I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 16

←  XV. Vatten och Eld

I Hamburg, en gammal bokhållares minnen av Claës Lundin XVI. Stora förändringar vid Alter Wandrahm

XVI.
Stora förändringar vid Alter Wandrahm.

Det var ungefär en månad efter den stora branden. Hamburg började redan åter repa sig efter den förskräckliga olyckan. Ännu bodde visserligen de flesta af de 20,000, som strax efter branden blifvit husvilla, i tält och baracker utanför staden; men redan lade man grunden till nya hus och här och der reste sig början till de ståtliga byggnader, som sedermera gjort Hamburg till en af de vackraste städer i vår tid. Man utvecklade en utomordentlig verksamhet öfverallt i det hårdt pröfvade samhället.

I den af elden skonade delen af staden var rörelsen lifligare än någonsin förr. Det var en vacker Junidag. Solen lyste så präktigt på Catharinakyrkans höga torn och den stora, gyllene kronan, som pryder dess spets. I de trånga gatorna, som omgifva kyrkan, trängdes folket i stor affärsbrådska, och vid »Zippelhaus» var trängseln störst.

»Zippelhaus», det vill säga »Zwiebelhaus» (lökhuset), är en stor byggnad, ett slags magasin eller en saluhall, der isynnerhet bondqvinnorna från Bardowick sälja sina grönsaker och der de hålla stora upplag af dessa varor. Der köpslogs ifrågavarande Junidag med stor liflighet, och der sqvallrades lika lifligt. Med qvinnorna från Bardowick trängdes Vierländskor och Altenländskor, alla i pittoreska drägter, och Hamburgs smånäpna tjenstflickor i de hvita tyllmössorna, blandade med »Quartiersleute» och andra arbetskarlar och hela det öfriga brokiga följet i detta qvarter. Det var kanske alltför lifligt för att vara en tafla från någon annan tid än vårt århundrade, men emellan de gamla spetsgaflarne, nedanför det höga kyrktornet, i de trånga gatorna togo de pittoreska drägterna sig rätt gammal-hanseatiskt ut, och man hade mycket lätt kunnat tro sig förflyttad några århundraden tillbaka.

Hvad som gjorde scenen ännu gammalmodigare var den skara af »ridande tjenare», som just nu svängde om hörnet vid »Zippelhaus», styrande sina hästar framåt kyrkan. Dessa »ridande tjenare» äro kostymerade i gammal spansk drägt och användes vid alla förnämligare begrafningar.

När de spanska ryttarne närmade sig kyrkan, såg man i kröken af gatan dem följas af en lång likprocession. En ung man, som kom från motsatt håll, stannade vid »Zippelhaus» för att låta processionen passera förbi.

— En »Sechsling» för morötterna! — utropade en ung tjenstflicka till en gammal bondqvinna från Bardowick. — Åh, min gumma, det är för mycket. En »Dreiling» kan vara nog ... Se så, nu kommer processionen.

— Hvem är det som begrafves?

— Det är ju här från Alter Wandrahm, vet jag. Schmidt, Schmidt & Schmidt.

— Hvem är död i firman? — frågade den ofvannämnde unge mannen, som stannat vid »Zippelhaus», och hans röst darrade märkbart.

— Ah, det är ju gamle herrn. Det veta ju alla menniskor. Det är den rike Johann Gottschalk Schmidt, som begrafves. Han dog af slag en eftermiddag, då han satt på sin balkong, öfver den stora »Flethen». Det var just dagen efter hans dotters bröllop, förliden fredag.

— Hans dotters bröllop! — utropade den unge mannen och hans röst darrade ännu märkbarare.

— Ja, den vackra fröken Elise, som gifte sig med sin kusin.

— Med sin kusin, — hviskade den unge mannen för sig sjelf. Hans röst darrade icke längre. Han kände sig stum af smärtsam öfverraskning.

Qvinnorna vid »Zippelhaus» förklarade, att det var en af de »vackraste och längsta» processioner, man nyligen sett i Hamburg, och de kände sig tacksamma mot den rike herr Johann Gottschalk Schmidt, som genom sin död beredt dem detta präktiga skådespel.

— Hm, det var besynnerligt, — sade herr Grünbein, — jag såg en person der vid »Zippelhaus», som jag bestämdt skulle hafva sagt vara Gustaf Blom, om jag ej visste att han omkom, när huset vid Grosser Burstah ramlade öfver Peter Kühn och de andra vilda sällarne.

— Tänk, om herr Blom verkligen lefver! — utropade herr Krull.

— Då tror jag att vi skulle fira hans uppståndelse om söndag med en liten middag på »Heuss Hof» i Eimsbüttel. Det börjar blifva modernt att fara till Eimsbüttel om söndagarne.

— Tycker ni det passar att fara ut och roa sig, när firmans chef nyss förut är död?

— Det skulle icke göra mig det ringaste samvetsqval, men det är väl värre att det icke passar sig att fira herr Bloms uppståndelse, ifall han verkligen är riktigt död.

Den unge mannen i hörnet vid »Zippelhaus» tyckte processionen vara oändlig, men när den ändtligen tog slut, stirrade han ännu en god stund framför sig, såsom såg han den oupphörligt passera. När han slutligen hunnit hämta sig från den öfverraskning, som synen tycktes hafva orsakat honom, skakade han med sorgsen uppsyn på hufvudet och utbrast:

— Det var alltså åt Wilhelm Schmidt jag räddade Elise!

Men derefter tillade han, liksom ångrande detta första ofrivilliga utrop:

— Hon är dock räddad och kanske hon blir lycklig. Hvad har jag väl för anspråk? Dessutom visste ingen i firman, att jag lefde. Jag visste det ju icke sjelf, förrän för få dagar sedan.

Han hade gått i riktningen åt Alter Wandrahm, men nu vände han sina steg åt annat håll.

— Hvad skall jag nu göra i det gamla kära huset, der jag i mina oförståndiga drömmar tänkte mig en lycklig framtid? — Det djupaste vemod stod skildradt i hans bleka anlete.

Peter Kühn och hans rusiga kamrater hade, då det brinnande huset störtade tillhopa, funnit döden mellan vinfaten i källaren, men Gustaf Blom, hvilken åter skyndat in i huset för att ännu en gång söka förmå den vilda skaran att fly och vid katastrofen befann sig i förstugan, blef efter ett par timmar framdragen ur ruinerna. Han ansågs i början såsom död, men, lyckligtvis innan det blef för sent, upptäcktes det att han på ett högst underbart sätt undgått att krossas af de nedstörtande stenarne och brinnande bjelkarne.

I den förskräckliga villervalla, som rådde under och närmast efter branden tog man ingen reda på hvem den unge mannen i de sönderslitna och förbrända kläderna var. Han, bland hundratals andra, fördes i sanslöst tillstånd till »Allgemeine Krankenhaus», och i flera veckor derefter kunde han icke tala samt följaktligen icke redogöra för sitt namn och sitt yrke.

När han ändtligen tillfrisknade, lemnade han redan under den första konvalescensperioden sjukhuset, släpade sig till sin bostad och ämnade omedelbart derefter begifva sig till Alter Wandrahm för att öfverraska kamraterna och — fröken Elise. Efter hvad sednast passerat, hoppades han att alla hinder från hennes fars sida skulle vara undanröjda. Då mötte han Johann Gottschalk Schmidts likfärd och erfor att fröken Elise var redan gift med Wilhelm Schmidt.

Nu önskade han sig tillbaka till sängen i sjuksalen eller, kanske ännu hellre, till spillrorna under det ramlade huset, der han erinrade sig hafva sjunkit ned i den sälla tanke, att Elise Schmidt dock var räddad. Han dref på måfå genom de nedbrända qvarteren och kom äfven till Grosser Burstah, men han kunde icke ens igenkänna platsen, der han utfört sitt vackra räddningsverk och der Peter Kühn blifvit begrafven under ruinerna. Hela denna del af staden var fullkomligt förstörd.

— Du Israels Gud, är det möjligt? — hördes en röst bredvid Gustaf Blom, som stapplade omkring med vacklande steg och kände sig alltmera utmattad, snart beredd att lägga sig ned och dö bland de svarta grushögarne. — Bedraga mig mina gamla ögon, ser jag syner eller skulle jag ännu en gång upplefva en sådan glad stund, som då min dotter räddades åt mig?

— Ah, Ascher Lazarus, käre gamle vän! — sade Gustaf Blom med matt röst och räckte lotterikollektören sin utmärglade hand.

— Det är verkligen ni, herr Blom, min käre herr Blom, min bäste herr Blom! Och jag som trodde er vara död. Det är förskräckligt!

— Finner ni det förskräckligt att jag lefver? — sade Gustaf Blom med en svag antydan till ett leende på de bleka läpparne. — Ja, det är förskräckligt, herr Lazarus! — tillade han och stirrade med glanslös blick framför sig.

— Det är förskräckligt, att jag trodde er vara död, herr Blom, återtog Ascher Lazarus. — Jag gick här i flera dagar och sökte er, och icke det ringaste spår efter er kunde jag finna, icke ens ett aflägset rykte om att ni blifvit räddad. Min gamla mor dog af skräck, herr Blom, natten efter det Sarah blifvit förd till vår bostad, men den gamla frun tog dock tillbaka sin förbannelse. Ja, herr Blom, hon välsignade min dotter och må hennes eget minne derför alltid vara välsignadt. Jag och mina barn begräto den gamla frun, men jag tror nästan att vi ännu mer gräto öfver eder död. Så ung, sade vi, och redan skördad af dödens lia! ... Jag var dock glad, herr Blom, att ni icke vid olyckstillfället hade det der vackra gulduret på er, som ni lemnade mig för så längesedan i förvar. Det hade varit skada på pjes.

Gustaf Blom tycktes icke mycket lyssna till Ascher Lazarus prat. Han fortfor att stirra på grushögarne.

— Ni är sorgsen, herr Blom, — sade kollektören med vänligt deltagande, — men icke bör man sörja, då man blifvit återgifven åt lifvet på ett så underbart sätt, då man är ung och har tillfredsställelsen af att hafva räddat två menniskolif, två ganska dyrbara menniskolif, herr Blom.

— Ja, de äro ju räddade och då kan jag gerna sjelf gå under ...

— Så ni talar, herr Blom! — afbröt Ascher Lazarus och blickade så småslugt med de listiga ögonen, under det munnens välvilliga drag smålog helt vänligt. — Nu är det väl icke fråga om att gå förlorad. Nu tänker hela Hamburg resa sig med förnyad kraft. Visst går det litet klent med mina lotteriaffärer kanske nu på en tid, men de andra småaffärerna börja repa sig. Man gör sitt goda »Geschäft», herr Blom. Och ni går väl tillbaka till Schmidt, Schmidt & Schmidt? Jag tycker hvad man skall blifva glad att få se er i lifvet igen. Det är skada att herr Keller icke längre är i Hamburg. Han ställde bestämdt till en stor fest för er och då kom han till mig och beklagade sig öfver de dåliga tiderna och frågade mig om jag ville köpa en liten klenod igen, en briljanterad kråsnål, som hans farfar öfverrättsprokuratorn rådt om, eller en dyrbar ring, som hans farbror senatorn skänkt åt hans mor. Åh, herr Blom, den glade herr Keller förstod sig på att sätta om sådana der småsaker, och då kunde äfven jag förtjena en smula på herrarne hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt.

— Ni tyckes icke veta hvilka förändringar, som inträffat med firman? — sporde Gustaf Blom, och det lyste liksom ett svagt hopp i hans blickar. Han tänkte kanske, att han möjligtvis kunde hafva hört orätt der i trängseln vid »Zippelhaus» eller att grönsaksfruarne misstagit sig.

— Firman är alldeles oförändrad, herr Blom, — svarade kollektören. — Gamle Johann Gottschalk är död, det är sannt, men Wilhelm Schmidt har öfvertagit affärerna under samma namn och tecknar fortfarande Schmidt, Schmidt & Schmidt.

— Nå men har ni icke hört talas om någon annan förändring i huset?

— Hm, herr Blom, visst har jag det ... Jag förstår ni menar det der giftermålet mellan kusinerna. Det kom något hastigt, så der några veckor blott efter den stora branden, då folk i allmänhet icke ansett passande att gifta sig. Men »Geschäft» är »Geschäft», herr Blom. Gamle Johann Gottschalk hade väl sina skäl, herr Wilhelm hade nog också sina skäl, och fröken Elise ... Men hvad lönar det mödan att tala om? Ni ser så blek ut, herr Blom. Ni skall komma hem till mig och låta mig riktigt få tacka er. Jag har en flaska »Liebfrauenmilch», alldeles en dylik, som den vi tömde i Raboisen en gång. Den skall stärka er herr Blom. Se så, inga invändningar. Sarah kommer hem till i dag. Hon skall snart uppträda i »Robert» eller hvad det der djefvulstyget heter, som sjunges på »Stadt-Theater», ty teatern ämnar snart ånyo öppna sina portar. Hvad Sarah skall blifva öfverraskad af att ni lefver och att hon får tacka er. Hon skall skicka er en fribiljett till första representationen, herr Blom, en god plats i sjelfva »Sperrsitz». Der sitter man alldeles gudomligt, herr Blom. Jag har en gång suttit der och hört min Sarah. Underskönt, herr Blom!

Inga invändningar hjelpte. Ascher Lazarus gick så högt i tacksam uppoffring, att han, hvilket aldrig förr inträffat, tog en droska vid Rödingsmarkt och åkte hem med sin vän Gustaf Blom, hvarefter han skickade bud på sina söner och sin dotter och gaf en familjefest till förmån för den som räddat hans »ögons ljus». Hans »ögons ljus» lät sina egna ögon glänsa på det tacksammaste mot sin räddare och om Gustaf Bloms tankar ej varit så sorgbundet fästade vid ett annat föremål, hade han sannolikt åter, liksom första qvällen i Hamburg, kännt sig intagen uti dessa blixtrande »diamantögon».

Den talangfulla sångerskan var en älskvärd värdinna för tillfället, och mången af hennes beundrare, Hamburgs konstentusiaster, skulle i hög grad hafva afundats Gustaf Blom, som var det lyckliga föremålet för all denna älskvärdhet. Han fäste dock icke stor uppmärksamhet dervid, och Sarah, som sannolikt kände orsaken till hans sorgsenhet, respekterade den och fordrade för den honom bevisade tacksamheten alldeles icke någon tacksamhet tillbaka.

Men när Gustaf Blom reste sig för att taga afsked af den vänliga familjen, lemnade honom Ascher Lazarus ett litet etui med anhållan att han skulle behålla det såsom ett minne af den dag, då han med egen lifsfara räddade en dotter åt hennes gamle fader och en artist åt den fosterländska konsten. Den gamle kollektören uttryckte sig verkligen i dessa valda ordalag, då han lade etuiet i Gustaf Bloms hand och bad honom vid lägligt tillfälle betrakta innehållet.

Gustaf Blom protesterade och ville icke mottaga någon present för en handling som hvarje annan kunde hafva utfört lika väl som han. Så lydde hans ord. Ascher Lazarus öppnade då sjelf etuiet och visade att det innehöll det guldur, som Gustaf Blom långt förut, under sin första tid i Hamburg, hos honom sålt eller pantsatt, utan att sedermera igenlösa. Det var en så vacker klenod, sade kollektören, att han icke haft hjerta att afyttra uret, fastän han derigenom förlorat bra mycken ränta. Så hade han alltid tänkt, att herr Blom kunde en gång önska få igen sitt ur och han ville gerna göra herr Blom en tjenst, äfven innan denne räddat hans »ögons ljus». Derföre hade han gömt uret, och nu måste herr Blom göra honom till viljes och taga emot det.

Den gamle kollektörens och hans dotters vänlighet gjorde ett godt intryck på Gustaf Blom. Han gick hem till sin bostad i Admiralitätstrasse, der elden icke rasat, och ehuru den olycklige icke kunde finna någon ro under natten, lyste likväl en lefvande beslutsamhet ur hans blickar följande morgon, och då begaf han sig åter åt den del af staden, der Alter Wandrahm är beläget. Han kunde icke vända sina steg åt annat håll. Det var en svaghet, sade han för sig sjelf, när han åter passerade förbi »Zippelhaus», men den svagheten var honom så kär, att han icke ville öfvervinna den.

Följande söndag såg man ett litet gladt sällskap intaga sin middag på »Heuss’ Hof», ett godt värdshus i Eimsbüttel, en vacker by med park ibland Hamburgs omgifningar. Ett »gladt» sällskap, ja, der funnos tre glada åtminstone, men den fjerde personen var visst icke så glad som de trenne öfriga. Kanske att det bleka anletet också häntydde på någon nyss öfvervunnen sjukdom. De tre voro herr Grünbein, herr Krull och herr Wulff. Den fjerde med det bleka, lidande uttrycket var Gustaf Blom.

Man drack naturligtvis mången skål och höjde månget »lebe hoch» för Gustaf Blom, den så oförmodadt uppståndne, men ehuru festens föremål var densamme vid detta tillfälle, som vid utflygten till Blankenese, ett föregående år, började dock litet hvar tycka att glädjen alldeles icke var densamma. Kanske att detta orsakades deraf, att Max Keller denna gång icke var närvarande, och ehuru han rest utan att taga afsked af någon annan än Gustaf Blom, frågade dock herr Krull, sedan han först i ämnet inhemtat herr Wulffs åsigt, huruvida herr Grünbein hade något emot att man drack denne otacksamme Max Kellers skål. Herr Grünbein förklarade sig icke precis emot en sådan skål, fastän nyssnämnde Kellers uppförande kunde anses minst sagdt ogrannlaga mot förmän och kamrater. Skålen dracks följaktligen och det lika grundligt, som alla de andra skålarna.

— Har ni sedan aldrig hört något af vår fordne kamrat? — frågade herr Wulff, vändande sig till Gustaf Blom.

— Aldrig sedan jag mottog det lilla brefvet, han skickade mig från Oceanen. Ett fartyg, som styrde kurs på Europa, men missräknat sig på sin proviant, prejade emigrantskeppet midtpå Atlantiska hafvet, och då det fick tillåtelse att köpa proviant, satte det ut sin båt, tog emot provianten och derjemte några bref till Europa. Max Keller skref i hast med blyertspenna några ord på en liten papperslapp och satte derpå min adress. Den lilla papperslappen kom ganska riktigt fram till adressaten. Sedan vet jag intet om vår fordne kamrat. Kanske han redan är dödad af »rödskinnen», såsom han sjelf förutspådde.

— Eller kanske han är chef för en stor firma i New-York.

— Eller uppassare på en krog i San Francisco.

— Var det icke Max Keller som alltid profeterade, att ni, herr Blom, skulle blifva gamle Brummers efterträdare? Hvem kunde tro att den profetian skulle så snart uppfyllas.

Så förhöll det sig verkligen. Gustaf Bloms återuppträdande i det gamla huset vid Alter Wandrahm hade der orsakat stor uppståndelse. Det hviskades bland arbetskarlarne i den stora förstugan och bland tjenstefolket på bakgården, att unga fru Elise Schmidt, hvilken redan förut var så sorgsen, »naturligtvis i följd af hennes fars plötsliga död», såsom man sade, fallit sanslös på golfvet i stora salongen en trappa upp, den våning, som de nygifta bebodde, och ej återfått medvetande på flera timmar. Detta plötsliga illamående måste hafva kommit af förskräckelsen öfver att den döde herr Blom åter blifvit lefvande, sade arbetsfolket, och ryktet derom trängde ända in på kontoret.

— Tänk, om vi skulle få se Peter Kühn också komma igen! — sade någon i den stora förstugan, hvilken förmodan framkallade både harm och fasa, ty husdrängen var icke älskad, såsom vi veta, af det öfriga folket i huset.

— Ah nej, — tröstade en annan husdräng, — Peter Kühn blef nog söndersmulad i fyllan och villan.

Denna trösterika försäkran återställde jemvigt i de upprörda sinnena uti stora förstugan och man fröjdade sig så mycket mer åt herr Bloms återkomst, fastän man tyckte det vara synd om unga frun, som skulle taga så illa vid sig.

Herr Wilhelm Schmidt, firmans nye chef, mottog Gustaf Blom med all den vänlighet, hvaraf han var mäktig. Han beklagade, att firman nödgats antaga en annan korrespondent i herr Bloms ställe.

Gustaf Blom hörde icke mycket på hvad den nye chefen anförde, men förundrade sig deremot öfver det märkvärdiga factum, att han, Gustaf Blom sjelf, stod helt lugn inför denne man, som röfvat hans lifs lycka från honom och att han ej redan mördat honom, skyndat upp till Elise, tagit henne i sina armar och flytt med henne långt derifrån.

Det var med sådana föga affärsmessiga tankar kontoristen sysselsatte sig, under det principalen talade till honom.

— Ni ser så underlig ut, herr Blom, — sade Wilhelm Schmidt slutligen, då han kom att kasta sina blickar på firmans förre korrespondent för de nordiska affärerna, — men jag ber er ej vara alltför orolig, ty jag skall säga er att jag behöfver er ännu.

— Han behöfver mig! mumlade Gustaf Blom för sig sjelf, under det han funderade öfver huru litet han behöfde Wilhelm Schmidt. Den blick, han kastade på chefen, var icke af det underdåniga slag, man brukar begagna, då man betraktar en förman.

— Ni tyckes kalkylera, herr Blom, — sade principalen. — Det gör ni rätt uti. En affärsman, som icke kalkylerar i allt, duger till ingenting. Ni är ej heller mera så »grön», som ni var, när jag kom tillbaka från Ostindien ... Men ni vet kanske icke, att herr Brummer är död?

Gustaf Blom hörde icke frågan, men han gjorde en nästan omärklig böjning på hufvudet, hvilken Wilhelm Schmidt tog för ett jakande tecken.

— Ja så, ni har redan hört att gamle Brummer är död? — återtog principalen. — Det var en utmärkt bokhållare och firman mycket tillgifven. Min salig farbror satte högt värde på Brummer.

Saken var den, att gamle herr Brummer, som åter led af sin vanliga snufva i början af Maj, olyckligtvis fick strålen af en slang i sjelfva halsgropen, när han skulle efter sin vanliga kontorstid gå hem aftonen af första branddagen. Han hade, utan att bekymra sig om elden, skött sina vanliga göromål, och när klockan slagit nio på aftonen, begaf han sig hem för att se efter om det brann äfven i det hus, der han bodde och i fall detta icke voro händelsen sätta på spritkokaren och laga sig något varmt för snufvan. Men så kom den otäcka vattenstrålen midt i halsgropen. Snufvan blef obotlig, och nyss före Johann Gottschalk Schmidts död afled firmans bokhållare. Man kom just och berättade detta för herr Johann Gottschalk Schmidt, der han satt på den gamla murkna balkongen öfver det svarta vattnet i den dyiga kanalen och fröjdade sig åt att hans hus icke brunnit och ej heller hans magasiner samt att hans dotter blifvit lyckligt gift med firmans brorson.

— Hvad säger ni? — utropade gamle herr Schmidt och tappade i häpenheten sin stora sjöskumspipa i kanalen. — Är gamle Brummer dö ...

Han hann icke säga ut ordet, förrän han sjelf var död. Herr Krull undrade om orsaken låg uti förlusten af bokhållaren, hvilken principalen varit van att se hvarje dag bakom de stora böckerna uti den lilla skrubben. Herr Wulff funderade på om principalen kunnat få slag för att han tappade sjöskumspipan i kanalen och att denna skulle vid ebbtiden kanske blifva rof för en »Flethenkieker», hvilket slägte gamle herr Schmidt på det häftigaste afskydde.

Emellertid var gamle herr Schmidt verkligen död och gamle Brummer äfven, och unge herr Schmidt frågade derföre Gustaf Blom om han ville försöka sig på att sköta Brummers plats, åtminstone till någon tid, hvilket anbud måste anses på det högsta smickrande, ty det blef ej gjordt till herr Wulff och ej heller till herr Krull, lika litet som till någon af de öfriga kontoristerna.

Guataf Blom svarade ingenting på det smickrande tillbudet, men denna tystnad ansåg principalen vara orsakad af glädjefull öfverraskning och outsäglig tacksamhet, hvarföre han förklarade Gustaf Blom vara tillförordnad bokhållare hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt. De öfriga kontoristerna gratulerade Gustaf Blom till återinträdet i lifvet och ännu mera till den betydelsefulla platsen, och de visade sig alldeles icke afundsjuka, ehuru de naturligtvis, då herr Blom ej var närvarande, talade om att han var den lyckligaste menniska på jorden och att lyckan ofta kommer utan ens förvållande, med mera sådant.

Den bestälda grafvården blef naturligtvis kontramenterad, och emedan stenhuggaren fick ny beställning på en mycket större och mycket dyrare, hvilken skulle bevara minnet af Johann Gottschalk, så gjorde han inga anspråk på betalning, och blef »Unkosten-Conto» derigenom icke belastadt med mer än en grafvård, ty man hörde principalen icke nämna ett enda ord om någon hyllning i sten eller annan materia åt gamle Brummers minne.

Men Gustaf Blom tog den aflidne bokhållarens höga kontorsbock i besittning och satte sig in i hans efterlemnade boksamling på pulpeten. Gustaf Blom hade icke sagt, att han tog emot platsen, han hade icke tackat principalen för upphöjelsen. Han utförde blott mekaniskt hvad man uppdrog honom att göra, och denna tystlåtenhet tillvann honom ännu mer Wilhelm Schmidts bevågenhet.

— Det är en djup karl, den der Blom, — sade chefen åt herr Grünbein, hvilken ännu en tid fortfor att vara firmans högtbetrodde prokurist och kontorets sous-chef, utan att just derför betraktas såsom något annat än en liten kugg i det stora hjulet.

— Jag skall öfva mig i tålamod och undergifvenhet, — sade slutligen den fordom så trotsige Gustaf Blom, och hvarje morgon på slaget nio inträdde han i den stora förstugan för att begifva sig till sin skrubb innanför principalens kabinett. — Jag vill icke lemna detta hus, ty det är ett gammalt hederligt affärshus, ett betydande hus inom den stora handeln. Nu har jag en öfverblick af affärerna i deras helhet. Korrespondenterna på kontoret kunna icke se mycket mera än hvar och en sin detalj.

Var det i sjelfva verket denna kärlek till affärerna, till en annans och dertill en gynnad rivals affärer, som qvarhöll Gustaf Blom vid Alter Wandrahm? Det är ju möjligt, ty det ligger onekligen något särdeles fängslande i deltagandet uti vidtomfattande handelsaffärer, äfven om man sjelf icke erhåller någon annan vinst deraf, än sitt dagliga bröd. Gustaf Blom hade icke längre denna orediga föreställning om »verldshandeln», som han egde, då han först kom till Hamburg. Han såg klarare in i handelns väsende och hade kastat öfver bord alla dåraktiga förhoppningar om att helt hastigt göra sig sjelf till millionär.

— Det kan vara nog att draga sitt strå till stacken, — brukade han ofta säga, — och att hjelpa till att skapa tusentals familjers välstånd, gifva folken upplysning och bröd, ty dertill bidrager handeln mer än något annat. Det är icke missionären, som sprider civilisationen bland vildarne, om han också inbillar sig det, utan det är köpmannen, hvilken på samma gång han befordrar sitt vinstbegär och kanske förtjenar millioner mark banko också utbreder välsignelse bland millioner menniskor. Mina små siffror i hufvudboken äro minsann inga betydelselösa tecken.

Sådana underliga åsigter hade Blom fått, och ju äldre han blef, desto lifligare trodde han på handelns mäktiga kraft att befordra civilisationens sak. Det var en besynnerlig gammal bokhållare. Han älskade äfven andra böcker, än sin hufvudbok, och de få personer, som besökt honom i hans bostad, berättade märkvärdiga historier om hans stora bibliotek och om den lilla, men utvalda konstsamling, han småningom förskaffat sig.

— Det är en liten vacker bit, den der, — sade han alltid och ställde sig med förtjusta blickar framför en helt liten tafla, ett landskap med en bondstuga, ett par träd, en liten å, rätt saftigt och grönt — och jag vet att det är en äkta Hobbema, fastän det är icke många som förstå sig på sådant här i staden ... Nå, nå, det kan vara detsamma. Det är så godt det, att Hamburg icke blir någon konststad. Det var konstentusiasmen, som förderfvade det stora affärslifvet i Venedig.

Men det var kanske äfven något annat, än blott kärleken till de gamla affärerna, som fängslade Gustaf Blom vid Alter Wandrahm och som orsakade, att han hvarje morgon kände en oemotståndlig längtan dit. Om det var för att visa sig sjelf, att han egde styrka att stå emot en olycka, eller om det var svaghet att icke kunna undvara åsynen af hvad som just utgjorde denna olycka, det är svårt att afgöra, och det tycktes Gustaf Blom sjelf icke vilja afgöra; men det vissa är, att han hvarje morgon med brådskande steg skyndade från sin bostad, liksom han ilat till ett efterlängtadt och kärt möte.

När klockan slog tre qvart till nio hvarje morgon, passerade han förbi Catharinakyrkan och regelbundet fick han hvarje gång stark hjertklappning, hvilken fortfor en god stund sedan han hunnit fram till Alter Wandrahm, öppnat den lilla bonade ekporten och trädt in i den stora förstugan. Lika regelbundet sade han då alltid för sig sjelf:

— Ack, jag såg en skymt af henne i går. Få se, om hon visar sig i dag. Jag hoppas ännu.

Och genom det stora rummet sväfvade en lätt qvinnogestalt med blonda lockar och milda blå ögon, men i hvilka mildheten numera kunde tagas för ett uttryck af undergifvet svårmod. Gustaf Blom tyckte sig dock se ett småleende samt till och med höra en sakta hviskning såsom af en morgonhelsning, men så var synen åter försvunnen.

Detta upprepades dag efter dag och räckte kanske i flera år. För hvarje gång lyste ett lyckligt leende på Gustaf Bloms ansigte, hvilket sedermera under hela dagen lutade sig allvarligt öfver de stora böckerna och lade sig i rynkor, när han funderade öfver siffrorna; men rynkorna utslätades snart icke mera, utan blefvo djupa fåror, under det ansigtsfärgen gulnade likt bladen i de gamla böckerna och hela uttrycket så småningom öfvergick till hvad det också borde vara, uttrycket för en gammal bokhållarefysionomi af äkta sorten.

När principalen inträdde och helsade på sitt vanliga knapphändiga sätt, helsade Gustaf Blom just icke mycket mindre knapphändigt, men det märktes icke tecken till hat eller afund i denna helsning. Det var blott en torr affärshelsning, hvilken icke vet af några känslor, hvarken vänliga eller fiendtliga.

Derefter kunde det hända, att principalen samtalade en stund med sin bokhållare om huru det eller det conto stod för tillfället, hvarpå det blef tyst i den lilla skrubben och man hörde endast bladens prasslande och pennans raspande. Öfver bokhögarne såg man ett hufvud, som kunde misstänkas vara ett tänkande hufvud, men om det stod i förening med något kännande hjerta, det kunde man icke veta, knappast tro.

En morgon visade sig icke den vanliga, efterlängtade synen. Följden blef att en ännu starkare hjertklappning inträdde. Gustaf Blom gick dock med vanliga lugna steg till sin plats i bokhållareskrubben och han tog icke miste på en enda siffra. Han hoppades på morgondagen, men morgondagen förverkligade icke hans hopp, och ej heller de följande dagarna.

Några dagar derefter märkte Gustaf Blom en ovanlig uppståndelse i huset. Han möttes af underrättelsen om att principalens fru aflidit. Den dagen gick han väl till sin vanliga plats, slog upp böckerna och fattade pennan, men han skref ej en enda siffra i någon bok, och likväl satt han qvar på sin plats långt efter kontorstidens slut. Hjertklappningen hade dock upphört. Hjertats slag höllo på att afstanna.

Dagen derpå var han åter der, och principalen kom också, men med sorgsen uppsyn. Gustaf Blom sade ingenting, men gick fram och tryckte herr Schmidts hand. Herr Schmidt såg först helt förvånad på herr Blom, men derefter besvarade han handtryckningen.

— Det är en god själ, den der Blom, — sade herr Schmidt för sig sjelf, — och jag har mycken nytta af honom såsom bokhållare.

Efter den dagen blef herr Blom helt hastigt mycket äldre till utseendet, men detta hade ingen inverkan på hufvudboken. Hvarje morgon han passerade genom den stora förstugan tyckte han sig åter se den välkända och efterlängtade synen och det gjorde honom mycket godt, tillstod han för sig sjelf.

Det kom en ny generation på kontoret. Herr Grünbein hade slutligen ledsnat vid att vara en liten kugg i det stora hjulet och börjat rulla ett hjul för egen räkning i en annan del af staden. Det hjulet rullades mycket försigtigt, hvilket icke hindrade att herr Grünbein småningom blef en rik gammal man. Han gifte sig visserligen aldrig, hvilket någon, som trodde sig kunna tyda gåtor, ansåg hafva samma orsak, som herr Bloms celibat; men herr Grünbein köpte dock en liten villa i Flotbeck och roade sig ofta med att sätta sig vid »Djefvulsbryggan» och se huru floden steg upp på stranden samt sedan åter drog sig tillbaka. Hvad han då tänkte på, är svårt att veta. Herr Grünbein hade aldrig varit särdeles meddelsam.

Herr Krull hade en dag sagt till herr Wulff:

— Min käre herr Wulff, tycker ni som jag, så börja vi också affärer för egen räkning, associera oss och slå oss ned på något annat ställe på jorden. Hvad säger ni om Calcutta?

— Calcutta kan vara bra nog, — sade herr Wulff, — och nu är ju Martin Schmidt död och filialkontoret indraget. Vi känna just de affärerna.

— Huru står Krull, Wulffs & C:s conto? — sade herr Schmidt en morgon och stack in hufvudet i herr Bloms skrubb.

— Mycket bra, herr Schmidt, — svarade herr Blom. — Det är ett par dugliga affärsmän, som på ett par år i Ostindien tyckas hafva gått betydligt framåt.

Alla de öfriga kontoristerna från Gustaf Bloms yngre dagar i Hamburg hade också lemnat det gamla huset vid Alter Wandrahm och andra trädt i deras ställe. Det var unga, hurtiga karlar, hvilka också foro till Blankenese, åto middag i »Rainvill’s Garten» och roade sig vid Andreasbrunnen i Eppendorf och på »Heuss’ Hof» i Eimsbüttel, ungefär på samma sätt, som den föregående generationen, endast med de modifikationer, som voro en naturlig följd af ett elegantare lefnadssätt i det Hamburg, som ur askan rest sig i förskönad gestalt.

— Tror ni att herr Blom, vår gamle bokhållare, någonsin haft känslor för annat än sina siffror? — frågade en dag en af dessa unga kontorister.

— Det vore för mycket begärdt af en sådan gammal stockfisk, ha, ha, ha! — svarade kamraterna under en långt utdragen skrattsalva.

— Jag tror att gamle Blom aldrig haft några känslor, — förklarade med mycken bestämdhet den yngste af kontoristerna.

— Det är just ingen djerf förmodan, — sade en annan af kamraterna. — Jag tror att han aldrig haft några förhoppningar, aldrig kastat ut några planer, aldrig blickat fritt omkring sig i lifvet.

— Aldrig varit ung.

— Det synes väl på honom. Han är född till gammal bokhållare.

— De unga herrarne hafva rätt, — sade Gustaf Blom för sig sjelf, då han gick genom kontoret och händelsevis hörde deras alltför högljudda omdömen. — Jag är verkligen född till gammal bokhållare.

Det var också hvad den gamle herrn yttrade till mig, när han kommit till slutet af den långa historia, som jag här återgifvit.

——♦——