[ I ]

Företal.

Et Hundrad År äro snart förflutna, sedan någre Lärde, hvilke sedermera såsom Ledamöter af et Kongligt Swenskt Antiquitets Collegium blefwo än mera bekante, igenom sin Öfwerhets Nåd upmuntrades[1], at medelst åtskilliga äldre Handlingars Utgifwande, lemna Allmänheten Wedermälen af deras Flit och Möda til at sätta Swenska Historien uti tilbärligt Ljus.

En ny Rikshistoria utgafs År 1662 af den berömlige Loccenius på Latin[2], och följande Året Westgöthe-Lagen med flera Ålderdoms-Lemningar, af en widtfrägdad Stjernhjelm. Men År 1664 lemnade Olof Verelius med Götriks och Rolfs Händelser första Profwet af de Isländska Sagor, som sedermera Tid efter annan, med Swensk eller Latinsk Öfwersättning, här, eller uti Upsala, utkommit.

År 1655 utgaf han et Stycke af Olof Tryggwasons Saga, men allenast uppå Isländska: 1666 Herröds och Boses Saga: och 1672 Herwarar Saga, såsom Rolfs och Götriks tilförne, med Swensk Uttolkning. Imedlertid lät Riks-Drotsen Grefwe Pehr Brahe År 1670 uppå Wisingsborg trycka Isländaren Rugmans Swenska Öfwersättning af Norska Konunga-Sagorna; såsom Joh. Hadorph År 1676, med mera utgaf Olof den helges Saga, några Hundrad År tilförne på Svenska Rim, utur samme Konungs widlyftigare Lefwernes Beskrifning på Norska, öfwersatt och utdragen. Samma År 1676. och 1680 befordrade Olof Rudbeck den Äldre, Torsten Vikingsons Saga, först med Latinsk, och sedan med Swensk Förklaring, jämte Rehnhjelms lärda Noter, til Trycket. 1690 utkom först uti en Academisk Disputation wid Upsala Läro-Säte Hialmars och Hramers Saga, som därefter både i Stockholm och London med Runor, sådana, som de ännu uti Kl. Antiquitets Archivo på sina Skinnblad kunna beses, blifwit omtryckd. 1691 utgaf Rehnhjelm, på [ II ]Drotning Christinas Kostnad, Olof Tryggwasons: 1693 Pet. Salan, Eigel och Asmunds: 1694 Gudmund Olofson, Sturlöger Starfsames: och 1695 äfwen Gudmund Olofson, Illuge Grydar Fostres Sagor, uppå Ol. Rudbecks Förlag; såsom ock Kätil Hängs, Grim Lodinkinnes, och Orvar-Odds Sagor År 1697, af Islef Torlefson 14 År tilförne på Island, samt Hedin och Hognes Saga, af Jon Gudmundson, i Upsala, på Latin öfwersatta, igenom samme namnkunnige Mans Försorg blefwo för det Allmänna bekanta. År 1697 utgafs af Joh. Peringskiöld Heims Kringla, eller Sturlesons Norska Historia: och År 1710 Wilkina- med Niflunga-Sagan. 1719 kom Sonen Joh. Fredr. Peringskiöld Sagobrottet om Bråwalla-Slag för en Dag: 1720 Hialmters och Olvers Saga: samt År 1722 Asmund Kappabanes. År 1737 blef Er. Jul. Biörner färdig med de Nordiska Kämpadater, som honom af H:s Ex. Riks-Rådet, Academie-Cancelleren, Cancellie-Rådet, Riddaren och Commendeuren af Kl. M:ts Orden Herr Grefwe Gustaf Bonde blifwit til Upläggande anbefalde, nämligen: Norjes Upfinnelse, Rimen om Karl och Grim, Rolf Krakes, Frithiof Fräknes, Konung Alfs, Romund Gripsons, Halfdan Brane Fostres, Sorle den Starkes, Halfdan Östensons, Samson Fagres, Volsungarnes, Ragnar Lodbroks, An Båge-Swängares, Norna-Gästers och Helge Thoresons, samt Torsten Bäarmagns Sagor; och nu lemnas ändteligen Ingvar Vidförlas eller den Widtfarnes Saga: til hwilkens nog länge påtänkda Utgifwande utur enskilda Gömor, Högbemälde Herres nådiga Upmuntran, jämte Höglofl. Kl. Cancellie-Collegii Godtfinnande, likaleds ganska mycket bidragit.

Kyrkoherden Hr. Magister Göransons påbegyndta Arbete med några Stycken af Edda, som År 1750 härstäds utkommit, wäntar, antingen af honom, eller någon annan, det följande: då man, om så det enas som andras Företräde för det långt tilförene i Danmark af denna Bok utgifna, bäst lärer kunna döma. Men emedan Edda egenteligen icke hörer til de så kallade Isländska Sagor; så lemnas hon för denne gång, såsom wore hon både onämnd och ogranskad.

Hwad åter närwarande Efterrättelse om Prins Ingvar angår; så är det icke utan, at den ju tilförne af en eller annan Skribent blifwit omtald, fastän det skedt under en förstäld Skepnad, som sig mera på förste Beskrifwarens Wild, än något obundet och eget Efterseende grundat. [ III ]Nu, så wida Fel och Förseelser böra rättas; så hoppas man därmed ingen Otack wara förtjänd, at de mindre fördelaktiga Omdömen om denna Sagas Trowärdighet under behörig Granskning föreställas Läsarens Öfwerseende, förr än man kommer til själfwa Sagan.

Torffäus, som af outtröttlig Flit och widsträckd Kundskap i Nordiska Historien sig äljest et så stort, som förtjändt, Loford förwärfwat, gifwer om förste Uphofsmannen til Ingvars Saga och tu dess Arbeten, mycket olika Tankar wid Handen[3]. Odder Munk, säger han, lefde antingen kort efter, eller på en Tid med Eric Oddson och Karl Abbot (wid År 1200): war ock Prest: och kallades jämwäl (Frode) Mångwettig eller Wis (äfwen så wäl, som Are och Kolskegg). Han är den samme Odder, som nys nämndes, (hwilken tilskrifwit Jon Loptson, som År 1197 afsomnade, sina historiska Arbeten), och hafwer icke illa upteknat Olof Tryggwasons Lefwerne, aldenstund däruti åtskilligt finnes, som på andra Ställen fåfängt sökes. Man tillägger honom ock en annan Saga om en wida berest Ingvar, som warit Konung Anunds Son i Swerje och Olofs Swea Konungs Systerson, samt om denne Ingvars Son Swen: af hwilken Saga jag nu hafwer et Stycke utur Kongl. Bibliothequet til Läns. De Bedrifter, som hon omtalar äga wäl ingen Trowärdighet; men så är likwäl däraf, af författarens Sagsmänner anföras, nog tydligt, at han ingen Ting af alt ihopa själf diktat. De Witnen, på hwilkas Sägn denna fabelaktiga Saga sig grundar, anföras sålunda: För Odder hafwer en Kyrkoherde wid Namn Isleif, en annan, som hetat Glum Thorgilsson, och den tredje Thorer kallad, hänne berättat. En Köpman, som sagt at han hört hänne uti Swea Konungs Hof, hafwer warit Isleifs Sagsman: och för Glum hafwer hans Fader hänne omtalt. Klack Samsson hafwer underwist Thorer: och honom hans äldre förfäder. Tideräkningen är ock tillagd, nämligen År 1040 efter Christi Födelse. En gammal Latinsk Bok, kallad Gesta Saxonum åberopas jämwäl, fastän det utur samma Bok anförda Ställe, efter mit Tycke, ingen Ting gör til Saken. Imedlertid må ingen, för Odders otidiga Godtrohet Skull, döma illa om de mera tro[ IV ]wärdige Skribenter; ty denna Fabel, som wid Odders Tid af främmande blifwit förd til det så aflägsna Island, hafwer ingen Gemenskap med de Fråsagor som stödja sig på Skaldernes Sånger och deres eftertryckliga Uttydning, som de förste Islands Bebyggare fört med sig til denna Ö, och icke häller med de Händelser, som deras Landsmän i Norje, eller annorstäds hafwa biwistat, antingen desse då i Gärningarna själfwe warit delaktige, deras åsyna Witnen, eller sådane, som af Uphofsmännernes eget Widgående deras Bedrifter förnumit.

Detta sit Yttrande åberopar sig åter på et annat Ställe[4] Torffäus; men tyckes därjämte så oförmärkt själf förringa sin förra Utlåtelse, i det han med mera Skäl söker at wisa en och samme Skribents större Trowärdighet uti et, än uti et annat, af dess Arbeten. Olof Tryggwasons Saga, säger han (l. c.), som År 1689 år tryckd på Skalholt, hafwer Odder Munk, efter fleres Berättelser, som han själf säger, sammanfattat, och sedan efter Gissur Hallssons Påminnelser rättat; så at han sin historiska Trowärdighet på sådant Sätt tilräckeligen bestyrkt. Men hwad angår et annat Sagobrott, som honom om en Ingvar Vidförla tillägges; så äger det, af de Skäl, som jag i Danska Konungatalet anfört, långt mindre Witsord: men är icke dess mindre sådant, at Läsaren däraf lätteligen kan finna, det Odder, eller eho dess Uphofsman må wara, ingen Ting därwid af sig själf diktat, utan snarare för mycket lättrogen sådant alt utan Åtskilnad så upteknat, som det för honom blifwit berättadt.

Här öpnar wår gode Torffäus likasom Wägen til en nogare Undersökning om de Händelsers Sanning, som i Ingvars Saga beskrifwas och icke öfwerskrida en wiss Möjelighet. Men sedan han sig en gång något förklenligen om hela Sagan yttrat, torde han anset för mindre tjänligt at wika ifrån sit förra Utlåtande, hälst så wida han wid detta Tilfälle icke mera, än tilförne, haft något fullständigt Exemplar af hänne, at rätta sig efter. Det kan ock wara troligt, at denne lärde Man uti sin Tid icke öfwerkommit större Stycke af Ingvars Saga, än det Fragment, som ännu finnes, med hans Handskrifwares Styl, efter et äldre afskrifwet, och som strax widare skal omtalas: Och är såleds [ V ]icke mindre förmodligt, at hans Omdöme blifvit något mildare om Ingvars Händelser, därest han först haft Sagan hel och hållen, och sedermera gifwit sig Tid, utan Afseende på sin förra Tanka, hänne med mera Eftertanka at genomläsa, samt med andra icke troligare Äwentyr, som likwäl för goda Efterrättelser äro ärkända, owäldigt at jämföra.

Om någon sådan Misstanka, eller en blott Nyfikenhet, gifwit Anledning at efterspana en fullkomlig wår Ingvars Saga, gör intet stort til Saken. Nog, at Lyckan låtit hänna finnas, och uti tu hela Exemplar jämte nyssnämda Fragment[5] stadna uti Köpenhamnska Universitetets Bokförråd.

Hans Excellence Grefwe Bonde tilhörer den Heder, at sedermera först hafwa låtit denna Saga, igenom den förträfflige Grams Handräckning, hit uti Landet inkomma: och denne, äfwen Kl. Danske Geheim-Archiwariens wärde Efterträdare, Hr. Justitiæ-Rådet Langebek må Efterwärlden därföre tacka, at Sagans Utgifware År 1752 af honom dess egen 18 År tilförne tagna Afskrift bekommit, sedan alla Hufwudskrifterna, et litet Stycke allenast undantaget, som nyss nämndes, och man äfwen härwid nyttjat, så mycket mig nu weterligt är, gåt förlorade.

En Swensk öfwersättning af Björner, som ifrån det Sagan på Isländska först sågs uti Swerje, ännu uti Grefl. Bondiska Bibliothequet på Hässleby förwaras, hafwer dess nuwarande, icke mindre för Lärdom, än Lärdoms Befordran namnkunnige, Ägare icke längesedan behagat med närwarande Hufwudtext på Isländska at jämföra, och mig därom underrätta, at hon uti åtskiligt därifrån afwiker. Icke dess mindre är det förmodligt, at wåre Fornforskare, den mycket berömlige Historiographus Jac. Wilde, och i Isländska Språket nog öfwade Björner, mäst uppå samma öfwersättning och Torffäi i detta Fall otilräckliga Witsord, grundat sina Utlåtelser om denna Sagas Sanning: som ock därföre, wid et nogare Undersökande, tillika därmed wäl måtte rättas.

Man plägar, säger wår Riks-Historiographus[6], sedan han något nämnt om en Olof Skotkonungs pretenderad Broder, utom dess gifwa honom en Syster, som ej warder namngifwen, om hwilken en för sin Mandom och Ägodelar ansed Man wid [ VI ]Namn Åke skulle hafwa anhållit, men därtil ej kunnat få K. Eriks Samtycke, aldenstund han ej warit af Adeligt Stånd; hwarföre han ock sedermera med Wåld tagit hänne ifrån dess Gemål, som war Underkonung i Ryssland, och aflat med hänne en Son, hwilken kallades Emund. Denna Förtret skal K. Erik sig icke hafwa låtit märka, utan på Håkans Inrådande, då han dess Dotter Audur tagit til ägta, låtit taga Åke i Upsala, där han, som en buden Bröllopsgäst war, samt hela hans fölge af Daga, dragit in deras Gods, och låtit Emund med dess Moder komma til sig. Denne unge Herre skal sedermera hafwa blifwit upfostrad wid Hofwet, och med Harm set, huru K. Olof lät indrifwa Räntorna af hans Arfgods igenom sine Män, dem han en gång själf tolfte uppassade i Skogen och nedlade, men blef likwäl själf illa sårad och liggande, til dess Prinsessan Ingegärd, som strax efteråt af en Händelse på Resan kom til det Rumet, tog honom up, och lät hemliga läka honom: förutan at hon ock, då han blef biltog, gjorde honom Förskott til Skepsrustning, så at han kunde draga i Härnad. Han berättas efter några År hafwa kommit til Jarislaum i Ryssland, med hwilken Prinsessan blifwit gifd, och efter mången bewisd Tjänst emot hans Bröder, igenom hännes förbön hos K. Olof, återbekommit sina Arfgods i Swerje, sedermera ingåt Ägtenskap och blifwit Fader til en Son, som hetat Ingvar. Denne skal på sit 9:de Ålders År hafwa begifwit sig til K. Olofs hof, och igenom en ogemen Skicklighet alldels försonat sin Fader Emund med Konungen, wunnit allas, enkannerligen Prins Anunds, särdeles Ynnest, och med honom gjort et Felttåg emot Semgallerne, dem han twungit til deras förra Skattskyldighet. Häruppå säges han blifwit alle andre föredragen wid Hofwet; men emedan han, efter et mångfaldigt Anhållande, icke kunnat få Konungs Titel, skal han, oaktadt han redan war gift och hade en Son wid namn Swen, hafwa med 30 Skep dragit utur Landet, resandes först til K. Jarislaf, sedan til Mäotiska Kärret, och nästan til Wärldens Ende; under hwilken Tid han förfölgt Hedniska Styggelsen och infört Christendomen allestäds; såsom han ock för sina Resor fåt Tilnamnet Vidfarle eller den widt kringfarne. Sådant alt [ VII ](är nu själfwa Omdömet) tyckes fuller komma öfwerens med Swenska och Ryska Historien; men är dock allenast sammanlappadt af dem bägge, särdeles af den Norske Emund Ringsons, som skal hafwa gjort K. Jarislav Bistånd emot dess Bröder Burislav af Konugard och Vratislav af Pleskov, dem man äljest finner wara kallade Boris och Sasislaus (Hübn. Gen. T. 112), men rättare Suetopolk och Martislav (Ann. Theod. P. 3. Coll. Petr. p. 184. sq.), och är egenteligen en, som man menar, af Odder Munk skrefwen Satyre emot Hedningarnes Wantro, til at därigenom göra Christna Läran smakligare, hwilket de däruti befintl. otroliga Händelser och Under nogsamt utwisa.

Härwid åberopas slutligen Torffäi Norska Historia[7]. Men där finnes ingen sådan Gissning, at Odder Munk diktat Ingvars Saga til Christendomens Befrämjande antingen i främande Länder eller på Island; hwarest hela Landet tilförne war Christnadt[8]: utan säges allenast om Emund Ringsons Bedrifter, at de tyckas wara samlade efter de Isländares Berättelser, som warit uti Emunds Flock, när Burislav blef dräpen, nämligen Björn, Gardaketil, Askel, och twå Thorder. Denne Gardaketil, säger fuller Torffäus på detta åberopade Ställe, är den samme, som Odder Munk omtalar uti sin fabelagtiga Berättelse om Ingvar den Widtfarne; Men om däraf bör slutas, at denne Auctor med en dylik Anmärkning welat kullkasta sina förra Utlåtelser om Odder Munks Redlighet, som han ifrån eget Diktande, icke en, utan flere gånger tilförne befriat, kan jag icke finna. Man kunde snarare af et så angeläget Gardaketils Nämnande, som säges wärkligen biwistat Emund Ringsons Wapnaskiften, och wara den samme, som i Ingvars Saga omtalas, falla på helt andra Tankar.

Björner blifwer då kanske den, som först, fast än oskyldig, emedan han sig äljest Torffäi Tankar i Danska Konungatalet om Odder Munk åberopar, gifwit Anledning at förringa Odders Förtjänster, då han[9] de forne Munkar i Allmänhet det Beröm tillägger, at de icke förståt sig uppå de äldre Tiders Poëtiska Behagligheter, utan i det Ställe roat sig med orimliga Dikter, som man merendels finner wara ihopflic[ VIII ]kade til deras Owänners, Fienders och Hedningars Förklening; Hwilket, utom annat, Vedels Danska Kämpewisor och Ingvars Saga skola bewisa.

Af slika Omdömen och Fördomar, kan man wäl föreställa sig, at denna Saga icke kan annat, än äga nog liten Agtning hos dem, som uti dessa Länders Historia, icke tweka, på twå wåre mäst berömlige Häfdateknares Myndighet at bygga sin Kundskap. Obilligt wore det at förringa desse Mäns stora Förtjänster; men så wore ock det å andra Sidan intet förswarligt, at för en blind Wördnad emot dem, betaga Allmänheten, tillika med sin Domsrätt, en nödig Uplysning. Man undrar intet, ibland så många Händelser, som uti et Rikes Historia förekomma, om icke alla med en lika Grannlagenhet af deras Beskrifware kunna igenomgås, när hwar och en nästan, och hälst uti de äldre Tider, fordrar sin särskilda Undersökning. Och hwad desse berömlige Män angår, så hafwa de själfwe känt sina mänskliga Bräckligheter, och därföre både önskat och begärt, at andre deres Fel och Förseelser rätta måtte.

Utaf det, som i Slutet på Sagan[10] förekommer, och Torffäi ofwan anförda Ställen, lärer nu mera intet wara nödigt åter at uprepa, det Odder Munk är denna Sagas förste Uphofsman, och at han hänne icke själf updiktat, utan efter andres Berättelser för År 1197 låtit til Papers föra; sedan Wederpartere sådant alt enhälligt måste tilstå. Torde såleds mäst ankomma på de af Odder Munk nämnda Witnen, om deras Frägd eller Kundskap warit sådan, at deras Intygande om Ingvars Bedrifter något Witsord äga måtte.

Det heter wäl[11]: at denna fabel, som wid Odders Tid af Främmande blifwit til Island från långt aflägsna Länder öfwerförd, och ingen Likhet hafwer med de Sagor, som stödja sig uppå Skaldernes Qwäden och deras tjänliga förklaring, som Islands förste Bebyggare wid sin första Ankomst dit i Landet medbragt. Icke häller likna dessa Ingvars Händlser dem uti Wisshet, som Isländare, antingen i Norje, eller på andra Orter biwistat, antingen de då i Gärningarne själfwe warit delaktige, deras åsyna Witnen, eller sådane, som af Uphofsmän[ IX ]nernes eget Widgående deras Bedrifter förnumit; Men så wäl grundadt, som det är, at de Isländska Sagor, som hafwa alla dessa upräknade Märken, äro mycket trowärdiga; så mycket är det däremot på detta Ställe uti Tillämpningen feladt, at Ingvars Saga, efter en riktig Jämförelse i alla dessa Mål, med de, efter deras Föranledande, bepröfwade Isländska Minnesböker, ingen Likhet äger. Ty först är det omöjeligt, at Sagan om Ingvars Färd, som timat nästan tre Hundrad År efter Islands första Bebyggning, skulle för Ingvars Födelse af de förste Isländare kunnat blifwa til deras nya Boställen medbragt: och förswinner sålunda Jämförelsen i denne Punct; Fast än man däraf, at Ingvars Händelser icke blifwit uti något samtida Skaldqwäde til Odders Tider förwarade, snarare borde ursäkta, om alt uti dessa länge munteliga och obundna Berättelser icke skulle wara så redigt, som sig borde, och som Sakerna wärkligen fölgt uppå hwarandra. Sedermera är däruti mycket misstaget, at Ingvars Saga wid Odder Munks Tid af Främande först blifwit uppå Island berättad; aldenstund i själfwa Sagan[12] tydligen säges, at Gardaketil, som varit en infödd Isländare, och de flesta Ingvars Äfwentyr personligen biwistat, ändteligen kommit tilbaka til sine Fränder och sit Fädernesland, blifwit där bofast, och warit den, som först uppå Island denna Saga berättat. Det kan ock med tämlig Säkerhet slutas af deras Upräknande, som Man efter Man sagt samma Saga för hwarandra, at Gardaketil själf kunnat berätta hänne för någon af de förste Sagsmän. Ty om Glumer uti Odder Munks Ungdoms Tid, jag wil taga År 1170, då warit til Ålders, som mycket troligt är, och uti sin Ungdom hört hänne af sin Fader, kanske År 1120: och denne då warit så gamal, som Sonen, när han blef Odders Sagsman; så hafwer Thorgeir nog kunnat höra Gardaketil själf omtala sina och sin Herres Bedrifter. Ännu sannolikare är det, at Klack Samssons Förfäder warit med Gardaketil samtida, emedan han öfwerlefwat sin Fader, och därföre utan honom nämnes. Om detta alt af wår gode Torffäus blifwit anmärkt; hade han säkert icke jäfwat Odders Witnen, som efter hans egen Lag borde wara ojäfwiga. Med de aflägsna Länder från hwilka Främande skola fört Ingvars Saga til Island, skal wäl Swea Rike beteknas, wid hwilkets Konungahof en Köpman inhämtat hänne, och [ X ]sedan på Island förkunnat. Af Sagan kan man fuller intet weta, hwad Landsman denne Köpman warit; Men om han än warit en Turk, eller en sådan Man, som för sig ensam kunde wara mindre trowärdig; så böra likwäl sådana Händelser, som man utom dess wet wara timade, därföre icke sättas i Twifwel, at han äfwen råkat om dem blifwa underrättad. Jag menar, at så litet som det kan fälla en oskyldig, at flere om dess Oskuld witna; så litet kan och det förringa wåra Berättelsers Wärde, at de lika dana, och utan Sagsmännernes Egennytta eller Förmån, igenom Främande så wäl, som Hemfödingar, ifrån flera Håll kommit til Odder Munks, efter hans Sagsmäns Öron. En Domare åligger det at särskildt förhöra de Witnen, som för honom kunna åberopas: och fordras då allenast tu Witnens Öfwerensstämmande til Sanningens Utletande; Men i närvarande Fall, (om man ock får Låf at blifwa wid denna Liknelse), är ännu större Wisshet, sedan tre Witnen äro hörda, som på Island själfwe kunnat af Ingvars Fölgeslagare inhämta hans Saga: dem man ock derföre för ojäfwiga förklarat: och ännu et annat, i Fall dessa allenast för et skulle anses, blifwit framhafdt, som i Swenska Kongl. Hofwet hört allmänt omtalas en Svensk Prins, som hetat Ingvar, och som i sin tid haft samma Öden, som Ingvar Vidförla tilskrifwas.

Men, säger man, här är icke mer, än en ensam Isländare namngifwen, som med någon omständlig Berättelse kan hafwa bewist, at han warit med Prins Ingvar til Österländerna: Det är därföre icke omöjeligt, at denne så mycket beresde Islänning, af någon Swaghet, som gemenligen kallas Skryt, uti sina Förtälgningar mera, til sin egen Heders inbillade Förkofring, tillagt, än i Wärket sig tildragit, hwilket han ock då med så mycket mindre Fruktan för Gensägelse kunnat göra, när Folk först warit öfwertygade, at han med en Swensk Prins warit i obekanta Länder, hwarest andre Seder och annat Wäsende, än här uti Norden, war at förmoda. Det kunde händt, wil man widare säga, at Gardaketil af Förfarenhet märkt, det många osanna Tillägningar under någon Sanning ofta tullfritt passera: och at han därföre en eller annan sådan Tilsats ibland sina, tillika med sin Härkonungs bekanta Hjälteprof inblandat. Detta lemnas därhän; och må det otroliga i Ingvars Saga, som kunnat smickra denne tiltagsne Mans Äregirighet, sedan han, först med Emund Ringson, så med Prins Ingvar, och ändteligen med dennes Son Swen, i Ryssland och widare omkringfarit, blifwa för hans enskil[ XI ]da Räkning, til dess sådane misstänkte Mandater af andra samtida Krönikor med mera Trowärdighet kunna bestyrkas. Samma Warsamhet må ock brukas wid de öfrige Ingvars Fölgeslagares Personalier, i fall de ock skulle synas något otroliga. Men när alt sådant som kan hållas för öfwerflödande, blifwer åsidosatt, wore det nog obilligt, at därföre betaga Sagan, uti det hufwudsakliga, tydliga och möjeliga, sit Ställe ibland wåra bättre historiska Efterrättelser.

För öfrigt bör man weta, at mycket uti åtskilliga wåre Förfäders Minnen, som nu för oss kan synas otroligt, uti sin Tid och sit rätta Förstånd warit för de wettigare icke allenast nog begripligt, utan ock i stora Gärningars Qwäden, eller deras poëtiska Beröm, helt nödwändigt, för at ännu mera uphöja dem öfwer en grof Allmoges Förundran. Härifrån leda oförnekligen de faselige Drakar och Ormar, Resar och Troll, med deras underliga Åthäfwor, sin Uprinnelse: och är nästan handgripligt, at i Början intet annat, än gryma, starka, stora, mägtiga och sluga Människor under slike Figurer blifwit beteknade; fastän en mera fåkunnig Tid sedermera, kanske utan någon Eftertanka, och blott af en Wana, sina Sagor med en för oss så litet behaglig Smink öfwerhölgt. Det kunde wäl wara mindre Beswär, at utur denna Saga i Förwäg utplocka flera sådana Blomster och Sagoprydnader, som, med icke orimliga Uttydningar beledsagade, måtte gifwa henne en bättre Credit; så framt icke något hwar omtänkd Läsare dessutom wore i Stånd at finna sig uti detta förunderliga. Äljest är det intet fabelagtigt, at en Swensk Konung haft flera Döttrar, än händelsewis, på et eller annat Ställe, hos någon Utlänning, sådane som den öfrige Nordens Bebyggare i Anseende til Swerje måtte wara, kommit at nämnas: at en sådan Konungadotter haft sin Tids ofta förefallande Öden: blifwit gifd, och sedermera af en förnäm Man, som förr friat til hänne, ifrån dess Medfriare återtagen: med honom aflat en Son, som åtråt Konunganamn, och på flera Sätt sig därom bemödat. Men skulle någon åsidosätta detta, som är hufvudsakligt, och häller wilja bry sig med de däruti inmängda Gåtor, så wil man honom, och närwarande Sagas förste Motståndare, med dess egna Ord[13] så swara: "Wi lemne dig upriktigt hvad som oss trowärdigt, eller åtminstone sannolikt, uti wåra Ålderdomslemningar förekommit: sådant icke ens undan[ XII ]taget, som, de äldre Tiders mörka Saker rörande, finnes antingen på et förwändt Sätt hopalappadt, eller snarare fabelagtigt: enär det icke tydligen funnits wara osant, eller alldels otroligt. När man om några Berättelsers Halt icke warit öfwertygad; är wår egen Tanka tillika anförd: på det Läsaren icke måtte felas Anledning at widare själf undersöka en mistänkd Saks Sammanhang. Ty det bör icke strax hållas för osant, som nu mera intet passar sig med wår Tids Seder och Bruk; emedan en fördold Sanning ofta finnes wara uti mörka Dikter och Fabler inswepd, och icke sällan något osant med de ljusaste Dags-Sanningar förknippadt, som ibland utan Möda, och ibland knapt med största Omak, därifrån står at åtskilja."

All den Tid, som Ingvar lefwat, hafwer, efter Sagans Innehåll, warit 25 År: Och emedan han År 1041 aflidit; måste han wara född År 1015, eller 1016, under K. Olof Skotkonungs Regemente, som han, 9 År gamal, 1025 eller 1026 upwaktat, förr än han något därefter med dess Son Prins Anund farit til Semgallen, och Curland, för at åter til Lydnad bringa detta Lands uproriske Inbyggare. Sedan han därifrån med Heder återkommit, hafwer hans Wistande warit i Fäderneslandet til År 1036: då han, 20 År gamal, begifwit sig på sin långa Österländska Resa; til hwilken han sig 3 år i Ryssland tillagade, och sedan under något mer än 2 Års Tid, ända til sin Dödsdag, sökte at fullända. Häruti är intet otroligt, om icke det, at Olof Skotkonung wid denna sin Systersons andra Afresa ännu skal lefwat och med Regeringen haft at beställa, sedan han mer än 10 År tilförne ur wåre Grannars Historier förswunnit; hwilka ifrån År 1024[14] hålla honom för död, och en god Tid tilförne[15] omtala, huru Prins Anund blifwit Konung, samt föreställa honom, såsom ensam rådande, under K. Olof den Heliges Olyckor och sidsta Warelse här uti Landet. Men om detta är något Fel, såsom det synes; så är det likwäl så mycket snarare at ursäkta, som en med Ingvars Resor nästan samtida Skribent likaleds felat uti K. Olofs Döds Utsätjande på År 1036[16]. Det är ock troligt, at [ XIII ]Sagans Författare efterfölgt honom uti denna Tidräkning, aldenstund något, som af samme Man ännu på et annat Ställe finnes anteknadt, uti denna Saga jämwäl förekommer, fastän såsom det wore utur en annan Bok låntaget: hwilket längre fram utförligare kommer at nämnas.

Tidräkningen uti wår Saga skulle sålunda af Öfwerensstämmande med andre äldre Skribenter wäl kunna förswaras; men man wil likwäl icke förhålla Läsarens Upmärksamhet, at oagtat det är til Öfwerflöd wisdt, at Odder Munk låtit uptekna dessa Ingvars Gärningar, med mera, som dem åtföljer, han likwäl icke finnes hafwa ärkändt denna deras Beskrifning för sådan, at ingen Ting mera därwid wore af honom at påminna. Olof Tryggwasons och Ingvars Sagor äro uti det ena lika, at Odder dem bägge låtit, efter flere Sagsmans ihopajämkade Berättelser, sammansatta, och sedermera de lärdaste Mäns Ompröfwande underkastadt; Men däruti består Skilnaden, at han öfwer den förra, efter sin Begäran, bekommit Gissor Hallsons Anmärkningar, och dem behörigen nyttjat, samt därefter först hållit sit uppå hänne anwända Arbete för fullkomnadt[17]. Hwad åter Ingvars Saga angår; så finner man wäl, at denne redelige Man med hänne haft lika Upsåt, och skickat hänne til förnämnde Gissor Hallsons och Jon Loptsons Öfwerseende[18]: men icke, at någon af dem öfwerset hänne efter hans Åstundan, eller han själf dessutom widare sig des Utarbetande företagit; Hwarföre hon icke annorlunda, än et ännu ofullkomnadt Odder Munks Arbete är at anse: til hwilket Utgifwaren därföre lemnat hwar och en, som bättre kunde wara underrättad, Frihet at tillägga, hwad hälst som brista måtte.

Om utaf en sådan Upmuntran at öka Ingvars Saga, någon fåfäng Isländare i senare Tider tagit sig Anledning at dikta en Hop Rim om Ingvar, och uti dem afmåla sådane Tankbilder, som med Ingvars Bedrifter så godt som intet Sammanhang äga, wil man låta wara osagt. Men en dylik Rimsamling under Titel af Ingvars Rymur finnes, fastän defect, ännu uti Kl. Antiqv. Archivo, med Gudmund Olofsons Hand afskrefwen. Detta Qwäde berömer wid hwar Sångs Början nog widlyftigt sin Auctors Omsorg at roa Fruntimret med en Skaldkonst, som han själf litet rosar. Det wore därföre förmodligen mindre nödigt, at häröfwer [ XIV ]lemna en widlyftigare Beskrifning, om man ock hade denna Fåfänga ostympad; Ty utom blotta Namnet, är ingen Ting, ifrån tredje til tolfte Rimet eller Wisan, som liknar wår Ingvars Saga. Samma Gemenskap, som med hänne, äga jämwäl dessa Rim med Hjalmters och Olvers Saga; emedan de låta Konung Ingvar i Blåland, Ethiopien, eller Tartariet, bekomma en Son wid Namn Ölver, som wida skal härjat i Europa och Asia, slagit en Kabus, och uppå Siciliens Strand, för et tilärnadt Sjöslag, gifwit sig själf sålunda tilkänna[19]:

Yngvar Kongur à Blálande, og Ytum styra;
Hier má sjá hanns Sonuna dyra,
Satt frá att og Nafne skyra.
Thad er kaskur Kappen så, sem Kabus fellde;
Hade Strid med Öma-ellde,
Af honum burtu Hofuded Skellde.
d. ä. Ingvar Kong i Blåland är.
 Wärde Sonen ser man här,
 Som til ätt och Namn berömes.
 Han, som Kabus fällde ned.
 Kämpen rask då Swärdet led,
 At han hufwudlös ej glömes.

Af denna nyare Isländska Skaldedikt är altså ingen Uplysning uti närvarande Saga at förvänta; och icke häller är det troligt, at någon annan, efter Odder Munks Död, gjort något wid detta hans efterlemnade Arbete. Dock lärer det sedermera först wara indelt uti Capitel: hwilket jag däraf wil sluta, at på samma Fragment, som År 1752 utur Kl. Köpenhamnska Universitets-Bibliotheqvet mig lemnades, inga Afdelningar uti Capitel finnas, och at det likwäl icke mera, än på de anmärkda Ställen, från detta yngre och fullkomliga Exemplar afwiker.

Jag anser därföre Ingvars Saga för oförändrad, och sådan, som hon first blifwit i Penne fattad; hwarföre ock, sedan det förnämnda Hr. Langebeks Exemplar kommit i mina Händer, jag detsamma til Sal. Hr. Domprosten i Strengnäs Doctor Carl Fr. Ljungbergs ytterligare Genomseende öfwerlemnat, på det, hwad gamla Språkets Renhet angår, (hwilket han icke mindre, än sit Modersmål, til Reglor och Ordtydningar med mycken Flit sökte at uplysa) Läsaren af de korta Anmärkningar, som under Isländska Texten förekomma, dem jag til en stor Del hafwer hans Upmärksamhet at tilskrifwa, må kunna inhämta, hwaruti de äldre Afskrifware på et eller annat Ställe felat.

Icke dess mindre torde någon ännu icke wilja skilja Sanningen ifrån det otroliga, som i denna Saga förekommer. Här lärer då intet blifwa bättre [ XV ]Råd, än at tilse om de mäst trowärdiga Islands Sagor, uppå hwilka hela Nordiska Historien sig stöder, äro sådana Dikter förutan, som här så mycket strängt blifwit ansedda, at man för deras skull hela Sagan, såsom fabelagtig och diktad utur wåra Sannsagors Antal welat utmönstra.

I Anseende til Tiden, som beskrifwes, wil jag nu i främsta Rumet nämna, den så kallade, Fundinn Noregur, eller Sagan om Norjes Upfinning af Nor Thors Son, wid Tilfälle at han med sin Broder Gor, långt för Odens Ankomst til Norden, war utfaren at upsöka sin Syster, Göja, som af K. Rolf, Swade Jåttes Son i Norje, warit bortröfwad. Om detta Document är det märkligt, at Torffäus det, wid sin första Undersökning därom, icke med blidare Omdöme gynnat, än det Stycke af Ingvars Saga, som han först öfwerkommit; hwilket sedan tjänt at fördöma denna Saga hel och hållen. Men han ärkände snart häruti sit Fel[20], sedan han blifwit bättre underrättad, och lade denne förr af honom själf förkastade Sten, til en ypperlig Grundwal uti sin Norska Historia; hwilket ock helt wisst händt med närwarande Saga, om någon, på samma Wis, uti hans Tid åtagit sig dess Förswar och Jämförelse med andra ojäfwiga Efterrättelser.

Näst denna Underrättelse om Norjes Bebyggning borde wäl Ynglinga-Sagan komma i Åtanka, emedan hon wid Odens Tid börjar, och igenom oafbrutne Slägtleder til K. Harald Hårfager i Norje fortsättes; men såsom hon mera är sammansatt för at wisa denne Konungs Förfäder och Uprinnelse från själfwe Oden, eller dess Son Yngwe, som med sine Afkomningar i Swerje regerat, än at omständligen utföra deras Bedrifter; så hafwa icke så många Fabler däruti kummat rymas, som äljest ofelbart blifwit inblandade, om hwar och en Konungs Lefwerne widlyftigare bort utföras, och Sturleson kanske mycket, som han hållit för otroligt och mindre nödigt, icke med Flit utlemnat. Där finnes likwäl ännu åtskilliga efter Bokstafwens Lydelse otroliga Ting, som man, af Wördnad för det öfriga, med Stillatigande förbigår.

Herwarar Saga, Götriks och Rolfs, Torsten Wikingsons, Orwar-Odds, och Sturlögr Starfsames Sagor höra til en Tid, och witna igenom sins emellan sammanknutne och öfwerensstämmande Ättleder, om hwarandras Trowärdighet. Starkotter Storwärks Son, [ XVI ]som i bägge de första omtalas, och Wiking, hwars Lefwerne den tredje beskrifwer, woro ifrån Raum Nors Son hwardera i fjerde Led, och dennes Son Torsten, så wäl som Angantyr, Herworas Fader, hvilken med Orwar-Odd och Sturlögr Starfsame war samtida, woro både uti femte Led Raums Afkomningar. Torsten Wikingsons Son Frithiof Fräkne war den Herthiofs Faderfader, som wid År 228 skal wara född[21], och uti hwilkens Härfärd Starkotter, 3 År gamal, til Krigsrof blifwit tagen af Rossars-Grane, som honom sedermera upfödt[22], til dess han med K. Wikar (den Neri Jarls Fader, som skickade Skänk-Refr til K. Götrik) kom at hämnas det af Herthiof på denne sin Fosterbroders, K. Wikars, Fader Harald begångna Dråp. Efter en slik alla dessa Sagors Förening uti Tid och Personer, kan wäl ingen därutinnan betaga dem sin Trowärdighet; men icke dess mindre föreställa de många otroliga Saker. Om Torsten Wikingsons Saga säger Torffäus[23], at hon är med Fabler så späckad, at man swårligen kan skilja det sanna ifrån det osanna. Om Orwar Odds Saga, säger han[24], at hon innehåller mycken Sanning, men också mycken Dikt, samt så förblandar Personer, at de, som mer än 500 År lefwat efter hwarandre, til en och samme Tid och Lefnad ihopaflyttas. Heidriks Gåtor, som Oden, under Gesteblinds Skapnad, skal uplöst, äro tilräckliga Prof, om intet annat lika fabelagtigt däruti funnes, på Herwarar Sagas inmängda Fabler. Sturlögr Starfsames Saga omtalar Bjarmalands Afgudahus sålunda, at man swårliga däruti kan lemna hänne Bifall[25], och felar dessutom märkligen uti Tidräkningen[26]. Jämte Fridthiofs Hjälte-Bedrifter, förmäler hans Saga[27], huru han slagit Ryggen af twänne Hafsfruor, som kommit farande på en Hwalfisk, och emot honom samt hans Fölge upwäckt en grufwelig Storm.

[ XVII ]Efter dessa wil man nämna K. Alfs och Alfreks Saga, som först upsöker denne Hjältes Ursprung igenom Halfdan Gamle, hwilken säges hafwa warit Raum Norsons Son, men war hans Sonson af Ring, som warit Ringarikes Stiftare i Norje[28]. Sedan berättar denna Saga huru K. Alfrek blifwit öfwerwunnen och slagen af Jöser Ögwaldson, samt huru denne Jösers Sonsons Son warit K. Alf; hwars Fader Hjorleif den qwinske skal blifwit spådd om sina tilkommande Öden, först af en Klippa, som sig utur Hafwet i Människowäxt upstuckit, och så af en lefwande Hafsman, hwilken han länge haft hema hos sig. Utom månge andre Kämpar, wistades äfwen Rok den swarte uti K. Alfs Hof. Denne Mans Dotterson Romund Gripson hafwer Efterwärlden ihugkommit med en Saga, som uti förunderliga Händelser intet gifwer de förenämda efter. Hon liknar däruti Eigil och Asmunds Saga, at såsom bägges Hjältar på en Tid, kort för, eller efter Bråwalla Slag, lefwat[29]; så låta de dem på et lika Sätt[30] söka de döde för at kämpa med: såsom skulle de lefwande icke nog kunna syselsätta deras Tapperhet. Asmunds Fosterbroder war Illuge Grydar Fostre[31], hvilken icke allenast med Styrka och Mod skal gjort sig qwitt en Trollpacka, som ridit på honom; utan ock igenom en förunderlig Behjärtenhet, at utan Rörelse se en gruflig Död för sina Ögon, haft Lycka at förwandla sin Fostermoder, ifrån et hiskligt Troll, til en behaglig Människa, samt därjämte sluta hännes Förtrollerskas dubbla Pina af Köld och Heta tillika, som hon då redan i 11 År, på et och samma Ställe, uthärdat. Så orimliga Påfund blandas med det sannfärdiga i dessa Minnen tilhopa.

Mera namnkunnig är, både i Danska och Swenska Historien, Rolf Krake, som af et besynnerligt Öde war Adils Upsala-Konungs Swåger och Styfson tillika, genom en och samma sin Syster och Moder. Sagobrottet om Ivar Widfadme och Bråwalla Slag gifwer mycket Ljus i de nästföljande Tider, som ock til någon Del kunna uplysas af Herröd och Boses Saga; oagtadt hon, på samma Wis, som [ XVIII ]Götriks och Rolfs, samt Torsten Wikingsons Sagor, utan Åtskilnad inblandar en Hop otroliga Dikter ibland de wärkliga Händelser[32]. Rolf Krakes Saga med sit Tillägg om Bodvar Bjarke, kan aldrig mista sit Wärde af de otroliga Berättelser, som också förekomma uti hänne[33]; och Sagobrottet bör wisserligen intet mista sin på mångfaldigt Sätt[34] bestyrkda Trowärdighet, för det man med Skäl kan twifla på åtskilliga dess Utsmyckningar, som ifrån själfwa Kroppen måste åtskiljas.

Hognes och Hedins Gärningar äro med dem, som Halfdan Brana Fostres, och Sorle den Starkes Sagor omtala, så inflätade, och med äldre Fabler stofferade, at Torffäus[35], til Sanningens Förswar, funnit nödigt, dem uti en särskild Afhandling at utreda. Det hufwudsakliga i altsammans stadnar inom Brötanunds och Ingiald Illrådes, eller deras Samtidamans, Halfdans, Ivar Widfadmes Faders, Tider.

Något efter Bråwalla Slag tyckas de Händelser sig tildragit, som uti Halfdan Östersons Saga finnas samlade; hwarutur ock kan hända Rimen om Karl och Grym, med samma Rimlighet och Giljareande, som Rimen om Ingvar, utur hans och Olwers Saga, leda sit Ursprung. Därnäst komma i Ordningen Kätil Hängs och Grim Lodinkinnes Sagor, samt dennes Sons, den senare Orwarodds Personalier, som med den äldres Bedrifter, blott för Namnens Likhet Skull, oriktigt äro ihopablandade. Samson Fagres, K. Artus Sons, Wilkina, Wolsunga, och K. Ragnar Lodbroks, Sagor, samt Nornagesters Berättelser, innefatta antingen främande Folkslags Hjältebragder och Äfwentyr allena, eller äro med dem mycket sammanblandade; så at man därföre til en stor Del måste ärkänna deras utländska Uprinnelse. Ormar och Drakar äro deras Prydnader: som ock sedermera blifwit nästan oumgängliga Stycken uti hwar och en Nordisk Saga.

De äldsta Nordens Widunder äro, Jättar och Dwergar, Spöken och Troll, Hökar och Sparfwar, som wåre Förfäder icke långt bort behöft at söka. Men på de Diur, som uti dessa Länder icke [ XIX ]finnas, äro de första Beskrifningar ofelbart utifrån, och då först til oss införda, när antingen Främande har börjat at wistas, eller wåre egne företagit sig mera aflägsna Resor til sådana Folkslag, som kunnat lemna dem något slags Begrep uppå slika Wilddjurs antingen wärkliga, eller allenast inbillade, Warelse. Häraf kan man sluta, at Lejon måste wara dylika wår Nords yngre Sagoämnen; fastän de, igenom senare Tilsatser, äfwen uti de äldre Sagor nu göra Parade. Om Elephanter lärer wår Saga wara den första, som något[36] berättar. Men såsom det synes, at gemene Man efter blotta Beskrifningar haft swårare wid at föreställa sig dessa Kreatur, än Ormar och Drakar, som uti Storlek, Klor och Wingar allenast kunde skiljas från dem, som oftare finnas i wåra Länder; så torde man däruti säkrast träffa Orsaken, hvarföre desse Skapnader blifwit de tjänligaste at hos Allmänheten upwäcka Förundran och Tilgifwenhet för deras Förstörare, eller dem de Slugare sådane welat föreställa. Sedan Påfwiske Prester i dessa Nordiska Länder fåt sina stadiga Hemwist, och af Fåfänga, eller någon mindre sina Syslors Skötsel, gifwit sig Tid at dikta, hafwa de utan Twifwel därföre mycket betjänt sig af slika snart bibragta Inbillningar och Bilder, för at, efter sin Tanka, ännu mera uphöja Christna Lärans Förträfflighet, och wisa dess Nytta i Tiden igenom et widskepligt dess Bruk; såsom skulle hon utan så grof Förställning intet wara nog älskwärdig. Äldre Tiders Spöken och Troll, som Sagsmännerne icke häller kunnat förbindas at framwisa, hafwa uti detta Systeme gjort god Tjänst: som ses uti Norske Konungarnes Olof Tryggwason och Olof den Helges, samt, til den förres Bedrifter hörande, Helge Thoresons Tilfälligheter, och Thorsten Bäarmagns Saga. De i en uplystare Tid mindre trodda Heligdoms-Mirakler, som ock Sturleson i Norska Konunga Sagorna sedermera infört, och uti sit Slag äro nog så otroliga, som Drakar och Spöken, hafwa intet minskat den billiga Högaktning, som denne mycket berömlige Häfdateknares Arbeten förtjäna; och lärer således icke häller något äldre Skräck kunna betaga de fordnare Efterrättelsers Sanning sin Styrka.

An Bågeswängares Saga, är nästan den enda hos oss utkomna, som utan alla sådana länta Behagligheter blifwit författad. Han [ XX ]war Kätil Hängs Dotterdotters Son: och förmodas i Anseende därtil, at en hans Dotterson och en annan hans Dotters Sonson warit ibland de förste Islands Bebyggare[37], wid År 800 wara född. Men såsom denne Man icke hade mycken Smak för sin Tids Hoflefnad; så stadnade hans Begär mäst inom Bondeyrken, hwilka, ehuru för sig berömliga, likwäl intet woro uti så stort Wärde, medan Tartariska Tanksätt här ännu regerade, at Skalder och Diktare funnit sin Räkning wid, igenom något mera förunderligts Inblandande, dem at uphöja. Hans Båge och Pilar sägas wäl af en Dwerg wara gjorde; men därmed kan intet annat beteknas, än at de warit mycket förswarliga, emedan Dwerga-Smide alt ifrån Asarnes Hitkomst hölts för det aldrabästa i Norden. Skulle åter det Trollwäsende, som, utan någon omständlig Beskrifning, wid Slutet af Ans Saga nämnes, intet blifwa för redbart ansedt; så ökas ock därmed wåra Wedermälen på de mäst trovärdiga Sagors Gåtor och Fabler.

Hjalmars och Ramers, Hjalmters och Olwers, samt Asmund Kappabanes Sagor hafwa fuller aldrig hållits för synnerligen tilförlåtliga[38]; men så kunna likwäl dessa uti Kännares Händer hafwa sin Nytta, när Tider och Orter urskiljas. Man tror då icke strax, at Budle regerat i Swerje, eller at intet Manhem warit utom detta Rike. Nyare Ord och Talesätt wisa en senare Författning; och främande Namn, som Sagoskrifwarne icke så lätt kunnat förwända, äro därtil Tekn, at de utur främande Skrifter[39] mest äro hopaflickade.

Det kan wara nog, om en oweldig Läsare finner, det alla de sannare Sagor, som häruti Landet utkommit, och uppå hwilka hela Nordiska Historien sig grundar, äro fullkomligen så fabelagtiga, som någonsin Prins Ingvars Saga: och at deras Författare därmed äro ursäktade, at de samlat sine Hjältars Bedrifter utur äldre Skaldqwäden, eller ock muntliga Sagor ibland Folket i obundet Tal, som på et fritt och otwunget Sätt föreställt Händelserna så förunderliga och stora, som möjeligt warit. Twång af en noga Tidräkning wid hwar och en Gärning, skulle ofta gjort Sagsmännernes spelande Inbillningar och Infällen [ XXI ]både stumma och osmakliga, som likwäl mest borde roa. Och därföre wore det nästan obilligt, uti dylika poëtiska, och efter wåre Förfäders Smak lämpade Berättelser, sådana som alla wåra Sagor äro, at fordra andra Egenskaper, än dem, som med deras Natur wärkligen öfwerenskomma. Den ena får intet skrädas mer än den andra, när alla äro lika beskaffade. Dock hafwer Ingvars Saga däraf en märklig Förmån, at man uti hänne igenfinner en Smak, som är sammansatt af både et äldre hedniskt och ännu icke aldels förskämt catholiskt Tanksätt. Såsom själfwa Händelserna timat uti en Medeltid; så tjänar det förmodligen til Sanningens så mycket större Bestyrkande, at de föreställas under en sådan Drägt, som passar sig med både näst föregående och efterföljande Tider.

Men, säger någon, med et wanligt Inkast emot wåra Sagor, som likwäl angående de öfriga nu mera icke lärer gälla: Ingvar Widförlas Saga är däruti alla de andra olik; at då flera af dem nämna samme Personer, utom hänne ingen är, som nämner dess förnämste Hjältar: Och om Ingvar i Swerje warit en så märklig Person, som Sagan förmäler; så är nog underligt, at ingen Swensk Historia förr, än nu, och uti wår Tid, honom omtalar! At häruppå swara: är det först intet swårt, at uti K. Erik Segersäll, Sigrid Storråda, Håkan Jarl, Olof Skottkonung, och Prinsessan Ingegärd, samt K. Jarisleif, ja ock Gardaketil, wisa en sådan Öfwerensstämmelse mellan wår Saga och dess Samtidaskrifter, som finnes imellan de äldre Sagor inbördes: och hwad det senare angår; så måste man ock något besinna wåra äldsta Historiers ringa Ålder och ofullkomliga Egenskaper, mest wid desse förste Christendoms Tider.

Man wet intet, om några skrefna Tidaböker här uti Landet warit at tilgå för Christna Lärans Widtagande; Åtminstone finnas inga sådana. Sedermera började wäl Munkar, så snart de fingo sina wissa och tildelda Boställen, (hwilket gick nog långsamt), at uptekna et och annat, som rörde deras antingen Fördel eller Nyfikenhet: Men denna stadnade en lång Tid inom ganska trånge Gräntser. At skrifwa up Året, när en stor Förmörkelse timat: när någon deras Wälgärningsman aflidit, eller äljest någon besynnerlig Lyckans Förändring sig tildragit, hwarwid deras Förmåner kunnat minskas eller tiltaga: Om deras Heliges Legender: och ändteligen när något Krig uti deras Granskap warit å färde, är alt, hwad man uti de äldre Klerkers och Klosterfolks Skrifter finner, at de hållit för historiskt, eller af förelupna Händelser markwärdigt; fast [ XXII ]än ingen ändå för År 1200 här uti Riket finnes sådant hafwa skriftligen författat. Danmark och Norje hade likwäl då redan ordentliga Historier, som från längre tid tilbaka innehöllo Danske och Norske Konungars Lefwernesbeskrifningar: deras Krigs- och Freds-Förrättningar jämte deras Undersåtares därwid förknippade Lycka eller Olycka. En Are Frode och Odder Munk med någre flere Isländare[40]: en eller annan Norsk Man[41]: en Sveno Aggonis, och en Saxo Grammaticus, få därföre, i Brist af egna Krönikor, ofta anlitas om Underrättelser uti wår Historia. Men annat bör man intet söka hos desse Utländningar, än sådant, som äger någon Gemenskap med deras Fäderneslands Händelser, eller deras Konungars och Förstars Öden; hwilket de i synnerhet åtagit sig at beskrifwa.

Det är icke utan, at ju wåre Förfader så wäl, som de Danske och Norske, från längre Tid tilbaka haft Wisor och Qwäden om sine Hjältar[42]: Men såsom de äldsta dylika Qwäden blifwit diktade i Hedendomen, och därföre, som man kan föreställa sig, innehållit mycket hedniskt, som en nyplantad Christendom intet kunnat tåla, eller därmed förlikts; så synes intet olikt, at de til en Del aftynat och kommit i Glömska, så fort som Christna Läran rotats och tilwäxt. Af några Lemningar, som wi i senare Tider ifrån Island åter bekommit, kan man finna, at åtskilliga af dem medfölgt någre härifrån ditflytande Hedningar, och sedermera, under följande Christne Tider, jämwäl där, blifvit så stympade och förwände, som de nu i Sagorna förekomma. De Skaldeflocker, som Christne Skalder ihopasatt någon Tid efter Christna Lärans Antagande, hafwa gåt samme Wäg, och haft samma Öden, sedan deras Författare, som merendels woro Isländare, efter något Wistande i Nordiska Hofwen, farit til sit Island tilbaka.

Häraf kan man någorlunda finna Orsaken, hwarföre wi, utom en ensam Legendeskrifwares Rafs[43], nu mera icke förmå at framte någon äldre här uti Riket sammansatt Krönika, än Konungalängden wid West-Göthe-Lagen, som År 1666 jämte honom först utkom, [ XXIII ]och tyckes wara författad kort efter K. Johan Swerkersons Död, År 1222. Denna Antekning är däruti från de allmänna Tidaböker skilgaktig, at hon merendels inga Årtal utsätter, hwarken huru länge hwar och en Konung regerat, eller när han Regementet först tilträdt: Hwilket lärer kommit däraf, at Författaren warit okunnig om de förste Christne Konungars Ålder och Regeringstid, och därföre icke häller utsatt de senares, som han kunnat weta. Äljest är denna Konungalängd därföre at beröma, at hon, alt ifrån K. Olof Skotkonung, på 17 de följande Konungar lemnar korta, och af deras Gärningar, som i WesterGöthland mest warit bekanta, samlade Beskrifningar, eller Characterer. Häruti hafwer ock Författaren så wäl råkat det Almännas Bifall, at detta Document icke allenast ännu i Handskrift finnes förwaradt wid twänne gamla WestGötha Lagböker, utan jämwäl, 100 År wid pass efter Författningstiden, med någon Tilökning intil År 1320, blifwit på Latin uti Upsala Domkyrkas Register infördt[44], och sedermera widare tilökdt, til dess Ericus Olai, som År 1486 afsomnade, det ändteligen därutur[45] nästan Ord ifrån Ord uti sin Swenska Historia intagit. Om Olof Skotkonung berättar Författaren allenast, at han warit den förste Christne Konung i Swerje, blifwit döpd af Biskop Sigfrid wid Husaby, och sedan gifwit samme By til WestGötha Biskops-Säte. Men af andra Efterrättelser[46] kan man sluta, at detta senare icke lärer wara så riktigt. Hwartil då det besinnas, at denne Konungs Sinnelag icke, såsom de följandes, beskrifwes; det är ganska sannolikt, at inga skriftliga Underrättelser wid första Författningen blifwit nyttjade, utan at gamla Mäns munteliga Berättelser allenast warit dess Uphof, uti en Tid, då ingen af någons sanna Sägn kunnat inhämta, hwad Omständigheter wid Konung Olof Skotkonungs Dop, eller sedermera under dess Regering förelupit.

Den andre, som ibland wåre Historie-Skrifware med Beröm bör ihugkommas, är den, som under K. Magni Eriksons Wälmagt[47] [ XXIV ]på Swenska Rim börjat, där denne slutat, at mera omständligen beskrifwa sit Fäderneslands Öden. Öfwer de följande Tider hafwa flere på samma Wis sedermera fortfarit. Och såsom man finner, at några gamla Underrättelser imedlertid åter hitkommit från Island, och at utländska Skrifter, om Göthers Utgång från Swerje och deras Bedrifter, samt Christna Lärans Fortplantning häruti Landet, tillika med wåre Grannars Historier, blifvit för wåre Lärde mera bekanta; så hafwa de af dessa Källor gjort såsom et Företal[48] til hela Werket. Detta Utkast angående de äldre Tider, som sålunda i gamla Exemplar gemenligen finnes framför större Rimkrönikan, hafwer efter någres Mening[49] en Canik i Westerås, År 1480, sammandragit uti den mindre; fast än det skedt til Swenska Historiens mera Förmörkelse och Oreda, än Uplysning och Redighet, för de efterkommande. Man kan icke häller döma annorlunda om Uphofsmannen til detta Foster, än at han warit mera mån om Läsarens Ro och Förlustande, än dess Upbyggelse, och Sanning; emedan han låter sine Konungar, som han från alle Orter drager til sit Fädernesland, lika såsom på en Skådeplats, själfwe omtala sina Bedrifter. Detta Påfund hafwer likväl så mycket behagat en Del senare Bokskrifware, at de[50] på samma Wis förwändt hela den större, äldre och bättre Rimkrönikan.

At widare upräkna de historiska Minnen, som Tid efter annan här uti Riket blifvit författade, är wid detta Tilfälle så mycket mindre nödigt, som intet något af de ännu bekanta[51], öfwerträffar dessa förnämnda, hwarken uti Ålder, eller Wisshet, och hwar oweldig Läsare dessutom, af det som redan är anfördt, kan blifwa öfwertygad om Swenska Historiens Ofullkomlighet uti de Tider, som Ingvars Saga beskrifwer. Hwaraf wil följa, at det Inkast, som emot hänne göres af wåre egne Skribenters Okunnighet om Ingvar Widförles Gärningar, intet mera kan förringa dess Trowärdighet, än det, som man tagit af wåre Grannars, de Danskes och Norskes Stillatigande uti en Sak, som dem icke widkommit.

[ XXV ]Men här återstår ännu Ryska Rikets Historia, uti hvilken man med mera Skäl kanske kunde söka något, til denna Sagas antingen Styrka eller Förklening, emedan de flesta och mest märkvärdiga Ingvars, dess Sons och Förfäders, manliga Bedrifter, så wida Sagan skal äga Witsord, äro uträttade inom detta Rikes nuwarande Krets. Ryska Krönikan hafwer ock i desse Tider et märkligt Framsteg för flere sine Nabors, alldenstund dess förste Författare warit Ingvars Samtidaman, eller åtminstone af Åsynawitnen kunnat inhämta dess Upförande. Hans egna Antekningar innehålla, at han År 1051 blifvit Munk i Petscheriska Klostret wid Kiow, och sedan dess Abbot. Uti de äldre Tiders Beskrifning hafwer han rättat sig efter Slawonska Skrifter, som ifrån År 900 warit brukliga i Ryssland; och sedan hafwer en annan gammal Munk, som År 1106 aflidit, uti sit 90:de År, underrättat honom om mycket, som han insatt uti sin Krönika. Professor Müller i Petersburg utgaf först utur denne Skribents Arbete et mera omständligt Utdrag[52], än man tilförne haft, antingen i Polska, eller Ryska Historier, och lemnade tillika om honom denna Efterrättelse; fastän han i Början af Förseende, som han sedan själf rättat, i Ställe för Nestor, kallade denne Rysslands äldste Häfdateknare Theodosius. Nu ehuru det wore önskligt, at hafwa en fullkomlig och tilförlåtlig Öfwersättning af hela Nestors Krönika: hwaraf de få Skilgagtigheter, som nu äro alla Utdragen imellan, måtte jämkas; så äger likwäl detta sidsta, hälst uti det, som de föregående lika berätta, fullkomligt Witsord. Hwarföre jag ock, tils widare, därutur wil införa det förnämsta, som wåre Förfäder, ifrån de äldste Tider tilbaka, i Ryssland bedrifwit.

Rysslands förste Inwånare hafwa warit et, ifrån sine wid Östersjön boende Grannar, Waregerne, särskildt Folkslag, som man kallat Tschudi, eller Schyter; hwilke jämwäl hållas för Esters och Finnars Stamfäder. Desse hafwa länge brukat fara til Grekland igenom Newa- och Ilmen-Sjön, Woluta- och Dniper-Strömen utföre; hwarwid en Hop wilde och mordiske Sällar haft sina Säten, intil dess ock de, tillika med Poler och flera Folkslag, blifwit twungne at ärkänna Cosarernas Öfwerwälde, som dem sedermera uti Grymheter föga eftergifwit. Medan denne Slawiske Nation så regerade uti Söder, hafwa Waregerne på lika Sätt [ XXVI ]sökt göra sig Mestare af Rysslands norre Delar. Åren 861 och 862 gjorde de med wäpnad Hand Anspråk på Nogården, och bragte igenom sine Tilhängare bland Landets egne, som hos dem tilförne tjänt uti Krig, Inwånarne, at antaga tre förnämlige Wareger til deras Regenter. Men sedan de twå, Sineus och Cruwor, inom tu Års Tid blifvit döde, hafwer tredje Brodren Ruric ensam regerat. Ladoga, Bjelo-Osero, och Isborsk woro de första desse Bröders Stamhäll; fastän Wareger långt för deras Ankomst til Ryssland, upbygt Nowogorod. Hit förlade Rurik efter Brödernes Död, sit Residence; Och kallade Waregerne, då af denne Stad, hela Ryssland för Nowogorod; såsom man menar at Finnarne wid samme tid först kallat detta Waregiska Herrawälde för Ryssland, efter desse Regenters Fädernesland. Swerje heter på Finska Rossa-Laine, men Ryssland, kanske allenast til Skilnad därifrån, nu för Tiden Wenne-Laine[53]. Ruriks Regemente sträckte sig icke allenast öfwer de förenämnde Städer; utan jämwäl öfwer Polozko, Rostow, Murom och flere, med deras kringliggande Folkslag: som han lemnade någre sine förnämste Fölgeslagare ifrån Waregiska Sidan at förswara. Twå sådane Ämbetsmän, Scold och Dir, intogo på egen Hand, under Förewändning at fara til Constantinopel, Kiow, med en stor Del af Polen, ifrån Cosarerne, och drogo sedan med wäpnad Magt för Grekiske Hufwudstaden. Men Oleg, som war Förmyndare för Ruriks Son Igor, tog 18 År därefter, fastän med List, alla deras Inkränktningar ifrån dem; och fick Ryska Monarchien på detta Wis en ansenlig Tilwäxt.

Härwid kan jag icke underlåta at nämna, det wåra Sagor uti alt, hwad de berätta om Holmgård och Gardarike, samt de Nordiska Folkslags Gemenskap med desse Stater, så wäl komma öfwerens med denna Krönika, at hon af dem, och de af hänne, märkligen kunna förklaras och uplysas. Utan at antingen gjöra widlyftig Jämförelse imellan Orden Wareger och Swerje, eller af Östersjöns åtskilliga Namn, som på Ryska kallas Varetskoi More, och på Latin mare Svevicum, m. m. wilja bewisa, det Svenska Folket förnämligast med desse Wareger beteknas, får jag, äfwen för Namnets Likhet med wår Ingvar, hwars Saga man här åtagit sig at förswara, påminna, det Ingjald Illrådes Farfader, som het Ingvar, och efter sin Fader Östen war Ko[ XXVII ]nung i Swerje, 250 År wid pass för Ruriks Krig och påföljande Äröfringar, dragit i Härnad emot dessa Folkslag, som då ännu icke under annat Namn, än Östmänner, woro bekante i Norden, och som förmodligen tilförne på lika Sätt oroat de Swenske. Denne äldre Ingvar anföll dem då i Adalsyslan, eller på fasta Landet, där mesta Styrkan war, wid en befäst Ort, som man däraf torde kallat Stene, at Fästningen warit bygd af Sten; hwilket i de Tider wäl warit något besynnerligt, alldenstund de äldsta och flesta Fästen i dessa Länder så wäl, som uti Ryssland, icke mindre, än andra Hus, warit af Trä. Men de Swenske måste denne Gång, för Fiendens Myckenhet, draga sig tilbaka, och efter sin Konungs och Anförares Begrafning med oförrättade Ärender sluta denna Campagne. Anund, Ingvars Son, som, til åminnelse af den Omsorg, han haft för Wägrögning och obrukad Marks Upodlande, fåt Namn af Brötanund, hämnades sin Faders Död; men hade mera Lust at gjöra sit eget Land nyttigt, än at fördärfwa andres. Ingjald hade wäl kanske tänkt at alldels underkufwa sin Farfaders Banemän, så framt han först fåt sin Wilje fram med dem, som woro honom närmare. Men han stadnade uti första Försöken: och lemnade en Ivar Widfadme både sit Lif och Regemente, jämte dessa, och kanske flera, sina widsträckda Afsigters Utförande: dem denne Äröfrare ock så utförde, at han til Slut war en myndig Regent öfwer alt Swea och Dana Wälde, en stor Del af Saxen, jämte Österländerna, och femte Delen af England. Under honom lärer såleds Nygård eller Nowogorod blifwit anlagdt, och til Skilnad ifrån Cholmogorod eller Holmgård, så framt, nämligen samma Colonie är äldre, så blifwit kalladt. Åtminstone synes det icke olikt, at Ryssland, eller dess närmast til Swerje belägne Delar, med detta Namn förr bliwit beteknadt, än flere Gårder, eller befästa Hus, gifwit wåre Förfäder Anledning at nämna hela Ryska Wäldet, ända til Constantinopel, som de kallade Myklagård, men Ryssarne Zarogorod, det är Käjsarens Hof och Residence, för Garda och Gardarike. Kan ock hända, at Nowogorod, som mest war bekant, ensamt gifwit Anledning til detta Rysslands Namn, om de förste dess Stafwelser uti allmänt Tal blifwit bortkastade; såsom fordom skedt med Boringholm, hwilken Ö wid År 1060 endast nämnes Holm, eller med en Latinsk Endelse Holmus[54]. Til desse Städers Regent, som under Namn af Radbjartur uti wår Hi[ XXVIII ]storia förekommer, tog nu Ivar Widfadmes Dotter, Öda den Grundrika, sin Tilflygt, undan Fadrens omänskliga Regeringslystnad och Åtrå efter alt större och större Rike. Hon giftes med sin Beskyddare; och hännes Son af förra Giftet, med K. Rörik Slumgering i Danmark, blef upfostrad i Ryssland, til des han wid tiltagande År, under Namn af Harald Hildetand, blef Konung uti Danmark, och äfwen uti Swerje, som han likwäl sedan lemnade til Sigurd Ring Randwers Son, sin Broderson på Möderne-Sidan. Wåra Sagor säga wäl intet, om Nogårderne wid denna Nordens Delning blifwit utan Regenter, eller om den Rurik, som År 862 blef ensam rådande i Ryssland, warit af denna Swenska och Danska Konungaslägt; men så är det likwäl icke utan all Sannolikhet, at Randwer lemnat Ryske Staten, för at taga sin mera betydande Möderne-Rättighet til Swerje uti Besittning: och at Nogårdsboerne sedermera, i Anseende til de följande Oroligheter i Norden, och en större här upkommen Begärelse, at uti Wefter göra Äröfringar, blifwit lemnade utan Efterfrågan, til dess ock denne Lystnad något saktats: då Randwers Affödingar ändteligen, med någon Tilökning, fordrat sina gamla Inkräktningar uti Ryssland tilbaka.

Af Ryska Historiens Sammanjämkning med de Isländska Efterrättelser, som wi ännu äge, kan intet nogare inhämtas, hwad imellan Harald Hildetands och Ruriks Tider i Ryssland förelupit; Men af det som Saxo Gramm.[55] berättar, kort för Eigils och Asmunds Äfwentyr, om Holmgårds och Känugårds, Saxens, Orknöarnes, Helsingelands, Järnbäralands, Laplands och Estlands Betwingande under Nordens Konungar, torde man framdels, efter denna Anledning, kunna samla en eller annan Gnista til widare Uplysning om wåre Förfäders Herrawälde i Ryssland. Orwarodds, Herwarar, Eigil och Asmunds, Eigil Skalagrims, samt Harald Hårfagres Sagor, omtala alla Nordiske Kämpars Händelser och Bedrifter i detta Rike, och äro tilika med Saxos Berättelser, af en mycket namnkunnig wår Tids Skribent[56] på et Ställe sammandragna. Äljest underrättar oss också Franska Historien[57], at [ XXIX ]Swenskar, äfwen för Ruriks Ankomst til Ryssland, där warit mycket wäl ansedde, och igenom en Rysk Chan, såsom dess egne Sändebud, blifwit förfordrade til Constantinopel, med Begäran, at dem måtte wederfaras en lika Wälwilja af Grekiske Käjsaren; hwarpå de ock med dess Ministrer til Käjser Ludvik den Frome i Tyskland blifvit afsände, för at igenom hans Länder komma til Ryssland tilbaka. När de kommo til Käjser Ludvik, lät han nogare undersöka Orsaken til deras Ankomst, och fant, at de woro Swenskar: hölt dem såleds snarare för sit Rikes Bespejare, än sådane, som upriktigt wille begära hans Wänskap: och lät så länge hålla dem qware, til dess han vidare fick utleta, antingen de uti upriktig Wälmening, eller annat Upsåt, kommit til honom.

At följa förenämnde Ryske Wareger til Constantinopel: Igor Ruricson (Ingvar Rörikson) eller dess Förmyndare Oleg (Olef) samme Wäg, och til Kiow tilbaka: taga hans nya Regemente därstäds uti Ögnasigte: biwista Igors Bröllop med dess Pleskowska Olena (Olof), hwilkens Broder Dobrin (Thorbern) sedan såsom Ståthållare i Nowogorod nämnes: och åter gifwa sig i Fölge med Ryska Sändebuden[58], Inegeld, Farlow, Weremund, Rulaw, Gudi, Ruald, Karm, Frelaw, Rual, Actew, Truan och Lidulfast, som alle, i det, År 912 d. 25 Sept. med Grekiske Käjsaren uti Constantinopel slutna Förbund, heta Karli (Jarlar eller Huskarlar), wore wid detta Tilfälle onödigt; sedan större Delen af dessa Namn nog tydligen wid Handen gifwa detta Folkslags Uprinnelse från Norden. Man finner utom detta, äfwen af et annat Freds-Instrument, som År 945 fölgde uppå et stort Härtog til Skeps, utaf Wareger, Ryssar och Poler, samt flere til Ryska Wäldet hörande Nationer, emot Constantinopolitanska Riket, at slika Fördrag denne Tid af Ministrer eller Sändebud och Köpmän tillika, uppå Storförstens Wägnar, blifwit uprättade, och at dess Undersåtare, eller Bundsförwanter då för Tiden, jämwäl uti de wänligaste Upsåt, ganska manstarke farit til Constantinopel. De, som haft at beställa med denna Fredshandling, nämnas til et Antal af 50 eller 60: och ibland båda Stånden finner man, til nog stor Myckenhet, sådane, som haft Nordiska Namn, jämte andre, som från Slawerne tyckas haft sit Ursprung. [ XXX ]Premier-Ministren i Ryssland het nu Asmund, och öfwerste Fäldtherren Swenald: Namn, som witna äfwen om desse Ämbetsmäns Waregiska eller Nordiska Härkomst.

År 970 delte Igors Son, Swetoslav Ryska Monarchien imellan sine Söner; Men efter Fadrens Död bragte den äldste, som het Jaropolk, Oleg om Lifwet, och jagade Wladimir ifrån Novogorod öfwer Hafwet til Waregerne. Denne Prins kom wid År 980 med en Waregisk Här tilbaka: gifte sig med Ploskowske Förstens Rogwalds Dotter: och drog emot Jaropolk til Kiow: intog hela Landet: och ägtade, bredewid sin förenämnda Gemål, denne sin Broders Enka; af hwilket Ägtenskap Swetopolk sedan föddes, som År 1015 efterträdde sin Fader uti Kiowska Regeringen. När Wladimir sålunda, igenom sine käcke Hjälptroppars Bistånd, wunnit sin Önskan, lönte han dem icke bättre, än at de utan Sold måste draga til Constantinopel; hwarest de, på denne sin obillige Besåldares Begäran, af Käjsaren på hwarjehanda Sätt förhindrades at komma til sit Fädernesland tilbaka, på det de där icke skulle kunna berätta, huru Wladimir sig emot dem upfört. Det omtalas wäl intet, om den Christne Wareger warit uti deras Fölge, som År 982, sedan han nyligen återkommit ifrån Constantinopel til Kiow, med Wåld måste lemna dess hedniske Inwånare sin Son, at offras til de Kiowske Afgudar; men nästföljande År, märker man en större Förtrolighet imellan Constantinopolitanska och Kiowska Hofwen: hwilken Påfölgd uppå Storförstens Christnande och Giftermål med en Grekisk Prinsessa kanske gjort så mycket, at Waregiska Omgänget därefter på någon Tid hwilat, til dess först Wistwald, Waldemars, eller Wolodimers Son, wid År 995[59] friade til Sigrid Storråda, och sedan Jaroslav, dennes Broder och samme Storförstes Son af Rogneda (Ragnhild), som lärer warit den Förstinna, han från Ploskow bekommit, emot sin Faders lika Hårdhet och Girighet, nödgades ifrån Nowogorod, hwarest han såsom Ståthållare regerade, År 1015 öfwer Hafwet skicka sina Sändebud til Waregerne, at begära Hjälp och Undsättning. Jaroslav hafwer likwäl, efter Sannolikhet, några År tilförne, och så snart han börjat frukta för sin Faders Stränghet, sökt at förskaffa sig Swenska Hofwets Wänskap; såsom ock Norska Krönikan[60] förmäler, huru han efter detta År fåt Swenska Prinsessan [ XXXI ]Ingegärd til ägta, fastän Ryska förkortade Historien samma Förmäling med Stillatigande förbigår. Åtminstone nämner detta Utdrag, at Nogårdsboerne förenämnda År gjort et Uplopp emot Wareger, som då redan woro uti Staden, förr än deras Förste, efter sin Faders Död d. 15 Juli samma år, ärhållit en Waregisk Här af 30000 til Hjälp, med hwilken, 40000 andre Troppar oberäknade, han på färsk Gärning drog emot sin Broder, Swetopolk i Kiow, som, wid Storförstendömets Ledighet, tilskansat sig högsta Magten, och ömkeligen bragt 2 andre sine Bröder, Boris och Gleb, om Lifwet. Alt detta Sammantaget, och til det föregående tillagt, bewiser ju ingen Ting tydligare, än at Wareger och Swenskar uti äldre Ryska Historien äro de samme. Men mine Läsare tillåta mig, i Anseende til Jaroslavs Swenska Förbindelse och dess Påfölgder, at något närmare granska denne Storförstes Gärningar.

År 1016 äröfrade han först Kiow: och emottog där, såsom Storförste, Regeringen: angrep sin Fiende: och kom honom, efter et stort Nederlag, at fly til K. Boleslav i Polen. Dock Swetoslav kom med denne Konung År 1018 tilbaka, och hade då så sin Broders förra Lycka, at Jaroslav med Möda, och allenast med 4 Fölgeslagare, undkom hans segrande Wapn, och upnådde Staden Nowogorod. Kiow råkade ock i Segrarens Händer. Men Jaroslav, som nyss war färdig själf at taga sin Tilflygt til Waregerne, nyttjade Swetopolks och Boleslavs Missförstånd: slogs first med denne, så framt man skal följa Polska Historien[61], och så med den förre; som, efter dessa Träffningar, alldels lemnade Ryssland, och, uti en Ökn imellan Polen och Bömen, äfwen sit Lif. Ryska Efterrättelserna föra wäl alla dessa Omhwälfningar under År 1018; men, efter de Polska, måste Jaroslavs lycklige Periode med följande Året först hafwa begynts: (ty at Boleslavs Infall i Ryssland hos Cromer föres til År 1008 i Ställe för 1018, är et Tryckfel, eller en Förskrifning; hwarföre detta Årtal ock sålunda där bör rättas): och då bragte jämwäl dess Gemål honom en Prins til Wärlden, som efter Faderfadren blef kallad Wladimir. År 1020 plundrades Nowogorod af Brätschislav; Men Jaroslav, som då war i Kiow, kom oförmodligen uppå denne sin Broderson, och igentog Rofwet, som han äljest tänkt föra til Polosko. År 1021 och 1023 förde Mstislav Krig, först emot Kosakerne, och så emot Storförsten [ XXXII ]själf, samt lade sig 1024 för Kiow. Då kallade Jaroslav åter sine Wareger til Hjälp; men war icke dess mindre så olycklig, at han, från en Hufwuddrabbning, allenast med en förnäm Wareger, som het Akun eller Jakun (Hakun), kom til Nowogorod: hwarest hans andre Son Isjaslav då föddes. År 1026 slöts Fred imellan Bröderne, och År 1027 föddes Jaroslavs tredje Son, Swetoslav, såsom År 1030 den fjerde, Wsewolod, och 1036 den femte, Wätscheslav.

Nordiska Historien är i alla dessa Händelser, som uti Ryssland med Waregerne förelupit, då hon jämföres med den Ryska, icke annorlunda at anse, än en Skugge emot sin Kropp; Men däremot måste den Ryska, uti de Wärf, som Ryska Hofwet på denne Tid drifwit uti Norden, eller, jag wil säga, endast uti Swea Rike, lemna wåra Nordiska Efterrättelser samma Företräde: aldenstund dessa Ärender här gifwit Anledning til de märkligaste Omhwälfningar; såsom de förra mest bidragit til Ryska Revolutionerne. Jag nödgas likwäl åter påminna, det wi ingen Swensk Historia hafwe från desse Tider: och at wi därföre hos wåre egne intet kunne fordra någon Kundskap om annat, som uti Swerje förelupit, än det, som tillika på något Wis äger Gemenskap med antingen Norska, eller Danska Historien; fastän denna, sig själf lemnad, ännu, wid pass 100 År bortåt, också är nog tom och mager. De första Jarislavs Beskickningar, som på intet Sätt rörde Norska Historien, äro icke ens nämnda af Sturleson och hans Föregångare. Men wid År 1017 berättar han, at samme Förstes Sändebud warit wid Swenska Hofwet, och friat för sin Herre til Prinsessan Ingegärd, samt följande Året, 1018, gåt hänne undan Norske Konungen, Olof Haraldson, til hwilken hon förr war lofwad; så at hon samme Sommar, i Sällskap med sin Frende, Ragwald Jarl, afseglat ifrån Östergöthland til Gardarike.

Torffäus[62] flyttar denna Underhandling et År längre fram: så at Prinsessan i Slutet af År 1019 först skulle kommit til Ryssland; Men at häruti är feladt, kan, om icke of annat, däraf synas, at hon, som Ryska Historien förmäler, redan detta År födt sin Herre en Son til Wärlden. Förseendet tyckes hafwa sin Uprinnelse af någon oriktig Efterräkning uti Olof den Heliges första Göromål wid Norjes Intagande, som bäst inhämtas utur Sturlesons oförändrade Saga om denne Konung. [ XXXIII ]Olof Haraldson slutade sit Härjande i Walland, eller Frankrike, när Olof Tryggwason warit död 13 Wintrar: och sedan finnes ingen Expedition af honom wara företagen, förr än den, uti hwilken han åter anlände til Norje, för at taga samma sit Fäderne-Rike uti Besittning. Det måste då händt om Sommaren År 1013, at han nödgat Håkan Jarl Erikson, öfwergifwa sit Län, och sedermera själf lemna K. Knut uti England en obehaglig Efterrättelse om en dylik Försoning. K. Olof uppehöll sig härefter hos sin Styffader, K. Sigurd Syr, öfwer Hösten, men icke öfwer Julen, som Torffäus det, utan Stöd af någondera Sturlesons Uplaga, anförer. Detta lilla Fel torde til de följande Tiders Missräkning hafwa warit förnämsta Orsaken. Kort för Julen måste K. Olof fåt Konungsnamn uti Norska Upländerna: och Swen Jarl icke långt därefter undwikit hans Möte wid Stenkär. År 1014 hafwer denne Swenske Wasall flyktat til Swerje, och samma År om Hösten aflidit, sedan han med sit Fölge härjat på Gardarike. Om Wintren blefwo Swenska Sändebuden uphängda i Norje, och Norske Upbördsmännerne af andre utskickade Svenskar dräpne. År 1015 intog Norske Konungen Wiken: och Eilif Götske miste sit Hufwud. Följande Året, 1016, slogo, Hroe Skjalge, Gudleik och Thorgötr Skarde, hwarandre ihjäl: och gjordes en Wapnehwila imellan Norje och Westergötland; och under det Olof Haraldson blef enwäldig i Norje, kommo Norska Sändebud til Swerje, at befordra Freden. År 1017 hölts Upsala Ting om samma Ärende; och beslöts, uppå Ständernes enhälliga Begäran, at K. Olof i Norje skulle hafwa Prinsessan Ingegärd til Husfru, samt därmed alt widare Åtal från Svenska Sidan til Norje förfalla. Om Sommaren måste K. Jaroslavs Sändebud hafwa anländt, för at begära Undsättning mot Swetoslav och hans Anhängare: och tyckas tillika gjort sig Swenske Konungens Kallsinnighet mot Norska tilämnade Giftermålet til Nytta, för at igenom et så godt Tilfälle tilbringa sin Storförste desto större Styrka och Hjälp ifrån detta Rike. År 1018, wid Kyndelmässotiden, öfwerlemnade Ragwald Jarl K. Olof Skottkonungs andra Dotter Astrild, i Ställe för den förr låfwade Ingegärd, til K. Olof i Norje: och samma år, om Sommaren, for denna Prinsessa, som sålunda ifrån en Norsk til en Rysk Brud och Drottning förbyttes, efter ytterligare Slut och Öfwerenskommelse, med Ragwald Jarl til Ryska Sidan: hwarest sedan hon Tid efter annan födt 14 Söner, af hwilke 5 redan äro nämnde, hon År 1048 aflidit, något, som man kan tycka, öfwer 50 År [ XXXIV ]gamal: så framt hon, när Giftermålet skedde, warit uti sit 18:de, eller 19:de År[63].

Hade denna Prinsessas Ålder uti Ryska Utdraget lika noga blifwit upteknadt, som Storförstens: hwilken År 1055 wid sit Aflidande säges warit 76 År gamal, och wid År 1016, när han blef Storförste, allenast 28, som på något Sätt likwäl lärer wara förskrewet; så skulle man då hafwa en märklig Anledning til et säkrare Omdöme om Tidräkningen uti närwarande Ingvar Widförlas Saga: aldenstund åtskilligt här berättas om denna Prinsessas Wänskaps Betygelser för Ingvars Fader, både för och efter hännes Förmälning, som med Ingvars Födelse-År, 1015, eller 1016, efter det man nu kunnat utleta, icke så wäl kan förlikas. Men såsom jag intet tänker förswara alla wid Hufwudmålen i denna Saga inlöpande Berättelser; så anser jag det, hwaruti Norska och Ryska Historien öfwerensstämma, för wisst, och alt annat, som därmed icke kan äga Bestånd, för sådant, som af något Fel eller Förseende influtit.

Flatöaboken innehåller[64], at den Emund Ringson, som man trodt wara förwäxlad med Emund Åkeson, dragit til Ryssland, med en Flotta af 600 Man, sedan hans Fader, K. Ring i Norje, tillika med K. Dag, ifrån samma Rike woro förwisde, och uti Östergötland ändteligen bekommit några Underhållsländer, medan Waldemars 3 Söner, Burislav, Jarislav och Wartislav ännu lefde tilhopa, och den förste innehade Känugard, den andre Holmgård, och den tredje Palteska, eller Pleskow; men om med desse Herrar, Swetoslav, Jarislav och Mstislav skola beteknas, som kan wara sannolikt: så war den förste redan död, förr [ XXXV ]än denne Norske Prins kom til Ryssland, efter Prinsessan Ingegärds Giftermål. Åtminstone kan det aldrig blifwa 3 År, som Burislav lefwat, ifrån Hösten År 1018, då Emund Ringson aldraförst, efter denna Beskrifning, kan hafwa anländt til Ryssland, om man än, efter Polska Historien, wil medgifwa, at han icke förr, än följande Året om Wåren, alldels blifvit fördrefwen, och kort därefter omkommit. Denne Tid ifrån Emunds Ankomst, skola likwäl hans Bedrifter uti Ryssland hafwa intagit. Samma Swårighet möter ock wid Tiden, som Ingvars Saga[65] tillägger dess Faders, Emund Åkesons Wistande i Ryssland, hwarifrån han icke förr, än efter detta nu oftanämnda Giftermål, skal kommit til sina Fäderne-Gods uti Swerje: däruppå först gift sig, samt aflat Prins Ingvar: som likwäl, när man afdrager hans 25-åriga Ålder ifrån Dödsåret 1041[66], nödwändigt måste wara född 3 År tilförne.

För at någorlunda förlika alt detta, kunde man föreställa sig, at de Norske, eller Isländare, som lemnat oss Berättelser om bägge desse Emundar, som på en Tid uppehållit sig uti Ryssland, och hwilkes, antingen samfälda, eller särskilda Bedrifter, ingen Nödwändighet fordrar, at pryda allenast endera med, icke wetat hwad Förbindelser äljest warit imellan Swenska och Holmgårdska Hofwen: och därföre, af denna Mågsämja, som med deras egen Konungs Ledsamheter war förknippad, gjort en gemensam Orsak och Anledning til desse Prinsars Bedrifter i Ryssland. Detta är et Fel, som ofta händer, jämwäl de bäste Historie-Skrifware i wåre Tider, at de för at winna et behagligt Sammanhang imellan flera Händelser, icke sällan, på nog owisse Grunder, söka deras Orsaker, och sedan likwäl med samma Wisshet föreställa Läsaren dessa sina Inbillningar, såsom wore de med själfwa Tingen lika wärkliga och säkra. Fölgderna af en sådan själftagen Klokhet är, som en bekant Historikus i wår Tid skrifwer[67], at den ej tjenar til annat, än at öfwerrumpla en owarsam, bry en enfaldig, och smickra en intagen, men aldrig at öfwertyga en uplyst och oweldig Läsare[68].

[ XXXVI ]Emund Ringsons Bedrifter beskrifwas widare sålunda, at han, efter sin Ankomst til Ryssland, först 3 År biståt Jarisleif, inom hwilken Tid Burislav lidit tu Nederlag, och under tredje Kriget i sit eget Läger blifwit dräpen. Sedermera hafwer denne Norske Emund slagit sig på Wartislavs sida, och med sådant Påfund gifwit Anledning til Brödernes Förlikning, at han igenom sin Fölgeslagare och Fosterbroder Ragnar, som uti Engelska Krigen tilförne med honom warit K. Olof Haraldson fölgaktig, bemägtigat sig Drottning Ingegärd, och dymedelst nödgat Jarisleif, at antingen själf tilbjuda, eller emottaga en tilförne tilbuden, Öfwerenskommelse. Wartislav hafwer då bekommit Känugard, och Emund, såsom Jarisleifs Länskonung, Pleskow, med hela dess Rikes Förswar: hwaruti Ragnar, efter hans Död, honom äfwen fåt efterträda. Om Emund Åkeson åter berättar wår Saga, at han 5 Gånger slagits med Burisleif: och at denne til Slut blifwit fången och blindad; hwarefter Emund först fåt Frihet, at uti Swerje intaga sina Arfwegods. När man undantager denna Tilläggning om Burisleifs Öde, som af någon Blandning med en Dansk Burisii Medfart[69] tyckes härröra; så finner jag uti både desse Emundars Lefwernesbeskrifningar och Campagner i Ryssland, intet, som ju med Ryska och Polska Historierna wäl nog kan förenas. Twå Hufwudslagtningar, nämnas enhälligt, imellan K. Boleslav i Polen, såsom Swetopolks Hjälpare, och Storförsten Jaroslav, som, för Polackarnes Undsättning, en Gång tilförne slagits med Swetopolk. Wil man af dessa 3 Slag hafwa 5, behöfwes icke, utan at dela det sidsta uti tre, emedan det på en Dag tre Gånger å nyo blifwit börjadt. Äljest kan ock det wäl wara, at flera Slagtningar, eller Wapnekast förelupit under dessa Oroligheter, som intet warit så hufwudsakliga, och därföre icke blifwit anförda af de Ryske, eller Polske Häfdateknare. Men at hwar och en Nation gärna tilwäller sig Segren, och förtiger [ XXXVII ]sin Skada, sker ännu i Dag: och är därföre icke underligt, at Polackarne säga, det deras Folk wid denne Tid uti Ryssland altid haft Öfwerhanden, och at wåre Nordiske, för at desto mer uphöja sine Landsmäns Tapperhet, altid tillägga Jarislav samme Heder; fastän själfwa Ryska Historien, som häruti är tilförlåtligast, annorlunda berättar.

Emedan nu Emund Åkesons Företagande i Ryssland äfwen så wäl, som Emund Ringsons, med Ryska Efterrättelser förlikes; så ser jag intet, som widare i det Fall kan betaga Ingvars Saga sit Witsord. Tiden af Ingvars Födelse måste wäl, efter dess med mera Wisshet utsatta Dödsår, tillika med flera därmed nödwändigt förknippade Omständigheter, såsom Emunds Giftermål och Befrielse ifrån dess Landsflygtighet, stå at jämka: aldenstund man därföre icke wäl kan neka en Händelse, at hon af någon, som mindre agtat på Tiden, efter en senare först omtalas. Sedan är åtskilligt, som wisar, at Swenska Folket haft Skäl och Anledning til et Härtåg emot Semgallerne, eller Churländarne, när Prinsarne Anund och Ingvar det företagit. Detta Folkslag hade från längre Tid tilbaka warit Swea Rike Skattskyldigt, men ock åtskillige Gånger undandragit sig dess Öfwerwälde[70], och åter blifwit til Lydnad bragt. Så länge, som de Swenske på Norska eller Ryska Sidan warit syselsatte, kan man föreställa sig, at detta Skattland icke mycket blifwit agtadt, förr än Swenske Allmogen, efter Norska Äröfringarnas Borttagande, och Ryska Sakernas någorlunda Iståndsättjande, själf yrkat på en sådan Leding[71], til dessa Länders Bibehållande. Hwad åter Ingvars större Resor angår, som han sedan gjort til Ryssland, och så widare, nämnes wäl intet därom uti Utdraget af Ryska Tideboken; men så är ändå intet, som därutur kan anföras, stridande emot samma Resas Förlopp. Om Ingvar Höstetiden först anländt til Nowogorod, År 1036; så kan Jaroslavs Tåg emot Petschenegerne, dem han detta År wid Kiow nedlade, då redan warit beställt: och sedermera war ingen Ofred i Ryssland för År 1038, emot Jatwägerne, som icke häller lärer warit af mycken Betydenhet, emedan uti Ingvars Saga under dessa År, som han sig i Ryssland uppehållit, ingen dess Krigsförrättning nämnes; som han likwäl, så wida man af hans öfriga Gärningar får döma, icke [ XXXVIII ]lärer underlåtit, om Tilfälle därtil warit. Wid År 1037 omtalas Jaroslavs stora Nit för Christendomens Tilwäxt i Ryssland: och är därföre intet otroligt, at Ingvar af honom blifwit upmuntrad, jämte sit första Syftemål til et eget Rikes Förwärfwande, at äfwen hafwa Christna Lärans Fortplantande hos de närliggande hedniska Folkslag för Ögnamärke, som både wid åtskilliga Tilfällen öfwer alt uti Sagan röjes[72], och af en Runsten, efter en dess Fölgeslagare, jämwäl kan slutas. När man föreställer sig bägge dessa hans Afsigter, wid Resans Anträde ifrån Ryska Hofwet; så kan ock det blifwa begripligt, hvarföre han hällre welat fara en ny och obekant Wäg, än den då för Tiden mycket wanlige och bruklige från Ilmen-Sjön til Dnipern, och så vidare, eller någon annan, som af Ryska Magten redan warit intagen och besatt. Af Berättelser kan wår Prins, från äldre Tider, wäl hafwa blifwit underrättad, om åtskillige sine Landsmäns Lycka uti denne östre Wärldens Del: och war därföre här rätta Stället för honom, såsom Svensk Förste, at inlägga Beröm, och wärfwa sig Gods och Land. Igenom sin Frendskap med Storförstinnan hafwer han ock kunnat wara försäkrad om Hjälp och Bistånd til sin Önskans Ärnående. Men at widare utsätta Namnen på de 3 Floder, af hwilka han utwalt den medlersta at segla uti, lemnar jag gärna til dem, som uti gamla Ryska Geographien äro mera förfarna. Den som med en någorlunda sannolik Underrättelse wil wara nögd, kan uti Dnipern, Dwina och Wolga igenfinna 3 mycket stora Floder, som alla börjas inom de gamla Rysslands Gräntser. Don är här ock en stor Flod, och i Söder den medlersta, fastän icke den största. Någon Arm af Wolga kunde, i bägge Fallen, under denna medlersta Flods Beskrifning ligga förborgad, emedan Ingvar med sit Fölge äfwen så wäl, som nu för Tiden andre[73], kunnat komma utur Wolga uti Don, wid Kamschinka, och ändteligen samme Wäg, til Meotiska Träsket; hälst det Sätt, som ännu på sina Ställen uppå dylika Resor, igenom Floderna, i Ryssland brukas, at stundom draga Fartygen öfwer Land, då för Tiden hos Nordiska Folken war ännu mera öfligt: och Sagan det jämwäl wid denna Resa omförmäler. Om Ingvars Fartyg icke warit större, än de mest [ XXXIX ]allmänna, af 12 Rodare och en Styrman[74]; så hafwer detta så mycket beqwämare låtit sig göra: och kan man då därefter uträkna hela Sällskapets Antal, til en Flock af wid pass 400 Man: som likwäl, om Fartygen warit större, wäl kan hafwa warit mera ansenligt. Skulle man åter wilja anse dessa Fartyg af ännu mindre Rymd, och likna dem, i det nogaste, wid wåre Skärkarlsbåtar; så skulle Ingvars Fölge ända til 80 eller 90 Man kunna förminskas[75]: fast än detta, i Anseende til en nödig Styrka, at stå de i Wägen warande Röfwareband emot, är aldraminst troligt. Och emedan et dylikt Sätt, at Flockwis, såsom nu för Tiden uti Carawaner til Lands, då uti Ryska Wäldet, at fara Strömar och Floder utföre, af Wareger och Köpmän til Öfwerflöd brukades, ifrån längre Tider tilbaka; så bör man, huru stort Fölget ock warit, intet undra därpå, at denna Resa af et mycket bekant, om anskönt utländskt, Folk hos de Ryske Skribenter icke gjort större Upmärksamhet.

Det är icke håller underligt, at Ingvar 3 Gånger öfwerwintrat på denna Färd; emedan det wäl ännu kan hända, at de, som fara desse Wägar, icke komma fortare. Silkisif, Julfr och Biolfr äro, i min Tanka, af Ingvars Fölge själfgjorda Namn; aldenstund de uti Nordiska Språket hafwa sin egen Bemärkelse, och därföre fåfängt i utländska Historier eftersökas, men med en lika allmän Betydelse, som uti denna Saga, jämwäl annorstäds[76] hos wåre Sagoskrifware igenfinnas: Om den Swea Konung Harald, som wid Siggeum omkommit, finnes äljest intet uti wåra Efterrättelser, så framt man icke, utan likwäl at hysa för mycken Åtrå til Jämförelser, uti honom skulle wilja hitta en Misstagning af Harald Hårdråde från Norje[77], som med en Hop Swenske, hwilkes Konung han sålunda, under påstående Sjöresa, kan sägas hafwa warit, År 1031 farit til Ryssland, och därifrån År 1034 til Constantinopel: hwarifrån han, wid någre Ingvars Fölgeslagares Hemkomst, ännu icke hemkommit, och därföre af dem, som det gärna welat, för död kan hafwa blifwit ibland gemene Man utgifwen. Med detta Siggeum [ XL ]beteknas förmodligen Näset wid Dardanellerne, nedanför Constantinopel, som ännu på Latin behåller detta Namn. De andre 2 Orter, Heliopolis och Citopolis, som Ingvar antingen förbirest, eller wintrat uti, kunde man jämwäl, fastän swårare, i Anseende til deras Namns antingen Twetydighet, eller Gemenskap med flera Ställen[78], gissningswis upleta. Men såsom det är lika swårt, at med Wisshet något härom försäkra, som at alldels fritaga Sagans Författare ifrån Fel och Förseelser, i desse Orters, antingen Nämnande, eller Belägenheters Upgifwande, dem de tyckas, efter sina munteliga Berättelser, och äldre, ofta nog felagtige, utländske Geographer, med mindre Agtsamhet, än som wederbort, själfwe hafwa namngifwit och beskrifwit, samt med en eller annan Fabel utur samme Landkännares Skrifter[79], eller andra Sagor[80], uphögt; så sker Läsaren förmodligen mera til Wiljes, om man lemnar detta altsammans til hans eget Omdöme, än om något, til så inweklade Kundskapers Förlikning, i Förwäg widare skulle försökas.

Jag sluter alt detta, som redan är anfördt til Bewis uppå Ingvars Lefnad, med en nästan samtida Skribents Witnesbörd, som än mera skal öfwertyga om närwarande Sagas Trowärdighet uti det hufwudsakliga. Denne Man, som jag nu åter wil åberopa mig, war imellan 30 och 40 År efter Ingvars Död i Danmark, hos K. Swen Estridson, som ock war K. Olof Skotkonungs Systerson, och fick weta mycket af honom, som tilförne händt i Swerje. Dessutom hafwer han jämwäl haft Bremiske Ärkebiskopens Adalberts Antekningar at följa. Han säger[81], at en Konungs Son i [ XLI ]Swerje, wid Namn Amund (eller Anund), blifwit skickad af Fadren (Amund), at intaga främande Länder, men at samme Prins, til et besynnerligt GUDS Straff öfwer de Swenske, för Biskop Adalwards Fördrifwande, med hele sin medhafwande Krigshär, af Förgift, som Amazonerne blandat uti Brunnarne, omkommit uti Qwinnoland. Sedan, säger Skribenten, hafwa flera Plågor öfwergåt Swearne, förr än de hämtat sin Biskop tilbaka, och K. Emund ändteligen aflidit. När Tiden af dessa Händelser eftersinnes: Känu- eller Känugårds Likhet med Qwinnoland: och Ingvars sidsta, Öde med det, som denne Prins öfwergåt, jämföres: samt det agtas, at wåra Sagor och Nordiska Efterrättelser, utom denna Saga om Ingvar Widförla, ingen sådan Expedition omförmäla; så blifwer snart tydligt, at en och samma Sak på båda dessa Ställen beskrifwes. Och finner wäl en af andres Myndighet icke förekommen Läsare, hwilken af desse Skribenter är tilförlåtligast: en Främling, eller en i Norden infödd, när Frågan är om Nordiska Namns Utsättjande, och flera Omständigheter, som händt wåre Nordiske Resande, då Hufwudsaken är den samma, hos så wäl den ene, som andre. Äljest skulle wäl någon Förlikning imellan bägge dessa Efterrättelser, i Anseende til Namnet Amund, kunna mäklas, om man wille säga, at det, efter anförde Auctors Mening, som på detta Ställe är nog mörk, tilhörde Konungen, och icke Konungens Son; då denne wäl kan hafwa hetat Ingvar, och warit K. Amunds, eller Emund Åkesons Son. Man kunde ock dessutom äfwen så wäl förklara Anund (ty så heter detta Namn uti det Rantzowska m:sc. som Lindenbrog År 1595 i Leiden utgifwit), igenom Ingvar, som Anunder på et annat Ställe[82], helt wisst, hos dem, som welat förklara [ XLII ]denna Bremiska Kyrkohistoria, skal betekna K. Inge I, hwilken i Herw. S.[83], kallas Ingimundur, och såsom Inge, eller Yngve, med Ingvar, af själfwe denna Historias Uphofsman, Adam från Bremen[84], finnes wara förblandad. När detta anmärkes; så är det intet nödigt, för det en senare Tilläggning[85] tydligare kallar denne Prins, som af K. Emund i Swerje blifwit skickad til Scythien at intaga Länder, äfwen såsom dess Fader, för Emund, eller för det en annan Skribent[86] nämner honom Onund, at därföre neka Ingvars rätta Namn: hwars både Ursprung och Händelser nu til Öfwerflöd tyckas wara förswarade. Den Skilgaktighet i Förklaringen af detta Witnesbörd, som är imellan bägge de äldre Handskrifter af närwarande Saga, som jag nyttjat, utwiser nogsamt, huru litet Förtroende man, jämwäl ifrån äldre Tider tilbaka, här uti Norden kunnat hafwa til utländska Efterrättelser, när Frågan warit om wissa Namns Skrift och Uttal. Man behöfwer därföre icke göra sig Möda med Oriktigheters Förswar, eller at förklara dessa Witnesbörder om en och samma Sak, som af Owärdighet allenast blifwit olika, annorlunda, än de äldsta och bästa Underrättelser medgifwa. Jag förbigår sålunda senare Skribenters Gissningar, om en något senare Anund, som man härunder trodt wara beteknad, och håller för onödigt, at widare söka det, som wi redan funnit.

[ XLIII ]Sedan man då ändteligen gifwer wår wida bereste Ingvar et anständigt Rum uti Fäderneslandets Historia, yppas en annan Twist, om de Runstenar, som på åtskilliga Ställen i Riket finnas upreste til Åminnelse efter Folk, som med en Ingvar farit til Österländerna, och där blifwit döde, höra til denne Ingvar Widförlas, eller Ingvar Harra, d. ä. den äldres Tider? Et Swalg af något mer än 400 År åtskiljer desse Herrars och Konungars uti mycket lika Förehafwande och Död. Bägge foro med wäpnad Magt uti Öster: den förre, til Härnad: och den senare, i Afsigt at wärfwa sig et Rike: Bägge tilsatte ock Lifwet, hwardera sit uppå sin Färd: den äldre, wid sine östre Fienders första Anfall, och utan någon i gamla Historien omtald sit Fölges Manspillan: den yngre, wid Slutet af sina föresatta Resor, och efter flere Strider, hwaruti mycket hans Folk fallit, som ock igenom en oordentlig Lefnad ännu mera förminskats, samt ändteligen dragit sin oskyldige Herre och Konung med sig in uti de Dödas Rike.

Antalet af desse Stenar, som äro 11 eller 12 Stycken, samt til större Delen med Christna Korstekn märkte, och för öfrigt mycket likna hwarandre uti Språk och Ritning, tyckes wid Handen gifwa, at de icke blifwit upreste efter något litet Fältslag, hwaruti få Personer allenast omkommit, utan efter et större och längre Krigståg, som skickat flera Lif utur Wärlden, sedan Christna Läran här uti Landet fåt någon Stadga. Men jag wil hällre i detta Fall betjäna mig af andres Utlåtelser, än egna Ord; hälst denna Sak för snart 40 År sedan, och såleds förr än wåre Lärde set eller granskat Ingvar Widförlas Saga, af Swenska Wetenskaps Societeten i Upsala finnes wara uptagen, och så afgjord: at de Stenar, som andre[87] ment, kort efter Ingvar Östensons Död wara ristade, nödwändigt måste höra til någon senare Ingvars Tider, som härifrån blifwit utfärdad emot Estländarne, men warit olycklig, och med något sit Manskap gåt förlorad. Skälen, som til detta Omdöme anföras, äro ”1. at Swea Rike ännu uti Ingvar Harras Tid warit helt och hållet hedniskt, samt dyrkat sine 3 bekante Afgudar; hwaremot på desse Runstenar icke allenast det wanliga Christna Bönesätt GUD hiälpe Siälen, utan ock, på en utaf dem, de Christnas Namn tydligen förekommer: såsom de jämwäl framwisa sådana Kors, som man brukat, at sätta på de Stenar, hwilke höra til Christne Tider: 2. At Historierna gifwa wid Handen, det uti elfte och tolfte Århundradet, så wäl wåre Förfäder, som de Danske, haft täta och ifriga Wapneskiften med Esterne; hwarföre desse Stenar wäl då kunna wara uthuggne.” Icke långt efter detta Yttrande, utkom en mycket noga Afritning[88] på den Skrift, som ändå på samme Sten war behållen, hwilken förställer detta Ingvars Tåg med en Bön för alla Christnas Själar, tillika med denna Anmärkning: Månge Stenar tala om en Ingvar och hans olyckliga Färd emot Estländarne; men af denne Sten kan det tydlingen synas, at han warit Christen; Han bör därföre intet förblandas med Ingvar Östenson, Swea Konung, som Sturleson äfwen berättar, af Esterne hafwa lidit et stort Nederlag, (eller rättare, själf af dem blifwit ihjäl[ XLIV ]slagen). Ty Den som hos Snorre läser Roils, Ingvars, Brötanunds och de följande Konungars Historia, finner snart, at han, Ingvar Östenson, lefwat flera hundrad År för denne, och förr än Christna Läran blef emottagen af de Swenske.

Ehuruwäl sådan Tanka om desse Runstenar längesedan blifwit antagen, och godkänd af de wittraste Män uti Riket; så torde likwäl ännu någon finnas, som med en förmodad Christendom häruti Landet, förr än historiska Efterrättelser Christna Lärans Inkomst, eller Antagande, omförmäla, wille förswara dessa Stenkrönikor för Ingvar den äldres Räkning, och dymedelst tillägga dem en så mycket högre Ålder. Man kan ock på deras Wägnar, som detta smakar, säga, ”at de Figurer, som ses på desse Ingvars Stenar, och likna Kors, just därföre icke äro det nödwändigt, och sedermera: om så wore; at Hedningarne lånt många Ceremonier af de Christne, utan at de därföre blifwit strax omwände til Christendomen, på samma Wis, som de Christne, andra bibehållit, efter dem, utan at därföre wara Hedningar.” En Gissning kan jämwäl widare tilläggas, ”at wåre Förfäder icke warit särdels förfarne i Stenhuggeri, och därföre wid sådana Tilfällen betjänt sig af dem, som mera warit wande wid Handwärket; på hwilke de wäl kunna haft Tilgång ibland Christne Slawar, och andre Utländningar ifrån Christne Orter, som warit här i Landet: Om desse (wil man säga), satt Korsteknet på en Runsten; bewiser det hwarken, at den som låtit upresa Stenen, warit Christen, eller den, til hwars Åminnelse han blifwit uprest, därföre bekänt sig til sammma Lära.” Men härtil swaras, at det är alt nog, om det medgifwes, at de flesta Ritningar, som likna Korsfigurer, för Likheten skull, hwilken man uti Målningar endast hafwer at döma efter, få anses för sådana; hwarefter de få öfriga, som någon Twetydighet äljest kunde wara underkastade, af de flera bäst och säkrast förklaras. Sedan lemnas det gärna, at Hedningar och Christne kunnat lånt, eller bekommit många Bruk utaf hwarandra; Men så wida som Korsteknet ifrån längre Tid tilbaka warit både af Christne och Hedningar ärkänt för det wissaste de Christnas Kännemarke: Hwaruppå i närwarande Saga äfwen finnas Bewis; så kan man intet wäl säga, at det af Hedningar, så som af Christne, blifwit brukadt, utan at desse tillika för Christne welat anses, eller wärkligen åtagit sig Christi Namns Bekännelse. Och hwad det Inkast beträffar, som göres om Stenhuggarne; så finner wäl hwar och en, at det är en blott Gissning, utan mycken Sannolikhet, när alle wåre Grannar, ikring Östersiön, ännu woro Hedningar, och man längre bort intet wet at något Krig blifwit fördt af de Swenske emot andra Christna Folkslag, uti, eller för Ingvar Harras Tider. Sedan, om man än wille medgifwa, at Christet Folk kunnat midt under djupaste Hedendomen wara här på Orten; Så är det därföre intet troligt, at de själfwilligt, och för alt Folks Ögon fåt göra något sådant Korstekn på Runstenar, som så skenbart warit stridande emot en uti Landet allmänt wedertagen Sed och Gudstjenst, eller Afgudadyrkan.

Det blifwer såleds wäl därwid, at desse Runstenar, så wida de alle höra til en Tid, äro efter Ingvar Widförlas Död, och til hans, samt hans Fölgeslagares Åminnelse, upresde och ristade. Men på det ock Läsaren härom själf widare måtte döma, hafwer jag tänkt det icke wara otjänligt, at, i Jämförelse med flere wåre mest betydande Runstenar, föreställa desse uti en särskild Flock i den Undersökning om de Nordiske Runstenars Ålder, som nu är tryckd efter denna Saga, och som för någon Tid sedan blifvit mig til Utarbetande anbefald. Hwarwid om Målet så wore träffadt, at Sanningen winner sit tilbörliga Ljus, til någon, wår ännu på många Ställen owissa, Historias Förbättring, min Möda i detta Ämne intet warit förgäfwes. Ty när Huset är bygdt på osäker Grund; kan det för Watn och Owäder icke blifwa beståndande.

  1. Ol. Rudbeck. Progr. d. 21 Sept. 1662 de introd. Ol. Verelio, cui, placuit S. R. M:ti, professionem Antiqu. Patr. demandare & quæsturæ adjungere: Kl. M:ts Instr. för Coll. Ant. i Ups. Stockh. d. 20. Nov. 1667, framför Loccenii Sw. och Göth. gl. Handl. Stockh. 1728.
  2. Jag rättar mig här efter Catal. Libr. Assess. Colleg. Antiq. 1690, som förtiger de föregående Uplagor.
  3. Ser. Reg. Dan. pag. 45.
  4. Hist. Norv. in in Proleg. C.
  5. Catal. Bibl. Acad. Hafn. M;sc.
  6. ad Puff, p. 384. sq.
  7. P. 3. L. 2. c. 18. p. 97.
  8. Sched. Ar. Polyhist. etc.
  9. Inl. til de Yfwerb. Göth. gl. Häfd. p. 119.
  10. Cap. 15.
  11. Vid. Supr. p. III.
  12. Cap. 14.
  13. Torff. Hist. Norv. in Proleg. G.
  14. Sturles. T. I. p. 571. jämf. m. Danske Kl. Etats R. Hr. Suhms Knud d. St. p. 58. i Förbedr. til d. Danske og Norske Hist.
  15. Sturl. l. c. p. 528, 616-618, 627, 628, 671 &c. 750 &c.
  16. Ad Brem. H. E. L. 2. c. 54. jämf. m. Hr. Suhm. l. c. p. 94. sq.
  17. Ol. Tr. S. ed. Rehnh. p. 267.
  18. Ingv. S. in f.
  19. áttunda Yngvars Ryma.
  20. Hist. Norv. P. I. p. 151.
  21. Torff. Hist. Norv. P. I. p. 154, 156.
  22. Götr. S. c. 3, 4.
  23. Ser. Reg. Dan. p. 12, 13.
  24. Hist. Norv. P. I. p. 174.
  25. Ser. Reg. Dan. p. 118, 496.
  26. Hist. Norv. P. I. p. 201.
  27. p. 21. ed. Svec.
  28. Torff. Hist. Norv. P. I. p. 257.
  29. l. c. p. 314. 257.
  30. Rom. Gr. S. c. 3. Eig. S. c. 6.
  31. Ill. Gr. Fost. S. in f. Hist. Norv. p. 314.
  32. Torff. Ser. Reg. Dan. p. 30.
  33. Föret. til Sw. ed.
  34. Torff. Hist. Norv. P. I. p. 442 sq. Norrk. Börj. och äldre Öden, 1. St. §§. 9, 10.
  35. Ser. Reg. Dan. p. 476-491.
  36. Cap. 10.
  37. Ans S. Torff. Hist. Norv. P. I. p. 339.
  38. Act. Lit. Svec. 1721. p. 163, 164: 1723. p. 415 sq. 1730. p. 89. & Ind. Vol. 2.
  39. Se Föret. til Wilk. S.
  40. Torff. Ser. Reg. Dan. p. 38 sq.
  41. Comment. hist. duo de Reb. Vet. Norv. & de profect. Danor. in Terr. S. ed. a Jo. Kirchm. Amst. 1684.
  42. Skaldat. in Append. ad Sturl. Hist. Norv. ed. Svet.
  43. Er. Benz. in Proleg. Mon. Eccl. Svio-G. de Legenda S. Sigfr.
  44. Cod. Membr. in Arch. Reg. Antiq. Holm.
  45. Mon. Eccl. Sviog. Er. Benz. in proleg. p. 17.
  46. cf. Ad. Brem. Cap. 216, de Eginone Ep. Scon. Ecclesiam Scaranensem ceterosq; fideles visit. & Vet. Legend. S. Sigfr. ubi nulla hujus rei mentio.
  47. Joh. Hadorph i Föret. til Rimkr.
  48. Codd. M:ss. plur.
  49. Jo. Peringsk. Föret. til Wik. S.
  50. Cod. Bur. in ed. Hadorph. & Codd. M:ss.
  51. Hr. Canc. Råd. och Ridd. v. Stiernmans Tal om de lärda Wetensk. Tilst. i Swea Rike &c. pag. 83-102.
  52. Saml. Russ. Gesch. Petersb. 1732-1736.
  53. Büschings Erdbeschr. 1. Th. p. 610, 639.
  54. Ad. Brem. Cap. 223.
  55. Fol. 48. 49. ed. Paris.
  56. D. E. Pontopp. Gesta & vestigia Danorum extra Daniam T. III. p. 336-369.
  57. Annal. Bertin. ap. Du Chene T. III. p. 195.
  58. Cron. Russ. Anonymi in collect. Müller, pag. 407, sq. coll. cum Chron. Theodos. s. Nestor. Abb. Kiow. ib.
  59. Sturles. T. I. p. 261. Torff. Hist. Norv. P. 3. p. 317.
  60. Sturles. in Ol. S. &c.
  61. Cromer. ex Dlugoss. ad a. 1008.
  62. Hist. Norv. in Ol. S.
  63. Om hännes Dotter Anna, som wid År 1051 blef gift med K. Hennik 1. i Frankrike, är i Upsala Wetenskaps Societets Acter för År 1740, en mycket lärd Afhandling af då warande Censor Libr. Gust. Benzenstierna: hwilket, ehuru det intet så mycket rörer wår Saga, likwäl til Läsarens förmodliga Nöje här nämnes. Den äldre Ingegärds Dotter Ellisif, eller Elisabet, som wid År 1045 fick Harald Hårdråde i Norje, är i wåra Efterrättelser mera bekant; men om den tredje, som blifwit gift til Ungern, hafwer man haft så liten Kundskap, at dess Namn på få Ställen skal igenfinnas. Hon kallas likwäl i Albicii Stemm. Princip. Christ. Egmunda, och säges År 1059 hafwa blifwit sin Herre, K. Andreas, beröfwad. Dessa Prinsessor äro de 3 Ingegärds Döttrar, som Noterne til Ad. Brem. Hist. Eccl. omtala, men Ryska Historien förbigår.
  64. Torff. Hist. Norv. P. 3. pag. 97.
  65. Cap. 3. pag. 5, 6.
  66. Cap. 8.
  67. Hr. Assess. Botins Utkast til Sw. Folk. Hist. 4. Sid.
  68. Wille man tillåta någon Afräkning på de förenämnde 13 Wintrar, som Olof Haraldson, efter Olof Tryggvasons Fall, utländes tilbragt, eller flytta denne Konungs Dödsår något tilbaka; så kan detta alt långt lättare förenas. Men när Olof Digre ändå icke för År 1017, efter Engelska Historiens Anledning, om den skulle följas, får komma tilbaka til Norje, (Hr. Etats R. Suhm om Knud d. Store 16. Sid. &c.), fastän han efter ofwan anförda Tidräkning nödwändigt förr måste återkommit; så lärer, utom någon mera tryckande Nödwändighet, intet så stora Skår i Norska wedertagna Historien tillåtas, blott för at sammanjämka dessa owärdiga Berättelser med hänne och de mera tilförlåtliga Ryska Efterrättelser.
  69. Saxo ed. Paris. fol. 164. Danske Kämpewis. pag. 591-601.
  70. Rimb. Vita Ansch. C. 27. Ad. Brem. C. 223, 226.
  71. Sturles. T. I. pag. 465, 485.
  72. Cap. 5. sq.
  73. Verändertesd Russlan 2. Th. p. 14 sq. v. Strahlenbergs Nord- und Ostl. Theil von Europa und Asia p. 176. sq.
  74. Not. Jac. Istm. Renhielm in Hist. Torst. Vik, ad Cap. 2.
  75. Sturles T. 2. p. 342.
  76. Orw. Odds Saga, Cap. 31. 37.
  77. G. Schöning om Harald Haardraade i Fors. til Forbedr. i den gamle Danske og Norske Hist.
  78. H:s. Ex. Gr. Bondes Utk. til en Jämf. em. d. Bibl. och Wärldsl. Hist. pag. 8, 10, 14, 22 &c. Horn. Geogr. Ant. in Descr. Thrac. &c.
  79. Ptolem. Plin. Solinus, Mela, Ad. Brem.
  80. cf. de igne Græco Script. Hist. Byz. &c. & de myoparonib. species insular. referentib. Auct. Vet. Rer. Orcad. in vita Ragv. Kolii M:sc.
  81. Ad. Brem. Lib. 3. Cap. 17: Interea Sveones, qui Episcopum suum repulerunt, diuina ultio sequuta est. Et primo filius Regis, nomine Amund (Anund), a patre missus ad dilatandum Imperium, cum in patriam fœminarum peruenisset, quas nos Amazones esse dicimus (vocamus), Veneno, quod illic (illæ) fontibus immiscuerunt, tam ipse, quam exercitus eius, perierunt. Deinde cum aliis cladibus tanta siccitas & frugum sterilitas Sveones afflixit, ut, missis ad Archiepiscopum legatis, Episcopum suum reposcerent, cum satisfactione fidem gentis pollicentes, Gavisus igitur Pontifex, petenti gregi Adalvardum dedit pastorem. Qui perveniens in Sveoniam tanta omnium alacritate suscipi meruit, ut gentem Virmilanorum (& Scritifingorum) integram Christo lucratus, etiam miracula virtutum in populo fecisse dicatur. Eodem tempore mortuus est Rex Sveonum Emund, post quem levatur in Regnum Steinkell &c.
  82. Not. 93. ad Ad. Brem. Cap. 233: Nuper autem Christianissimus Rex Sveonum Anunder, cum sacrificium gentis statutum nollet dæmonibus offerre, depulsus a Regno, ibat gaudens a conspectu concilii, quoniam dignus habebatur pro nomine Jesu pati.
  83. Cap. 20: Ingimundur, son Steinkiels, er Suithiod tok til Kongs næst epter Hakon. Ingi var thar leingi Kongur etc.
  84. Ad. Brem. Hist. Eccl. Lib. 2. Cap. 15: Hacon (leg. Harald) iste crudelissimus, ex genere Ingvar (i. Ingvi, Gentis Ynglingicæ Statoris) primus inter Nordmannos Regnum arripuit, cum ante a Ducibus regerentur &c.
  85. Not. 78. ad Adam. in descr. Dan. Cap. 228: Cum rex Sveonum Emund filium suum Emundum in Scythiam ad dilatandum regnum suum misisset, ille navigio in terram pervenit fœminarum. Quæ mox venenum fontibus immiscentes, ipsum regem & exercitum eius tali modo peremerunt.
  86. Gesta Saxonum in Hist. Relat. de Ingv. multivago Cap. 14.
  87. Acta Lit. Svec. 1726. pag. 205.
  88. O. C. Mon. Sveo-G. suis temp. redd. in Act. Lit. Svec. 1727. p. 237.