[ 1 ]

Her beriar Soguna, af Ingvari Vidförla[1], og Sveini Syni hans.

[ 1 ]

Här börjas Sagan, om Ingwar den widtbereste, och hans Son Swen.

[ 1 ]

1. Cap.

[ 1 ]

1. Cap.

[ 1 ] Eirekr het Kongr er redi fyrer Suithiödu. Hann var kalladr Eirikr hinn sigrsæli. Hann atti Sigridi hina Storadu[2], ok skildi vid hana saker ohæginda[3] skapsmuna hennar, thui at hun var Kvenna stridlyndust, um allt that er vid bar. Hann gaf henni Gautland. Theira Son var Olafr Suenski. I than tima red Hakon Jarl fyrir Norigi, ok atti margt barna; enn fra einne hans Dottr munom ver nokut segia, theirri er Audr het. Eirekr Kongr atti ok Dottr, er eigi er nefnd. Hennar bad sa Hofdinge af Suithiod, er Aki het; enn Konge syndizt varbodit[4], at gipta otignum manni Dottr sina. Litlu sidar bad hennar einn Fylkis Kongr austan ur Gardariki; ok syndizt Kongi at gipta honum meyna. Ok for hun med honum austr i Gardariki. Nokuru sidar kom Aki thar a ouart, ok drap Konginn, enn hafdi i burt med sier Kongs Dottr, ok giorer brudkaup til hennar. At [ 2 ] thessu radi bundust atta Hofdingiar med Aka. Og sitia thar um hrid under reidi Kongs; thuiat Kongr villdi ecki beriast vid tha, edr giora so mikit mannspell innan Landz a sinum monnum. Thau Aki attu Son, er Eymundr het. Epter thetta bydr Aki Kongi sættir fyrer thetta bradrædi. Kongr toc thui vel. Ok nu er so var komit, bidr Eirikr Kongr Audar, Dottr Hakonar Jarls ur Norigi. Var theim malum vel svarad; ok liet Jarl sier tha thikia betra, ef hann lieti eigi naudmag sinn sitia jafnhatt sier i Suithiod. Nu var konunni heitit, ok akuedinn brullaupstefna. Ok nu fara ord af nyiu millum theirra Aka og Kongs. Ok bydr Aki Kongi fialfdemi fyrer utan sektir: ok sættast at thui. Kongr byrst nu vid brudkaupi sinu: Og bydr til Hofdingium innan Lands: Nidmåg, eller den som twungit sig til Ok nefnir fyrstan til Aka, Mag sinn, ok tha Hofdingia, er honum fylgdu.

[ 1 ] Erik het en Konung, som A. C styrde Swea Rike, och kallades Erik Segersäll. Han 960.
974.
ägde Sigrid Storråda, och skilde sig wid hänne för hännes otidiga Stormodighet skull; efter som hon war en mycket egensinnig Qwinna i alt, hwad hälst som föreföll. Han gaf hänne Göthaland; 985. Och war deras Son Olof Swenske. Wid samme Tid rådde Håkan Jarl öfwer Norje, och hade många Barn; men om en hans Dotter, som het Öda, få wi snart något widare at berätta. Konung Erik hade ock en Dotter, hwars Namn likwäl intet är kunnigt. Til hänne friade en Svensk Höfding, som het Åke; Men Konungen tyckte det wara et olikt Tilbud, at han skulle gifta sin Dotter til en så ringa Man, som intet något Hedersnamn hade. Hwaremot, när en Fylkeskonung östan ur Gardarike litet sedermera begärte hänne; Konungen fann för godt, at gifwa honom Mön i Wåld, och låta hänne med honom fara öster til Gardarike. Men det drögde intet länge, förr än Åke oförmodligen kom efter, drap denne Konung, och förde Kongsdottren åter med sig 985. hem til Swea Rike, samt gjorde [ 2 ] Bröllop med hänne. Til detta Företagande hade åtta Höfdingar samsat sig med Åke: och sitta där någon Tid, oagtadt Konungens Wrede. Ty han wille icke slås med dem, eller inom Lands, på sine egne Män göra så stor Manspillan. De 991. nygifte ägde imidlertid uti sit Ägtenskap en Son, som het Emund. Hwarefter Åke tilböd Konungen Böter och Förlikning för denna sin hastiga Gärning; det Konungen wäl behagade. När nu härmed så wida war kommet, begärer Konung Erik, Öda, Håkan Jarls Dotter ur Norje til Husfru; och blef uppå samma ärende wäl swaradt. Jarlen lät sig likwäl tycka, at det wore bättre, om Konungen icke tillät sin Nödmåg, eller den som twungit sig til at blifwa dess Måg, sitta lika högt med sig i Swea Rike. Dock blef Qwinnan låfwad, och Bröllopsdagen utsatt. Och ske imellan Åke och Konungen nya Beskickningar. Åke tilbjuder Konungen, utom Böter, et fullkomligt Själfdöme, eller Frihet at efter eget Behag döma i denna Sak; Och därmed wordo de försonte. Konungen lagar sig nu til Bröllops: och bjuder inländske Höfdingar; men låter först och främst kalla Åke, sin Måg, och de Höfdingar, som fölgde honom.

[ 2 ]

2. Cap.

[ 2 ]

2. Cap.

[ 2 ] At anefndum deigi kom Hakon Jarl af Norigi til Suithiodar; ok verdr thar mikit fiolmenni at Uppsaulum. Thui at thar voro allir hinir berstu Menn ur Swithiod. [ 3 ] Thar voru marger skalar ok storer, fyrir thui at thar voru marger Hofdingiar fiolmenner samankomner, tho at Aki væri fiolmennaztr, thegar leid Eirikr Kongr ok Hakon Jarl. Thui var Aka sa skali buinn er mestr var annar. Ecki var Dottir Kongs thar, nie Son theira; thuiat otruligt thotti vera bod Kongs. Nu sitia menn at bordi umhrid med mikilli gledi ok kæti. Aundverda veizluna hafdi Aki mikil vardhaulld a sier: enn thui minni, sem melr leid a brullaupit, thar til at ein nott var epter veizlunnar. Tha kemr Eirikr Kongr thar at theim aullum ovorum, ok drap tha alla atta Hofthingiana, er at motgangi hofdu verit vid Kong, ok einn veg Aka. Epter thetta sleit veizluna: for Hakon Jarl til Norige, ok hver til sinna heim kyna. Thessi rad kenna sumer menn Hakoni Jarli; Enn sumer segia, at hann væri sialfr at drapi theirra. Nu kastar Kongr sinni eigu a allar jardi rok lausa Fe that, er thair atta Hofthingiar hofdu att. Hann hafdi heim til sin Eymund ok Modr hans. Eymundr vegs upp med Kongi i godri virdingu, thar til at Eirikr Kongr andadizt. Sidan tok Olafr[5] Rikit og hellt hinni somu virdingu vid [ 4 ] Eymund, sem Fadir hans hafdi giort. Enn er Eymundr var roskinn, tha mintizt hann harma sina, thuiat hann sa hvern dag sinar eigur fyrir augum sier: Ok thottizt suiptur allri sæmd; thuiat Kongur tok alla skatta af eignum hans.

[ 2 ] Å nämndan Dag kom Håkan Jarl af Norje til Swea Rike; 992. Och blifwer en mycket stor Församling i Upsala: Ty där woro alle de förnämste Män utur Swea [ 3 ] Länder. Där woro ock så månge осh store Salar tilredde, som månge Höfdingar där folkrikt woro sammankomne; bland hwilke Åke likwäl war den manstarkaste, näst efter Konung Erik och Håkan Jarl. Ty blef för honom största Rumet tilredt. Men Konungens Dotter war icke med: ejhäller deras Son; efter som de tykte, at Konungens Bud icke war nog at lita uppå. De närwarande sitta då någon Tid til Bords med mycken Lust och Gamman. I Början af Gästbudet hade Åke mycken Bewakning af sit Folk omkring sig: men så mycket mindre, som det längre led på Högtiden, ända til en Natt efter Bröllopet. Då öfwerfaller dem Konung Erik, emot allas Förmodan, och dräper alle de åtta Höfdingar, som förr hade warit honom emot: samt Åke sammaleds. Och härmed slöts Bröllopet. Håkan Jarl for til Norje, samt hwar och en hem til sit. Somlige säga, at han siälf warit wid Mordet närwarande. Konungen tilägnar sig nu alle de Gårdar, och all den löse Egendom, som de åtta Höfdingar hade ägt. Emund och dess Moder tog han hem til sig; och wäxer den unge Emund up hos sin Moderfader i god Wärdighet, til dess Konung Erik afsomnade. Sedan tog Olof wid Riket, och höll 994. Emund i samma Wördning, som hans Fader gjort hade. Men när [ 4 ] Emund kom til År och Styrka, påminte han sig sin Sorg, alldenstund han hwar dag såg sin Egendom för sina Ögon, och at Konungen tog all Skatten af hans Ägor. Han tyckte därföre at all hans Ära war honom likafult beröfwad.

[ 4 ] Olafr Kongr atti Dottr er Ingigerdr het. Thau Eymundr unnuz micit[6] fyrir frændsemi sakir; thuiat hun var vel at sier um alla hluti. Eymundr var mikill vexti, ok ramr at afli, ok hinn bezti riddari. Eymundr huglar nu sitt mal, og[7] thotti seinlig leidretting sinna harma, ok thotti betra at bida bradann dauda, enn lifa vid skemdir. Verdr nu that hans rad[8], at tha er hann vard var vid, at XII. Menn af hird Kongs hofdu farit eptir skatti i thau herut ok riki, er Fadir hans hafdi att, tha fer hann med XII. Menn a thann skog, er leid theirra la kongs manna; Ok burduzt their thar; ok vard that hardr bardagi med theim. Thenna dag hinn sama for Ingigerdr epter theim skogi, ok fann tha alla liflatna, nema Eymund; ok var hann tho miok sar. Sidann liet hun leggia hann i vagn sinn, ok ok honum med sier, ok liet græda hann a laun. [ 5 ] Enn tha er Olafr Kongr fra thessi tidinde, kvaddi hann things, ok giordi Eimund sekann ok utlægann ur ollu[9] sinu Riki. Ok er Eimundr var heill ordinn, tha feck Ingigerdr honum skip a laun; ok legzt hann i hernat: ok verdr gott til fiar ok manna.

[ 4 ] Konung Olof hade en Dotter, 1000. som het Ingegärd. Hon och Emund älskade hwarandra, för sin Frendsämja skull, mycket högt; hälst hon i alla Stycken war wäl öfwad, och i alt mycket sedig. Emund war stor til Wäxten och stark til Krafter, samt en den bäste Riddare. Han eftersinnar nu sina Omständigheter: och tyckte, det han nästan länge tålt sin Sorg ohämnad, utan någon Försoning. Han skattar det bätre, at wänta en snar död, än lefwa et nesligt Lif: fattar såleds det Beslut, när han förnam, at tolf Konungens Hofmän farit at infordra Skatten af de Härad och Riket, som hans Fader hade ägt, at han jämwäl med tolf Män 1013. drager til en Skog, hwarigenom Wägen låg för Konungens Män: och slogs där med dem, så at en hård Strid wart dem imellan. Samme Dag for Ingegärd efter dem til Skogen, och fann dem alle liflöse, utom Emund allena, som likwäl war mycket sår. Honom lät hon lägga uti sin Wagn, och förde honom med sig, samt lät hemligen läka honom. När Konung Olof fick dessa Tidningar, påböd han Ting och [ 5 ] sakfälde Emund, samt gjorde honom landsflygtig af alt sit Rike. När däremot Emund war helbregda worden, gaf Ingegärd honom Skepp i löndom; hwarmed han lade i Härnad, och blef mägtig både på Gods och Manskap.

[ 5 ]

3. Cap.

[ 5 ]

3. Cap.

[ 5 ] Nockurum vetrum sithar bad sa Kongr Ingigerdar, er Jarizleifr het, ok red fyrir Gardariki. Hun var honum gefinn; ok hun for austr med honum. Enn er Eymundur spurdi thau tidindi, tha fer hann austr thangat; ok tekr Jarizleifr Kongr vel vid honum ok thau Ingigerdr; thui at tha var ofridr mikill i Garda Riki. Thui at Burizleifr, brodir Jarizleifs Kongs, geck a Rikit. Vid hann atti Eymundr V. bardaga; Enn i hinum sidazta var Burizleifr handtekinn ok blindadr ok Færdr Kongi. Thar fek hann of fiar i gulli ok silfri ok margskonar gersimum ok godum gripum. Tha sendi Ingigerdr menn a fund Olafs Kongs Faudr sins, ok beiddi at hann gæfi upp jardir thær, sem Eymundr atti: Ok væri their sattir helldr enn hann ætti hers von at honum; ok matti svo kalla, at that lof feingizt a thui mali. Var Eymundr i Holmgardi, ok hadi opt [ 6 ] bardaga, ok hafde sigr i aullum ok vann aptr micit skattland under Konginn. Tha fysti Eimund at vitia eigna sinna: ok hefer mikit lid ok vel buit; thuiat hvorki skorti til fe ne vopn. Nu for Eymundr ur Garda Riki med mikilli sæmd ok virdingu af allri althydu, ok kemr nu til Svithiodar, ok sezt at Riki sinu ok eignum, ok bratt aflar hann sier Kvonfangs, ok fær rikismans dottr, ok gat hann vid henne einn Son, er Ynguar het. Thetta fra Olaur Svia Kongr, at Eymundr var vid land kominn med miklu lidi ok nogum fiar hlut, ok hafdi sezt i thau Riki, er att hafdi Fadir hans, ok their atta Hofthingiar: ok thotti honum mikils um vert, enn treystizt tho eigi at at giora, thuiat hvern dag heyrer hann morg storræde fra Eymunde saugd; ok sitia nu hvorir um kyrt, thuiat hvorgi vill tilhnegia vid annann. Eymundr sitr nu i Riki sinu, skipar thui ok styrir, sem Kongar eru vaner, ok æxlar Riki sitt. Thuiat hann giordizt fiolmennr. Han let reisa sier havll mikla ok bua vegliga: Ok helldr thar bord hvern dag med miklu fiolmenni, thuiat hann hafdi marga Riddara ok nogan skipa her. Sitr hann nu umkyrt. Vex Ynguar nu upp heima med Fodr sinum, thar til at hann var niu vettra gamall. Tha bad Yngvar Fodr sinn at fara a fund Kongs ok [ 7 ] annara Hofthingia i Suithiod. Hann leifer honum at fara, ok bio ferd hans med sæmd. Yngvar tok hialm Fodr sinn, er hann atti beztann. Hann var Gullrodinn ok sattr gimsteinum: Ok sverd gullbuit, ok margar hafdi hann adrar gersimar. For Yngvar nu med fimtanda mann fra Fedr sinum; Ok voru aller theirra hestar bryniader, ok so their sielfer, ok skialldader, oh hofdu gyllta Hialma ok oll vopn gulli buin ok siltri. Ok vid so buit lid, fer hann austan epter Suithiod. Spyrzt nu vida til ferda hans; ok sækia Hoffhingiar vida imot honum, ok bioda honum til veizlu. Hann teckizt that; ok gefa their honum godar giafer, enn hann theim. Nu fer Yngvars frægd vida um Suithiod, ok kemr til eyrna Olafi Kongi. Hann atti thann Son, er Aunundr het, ok var hit vænzta mans efni, ok eigi fiarri jafnalldri Yngvar[10]. Hann bad Fodr sinn at fara a mot Yngvari frænda sinum ok fagna honum med sæmd; ok tha hann thad er hann bad, ok for i mot Yngvari med micilli sæmd; ok vard thar fagnadar fundr micill. Sidan fara their til Kongs fundar; ok gek hann i moti theim, ok fagnadi theim vel ok Yngvar, ok leider hann i hóll sina, ok setti hann hit næsta sier, ok bad hann leingi [ 8 ] med sier vera velkomen, ok allt hans foraneyti. Hann kvezt thar mundu dveliazt um hrid. Sidann ber hann fram tha gripi, sem fyrr var getit, hialminn, sverdit: ok mællti so: Thessar giafir sendir Fader minn thier til styrks fridar ok fastrar vinattu. Kongr tok thacksamliga vid gripunum, enn kvad Eimund eigi sier sendt hafa. Thar var Yngvar thann vettr allann, ok var best virdr allra manna af Kongi. At vori biozt Yngvar til heimferdar, ok Aunundr med honum. Tha gaf kongr Yngvari godann hest ok sodul gylltann, ok skip fagurt. Nu fer Yngvar ok Aunundr a burt med godu yfirlæti af Olafi Kongi, ok fara nu til Eymundar. Ok er their koma a bæ Eymundar, tha var honum sagt hverer komner voru; enn hann let eigi sem hann heyrdi. Nu koma their at hollinni; Ok villdi Aunundr af baki stiga, enn Yngvar bad tha rida i hollina Their giora svo, at their rida allt innar fyrir hasæti Eymundar. Hann heilſar theim vel, ok spyr tidinda, edr thui their dirfdizt at fara med svo miklum styr, at rida i holl hans. Tha svarar Yngvar: Tha ek kom til Olafs Kongs, geck hann moti mier med all hird sina ok fagnadi mier vel ok virdugliga; enn thu villt nu aunga sæmd giora hans Syne, er hann sæker thik heim. Nu vittu at fyrir thetta reid eg i [ 9 ] holl thina. Tha spratt Eymundr upp, ok tok Aunund i fang sier af hestinum, ok kysti hann, ok setti nidr, ok kvad alla skylldu honum thiona innan hallar. Sidann færdi Yngvar giafernar Faudr sinum, thær er hann sagdi, at Olafr Kongr hafdi sendt honum til fasts fridar, er that hestr ok saudull ok skip. Tha sagdi Eymundr at Olafr Kongr hafdi eigi honom sent; enn tho lofadi hann miog, at hann hafdi svo virdugligar giafer gefit Yngvari; Var Aunundr thar than vetr. At vori biozt hann heim at fara, ok Yngvar med honum. Tha gefur Eymundr Aunundi hauk, thann er Gulls litur var a fiodrum. Ok fara their burt vid svo buit, ok koma a fund Olafs Kongs; ok fagnar hann theim vel, ok verdr feigenn theira apturkomu. Tha færdi Aunundr honum Haukinn, ok kvad Eimund hafa hann sendann honum. Tha rodnadi Kongr, ok kvad, Eymund[11] hafa matt nefna sic, tha hann gaf Haukinn, enn tho kann vera, at hann hafi that hugat. Nockuru sidar kallar hann til sin Aunund ok Yngvar, ok mælti: Nu skulu thit fara aptur, ok færa Eymundi that er eg gef honum: enn that er merki; thuiat eg hef eigi svo adrar dyrdligar giafer at gefa honum, sem thessi er. That fylgir thui, at sa mun jafnan sigr hafa, er that er fyrir borit; [ 10 ] Ok skal thetta vera sattar merke vor a milli. Nu fara their aptr: ok færdu Eymundi merkit med vingiarnlegum ordum Kongs. Eymundr tok thacksamliga vid giof Kongsins, ok kvad tha skiott skylldu aptr fara, ok bioda Olafi Kongi til sin, ok mæla svo: Eymundr thion thinn bydr thier til veizlu med godvilia, ok kann thauck at thu farer. Their foru, ok fundu Olaf Kong, ok saugdu honum bod Eymundar. Tha vard Olafr Kongr hardla feiginn, ok for med miklu fiolmenni. Eymundr tok vel vid honum ok med mikilli sæmd; ok mælltu their til fastrar vinattu med sier, ok hielldu vel. Sidann for Kongr heim med godum giofum; ok var Yngvar jafnan med Kongi, thui at hann unni honum eigi minna, enn sinum syni. Yngvar var mikill madr vexti: væn, ok sterkr, ok biartlitadr, vitr ok malsniallr, milldr ok storgiofull vid sina vini, enn grimmr vid sina ovini, kurteis, ok hinn hradligzsti i ollu vidbragdi: so sem vitrer menn hafa honum tiljafnat, um atgiorfi, vid Styrbiorn Frænda sinn, edr Olaf Kong Tryggvason, sem frægazstr madr hefer verit ok mun vera a nordur laundum, um alldr ok æfi, bædi fyrir Gudi ok monnum. [ 11 ]

[ 5 ] Några År efter detta, 1017. friade en Konung wid namn Jarislaf, som regerade uti Gardarike, til Ingegärd. Hon blef honom gifwen, och for öster ut med honom. Hwarom så snart 1018. Emund blifwer underrättad, far ock han til denne östre kant: och blifwer af Jarislaf samt Ingegärd wäl emottagen; hälst wid samme Tid en stor Ofrid war i Landet, för det at Burislaf, Konung Jurislafs Broder efterstod Riket. Med honom höll Emund fem Slagtningar; Dock blef Burislaf uti den sidsta fången, och Ögonen på honom utstungna, samt han i sådant Tilstånd förd til Konungen. Emund fick där ganska mycket Ägodelar i Guld och Silfwer, samt många slags Kostbarheter och store Skatter. Ingegärd sände då Män til Konung Olof, sin Fader, och bad, at han wille lösgifwa de Gårdar, som Emund tilhörde, och häldre förlikas än något fiendtligt af honom [ 6 ] förmoda: Han måtte sig ju så yttra, at et godt Slut blefwe på denna Sak, och alla Fordringar å ömse Sidor eftergifna. Emund war imedlertid i Holmgård, och höll många Slagtningar, samt segrade altid, och återwann mycket Skattland under Konungen. Han fick nu Lust, at bese sina Ägor: och hade mycket samt wäl berustadt folk, emedan honom hwarken Gods eller Wapn felades: for derföre ur Gardarike med mycken Heder och Wärdighet af all Allmogen: kommer til Swea Rike tilbaka: och sätter sig uti sit Rike och sin faste Egendom. Han tager sig sedan Husfru, och får en rik Mans Dotter, med hvilken han aflade en Son, som het Ingwar. Detta får Olof Swea Konung weta, at nämligen Emund war kommen til Lands med mycket Folk och nog Ägodelar, samt sig i det Rike nedsatt, som hans Fader och de åtta Höfdingar ägt hade: och tyckte han det wara mycket betydande; men tordes likwäl intet göra därwid, emedan han hwar dag förnimmer många stora Bedrifter talas om Emund. Både suto sålunda stilla, emedan ingendera wille gifwa den andre efter. Emund sitter nu i sit Rike, förordnar där och styrer såsom Konungar äro wane, samt ökar det dymedelst, at han blifwer manstarkare. Han lät bygga sig en stor Sal, och honom härligen tilreda: och där håller han [ 7 ] Bord hwar Dag med en stor Folkmängd, emedan han hade månge Riddare och en tilräcklig Skepshär. På detta Wis sat Emund 1025. stilla, medan Ingvar wäxer up hema hos sin Fader, til dess han war nio år gamal. Då bad Ingvar sin Fader, at han måtte få besöka Konungen och andre Höfdingar i Swea Rike. Han tillåter honom fara: och tilredde hans Färd hederligen. Ingwar tog sin Faders Hiälm, den bäste, han ägde, som war med Guld inlagd och med lysande Stenar besatt. Han hade ock et Swärd med Guld beprydt, och dessutom många kostliga Ting. Sålunda for Ingwar med femton Män ifrån sin Fader; och woro alle deras Hästar Brynjade: så ock de siälfwe, som ock med Sköldar och förgylde Hjälmar försedde woro, samt hade alla wapn med Guld och Silfwer utsmyckade. Med et så tilrustadt Fölge for Ingwar östan igenom Swea Rike. Nu spörjes det wida om hans Färd, och månge Höfdingar söka ifrån flere Orter til honom, och bjuda honom til Gästebuds: hwilket honom tyckes mycket wäl wara. De gifwa honom kostliga Skänker: och han dem tilbaka. Nu far Ingwars Rykte wida omkring Swea Rike, och kommer til Konung Olofs Öron. Han hade en Son benämd Anund, som war et det wackraste Mansämne, och icke långt ifrån jämnårig med [ 8 ] Ingwar. Han bad sin Fader om Lof at fara emot Ingwar sin Frende, och med Heder undfägna honom. Han fick det han begärte, och for så Ingwar til Mötes med mycken Ståt; hwaraf en stor Glädje upkom, när de råkades: Sedan fölgas de åt til Konungen: som siälf gick imot dem och fägnade dem wäl: förde Ingwar in uti sin Sal, or satte honom näst intil sig. Han bad honom med hela sit Fölge wara wälkommen, och i det längsta hos sig förblifwa. Hwartil Ingwar swarade, at han någon Tid där förblifwa wille: och frambär så de kostbara Saker, som redan äro omtalda, nämligen Hjälmen och Swärdet, tiltalande Konungen sålunda: Dessa Gåfwor sänder dig min Fader, til Frids Styrka, och en fast Wänskaps Tekn. Konungen tog med Tacksamhet emot Klenodierna; men sade det Emund icke sändt dem til honom. Här förblef nu Ingwar hele den Winter öfwer: och war framför alle af Konungen mäst ärad. Om Wåren lagade 1026. sig Ingwar til Hemfärden, och Anund med honom. Då gaf Konungen Ingwar en god Häst med förgyld Sadel, och et skönt Skep. Nu fara Ingwar och Anund bort med mycken Wälwiljas Bewisning af Konung Olof, och ställa sin Kosa til Emund. När de kommo til Emunds By, eller det Ställe hwarest han mest wistades, blef det [ 9 ] honom snart berättat, hwilke som komne woro. Men han låddes, som han det icke hörde. De komma ändteligen utanför Hofsalen: och wille Anund då stiga af sin Häst; men Ingwar bad honom rida in: som de ock gjorde: och redo ända fram til Emund, där han satt uti Högsätet. Han helsar dem wänligen, och spörjer, hwad Tidender de hade, eller huru de tordes med så mycket Buller rida in uti hans Sal. Ingwar swarar häruppå: Då jag kom til Konung Olof, gick han emot mig med alt sit Hoffolk, och fägnade mig wäl och wärdeliga; men du wil nu ingen Heder gjöra hans Son, när han dig uti dit Hem besöker. Nu må du weta, at jag därföre red in i din Hofsal. Då spratt Emund up: tog Anund af Hästen uti sin Famn: kyste honom, och satten neder: samt befalte alla inom Hofsalen at tjäna honom. Sedan framförde Ingwar Gåfworna: Hästen, Sadlen och Skepet, til sin Fader, och sade, at Konung Olof hade sändt dem honom, til en fast Frid, Emund swarade, at Konung Olof icke skickat dem til hans Tjänst; men berömde honom likwäl för det han gifwit Ingwar så kosteliga Gåfwor. Anund war där öfwer den Winter, tils om Wåren: Då han lagade sig til at fara hem, och Ingwar med honom. Emund gifwer då Anund en Hök, som war [ 10 ] gullfärgad på Fjädrarna; och, när alt war färdigt, fara de sin kos, och komma til Konung Olof, som fägnar dem wäl, och glädes öfwer deras återkomst. Anund öfwerlemnade strax Höken til sin Fader, och sade, at Emund sändt honom densamme. Konungen rodnade därwid och sade, at Emund icke måtte hafwa nämnt sig, då han gaf honom Höken, fastän det wäl kunde wara, at han det ämnat. Något därefter kallar Konung Olof, Anund och Ingwar til sig, och sade: Nu skolen I fara tilbaka, och föra det til Emund, som jag gifwer honom: hwilket är en Fana; emedan jag äljest inga så kosteliga Skänker hafwer at gifwa honom, som denna är. Hänne medföljer den Egenskap, at han altid månde bekomma Seger, som hon bäres före: och skal detta wara et Försoningstekn oss imellan. De fara nu tilbaka, förande Fanan til Emund, tillika med Konungens wängiriga Ord. Emund tog med tacksamhet emot Konungens Gåfwa: och utlät sig, det de snarliga skulle återresa för at bjuda Konung Olof til sig, samt honom med sådana Ord tiltala: Emund din Tjänare bjuder dig med Godwilja til Gästebud, och urtager för en Ynnest, at du besöker honom. De foro, och funno Konung Olof, samt sade honom det, som dem af Emund war anbefallt. Konung Olof blef öfwer detta Budskap mycket glad: och for med et talrikt Fölge åstad. Emund tog wäl och med [ 11 ] mycken Heders Bewisning emot honom; Hwaruppå de tilsade hwar annan en beständig Wänskap, samt roade sig med angenäma Samtal på det aldrabästa. Sedan for Konungen hem med goda Gåfwor. Och war Ingwar alt jämt hos honom; emedan Konungen intet mindre godt unte honom, än sin egen Son. Ingwar war en ansenlig och stor Man: wacker, stark, och hwithyad: förståndig och wältalig: mild och frikostig emot sine Wänner, men grym emot sine Owänner: artig i Sällskap, och mäst rådig i alla förefallande Wärf; såsom förståndige Män hafwa honom uti dess Upförande liknat wid Styrbjörn, hans Frände, eller Konung Olof Tryggwason, som warit, och lärer blifwa, den berömligaste Man i Norrlanden, i all Tid och Ålder, både för Gud och Människor.

[ 11 ]

4. Cap.

[ 11 ]

4. Cap.

[ 11 ] Tha er their Frændr voru frum vaxta, Aunundr ok Yngvar, var su thiod i missætti vid Olaf Kong, er Seimgaler heita: ok hofdu ecci skatt goldit um hrid. Tha sendi Olafr Kongr Aunund og Yngvar med thrimr Skipum, at heimta skatt. Koma their vid Land, ok stefna Thing vid Landzs menn; ok heimtu thar skatt af Kongi theira. Syndi Yngvar thar mykla atgiorfi i sinni malsnilld; svo at Kongi, ok mogum adrum Hofdingium, fyndizt ecki annat rad, enn giallda skattinn, sem til var kallat, fyrir utann III. Hofdingia, tha er æ[12] villdu fylgia Kongs radi: ok bonnudu at giallda skattin, ok drogu lid samann. Enn er Kongrinn heyrdi theirra tiltekiur, bad hann tha Aunund ok Yngvar beriazt vid tha: ok feck theim lid. Their

[ 11 ] När desse Fränder, Anund och Ingwar, woro upwäxte, war et Folkslag, som kallas Semgaller, med Konung Olof uti Misshällighet: och hade en Tid icke betalt någon Skatt. Konung Olof sände därföre Anund och Ingvar med tre Skep at uphämta Skatter af detta Folk. De komma til Lands: stämma Allmogen til Tings: och upboro där Skatt af deras Konung. Ingvar wiste wid detta Tilfälle mycken Tiltagsenhet uti sin Wältalighet; så at Konungen och månge andre Höfdingar intet annat Råd hade, än at betala Skatten, som påbuden war. Dock woro tre Höfdingar som intet wille efterfölja Konungens Beslut, utan wägrade sig at betala de fordrade utskylder, samt drogo Folk tilhopa. När Konungen detta deras Förehafwande förnam, bad han Anund och Ingwar slåss med dem, och fick dem därtil Manskap.

  1. al. Hier byriar Söguna af Ingvare Vidforla
  2. leg. Sigrid hina storrada
  3. add. Ok
  4. leg. Vanbodit
  5. al. add. Kongur.
  6. al. unntust mikit
  7. alii og non hab.
  8. al. rad hans.
  9. al. aullu
  10. leg. Yngvari.
  11. add. eigi meo periculo.
  12. leg. eigi