I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 15

←  XIV. I sällskapslifvet och på emigrantskeppet

I Hamburg, en gammal bokhållares minnen av Claës Lundin XV. Vatten och Eld

XVI. Stora förändringar vid Alter Wandrahm  →

XV.
Vatten och Eld.

»Prosit Neujahr», ljöd det i Hamburg. Det var en nyårsnatt, en kall och blåsig natt, utan snö, utan tindrande stjernor, smutsigt och mörkt och »våtkallt», en riktigt ruskig natt, då den stora staden visade sig från sin fulaste sida.

Och man önskade sig ett godt nytt år. Klockan hade nyss slagit tolf i »Stora Michaeli», i »Catharina» och i alla andra kyrktorn, nära och fjerran. I många fönster lyste det ännu klart och festligt, och innanför gardinerna rörde sig glada menniskor, som afvaktat tolfslaget för att helsa det nya året och önska hvarandra så mycket godt som möjligt. Sådana önskningar kunde behöfvas, ty början såg ganska dyster ut, icke uti de glada sällskapskretsarne, omkring de väl försedda borden, under de strålande ljuskronorna, bland de rika toiletterna och de välmående köpmanna-anletena, men utanför på de mörka och dystra gatorna, der vinden tjöt med ilsket dån och snart retade upp sig till en dånande storm, som skakade de gamla korsverkshusen omkring de svarta kanalerna och hotade till och med gaflarna på de solida tegelstensbyggnaderna.

— Hu, hvilken ruskig natt! — utropade Gustaf Blom, som i sällskap med herr Grünbein och ett par andra af kontorsherrarne trädde ut från ett af de rikt upplysta gemaken, der de i fröjd och gamman firat nyårsaftonen, och plötsligt befunno sig i mörkret på den smutsiga gatan, utsatta för den rasande stormen.

— Hvilken ohygglig natt! — svarade herr Grünbein.

— Prosit Neujahr! — ljöd det emot dem från andra vandrare, och »Prosit Neujahr» måste de upprepa.

De mörka gatorna voro åtminstone icke folktomma. Man återvände från dylika fester öfverallt i staden. Man stretade med möda fram mot stormen, klef ned sig i de stora vattenpölarne här och der på gatan, hade mycket besvär med att fasthålla hatten på hufvudet, undgick med möda att blifva ihjälslagen af takteglen, som stormen i hvarje ögonblick krossade mot gatstenarne; men ändock ropade man sitt »Prosit Neujahr» till höger och venster, framåt och tillbaka.

Bum! Ett kanonskott.

— Hvad var det? — frågade Gustaf Blom, just som han och hans sällskap veko om hörnet vid Catharinakyrkan och famlade fram i mörkret, hvilket på denna plats icke motverkades af ljusskenet från några festligt upplysta våningar.

Bum! Bum! Två kanonskott.

— Aha, det tycks vara allvar den här gången! — anmärkte herr Grünbein helt lungt och satte hatten fastare på hufvudet.

— Floden stiger, — sade herr Wulff.

— Det är lycka att icke bo i den här stadsdelen, — sade herr Krull.

— Eller ännu närmare stora hamnen, — tillade herr Grünbein.

— Tror ni att det blir öfversvämning? — frågade Gustaf Blom.

— Det är redan öfversvämning, — svarade herr Grünbein. — Larmskotten säga det tillräckligt.

Bum! Bum! Bum! Tre kanonskott.

— Jo, jo, med en sådan vestlig storm kan en god del af Hamburg snart stå under vatten, — upplyste herr Krull.

— Om det här fortfar, kan man om några timmar icke gå torrskodd på den här gatan, — försäkrade herr Wulff.

Man hade kommit till »Cremon», en krokig gata, som leder ned till den inre hamnen, och ämnade passera öfver »Hohe Brücke», då starka nödrop skallade från en af de stora kanalerna, som här har sin mynning.

Gustaf Blom och hans följeslagare lutade sig öfver brons bröstvärn och skådade ned i det mörka vattnet. Det var svårt att kunna urskilja något annat än vågornas sqvalpande rörelser, men man tyckte sig se huru vattnet i hvarje ögonblick steg högre upp mot bron.

Nödropen fortforo, men hördes på temligt afstånd, långt upp i den »Fleth», som flöt ut under bryggan, der de spejande befunno sig.

— Det är sannolikt några »Flethenkieker», som glömt sig qvar i kanalen och öfverraskats af det hastigt stigande vattnet, — sade herr Grünbein och ansträngde sina ögon för att skåda igenom det tjocka mörkret.

»Flethenkieker» är det hamburgska namnet på de lumpsamlare, som stryka omkring vid kanalerna och under ebbtiden, då dessa till större delen äro uttorkade, begifva sig ned på kanalens botten för att söka efter föremål, som tappats i vattnet. Det är ett ohelsosamt och ofta farligt yrke, som blott undantagsvis kan gifva något rikare utbyte och också derföre idkas endast af det uslaste slödder.

— Vi måste försöka att komma dem till undsättning, — menade Gustaf Blom.

— Som ni vill, herr Blom, — sade herr Wulff, — fastän det blir en kinkig affär.

— En »Flethenkieker» förtjenar knappt att vi våga lifvet för honom, — förklarade herr Krull; men han var beredvillig att göra hvad möjligt var, och deruti instämde sjelfva herr Grünbein.

Vid en landningstrappa nedanför bryggan lågo några båtar. De voro fastgjorda, men med någon ansträngning lyckades man lösgöra en af dem. Alla fyra kontoristerna togo plats i båten, som utan mycken möda å deras sida af det stigande flodvattnet fördes uppåt den mörka kanalen. Man såg ingenting annat än de höga, dystra magasinshusen, som på begge sidor lutade sig öfver vattnet. Stormen fortfor med samma vilda kraft, som förut, men dess dån öfverröstades dock alltemellanåt af nödropen, som tilltogo i styrka, ju längre båten kom uppåt kanalen.

Man ropade från båten åt det håll, hvarifrån skriken hördes. Ett gällare skrik än de föregående besvarade ropet.

— Det är ett barn, som är nära att omkomma, — sade Gustaf Blom. — Låt oss styra närmare åt muren på andra sidan.

I samma ögonblick stötte båten emot en annan farkost, hvilken med stark fart kom från motsatta sidan, men som man i mörkret icke förr blifvit varse. Med de gälla nödropen, hvilka fortforo från samma håll som förut, blandade sig nu några grofva eder, under det stormen med oförminskadt raseri brusade fram öfver kanalen och vattnet steg med fruktansvärd hastighet.

Den främmande båten låg vid sidan af den, i hvilken Gustaf Blom och hans kamrater befunno sig, och hade således lika litet som denna, hvarken kantrat eller sjunkit. Så mycket kunde man genast förnimma. Men då man uppmanade dess besättning att vara behjelplig vid räddningen af menniskolif, fick man just icke något trösterikt svar. En brummande bas förklarade, att här behöfdes ingen hjelp, utan att det vore rådligast att söka sig ut från kanalen så fort som möjligt.

— Det är Peter Kühns röst, — förklarade Gustaf Blom och uppmanade kamraterna att söka fasthålla den andra båten.

Uppmaningen kom redan för sent, ty båten hade åter aflägsnat sig, såsom Gustaf Blom tyckte dock i riktningen åt den plats, hvarifrån nödropen kommo.

Plötsligen blef det ljust på kanalens vatten. Från ett af de närliggande husen, en stor magasinsbyggnad, syntes ett par lyktor uti en öppen port eller stor lucka, hvilken genom vattnets stigande befann sig ända invid kanalens yta. Lyktorna höllos af tvänne karlar, som lutade sig öfver vattnet för att upptäcka hvarifrån nödropen kommo.

På något afstånd från den öppning, i hvilken karlarne visade sig, syntes, belyst af lyktskenet, en grupp, bestående af en qvinna och två barn, som klämde sig med förtviflans styrka fast vid ett par pålar, under det vattnet med hvarje ögonblick steg allt högre upp på pålarna och inom kort skulle helt och hållet betäcka dem. Det var från denna grupp, som nödropen utgingo. När lyktskenet föll på de i dödsångest kämpande, blefvo ropen ännu starkare, under det hoppet om att ändtligen blifva hjelpta lifvade deras krafter att icke släppa de våta, med slipprig mossa beklädda pålarna.

Karlarne i magasinshuset kunde icke komma de nödställda till undsättning, men de ropade åt dem att blott försöka hålla sig fast. Gustaf Blom som med en gammal plankstump vrickade fram båten, förenade sina rop med de nyssnämndas och styrde rakt på de murkna pålarna. En annan farkost gjorde ännu ifrigare bemödanden. Det var tydligen den som nyss förut stött samman med våra vänners båt, och i ljusskenet igenkände dessa verkligen Peter Kühns resliga gestalt. Han handlade således i motsats mot de ord, han nyss förut yttrat, och skyndade verkligen till de ropandes undsättning. Som han hade ett par goda åror, anlände han till pålarna långt innan Gustaf Blom och dennes kamrater kunnat närma sig desamma. Det tycktes som ville han vara fullkomligt ensam om räddningsförsöket. Han ropade åt den efterföljande båten, att denne gjorde klokast, om den vände om och sökte komma ur denna »Fleth», och till karlarne i magasinshuset skrek han, att deras lyktor voro alldeles öfverflödiga.

— Hvad är hans afsigt, — utropade Gustaf Blom med orolig bråska, — då han icke ville hafva hjelp och icke tycker om att vägledas af ljusskenet?

Peter Kühn hade med alltför stor ifver lutat sig öfver relingen på sin båt för att fatta tag uti en af de menskliga varelserna vid pålarna. Stormen och det oroligt sqvalpande vattnet hvälfde om båten och kastade Peter Kühn i kanalen. I sitt fall drog han med sig ett af barnen. Qvinnans skri ljöd ännu hemskare, och hon tycktes beredd att släppa sitt tag.

Det mörka vattnet delade sig ett ögonblick, men i nästa ögonblick slog det tillsamman öfver de i djupet neddragna. Det var då Gustaf Blom hann fram till olycksstället.

Barnets hufvud visade sig åter på vattenytan och ögonblicket derefter blef äfven Peter Kühn ånyo synlig. Gustaf Blom manövrerade båten, herr Grünbein fattade uti barnet och drog det upp, herr Krull tog uti Peter Kühns ena arm, herr Wulff uti den andra, och så hjelptes äfven han ur vattnet, hvarefter det icke blef särdeles svårt att rädda qvinnan och det andra barnet.

— För båten hit till luckan, innan vattnet stiger så högt, att vi måste stänga den, — ropade karlarne med lyktorna.

— Hjelp mig rädda min båt, — skrek Peter Kühn, hvilken icke fann det nödvändigt att med ett enda ord tacka sina räddare och icke tycktes vilja att dessa skulle lyssna till uppmaningen från magasinshuset.

Efter åtskilliga misslyckade försök, fick man tag uti den kantrade båten och lyckades äfven bringa den i dess rätta ställning, hvarefter Peter Kühn, utan att förspilla tiden med något prat, hoppade i den och försökte draga qvinnan med de begge barnen äfven dit.

— Hvart ämnar ni föra de räddade? — frågade Gustaf Blom, som åter fann Peter Kühns sätt att gå tillväga ganska misstänkt,

— Det kommer er icke vid, herr Blom, — svarade Peter Kühn med sin vanliga grofhet, — men om ni ovilkorligen vill veta, så förer jag min hustru och mina barn hem till mig, det vill säga, att jag förer dem till den fisksump, som ännu för ett par timmar sedan var vår bostad.

— Er hustru och edra barn? Till en fisksump, säger ni?

— Ja, med er tillåtelse, herr Blom ... Här ha vi icke tid till långa samtal. Men ni är naturligtvis nyfiken, nu såsom alltid, och jag får väl derför säga er så att herr Grünbein och de andra herrarne höra det, att då Peter Kühn icke mera har herr Keller till kompanjon för att göra sina affärer på Harburg, så måste hans hustru och hans barn blifva »Flethenkieker». Det är så dåliga tider, herr Blom. Se så, nu vet ni det. Nu fara vi hem för att se efter om något är qvar af vårt bohag. Hela källarvåningen står under vatten. Men jag måste väl först rädda hustru och barn, som jag visste arbetade under natten i den här kanalen och som jag nog tänkte skulle blifva öfverraskade af den starka floden ... Ni har väl aldrig tänkt på, ni herr Blom och ingen annan af de andra herrarne heller, att då ni sitta till bords och smörja er med kräsliga midnattsrätter och dricka godt vin, traskar det fattigt folk under ebbtiden omkring på den dyiga botten af en »Fleth» för att leta efter gamla trasor och några fattiga schillingar, som fallit i vattnet under flodtiden, och så kommer öfversvämningen och så drunknar det fattiga folket, liksom egyptierne i Röda Hafvet ... Ni trodde kanske, att gamle Peter Kühn också skulle taga sig vatten öfver hufvudet i natt, men det är icke vatten, han brukar taga för mycket af, skall jag säga er, och det är derför icke heller vattnet, som skall döda honom.

Under denna långa förklaring hade qvinnan och barnen lyckligt instufvats i Peter Kühns båt, som snart försvann på den del af kanalen, hvilken icke nåddes af skenet från lyktorna. Herr Grünbein förklarade, att man icke kunde göra bättre än begifva sig till den räddningsport, som visade sig mellan de begge lyktorna. Peter Kühn fick sköta sig bäst han ville. Denna åsigt erkändes också af de öfriga passagerarne såsom den enda riktiga, hvarför hela sällskapet snart befann sig i magasinshuset, sedan båten, så godt sig göras lät, blifvit fastbunden utanför den stora luckan, hvilken derefter väl tillbommades.

Ett ögonblick derefter stodo de fyra kamraterna åter på gatan, och ehuru herr Grünbein icke ansåg, att de kunde göra stor nytta i hamnqvarteret, begåfvo de sig likväl dit.

Der mötte dem en bedröflig anblick. I de flesta gatorna hade vattnet redan fyllt källarvåningarna och var nära att intränga uti husens bottenvåningar. Öfverallt flyktade de arma innevånarne från sina förstörda bostäder. Några hade varit så djupt insomnade, att de ej vaknat förr än de öfverraskades af det inträngande vattnet och endast genom den snabbaste flykt kunnat rädda sig. Halfklädda eller oklädda irrade de omkring på gatorna, fyllande luften med förtviflans skrik, hvilka öfverröstade till och med stormens fortfarande dån. Andra hade hunnit rädda några få möbler och nödvändighetsvaror, men visste icke hvarthän de skulle begifva sig med dem. De stodo villrådiga och bedröfvade bredvid sitt torftiga bohag.

När nyårsmorgonen randades och stormen saktades samt några bleka solstrålar slutligen framblickade mellan molnen, belyste dessa en sorglig tafla. Hela den del af Hamburg, som gränsar närmast intill Elbe, stod under vatten, och på många ställen hade detta trängt in ej blott i bottenvåningarne, utan äfven i högre upp belägna bostäder. De fattiga, som bo till så stort antal i denna trakt af staden, hade förlorat nästan allt, och i de stora varumagasinerna hade vattnet också orsakat betydliga förluster. Det var en bedröflig början af det nya året. Vattnet föll åter undan, det fattiga folket flyttade åter in i sina sköflade bostäder, men af den qvarstannade fuktigheten alstrades många sjukdomar, som skördade många offer och ånyo framkallade stora olyckor. Innan dessa hunnit utplånas, kom en annan, ännu fruktansvärdare olycka öfver Hamburg, mot hvilken de så ofta återkommande öfversvämningarne äro blott obetydliga tilldragelser.

— Det brinner i Deichstrasse! — ljöd det en majdag 1842.

Det var uti ett af de tätast bebyggda qvarteren inom den gamla delen af staden, der den stora handeln hade sitt säte.

— Vi måste skynda dit! — utropade Gustaf Blom, hvilken alltid var färdig till verksamt deltagande, då något mindre vanligt inträffade.

— Åh, det släcks väl snart, — sade herr Grünbein med sitt vanliga lugn.

— Icke lönar det mödan att göra sig omak för en liten eldsvåda, — förklarade herr Krull.

— Det är väl icke hela Hamburg som brinner heller, — tillade herr Wulff.

Men Gustaf Blom skyndade till branden och fann den redan hafva spridt sig från Deichstrasse till Hopfenmarkt samt hota Nicolaikyrkan och sprida sig bortåt Grosser Burstah.

Hamburgs brand är alltför bekant för att behöfva särskildt skildras. Det är väl icke många, äfven bland den yngre generationen, som ej hört berättas att inom trenne dagar hade 75 gator med 4,500 eldstäder blifvit ett rof för lågorna, voro 20,000 menniskor utan hem och hade en förlust af inalles 120 millioner i svenskt riksdalersmynt drabbat samhället.

— Ack, herr Blom, herr Blom! — utropade Ascher Lazarus, som midt uti trängseln vid Grosser Burstah träffade tillsammans med vår vän. — Rädda mitt barn! För Israels Guds skull frälsa min Sarah! Ingen hörer mig här i bullret och oredan. Herr Blom, jag är den olyckligaste man i Hamburg.

— Hvar är då er dotter, käre Lazarus? — frågade Gustaf Blom med brådskande röst.

— Der, herr Blom, der! I det der huset, der lågorna nu titta ut genom öfversta våningens fönster. Hon bor i våningen derunder. Ack, herr Blom, herr Blom!

— Men det brinner ju äfven i första våningen. Det är omöjligt att komma dit.

— Det brinner i alla våningar, herr Blom, men vi måste komma dit. Hjelp mig att tränga igenom folkhopen och vakterna. Jag måste dit, hör ni. Det är min enda dotter, min älskade Sarah.

De flesta andra skulle hafva ansett det omöjligt att tränga fram till det af Ascher Lazarus utpekade huset och ännu omöjligare att försöka rädda någon, som befunne sig i de af lågorna uppfyllda och omhvärfda våningarna; men Gustaf Blom beslöt dock att försöka det omöjliga och, tätt i spåren följd af den gamle lotterikollektören, hann han verkligen fram till det angifna huset, ur hvars flesta fönster långa eldstungor stucko ut, girigt slickande de gamla murarne.

I ett fönster, ännu ovidrördt af elden, tyckte Gustaf Blom sig upptäcka Sarahs blixtrande ögon, de der »diamantögonen», som han såg första aftonen i Hamburg; men synen försvann lika hastigt och nu såg han ett par välbekanta, blå ögon, som med ett uttryck af outsäglig fruktan blickade ned på honom. Var det en synvilla? Huru skulle han komma in i huset? Huru öfvertyga sig om hvad som var verklighet eller icke? Huru kunna rädda de innevarande?

— Herr Blom, herr Blom, — ropade Ascher Lazarus och hängde sig fast vid hans arm. — Jag har vid Gud sett min dotter och bredvid henne fröken Elise. Den goda fröken Elise har skyndat till sin väninna, då hon erfor, att elden rasade i grannskapet. Det är ju tydligt. Ack, nu omkomma de begge två, om vi ej kunna tränga in i huset. Tag allt hvad jag eger, herr Blom, alla mina kuriositeter, alla mina lottsedlar och alla mina reverser, men hjelp mig dit upp och hjelp mig att frälsa min Sarah, mina ögons ljus, och den goda, milda fröken Elise.

Gustaf Blom var icke i behof af kollektörens i den djupaste förtviflan framslungade uppmaningar för att skynda till de olyckligas bistånd. Genom utomordentliga ansträngningar lyckades han äfven tränga sig in i huset, men Ascher Lazarus förmådde icke följa honom. I förstugan hejdades Gustaf Blom af en skara rusiga karlar, bland hvilka han upptäckte Peter Kühn i ett tillstånd långt värre än dennes vanliga aftonrus plägade åstadkomma. Alla skrålade dryckesvisor, afbrutna af långt uthållande skrattsalvor, som dånade afgrundslikt i det af lågorna omhvärfda huset. Det var en ohygglig scen.

Den vilda skaran hade, måhända ditkommen i de bästa afsigter att släcka och rädda, påträffat ett stort förråd af vin och spirituosa och, i stället för att rädda andra, förderfvade de sig sjelfva. De hade från källaren hämtat upp så många buteljer vin de kunde bära och redan tömt hela antalet. Nu föreslog någon, att de skulle begifva sig ned i källaren, slå botten ur alla faten och dricka sig riktigt otörstiga, innan de grepo verket an med släckningen. Gustaf Blom tyckte sig höra att der var just Peter Kühn, som kom fram med det förslaget. Han ropade till husdrängen, att fröken Elise befann sig deruppe i det brinnande huset och besvor honom att hjelpa sig rädda principalens dotter.

— Principalen! — svarade Peter Kühn med lallande tunga. — Princi-pa-palen! Låt honom brinna! Han har sagt han ej vill ha någon »Flethenkieker» i sin tjenst, liksom han sjelf vore något annat, der han sitter på balkongen och kikar ned i vattnet. Hvad tjenar det till att vara en gammal ärlig »Hausknecht», som jag fordom var, då jag icke har några extra förtjenster och icke kan få blifva »Quartiersmann»! Princi-pa-palen, låt honom brinna! Här är godt vin och en romm, som man aldrig smakat maken till. Ned i källaren, gubbar!

Utanför huset hördes folkmassans dånande sorl, kommandorop, vattenstrålarnes fräsande, förskräckliga skrik från qvinnor och barn, braket af nedstörtande tak, fallande murar, ett fasans obeskrifliga larm. Uppifrån våningarne tyckte Gustaf Blom sig förnimma bönfallande röster, inga högljudda skrik, men om räddning svagt anropande stämmor.

— Gud, det är kanske redan för sent! — utropade han och lyckades ändtligen bana sig väg genom den rusiga skaran, som nu med Peter Kühn i spetsen tumlade ned i källaren, hojtande, skrattande, svärjande. Elden hade redan fattat i trappan, en vanlig bräcklig vindeltrappa af trä. Och likväl skyndade Gustaf Blom upp i huset. Lågorna fräste omkring honom. De förkolnade trossbottnarna svigtade under hans brådskande steg. Röken omhvärfde honom på alla sidor ...

Få ögonblick derefter befunno sig fröken Elise och Sarah Lazarus, den berömda sångerskan, på gatan utom all fara, men kort derpå störtade huset samman.

— Min dotter, min dotter! — utropade Ascher Lazarus i vild glädje och tryckte den medvetslösa Sarah till sitt bröst. — Du Israels Gud vare lofvad! Och ni, fröken Elise, är ju också oskadad? Men hvar är herr Blom?

Gustaf Blom hade, sedan han med öfvermensklig ansträngning lyckats rädda de unga fruntimren, åter skyndat in i huset, sannolikt för att söka frälsa den rusiga skaran i källaren, men i samma ögonblick störtade huset samman. Det var allt hvad man visste.

Fröken Elise fördes sanslös hem till Alter Wandrahm, och Johann Gottschalk Schmidt, som erfor att han hade sin kontorist, herr Blom, att tacka för sin dotters räddning, fann det verkligen ledsamt att den unge mannen skulle hafva omkommit, så mycket mera som herr Blom blifvit en riktigt »famos» handhafvare af de nordiska affärerna; men firmans chef förklarade, att han skulle kosta på herr Blom en rätt vacker grafvård, ehuru hans döda kropp väl aldrig påträffades, och att grafvården skulle föras på årets »Unkosten-Conto».

— Det är rätt vackert af herr Schmidt, — sade herr Krull, när herr Grünbein berättade principalens frikostiga beslut.

— Det blir nog ett ståtligt monument, — sade herr Wulff.

Derefter egnade såväl herr Grünbein, som herr Krull och herr Wulff samt alla de öfriga herrarne på kontoret hvar sin saknadens suck åt den förlorade Gustaf Blom, som allmänt erkändes hafva varit en god kamrat och derför omtyckt af alla, hvarefter man öfvergick till dagordningen, sedan man dock först i förbigående anmärkt såsom ganska besynnerligt, det Gustaf Blom och Peter Kühn skulle omkomma på samma gång och i samma hus.

Wilhelm Schmidt förklarade sig belåten med att hela Alter Wandrahm blifvit förskonad från elden, fastän han nog insåg, det huset Schmidt, Schmidt & Schmidt skulle komma att vidkännas ganska stora utbetalningar för att visa sitt patriotiska deltagande för de hamburgare, hvilka blifvit lidande genom elden. Dessutom var det icke så lätt, sade Johann Gottschalks brorson, att i hast komma öfver ett sådant exemplar, som Gustaf Blom. Hvad Peter Kühn beträffade, så hade han på sednare tider blifvit mindre påpasslig och kunde troligtvis ganska lätt ersättas. Hans enka skulle få en liten hjelp från kontoret, fastän hon egentligen icke förtjenade en sådan godhet, ty hon hade ju blifvit en »Flethenkieker» och tillhörde alltså samhällets afskum.

Efter några dagar tycktes man på kontoret hafva glömt både Gustaf Blom och Peter Kühn. De stora allmänna olyckorna, till hvars reparerande fordrades så utomordentliga ansträngningar, trängde tanken på de enskilda olycksfallen i bakgrunden.

---