Kris i befolkningsfrågan/8

←  Socialpolitiken och folkets kvalitet

Kris i befolkningsfrågan

Register  →

ÅTTONDE KAPITLET

Socialpolitiken och den familjesociologiska utvecklingen

En radikal omläggning och utvidgning av den profylaktiska socialpolitik, som inriktar sig på barnens vård, fostran och utbildning, är nu nödvändig redan emedan familjen själv såsom social institution undergått och undergår genomgripande förändringar.

Moralisterna veklaga över familjelivets "förfall". Den gammaldags familjesolidariteten efterlyses som något värdefullt, vi förlorat. Äktenskapsmoralen anses sjunka, därför att äktenskapen visat en viss tendens att bli kortvariga och mindre individuellt bindande. Orsaken ses i en "moralisk upplösning", som man predikar och i mån av förmåga även söker lagstifta emot.

På samma ytliga diskussionsplan röra sig de populära anti-moralisterna. Sjukligt ressentimentsbundna och därför med ett egenartat destruktionspatos prisa de den moraliska upplösningen såsom en frigörelse från gångna tiders socialmagiska fördomar och se stundom framtidsperspektivet i en fortsatt och alltmer fullständig "frigörelse" i meningen av en atomistisk anarki på sexuallivets område: ett tillstånd av tillfälliga och opersonliga sexualförbindelser. Barnen - om de överhuvudtaget få rum i dessa utopier - skulle få övertas helt av samhället på ett sätt, som en kort tid propagerades i Sovjetryssland men aldrig till-lämpades och nu heller icke längre där står såsom idealiskt. - Den moraliska diskussionen nu till dags har stundom starkt släkttycke med den religiösa diskussionen för ett par decennier Moralisterna och antimoralisternasedan. Mot de moraliskt "troende" stå de "otroende" lika negativistiskt entusiastiska, som en gång ateisterna - i kraft av en numera uppenbar religiös fixering - då stodo mot de gudstroende.

Vad som sker är emellertid något väsentligt djupare, än moralisterna och antimoralisterna vanligen ana. Det är i sista hand ej fråga om en "moralisk upplösning" eller en "moralisk frigörelse", gäller således ej någonting, som i högre grad kan påverkas vare sig genom moraliserande predikningar eller anti-moralisk propaganda. Och moralisterna kunna vara trygga: moralen såsom sådan består. Den har starka rötter i sociologiska nödvändigheter. Den återkommer alltid ehuru inte alldeles likadan; den förändras. Men det borde man väl ha lärt sig från historien och den antropologiska forskningen, att moralen skiftar med förändringarna i samhällets struktur.

Den "moraliska upplösningen" och den populära diskussionen om denna sak återspegla blott en sociologisk omvandling av familjeinstitutionens struktur. Denna omvandling fram-drives i sin tur av än djupare liggande förändringar i produktionstekniken och därmed i själva betingelserna för mänskligt liv. Detta djupare och även vetenskapligt sannare perspektiv på företeelserna vinner man, om man upphör att betrakta familjen såsom ett av Gud eller människor alldeles fritt valt och instiftat förhållande och övergår till det sociologiska betraktelsesättet, där familjens organisation framstår såsom en form för mänsklig samlevnad, mer eller mindre lyckligt anpassad till givna ekonomiska och sociala betingelser.

Från denna synpunkt ligger det tämligen uppenbart, hur felaktig den föreställningen är, som regelbundet moralisterna och oftast även antimoralisterna göra sig, då de tro att äktenskapets och familjens problem i första rummet gäller de enskilda människornas inställning - den "etiska" relationen mellan deras natur- och andesida, som teologerna brukat uttrycka saken - och först i andra rummet den sociala institution som uppbygges genom dessa enskilda äktenskap och familjer. I verkligheten är tvärtom institutionen det socialt primära och dess beskaffenhet betingar de enskilda människornas inställning. Moralen är väsentligen en funktion av institutionen och icke tvärtom. Och institutionen är i sin tur i huvudsak en funktion av den totala samhällsutvecklingen, vilken i sista hand framdrives av tekniken.

Står man inför uppgiften att försöka genom praktiska åtgärder "lösa" problemet i meningen av en större social och personlig harmonis uppnående, är en sådan sociologiskt institutionell vetenskaplig betraktelse av familjen mera pessimistisk än den moraliska - eller antimoraliska - i det den icke ger stöd åt den moraliserande illusionen, att man skulle på ett långsiktigt och djupgående sätt kunna omskapa samhället genom att väcka och omvända de enskilda människorna. Men den sociologiska betraktelsen är även mera optimistisk och det i ett hänseende som borde intressera alla moralister. Genom en förändring av institutionen, av samlivets yttre betingelser, förändrar man nämligen de enskilda människorna och därmed även deras moraliska inställning. Man kan inte så tänja och vrida människorna, att de kunna leva lyckligt i en livsform, som själv genom traditionens tröghet alldeles kommit ur jämvikt med den i sista hand utslagsgivande faktorn: den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Men man kan söka styra och leda institutionens anpassning till större harmoni med samhällsutvecklingen i dess helhet och därigenom bortskaffa själva orsakerna till även de enskilda människornas moraliska felanpassningar. - Dessa abstrakta satser ha förutskickats, ehuru de icke i och för sig äro mycket sägande för den som icke själv lärt känna det sociologiska betraktelsesättet. De kunna icke utan stor vidlyftighet göras innehållsrikare. Den fortsatta framställningen skall emellertid söka fylla dem med ett mera konkret innehåll, om än endast för ett begränsat område.

Familjens utvecklingsskeden

Familjens omvandling

Familjen såsom samlevnadsform måste från denna synpunkt oavbrutet antagas ha förändrat sig i takt med den totala samhällsutvecklingen. Man kan illustrera denna förändringsprocess med antropologiska och historiska exempel: nomadfamiljen som en typ vitt skild från Söderhavsöarnas familj, den orientaliska familjetypen lika skiljaktig från båda och även från t. ex. den isländska släktfamiljen o. s. v. I vårt eget land har familjeinstitutionen tid efter annan undergått genomgripande förändringar. För våra behov i detta samband räcker det om vi fatta i sikte tre utvecklingsskeden, varav vi ha tydliga relikter ännu i våra dagars familjeorganisation: den patriarkaliska familjen från bonde- och hantverkssamhällets dagar, den desorganiserade, halvpatriarkaliska, individualistiska familjen under industrialiseringens genombrott och slutligen den fullt moderna familjetyp, som nu långsamt börjar ta gestalt i en slags mera slutlig anpassning till de av industrialiseringen förändrade ekonomiska och sociala betingelserna.

Det är denna ständiga anpassningsprocess vi se fortgå under våra ögon, och det är den som vållar så många personliga slitningar och reser så många nya sociala problem. Den gammaldags stabila och med den hävdvunna moralens patina förskönade patriarkaliska familjetypen är nämligen lika omöjlig och oändamålsenlig i våra dagar som en riddarrustning för en ingenjör. Även den moderna familjetypen kommer väl en gång att vinna sin populärmoraliska värdestegring, då traditionen förgyllt den, fastän olyckligtvis sannolikt först då den ytterligare skall behöva förändras i någon riktning, som vi nu inte kunna urskilja. Den moraliska idealiseringen kommer då på nytt att verka utvecklingshämmande och moralupplösande.

Den patriarkaliska familjen, som vi utan att ta hänsyn till alla dess variationer fatta som en "idealtyp" - i Max Webers mening av en för analysen vald, standardiserad abstraktion, väl att skilja från ett samhällspolitiskt ideal - var i viss mån ändamålsenligt anpassad till gamla tiders produktionsordning och sociala organisation. Familjen var en cell i samhällskroppen; den var i dessa självhushållets dagar en produktionsenhet och samtidigt en konsumtionsenhet. Familjen var ett fullständigt och i viss grad slutet ekonomiskt hushåll. Man hjälptes åt att producera det som man inom familjen skulle konsumera. De olika familjemedlemmarnas arbetsinsatser voro visserligen olika med hänsyn till både tradition och individuell funktionsduglighet, men de voro dock tämligen likvärdiga.

Speciellt i den gamla bondefamiljen var sammanhållningen betingad av arbetsfördelningens nödvändighet: mannen plöjde och sådde, hustrun beredde lin och mjölkade, barnen räfsade och plockade sten, alla togo med visst undanskjutande av andra plikter del i skörden, som betecknade en under kort tid sammanpressad stegring av nödvändigt arbete - detta bara ett exempel på en arbetsfördelning, som i och för sig icke medförde någon maktkoncentration hos ena eller andra parten. Hur arbetet fördelades är därvid oväsentligt med hänsyn till familjestrukturens grundtyp; det har även växlat efter de yttre betingelserna och traditionen i olika trakter och olika tider.

Väsentlig var blott familjens karaktär av produktions- och konsumtionsenhet, varinom viss arbetsfördelning tillämpades. Det patriarkaliska momentet i familjeorganisationen betecknades mest av den något myndiga omsorg, som från de äldres sida lades i dagen och som var sanktionerad av tradition och religion, samt därtill av husfaderns legala maktställning, en makt som före penninghushållets dagar emellertid knappast gjorde sig i högre grad kännbar i det dagliga livet.

Man gör sig ofta alldeles överdrivna föreställningar om husfadersdespotism i denna gamla patriarkaliska familj. I själva verket hade husmodern utrymme för en nästan fullt likvärdig maktutövning, och hon hade i sina produktionsfunktioner en fast grundval för denna makt. Man glömmer vidare, att livet Den patriarkaliska familjeninom denna organisationsram var stationärt, och därför hunnit bli in i detaljer fast regelbundet av "folkways and mores", av pliktförbundna, allmänt respekterade sedvänjor och traditioner. Dessa tedde sig såsom yttre bud och de minskade möjligheterna till personligt nyckfull maktutövning från någon parts sida. Den patriarkaliska familjen utgör i själva verket kollektivitetens urbild - en stängd, hämmad, ofri och stillastående kollektivitet visserligen, men dock en ganska stabil form av intressegemenskap och funktionsdelning.

Till den sociala jämviktens och den patriarkaliska ordningens vidmakthållande bidrog på ett väsentligt sätt, att familjens tillvaro var nära förknippad med jordbesittning. De gamla bondeäktenskapens varaktighet och bondefamiljernas inre sammanhållning får nog i hög grad tillskrivas medlemmarnas intresse i den gemensamma egendomen. Denna kunde vanligen inte bekvämt förvandlas i pengar och delas upp, så att var och en kunde dra sina färde med sitt. Jorden måste brukas, och brukningstekniken förutsatte att detta skulle ske med förenade krafter. När den personliga erotiken och det samfällda egendomsintresset kommo i strid, fick erotiken vika. Skilsmässa kom därför sällan i fråga. Någon dramatisk upplösning av erotiska förvecklingar var knappast att tänka på. Troheten var kanske inte större då än nu, men man blundade hellre för snedsprången, eftersom en äktenskapsupplösning skulle ha vållat alltför stor oreda och alltför många ekonomiska svårigheter.

I viss mån hänga ju dessa ekonomiska hänsyn i än i dag. Att 1800-talsäktenskapen varit fastare än 1900-talsäktenskapen berodde säkerligen till största delen på att den tidens hustrur - utan egendomsrätt och utan egen försörjningsmöjlighet - inte vågade och kunde hävda sina moraliska eller personliga krav. Eller det berodde tvärtom på att den part, som fört in hela eller största delen av förmögenheten i boet eller som besatt den största inkomstmöjligheten - vanligen mannen inte var beredd att i den omfattning lagen föreskrev skilja sig från dispositionen över förmögenhet och inkomst. Ty någon mycket fastare grundval av trohet och ömsesidiga hänsyn byggde man knappast på förr än nu. Däremot reste givetvis konventionen starkare hinder. Men sociologiskt är konventionen huvudsakligen en regelbindning av sedvänjan och därför i sista hand till stor del en funktion av de nyss berörda, sammanbindande ekonomiska intressena.

Den stabila sociala organisation som förelåg i den patriarkaliska familjen kom på mångahanda sätt även barnen till godo, och det är säkert med den gamla familjetypen som en mönsterbild inför ögonen vi ofta ännu i dag föra med oss och tro på talesätten om hemmet som barnens hela värld och naturliga livsmiljö. I denna den förkapitalistiska familjen levde barnen i intim närhet till de vuxnas hela värld. Alldeles särskilt gäller detta bondefamiljerna, som verkligen kunna sägas ha bjudit sina barn en naturligt idealisk uppväxtmiljö.

Även om barnen i början inte gjorde så mycken nytta, togo de dock del i allt. Och de hade verkliga ting omkring sig. De iakttogo naturprocesser och de vuxnas strävan att styra dessa efter sina intressen. De fingo handskas med alla de redskap och grejor som de i framtiden skulle komma att bruka. Naturligt gick leken över i arbete, naturligt mognade deras världsåskådning. Och den bibehöll sin jämvikt, ty världen runtomkring dem var fast och fullständig, den var mer eller mindre en sluten social organisation. De växte upp i just den arbets- och livsmiljö de för framtiden skulle tillhöra. Alla deras värdeskalor blevo fasta.

Hela deras värld var statisk. Så också deras mänskliga relationer. Man umgicks med sin släkt och socknen; även som vuxen och gift utökades eller förändrades icke nämnvärt kretsen av ens sociala kontaktmöjligheter. Detta betyder en oerhörd - här naturligtvis något överdriven men "idealtypisk" - olikhet mot vår tids förhållanden. Man kan här verkligen tala om Barnen i den gamla familjenen uppfostran, som var ändamålsenlig för den tidens sociala förhållanden. Familjeorganisationen var ändamålsenligt avpassad ej blott för den av naturförhållandena och tekniken bestämda produktionsordningen, utan därmed även för det växande släktets fostran till de färdigheter och livsvärden de skulle ha behov av såsom vuxna.

Detta är icke en reaktionär skönmålning av gamla tiders förhållanden. Vi veta hur uselt och fattigt folk levde förr, vi känna den stank av smuts, nöd och instängdhet, som stiger ur hävderna. Vi önska oss icke tillbaka, och en sådan strävan vore för övrigt omöjlig att uppfylla. Men för att förstå den sociologiska utvecklingen och de nutida problemen måste man hålla klart för sig, hur mycket friare från slitningar en dylik statisk tillvaro kunde vara, samt hur den sociala institution, som genom århundraden någorlunda ändamålsenligt anpassat sig efter de bestående förhållandena, sedan får en traditionens makt över vårt tänkande, som det vill starka ansatser och nya sociala insikter till för att kunna kämpa sig fri från.

Vad särskilt gäller barnens fostran är därvid ett märkligt faktum värt att i detta samband särskilt understryka. Något väsentligt i de pedagogiska program, som nu kämpa för förståelse, var den tiden tillgodosett. Saken illustreras kanske bäst genom det påpekandet, att t. ex. programmet om "funktionell uppfostran' var överflödigt, eftersom detta krav på ett självklart och fullständigt sätt redan var uppfyllt, utan att man behövde utstudera särskilda lek- och undervisningsmetoder. Disciplinproblemet låg också alldeles annorlunda, eftersom då merparten av alla vardagshandlingar på ett helt annat sätt voro reglerade genom ett system av ändamålsenliga, traditionsfästa, pliktförbundna sedvänjor, och eftersom därvid "lydnaden" var självklarare, psykologiskt lättare och även nödvändigare ur ändamålsenlighetssynpunkt. De nya pedagogiska programmen ha i själva verket huvudsakligen kommit till för att skapa en ersättning för sociala miljöfaktorer, som familjeinstitutionen tidigare inrymt men icke längre inrymmer.

I denna på ekonomisk intressegemenskap fast grundade form för den mänskliga samlevnaden, som den förkapitalistiska familjen utgjorde, vållar den så småningom inträdande industrialiseringen svåra slitningar. Med industrialiseringen följer nämligen penninghushållningen och inom denna en utvidgad, en hela samhället omfattande arbets- och funktionsdelning, som splittrar familjen såsom enhetlig produktions- och konsumtionsenhet.

Dessa sociologiska förändringar kunna följas efter växlande linjer, beroende på den synpunkt man väljer vid sin analys. I det följande studera vi närmast de verkningar, som resa de starkaste kraven på socialpolitisk nyanpassning: den ökade sociala rörligheten, arbetsgemenskapens upphävande, hemproduktionens inskränkning och därmed särskilt kvinnornas och barnens ekonomiska isolering och tilltagande sysslolöshet, den manliga familjeförsörjarens förstärkta personliga makt, tack vare att det är han som har förvärvsarbetet och får kontanterna.

Den dynamiska oro, som sätter in med industrialiseringen och övar sin upplösande verkan på den förkapitalistiska familjens struktur, fyller hela det borgerliga 1800-talet och kvarstår ännu. Familjens desorganisation är det socialt kanske djupast rotade kännetecknet på denna tid såsom socialhistoriskt övergångsskede. Detta bör nämligen vara en huvudsynpunkt: att individuella och sociala slitningar uppstå, när disharmoni råder mellan en social institution - i detta fall familjen - och dess betingelser i det totala ekonomiska och sociala liv, där institutionen har sin plats såsom tillvarelseform. Det har uppstått vad de anglosaxiska sociologerna kalla "a lag" (eftersläpning) - ett glapp i utvecklingshastigheten för de bägge sociala företeelserna: familjeliv och ekonomiskt liv. Familjen blir efter i Den patriarkaliska familjens upplösningutvecklingen och därför desorganiseras den. Den desorganiseras desto mera, ju mer man hämmar dess utveckling.

Familjelivet är nu i grund och botten en passiv traditionsform utan social egenrörelse. Det ekonomiska livet innesluter däremot en drivande kraft: tekniken. Den tekniska utvecklingen kräver ständig nyorganisation av de mänskliga sammanlevnadsformerna. Familjen är därvid en särskilt stel social form. Den har i varje sin gestaltning ständigt visat sig slå djupa rötter. Även vad som kunde framstå såsom rätt likgiltiga detaljer i dess yttre utformning har satts i förbindelse med innerligt fastvuxna livsvärden och med konventioner, som gälla individens sociala anseende.

Familjens omvandling blir därför oundvikligen en tidskrävande och smärtsam process. Under ett långt tidsskede, som ännu icke är avslutat, kommer familjen att befinna sig i desorganisation: blott ett fåtal människor ha mod och insikter nog att däri trots allt skönja en begynnande reorganisation. Omvandlingen tar nödvändigtvis flera generationer. De gamla idealen måste dö ut med de generationer, som uppburit dem. De nya generationerna med sina något mera justerbara livsvärden få försiktigt orientera sig på ett skickligare sätt i en förändrad tillvaro. Det historiska skede, som därunder förflyter, är ett övergångsskede.

Mätt med det förgångnas normer ter sig ett sådant skede såsom en urartning. Men lika ofullkomligt framstår det, skärskådat i ljuset av framtidsidealen. Skillnaden mellan de båda synpunkterna - den förtidsfixerade och den framåtblickande - är dock den väsentliga, att medan från den förra synpunkten utvecklingen går nedåt, ohjälpligt nedåt, så finns det från den senare synpunkten säkra förhoppningar om en ny social jämvikts uppnående. De konservativa ha i denna utveckling att sörja så som de sörja, vilka intet hopp ha. Den senare synpunkten är emellertid den historiskt riktigare och därtill den i längden utslagsgivande - den enda som kan vägleda ett intelligent styrande av utvecklingen i syfte att förkorta övergångstidens upplösning och i syfte att åvägabringa en socialt så önsklig gestaltning av den slutliga anpassningen som är möjlig.

Låt oss något närmare granska denna slitning mellan gammalt och nytt i den nutida familjen. Den gamla patriarkaliska familjen var, som vi redan framhållit, på en gång en produktionsenhet och en konsumtionsenhet. Däri låg dess sociologiska slutenhet. Under trycket av den pågående industrialiseringen har till en början familjen upphört att vara en produktionsenhet. Den är nu blott en konsumtionsenhet och har därigenom en betydligt smalare ekonomisk bas.

Detta är den viktigaste och primära förändringen. Produktionen sker nu någonstädes utom hemmet. Producenten är en specialist som producerar för en marknad, där han säljer sin vara för pengar. Vanligen är han helt enkelt arbetare och uppbär en kontant lön för sitt specialinriktade arbete. Och den familjemedlem, som mera normalt arbetar för produktionen och som förvärvar den inkomst, som skall användas för konsumtionen, är mannen. I den gamla familjen hade däremot alla medlemmar sina produktionsplikter, vilka även tjänade som en grundval för konsumtionsrättigheterna. Såväl plikter som rättigheter voro reglerade i stadfäst tradition, som i största utsträckning onödiggjorde personliga beslut. Grälet om hushållspengar kunde icke existera.

Det är sällan observerat, att upplösandet av familjeproduktionen och förläggandet av försörjningsplikterna på mannen ensam betydde en oerhörd maktökning för husfadern i familjen, som aldrig kunnat motvägas genom de moraliserande fraserna om det kvinnliga hushållsarbetets likvärdighet. Husfaderndespoten är en typ, som tillhör just det nu snart förgångna övergångsskedet. Den hade långt mindre förutsättningar i den förkapitalistiska familjen. Vi få här akta oss att låta beteckningen styra tanken. I maktmening var 1800-talets övergångsfamilj Maktförskjutnngar inom familjennämligen långt mera "patriarkalisk" än den gamla s. k. patriarkaliska familjen.

I samband med denna mycket väsentliga maktförskjutning inom familjen uppstå helt naturligt en mängd svårartade intressebrytningar. Såväl hustrur som barn kunna känna otillfredsställda självständighetskrav, se egna livsmöjligheter som det icke ligger i deras egen makt att utnyttja. I svårartade fall kunna dessa krav växa till farliga ressentiment. För att här tills vidare blott ta ett exempel: vilken olidlig makt fick icke helt plötsligt fadern över en sons eller dotters yrkesval och yrkesutbildning. Hela problemet om yrkesvalet var i själva verket alldeles nytt: skapat genom industrialiseringen och den ökade rörligheten. Då det nu uppträder, vilar makten huvudsakligen hos fadern och, märk väl, valet måste av honom avgöras personligt utan stödet och begränsningen av genom långa tider stadfäst tradition.

För denna familj, reducerad till konsumtionsenhet och med försörjningsbördan på detta ensidiga sätt lokaliserad, blir det allt svårare att upprätthålla illusionen om familjemedlemmarnas samfällda ekonomiska intresse. Med hela mängder av moraliserande talesätt söka vi förgäves täcka över det faktum, att inom familjerna tvärtom bestå starka ekonomiska spänningar. Karakteristiskt för denna övergångstyp av familj var nog just grälet om hushållspengarna, som antagligen i sin mån förgiftade merparten av 1800-talsäktenskapen.

Vissa ansatser till nyordning av äktenskapsinstitutionen måste under sådana förhållanden redan tidigt framträda som en reaktion mot familjens förändrade livsbetingelser. Närmast såsom utslag av sådana tendenser har man att betrakta lagstiftningsreformerna om gift kvinnas ekonomiska rättigheter och än mer upphävandet av mannens målsmanskap över hustrun samt hennes inställande såsom fullt medansvarig för barnen (detta skedde dock så sent som 1920). Under tiden har även hela kvinnoemancipationsstormen vuxit fram, inneslutande en mängd krav på politisk medborgarrätt och framför allt krav på ekonomiskt oberoende, helst vunnet genom eget förvärvsarbete.

Kvinnoemancipationen är således i huvudsak att betrakta såsom ett svar och en protest emot en genom industrialiseringen skedd maktförskjutning till mannens förmån. Kvinnorna i den förkapitalistiska familjen hade varit icke svagare utan betydligt starkare än kvinnorna under övergångstiden. De hade ägt så nära fullständig likställighet i det självhushållande kollektivets ekonomiska liv, att en frigörelse icke varit i högre grad påkallad.

Men nu blev den det. Kvinnorna voro i försvarsställning: de voro undanträngda. Och de hade att genom organisation och politik men i första rummet genom att tränga på emot förvärvslivet söka återvinna den andel av plikter och rättigheter, som genom den patriarkaliska familjens sönderfallande höll på att berövas dem. Till vissa därmed förenade sociala konsekvenser återkomma vi senare.

Barnens fostran i familj och barnkammarskolor

Rättslösare stodo länge barnen i denna desorganiserade övergångsfamilj. Medan kvinnorna äro vuxna människor, som själva kunnat kämpa sig fram till återvinnandet av plikter och rättigheter även inom det industrialiserade samhället, kan för barnen blott något vinnas genom samhälleliga stödåtgärder, genom aktiv socialpolitik. Och för socialpolitik av denna art var jordmånen icke särskilt gynnsam under den framväxande industrialismen.

Oftast såg man icke problemet eller såg det blott i mycket begränsad omfattning, såsom t. ex. nödvändigheten att skydda barnen från hälsofarligt industriellt arbete. Det låg emellertid helt i linje med familjens egen utveckling, att den samhälleliga barnavården oavbrutet utvecklades och att den till en väsentlig del kom att bestå i åtgärder ägnade att undandra barnen från Barnen i upplösningstidens familjden nu allt mindre produktionsekonomiskt grundade och alltmer ensidigt hos familjefadern lokaliserade familjeauktoriteten - undervisningen övertogs av skolan, hjälpinstitutioner av olika slag växte fram, sjukvård och tandvård började organiseras socialt, viss samhällelig kontroll över familjernas sätt att i olika hänseenden vårda sina barn började utövas o. s. v.

Då samhället så trätt in och undan för undan övertagit makt, ansvar och kostnader för barnen, har även i viss mån den hävdvunna men nu ej längre sakligt välgrundade familjeideologien måst uppluckras. Särskilt uppfattningen om familjens uteslutande myndighet över barnen har måst maka åt sig åtskilligt. Denna ideologiska förändring måste emellertid drivas mycket längre. Starkare ingrepp i det familjeindividuella konsumtionsvalet bli av nöden. Familjens "rätt" att låta barnen bo uselt, att eftersätta deras sunda mathållning och goda fostran, att hindra dem från ett rationellt yrkesval och att förmena dem en ändamålsenlig utbildning får inte längre vara så obegränsad som nu. Men barnens "frigörelse" kan av samhället blott köpas, genom att samhället ikläder sig en allt större del av kostnaden och ansvaret.

Det är för en förändring i denna riktning vi i denna bok talat, och våra argument ha varit befolkningspolitiska, med tyngdpunkt likväl å hänsynen till befolkningens kvalitet och till önskvärdheten av en klassmässig inkomstutjämning. Det visar sig nu att samma slags åtgärder även framstå såsom en rationell nydaning, motiverad av de djupare förändringar i familjens struktur som följt industrialiseringen.

Denna utveckling fram emot en socialt profylaktisk barnavård får därför icke hindras genom falskt individualistiska frihetskrav. Det bör i detta samband observeras, att mycket av det segslitna patos, varmed den "individuella friheten" och det "egna familjeansvaret" försvaras, grundar sig på en sadistisk benägenhet att utsträcka denna "frihet" till en obegränsad och okontrollerad rätt att härska även över andra. En viss slags kritik av de nymodiga intrången på familjens självbestämmanderätt är nonsens, då i själva verket barnens delaktighet i denna "frihet" aldrig hävdats och hustrurnas sällan helt ut praktiserats. Den enda "frihet", som egentligen trädes för nära, är familjeförsörjarens rätt att vara herre över sina stackare. Man får framför allt icke glömma, att denna "frihet" i meningen familjeauktoritet över barnen i gamla tider starkt tyglades och begränsades, dels av stadfäst tradition och dels av de rent faktiskt mycket begränsade valmöjligheterna i ett statiskt samhällstillstånd.

I huvudsak är denna "frihet" således ett upplösningsfenomen bland alla de andra under det liberala övergångsskedet, och ingreppen från det allmännas sida äro i huvudsak blott en ersättning för de eljest felande tyglande och begränsande faktorerna. Tvånget är icke större än det som utövades av traditionen och av valmöjligheternas begränsning i gamla tider. Inom denna ram kommer alltid en frihet att bestå. Men en frihet utan förnuftig ram är godtycke och därtill en farlig art av godtycke, då friheten består i makt över andras livsföring.

Vid bedömandet av familjens förhållande till barnen bör även beaktas en annan betydelsefull faktor i den pågående industrialiseringen: den ökade sociala rörligheten. Uppväxtmiljön är mera sällan än förr likartad med den senare levnadsmiljön. De få och fasta sociala relationerna ha ersatts av ett otal skiftande. Släkten och bygden binda icke så starkt individen, och med hänsyn till den socialt utvidgade arbetsfördelningen vore detta heller icke ändamålsenligt. En särskilt för familjesammanhållningen viktig synpunkt är därvid, att de olika familjemedlemmarna nu normalt ha olikartade sociala anknytningar och förvärva starkt skiftande livserfarenheter. Detta medför givetvis, att illusionen om den fullkomliga enhetligheten inom familjen måste uppges. Ett visst spelrum för intressebrytningar uppkommer även härigenom. Att inte låtsa om dem vore att hyckla.

Barnen måste frigörasDenna rikare variation i de mänskliga förbindelserna samt den omnämnda utvidgningen av valmöjligheterna och den större rörligheten överhuvudtaget innehålla även ett memento för vår socialpolitiska strävan att nyanpassa familjeformen. Uppfostran måste först och främst mera fatta i sikte att rusta människorna för deras rörligare liv. Det fordras, att vi fostra våra barn till helt andra grader av självständighet, av egen beslutkraft, av psykologiskt oberoende än förr var nödvändigt. Vi ha berört detta behov i samband med skolans uppfostringsideal. Samma ledlinjer böra emellertid beaktas på ett mycket tidigare stadium av uppfostran, i småbarnsåldern, och de ge ett av skälen till att vi önska delvis flytta ut denna uppfostran från familjen till för flera barn gemensamma barnkammare.

Själva detta faktum, att släkttillhörigheten måste spela en allt mindre roll nu än under gamla, mer stabila förhållanden, ställer på den moderna familjen det kravet, att den måste göra det psykologiskt lättare för barnen att lösa släkt- och familjeband. Detta är ett kanske paradoxalt krav i en tidsenlig uppfostran: vi måste frigöra barnen mera från oss själva. Det duger inte att låta dem fixeras alltför starkt till oss. Den faran är emellertid överhängande nu, särskilt då barnens antal blivit mindre och varje individ därför utsättes för en alltmer intensiv föräldrapåverkan och tillgivenhet.

I sitt framtida liv ha emellertid barnen mindre än förr föräldrarna att lita till. Redan en så påtaglig företeelse som den större yrkesrörligheten och den geografiska rörligheten gör det nödvändigt för oss att psykologiskt mer lösgöra varje ny generation från den äldre. Vi få icke hämma våra barn med ensidiga fixeringar till oss själva och med alltför ensidig inriktning på just våra levnadsvanor och vår livsinställning. Däri ligger ännu ett skäl för att tidigt börja delvis lösa deras uppfostringsmiljö från den lilla och privata familjekretsen.

Det viktigaste skälet till att i viss mån flytta barnens uppfostran utanför hemmet ha vi emellertid i en annan förändring av familjeinstitutionen, som industrialiseringen fört med sig: hemmen ha upphört att vara så ändamålsenliga som uppfostringsmiljö.

Arbetsgemenskapen är upphävd. Produktionen är lösgjord från hemmet och dessutom så specialiserad och komplicerad, att barnen inte kunna deltaga. Deras deltagande i ett specialistarbete - om det nu vore möjligt - skulle heller inte ha samma fostrande, livsorienterande värde som arbetet inom det gamla självhushållande familjekollektivet hade. Vi bli tvungna att hitta på leksaker: byggbitar, tåg och bilderböcker; det är redan en hel konst och kommer att bli en vetenskap. Ett modernt barns myckna leksaker äro inte i första hand ett bevis på vår större barnkärlek. Det är snarast en följd av att de vuxnas liv stängts för barnen, vilkas eget liv därför blivit fattigare. Hur skulle barnen kunna lära sig enkla former och naturlagar utom just genom att själva handskas med olika slags material?

Vad vi nu ha svårast att ge barnen medelst hela den artificiella leksaksvärld, som vi tillskapa såsom ersättning för den rika verkliga, det är tidiga upplevelser av helheten, fullständigheten, realiteten hos kulturmiljön. Vidare ha vi svårt att finna en kontakt med den framtida livsomgivningen, svårt att lära dem samarbete och ge dem fostran till jämvikt i sociala relationer. Men denna kulturorientering skall ju just bilda attityderna, värdeskalorna eller, om man så vill, moralen. Blir denna alltför familjeindividualistisk, så blir även den framtida livsanpassningen svårare. Allra svårast ter sig uppgiften givetvis i den moderna miniatyrfamiljen: ju flera någorlunda jämngamla barn, desto mera av verklighet, fullständighet och kollektivitet i sociala relationer.

Den traditionella barnuppfödningen är numera irrationell framför allt under tiden till skolåldern. Hemmet är alltför fattigt som social värld för de små. Att behålla barnen helt i hemmet var ett rationellt tillvägagångssätt (och är det än, där de gamla förhållandena bestå mera orubbade, som i Uppfostringssituationen är ohållbarjordbrukarfamiljerna), så länge modern och även fadern hade sitt arbete och snart sagt hela sitt sociala liv i eller kring hemmet, och så länge detta tillstånd var ekonomiskt betingat av även andra grunder än barnuppfödningen. Nu är metoden i allmänhet icke rationell.

Uppfostringssituationen i den lilla moderna familjen är närmast i stället patologisk. Att en vuxen människa, oftast modern, skall ägna sin dag åt hemmet för att där valla ett eller två barn, det är dock ganska orimligt. Och än orimligare blir det i takt med att det övriga hemarbetet rationaliseras och minskar. I samma mån riskera de förefintliga barnen att bli överuppfostrade och i varje fall blir situationen personligt olidlig: några få individer ständigt slitande på varandra i en allt trängre och innehållstommare miljö. Det måste ta på nerverna och livslyckan. Situationen är så mycket orimligare, som de vuxnas värld och barnens värld icke längre kan vara densamma. Att begära harmonisk intressegemenskap på en så smal bas betyder att förkväva liv hos endera - eller bägge - parterna.

En väsentlig beståndsdel i problemet om den moderna familjens anpassning till de förändrade betingelserna är därför kravet, att utom hemmets ram men dock i närmaste förbindelse med hemmet tillskapas mer ändamålsenliga uppfostringsmiljöer för småbarnen - inte enstaka, illa utrustade barnkrubbor och avlämningsställen, men välorganiserade, offentliga och kostnadsfria barnkammarskolor eller "lekstugor", där barnen för en betydelsefull del av sin dag kunde finna en för dem särskilt inrättad och avpassad omgivning.

Kanske är det lönt att därvid framför allt trycka på de pedagogiska skälen: barnens sociala fostran. Redan detta, att man bringar dem i samvaro med jämnåriga har en oerhörd psykologisk betydelse för deras sunda utveckling. Det är av vikt icke minst med hänsyn till de moderna diminutiva familjerna. Och någon så våldsam stegring av fruktsamheten, att vi återfå de verkligt stora barnkullarna, är naturligtvis icke att räkna med. Medeltalet barn kommer väl även i gynnsammaste fall ej att överskrida tre. Man skulle möjligtvis genom en sådan fostran i nästa generation kunna dämpa den asociala, neurotiska individualism, som tyvärr i alltför hög grad präglar hela vår generation och som även sätter djupa märken i vår kultur och i våra politiska inställningar.

Det är inte tu tal om att inte barnen skulle bli bättre uppfostrade än nu från alla synpunkter. Man kunde utrusta dessa barnkammarskolor med pedagogiskt fullt lämpliga leksaker, vilka äro för skrymmande och för bullrande för moderna våningar. Man kunde arrangera barnens dagliga rutin efter den för dem hälsosammaste ordningen utan att inkräkta på den övriga familjens tider och vanor. Man kunde ordna möblering, servering etc. så, att de passade barnen och gåve dem tillfälle att medverka och öva sig utan förstöringsrisker. Man kunde vidare ge alla dessa barn ett ordentligt mål "hälsomat" liksom skolbarnen skulle få sin skollunch, för att därigenom dels. kunna effektivt bidra till att hålla dietstandarden uppe och dels kunna nå den socialpolitiska kostnadsutjämning vi så många gånger talat om.

För barnens skötsel skulle man naturligtvis ha tränat folk. Kvinnor med verklig håg och fallenhet för barnafostran borde i samhällets intresse särskilt utbildas och sedan exploateras för eftersyn av 8-10 barn. Under nuvarande slösaktiga ordning ha somliga kvinnor med verklig begåvning och lust för rationell barnuppfostran inte några barn alls, andra ha ett eller två att slösa sina omsorger på, medan hela mängder av kvinnor på grund endast av det fysiologiska moderskapet och familjens traditionsbundna organisation få ägna sig åt uppfostringsyrket utan att äga vare sig intresse eller duglighet.

Man kunde dessutom hålla barnen under uppsikt av läkare och psykologer. Reformen skulle genomgående betyda dilettantismens ersättande med expertis och det på ett område, som Kravet på kollektiv barnuppfostranmer än något annat är grundläggande för folkets liv och lycka. Den skulle vidare skapa en möjlighet att utjämna tillvaron för de många barn, som lida under särskilda missförhållanden i hemmen, och för dem som i hemmen äro utsatta för skadliga inflytelser av en eller annan art, t. ex. moderns "nervositet".

Reformen skulle däremot inte betyda - som många reaktionärer tro och förkunna - tillgivenhetens och den personligt betydelsefulla samvarons ersättande med kylig expertis och anstaltsanda. Expertisen skulle för det första inte vara kylig och andan icke anstaltsmässig i dessa grupper om 8-10 barn. De stora anhopningarna av 25-50 barn i krubbor eller kindergarten är ett missförhållande, som ingen pedagog kan ta ansvaret för. De kollektiva arrangemangen, hushåll, lokaler etc., kunna göras stora, men uppfostringsgrupperna därinom måste vara små och i möjligaste mån stabila. Barnen måste ju ha tillfälle att lära känna sina kamrater som personligheter - den sociala fostran skall nämligen visserligen vinnas genom att kretsen av mänskliga relationer något vidgas men en huvudsak är att dessa relationer göras personliga och konkreta. Barnen komma ju vidare fortfarande att fastast höra till den egna familjen och även att ha riklig tid att njuta av föräldrakärleken. Det vore endast fråga om att för pedagogiska ändamål vissa timmar dagligen skilja dem från föräldrarna. Under den återstående delen av dagen komme samvaron inom familjen med all säkerhet att gestalta sig mera givande för båda parterna, utan så mycket gnäll, gnissel och tjat. Barnen skulle mindre "vara i vägen", de ömsesidiga hänsynen skulle kunna bygga upp en fullkomligare hemmiljö. Vad familjetillhörigheten psykologiskt framför allt skall ge är känsla av kontinuitet, trygghet och personlig tillgivenhet och detta allt måste och kan bevaras.

Detta organisationsproblem är naturligtvis särskilt viktigt för stadsbefolkningens del. Barneftersynen har i städerna kommit att innebära en långt större bundenhet för modern. Av sig själva - d. v. s. om dylika omsorger icke vidtagas - passa barnen, som ofta påpekats, alls icke in i stadsbebyggelse. Är lägenheten liten och ekonomien begränsad, så är problemet olösligt även om modern binder sig 24 timmar om dygnet med sina barn - hon "offrar" sig för dem, men gör dem i själva verket en otjänst. I synnerhet i arbetarklassen är det dessutom inte bara en vällovlig önskan utan ofta en kärv ekonomisk nödvändighet, att modern gör sig fri för förvärvsarbete.

Ur detta behov ha barnkrubborna vuxit fram. Sådana äro på många håll inrättade som sociala hjälpinstitutioner. Arbetarhustrurnas rent ekonomiskt betingade behov av frigörelse från barnen under arbetstiden har således börjat vinna beaktande. Men vanligen betraktas väl barnkrubborna ännu blott såsom nödfallsåtgärder för mödrar, som icke äro i tillfälle att helt ägna sig åt sina barn. Här ha vi emellertid angivit de pedagogiska skälen, varför rent allmänt en sådan fostran är överlägsen, ja mer och mer nödvändig. Kindergartenrörelsen å andra sidan tillgodoser på sitt sätt detta pedagogiska behov, men har mestadels vänt sig till överklassens familjer, då dess skolavdelningar i allmänhet varit privat organiserade och kostsamma, samt har dessutom tagit hand om barnen först vid en något senare ålder, några få år före den vanliga skolan. För att sammansmälta ideologien bakom bägge dessa företeelser, för att göra en social fostran före skolåldern tillgänglig för alla samhällsklasser samt kontinuerlig för alla åldrar och dessutom för att häva de psykologisk-pedagogiska synpunkterna i förgrunden är det vi förordat den delvis nya formen "barn-kammarskolan". Förutsättningen för att ett ansvarigt socialt patos skall ställa sig bakom dylika stora reformkrav har därvid givetvis varit, att dessa barnkammarskolor - nursery schools kallas de i England, som varit föregångslandet, och i Amerika, där de särskilt målmedvetet organiserats som nödvändiga pedagogiska och sociala institutioner - bli sakkunnigt skötta och frikostigt underhållna.

BarnkammarskolanFör att förverkliga detta sociala och pedagogiska reformprogram att sätta alla klassers barn i tillfälle att få tillbringa en betydelsefull del av sin dag i ändamålsenligt inrättade storbarnkammare med lämpliga leksaker och med jämnåriga kamrater kommer det att krävas mycket arbete, till en början upplysningsarbete. Det går emellertid icke längre att avfärda detta behov med ett antal barnkrubbor, vilka, om än välskötta, blott äro avsedda som parkeringsplatser. Syftemålet med barn-kammarskolorna är ett annat, är i första hand pedagogiskt, och därför måste även det inre arbetet ordnas annorlunda och huvudvikten läggas på den psykologiska fostringsuppgiften. Samhället står således nu inför uppgiften att sörja för att ett tillräckligt antal sådana barnkammarskolor skapas och att de hållas i nivå med de kvalitetskrav, som måste resas. Folkskolan har här sin stora chans. Det skulle gälla att vidga skolan nedåt till att omhänderta även de ännu icke skolpliktiga barnen.

I England har detta delvis redan skett. Där har i den stora skolreformen av 1918, som i huvudsak innebär en reglering och utvidgning av statens ansvar för skolväsendet, inryckts en förordning, att då en kommun önskar arrangera dylika barnkammarskolor, staten bidrager med halva kostnaden. På en hel del ställen ha också dylika underbyggnader till folkskolan kommit till stånd. Visserligen har den sittande konservativt-"nationella" regeringen snålat mer än avsett med bidragen, men så har också arbetarpartiet svarat med att hårt driva fram barnkammarskolorna som en viktig punkt på sitt program.

En speciell organisationssynpunkt är här emellertid värd beaktande. Det är nämligen troligt, att dessa barnkammarskolor lämpligast böra sammankopplas med själva bostadspolitiken för att kunna förläggas i nära samband med bostadshusen och verkligen bli vad de äro avsedda att vara: ett komplement till hemmen. Den sociala bostadsförsörjningen bör ju överhuvudtaget läggas mer efter linjerna av centraliserad hushållsdrift för att verkligen tjäna den nutida familjeutvecklingen, och gemensamma barnkammare höra givetvis dit. H. S. B. i Stockholm har redan utfört ett pioniärarbete på detta område. - Även om småbarnsvården skall direktare samordnas med bostadsförsörjningen än vad fallet är med den vanliga skolan, som kräver centralisering för att vara effektiv, måste ändå denna uppfostringsverksamhet i framtiden komma att ledas av det allmänna genom någon utvidgning av de sociala organen.

I alla händelser synes skolan böra kontrollerande omspänna hela den allmänna barnuppfostran i landet. Även de privata och halvprivata kindergarten och barnkrubborna, kollektivhusens och de kooperativa bostadskomplexens barnkammare måste in under pedagogiskt och skolhygieniskt överinseende. Våra skolmyndigheter måste ha möjlighet och skyldighet att lägga upp program, driva psykologisk-pedagogisk forskning och därmed bli i stånd att styra reformerna och ständigt förbättra dessa institutioner. De måste framför allt ha kontroll över utbildningen av lärarkrafter och - åtminstone delvis - barnavårdspersonal. Statliga seminarier för småbarnslärarinnor äro ett led i ett dylikt program. Även småbarnspedagogiken behöver nämligen rationaliseras och höjas till yrke inte bara för några få kindergartenlärarinnor utan för alla som överhuvudtaget ha barn om hand.

Reformer i denna riktning - oavsett nu den organisationsdetaljen, om skolväsendet eller någon annan institution skall ta initiativ och ansvar - äro i linje med tidsutvecklingen: de innebära blott en rationaliserande och förbilligande specialisering inom ännu ett livsområde. De betyda en lättnad i uppfostringsansvar och ett undanröjande av barnens hindersamhet särskilt för kvinnorna och det i så hög grad, att de säkert skulle bortskaffa en del av motivkomplexet bakom den pågående starka födelsebegränsningen. De erbjuda vidare nya medel, varigenom även kostnaderna för barnen kunna distribueras efter andra grunder än familjernas barnantal, med enahanda verkningar på familjens inställning till barnafödandet.

Hemarbetet förrDå familjen urartar såsom uppfostringsmiljö, måste skolan eller samhället genom något annat av sina organ fatta som sin uppgift att ta upp de från familjen avkopplade funktionerna och samordna den kollektiva vården av barnen så att den effektivt och skadelöst ersätter och utbygger hemvården - just i den mån denna blir otillräcklig.

De gifta kvinnornas arbetsförhållanden

Vid motiveringen av denna vittsyftande socialpolitiska reform ha vi ännu knappast rört vid det faktum, att samhällets delvisa övertagande av småbarnens fostran tvingar sig fram även såsom en följd av förändringar på ett annat av industrialiseringen revolutionerat område, nämligen kvinnoarbetet.

Vid behandlingen av detta viktiga och just nu särskilt aktuella problem är det lärorikt att se tillbaka genom tiderna och studera hur kvinnoarbetets roll och dess organisation växlat. Därav framgår bland annat, hur historiskt färskt det ideal är, som de reaktionära nu vilja förfäkta i maktlös kamp mot sociala krafter vilkas styrka de underskatta.

I den patriarkaliska familjen var hustrun ungefär lika mycket och lika litet hemmaarbetande som mannen. Allt arbete var hemmaarbete i den familj, som även var organiserad såsom en produktionsenhet; något särskilt förvärvsliv fanns inte. Kom det kontanter till bondefamiljen, så var det lika ofta om inte oftare från produktionsgrenar, som lågo under hustruns arbete: smör, mjölk, ägg, kött och fläsk, garn och vävnader. Hon skötte visserligen dessutom vanligen hushållet - med barnens hjälp - men deltog även i skörden, körde vid behov t. o. m. kolforor, hade huvudansvaret för fäbodslåttern o. s. v. Om i en gammal bondebygd en man hade stått upp och förklarat, att hustruns plats var att endast sköta hushållsarbetet och vårda barnen, skulle han inte ha tagits på allvar eller skulle ha betraktats såsom en gudsförgäten radikal samhällsomstörtare. vilken kunde riskera att ruinera landets ekonomi och föra familjen mot dess undergång därest han skulle lyckas uppagitera de unga kvinnorna för ett så lättjefullt evangelium.

Vad speciellt gäller barnafödandet och barnavården, så vållade de båda uppgifterna knappast större avbräck i hustruns produktiva liv, eftersom hennes - liksom mannens - arbete ju var förlagt till hemmet eller hemmets närhet. I den mån barnen kunde göra rätt för sig, vilket de redan tidigt kunde, var för övrigt hennes barnafödande ett närmast produktivt inslag i familjens liv, medan det nu alldeles bestämt är ett rent konsumtivt. Barnavården betecknade icke någon mera central del av hustruns gärning. Man får inte glömma, att den tidens barn dels mer skötte sig själva, dels togos om hand av många andra än modern: anförvanter, syskon samt icke minst fadern, som hade betydligt större andel i barnens fostran då än nu.

När industrialiseringen kom och tvingade till förvärvsarbete utom hemmet, var det ganska naturligt att det huvudsakliga ansvaret därför föll på mannen, då ju hustrun faktiskt var mera bunden till hemmet genom den rent fysiologiska moderskaps-funktionen. Barnsängarna voro ganska täta. Så sent som omkring 1880 födde nästan var tredje gift kvinna i åldern 15-45 år barn varje år (nu endast var åttonde). När hustrun närmast av dessa skäl fått hemarbetet på sitt ansvar, bands hon ytterligare till hemmet genom att detta arbete i början industrialiserades och rationaliserades relativt sakta. Det är emellertid väl värt att lägga märke till att det är detta kortvariga övergångsskedes fördelning av arbetsfunktionerna inom familjen, denna sönderfallande patriarkaliska familj, som fått prägla vår mönsterbild av "kvinnans plats är i hemmet" - "kvinnan" här alldeles bestämt tänkt i motsättning till mannen, som ju tidigare dock även han i allmänhet haft sin plats där. Äldre och mera lysande äro inte flertalet av våra konservativa familjeideal.

Bakgrunden till emancipationskravenMen om nu förutsättningarna för denna bundenhet radikalt förändras, måste vi då inte på nytt förändra även vårt tänkande i dessa frågor om kvinnans "naturliga" arbetsfält? Dessa förutsättningar ha redan väsentligt förändrats. Familjerna ha för det första blivit mindre, barnsängarna äro mycket färre till antalet och ta därför mindre tid, de överlevande barnens antal är i allmänhet långt mindre, trots att barnadödligheten förr hårt reducerade kullarna. Och som vi visat i tredje kapitlet har tendensen kraftigt gått till en mera koncentrerad lokalisering av de nu fåtaligare barnsbörderna till en yngre äktenskaps- och hustruålder. Barnavården tar visserligen relativt sett betydligt mera tid och intresse i anspråk än förr. Men betraktad såsom "livsuppgift", vartill de, vilka moralisera över kvinnans väsen och naturliga funktion gärna vilja ha den, kan den dock högst ta moderns tid någorlunda fullständigt i anspråk fram till den tidpunkt, då minsta barnet kommer i skolåldern. Har den gifta kvinnan därefter ingen "livsuppgift" längre, fastän hennes återstående livslängd oavbrutet stegras?

Måste det inte te sig som en orimlig felanpassning, att kvinnorna helt skulle lägga upp sina liv efter dessa få års krav? Måste inte tvärtom slutsatsen bliva: eftersom den intensiva tiden för barnafödande och barnuppfostran numera är endast en kortare epok i en kvinnas längre liv, bör man göra det lättare för henne att hålla kontinuiteten med det som kommer före och efter denna period.

Redan dessa hänsyn göra kvinnornas moderna livs- och arbetssträvanden förståeliga. Ännu tydligare ser man den nödvändiga linjen i utvecklingsgången, då man betänker att hemarbetet självt är under rationalisering och hemproduktionen redan - åtminstone i stadshushåll och den därmed likartade familjetyp vi närmast tala om - helt stannat av. De tekniska möjligheterna för att flytta även den sista beredningen av konsumtionsartiklarna utom hemmet finnas även: konfektionskläder, tvättanstalter och centralkök beteckna nya steg till kvinnornas frigörelse från bundenheten till det husliga arbetet. Utvecklingen stapplar här; särskilt steget till den industrialiserade matberedningen vägrar man i det längsta att ta. Men även med det vanliga utnyttjandet av halvfabrikat har hemarbetet redan kunnat krympa samman så mycket, att man kan tala om en väldig och problemskapande frigörelse av kvinnokraft.

Denna söker sig då utlopp. Dels i en hel del mindre planmässig och mera artificiellt tillskapad aktivitet av olika slag, men dels också i förvärvsverksamhet. Den förra vägen har varit den hyggliga borgerlighetens väg ända in i detta sekel. Man skulle kunna fylla en bok med redogörelser för denna den kvinnliga uppfinningsförmågans instängda triumf. Dit hör de många lyxgöromålen inom hemarbetet, dit hör småborgerlighetens överlastade umgängesliv, den överambitiösa "husmoderns" mat- och hushållsintresse och hennes därmed förenade lust till trångt social skrytsamhet, dit hör broderandet och stickandet, syendet och virkandet, som fyllt väggar och soffor, bord och byrålådor, dit hör den intensiva förströelseläsningen bland kvinnor. Dit hör även - särskilt i de högre samhällslagren - en överdrivet arbetskrävande inköpsverksamhet (shopping), sport och skönhetsvård, vidlyftigare erotik, social verksamhet av välgörenhetskaraktär samt, hos de mera intellektuella och ambitiösa, därjämte en mängd "fri" litterär, konstnärlig eller vetenskaplig verksamhet av knappast inkomstbringande natur.

En hel mängd dylika aktivitetsformer tog sig alltså den av industrialiseringen frigjorda kvinnoenergien, då den icke styrdes och organiserades. Ett naturligare utlopp var emellertid vägen till arbetsmarknaden. Dit hade av rent ekonomiska skäl de fattigas hustrur omedelbart tvingats, men sedan dess ha även de bättre ställda klassernas gifta kvinnor i stor utsträckning gått samma väg. Vid sidan och kanske framom det personliga behovet av kraftutlösning har givetvis även rent allmänt De gifta kvinnorna på arbetsmarknadenbehovet att stegra familjens ekonomiska standard varit drivande.

Omkring 27% av Stockholms gifta kvinnor kunna nu beräknas vara förvärvsarbetande på ett eller annat sätt; detta enligt preliminära uppgifter från 1930 års folkräkning (siffror från andra landsändar saknas tyvärr). Typiskt för denna utveckling är, att för närvarande varje socialt ambitiös familj i alla samhällsklasser och tydligen alldeles oavsett familjeideologi söker ge sina döttrar en utbildning för att göra dem oberoende av äktenskap. "Hemmadöttrar" av den gamla typen kunna nu blott studeras i vissa kulturella avkrokar av landet - och dessutom naturligtvis i jordbruket, där de ännu ha en, låt vara minskande, allvarlig yrkesuppgift att fylla.

Det är möjligt, att denna extra ström av frigjord kvinnoarbetskraft rinner till så hastigt, att näringslivet, som just nu befinner sig i en djup desorganisationskris, har svårt att ta den i anspråk. Arbetslösheten är dock icke särskilt stor för kvinnlig arbetskraft. I varje fall är detta "nya" fenomen, att även de gifta kvinnorna uppträda på arbetsmarknaden, tydligen i ögonen fallande. En hel del mindre insiktsfulla personer ha även låtit lura sig att tro, att arbetslöshetskrisen skulle kunna mildras på ett mera väsentligt sätt, om detta nya tillflöde dämdes upp.

Såsom ett egenartat och synnerligen beaktansvärt drag i denna propaganda mot de gifta kvinnornas arbetsrätt bör framhållas, att propagandan nästan helt hållit sig på över- och medelklassplanet. Emot arbetarhustrurnas utearbete - som dock är den överväldigande merparten av gifta kvinnors förvärvsarbete - har man tydligen inte haft samma invändningar, trots att deras arbetskraft väl i allmänhet relativt bättre skulle kunna utnyttjas i hemmen, och trots att arbetslösheten dock framför allt är ett kroppsarbetets problem. Nej, man har mest fäst sig vid "rätten" till sådant arbete, som i högre grad framstår såsom en eftersträvansvärd förmån i medel- och över-klasskikten: arbete i läroanstalterna, vid post och telegraf och eljest i förvaltningen o. s. v. Detta förhållande karakteriserar bäst hela opinionsrörelsens sociala karaktär.

Den som någorlunda klarögt ser sammanhangen inom det ekonomiska livet kan icke vänta bot på männens svårigheter att skaffa sig familjeförsörjarinkomster genom att förbjuda vissa kategorier, t. ex. gifta kvinnor, unga män, män till rika hustrur eller vad än, att delta i konkurrensen om arbetstillfällena. På längre sikt bli nämligen inte arbetstillfällena flera och försörjningsmöjligheterna större genom sådana bakvända reformer. Så långt borde åtminstone den nationalekonomiska folkundervisningen i Sverige ha trängt, att dylika påståenden icke skulle kunna vinna tilltro. Genom att förbjuda folk att arbeta kan naturligtvis ingen berikas. På längre sikt bli därigenom både de som icke få och de som få arbete fattigare. Tillfälligtvis kan väl en omsortering av arbetstillfällena hjälpa de fåtaliga som stå närmast till hands och skulle kunna få de avsattas platser. Men utom att vissa andra kategorier (de avsatta, deras familjer, de hembiträden och andra de i sin tur kunna avskeda o. s. v.) samtidigt bli lidande, bleve dock huvudresultatet endast att vi erkände vår oförmåga till förnuftig samhällelig produktionsorganisation och i någon mån avledde uppmärksamheten från de verkligt effektiva reformerna.

Även om ansatser i denna riktning skulle företagas, kunna de blott beteckna en av dessa kortvariga, reaktionära ytrörelser, som bruka krusa varje stor social utveckling. Utvecklingen kan nämligen inte hejdas. Dess sociala orsaker ligga för djupt och vi ha här sökt antyda dem. Kvinnorna, utan åtskillnad mellan gifta och ogifta, komma alltså med all säkerhet att allt oftare söka sig ut i arbetslivet. Denna tidstendens ha vi bara att konstatera. Det går emellertid ej att skymma undan det faktum, att mellan kvinnornas förvärvsarbete och deras benägenhet att föda barn för närvarande råder en ödesdiger konflikt.

För det första är det givet att under nuvarande förhållanden Kvinnornas yrkesarbete och deras fruktsamheten mängd kvinnor underlåta att gifta sig av hänsyn till sitt yrkesarbete, som de icke vilja ge upp. När familjeinstitutionen alltjämt har den organisationen, att äktenskap och barn utgöra ett väsentligt hinder för förvärvsarbete utom hemmet (eller att yrkestillhörigheten minskar giftermålsutsikten, ex. lärarinnor, sjuksköterskor), så måste ett sådant resultat ofta bli följden; och det är sannerligen inte de sämsta kvinnliga arvsbärarna och barnuppfostrarna, som därigenom hållas ofruktsamma. Hur många de kvinnor äro, som, om denna konflikt ej förelegat, skulle ha kommit att gifta sig, är naturligtvis omöjligt att beräkna. Man bör emellertid hålla klart för sig, att varje inskränkning av gift kvinnas rätt och möjlighet att ha förvärvsarbete måste stegra deras antal. I detta samband har det sitt intresse att erinra om att Sverige redan förut har en abnormt låg giftermålsfrekvens i jämförelse med andra länder.

Men vidare visar statistiken allmänt, att gifta kvinnor i förvärvsarbete ha betydligt lägre fruktsamhet än de hemmaförsörjda. Edin har i en av sina intressanta undersökningar över fruktsamhetsdifferenser - gällande Stockholm under vissa år - exempelvis ådagalagt, att då männen haft en inkomst under 6,000 kr., är de yrkesverksamma hustrurnas fruktsamhet endast omkring 50% av de hemmaförsörjdas. (Denna underfruktsamhet minskar för övrigt med stigande socialklass; för högsta inkomstgruppen, över 10,000 kr., är skillnaden utan betydelse.) Nu får man visserligen akta sig att dra förhastade slutsatser ur detta påpekande. I en sådan skillnad ligger nämligen först ett antal hustrur, som av andra orsaker icke ha några barn - egen eller mannens sterilitet, ärftlighetshänsyn eller dylikt - och just därför sett det naturligare att ägna sig åt ett förvärvsarbete. Där finnas vidare ett stort antal hustrur i unga äktenskap, vilka måhända uppskjutit sitt barnafödande någon tid som de i stället ägnat åt att stabilisera familjeekonomien. Om dessa kan man alltså icke säga, att arbetet hindrar dem från att ge sitt tillskott till befolkningen; de komma att ge det. Men vidare är en annan stor del av dessa förvärvsarbetande hustrur tvungna att söka ett betalt arbete utom hemmet; de äro helt eller delvis familjeförsörjare eller i varje fall beroende av sin inkomst. Det skulle alltså icke under några omständigheter kunna vara en samhällsvinst, att dessa hustrur utestängdes från sina förvärvsmöjligheter och tillhölles att i stället föda barn.

Även med dessa sakligt motiverade korrektioner, som naturligtvis minska de statistiska råsiffrorna för skillnaden i fruktsamhet mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande gifta kvinnor, kvarstår dock troligen en viss restskillnad, som utgör ett bevis för det faktum, att kvinnornas arbetsliv under nu rådande sociala förhållanden i viss mån inkräktar på deras önskan och deras möjligheter att ha barn. Härtill är att lägga det antal kvinnor, som av samma hänsyn icke gifta sig.

Men allt detta i sin tur innebär ju endast, att de kostnadshänsyn och den hindersamhet vi ovan flera gånger talat om, här äro verksamma. Barn äro numera i motsats till förr en rent konsumtiv och därtill direkt produktionshämmande faktor. Vill därför samhället genomföra den nyanpassning, som ligger i att dessa familjeindividuella konsumtionskostnader för barnen minskas samt i att barnen genom en mera kollektivt ordnad vård upphöra att vara så hindersamma för kvinnorna i deras livs- och arbetssträvanden, så kommer detta säkert icke att vara utan sina verkningar på äktenskapsfrekvensen och på fruktsamheten inom äktenskapen.

Den traditionella metoden att uppföda och uppfostra barn svarar alltså emot en familjeinstitution, vars ekonomiska och sociala grundval redan undanryckts och där speciellt kvinnornas funktion var helt annorlunda ekonomiskt betingad. Nu är denna metod allt annat än rationell. Den representerar en mycket ofullständig anpassning efter förändrade förhållanden, och denna bristande anpassning kommer, om den icke rättas till, att bland annat resultera i ständigt sjunkande fruktsamhet. Den sterila familjenTy barnlöshet är onekligen en viss form av "anpassning" efter familjens och särskilt kvinnornas förändrade sociala livsbetingelser. Vill man ha en annan slags anpassning blir man även tvungen att söka en annan utväg ur den svåra konflikt, familjen nu råkat in i. Man blir tvungen att söka påverka motivspelet genom ett socialpolitiskt reformarbete, som griper djupt nog att möjliggöra en familjesociologisk reorganisation. En kollektivisering av barnuppfostran är på detta sätt från många olika synpunkter samlingslinjen: av psykologiska skäl, av pedagogiska skäl, av familjeorganisatoriska skäl samt icke minst av de befolkningspolitiska och socialekonomiska skäl, som ställa det önskligt att nå en mer samhällelig fördelning av barnförsörjningskostnaderna.

Den nya familjen

Det är ingen anledning att söka dölja det faktum, att en fortsatt kollektivisering av barnuppfödning och barnuppfostran innebär en genomgripande förändring av familjelivets hela grundval. Men familjen just nu är blott en dålig kompromiss mellan en stabil förkapitalistisk tradition och den nya tidens förändrade betingelser. Den är, som alla känna, en familj i upplösning och är såsom sådan icke värd alltför ömhänt skonsamhet utan kräver tvärtom en radikal operation, om dess liv och fortsatta utvecklingsmöjligheter icke skola vedervågas. Den innefattar starka moment av spänning och intresseklyvning - ting som vi endast med svårighet kunna låtsas vara okunniga om, blott därför att de i det längsta förtigas och bortljugas både genom folks naturliga slutenhet i fråga om sitt eget intimaste liv och genom en viss litterär romanticism, som alltjämt mer än sociala studier får färga vår verklighetsuppfattning.

Alla erfarna människor misstänka således, att flertalet 1800-talsäktenskap voro olyckliga. Olyckliga äktenskap stå rentav såsom typiska för detta övergångssekel. Förr hörde man betydligt mindre av olyckliga äktenskap. Till någon del berodde det sannolikt på en starkare personlig förtegenhet men huvudsakligen väl dock på att familjerna faktiskt voro mera harmoniskt uppbyggda och anpassade.

Men nu: hur förhåller det sig egentligen med familjelyckan i det genomsnittliga svenska arbetarhemmet? Eller tag dess standardbildande mönster: borgarhemmet. Tag t. o. m. borgar-hemmet under dess senaste glanstid, från seklets mitt och fram emot världskriget - under den tid alltså, då ännu alla slags traditioner voro mera levande, värdeskalorna fasta och dessutom barnkullarna skapligt stora; detta borgarhem, som så fridfullt skyltar i tidens viktorianska puritanism men vars väl hemlighållna verklighet så elakt satiriserats i sekelslutets Giftaslitteratur. Det vore en lockande uppgift för en psykologiskt orienterad sociolog att genom kritiskt analyserade och kontrollerade enquêter ordentligt studera denna sak innan själva undersökningsobjektet, förkrigsgenerationen, dör ut och vi definitivt bli hänvisade till den sociala historieforskningens på ett sådant område nödvändigtvis klumpiga och ytliga metoder. Vilken roll spelade grälet om hushållspengarna? Vad tyckte och tänkte kvinnorna? Hur pass avsevärda intresseslitningar förorsakades av könsumgänget? Hur trivdes barnen?

Denna just förgångna epoks familjetyp ha vi här sett som ett övergångsfenomen och just därigenom kunnat förklara desorganisationen och disharmonien. Familjen håller nu på att löpa in i en ny utvecklingsfas, och i många hänseenden uppstår då en något bättre anpassningsform. Det moderna äktenskapet skulle rentav kunna tänkas vara allmänt lyckligare redan av det skälet, att det likväl i mycket högre grad bygger på kamratlighetens grundval, än vad den nu åldrande generationen någonsin kunde åstadkomma på grund av den bristande öppenhet och vilja till renhårighet, som tyvärr åtföljde den borgerliga epokens romanticism. Men ändock är denna moderna familj, Familjens framtidsärskilt från barnens synpunkt, ingenting annat än en dålig kompromiss mellan gammalt och nytt. Vidare är hela situationen fullkomligt labil - äktenskapens tendens till allt kortare varaktighet bådar bland annat därom, likaså den mot snabb avfolkning tenderande födelsebegränsningen.

Men om vi objektivt studera de djupare sociologiska sammanhangen, om vi modigt bejaka de organiserande tendenserna, som också ligga i denna utvecklings linje, och om vi så an-spänna vår socialpolitiska reformvilja, behöva vi icke se denna familj gå mot en definitiv upplösning och sterilitet. Vår strävan måste vara att nå fram till en ny, förändrad jämvikt inom den samhälleliga grundcell, varinom människornas väsentligaste sociala förbindelser skola rymmas. Denna nya familj måste bland annat vara så uppbyggd, att den icke för sin ekonomiska välfärds skull och för hustruns frihet drives fram emot allt fullständigare barnlöshet.

Inom denna nya familj skall - liksom i den gamla patriarkaliska - hustrun stå vid mannens sida såsom kamrat även i det produktiva arbetet, och barnens rätt till en för deras framtida liv ändamålsenligt fostrande existens skall ånyo vara tryggad. Under arbetstiden, de sju-åtta timmarna mittpå dagen, skall i anpassning till det industrialiserade samhällets vidgade arbetsfördelning familjen vara splittrad: de vuxna arbetande människorna måste vara på sina arbetsplatser; barnen leka, äta, sova och gå i skola på sitt håll. Gemensam bostad, gemensam fritid samt det svårgripbara, subtila personliga förhållandet - det tro vi är konstituerande för familjen, och det kommer att bestå. Privat hushållsdrift, individualistisk föräldramyndighet, hustruns instängda livsinriktning däremot icke. Det måste bortnötas genom den sociala utvecklingen i den grad, som familjens livsanpassning kräver.

För många av sina viktigaste funktioner skall familjen då bero av samhället, det större folkhushållet. Även detta drag är egentligen en principiell nyhet blott i förhållande till övergångsskedets rotlösa, isolerade familj. Den gamla patriarkaliska. familjen var fast förbunden ursprungligen med ätten men sedan med grannfamiljerna, byn, bygden. Den var en integrerande del i ett större helt, och gemenskapen visade sig även i viss produktiv arbetsfördelning och i viss fördelning av plikter och rättigheter mellan familjerna. Det var egentligen först skiftesrörelsen som bröt denna större familj över familjerna genom att splittra byalagen. De enskilda hemmanens ägor samlades individuellt, varvid gårdarna måste placeras ut. Tvånget till samordning i arbetet bortföll och bygatan var ej längre det sociala forum, den tidigare alltid varit. Allmänningarna realiserades; i alla händelser undandrogs mer och mer deras utnyttjande från den by- eller bygdekommunism, som tidigare förhärskat. Samtidigt bröt industrialiseringen och penninghushållningen in. Det skall här icke förnekas, att detta allt på sin tid var tekniskt betingade och därför nödvändiga framsteg i utvecklingens linje. Men dessa förändringar hade ödeläggande verkningar för det gamla bondesamhällets gemensamhetsliv. Det var då som den egenartade form av ytterligt driven bondeindividualism växte fram, vilken vi nu ha att kämpa emot då det gäller att organisera jordbrukarna ekonomiskt. Äldre är inte heller denna art av egocentriskt trångsinne, som nu ofta går och gäller för ett uråldrigt bondekarakteristikum. Bondeindividualismen i denna form är helt enkelt ett övergångsresultat av de gamla samfälligheternas upplösning. Och i landsändar med en seg bondekultur har upplösningen ännu icke fullbordats. I jordbrukarungdomens nya organisationer håller den faktiskt på att åter övervinnas.

Den slags socialpolitik, vi här behandlat, innebär djupast sett blott ett återförande av övergångsskedets socialt isolerade familj till förnyad social gemenskap - låt vara inom ett av den industriella arbetsfördelningen utvidgat samhälle. I denna det dynamiska övergångsskedets ideologiska förvirring står då konservatismen såsom vår motståndare. Konservatismen är nu Konservatismen är individualistiskindividualistisk. Det samhälle den söker bevara är upplösningens. Därvid blir radikalismen samhällsbevarande och samhällsuppbyggande. Konservatismen blir liberal, radikalismen social.

Vid bedömandet av denna moderna paradox - den individualistiska och liberala konservatismen - får man inte glömma, att hela den liberalistiska ideologien är en intressestyrd rationalisering av en inställning, som präglat den sociala utvecklingen blott under en historiskt sett mycket kort genombrottsperiod. Den avspeglar de krafter, som förde till upplösning av det gamla stationära ståndssamhället. Efter att i långa tider och i vårt land ända in på 1800-talet ha levat ett litterärt intressant men sociologiskt fullkomligt betydelselöst liv inom vissa ytterligt intellektualiserade, socialt anormala kretsar där individens rätt och frihet dyrkades, sjönk denna egocentriskt individualistiska inställning under industrialiseringen ned i allt bredare samhällslager, grep till och med i viss utsträckning arbetarklassen och bondeklassen. Framför allt stadskulturen och borgerligheten genomsyrades intill hjärterötterna.

Det är här platsen att erinra om att historien dock aldrig sett ett samhällstillstånd i jämvikt och harmoni, som icke varit grundat på fasta värdeskalor inom en kollektivistisk psykologi. Den till allmän kulturkris stegrade sociala spänningen i vår tid är i sista hand ett uttryck för den alltjämt oförsonade brytningen mellan å ena sidan människornas av industrialiseringen framdrivna individualistiska psykologi från genombrotts-och upplösningsskedet och å andra sidan det ävenledes genom industrialiseringen skapade ökade behovet av social organisation och samverkan inom förstorade sociala enheter. Industrialiseringen har sprängt de gamla enheterna: bygd, släkt, familj; har ställt de enskilda människorna ensammare i samhället; har drivit dem till stegrad individualism i deras socialmoraliska inställning. Sprängningen har skett genom den ökade funktionsdelningen, vilken emellertid från andra sidan sedd blott betytt en utvidgad ram för den alltjämt lika nödvändiga produktionsgemenskapen. Utvecklingen har därför ställt människorna inför det hårdast tänkbara prov på förmåga av samverkan och helhetsinordning just i det läge då de mindre enheterna för socialt liv sprängts och människorna därigenom förlorat i kollektivistisk livsinställning. Det är denna väldiga konflikt som präglar alla våra problem från de världspolitiska till de personliga.

Denna spänning kan icke förbliva. Och skall utvecklingen icke utmynna i kaos och undergång, är det de kollektivistiska ansatserna som trots allt ånyo måste segra. 1800-talet kan blott få beteckna ett övergångsskede. Tekniken kan icke få bli vår olycka; den måste få bli underlaget för en stegring av våra livsmöjligheter. Men det är ett tecken på hur djupt den socialmoraliska upplösningen gått, då vi ha att söka avveckla denna konflikt i kamp mot en mycket stark konservatism, helt fången i individualistiska värderingar och i en oreflekterad, men därför blott desto envisare fasa för social organisation - en individualistisk konservatism, som dessvärre åsiktsmässigt har djupa rötter även i de politiskt radikala partierna Individualismen och liberalismen må ha varit historiskt nödvändiga, må ha betecknat ett led i en utvecklingsriktig samhällsanpassning för hundra år sedan. I nuvarande läge tveka vi icke att stämpla den - var den än möter - såsom farligt asocial, såsom en broms på utvecklingen i stället för en dess drivkraft.

Den förändring av familjeinstitutionen och av människornas inställning till denna institution, som tar sig uttryck i en mot fullständig barnlöshet tenderande födelsebegränsning, tillhör således ett helt komplex av sociologiska fenomen, vilka alla ytterst ha sin orsak i de genomgripande rubbningar, som landets industrialisering i sitt genombrottsskede inneburit och innebär. Den desorganisation och felanpassning, vari den gamla familjens upplösning består, kan botas, men endast genom djupgripande socialpolitiska reformer vilkas art vi sökt studera i denna bok. Blott som en beståndsdel av detta större Åsiktskrisen i befolkningsfrågansociologiska, reorganisatoriska problem om familjens framtida gestaltning inom det sociala livet kan det befolkningspolitiska problemet angripas.

Om därför de, vilka se en våda i den sjunkande fruktsamheten, ärligt tänka igenom de sociala sammanhangen och resolut ta konsekvenserna genom att gå in för en barnavårdande socialpolitik på bred front, då möta de förvisso många andra tendenser i tiden, som även styra hän mot en i samma riktning utvidgad socialpolitik. Den idépolitiska optimisten skulle rentav kunna tänka sig en ganska enhetlig nationell ideologi inom befolknings- och socialpolitiken, där de, som redan förut ivrat för socialpolitik, komma från radikalt håll och de, som med nationellt patos ivrat för befolkningstalens uppehållande, komma från konservativt.

Detta vore emellertid sannolikt en ogrundad förhoppning: de ekonomiska intressena äro för starka; i sista hand styra de det politiska ställningstagandet. Vad som kommer att ske - och redan håller på att ske - blir tvärtom, att de konservativt inställdas befolkningspolitiska intresse kommer att mattas inför de socialpolitiska konsekvenserna, medan däremot de radikalas kommer att stiga.

För socialisternas del betyder detta på intet sätt en principiell omvändelse. Genom mer än ett århundrade ha socialismens förkämpar befunnit sig i oavbruten strid med de liberala befolkningsteorierna: först mot den gammalliberala malthusianismens cyniska eländespessimism och därefter mot den nyliberala nymalthusianismens ensidiga preventivmedelsoptimism. För de konservativa blir det betydligt svårare att gå i motsatt riktning och att inför de socialpolitiska kostnadskonsekvenserna ge avkall på sitt gamla intresse för befolkningstalens uppehållande. Det skorrar fortfarande i de mera uppriktiga konservativa fosterlandsvännernas öron, när vissa av deras åsiktsrepresentanter - som ju redan händer - börja uttala sig gillande om emigration och minskad barnavel. I närvarande läge i fråga om fruktsamhet och sannolik befolkningsutveckling framträder nämligen därigenom den individualistiska konservatismens samhällsupplösande klassegoism alltför i ögonen fallande.

Flertalet konservativa komma i denna konflikt mellan traditionella ideal och ekonomiska intressen med all sannolikhet att reagera så, att de söka rikta blicken bort från befolkningsfrågan. Det är då alla radikala ha att ständigt på nytt föra fram denna fråga, visa de nödvändiga socialpolitiska, fördelningspolitiska och produktionspolitiska konsekvenserna av en omsorg om den svenska befolkningsstockens vidmakthållande och så tvinga dem att välja. Välja de då att ställa sig avvisande, veta vi vad vi tänka om dem och deras fosterländskhet. Och bland sin egen ungdom skola de bevittna massavfall. Den liberala konservatismen är därför förlorad: den dömes framför allt genom sitt svar på befolkningsfrågan.

Någon "nationell samling" i befolkningsfrågan komma vi därför näppeligen att se: det kommer att stå strid på alla punkter. Vad som emellertid kommer att inträffa - såsom en följd av den faktiska utvecklingen och en vaknande insikt om dennas innebörd - är likväl med tämligen stor visshet att de politiska krafterna få en förändrad huvudinriktning till befolkningsfrågan och socialpolitiken. Det som då ägt rum är blott en av dessa mera väsentliga förflyttningar av de kämpande åsikternas tyngdpunkt, vilka tid efter annan inträffa under historiens gång.

Man bör alltså vid bedömandet av den framtida åsiktsutvecklingen inom socialpolitiken icke glömma befolkningsfrågan, där vi nu befinna oss i ett sannolikt mycket kortvarigt tillstånd av åsiktslöshet. Man har nämligen icke riktigt vant sig vid det förändrade sakläget än, inte riktigt upptäckt vad det är som håller på att ske med familjen och med folket.

Hela den nödvändiga utvidgningen av socialpolitiken, den samhälleliga fördelningen av familjeansvaret, skulle naturligtvis kunna äga rum under långt mindre motstånd, såvida vi inte Konflikten mellan tradition och tidskravalla sutte så fast i just dessa individualistiska tänkesätt från industrialismens genombrottsperiod. En friare, snabbare och mer friktionsfri social anpassning hejdas av denna belastning som 1800-talstraditionen, litteraturen och skolan tyngt oss med. Utvecklingen hämmas ej blott - och ej ens huvudsakligen - genom det motstånd, som reses av det fåtaliga socialskikt av besittande, vilka ha ett ekonomiskt intresse i att hindra den. De ha dessvärre starka bundsförvanter i vårt eget ofrivilliga, traditionsberoende.

En förändring av nästa generation härutinnan är dock det enda, vari alla strävanden till mera djupgående sociala omgestaltningar måste söka sin grundläggning. Därför ligger uppfostringsproblemet på botten. Förhoppningen står till de unga. Den redan uppvuxna generationen är oftast hopplös: den är och blir i stort sett som den redan är. I denna generation synas vi ännu inte mera allmänt vara mogna för ett ansvarigt tänkande efter klart sociala linjer. Samarbetstanken är oss för främmande. Men i befolkningsfrågan liksom i alla de andra ekonomiska och kulturpolitiska problemen gäller det just att bryta ned den asociala individualismen från den industriella övergångstiden.

Det kommer att ta lång tid, men förändringen är nödvändig. Den ligger helt i linje med den faktiskt skeende sociala utvecklingen: till slut tvingar den sig igenom av egen kraft. Det tragiska är bara, att under tiden konflikten mellan det efterhängsna traditionsarvet och den aktuella livssituationen tillätes växa ut till en sådan personlig och social disharmoni.