Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke/Hans fäders Gud
| ← Titel och innehåll |
|
DEN STORA FRÅGAN → |
Åt alla håll sträckte sig urskogen, skådeplatsen för
bullersamma lustspel och tysta sorgespel. Här fortfor
kampen för tillvaron att rasa i hela sin gamla brutalitet. Britter och ryssar hade ännu icke översvämmat
landet vid regnbågens fot — här var just själva hjärtat av detta land — ej heller hade Nordamerikas guld
ännu köpt dess stora vidder. Vargflockar förföljde
ännu hjordar av vildrenar, utvalde de svaga och de
dräktiga och fällde dem lika obarmhärtigt som för
tusen och åter tusen generationer sedan. De tunnsådda
infödingarna böjde sig ännu under sina hövdingars
och medicinmäns välde; de utdrevo onda andar, brände
häxor, slogos med sina grannar och åto upp sina fiender med ett välbehag, som vittnade om ypperliga magar. Men landets stenålder led nu mot sitt slut. På
obanade vägar över okända vildmarker nalkades redan
stålets bärare — ljushyade, blåögda, energiska män,
inkarnationer av den rastlöshet, som utmärker deras
ras. Av tillfällighet eller beräkning, en och en eller
två och tre i sällskap, kommo de — ingen visste varifrån — kämpade, stupade eller gingo vidare, ingen
visste varthän. Prästerna rasade emot dem, hövdingarna samlade sina stridsmän och sten smattrade mot
stål, men till föga gagn. Liksom vatten sipprar ut
från en väldig reservoar, så trängde de fram genom de
mörka skogarna och bergspassen, färdades över
vattendragen i kanoter eller trampade med mockasinklädda
fötter väg för sina varghundar. De stammade från
ett stort släkte med talrika mödrar, men de pälsklädda
invånarna i Nordlandet hade ännu icke lärt sig inse
detta. Mången obesjungen vandringsman kämpade
sin sista strid och lät sitt liv under norrskenets kalla
flammor, så som hans medbröder gjorde på brännande
sandslätter och i ångande djungler, och så som de
skola fortfara att göra intill den tid, då deras släktes
öde har nått sin fullbordan.
Det var nära midnatt. Utmed horisonten i norr låg ett rosenfärgat skimmer, som bleknade åt väster och blev djupare i öster, markerande den dolda punkt, där midnattssolen befann sig. Den försvinnande dagen och daggryningen stodo varandra så nära, att där icke fanns någon natt, utan endast ett sammansmältande mellan dag och dag, en knappt märkbar övergång mellan solvarven. Regnfågeln pep ett sakta »godnatt», och rödhakesångaren sjöng med full hals »god morgon». Från en ö midt i Yukon gav en koloni vildfåglar luft åt sitt ändlösa missnöje, medan en islom skickade sitt gäckande skratt tillbaka över en lugn sträcka av floden.
I förgrunden vid stranden, som här bildade en liten udde, lågo en del kanoter av björkbark i två- och tredubbla rader. Spjut med elfenbensklinga, pilar med benspets, bågar med bockskinnsremmar och simpla fällor av korgflätning utvisade, att laxen måste hålla på att leka i flodens gyttjiga strömfåra. Från bakgrundens labyrint av torkställningar och djurhudstält hördes fiskarfolkets röster. Ynglingar rasade i upptåg med varandra eller nojsade med flickorna, och de äldre kvinnorna, som voro ur leken, emedan de redan fyllt sin tillvaros ändamål i fråga om släktets fortplantning, pratade, medan de flätade rep av slingervinrankans färska rötter. Vid deras fötter lekte och kivades deras nakna avföda eller tumlade omkring i smutsen med de brungula varghundarna.
På ena sidan om lägerplatsen och påfallande avskilt från densamma fanns ett annat läger, bestående av två tält. Men detta läger var en vit mans. Det bevisades tydligt först och främst genom valet av plats. I händelse av anfall behärskade det indianlägret på ett avstånd av hundra yards; gällde det försvar, så hade det fördelen att ligga högt och ha en fri plats framför sig; och led man nederlag, så hade man endast tjugu yards utför sluttningen ner till kanoterna. Från ett av tälten hördes ett sjukt barns gnällande skrik och moderns gnolande sång. Ute i det fria sutto två män och pratade vid de falnande glöden av en eld.
»Vad? Jag kyrkan tillgiven som en god son? Bien! Hyser så stor kärlek till henne, att jag har användt mina dagar på att fly henne och mina nätter på att drömma om hur jag gjort räkenskap med henne. Hör på!» Mannen — bastard av vit och indian — höjde rösten så att den lät som ett ilsket morrande. »Jag är född vid Red River. Min far var vit, lika vit som ni. Men ni är yankee, och han var britt, en gentlemans son. Och min mor var dotter till en hövding, och jag var en man. Ja — och det var inte så lätt att se vad slags blod som rann i mina ådror, för jag levde bland de vita och var en av dem, och min fars hjärta slog i mitt bröst. Och så var det så, att det fanns en flicka — en vit flicka — som såg på mig med milda ögon. Hennes far hade mycket jord och många hus, och han var en förnämlig man bland sitt folk, och han hade franskt blod i sina ådror. Han sade, att flickan inte visste vad hon ville, och han talade många ord med henne och blev vred över att hon hade fått sådana tankar.
Men hon visste vad hon ville, och vi skyndade oss till prästen. Men hennes far hade kommit till honom före oss med lögnaktiga ord eller falska löften — jag vet inte vad. Så att prästen var styvnackad och ville inte hjälpa oss att få leva tillsammans med varandra. Liksom det i begynnelsen var kyrkan, som inte ville ge sin välsignelse till min födelse, så var det nu återigen kyrkan, som vägrade mig giftermål och färgade mina händer med människors blod. Bien! På det sättet har jag ju all orsak att hysa kärlek till kyrkan. Nå — jag slog prästen på hans käringmun, och vi togo ett par raska hästar, flickan och jag, och redo till Fort Pierre, där det fanns en präst med godt hjärta. Men tätt efter oss följde hennes far och bröder och andra män, som han hade samlat omkring sig. Och vi kämpade medan hästarna flögo framåt, tills jag hade gjort tre sadlar tomma och våra övriga förföljare begåvo sig bort och fortsatte till Fort Pierre. Så styrde vi kurs österut, flickan och jag, till höjderna och skogarna, och där levde vi tillsammans, och vi voro inte vigda — och detta var ett verk av den goda kyrkan, som jag älskar som en son.
Men märk nu väl — ty detta är en egenhet hos kvinnan, vars väsen ingen man kan förstå. En av sadlarna jag hade tömt var hennes fars, och de följande hästarna hade krossat honom under sina hovar. Det sågo vi, flickan och jag, men jag skulle ha glömt det, om hon inte haft det i minne. Och under aftonens stillhet, sedan dagens jakt var över, kom det emellan oss, och under nattens tystnad, då vi lågo under stjärnorna och skulle ha varit ett. Det fanns där alltid. Hon sade aldrig någonting om det, men det satt vid vår eld och skilde oss åt. Hon försökte hålla det tillbaka, men i sådana stunder reste det sig, tills jag kunde läsa det i hennes ögon och höra det på hennes andedrag.
Så födde hon mig till sist ett barn, ett flickebarn, och dog. Då gick jag till min mors folk för att barnet skulle bli lagt till ett varmt bröst och kunna leva. Men mina händer voro våta av människoblod, ser ni — för kyrkans skull — våta av människoblod. Och från Norden kommo ryttare för att söka efter mig, men min moders bror, som då var hövding efter sin far, gömde mig och gav mig hästar och föda. Och vi begovo oss av, mitt flickebarn och jag, ända till landet vid Hudson Bay, där vita män voro få och inte gjorde många frågor. Och jag arbetade för kompaniet som jägare, som vägvisare och hundkörare, tills mitt flickebarn hade växt upp till kvinna, lång och smärt och fager att skåda.
Ni vet, att vintern är lång och enslig och alstrar onda tankar och onda gärningar. Faktoriföreståndaren var en hård man, och djärv. Och han var icke sådan, att en kvinna kunde finna behag i att se på honom. Men han hade kastat sina ögon på mitt flickebarn, som nu var kvinna. Guds moder! Han skickade mig bort på en långfärd med hundarna, för att han skulle kunna — ja, ni förstår — han var en hård man och utan hjärta. Hon var så vit och hennes själ var vit, och hon var en god kvinna och — nåja, hon dog.
Det var en bister köld den kvällen jag kom tillbaka, och jag hade varit borta i månader, och hundarna haltade svårt då jag kom till fortet. Indianerna och männen av blandad ras sågo på mig under tystnad, och jag kände en fruktan jag vet inte för vad, men jag sade ingenting förrän hundarna hade fått sin föda och jag hade ätit så som det hövdes en man med arbete framför sig. Men då talade jag och begärde förklaring, och de ryggade tillbaka för mig i fruktan för min vrede och för vad jag skulle göra. Men historien kom fram, den eländiga historien, ord för ord och dåd efter dåd — och de förvånade sig över att jag kunde vara så lugn.
När de hade slutat, gick jag till föreståndarens hus, och jag var lugnare då än nu, då jag berättar om det. Han hade varit rädd och kallat halvbloden till hjälp, men de tyckte inte om hans dåd och hade låtit honom ligga som han hade bäddat åt sig. Så hade han flytt till en präst. Jag följde efter dit. Men när jag kom fram, stod prästen i min väg och talade milda ord och sade, att när en man var vred, skulle han varken gå åt höger eller vänster, utan rakt till Gud. Med en faders rättmätiga vrede fordrade jag, att prästen skulle gå ur vägen för mig, men han sade, att jag endast kunde komma fram över hans döda kropp och besvor mig att bedja. Ser ni, det var kyrkan igen — alltid kyrkan — och jag gick över hans döda kropp och skickade föreståndaren att möta mitt flickebarn inför hans gud, som är en dålig gud — de vita männens gud.
Och så blev där stor uppståndelse och bud skickades till stationen nedanför, men jag kom undan. Genom Stora Slavsjöns land, utför Mackenzieflodens dal till den aldrig smältande isen, över Vita Bergen, förbi Yukons stora krökning ända hit till denna plats. Och från och med den dagen är ert ansikte det första jag har skådat av dem som tillhöra min fars folk. Måtte det också bli det sista! Folket här, som är mitt folk, är ett enkelt folk, och jag har blivit en hedrad man bland dem. Mitt ord är deras lag, och deras präster göra vad jag bjuder, i annat fall skulle jag inte kunna lida dem. Då jag talar på deras vägnar, talar jag på mina egna. Vi fordra att få vara i fred. Vi vilja inte veta av ert släkte. Om vi tilläte er att sitta vid våra eldar, så skulle er kyrka, edra präster och gudar snart komma efter er. Och kom ihåg, att varje vit man, som kommer till min by, skall jag tvinga att förneka sin gud. Ni är den förste, och jag ger er nåd. Men det är bäst att ni går — och gör det fort.»
»Jag är inte ansvarig för mina bröder», svarade den andre mannen, i det han stoppade sin pipa med begrundande min. Hay Stockard var emellanåt lika betänksam i ord som han var övermodig i handling, men bara ibland.
»Jag känner ert släkte», förklarade den förste. »Edra bröder äro många, och det är ni och de edra som bana väg för dem att följa. Med tiden skall landet komma i deras händer, men inte i min tid. Redan, så har jag hört, ha de nått den Stora flodens huvudflöden, och långt där nedanför äro ryssarna.»
Hay Stockard lyfte hastigt på huvudet. Detta var en överraskande geografisk upplysning. Vid Hudson-Baystationen Fort Yukon hade man en annan uppfattning av flodens lopp — trodde att den föll ut i Norra Ishavet.
»Yukon faller således ut i Behrings hav?» frågade han.
»Det vet jag inte, men nedanför äro ryssar, många ryssar. Och det finns det varken här eller där. Ni kan gå och se med egna ögon. Men uppför Koyukuk skall ni inte gå, så länge prästerna här och de stridbara männen göra vad jag bjuder. Delta befaller jag, Röde Baptiste, som är överhuvud för detta folk och vars ord gäller som lag.»
»Och skulle jag inte kunna gå ned till ryssarna eller tillbaka till mina bröder?»
»Då skall ni gå med snabba fötter till er gud, som är en dålig gud och de vita männens gud.»
Drypande blodröd höjde solen sig över horisonten i norr. Röde Baptiste steg upp, nickade kort och återvände till sitt läger genom purpurfärgade skuggor och under rödhakesångarnas kvitter.
Hay Stockard rökte slut på sin pipa vid elden. Stirrande på rökvirvlarna och kolen sökte han föreställa sig riktningen av Koyukuks okända övre lopp — den sällsamma strömmens, som här ändade sin arktiska färd och blandade sitt vatten med den gyttjiga Yukonflodens. Om man finge sätta tro till en skeppsbruten sjömans sista ord, som hade gjort den fruktansvärda färden till lands, och om flaskan med guldstoft, som han hade i sin skinnväska, bevisade någonting, så skulle Norden ha sin skattkammare någonstädes däruppe i detta vinterns land. Och som portvakt stod Röde Baptiste, den halvengelske bastarden och renegaten, på post för att stänga vägen dit upp.
»Ba!» Hay Stockard sparkade omkring glöden, reste sig i sin fulla längd, sträckte sig lättjefullt och vände sig sedan med obekymrat sinne mot den flammande norden.
Hay Stockard svor till barskt på sitt modersmåls
enstaviga sätt. Hans hustru lyfte sin blick från grytor
och pannor och lät den med ett skarpt forskande
uttryck följa samma riktning som hans utåt floden.
Hon var från Taslins Land och väl förfaren i sin
mans uttryckssätt, då han gav luft åt häftig sinnesrörelse.
Vad den än gällde — från en bristande snöskorem
till och med faran för plötslig död — kunde
hon mäta stundens vikt och betydelse efter kraften
och antalet av hans svordomar. Och därför visste
hon nu, att det var fråga om någonting som förtjänade
att uppmärksammas. En lång kanot, från vars
paddlande åror den sjunkande solens strålar återkastades,
nalkades uppifrån floden och styrde kurs mot landningsplatsen.
Hay Stockard betraktade båten med
spänd uppmärksamhet. Tre män lyfte och sänkte,
lyfte och sänkte med taktfast säkerhet — men en röd bandanna, lindad omkring ett av de tre huvudena,
fängslade och kvarhöll hans blick.
»Bill!» ropade han. »Hallå, Bill!»
En slankig jätte med knekande gång tumlade ut från ett av tälten, gäspade och gnuggade sömnen ur ögonen. Så fick han sikte på den främmande kanoten och blev ögonblickligen klarvaken.
»Vid den hoppande Metusalem! Den fördömde himlalotsen!»
Hay Stockard nickade bistert och sträckte sig till hälften efter sin bössa, men så ryckte han på axlarna.
»Ge’n ett skott», föreslog Bill, »så blir vi av me’n. Han kommer alldeles säkert att fördärva oss, om vi inte gör’et». Men den andre avböjde detta drastiska förslag och vände sig om, tillsade kvinnan att återvända till sitt arbete och ropade sedan Bill tillbaka från stranden. De bägge indianerna i kanoten förtöjde farkosten nere vid stranden, medan den vite resenären i den granna huvudbonaden begav sig uppåt land.
»Liksom Paulus av Tarsus giver jag er min hälsning! Frid vare med eder och nåd inför Herren!»
Hälsningen mottogs buttert och utan ord.
»Till er, Hay Stockard, hädare och filisté, min hälsning! Ert hjärta är fånget av lusten till mammon, ert sinne behärskas av sluga djävlar, och i ert tält har ni denna kvinna, med vilken ni lever i lösaktighet. Och på grund av alla dessa synder kommer jag, Sturges Owen, Herrens apostel, till er här i vildmarken för att mana och bjuda er att ångra och övergiva edra missgärningar.»
»Spar ert pladder! Spar ert pladder!» utbrast Hay Stockard vresigt. »Ni kommer att behöva allt vad ni kan och lite till för Röde Baptiste där borta.»
Han visade bortåt indianlägret, varifrån Röde Baptiste höll skarp utkik och försökte urskilja de nykomna. Sturges Owen, ljusspridare och Herrens apostel, gick fram till randen av branten och befallde sina män att bära upp vad som behövdes för att slå läger. Stockard följde efter honom.
»Hör på», sade han, i det han grep missionären i axeln och svängde om honom, »sätter ni värde på att få behålla ert skinn?»
»Mitt liv är i Herrens hand, jag är en arbetare i hans vingård», svarade Sturges Owen högtidligt.
»Å, håll inne med det där! Har ni aptit på att bli martyr?»
»Om så är Herrens vilja.»
»Nå, det målet står er till buds här när som helst, men först vill jag ge er ett råd. Ni kan följa det eller inte, hur ni vill. Om ni stannar här, blir ni hejdad midt i er verksamhet. Och detta öde drabbar inte allenast er, utan också edra följeslagare, jämte Bill, min hustru...»
»... som är en Belials dotter och inte lyssnar till det sanna evangeliet.»
»... och mig. Ni bringar inte endast fördärv över er själv, utan även över oss. Jag var infrusen tillsammans med er förra vintern, som ni nog kommer ihåg, och jag vet att ni är en god människa och en dåre. Om ni anser det vara er plikt att arbeta med hedningarna, så kan det ju vara godt och väl; men gå förnuftigt till väga. Den där mannen Röde Baptiste är inte indian. Han tillhör vår gemensamma ras och är lika stor tjurskalle som någonsin jag — lika ursinnig fanatiker åt den ena riktningen som ni åt den andra. När ni bägge drabba samman, blir det ett helvetes oväsen, och jag har ingen lust att bli inblandad i det. Förstår ni? Lyd mitt råd och ge er av härifrån. Om ni far utför strömmen, träffar ni på ryssarna. Det måste finnas grekisk-katolska präster bland dem, och de ska nog skaffa er lyckligt och väl fram till Behrings hav — där Yukon faller ut — och därifrån blir det inte svårt att komma tillbaka till civilisationen. Lita på mina ord och laga att ni kommer härifrån så fort vår Herre vill tillåta.»
»Den som har Herren i hjärtat och evangelium i sin hand fruktar varken människor eller djävul», svarade missionären ståndaktigt. »Jag vill träffa denne man och brottas med honom. Att återföra en avfälling till fårahuset är en större seger än att vinna tusen hedningar. Den som är stark i det onda kan bli lika mäktig i det goda, vilket bevisas av Saul, som reste upp till Damaskus för att föra kristna fångar med sig till Jerusalem. Och under vägen hörde han Frälsarens röst, som ropade: Saul, Saul — vi förföljer du mig? Varefter Paulus omvände sig till Herren och blev sedermera en av de verksammaste att frälsa själar. Och liksom denne Paulus av Tarsus arbetar jag i Herrens vingård; jag vill bära prövning och vedermöda, förakt och bespottelse, slag och pina för Herrens skull. — Bär upp den lilla påsen med te och en kittel vatten!» ropade han i nästa ögonblick till sina följeslagare. »Och glöm inte renköttet och pannan.»
Då hans män, som han själv hade omvändt, kommo i land, föllo alla tre på sina knän med händer och ryggar lastade med lägerattiraljer och tackade Gud för sin lyckliga framkomst efter färden genom vildmarken. Hay Stockard betraktade dem med en min av hånfullt ogillande; det romantiska och högtidliga i deras förehavande gick förlorat för hans prosaiska sinne. Röde Baptiste fortfor att stirra tvärsöver den fria platsen; han kände igen de bedjandes välbekanta ställning, och han tänkte på den unga kvinnan, som på höjder och i skogar hade delat hans läger under stjärnevalvet, och på flickebarnet, som vilade någonstädes vid den kulna Hundson’s Bay.
»Nej, tusan, Baptiste — skulle aldrig kunna ha en
tanke på det. Inte för ett ögonblick. Medger att
karlen är en dåre och till föga gagn i världen, men
jag kan i alla fall inte lämna ut honom, förstår ni!»
Hay Stockard gjorde ett uppehåll och försökte sedan kläda sin primitiva etik i ord.
»Han har förargat mig, Baptiste, både förr och nu, och vållat mig allehanda besvärligheter. Men ni förstår väl i alla fall — han är av samma ras som jag — en vit man — och — och — ja, jag skulle aldrig kunna köpa mitt liv med hans, inte ens om han vore neger.»
»Må så vara», gav Röde Baptiste till svar. »Jag har lämnat er fritt val. Jag skall nu komma med mina präster och krigare, och antingen skall ni förneka er gud eller också dödar jag er. Överlämna prästen åt mig, så må ni draga hädan i frid. I annat fall ändas er bana här. Mitt folk är emot er, till och med barnen. Se dit — de ha just nu stulit edra kanoter.»
Han pekade nedåt floden. En hop nakna pojkar hade drivit med strömmen från en udde där ovanför, kastat loss kanoterna och dragit dem ut i strömmen. När de hade kommit ur skotthåll för reffelbössorna, klättrade de uppöver båtkanterna och rodde i land.
»Låt mig få prästen, så skall ni få igen båtarna. Nå! Säg ifrån, men utan förhastande.»
Stockard skakade på huvudet. Hans blick föll på kvinnan från Teslins Land, som satt där med hans gosse vid bröstet, och han skulle ha sviktat i sitt beslut, om han icke hade sett upp på männen framför sig.
»Jag är inte rädd», förklarade Sturges Owen. »Herren bär mig i sin högra hand, och jag är redo att gå allena till denne otrognes läger. Det är icke för sent. Tron kan flytta berg. Till och med i elfte timmen kan jag vinna hans själ för den sanna tron.»
»Sätt krokben för den kanaljen Baptiste och tag honom fast», viskade Bill hest i örat på sin herre, medan missionären fortfor att tala till hedningen. »Håll honom kvar som gisslan och pina honom, om de andra bli obehagliga.»
»Nej», svarade Stockard. »Jag gav honom mitt ord på att han skulle få tala med oss utan att ofredas. Vanliga krigslagar, Bill — bara vanliga krigslagar. Han har handlat ärligt, varnat oss och allt så’nt där, och — ja, för tusan, karl, jag kan inte bryta mitt ord!»
»Ni behöver då aldrig vara rädd för att inte han håller sitt.»
»Tvivlar inte på det, men jag vill inte att ett halvblod skall överträffa mig i redlighet. Men varför inte göra som han vill — om vi skulle ge honom missionären och få ett slut på saken?»
»Ne-ej, ånej», sade Bill tveksamt och utdraget.
»Klämmer skorna — va?»
Bill rodnade litet och svarade ej. Röde Baptiste väntade ännu på det slutliga avgörandet. Stockard gick fram till honom.
»Så här står det till, Baptiste. Jag kom till er by i avsikt att färdas uppför Koyukuk. Utan någon ond avsikt. Mitt hjärta var fritt från ondt. Det är så ännu. Så kommer den här prästen, som ni kallar honom. Jag har inte fört honom hit. Han skulle ha kommit antingen jag var här eller inte. Men då han nu är här och han tillhör mitt folk, måste jag bistå honom. Det skall jag. Och det blir inte någon barnlek. När leken är slut, skall er by vara tyst och öde, ert folk ödelagt som efter en hungersnöd. Visserligen ska vi också vara borta, såväl som de flesta av edra krigare, men...»
»Men de kvarlevande få sedan vara i fred; främmande gudars och främmande prästers prat skall inte surra i deras öron.»
De bägge männen ryckte på axlarna och vände sig bort från varandra; halvindianen vände tillbaka till sitt eget läger. Missionären ropade sina bägge följeslagare till sig, och alla tre försjönko i bön. Stockard och Bill började bearbeta de fåtaliga furorna i närheten med sina yxor och fällde dem till lämpliga barrikader. Barnet hade somnat, och kvinnan lade det på en hög med djurhudar, varefter hon hjälpte till med att befästa lägret. Tre sidor förskansades på samma sätt, och den branta sluttningen bakom skyddade mot anfall ifrån detta håll. Då dessa anordningar voro avslutade, gingo de bägge männen ut på den öppna platsen och röjde här och där undan spridda buskar. Från det motsatta lägret hördes dånet av krigstrummor och prästernas röster, som eggade folket till vrede.
»Det värsta är väl att de komma rusande i massor», klagade Bill, då de vände tillbaka med sina yxor över axlarna.
»Och att de vänta till midnatt, då det är för skumt att skjuta.»
»Således aldrig för tidigt att sätta leken i gång.» Bill bytte ut yxan mot en reffelbössa och tog omsorgsfullt stöd. En av medicinmännen, som var längre än sina stamförvanter, urskildes mycket tydligt. Bill tog sikte på honom.
»Färdigt?» frågade han.
Stockard öppnade ammunitionslådan, anvisade kvinnan en plats, där hon var i säkerhet, och gav Bill tecken att skjuta. Medicinmannen föll. Ett ögonblick rådde djup tystnad, men så höjdes ett vildt tjut och en skur av benpilar ven genom luften.
»Jag skulle vilja se på den där kanaljen jag fällde», förklarade Bill, i det han lade in en ny patron. »Jag kan svära på att jag träffade honom midt emellan ögonen.»
»Tjänade till ingenting!» Stockard skakade på huvudet med dyster uppsyn. Baptiste hade tydligen lugnat de mest krigslystna av sina män, och i stället för att framkalla en attack vid dagsljus hade skottet föranledt en hastig reträtt. Indianerna drogo sig utom skotthåll, ut från byn.
Medan omvändelseivern svallade som högst och Sturges Owen känt sig som buren av Guds hand, skulle han utan tvekan ha vågat sig in i den otrognes läger, lika beredd på ett mirakel som på martyrdöden. Men under den väntan, som nu följde, lade sig småningom fanatismens feberglöd och den naturliga människan tog ut sin rätt. Fysisk fruktan trädde i stället för extatiskt hopp, kärleken till livet överröstade kärleken till Gud. Det var ingenting nytt. Han kände svagheten komma över sig, och han kände igen den sedan gammalt. Han hade kämpat mot den och blivit överväldigad av den förut. Han kom ihåg huru han i ett kritiskt ögonblick, medan de andra arbetade som vanvettiga med sina åror mot flodens vältrande och dånande ismassor, hade släppt sin åra och i förtvivlan ropat till Gud om förbarmande. Och det hade också funnits andra tillfällen. Hågkomsten av detta var ingalunda behaglig. Han kände sig skamsen över att hans ande var så svag och köttet så starkt. Men — kärleken till livet, kärleken till livet! Han kunde ej bli den kvitt. På grund av den hade hans förfäder sedan urminnes tider fortplantat sitt släkte, och på grund av den var han bestämd att fortplanta sitt. Hans mod, om man kunde benämna det så, var alstrat av fanatism. Stockards och Bills mod var ett fasthållande vid djupt rotade ideal. Icke så att kärleken till livet var mindre hos dem, men kärleken till rasens traditioner var större — de voro icke utan fruktan för döden, men de voro tillräckligt modiga att ej vilja köpa sitt liv med skam.
Missionären reste sig, för ögonblicket behärskad av offervillighet. Han till hälften kröp över barrikaden för att bege sig till det andra lägret, men så sjönk han till marken, skälvande i hela sin kropp, och klagade: »Anden är villig! Anden är villig! Vem är jag, att jag skulle kunna förändra Guds rådslut? Innan världens grund lades, voro alla ting skrivna i livsens bok. En mask som jag — skulle jag kunna utplåna en enda sida eller minsta ord därav? Anden är villig att följa Guds vilja.»
Bill sträckte sig över barrikaden, lyfte upp prästen och skakade honom häftigt utan att säga ett ord. Sedan släppte han denna massa av skälvande nerver och riktade i stället sin uppmärksamhet på de bägge omvända. Men hos dem märktes föga fruktan; de tycktes med glad iver bereda sig på den kommande striden.
Stockard hade med låg röst talat med kvinnan från Teslin, och nu vände han sig om och såg efter missionären.
»Skaffa honom över hit igen», befallde han Bill.
Och sedan Sturges Owen hade blivit vederbörligt placerad framför honom, kommenderade han: »Seså — gör oss nu till man och hustru, och raska på med det.» Därefter vände han sig till Bill och sade i urskuldande ton: »Det kan ingen veta hur den här affären slutar, så jag kom att tänka på, att det kan vara så godt att ha sina saker klara.»
Kvinnan lydde sin vite herres befallning. För henne var vigseln utan all betydelse. Enligt sin åskådning var hon hans hustru och hade varit det från och med första dagen av deras samliv. De bägge roddarna tjänstgjorde som vittnen. Bill stod bredvid missionären och hjälpte honom till rätta, då han stapplade. Stockard lade orden i kvinnans mun, och när ringen skulle sättas på, fattade han i brist på bättre om hennes finger med tummen och pekfingret.
»Så — kyss nu bruden!» dundrade Bill. Och Sturges Owen var svag nog att icke lyda.
»Och döp nu barnet!»
»Raskt och ordentligt!» kommenderade Bill.
»Skall göra oss färdiga till långresa», förklarade fadern, i det han tog gossen ur moderns armar. »Jag var en gång ute på färdväg och hade allting med mig utom salt. Kan aldrig glömma det. Och om nu hon och gossen gå över på andra sidan i natt, så är det bäst att de äro beredda. Ett försök på måfå, förstår du, Bill — men som aldrig kan skada.»
Ett kärl med vatten hämtades, och efter dopet lades barnet i säkert skydd i ett hörn invid barrikaden. De bägge männen gjorde upp eld och kvällsvarden tillagades.
Solen ilade mot norr och sänkte sig mot horisonten. Skyarna därborta blevo blodröda. Skuggorna förlängdes, dagsljuset mattades, och i skogens dunkla djup dog så småningom livet bort. Till och med vildfåglarna ute på floden upphörde med sitt hesa tjattrande och uppförde den nattliga farsen att gå till vila. Infödingarnas oväsen i det motsatta lägret blev emellertid allt högljuddare, krigstrummorna ljödo, och vilda stridssånger uppstämdes. Men när solen gick ned, upphörde deras tumult. Vid midnatt rådde fullkomlig stillhet. Stockard reste sig på knä och späjade över trädstammarna. En gång jämrade sig gossen i sömnen, och detta irriterade honom. Modern lutade sig ned över den lille, men han hade somnat in igen. Tystnaden var fullkomligt ljudlös. Plötsligt började rödhakesångarna sjunga med full hals. Natten var förbi.
En flod av mörka gestalter strömmade ut över den öppna platsen. Pilar visslade, och det sjöng i bågsträngarna. Reffelbössorna svarade med skarpa tungor. Ett spjut, som kastats med kraftig arm, genomborrade kvinnan från Teslin, där hon satt lutad över barnet. Och en pil dök in mellan trädstammarna och fastnade i missionärens arm.
Ingenting hejdade de framstormande. Midt på den fria platsen lågo högar av lik, men de kvarlevande rusade vidare och störtade sig mot och över barrikaden som en väldig havsvåg. Sturges Owen flydde till tältet, och de tre andra männen sopades omkull och begravdes under den framvältande människofloden. Hay Stockard var den ende som åter kom upp till ytan, han kastade undan infödingarna som gnällande hundvalpar. Han hade lyckats få tag i en yxa. En mörk hand grep tag i barnets nakna fot och drog fram den lille under hans mor. Den späda kroppen virvlade om i luften en armslängd från handens ägare och krossades mot trädstammarna. Stockard klöv gärningsmannens huvud ända ned till hakan och röjde rum omkring sig. Kretsen av vilda ansikten slöt sig allt närmare omkring honom, spjut och pilar regnade över honom som en störtskur. Solen stack upp, och de stridande svängde av och an i det purpurfärgade dunklet. Två gånger, då hans yxa fastnat för att han huggit för djupt, kastade de sig över Stockard, men han slängde dem åter åt sidan. Fallna fiender hopade sig omkring honom, han trampade på döda och döende, marken var slipprig av blod. Och dagsljuset blev allt starkare och fåglarna sjöngo... Då drogo sig de anfallande tillbaka från honom helt förfärade och han stödde sig flämtande mot sin yxa.
»Vid min själ!» ropade Röde Baptiste. »Du är sannerligen en man. Förneka din Gud, så må du leva.»
Stockard svor på att han icke skulle göra det, sakta men med eftertryck.
»Se, se! Feg som en kvinna!» Det var Sturges Owen som fördes fram till halvindianen.
Förutom rispan i armen var missionären osårad, men hans ögon stirrade vildt omkring i vanvettig förskräckelse. Hädaren Stockards hjältegestalt, späckad med sår och pilar, trotsigt stödd mot sitt vapen, likgiltig, okuvlig, överlägsen, fängslade hans irrande blick. Och han kände en stor avund mot denne man, som kunde så lugnt nalkas dödens mörka portar. Helt säkert hade Kristus varit av samma art — men icke han, Sturges Owen. Och varför inte han? En svag förnimmelse av det nedärvdas förbannelse smög sig över honom — sin feghet hade han fått i arv från det förflutna, och han fylldes av vrede mot den skapande kraften, huru den än symboliserades, som hade gjort honom, sin tjänare, så svag. Till och med en kraftigare man skulle ha frestats till avfall genom en sådan vrede och under sådana omständigheter, och för Sturges Owen var det oundvikligt. I sin fruktan för människors vrede skulle han trotsa Guds. Han hade blivit uppfostrad till att tjäna Herren endast för att bli slagen till jorden. Han hade fått tro, men var utan trons kraft, han hade fått ande, men saknade andens styrka. Detta var orättvist.
»Var är nu din gud?» frågade halvindianen.
»Jag vet inte.» Han stod rak och stel, som då ett barn läser upp sin katekesläxa.
»Har du någon gud alls?»
»Jag har haft det.»
»Och nu?»
»Nej.»
Hay Stockard strök undan blodet från sina ögon och skrattade. Missionären betraktade honom nyfiket som i en dröm. En känsla av oändligt avstånd kom över honom, som om han hade förflyttats långt bort. I vad som där hade händt och vidare skulle ske hade han ingen del. Han var blott en åskådare — på långt håll — ja, på mycket långt håll. Han hörde endast otydligt att Baptiste sade:
»Mycket bra! Se till, att den där mannen blir fri och att intet ondt händer honom. Låt honom ge sig av härifrån i frid. Ge honom en kanot och proviant. Må han ställa sin färd till ryssarna och berätta för deras präster om Röde Baptiste, i vars land det inte finns någon gud.»
De ledde missionären fram till sluttningen, men där stannade de med honom för att bevittna sista scenen av sorgespelet. Halvindianen vände sig nu till Hay Stockard.
»Det finns ingen gud», dikterade han.
Stockard svarade med ett skratt. En av de unga infödingarna höjde sitt krigsspjut till kast.
»Har du någon gud?»
»Ja! Mina fäders gud.»
Han grep bättre tag om yxan. Röde Baptiste gav ett tecken, och spjutet flög rakt emot Stockards bröst. Sturges Owen såg dess spets tränga ut genom mannens rygg — han såg honom vackla med ett skratt och såg att spjutskaftet rände in längre, då han föll framstupa över det. Och så gick han ner till floden för att till ryssarna framföra hälsningen från Röde Baptiste, i vars land det icke fanns någon gud.