade glad och sprakande som fordom, kunde hon dock icke fullt lifva glädjen.

Prostinnan kunde, oaktadt Axels alla bemödanden aldrig rätt trösta sig öfver förlusten af Lundafors och dess härlighet, i synnnerhet sedan hon af brukspatronen fått höra alla de dyrbara skänker, han ämnade ge sin fästmö på hennes lysningsdag, hvilken var utsatt till första söndagen i adventet. Maria, hvars kärlek nu upphunnit det klara medvetandet, som måste hafva visshet om återkärlek för att ej lefva ett martyrlif, eller ock veta sig obesvarad för att kunna beredas till den svåraste af alla försakelser, plågades af en ovisshet, som borttagit hjertats lugn. Gustaf var vänlig, man kunde säga öm, men gömde sin djupa känsla så för Maria, att hon endast som aning någon gång trodde sig läsa den i hans öga eller i den veknade rösten, och detta var nu mera icke nog för henne.

Axel, som, bunden af sitt löfte, icke egde rättighet att lugna Marias smärta, och som sjelf icke var fri från en egen underlig oro, kunde icke alltid bibehålla sin vanliga glädje, och det var således ej underligt, att det såg ut som om en skakande höstvind gemomgått den lilla familjen.

Axels snara afresa till Upsala hade också ännu mera förmörkat hemmets himmel. — »Den glade, gode gossen, hvad det i synnerbet i år blir tomt efter honom!» tänkte fadern. — »All min glädje är förbi, när du reser!» snyfttade modern. — »Ack, då Axel är borta», suckade Maria, »hvem skall då tala om Gustaf? Och sedan skall jag kanske aldrig mera …» och nu kom en tanke, som nästan sönderslet Marias hjerta.

Emellertid hade denna sorgliga dag närmat sig, och mellan dess ledsamma förberedelser och dess bittra verklighet låg en så obetydlig tidrymd, att Maria redan börjat räkna timmarne. Måndagen var bestämd till afresan, och lördagen hade redan inrädt.

Axel hade rest till Strålvik, för att på en gång göra sitt afskedsbesök och hemföra Gustaf till prestgården, hvarifrån de gemensamt skulle företaga resan.

På Strålvik var icke heller stämningen glad. Endast majorskan delade ej den ledsnad, som Gustafs flyttning der utbredt, ehuru hon ej kunde förneka, att gossarne gjorde en stor förlust; men hvad var för ett sådant modershjerta barnens verkliga väl mot alla inbillade förnärmelser mot hennes högfärd, som aldrig kunnat påtvinga Gustaf den vördnad, hvilken hos honom endast väcktes af sanna och upphöjda egenskaper?

Majoren såg saken ur en klarare synpunkt, och hade denna gång, trots sin hustrus vrede, gjort allt för att söka öfvertala Gustaf att medtaga gossarne till Upsala; men Gustaf blef obeveklig. Han föregaf det giltiga skälet, att så väl hans egna studier som gossarnes undervisning skulle härvid komma att förlora.

Ingen hade kanske bättre än Gustaf behöft en akademisk kondition, och han hade utan skada för sig sjelf kunnat uppoffra tillräcklig tid åt gossarne, ty att till hälften uppfylla en sådan pligt, det tillät honom ej hans samvete; men då skulle han ju komma med gossarne till Strålvik, skulle der passera julen, och ju mera lockande denna frestelse syntes honom, desto mera uppbjöd han all sin kraft att besegra henne. För att slippa Axels böner och föreställningar, hade han icke för honom omtalat majorens önskan, förr än han gifvit ett bestämdt afslag.

Klockan var omkring elfva, då Axel anlände till Strålvik och tog vägen till flygeln. Gustafs rum hade vid Axels inträde det stökiga, otrefliga utseende, som alltid åtföljer en inpackning, den må vara huru ringa som helst. Dessutom, ehuru Gustafs garderob hvarken till mångfald eller elegans liknade ynglingars i allmänhet, så ersattes denna brist af böcker och ritapparater, hvilka öfver allt lågo utbredda på bord och stolar.

Harald och Otto voro outtröttliga att till Gustaf, som stod i midten af rummet framför en öppen kappsäck och en stor portfölj, frambära åtskilliga saker efter upprop.

Vid Axels ankomst upphörde arbetet, och Gustaf tillsade gossarne, att de nu kunde gå upp på sin kammare och leka; men då de med tårar bådo honom att få stanna qvar, kunde han ej neka dem det, ehuru gerna han önskat tala ensam med Axel.

Vännernas samtal rörde resan och afskedet, och inom några ögonblick började Otto storgråta.

— Gråt icke, Otto! — tröstade honom Harald, medan hans egna tårar nedrullade.

— Hvarföre gråter ni, mina små gossar? — frågade Gustaf med ömhet och gick till dem.

Utan att säga ett ord, lindade de sina armar om kring den älskade läraren, som nu, anande orsaken till deras smärta, försökte ställa dem till freds; men det ville ej lyckas så lätt.

— Jag har ju lofvat er en målning? — sade Gustaf slutligen.

Harald lifvades något af dessa ord; men Otto tycktes ej höra dem.

Gustaf upptog den stora portföljen och visade dem flera stycken, bland hvilka han bad dem välja.

— Ack, den der stora vackra hästen! — ropade Harald lifligt. — Nej den der flickan med blommorna, som är så lik mamsell Maria! Nej, söta herr Werther, den der lilla vackra gossen, som står så glad hos sin lärare! — utropade han utom sig.

— Ack ja, den! — sade Otto, som ända dittills icke sett på taflorna.

— Just den ärnade jag er, — sade Gustaf, glad åt gossarnes öfverensstämmande förtjusning.

Nu försvann sorgen, och oräkneliga: — Tack, söte herr Werther! — jublade från de glada gossarne.

— Hvad betyder det här? — frågade Harald.

— Det är herr Werther och jag, — svarade Otto.

— Åh, det kan lika gerna vara jag, — invände Harald.

— Så länge ni är snälla, kan ni begge anse er vara denne lille gosse, hvars ögon stråla af samvetets tillfredsställelse och den lycklige lärarens bifall. Se, huru barndomsengeln utbreder sina hvita vingar öfver hans hufvud! Se, mina gossar, huru ljuft det är att vara god! ty då blir man älskad af Gud och alla goda menniskor och känner sig sjelf så lycklig, och då ser man ut som denna gosse; men om man viker från sanning, lydnad och ödmjukhet, då ser man ut på annat sätt. Se nu båda på den snälla gossen, och låt mig slippa visa er, huru den elake ser ut!

Efter många utrop af glädje och många försäkringar, att de alltid skulle vara snälla, utgingo de med sin klenod i andra rummet.

Vännerna hade knappast inkommit i det afbrutna samtalet, förrän de hörde Harald utropa: — Nej, du; men jag är äldst, och taflan är då min! Jag har på hela veckan ej gjort ett enda fel; men du kunde icke din lexa i går!

— Ja, men jag bad om förlåtelse, och då förlät herr Werther mig! — snyftade Otto.

— Gråt du; men, ser du, jag bry mig icke om, att du gråter, taflan blir ändå min.

— Skall jag hafva intet då?

— Du är så liten; du får leka med snurran.

— Ja, men, söta Harald, jag får väl ändå se på henne ibland.

— Ja, när jag icke vill se på henne.

— Men om du jemt vill det?

— Så får du vara nöjd.

— Jag skall fråga herr Werther!

— Ja, om du vågar det! — utropade Harald, ryckte taflan häftigt ur Ottos hand, och tryckte, utan att veta det, vid en liten pappersremsa; och se, barnets sköna ansigte öfverdrogs af en ryslig mask. Engeln försvann, och lärarens förut så tillfredsstälda utseende talade nu om den djupaste smärta.

Harald, som icke sett den verkande orsaken, endast förändringen, stod liksom förstenad.

— Nu vill jag icke hafva henne, — utbrast Otto förskräckt. — Ser du så ful gossen blef, derför att du var elak. Mins du, att herr Werther sade så?

Nu ingick Gustaf och sade, att han hört hela samtalet. Han visade Harald det despotiska i hans uppförande, och förklarade det naturliga i gossens förändring, sedan han förut förestält dem, huru våra gerningar, ehuru icke alltid så hastigt som nu, följas af sina egna straff. Sedan han med sin milda, men allvarliga röst sökt att djupt intrycka denna sanning i Haralds själ, utropade Otto: — Jag vet hvad vi skola göra! När jag är stygg, skall Harald rycka på remsan, och när han är det, skall jag göra så, och då bli vi nog beskedliga, när vi få se hur fula vi se ut, och att den vackra enageln är borta.

— Och se, huru ledsen herr Werther är! — utbrast Harald och kastade sig gråtande i Gustafs armar.

— Ja, jag skall minnas Gud och herr Werther, när jag vill bli stygg, — tillade han snyftande; — jag skall minnas … — och han kunde ej fortfara.

Gustaf tryckte med ömhet de små gossarne i sina armar, och upplyfte det tårfylda ögat, strålande af tacksamhet, till Honom, som låtit de frön, han nedsått i barnens själ, uppskjuta som grönskande, ehuru späd brådd.

Medan Gustaf, med tillhjelp af gossarne, fullbordade inpackningen, gick Axel upp i salongen för att tillbringa en stund med familjen; ty han hade lofvat Maria att tidigt på eftermiddagen vara till baka.

Sakta och med en underlig oro genomgick Axel den långa raden af praktfulla rum. Han såg ingen menniska, och till och med salongen var öde. Han stannade framför det öppna instrumentet, hvars uppslagna noter vittnade, att Alma nyligen lemnat det. — Hvad har hon sjungit? — tänkte Axel, och Bergs härliga »Fjerran» besvarade frågan. — Hvad tänkte då Alma; var det …

Ett sakta buller från den till hälften tillslutna kabinettsdörren störde hans tankegång.

Med ett par steg och en böjning på hufvudet kunde hans blick intränga i det lilla rummet.

Hans aning hade ej bedragit honom: Alma satt der, sysselsatt att skrifva.

Några ögonblick betraktade han den ljufva, lutande gestalten. Hon höjde hufvudet och bortsköt de öfversvallande lockarne, ty Almas rika, mörkbruna hår föll ännu fritt och obundet kring hals och skuldror, och började att högt, ehuru med svag röst, uppläsa det fulländade brefvet.

Nu gick Axel in. Alma spratt till, då hon såg honom framför sig. Klara rosor uppspirade på hennes kind, då hon med älskvärd, barnslig blyghet räckte honom handen.

— Jag höll just på att sluta mitt bref till Maria — sade hon efter några ögonblicks tystnad med sin oskuldsfulla vänlighet; ty jag hoppades, att vi i dag skulle få se herr Sylvén här. Men sitt nu här, — tillade hon leende; — mamma håller på att skrifva, och pappa är hos en sjuk bonde.

Axel kom sig ej rätt före; han talade väl, men hans ord voro stela och tvungna.

— Stackars Axel! — sade Alma och lade vänligt sin hand på hans skuldra; — det gör ondt att lemna hemmet; men hösten går väl, fast den blir lång och mörk, — tillade hon suckande, — och se'n kommer julen — ack, då! — utbrast hon, strålande af glädje.

Axel vågade knappt se upp. — Med julen kommer glädje och nöjen, — svarade han slutligen.

— Ja, ty Axel kommer med dem, — invände Alma — och då få vi alla roligt.

— Utgör min hemkomst ännu någon fröjd för Alma, såsom i de flydda barndomsdagarne?

— Mina barndomsdagar äro ännu ej flydda; men äfven en gång, när jag ej mera är barn, skall säkert ingen fröjd blifva mig kärare, — utbrast Alma och såg med hela det rena, sig sjelf oförstådda hjertats ömhet på Axel.

— Icke skall jag störa din frid, — tänkte Axel.

— Kommer herrskapet till oss i morgon? — frågade han.

— Ack nej! Här kommer främmande, och det var derför, som jag skrifvit till Maria, svarade Alma med en djup suck.

— Då skola vi i dag säga hvar andra farväl, — återtog Axel sorgsen.

— Ja, Axel, — svarade Alma med darrande röst, och tårarne skimrade i det på Axel innerligt fästade ögat.

Alma hade vid hvarje afsked från Axel bittert gråtit; men huru mycket djupare genomträngde ej nu Almas tillbakahållna tårar Axels själ, än deras forna flöden.

— Hösten går ju snart, söta, goda Alma! — sade han, med möda bekämpande sina kärslor, och tryckte sakta hennes hand.

— Åh ja, — snyftade hon och log så englamildt, — ty jag får minnas dem jag icke ser; och vår lilla stjerna, Axel, hon lyser ju i Upsala lika klart som här? Kanske att jag någon gång hos henne får möta Axels öga? Ja, när hon är ljusare, klarare än vanligt, då ser Axel på henne, och då helsar jag med stjernan och ber henne påminna om Axels löfte, att aldrig glömma mig så länge Axels öga kan se stjernan.

Axels varma, eldiga hjerta var nära att öfverrösta hans ädla föresatser, och skulle säkert gjort det, om icke hans djupa känsla hviskat i hans själ: — Låter barnen komma till mig.

— Icke skall jag vara ormen, — tänkte han och framgick till fönstret.

På ett litet bord lågo flera böcker; han öppnade en af dem. Det var »Andaktsstunder för ynglingar och jungfrur af Schmaltz». En varm tacksamhetssuck höjde Axels bröst.

— Kom ut i salongen och spela något vackert för oss, fröken Alma lilla, — sade Gustaf, som nu inträdde och såg, att mörka tankar sysselsatte Axels själ, och af en betjent fått veta, att majorskan vore i antågande.

— Hvad det är ledsamt i dag, herr Werther! — suckade Alma, sedan de utkommit i salongen, dit Axel tankfull följt dem. — Om bara alla ville fara bort och jag ensam finge gråta ut, sedan ni rest, — tillade hon och en tår darrade i ögat.

— Mod, fröken Alma! — uppmuntrade henne Gustaf, som hörde hennes mors steg.

— En ganska harmonisk trio! — utbrast majorskan skämtande; men bitterhetens törnen framstucko sårande under smålöjets blommor. Axel gjorde gladt och artigt sin bugning utan att låtsa bemärka det.

— Nå, kära Alma, du måtte väl ej tänka att sjunga midt på förmiddagen? — sade mamma, sedan hon nådigt samtalat några ord med Axel.

— Om detta är mot musikens vanliga regler, så är det mina böner, som bevekt fröken Alma dertill; ty jag får kanske aldrig mera någon afton höra fröken Alma sjunga.

— Nå, så sjung då, kära Alma, men inga elegier, satta i musik, — sade hennes nåd och tog plats i soffan.

Den stackars flickan sjöng den ena glada visan efter den andra, ehuru sättet, hvarpå de utfördes, gaf dem att slags sorglig anstrykning.

— Jag vill nästan svära på, att alla de der små dur-visorna äro för tillfället satta i moll, så jemmerligt låta de, — sade majorskan bittert.

Alma lemnade instrumentet, och majoren inträdde och helsade med sin vanliga hjertlighet Axel, ehuru han upprigtigt sade honom, att han icke i dag vore så välkommen som vanligt, så väl för anledningen som derför, att han borttoge Gustaf.

Vid bordet dracks vännernas skål, och Gustafs åtföljdes af de på en gång artigaste och hjertligaste tacksägelser.

— Nå, gossar, skall ni ej dricka er gode lärares skål?

Gossarne togo sina glas och lutade sig båda innerligt och gråtande på hvar sin sida till Gustafs bröst. En tår perlade i hans öga, då han framförde sin tacksamhet. Intet öga var tårfritt, icke en gång majorskans, som ej kunde motstå gossarnes smärta och kanske icke nu kunde förneka hvad han varit för dem.

Klockan fyra afreste vännerna. Majorskan var artig, majoren hjertlig, gossarne skreko af förtviflan, och Alma darrade så, att hon knappt kunde framräcka de tvenne vackra buketter, hon bundit åt dem.

— Nu är blommornas och glädjens tid förbi! — suckade Alma och kastade sig storgråtande i kabinettssoffan, sedan hon sett den sista skymten af den bortrullance vagnen. Majorskan hade lagt sig att sofva, och Alma fick i lugn gråta ut.

— Ett svårare afsked väntar mig, — suckade Gustaf och sönderkrossade den tår, som vid denna tanke smög sig i ögat, hvarvid Axel med kärlekens första perldagg vattnade den ensamma minnesblomma, som hvilade på djupet af Almas bukett, skön och ensam, som Alma hvilade på djupet af Axels hjerta.

— Måtte jag ännu en gång kunna beherska min själ! — tänkte Gustaf, då Maria stod framför honom, blekare, men, som han tyckte, skönare än någonsin, och med det hulda ögat fästadt på honom med ett uttryck, i hvilket välkommen och farväl underbart sammansmälte.

— Har du nyligen haft bref från din mor, Gustaf? — frågade prosten med sin vanliga hjertlighet, sedan vännerna inkommit i salen och besvarat prostinnans frågor om afskedet på Strålvik.

— Nej, farbror, och det smärtar mig så mycket mera, som min mor i sitt sista bref säger sig på länge icke mått väl.

— Var dagens post anländ, då du lemnade Strålvik?

— Nej; men majoren lofvade att, i händelse den medförde något åt mig, genast låta hitsända det.

— Från din mor, Gustaf! — sade Maria, som nu inkom och lemnade Gustaf ett bref, hvilket ankommit från Strålvik.

Trogen sitt löfte att aldrig i andras närvaro läsa de bref, som rörde hans hjerta, aflägsnade Gustaf sig. Prostinnan hade många små bestyr för Axels resa, och prosten hade ännu, genom en embetsbroders besök, sista afdelningen oskrifven på sin predikan. De gingo således hvar och en åt sitt håll; och som Axel genast efter sin hemkomst försvunnit, så blef Maria ensam i salen, och derför gick äfven hon upp på sin kammare.

Dit inkommen, framtog hon en plånbok, hvilken hon, som ersättning för det till brukspatronen lemnade cigarrfodralet, sytt åt Gustaf, och som med dagens post hemkommit från Stockholm, der den erhållit sin bronsfärgade omklädnad.

Plånboken var mer än vanligt vacker. Maria såg det och kände fröjd midt i den djupa smärtan.

— Om jag kunde skrifva något uti den, — tänkte Maria och kände denna frestelse, så vanlig och så farlig för de qvinliga naturer, hvilka ega varm känsla och glödande inbillning. Kärleken ger dem tröst, och ur de första vanliga rimmen »hjerta» och »smärta» framstå ofta tankar så rika och djupa, att de kunna kallas ren poesi.

Maria skref; men rimsluten stodo kalla och långa med sin vänskap, sin tacksamhet. All färg hade förbleknat; beräkningens cirkel hade jemnat och isat dem.

— Nej, något så platt lemnar jag ej åt Gustaf, — sade hon och tog sin tillflykt till känslans bilderspråk. Nu var idéen djup, språket flödande, och ändå var allt så enkelt och barnsligt rent.

— Ack, det är för mycket, det går ej an; men det är så vackert, så innerligt och der står ju hvarken kärlek eller älska? Men det är ju ändå bara kärlek och älska, — svarade hon sig sjelf, djupt nedstämd, just som hon hörde någon nedgå för trappan.

— Var det Gustaf? — tänkte Maria. — Ack, jag måste veta hvad hans mor skrifver! — och så glömde hon sin misslyckade poesi för denna ömma längtan.

Hon trädde ut ur sin kammare; men innan hon gick ned i salen för att finna Gustaf, ville hon se, om Axel vore i sitt rum. Hon hade sett honom så ovanligt dyster vid sin hemkomst från Strålvik; hon hoppades genom sin ömhet, sitt deltagande kunna bortsmeka molnet på den älskade broderns panna. Sakta öppnade hon dörren, och icke Axel, utan — Gustaf var der inne.

Han satt försänkt i djup tankfullhet. Pannan hvilade i den ena handen, och i den andra höll han ett uppbrutet bref. Hans ställning, ja, hela hans utseende talade om, man skulle nästan kunna säga, en fridfull smärta. I ögats mörka fransar glänste ännu klara tårar; men bröstet andades stillaa Han var så djupt försänkt i tankar, att han ej bemärkte Maria. Hon ville återvända; men deltagandet, denna ofta farliga engel i qvinnans själ, fasthöll henne nästan mot hennes eget medvetande. Brefvet föll ur Gustafs hand. Vid denna rörelse spratt Maria till och vred, utan att veta det, om låset, på hvilket handen alltid hvilade.

— Maria! — utropade Gustaf med öm öfverraskning och uppreste sig hastigt.

— Huru är det? — hviskade hon, som endast hade tanke för Gustafs tårfulla ögon. — Är din mor sjuk, Gustaf?

— Frisk är hon ej, — svarade Gustaf med en varm blick på Maria.

— O, Gud, din mor är sjuk och du icke hos henne!

— Du goda Maria, som så innerligt intresserar dig för min mor, hvilken du icke känner! — utbrast Gustaf med öm rörelse.

— Icke känner, Gustaf? Jag icke känna din mor! O, vi känna ju Gud genom hans skapelser, genom den kraft, den kärlek, som gjort dem så sköna, och jag skulle ej känna din mor! Jo, Gustaf, jag känner och älskar henne innerligt, ja, nästan som min egen! — svarade Maria med hänförelse.

Den klara fullmånen upplyste rummets mystiska dunkel och glänste skimrande i de tårar, som strålade likt ädelstenar på Marias kind.

De ömmaste strängarne i Gustafs själ voro anslagna och klingade der i djupa toner. Gustaf hörde dem, och hans kraft var bruten. Tid, verld, föresatser, allt var förgätet.

— Maria, älskade, dyra Maria! — utropade han och nedkastade sig för hennes fötter, i det han till sina glödande läppar förde hennes darrande hand. — O, Maria, i detta ögonblick fattar jag det oändliga, känner, att man i sekunden kan genomlefva mera än en lifslängd.

Maria kunde ej svara; det svindlade för hennes tankar. Det var liksom hon inblickat i en öppnad himmel, och det sköna, jungfruliga anletet återspeglade också en himmelsk salighet.

— Förstår du mig, Maria? — frågade slutligen Gustaf, och rösten susade likt en andesång.

— O ja, hafva vi icke alltid förstått hvar andra, Gustaf? — hviskade Maria med hela själens hängifvenhet. — Men sätt dig hos mig, Gustaf, — hviskade hon, liksom hon nu först bemärkt, att han hvilade för hennes fötter.

— Ack, du älskar mig, Maria? — frågade Gustaf med strålande öga. Maria svarade icke; men hennes hufvud sjönk sakta ned mot den älskade ynglingens bröst, och månen utbredde sin strålflod kring de lyckliga, hvilkas sammangjutna själar nu firade lifvets högtidsstund, en stund, hvilken, lik en evighetens aning, genombäfvar hjertat.

— Men din mors bref, Gustaf! — hviskade slutligen Maria.

— Dyra, goda Maria! — utbrast Gufstaf och var åter färdig att sjunka till hennes fötter, — om det är möjligt, gör du mig lyckligare genom din kärlek för min mor, än genom din kärlek till mig! O, hvad hon skall älska, hvad hon skall välsigna dig för hennes Gustafs sällhet! Det ligger en slägtskap mellan edra själar, som från början dragit mitt hjerta till dig; och så älskar jag min mor, Maria, att all den ljufva sympati, jag upptäckt mellan våra hjertan, hänför jag alltid till henne, af hvilken jag ärft det bästa i mitt väsen.

Nu uppläste Gustaf den älskade moderns bref, och vi vilja med Maria lyssna till dess innehåll, ehuru vi säkert icke kunna fatta de känslor, som de enkla raderna, den af sonlig kärlek darrande rösten, med hvilken de upplästes, väckte i Marias hjerta.

»Dyre, älskade Gustaf!

Du har länge fått vänta på bref från mig, och bland de bekymmer, som upptagit denna mellantid, har denna ditt hjertas ouppfylda längtan ömmast oroat min själ; och nu, mitt älskade barn, blir ersättningen för denna långa väntan endast en sorglig skildring af de hinder, som förorsakat den samma. Men man skall ej oroas öfver stormen, sedan han bytt sig i ett stilla lugn; man skall blott minnas honom för att vara tacksam, rätt tacksam mot Gud, som åter låter solen skina.

Mitt alltid svaga bröst har, som du hört af mitt förra bref, den senare delen af sommaren varit svagare än vanligt, och jag hade för fjorton dagar sedan det svåraste anfall, jag haft sedan din fars död.

Jag var nöjd att lemna verlden; ty försoningsnåden genomträngde mina synders moln. Jag fruktade intet, men hoppades allt. I min själ var ljus och frid; likväl längtade jag att ännu en gång se ditt öga, höra din röst, ännu en gång tacka dig för lifvets glädje och ännu en gång välsigna dig. Jag önskade detta ändå mera för din än min skull; mig väntade fröjder, högre än din omfamning, och jag gick till det land, der moderskärleken brinner heligare i ett oförvissnadt bröst; men du skulle stå qvar, ensam qvar på den tomma jorden, ensam med de mörka runor, som förkunnat dig din mors död, utan att ega minnet af hennes döende välsignelse. De små, värnlösa englar, som gråtande omgåfvo min säng, dessa din systers så älskade barn, utgjorde mången gång mitt hjertas djupa bekymmer; men jag lemnade dem till de faderlösas fader, och jag trodde, ehuru jag icke såg.

Ack, min gode, älskade Gustaf, du min tröst, min glädje! Hvad det är ljuft att böja sig under den gode vårdarens vilja, att dö sig sjelf och lefva honom! När jag trodde honom kalla mig hem, fröjdade mig budet; nu, då jag tror, att han vill, att jag ännu skall dröja, tackar jag honom derför. Jag tackar Gud, som lät mig lefva hos din systers barn, som lät mig lefva för att ännu en gång tala om hans kärlek med min Gustaf.

Jag hade icke velat säga dig, att jag varit så sjuk; men det är bäst, att min underrättelse förekommer andras. Du ser då, att det onda är bättre. Näst Gud, hafva vi att tacka vår gamla Anna för min räddning. Hon var och är outtröttlig i ömhet och ansträngning. Hon vederqvickte min själ med de oförgängliga skatter, hon hemtat i den eviga vishetsboken, och min kroppsliga varelse med de ömmaste omsorger. När alla tycktes öfvergifva mig, stod hon qvar. Ack, Gustaf, hvad är bildning, rikedom, börd? Endast arma tröstare mot den rena, varma menniskokärlek, denna sanna gudsfruktan, hvilken är hög i sin enkelhet och verksam i sin handling, som visar, att den store mästaren ännu har sina lärjungar på jorden.

Jag får icke glömma att säga dig, att den hemlighetsfulla handen blifvit mig räckt för andra gången, men hemlighetsfull som den första. Samma stil, samma sigill, endast den skilnaden, gåfvan denna gång var en half gång större än den första. Det var manna i öknen, och jag är viss, att Tegnérs af dig så omtyckta ord kunna lämpas på den okände: »Desto mera du delar med dig, desto mera har du qvar».

Nu börjar åter ditt akademiska sträfvande, och med hvad börjar du det? Med brist, försakelse och Axels godhet. Du sände mig ju det, hvarmed du kunnat uppfylla månget behof, och ändå har du förbjudit mig att tala derom. Men, min Gustaf, hvarföre dessa uppoffringar? Du vet ej huru de smärta min själ, på samma gång som jag tackar himlen för din kärlek, ditt goda hjerta. Men du gaf mig en gång ett svar, hvilket i sådana stunder så ofta tröstat mig. Det är många år sedan. Ack ja, det var när du skulle intagas på gymnasium, och jag, i sorgen öfver min fattigdom, under tårar utbrast, då jag såg allt fattas dig: — Ack, de lyckliga mödrar, som kunna gifva sina söner allt, ja, mer än allt hvad de behöfva!

— Ack, mamma, de äro ej lyckligare än du, — svarade du och kastade dig kärleksfullt i mina armar; — ty de mödrar, som kunna lemna sina barn det jordiska öfverflödet, gifva dem säkert icke så många och så varma förböner, icke så innerlig gudsfruktan som du gifvit din Gustaf! — Och i denna stund var jag den lyckligaste, den rikaste mor, som någonsin slutit ett älskadt barn till sitt hjerta. Ja, jag är det ännu, hvarje gång jag tänker på dessa dina ord. Ja, Gud välsigne dig, min ende, älskade son! Jag vet, att din lön skall varda stor, om du aldrig öfvergifver den goda vägen. När behofven och bekymren trycka dig, så mins Tobiæ ord till sin son: — Vi äro väl fattige; men vi få mycket godt om vi frukta Gud. — Och nu farväl, min dyre Gustaf! Helsa hjertligt de goda Sylvéns; tacka dem för all godhet mot dig. Helsa särskildt Axel! Han delar med dig mina böner och mitt hjerta. Säkert är det för hans skull, som Maria så ofta framstår för min själ, och som jag äfven under sömnen ser henne. Jag törs ej tänka på julen, ty jag vet, att du ej kan fira denna högtid i min hydda; men du ville det, och denna tanke skall blifva min jordiska julfröjd. Ännu en gång, måtte Gud välsigna dig, och det gör han, om du står fast i bön och renhet.»

Maria var djupt rörd, klara tårar hade under läsningen nästan öfversköljt hennes anlete, och ännu nedsmög då och då en klar perla bland kindens rosor.

En djup tystnad herskade i det lilla månbelysta rummet.

— Maria, se huru jag älskar dig, — började slutligen Gustaf, — då jag så låtit dig inblicka i min själs heligaste. Icke en gång Axel har jag så fört dit in; men för dig kan nu mera icke mitt hjerta gömma någon hemlighet, sedan jag för dig förrådt den skönaste. Jag ville också, att du skulle känna min mor, åtminstone ana hennes hjerta. Jag ville också, att du skulle veta huru fattig jag är.

Vid de sista orden sänktes Gustafs öga, och det höghvälfda bröstet höjde sig af en djup suck.

— »Vi äro väl fattige, Gustaf; men vi få mycket godt, om vi frukta Gud», — hviskade Maria med en engels röst och blickade fromt in i Gustafs öga. — Sade icke hon så?

I samma ögonblick inträdde Axel.

— Ack, I ären då lyckliga? — utbrast han, och hans ansigte uppklarnade underbart. — Ja, Gud vare lof, I ären det!

Gustaf räckte Axel den trofasta handen och Maria gömde de glödande kinderna vid broderns hjerta.

— Nu vill jag glömma alla egna barnsligheter; nu vill jag blott känna glädje, — fortfor Axel. — Min innerligaste önskan är uppfyld, — tillade han, och rösten darrade af öm rörelse. — Var trogen, Maria, och blif en gång lönen för den ädle Gustafs strider och mödor! Men i tysthet skall allt ännu gå, ingen förlofning, inga eder! Troheten är skönast obunden, och äfven om alla en gång skola gilla ert giftermål, skulle ingen nu gilla er förbindelse, — tillade han leende.

Nu rullade en gammalmodig vagn inpå gården.

— Nå, se der hafva vi vårt ressällskap till Upsala! — ropade Axel, som framgått till fönstret. — Nu går Maria in på sin kammare, och du, Gustaf, ner med mig, att mottaga herrar studenter; och så vexlas inga blickar, inga suckar, ty när allt är på så rediga fötter, är ju afskedet ej så svårt? — tillade han, och ett moln flög öfver pannan. Och ännu ett litet afskedsmöte lofvar jag er, — fortfor han skämtande; — men icke mera för denna gång!

---