Harald Hjärne/04

[ 59 ]

IV.

Hjärne som politiker.

DEN DJUPA känsla av sammanhanget mellan D historia och politik, som kännetecknade Hjärnes historiska åskådning, gjorde det naturligt, att han ägnade livligt intresse och djupgående studier åt samtidspolitiken. Liksom han lät sin historiska forskning befruktas av politikerns synpunkter, så var han i sin politiska gärning historikern, med de stora perspektiven och den genomträngande skarpblicken. Så framstod han såsom en i vårt politiska liv under de senare decennierna så gott som ensamstående gestalt, även här icke så mycket specialisten som den universelle politikern, idéspridaren och folkuppfostraren. Minst av allt var han partipolitiker; han gällde tidvis för liberal, tidvis för konservativ, han lät till och med själv etikettera sig på det ena eller andra sättet, men han svor aldrig på partiprogrammet och lät aldrig infånga sig helt i någon partifålla; hans åskådningar bröto eller gingo utöver partiernas skiljelinjer. Hjärnes håg och lynne lågo i hög grad för politiken. Han hade, särskilt i yngre år, det friska stridshumöret, som gav och tog emot hugg med samma glada mod, [ 60 ]den saftiga humorn och den oförbränneliga vitaliteten. Strängt taget var det blott ett som han aldrig kunde förlika sig med: trumpenheten, gudsnådligheten, den gravitetiska värdigheten. Icke förgäves hade han gått i skola hos den politiske humorns mästare, Aristofanes.

Hjärnes aktiva deltagande i det politiska livet som riksdagsman inskränkte sig till en jämförelsevis kort period av hans liv, men redan långt dessförinnan hade han blivit en politisk förgrundsfigur dels i egenskap av ofta hörd politisk talare och debattör, dels och framför allt genom sin publicistiska verksamhet. Påbörjad redan i hans unga år fortsattes denna ända till hans död och sträckte sig till ett stort antal tidningsorgan: Göteborgsposten (1870-talet), Svensk Tidskrift (under dess olika skeden), Aftonbladet (1880-talet), Fyris (1880- och 90-talen), Svenska Dagbladet (särskilt efter dess omläggning 1897), Stockholms Dagblad (särskilt 1906 och följande år), Nya Dagligt Allehanda (från 1914) och även andra. Ett stort antal av dessa tidningsartiklar äro omtryckta i hans förut omtalade samlingar, varjämte åtskilliga av hans politiska tal och föredrag tryckts separat.

Hjärnes publicistiska verksamhet inleddes med cen rad av osignerade men lätt igenkännliga artiklar i Göteborgsposten under åren 1873 och 1874. Redan här röja sig åtskilliga drag, både [ 61 ]vad stil och synpunkter beträffar, som förebåda den blivande publicisten Hjärne. Särskilt det polemiska draget framträder starkt. En av de polemiker, som han förde, gällde den s. k. lotsningsfrågan, d. v. s. den tvist, som uppstått mellan Sverige och Danmark med anledning av att Danmark hävdat sin lotsningsrätt i Sundet mot ett enskilt skånskt bolag, som bildats för att hålla frilotsar därstädes. Saken hade rört upp mycken nationell lidelse, men Hjärne ställde sig, så gott som ensam inom hela den svenska tidningspressen, på Danmarks sida och förfäktade den mening, som vid överenskommelsen mellan regeringarna också blev följd. Vidare polemiserade Hjärne vid samma tid mot Viktor Rydberg i Göteborgs Handelstidning, som ivrigt tagit sig an Islands strävan efter självständighet, i det han försvarade Danmark mot tillvitelsen för förtryck och ironiserade över det romantiska svärmeriet för det »urnordiska» Island. I båda dessa fall fick Hjärne tillfälle att betona vikten av god skandinavisk grannsämja, och han gav tillika prov på den osentimentala syn på politiken och det oberoende av gängse meningar, som alltjämt skulle utmärka honom.

Sistnämnda egenskap framträder också i ett par artiklar, som Hjärne kort därefter skrev i Svensk Tidskrift (Statsreglering och Konungamakt, 1874, och Kongl. Statskontorets s. k. hu[ 62 ]vudliggare, 1875). De rörde den vid denna tid aktuella s. k. konstitutionella konflikten mellan regering och riksdag, som uppkommit, då 1874 års riksdag beslutat nedsätta anslaget till kommerskollegium med 6,000 kr., men K. M:t på föredragning av civilministern P. A. Bergström förklarat sig icke kunna bifalla denna nedsättning i ett ordinarie anslag och befallt statskontoret att upptaga anslaget till oförändrat belopp. Hjärne anlade en strängt historisk-juridisk synpunkt på frågan men fann riksdagens rätt att indraga eller minska »ordinarie anslag» enligt grundlagen oomtvistlig och varnade ur sund konservativ synpunkt för att på ett otillbörligt sätt inblanda frågan om den politiska nyttan i och för sig av riksdagens envälde över statens utgifter. Hjärnes ömtåliga känsla för rättens helgd kommer här till synes. »Lagen är av forno högst i Sveriges rike. Han står över både konung och folk, både råd och ständer.»

Under 1870-talets senare år och 1880-talet var Hjärne mindre verksam som publicist. En och annan gång finner man dock artiklar, gångna ur hans hand, ehuru vanligen utan utsatt namn, och ofta röjande hans stridbara lynne. En sådan var t. ex. det även för att vara från Hjärne ovanligt kraftiga angreppet på utrikesministern friherre Hochschild (Sv. Dagbladet 24⁄4 1885), som drogs till ansvar för av hans departement ådaga[ 63 ]lagd lösmynthet och indiskretion under den afghanska krisens ömtåliga situation, och vars försättande till »det enskilda livets behagligheter» energiskt påyrkades. Kort efteråt gjorde han ett sarkastiskt inlägg med anledning av Göteborgsmecenaten Oskar Dicksons upphöjelse i friherrligt stånd (Fyris 8⁄6 1885), ett nådevedermäle, som man hellre sett komma »fursten av Monaco eller den fria republiken San Marino än från Sveriges konung». Hjärne bryter staven över hela adlandet och hela adelskapet såsom något staten ovidkommande; kunde adelskapets upphävande förr eller senare draga med sig t. ex. ordensväsendets och hovceremonielets, så vore det så mycket bättre.

Dessa och dylika bidrag till den politiska diskussionen voro emellertid mera sporadiska; det är först omkring 1890 — sålunda ungefär vid den tidpunkt, då hans akademiska lärarverksamhet ingår i sin högsommar — som Hjärnes politiska inflytande blir mera konstant. Denna hans insats i politiken torde böra ses mot bakgrunden av problemläget i vårt land under de årtionden, till vilka hans politiska åsiktsbildning är att hänföra.

Dessa årtionden kunna utan tvivel betecknas som en resignationens, de krossade illusionernas, de bleknade idealens tidsskede. De förhoppningar om samhällsendräkt, som knutits vid 1865 [ 64 ]års representationsreform, hade grusats, och den nakna verkligheten avslöjade sig i form av lantmannapartiets klasspolitik med försvarsovillighet och pockande krav på grundskattesänkning. Skandinavismen hade 1864 fått sitt banesår, och i vårt närmaste grannskap växte ett norskt folkparti upp med unionsovilja och separatism på sitt banér. De ljusa drömmarna om internationellt brödraskap hade skingrats inför krutröken från Sadowa och Sedan, och man fick se en väpnad värld med mycket ringa existensmöjligheter för de små i folkens samfund.

Dessa stämningar ha i viktiga avseenden inverkat bestämmande på Hjärnes åsiktsbildning, vare sig han till en viss grad accepterat dem eller reagerat mot dem. Mot skandinavismen ställde han sig alltid i viss mån skeptisk, om han också aldrig kom ifrån att däri se en stor politisk tanke, för god för att överlägset beles som »studentpolitikens drömmerier». Den norska frågan skapade en av de bredaste valplatserna för Hjärnes politiska strid, men mot strävandet för unionens upplösning satte han unionens hävdande. Mot slapphetens resignation i den yttre politiken satte han utrikespolitisk vaksamhet och ansvaret för den fäderneärvda statens bevarande, särskilt mot faran från öster. Mot lantmannapartiets klasspolitik reagerade han med sitt ständigt återkommande betonande av det enskilda klass[ 65 ]intressets underordnande under statsintresset, mot dess krav på rättigheter satte han pliktens fullgörande, offerviljan, avståendet av de egna fördelarna för det allmännas väl. Liksom dessa tankar redan i skriften »Våra ståndsriksdagar» format hans syn på det svenska samhällets historiska utveckling, konstituerade de i den samtida politiken hans program »försvar och reformer». I dessa tre spörsmål: försvar och reformer, unionsfrågan och ryska frågan koncentrerar sig det väsentliga innehållet i Hjärnes politiska gärning.

Försvarsfrågan var från början till slut i Hjärnes ögon livsfrågan framför andra för Sverige. »Vårt lands försvarslöshet har kastat en skugga över mitt liv», yttrade han en gång. Lösningen såg han redan tidigt i den allmänna värnplikten, och han anslöt sig till det 1875 bildade sällskapet »Värnpliktens vänner», vars uppgift var att agitera för de principer, som lågo till grund för 1875 års härordningsförslag. Då år 1890 försvarsfrågan inträdde i ett nytt skede i och med startandet av en systematisk försvarsagitation i landet, grep Hjärne med eldig iver in i diskussionen. På ett par försvarsmöten i Uppsala (11 oktober och 29 oktober 1890) angav han några riktlinjer för frågans lösning: försvarsbördornas ökande borde organiskt förbindas med rättigheternas utvidgande; han tänkte sig t. ex., att [ 66 ]den som genomgått en längre utsträckt värnplikt, borde erhålla rösträtt oberoende av övrig census. De högre klasserna borde i handling visa sin höga uppskattning av fäderneslandet genom att åtaga sig särskilda uppoffringar, de äldre i form av ekonomiska bördor, de yngre genom extra vapenövning. Mera bestämt utformade Hjärne sitt program i ett föredrag på ett allmänt försvarsmöte i Uppsala den 19 april 1891, vilket utmynnade i en av mötet antagen resolution om värnpliktens utvidgning i samband med allmän rösträtt och de ökade försvarskostnadernas betäckande delvis genom progressiv beskattning. I den samma år bildade föreningen »Försvar och reformer» sökte Hjärne få till stånd en central för den sålunda startade rörelsen.

Hade Hjärne väntat sig att under denna formel samla folk av olika samhällslager och åskådningar, så visade det sig emellertid snart, att han missräknat sig. Från konservativt och försvarsvänligt håll utsattes han för skarpt klander för sin verksamhet; detta å sin sida gav honom anledning att i några skarpa artiklar (Fyris 27⁄4 och 4⁄5 1891) gå till rätta med den på detta håll drivna försvarspropagandan, med dess vädjande till den rent teoretiska undervisningen och de fosterländska känslorna och dess laborerande med »sällskapsspektakel, tablåer och basarer». Då vidare Hjärne på ett försvarsmöte i universi[ 67 ]tetets aula, utlyst från konservativt håll för att ge sin anslutning till regeringens förslag på urtima riksdagen 1892, framkom med ett tillägg, gående ut på ett anbud om de av honom omhuldade reformerna, blev han avvisad och hans förslag förkastat.

Större framgång hade Hjärne några dagar därefter. På ett av Uppsala rösträttsförening anordnat protestmöte mot urtima riksdagen (9 okt. 1892) med inledningsföredrag av Hjalmar Branting uppträdde Hjärne med ett märkligt föredrag (under titeln »Rösträtt och värnplikt» tryckt i den av honom utgivna serien »Svenska spörsmål»), varigenom han fullständigt omstämde församlingen och fick den att antaga en resolution, som icke blott betecknade det föreliggande värnpliktsförslaget (med 90 dagars övning) som en halvhetsåtgärd utan även hänvisade den till följande år beramade s. k. folkriksdagen att med sitt strävande efter allmän rösträtt förbinda kravet på allmän värnplikt med ettårig övningstid.

Rörelsen för »försvar och reformer» hade sålunda givit Hjärne anledning förmoda, att han snarare hos vänstern än hos högern kunde påräkna stöd för sina strävanden. Till detta bidrog också den ställning han mer och mer fann sig böra intaga i den norska frågan.

Hjärnes första mera uppmärksammade inlägg i den norska frågan framkom i samband med [ 68 ]riksrättssaken 1884. Det faller av sig självt, att han djupt ogillade den norska vänsterns tillvägagångssätt och sympatiserade med högern, för såvitt denna förfäktat konungamaktens rättigheter, ehuru han å andra sidan icke funnit den ha visat den handlingskraft, som ingav förtroende. På våren 1884 infann sig den bekante vänstermannen Viggo Ullmann i Sverige för att driva propaganda för sitt partis ståndpunkt och höll på inbjudan av några vänstermän ett föredrag i Uppsala. Mötet blev mycket stormigt, och särskilt uppmärksammat blev Hjärnes skarpa angrepp på Ullmann och klander över att han dragit de inre norska tvisterna inför svensk publik; det var vid detta tillfälle han med adress till Ullmann fällde det bekanta yttrandet, att »envar må tvätta sitt smutsiga linne hemma hos sig». Med anledning av att Hjärne i sitt anförande anställt några jämförelser mellan det som passerade i Norge då och det parlamentariska genombrottet i Sverige i samband med Arvid Horns fall, blev han utsatt för ganska hätska angrepp i Dagens Nyheter och Göteborgs Handelstidning, med beskyllning för historiska misstag, vilket föranledde honom att i ett par tidningsartiklar närmare utveckla sina synpunkter; det blev en hel historisk lektion, rik på givande jämförelsepunkter mellan svensk frihetstid och norsk nutid.

[ 69 ]När i början av 1890-talet utrikesminister- och konsulatfrågorna fördes fram från norskt håll, kastade sig Hjärne med mycken iver in i diskussionen, skiftande hugg till höger och vänster och företrädande en utpräglat personlig ståndpunkt. Sålunda förde han år 1893 en — i Svensk Tidskrift publicerad — brevväxling med Björnstjerne Björnson, ett mellanhavande, som, från att först ha varit högst kordialt, antog allt skarpare form, från Björnsons sida yttrande sig i invektiver, från Hjärnes i saklig skärpa och ironi. Den kom att röra sig om »den ryska faran», som Björnson inte trodde på, men behandlade till en början den norska vänsterns krav på egen utrikesminister (och egna konsuler), vilket Hjärne avvisade såsom ledande direkt ut ur unionen. Då emellertid Hjärne såsom en kompensation för Sveriges ledning inom utrikespolitiken kastade fram tanken, att norske sjöministern skulle få högsta ledningen över båda rikenas flottor, uppstod en storm av förbittring i Sverige, Hjärne beskylldes för »norskfjesk»och det lär särskilt ha varit denna historia, som föranledde, att han icke blev den officielle högtidstalaren vid Uppsala universitets minnesfest över Uppsala möte.

Lika kritisk ställde sig Hjärne — bl. a. i en polemik med professor Bredo Morgenstierne (Svensk Tidskrift 1892) — mot den norska hö[ 70 ]gerns program: gemensam utrikesminister, norsk eller svensk man. En sådan skulle endast leda till att Norge toge ledningen av de båda ländernas utrikespolitik, att Sverige finge bära risken av en sådan polilik och såge sig »förbytt till en norsk högerprovins».

Positivt var Hjärnes ståndpunkt den, att Sverige, utan att låta sig skrämmas av »det norska munvädrets vårstormar», skulle vidhålla status quo och ställa sig avvaktande, intill dess ett bestämt unionellt reformförslag å hela norska folkets vägnar framställdes, ett förslag, som icke blott skapade ett gemensamt utrikesministerämbete utan även tillfredsställde Sveriges fordringar på garantier i avseende på ministeransvaret och på Norges likställighet även i unionella försvarsplikter. Till någon konflikt borde Sverige aldrig låta det komma förrän i det ögonblick det gällde unionens vara eller icke vara.

Från denna avvaktande ståndpunkt betraktade Hjärne som ett politiskt missgrepp det svenska statsrådets av riksdagen delvis accepterade uttalande den 14 januari 1893, som erbjöd »gemensam utrikesminister, svensk eller norsk man», utan att precisera, huru det gemensamma ansvaret skulle anordnas. Men ännu kraftigare reagerade Hjärne mot den unionspolitik, som drevs av den svenska ultrahögern, sådan den fylkades kring Oscar Alin och »Alinska skolan» [ 71 ]Den kampanj han under de följande åren förde mot denna var utan tvivel den våldsammaste, vari han någonsin tog del. Principiellt ogillade Hjärne dess formalistiskt-juridiska syn på unionen, dess hänvisning till Kieltraktaten och Sveriges rätt till primatet inom unionen, men i all synnerhet väcktes hans förbittring av den hetsiga agitation, som 1894 och i synnerhet 1895 från detta håll sattes i gång genom tidningar, folkmöten och landsting, och som med åberopande av riksdagens begäran om skyndsam och fullständig uppgörelse sökte förmå den Boströmska regeringen att förelägga Norge ett slags ultimatum med hot att om så behövdes genomdriva det med maktmedel. Hjärne fällde skarpa ord om denna agitation från »korpral Blom och hela kompaniskap av andra dalkarlskorpraler, åtminstone i andens värld», varigenom man »ådragit sig främlingars speord över Sveriges stormodiga otymplighet i en svår politisk kris»; han jämförde den med Gustav IV Adolfs statskonst, och han varnade för att, liksom fordom danskar och slesvig-holsteinare, genom sitt gräl inbjuda främmande makter att inblanda sig i diskussionen. Huvudangreppet kom med Hjärnes uppseendeväckande tal mot »unionsrevisionismen» i Uppsala den 27 oktober 1895, märkligt icke minst genom den personliga udden mot den Alinska skolans ledare, som begagnat sin ställning vid [ 72 ]universitetet för att befrämja agitationen. Den av mötet antagna resolutionen innehöll en protest mot den revisionistiska agitationen och förordade en lösning med fredliga medel, med villighet till ömsesidiga eftergifter och med undvikande av onödiga anledningar till split och missämja.

Hjärnes uppträdande i denna kris hade medfört en fullständig brytning mellan honom och särskilt den akademiska högern i Uppsala och därjämte skaffat honom en plattform för liberal kandidatur vid 1896 års andrakammarval. Hjärne hade helt naturligt en stark längtan efter att komma in i det aktiva politiska livet, där han hoppades få tillfälle att på ett mera effektivt sätt verka för sina idéer. Han inlade också mycken energi och polemisk skärpa i valrörelsen men besegrades vid valet av sin konservative motståndare, professor Boëthius. Under de följande åren bidrogo flera omständigheter till att ytterligare skärpa hans frontställning åt höger. Då efter avslutandet av unionskommitténs arbete 1898 ett nytt »storsvenskt buller» höll på att uppstå, riktade Hjärne i en serie tidningsartiklar angrepp mot Alinska skolan för dess urgerande av Kieltraktaten såsom unionens rättsliga grundval, vilket innebar en sammanblandning av historisk och gällande rätt. Polemiken vidgades till en, delvis mycket personligt tillspetsad, anklagelse mot skolan för att även i sin akademiska undervis[ 73 ]ning ensidigt driva sin unionspolitiska doktrin, en anklagelse, som framkallade svar från ett par av skolans medlemmar, C. A. Reuterskiöld och Otto Varenius.

En annan yttring av Hjärnes ståndpunkt vid denna tid var en episod, som inträffade på våren 1899. Under en arbetskonflikt i sågverksdistriktet kring Sundsvall, föranledd av att några sågverksägare hade vräkt arbetare, som bildat fackförening, hade en del akademici utfärdat ett upprop, vari protesterades mot föreningsrättens kränkning från arbetsgivarnas sida. Detta väckte en häftig förbittring bland en del norrländska arbetsgivare, och en av deras ledare i striden förklarade sig icke vilja vidare lämna några bidrag till Norrlands nations byggnadsfond. Såsom nationens inspektor kände sig Hjärne i hög grad berörd av detta, han ansåg sig icke kunna kvarstå i denna sin egenskap utan avsade sig demonstrativt inspektoratet. Men samma dag (25 april 1899) höll han ett synnerligen märkligt och uppseendeväckande föredrag, vari han framlade sin uppfattning om den pågående arbetskonflikten och det sociala problemet i allmänhet. Det är, kan man säga, en vidsynt förkunnelse av den sociala rättvisans grundsatser. »Partier — heter det bl. a. — kunna aldrig undvikas ens i det sundaste folkliv… Men det är ett svårt sjukdomstecken, när de klyva samhället horisontelt [ 74 ]efter dess olika klasser i stället för att gå vertikalt från ovan till nedan.» Ett socialistiskt parti är ett sådant fördärvligt klassparti, som förkunnar »sammanblandningen av klassintressen och statsordning». Det bör därför kraftigt bekämpas av »envar som håller på en sund politisk utveckling». Men det får inte »brännmärkas som den patenterade samhällsfienden… En stark statsmakt känner inga andra fiender än brottslingar». Det verkliga botemedlet emot dess förmenta faror består i att »taga kunderna från socialismen genom en reell behandling och en verklig politisk uppfostran, ej genom förmaningar och skrapor utan i samarbete med övriga medborgare för det helas välfärd». Att fråntaga arbetarna det vapen, som deras fackföreningar utgöra, är att »döma dem till underlägsenhet och beroende på förhand». Att tro sig kunna återgå till gamla goda tiders patriarkalism är en illusion, i stället böra arbetsgivarna utbilda och fullborda sin egen organisation. Så vinnes den »likställighet i klasskampen», varåt den moderna utvecklingen syftar.

Det föll sig efter dessa händelser naturligt, att Hjärne även vid nyvalen till andra kammaren 1899 uppsattes som vänsterns kandidat. Han prononcerade sig nu öppet som på en gång liberal och försvarsvän och förklarade sig beredd att medverka till bildandet av ett starkt [ 75 ]liberalt parti. »Sveriges självständighet och framåtskridande — yttrade han i sitt valtal — tryggas endast i samma mån som våra försvarsvänner bli liberala och våra liberala bli försvarsvänner» — det var det gamla programmet »försvar och reformer», endast med en mera speciell betoning. Efter en skarp valstrid föll emellertid Hjärne även denna gång igenom.

Efter sekelskiftet förmärktes emellertid småningom en försvagning av Hjärnes frontställning åt höger. Hans förnämste motståndare Alin var borta. En desillusion för honom var, att försvarsfrågan icke upptogs på partiprogrammet för den frisinnade landsorganisation, som 1902 kom till stånd; också nekade Hjärne sitt namn under uppropet till densamma. Hos den radikala vänstern torde Hjärne ha gjort sig impopulär genom att öppet uttala sitt ogillande av »den enfaldiga och för de sunda reformkraven menliga» storstrejken på våren 1902. Följden av allt detta visade sig vid andrakammarvalet samma år. På ett liberalt valmöte föreslogs Hjärne som vänsterkandidat av en av sina meningsfränder, docenten Hallendorff, men ratades av mötet, som utkorade en radikal kandidat, professor Öhrwall. Några dagar därefter hölls ett valmöte för dem som icke gillade denna kandidatur, Hjärne föreslogs av Hallendorff, av den »akademiska högern» lancerades akademisekreteraren von Bahr, [ 76 ]debatten blev ytterst livlig, med knapp majoritet segrade Hjärne över medtävlaren och blev på detta sätt högerns kandidat samt även vald till riksdagsman (sept. 1902). Det program han framlagt gick i huvudsak ut på ettårig värnplikt, allmän rösträtt, den norska konsulatfrågans lösning med bevarande av utrikespolitisk enhetlighet. Till något riksdagsparti hade han icke velat försvärja sig; uppmaningen att ansluta sig till lantmannapartiet hade han tillbakavisat med den berömda repliken, att »man måste vara bonde för att tillhöra det partiet, men jag är ingen bonde, och det finns nog av teaterbönder i riksdagen».

Så hade Hjärne nått målet att komma in i den aktiva riksdagspolitiken. Efter tre år blev han omvald (1905), men vid nästa val (1908) avsade han sig kandidaturen till förekommande av spliltring inom högern. Efter några års paus invaldes han i första kammaren, där han representerade Västernorrlands län (1912—1918). Till en början partilös bildade han snart tillsammans med några andra en liten politisk grupp »De moderata reformvännerna» men anslöt sig sedermera till det 1906 grundade Nationella framstegspartiet och i första kammaren till Nationella partiet. Han intog även en framskjuten plats i högerns riksorganisation Allmänna valmansförbundet och framträdde ofta såsom talare [ 77 ]i pågående valrörelser och även vid andra tillfällen.

Oaktat Hjärne sålunda till det yttre anslöt sig till ett bestämt parti, förblev han dock i verkligheten alltjämt den självständige politikern, som förbehöll sig att få bestämma sin ståndpunkt oberoende av överenskommen partitaktik. Typiska exempel härpå äro, när han lyste med sin frånvaro vid den stora massdemonstrationen från de olika partiernas sida vid interpellationsdebatten i Ålandsfrågan 1908, eller då han så gott som ensam ställde sig kritiskt avvisande i folkpensioneringsfrågan 1913.

Hjärnes mest betydande insats i den aktiva politiken under dessa år var givetvis i unionsfrågan 1905. Medan efter konsulatförhandlingarnas avbrytande krisen med utomordentlig hastighet nalkades, skrev Hjärne en rad artiklar i Svenska Dagbladet (tryckta under titeln Unionsfaran, 1905), vari han tager upp hela unionsproblemet till diskussion. Avvägande skälen för och emot unionen och avvisande sådana ersättningar som »personalunion» eller »försvarsförbund», utstakar han riktlinjerna för ett svenskt handlingsprogram, för vilket tiden var inne nu, när det gällde unionens vara eller icke vara. Efter ett anbud om revision av unionen, vilket naturligtvis skulle avslås från norskt håll, skulle skridas till upplösningen, vilken borde för[ 78 ]siggå på ett sätt, som både stod i »samklang med den moderna tidens fredssträvanden» och garanterade Sverige yttre trygghet även efter unionens försvinnande. Sverige borde därför uppställa sina villkor, vartill Hjärne bl. a. föreslog gränsfästningarnas rasering och skiljedomstraktat mellan Sverige och Norge. På den första urtima riksdagen blev Hjärne medlem av särskilda utskottet — över vars förhandlingar han för övrigt förde anteckningar, som otvivelaktigt skola bliva av stort värde för en kommande forskning över denna politiska kris — och fick där tillfälle att verka för en svensk enhetslinje, vilken som bekant i viktiga punkter följde de Hjärneska direktiven. På sensommaren avreste Hjärne som emissarie till London för att i den engelska tidningspressen verka för de svenska synpunkternas bekantgörande särskilt gentemot den av Nansen intensivt bedrivna propagandan. I unionens upplösning såg emellertid Hjärne alltjämt ett, låt vara nödvändigt, ont, en politisk dårskap, vilken ytterligare förvärrades genom den garantitraktat, som Norge några år efteråt förskaffade sig. Rösträttsfrågan stod under en stor del av Hjärnes riksdagstid på dagordningen och påkallade självfallet hans livliga intresse. Då Boströmska regeringen 1904 framlade sitt förslag om allmän rösträtt med proportionella val till andra kammaren, anslöt sig Hjärne till detta, och han gjorde [ 79 ]det med en motivering, som är karakteristisk för hans frihet från doktrinarism. Han kritiserade skarpt den proportionella valmetoden, särskilt därför att den »legaliserade partiväsendet», men å andra sidan var han en ivrig anhängare av den allmänna rösträtten och var beredd att taga den även med den proportionella metoden. Däremot ställde han sig avvisande till den Staaffska regeringens rösträttsförslag på majoritetsvalens grund 1906 och betecknade som en »svensk uppgörelse» en sammanjämkning mellan de olika ståndpunkterna ungefär efter de linjer, som angåvos i den s. k. Påbodamotionen, i vars tillkomst Hjärne torde ha haft en ej oväsentlig andel. Under sådana förhållanden faller det av sig självt, att han med tillfredsställelse hälsade den avblåsning av rösträttsstriden, som 1909 års rösträttsreform innebar.

Under Hjärnes sista riksdag, urtiman 1918, blev emellertid frågan, under inverkan av den stora omvälvningen ute i Europa, på ett oförmodat sätt aktuell. I den författningsreform, som då i princip beslöts, såg Hjärne — såsom han yttrade i sitt märkliga anförande den 17 december, det sista han höll i riksdagen — ett »utplånande av de återstående spåren av vårt gamla, helt och hållet förlegade ståndsväsen», och slopandet av penningstrecket i varje form kunde han ej sörja över, då han alltid ansett rösträttens [ 80 ]förknippande med detsamma som en brist. Även om han fann rösträttens plötsliga utsträckning till nya stora massor vådlig, ansåg han icke saken eller över huvud någon författningsfråga så viktig, att man för dess skull hade rätt att kasta in landet i en upprivande tvedräkt.

Den demokratisering av samhället, som 1918 års författningsreform beseglade, åsåg Hjärne för övrigt med utpräglad skepsis. Medan han i den allmänna rösträtten alltid sett ett offentligt ansvar, var »demokratien» något som innebar eller åtminstone frestade till missbruk av makten. Därtill kom, att det demokratiska statsskicket tedde sig som en »anomali» inför de krav på specialisering, sakkunskap och organisation, som den moderna tiden fört med sig. »Folket i sin egenskap av ’husbonde’ i den moderna statsbyggnaden förhåller sig till denna byggnad ungefär som ett litet barn, som plötsligt ärvt en invecklad fabriksaffär.» Mot dogmen om majoritetens rätt, mot valprincipens utvidgning, mot den med demokratien förbundna byråkratismen släppte Hjärne ofta löst sina sarkasmer. Den moderna socialpolitiken betraktade han såsom innebärande en fara för att »staten genom en beskäftig och misslyckad omvårdnad, i samband med ett lika olämpligt, ehuru välment tvång, undergräver medborgarnas självständiga ansvarskänsla och arbetsförmåga», och han häv[ 81 ]dade häremot »den äkta, den aldrig förfallande liberalismens krav». Belysande för Hjärnes åskådning i detta hänseende är hans utförliga, principiellt lagda riksdagsanförande vid behandlingen av förslaget om allmän folkpensionering (21 maj 1913).

Men lika litet gillade Hjärne det från motsatt, mer eller mindre kapitalistiskt håll ständigt upprepade talet om näringslivets krav, ekonomisk »samling». Vårt offentliga liv hade — framhöll Hjärne — fått för mycket av »denna offentliga Mammonskult, av strider om våra inbördes rättigheter, friheter och anspråk i allsköns ekonomiska ting».

Mot detta pockande på rättigheter och förmåner betonade Hjärne, trogen sin åskådning, skyldigheterna och uppoffringarna. Därför blev alltjämt försvarsfrågan för honom kärnan och den högsta uppgiften i vårt politiska liv. När konungens tal till bondetåget gav signalen till den stora försvarsstriden 1914, var också Hjärne en av dem som först lystrade och ivrigast gick i elden. I en mängd tidningsartiklar, tal och föredrag (därav åtskilliga tryckta i samlingen Från försvarsstriden 1914) visade han sin gamla förmåga att skänka vida perspektiv åt stundens stridsfrågor och även sin gamla stridslust. Och inför »fäderneslandets ödestimme», som kom med världskrigets utbrott, höjde sig hans stämma [ 82 ]till ett gripande patos. Hela hans historiska syn aktualiserades på en gång: vädjandet till det gemensamma ansvaret, endräktig sammanslutning för fäderneslandets värnande inför de prövningar som stundade. Under världskrigets gång förminskades ingalunda Hjärnes försvarsiver. Varje utrikespolitiskt uppträdande, t. ex. riksdagsdemonstrationen mot Ålands befästande 1916, blev ingenting annat än ett tomt »paradnummer», om det icke åtföljdes av en däremot svarande demonstration av försvarsviljan.

* * *

Den starka tonvikt, Hjärne i all sin politiska verksamhet lade på försvarsfrågan, får sin belysning och sin förklaring av den utrikespolitiska orienteringen av hela hans åskådning. Det har sagts, att vad som före 1914 fanns i vårt land av utrikespolitiskt förstånd och vetande till mycket stor del är Hjärnes verk, och det ligger knappast någon överdrift i detta påstående. Hans roll var här, liksom inom historien, ofta att säga sånningen och skingra fördomar. Han satiriserade över vår benägenhet att adoptera främmande nationers sympatier och antipatier. En tid smickrade vi oss med att kallas »Nordens fransmän» och vande oss att betrakta världshändelserna ur fransk synvinkel, med alla därtill hörande [ 83 ]fördomar, en annan tid hemföllo vi åt ett lika ensidigt tyskeri och kunde ingenting företaga utan att hämta mönster från Tyskland, det må nu gälla militärväsen eller bibelkritik, administrativa reformer eller skolordningar. En tredje gång hängåvo vi oss åt en sentimental »boerkult» utan att besinna, att det fanns andra afrikanska folk, som endast under Englands överhöghet kunde få skydd mot »sina bibelläsande husbönders läderpiskor».

Hjärnes utsagor fingo ej sällan, utan att han själv avsåg det, karaktären av profetior, som verkligheten på ett överraskande sätt bekräftade. Han framkastade en gång, många år innan någon president Wilson existerade, tankeexperimentet om »en amerikansk Flamininus, som i kongressens namn dikterar fred på Europas egen mark och förkunnar frihetens och oberoendets gåva för jublande småfolk». Han höll på Japans bättre chanser vid rysk-japanska krigets utbrott, och han tecknade på förhand bilden av en segrande rysk revolution, »med sina alltid oansvariga och hänsynslösa ledare, med sina oberäkneliga följder av elände och hungersnöd». Skulle ej »Tolstoj lika framgångsrikt som Rousseau med sitt filantropiska kulturhat ha kunnat uppamma sin Danton och sin Robespierre?»

Åt öster var det nämligen som Hjärne i främsta rummet hade sin politiska, liksom sin historiska, [ 84 ]spejarblick riktad. Med Östeuropas kriser hade Sveriges försvar det djupaste sammanhang.

Hjärne hade vuxit upp under intryck av den äldre liberalismens sorg över Finlands förlust och rysshat, men han hade också en tid delat en något senare generations mera optimistiska tro, att en fredlig utjämning av motsatsen mellan Ryssland och dess grannar vore möjlig. Från båda dessa stämningar gjorde han sig emellertid fullständigt fri. Mot det ryska folket såsom sådant hyste han, som han ofta betonade, intet hat, han underhöll gärna förbindelser med särskilt ryska vetenskapsmän, och han betonade ofta vikten av att undvika alla anledningar till uppenbar missämja med Ryssland. Men från sin optimism beträffande Ryssland blev han grundligt botad, sedan han genom studiet av dess historia och nutidspolitik lärt känna den ryska statens och politikens verkliga väsen. Några korrespondenser till svenska tidningar, som Hjärne skrev från Moskva under det oroliga året 1882 (tryckta i Östeuropas kriser och Sveriges försvar) vittna om en beundransvärt klarsynt blick för de krafter och stämningar, som rörde sig inom det ryska samhället. Ryssland var — sådan var den övertygelse Hjärne både då och mången gång senare utvecklade — till följd av sin inneboende anarki, sitt ohämmade erövrings- och maktbegär, sina panslavistiska världsfrälsardrömmar och sitt [ 85 ]därmed följande instinktiva hat mot västerländsk kultur nu som fordom en oberäknelig faktor, ett hot och en fara för det västerländska Europa. Att Tyskland skulle bli den makt, som i den kommande stora striden främst skulle få mottaga stöten, förutsåg Hjärne redan 1882, men han framhöll också den västerländska solidariteten; den västerländska stat, som då ställde sig på Rysslands sida, skulle göra sig skyldig till »högförräderi mot vår världsdels rättmätigaste intressen».

För Sverige innebar den ryska faran först och främst en allvarlig maning att sörja för sitt försvar men även en varning mot att slita upp sig i inre samhällsstrider eller ofruktbart gräl med unionsbrodern Norge — så kastar den ryska frågan ljus över Hjärnes ståndpunkt även i de inrepolitiska och unionspolitiska striderna. Men samtidigt varnade han — bl. a. i en delvis polemisk diskussion med Sven Hedin 1905 — för en överskattning av faran från öster, för »den storstirrande och blinda skräcken för Rysslands ofantliga övermakt», som varit oss till mycken skada i gångna tider. Särskilt kunde han aldrig, med sin frihet från fatalistiskt och »geopolitiskt» betraktelsesätt, förmå sig att tro på naturnödvändigheten och oemotståndligheten i Rysslands framträngande till haven. För den skäliga förtröstan han sålunda anbefallde kunde han dess[ 86 ]utom hämta stöd av de sjukdomstecken, som han trott sig kunna konstatera i den ryska samhällskroppen, och som måhända kunde båda ett hastigare slut än de flesta anade. Av det rysk-japanska kriget väntade sig Hjärne måhända ett dylikt resultat, men då det uteblev, såg han med stigande ängslan den västerländska världens söndring, särskilt den växande tysk-engelska spänningen, vilken minskade motståndskraften mot ett vare sig tsaristiskt eller revolutionärt Rysslands propaganda. Genom Englands anslutning till Ryssland minskades i hög grad de sympatier Hjärne dittills hyst för detta land, icke minst för dess samhällsinstitutioners skull.

Med världskriget inträdde en situation, vars möjlighet Hjärne så länge förutsett. Det faller av sig självt, att det ryska problemet för Hjärne var det väsentligaste, liksom också att han med sina sympatier följde centralmakternas kamp, vari han såg ett motstycke, fast i större skala, till våra karolinska förfäders bragder i Östeuropa. Vad Sverige beträffar, stod det från början klart för honom, att vi under inga förhållanden skulle låta tvinga oss att gå med Ryssland mot Tyskland, vilket vore »den upp- och nedvända världen, ett uppenbart självmord». Då emellertid Tyskland genom den belgiska invasionen ådagalagt, att det icke betraktade kriget mot Ryssland som huvudsaken, befriades Sverige en[ 87 ]ligt Hjärnes mening från skyldigheten eller risken att indragas i kriget på Tysklands sida. Till de s. k. aktivisterna hörde Hjärne sålunda icke, om han också i själ och hjärta hade mera sympatier för dem än för »salongspacifismens chauvinister, avväpningens vikingar eller jämmerlåtens amazoner».

I ryska revolutionen fick Hjärne se en annan av sina »spådomar» besannad. Till »bolsjevikgåtan» drogs hans historiska granskarblick med mäktig kraft, och han brukade ofta under sina sista år uttala den önskan, att han varit ung ännu, för att få bevittna, huru allt detta månde utveckla sig. Det är betecknande, att en bok om ryska revolutionen var det sista han läste kvällen innan han dog.

Ett annat genom den stora omstörtningen i öster aktualiserat problem, som låg Hjärne mycket om hjärtat, var det finländska. För Hjärne, med hans historiskt orienterade åskådning, var Finland, alldeles oberoende av etnografiska skiljelinjer, alltjämt en del av det gamla svenska riket, och ett endräktigt samarbete mellan de båda nu skilda riksdelarna, till värn för gemensamt kulturarv, var icke blott den naturliga konsekvensen av vår historia utan även ett oeftergivligt villkor för de båda rikenas framtida trygghet. Att kasta in Ålandsfrågan som ett söndringsämne, än mer att draga det inför utomstående [ 88 ]makters forum tedde sig för honom som ett stycke äventyrspolitik, en småsinnets statskonst och ett skattande åt nationalistiska lockelser.

Hjärnes argumentering i Ålandsfrågan belyser ett konstitutivt drag i hans politiska och historiska åskådning. Då man ibland velat beskylla Hjärne för att hylla eller åtminstone förkunna något slags »maktfilosofi», har man misstagit sig så grundligt som möjligt. Ingen kan i själva verket ha haft mindre sympati för det rena erövringsbegäret, våldet, och mera framhållit de fredliga, försonliga uppgörelserna såsom kulturfolks heder. All »hybris» var stötande för hans klassiskt måttfulla, sant humana uppfattning. Det betydelsefulla och bestående i historia och nutidspolitik låg i kulturarvets omvårdnad, utveckling och försvar.

I Ålandsfrågan gick Hjärne sin egen väg, stick i stäv mot den allmänna opinionen i hans land, icke minst bland dem som eljest voro med honom liktänkande. Det var för visso icke den enda gången detta inträffade. I handlingens stund fann han sig ofta stå isolerad och därmed utan bestämmande inflytande på avgörandet. Måhända har Hjärne själv känt tragiken i detta; man har åtminstone svårt att icke intolka en självkarakteristik i den gripande teckning han gav av Thukydides, historikern, som i det politiska handlandets ögonblick kom till korta. »Vi få liksom ett [ 89 ]intryck därav, att måhända hans teoretiska intresse efter hand vuxit utöver hans ursprungligen praktiska syften, att han genom att överväga för mycket, genom att taga för många personer och omständigheter i betraktande på samma gång blivit något osäker på sin handlingskraft.»

Men blev det Hjärnes lott att få försaka den aktive statsmannens lager, så skänktes honom i stället en annan och ovanskligare storhet: att själv ha blickat in i och för generationer av lärjungar intill tredje och fjärde led ha öppnat blicken för historiens mäktiga gång, att ha visat fram för dem idealet av omutligt sanningssökande, fosterländsk pliktuppfyllelse och ädel humanitet. När en av dem som personligen stodo honom närmast, Nathan Söderblom, nyligen sökte teckna bilden av vetenskapen såsom mänsklig livsform, formade sig denna osökt efter Harald Hjärnes drag: »Omutligt allvarlig, sund och stärkande verkar på sinnet en atmosfär, som väl bäst kan kallas sedlig frihet. Den äger en livsuppehållande syrehalt, som består av djup och oförgänglig förtröstan».