Kristin Lavransdotter/Husfrun/Erlend Nikulausson/Kapitel 5
| ← Kapitel IV |
|
Kapitel VI → |
V
Kristin gick till kungsgården nästa kväll, strax hon kommit till staden. Var i denna gården ha de gjort av Erlend? tänkte hon och såg sig omkring på de många stenhusen. Hon tyckte sig tänka mer på hur Erlend månde ha det, än på vad hon skulle få veta. Men det sades henne att fogden var borta ur staden.
Hennes ögon svedo efter den långa båtfärden i solglittret, och mjölken sprängde på i hennes överfyllda bröst. När tjänstefolket, som låg i stugan, hade somnat, steg hon upp och gick av och an på golvet hela natten.
Nästa dag sände hon Haldor, sin egen sven, till kungsgården. Han kom hem förfärad och olycklig — Ulv Haldorsson, hans farbror, hade tagits till fånga ute på fjorden, då han försökte komma över till klostret på holmen. Slottsfogden hade ännu icke återkommit.
Denna underrättelse skrämde också Kristin förfärligt. Ulv hade ej bott på Husaby sista året, utan setat som sysslomannens ombud, för det mesta på Skjoldvirkstad, som han nu ägde större delen av. Vad kunde detta vara för en sak, som så många män tycktes inblandade i? Hon kunde inte värja sig för den största ängslan, sjuk och utvakad som hon var.
Tredje dagens morgon var herr Bård ännu icke hemkommen. Och ett bud, som Kristin försökt få sända till sin man, kom inte fram. Hon tänkte på att söka upp Gunnulv i klostret, men orkade inte. Hon gick och gick kring golvet därhemma i stugan, med halvslutna, brännande ögon. Ibland var det som om hon gick i halvsömn, men bara hon lade sig ned, kommo ångesten och smärtorna över henne, så att hon måste upp igen, klarvaken, och vandra för att kunna härda ut.
Strax efter nonan kom Gunnulv Nikulausson in till henne. Kristin gick hastigt fram till munken:
»Har du sett Erlend — Gunnulv, vad är det de skylla honom för —?»
»Det är tunga tidender, Kristin. Nej, de vilja ej låta någon människa komma in till Erlend — allraminst oss klosterfolk. De tro att abboten Olav haft kännedom om hans förehavande. Penningarna har han lånat där, men bröderna svära på att de icke visste om vad han skulle nyttja dem till, när de hängde konventets sigill därvid. Och herr Olav vägrar att redogöra för någonting —»
»Ja, men vad är det — är det hertiginnan, som har lockat Erlend till detta —?»
Gunnulv svarade:
»Det tyckes snarare som om de måst nödga henne hårt, innan hon gick med. Det brevet, som — någon — sett koncept till, som Erlend och hans vänner sänt henne nu i vår, få de nog ej sina fingrar i, såvida de ej lyckas tvinga fru Ingeborg att lämna det från sig. Och de ha intet koncept funnit. Men efter det svarsbrevet och herr Åge Laurisens brev, som de togo från Borgar Trondsson i Veöy, så synes det visst nog att hon har fått en slik skrivelse från Erlend och de män, som förbundit sig att gå med honom i detta anslag. Det tyckes klart att hon länge varit rädd för att sända junker Håkon till Norge — men att de framhållit för henne att vad utgång än saken fick, så kunde kung Magnus omöjligt göra barnet något — det var ju hans bror. Vann icke Håkon Knutsson kungadömet i Norge, så var hans ställning icke mycket annorlunda än förut — men dessa män voro villiga att våga liv och gods för att få honom lyftad i konungasätet.»
Länge satt Kristin alldeles tyst.
»Jag förstår. Det gäller större ting detta, än det, som var mellan herr Erling eller Haftorssönerna och kungen.»
»Ja», sade Gunnulv dämpat. »Det skulle heta att Haftor Olavsson och Erlend seglade till Björgvin. Men det var Kallundborg, som färden gällde, och de skulle föra junker Håkon sig till Norge, nu medan kung Magnus är utomlands och friar —»
Litet efteråt sade munken som förut:
»Det är väl — snart hundra år nu, sedan någon norsk storman vågade slikt, försöka vräka ned den som var kung efter arvtalet och sätta upp en motkonung —»
Kristin satt och stirrade rätt framför sig, Gunnulv kunde inte hennes ansikte:
»Ja. De sista männen som vågade det spelet voro Erlends och dina ättefäder. — Den gången stodo också de framfarna fäderna mina av Gjeslingätten på kung Skules sida», sade hon tankfullt strax efteråt.
Hon mötte Gunnulvs forskande blick, och hon brast ut, het och häftig:
»Jag är blott en enfaldig kvinna, Gunnulv — föga gav jag akt på det, när min husbonde talade med andra män om slika saker — ovillig var jag att lyssna, när han ville tala med mig därom — Gud hjälpe mig, jag hade ej förstånd till att fatta så viktiga ämnen. Men så oförståndig kvinna jag än är, utan vett för annat än mitt husfrudöme och barnafostran — också jag vet att rätten hade alltför lång väg att fara, innan någon sak hann fram till denna kungen och hem igen till bygderna, jag också har förstått att allmogen här i landet haft mindre trevnad och vanskligare villkor nu än då jag var barn och salig kung Håkon var vår överherre. Min husbonde» — hon andades häftigt och flämtade några gånger, »min husbonde hade tagit upp en sak, som var så stor att ingen av de andra hövdingarna i detta land vågat lyfta den, det förstår jag nu —»
»Det hade han.» Munken tryckte händerna i varandra, hans röst blev bara en viskning. »Så stor sak att det tör tyckas mången illa att han själv skulle vålla dess vanlycka — på slikt sätt —»
Kristin skrek till och for upp. Då hon rörde sig så våldsamt, drev smärtan i brösten och armarna svetten ut över hela hennes kropp. Vild och feberyr vände hon sig mot den andre och ropade högt:
»Icke vållade Erlend det — det var så skickat — hans olycka var det —»
Hon kastade sig framstupa på knä med händerna stödda mot bänken och lyfte det rödflammiga, förtvivlade ansiktet mot munken:
»Du och jag, Gunnulv, du hans bror och jag, hans hustru i tretton år, vi borde icke lasta Erlend, nu då han är en arm, fången man, i livsfara kanhända —»
Gunnulvs ansikte skälvde. Han såg ned på den knäböjande kvinnan:
»Gud löne dig, Kristin, att du kan ta detta så!» Åter vred han de tärda händerna i varandra. »Gud — Gud unne Erlend liv och slika villkor, att han kan löna din trofasthet! Gud vände detta onda från dig och dina barn, Kristin —!»
»Tala icke så!» Hon reste sig, så att hon stod upprätt på knä, såg upp i mannens ansikte: »Det har icke varit till godo för oss, Gunnulv, när du tagit dig av mina och Erlends saker. Ingen har dömt honom så hårt som du — hans bror och Guds tjänare!»
»Aldrig har jag velat döma Erlend hårdare än — än jag måste.» Det vita ansiktet hade blivit ännu vitare. »Ingen på jorden har jag kärare än min bror. Det var väl därför — det sved i mig som om det var mina egna synder, dem jag skulle böta för själv, när Erlend handlade illa mot dig. Så är det Husaby — Erlend ensam skulle uppehålla den ätten, som också är min. Jag gav större delen också av mitt farsarv i hans händer. Dina söner äro de män, som stå mig närmast genom blodsband —»
»Erlend har icke handlat illa mot mig! Icke var jag bättre än han! Varför talar du så till mig, Gunnulv — aldrig var du min skriftefar. Sira Eiliv lastade icke min husbonde inför mig — han näpste mig för mina synder, när jag klagade mina vanskligheter för honom. Han var bättre präst än du — och honom är det Gud satt över mig, att jag skall höra på honom — och han har aldrig talat om att jag led någon orätt. Jag vill höra på honom!»
Gunnulv hade rest sig, när hon gjorde det. Blek och uppskakad mumlade han:
»Sant säger du. Sira Eiliv skall du lyssna till —»
Han vände sig om för att gå, då tog hon häftigt hans hand:
»Nej, gå icke från mig så! Jag minns, Gunnulv — jag minns att jag gästade dig här i denna gården, då den var din; du var god mot mig. Jag minns första gången jag mötte dig — jag var stadd i ångest och nöd, jag minns du talade till mig för att ursäkta Erlend — du kunde icke veta — Du bad och bad för mitt liv och mitt barns. Jag vet, att du ville oss väl, du hade Erlend kär —
Åh, tala ej hårt om Erlend, Gunnulv — vem av oss är ren inför Gud? Min far fick honom kär, våra barn älska sin far. Kom i håg att han fann mig svag och lätt att locka, och han förde mig hem till goda och hederliga villkor. Åh ja, det är fagert på Husaby — sista kvällen, innan jag for hemifrån, var det så fagert, solbärgningen var så skön den kvällen. Vi ha levat mången god dag där, Erlend och jag. — Ehur det går, ehur det går, så är han min husbonde, som jag älskar —»
Gunnulv stödde sig med båda händerna på staven, som han alltid begagnade, när han gick ut ur sitt kloster.
»Kristin —. Bygg ej på solfallsfägring och på den — älskog — som du minnes, nu då du fruktar för hans liv.
Jag minns, medan jag var ung — endast subdjäkne — Gudborg, som Alf på Uvåsen fick, hon tjänade då på Siheim; hon blev skylld för att ha stulit en gullring. Det blev uppdagat att hon var oskyldig, men skammen och skräcken hade skakat henne så att fienden fick makt med henne; hon gick ned till sjön och ville kasta sig i. Det vittnade hon sedan ofta för oss att då syntes världen henne så fagert gyllenröd, och vattnet lyste och kändes så ljumt och skönt, men när hon stod i det till midjan, kom hon att nämna Jesu namn och göra korstecknet — och då blev all världen grå och vattnet kallt, och hon såg vart hon ärnat fara hädan —»
»Då vill jag icke nämna dety — Kristin talade med låg röst, hon stod stel och rak i ryggen — »trodde jag det att jag då skulle bli frestad att svika min herre när han är i nöd — Men jag tänker icke att Kristi namn, utan snarare fiendens kunde vålla det.
»Jag menade icke det, jag menade — Gud styrke dig, Kristin, att du må mäkta detta, att bära din husbondes felsteg med ett kärleksfullt sinne —»
»Du ser, att jag gör det», hade hustrun som förut.
Gunnulv vände sig från henne, vit och darrande. Han strök sig över ansiktet:
»Jag vill gå hem. Jag kan lättare — hemma kan jag lättare samla mig — till att göra vad jag förmår för Erlend och dig. Gud — Gud och alla heliga män må bärga min bror till liv och salighet. Åh, Kristin — tro icke att jag ej har min bror kär —»
Men sedan han gått, tyckte Kristin, att nu hade allt blivit värre. Hon ville ej ha tjänstfolket inne, utan gick och gick och vred sina händer och jämrade sig sakta. Det var redan sent på kvällen, då folk red in på tunet. Strax efter öppnades dörren, en stor, tjock man i reskappa skymtade fram i halvdagern därborta, kom fram till henne med klingande sporrar och släpande svärd. När hon kände igen Simon Andresson, brast hon ut i högljudda snyftningar och skyndade emot honom med utbredda armar, men hon skrek till av smärta, när han tryckte henne intill sig.
Simon släppte henne. Hon blev stående med händerna på hans axlar och pannan lutad mot hans bröst, hjälplöst snyftande. Han tog lätt om hennes höfter:
»I Guds namn, Kristin!» Det var som räddning redan i hans lugna, varma röst, i den levande manslukten av honom — svett, landsvägsdamm, häst och läderplagg. »I Guds namn, det är alltför tidigt att mista mod och hopp ännu — Det månde väl finnas någon råd, kan du veta —»
Om en stund hade hon fattat sig så pass att hon kunde be honom ursäkta. Hon var alldeles eländig av det att hon hade nödgats ta det yngsta barnet från bröstet så brådstörtat.
Simon fick reda på hur hon haft det dessa tre dygn. Han ropade på hennes tärna och frågade häftigt om det då icke fanns ett kvinnfolk här i gården som hade vett nog att begripa, vad som fattades husfrun. Men tärnan var en oerfaren ungmö, och Erlends gårdskarl var en änkeman med två ogifta döttrar. Simon skickade en karl ut i staden efter en läkekvinna, men bad Kristin gå till sängs. När hon fått litet lindring, skulle han komma in och tala med henne.
Medan de väntade på läkekvinnan, fingo han och hans sven mat i storstugan. Under tiden samtalade han med henne, som klädde av sig inne i kammaren. Ja, han hade ridit norrut så snart han fick höra vad som hänt på Sundbu — han hit och Ramborg dit för att vara hos Ivars och Borgars hustrur. Ivar hade de fört till kastellet vid Mjösen, men Håvard läto de vara på fri fot, dock hade han måst lova att stanna i bygden. Det sades, att Borgar och Guttorm skulle ha lyckats fly — Jon från Laugarbru hade ridit ut till Raumsdal för att fråga efter underrättelser och skulle sända bud hit. Simon hade varit på Husaby i middags, men han hade ej stannat länge. Pojkarna hade det bra, men Nåkkve och Björgulv hade tiggt och bett att få följa med honom hit.
Kristin hade återfått lugn och mod, när Simon sent om kvällen satt på sängkanten inne hos henne. Hon låg i den välgörande mattighet som kommer efter svåra smärtor och såg på svågerns tunga, solbrända ansikte med de små fasta ögonen. Det var ett stort stöd att han kommit. Simon blev nog mycket allvarlig, när han hörde närmare om saken, men han talade dock förtröstansfullt.
Kristin låg och såg på älghudsbältet kring hans dryga midja. Det stora platta spännet av koppar med tunn silverbeläggning, utan annan utsirning än ett genombrutet A och M, som betydde Ave Maria, den långa dolken med de förgyllda silverbeslagen och stora bergkristaller på skaftet, den tarvliga lilla matkniven med sprucket hornskaft, lagat med mässingstråd — allt detta hade hört till hennes fars vardagsutrustning, sen hon var barn. Hon mindes när Simon fick det — nära före sin död hade fadern velat ge Simon sitt förgyllda praktbälte och silver till så många fler plattor att det kunde passa mågen. Men Simon bad att få detta — och då Lavrans sade att nu lurade han sig själv på bytet, menade Simon att dolken var dock en dyrgrip. »Ja, och så kniven», sade Ragnfrid och log litet, och männen skrattade och sade ja, kniven, ja! Om den kniven hade fadern och modern haft så många tvister; Ragnfrid förargade sig dagligdags över att se den fula, dåliga kniven vid mannens bälte. Men Lavrans svor på att hon skulle aldrig lyckas skilja honom och den från varandra. » Aldrig har jag då dragit den mot dig, Ragnfrid — och det är en så präktig kniv som någon i Norges land till att hugga i smör med — när den är varm!»
Hon bad att få se på den, låg en stund och höll den i sina händer.
»Denna kniven skulle jag önska jag ägde», sade hon sakta och bedjande.
»Ja, det tror jag nog — jag är glad att jag äger den, jag vill icke sälja den för tjugu mark.» Han grep leende om hennes handled och tog tillbaka kniven. Simon var alltid så behagligt lagom varm och torr om de små fylliga händerna.
Strax efteråt sade han godnatt, tog ljuset och gick in i stugan. Hon hörde att han knäböjde framför korset därinne, steg upp, släppte stövlarna i golvet — en liten stund därefter lade han sig tungt i sängen vid nordväggen. Så sjönk Kristin ned i en bottenlöst djup och ljuvlig sömn.
Hon vaknade först långt fram på nästa dag. Simon Andresson
hade gått ut för många timmar sedan, och husfolket skulle be
henne från honom att hon höll sig stilla hemma i gården.
Han kom ej tillbaka förrän fram mot non och sade genast:
»Jag har hälsningar till dig från Erlend, Kristin — jag fick tala med honom.»
Han såg hur ung hon blev i ansiktet, mjuk och ångestfullt öm. Så tog han hennes hand i sin, medan han redogjorde. Mycket hade icke han och Erlend kunnat säga varandra, ty den mannen som fört Simon upp till fången hade stannat inne hela tiden. Olav lagman hade skaffat Simon detta samtal, för det svågerskaps skull som varit mellan dem, då Halfrid levde. Erlend sände ömma hälsningar till henne och barnen, han hade frågat mycket efter dem alla, men mest efter Gaute. Simon ansåg att om några dagar skulle nog Kristin få tillstånd att träffa sin man. Erlend hade förefallit lugn och väl till mods.
»Hade jag gått ut med dig i dag, så hade också jag sett honom nu», sade hustrun sakta.
Simon sade nej, det var för att han kommit ensam. »Det kan dock bli lättare för dig på många vis, Kristin, att komma fram, när en man går före dig.»
Erlend satt i ett rum i östra tornet ut mot älven — en av herrekamrarna, om den också var liten. Ulv Haldorsson sades sitta i mörkstugan, Haftor i en annan kammare.
Varsamt och prövande, medan han spejade efter hur mycket hon förmådde bära, omtalade Simon, vad han kunnat få reda på i staden. Då han märkte att hon själv till fullo förstod det, dolde han ej att också han ansåg att det var en farlig sak. Men alla som han talat med sade att Erlend omöjligt kunde ha vågat planlägga ett dylikt företag och låta det gå så långt som han gjort, utan att han visste sig säker om att han hade en stor del av riddarna och herrarna bakom sig. Men då de missnöjda stormännens fylking var så djup, så var det icke antagligt att kungen skulle våga gå bröstgänges tillväga mot deras hövding, utan han måste låta Erlend få förlikning med honom på något vis.
Kristin frågade lågmält:
»Var står Erling Vidkunsson i denna sak?»
»Det har jag förstått att mången man ville giva något för att veta», sade Simon.
Han sade det icke till Kristin, och han hade icke sagt det till de män som han talat med om detta — men honom syntes det föga troligt att det bakom Erlend skulle stå någon större skara män som förbundit sig att våga liv och gods för en så farlig sak; de skulle näppeligen ha valt honom till hövding — att Erlend var opålitlig, visste ju alla hans jämlikar. Det var sant att han var fru Ingeborgs och kungsämnets frände; han hade åtnjutit någon makt och ett visst anseende under senare år, han var ej så oprövad i krig som de flesta av hans jämnåriga, och han hade ord om sig att kunna vinna och anföra ledungsmän — och ehuru han så många gånger ställt sig oklokt, så kunde han dock lägga sina ord väl och förståndigt, så att det låg nära till hands att tro att han nu sent omsider blivit vis av skadan. Simon tänkte att antagligen fanns det de som vetat om Erlends förehavande och knuffat fram honom, men det skulle förundra honom om de bundit sig så fast att de icke kunde dra sig undan nu och låta Erlend bli stående med blottad rygg.
Simon trodde sig ha förstått att Erlend själv icke väntade sig annat, och han tycktes beredd att få böta dyrt för sitt vågspel. »När ko ligger i kärr, får den ta i vid rumpan som är ägare», sade han och skrattade litet. Eljes hade ju Erlend icke kunnat säga mycket i tredje mans närvaro.
Simon undrade själv över att återseendet med svågern hade upprört honom så. Men den lilla trånga tornkammaren där Erlend bad honom sitta ned på sängen — den gick från vägg till vägg och fyllde halva rummet — Erlends raka, smärta gestalt, sådan han stod vid den lilla ljusöppningen i muren — Erlend alldeles orädd, klarögd, plågad varken av fruktan eller hopp — det var en frisk, kylig, manlig karl, nu då allt kvalm, all spindelväv av älskogskättja och kvinnopjoller hade blåst av honom. Ehuru det dock var kvinnor och älskog som bragt honom dit, med alla hans djärva planer omintetgjorda redan innan han fått sätta dem i verket. Men det tycktes Erlend själv ej tänka på. Han stod där som en man som vågat det dristigaste spel och förlorat och visste att bära nederlaget manligt och värdigt.
Och hans förvånade och glada tacksamhet, när han fick se svågern, klädde honom väl. Simon hade då sagt:
»Minns du ej, svåger, den natt då vi vakade tillsammans hos vår svärfar. Vi räckte varandra handen, och Lavrans lade sin ovanpå — vi lovade varandra och honom att vi alltid skulle stå samman som bröder.»
»Ja.» Erlends ansikte lyste av leendet. »Ja, Lavrans tänkte visst icke att du någonsin skulle tarva min hjälp.»
»Det var ju rimligast», sade Simon orubblig, »att han menade att du i dina villkor kunde bli ett stöd för mig, och ej att du skulle tarva hjälp av mig.»
Erlend log som förut: »Lavrans var en klok man, Simon. Och så underligt det månde låta — jag vet att han höll mig kär!»
Simon tänkte, ja, det skulle Gud veta, att det var underligt, men han själv — trots allt han visste om Erlend och trots allt den andre gjort honom — han kunde ej värja sig för att nu känna något liknande en brors ömhet för Kristins make. Då frågade Erlend efter henne.
Simon talade om hurudan han funnit henne, sjuk och full av ångest för mannen. Olav Hermansson hade lovat utverka att hon skulle få besöka honom, så snart herr Bård kommit hem.
»Icke innan hon är frisk!» bad Erlend fort och ängsligt. Den underligt flickaktiga rodnaden for över hans bruna, orakade ansikte. »Det är det enda jag fruktar, Simon — att jag icke skall kunna bära det väl, när jag återser henne!
Men strax efter sade han lugnt som förut:
»Jag vet du kommer att stå trofast vid hennes sida, om hon blir änka i år. Fattiga bli de dock icke, hon och barnen, med det arv hon har efter Lavrans. Och då har hon dig i närheten, om hon bor på Jörundgård.»
Dagen efter nativitas Mariæ[1] kom drotsen, herr Ivar
Ogmundsson, till Nidaros. Det tillsattes en nämnd av tolv av kungens
handgångna män nordanfjälls ifrån, som skulle döma i Erlend
Nikulaussons sak. Herr Finn Ogmundsson, drotsens bror, hade blivit utsedd
att föra talan mot honom.
Under sommarens lopp hade emellertid den händelsen inträffat att Haftor Olavsson av Godö dödat sig själv med den lilla dolk, som varje fånge fått behålla för att skära maten med. Inspärrningen sades ha tagit så på Haftor att han icke haft förståndets fulla bruk. Erlend sade till Simon, när han hörde det, att nu behövde han då inte vara rädd för Haftors mun. Men han var dock mycket uppskakad.
Småningom hade det blivit så att vakten emellanåt gick ut ett ärende, när Simon eller Kristin var hos Erlend. Båda två förstodo de — och talade sinsemellan om det — att Erlends första och sista tanke var att komma igenom denna sak utan att hans medskyldiga bleve röjda. Till Simon sade han det en dag rent ut. Han hade lovat alla som han rådplägat med att han skulle hålla i repet på sådant sätt att han själv fick hugget över nävarna, om det kom därhän, »och ännu har jag då aldrig svikit någon som satte sin lit till mig». Simon såg på mannen — Erlends ögon voro blå och klara; det var tydligt att han sade detta om sig själv i god tro.
Det hade ej heller lyckats kungens ombudsmän att spåra upp någon annan, som haft del i Erlends högförräderi än bröderna Greip och Torvard Toressöner på Möre, och dessa ville ej vidgå att de vetat om att Erlends plan gått ut på annat än att han och flere med honom velat förmå hertiginnan att låta junker Håkon Knutsson uppfostras i Norge. Sedan skulle stormännen framhålla för kung Magnus att det vore till gagn för båda hans riken, om han gåve sin halvbroder kunganamn i Norge.
Borgar och Guttorm Trondssöner hade lyckats undkomma från kungsgården på Veöy — ingen visste hur, men folk gissade att Borgar fått kvinnohjälp; han var mycket vacker och något lättsinnig. Ivar av Sundbu satt ännu i Mjöskastellet; ung Håvard tycktes bröderna ha hållit utanför sina rådslag.
Samtidigt med att hirdstämman hölls i kungsgården, hade ärkebiskopen konsilium i sin borg. Simon var en man som hade många vänner och bekanta; han kunde skaffa Kristin underrättelser. Alla höllo för troligt att Erlend bleve landsförvist och dömd förlustig sina egendomar, som då hemfölle till konungen. Erlend sade också att så skulle det nog gå; han var vid gott mod — han ämnade ta sin tillflykt till Danmark. Så som sakerna stodo där i landet, var där alltid öppen väg för en rask och vapenduglig man, och fru Ingeborg skulle säkert välkomna hans hustru som sin frändekvinna och visa henne tillbörlig heder. Barnen finge Simon ta till sig, men de två äldsta sönerna ville Erlend dock helst ha med sig ut —.
Kristin hade icke varit utom staden en dag under hela denna tid och hade ej sett sina barn — så när som på Nåkkve och Björgulf; de hade kommit ridande till gården en kväll ensamma. Modern behöll dem hos sig några dar, men så skickade hon dem till Råsvold, där fru Gunna tagit de små till sig.
Erlend ville ha det så, och hon var rädd för de tankar som kunde uppstå hos henne, om hon skulle se sina söner omkring sig, höra deras frågor och försöka sätta dem in i sakerna. Hon kämpade för att skjuta undan alla tankar och minnen från de år hon varit gift på Husaby. Så rika hade de varit att nu tycktes de henne som en enda stor ro — liksom det är ett slags ro över havet i böljegång, om man ser det nog högt uppifrån, från en bergshöjd. Vågorna, som jaga varandra, äro som en oföränderlig enhet; så hade livet böljat genom hennes sinne under dessa innehållsrika år.
Nu var det åter som i de unga åren, då hon hade satt sin åtrå efter Erlend mot allt och alla. Nu var hennes liv åter en enda förväntan från stund till stund, mellan de stunder då hon fick se sin man, satt vid hans sida på sängen i tornrummet i kungsgården, talade med honom lugnt och stilla — tills det kunde hända att de blevo ensamma ett litet ögonblick och kastade sig intill varandra i heta, ändlösa kyssar och vild omfamning.
Eljest satt hon i Kristkyrkan, i timtal. Hon låg på knä och stirrade upp mot Sankt Olavs gyllne skrin bakom högkorets gallerdörrar. Herre, jag är hans hustru. Herre, jag höll fast vid honom, då jag var hans i synd och orätt. Genom Guds misskund blevo vi två ovärdiga helgade i gemenskap genom helig vigsel. Brännmärkta av syndens brandsår, tyngda av syndens börda kommo vi tillsamman till Guds hus tröskel och mottogo tillsamman Frälsarens lekamen av prästens hand. Skulle jag nu klaga, om Gud prövade min trohet, skulle jag nu tänka på annat än att jag är hans hustru och han är min husbonde, så länge vi båda leva —.
Torsdagen före Mikelsmässan hölls hirdmansstämma och fälldes dom över Erlend Nikulausson av Husaby. Han blev befunnen skyldig till att ha velat svikligen beröva kung Magnus land och undersåtar, resa uppror mot kungen inom riket och föra in i Norge lejd ledungsmakt. Efter att ha forskat i slika saker från forntiden fällde nämnden det utslaget att Erlend Nikulausson hade förbrutit liv och gods i kung Magnus’ händer.
Arne Gjavvaldsson kom ned till Simon Darre och Kristin Lavransdotter i Nikulausgården. Han hade bevistat stämman.
Erlend hade icke försökt att göra undanflykter. Klart och bestämt hade han erkänt som sitt uppsåt att med detta företag tvinga kung Magnus Eriksson att giva sin unge halvbror, junker Håkon Knutsson Porse, kungadömet i Norge. Erlend hade talat ypperligt, tyckte Arne. Han hade framhållit de stora vanskligheter folket i landet fått lida därigenom att kungen de sista åren knappt varit inom Norges gränser och städse visat olust att tillsätta ställföreträdare, som kunde skipa lag och rätt och utöva kunglig myndighet. Genom kungens företag i Skåne, genom den slösaktighet, den oförmåga att ställa klokt i penningsaker som ådagalagts av de män han mest lyssnade till, blev folket utsatt för övervåld och utsugning och kunde aldrig veta sig tryggat mot nya böner om hjälp och beskattning utöver den lagliga. Då norska riddare och svenner av vapen hade mycket mindre fri- och rättigheter än det svenska ridderskapet, blev det svårt för de förstnämnda att tävla med de senare, och det var endast naturligt att den unge och oförståndige mannen, herr Magnus Eriksson, hörde mer på sina svenska herrar och älskade dem mer, eftersom dessa hade mycket mera rikedom och alltså mer förmåga att stödja honom med väpnade och krigsvana män.
Han och hans meningsfränder hade nu trott sig så vissa om sinnelaget hos storparten av folket — herremän, bönder och borgare i städerna norrut och västerut i Norge, så de hade icke tvivlat på att de skulle få fullt följe, om de kunde föra fram ett kungsämne som var lika nära släkt med vår käre herre, salig kung Håkon, som den kung vi nu ha. Alltså hade han väntat att folket skulle ena sig om detta att vi skulle förmå kung Magnus till att låta sin bror stiga i konungasätet här; junker Håkon skulle svära att hålla fred och broderskap med herr Magnus, värja Norges välde efter de gamla riksgränserna, hävda Guds kyrkas rätt och landets lagar och bruk enligt gammal sed, bönders och köpstadsmäns rättigheter och friheter, men hålla tillbaka utlänningars intrång i riket. Detta förslag hade varit hans och hans vänners mening att framlägga inför kung Magnus på fredligt vis. Ehuruväl det alltid varit norska bönders och hövdingars rätt förr i världen att vraka en konung som försökt härska mot lagen.
Om Ulv Saksessons uppträdande i England och Skottland sade han att Ulvs mål var endast att vinna välvilja där för herr Håkon, om Gud ville unna oss honom till drott. Med honom i dessa anslag hade ingen norsk man varit utom Haftor Olavsson av Godö, vars själ Gud vare huld, hans fränder, Trond Gjeslings av Sundbu tre söner, och Greip och Torvard Toressöner av Hattebergsätten.
Erlends ord hade gjort starkt intryck, sade Arne Gjavvaldsson. Men så hade han till sist, då han nämnde att de väntat sig stöd av kyrkans män, gjort en hänsyftning på de gamla ryktena, från den tid då kung Magnus var i uppväxtåldern, och det hade varit oklokt, menade Arne. Ärkesbiskopens official[2] hade tagit skarpt till orda häremot — ärkebiskop Pål Bårdsson hade ju, både medan han var kansler och nu, hyst stor kärlek till kung Magnus för hans gudeliga sinnelags skull; och folk ville helst glömma att dessa rykten någonsin gått om deras kung; nu skulle han ju också gifta sig med en jungfru, grevens av Namur dotter — hade det någonsin varit sanning däri, så hade väl Magnus Eriksson nu alldeles vänt sig från slikt.
— Arne Gjavvaldsson hade visat Simon Andresson den största vänskap, medan denne var i Nidaros. Det var nu också Arne som påminde Simon om att Erlend borde kunna överklaga denna dom såsom olagligt fälld. Efter lagbokens ord skulle talan ha förts mot Erlend av en av hans jämlikar, men herr Finn av Hestbo var riddare och Erlend väpnare. Det var då troligt, ansåg Arne, att en ny nämnd skulle finna att strängare straff än landsförvisning kunde Erlend icke dömas till.
Vad det angick som Erlend framhållit om en sådan styrelse som han menade att landet vore bäst tjänt med — så hade det ju låtit vackert, ja. Och alla visste var den man var till finnandes som nog gärna ville stå vid rodret och styra denna kurs, medan konungen var vid omyndig ålder — Arne rev sig i den grå skäggroten och gav Simon en menande blick.
»Det har varken hörts eller sports något av honom i sommar?» sade Simon lika förstulet.
»Nej. Ja, han säger han är i konungens onåd och står utanför alla slika saker, har jag hört. Det är år och natt sedan han hållit ut så länge med att sitta hemma hos sig och höra fru Elin snacka. Döttrarna hans äro lika fagra och lika enfaldiga som modern, säger folk.»
Erlend hade hört sin dom med orubbligt lugn min, och han hade
hälsat herrarna vid hirdstämman lika höviskt, fritt och vackert, när
han fördes ut, som då han kom in. Han var lugn och munter, när
Kristin och Simon fingo tala med honom nästa dag. Arne
Gjavvaldsson var med dem, och Erlend sade att han ville följa Arnes råd.
»Aldrig kunde jag få Kristin här med mig till Danmark förr i världen», sade han och lade ena armen om hustruns midja. »Och jag hade alltid slik håg till att fara ut i världen med henne —.» Det gick som en skälvning över hans anletsdrag — och med ens kysste han häftigt hennes bleka kind utan att bry sig om de två som sågo på.
Simon Andresson reste ut till Husaby för att ordna med flyttningen av Kristins lösöre till Jörundgård. Han rådde henne också till att sända barnen till Gundbrandsdalen med samma lägenhet. Kristin sade:
»Mina söner skola icke vika från fädernegården, förrän de drivas dädan.»
»Jag skulle icke bida på det, om jag vore du», sade Simon. »De äro så unga att de kunna ej rätt fatta denna sak. Det vore bättre du läte dem fara från Husaby i den tro att de endast skola gästa sin moster och se sin mors arvegods i dalen.»
Erlend gav Simon rätt i detta. Det blev dock så att bara Ivar Skule följde med sin mosters man söderut. Kristin kunde ej förmå sig till att skicka de två små så långt bort från sig. Då Lavrans och Munan fördes till henne i stadshemmet och hon såg att den yngste ej kände igen henne, brast hennes självbehärskning. Simon hade inte sett henne fälla en tår, sedan första kvällen, då han kom till Nidaros — nu grät och grät hon över Munan, som sprattlade och fäktade under moderns ivriga omfamning och ville till sin fostermor, och hon grät över lill-Lavrans, som kröp upp i moderns knä och tog henne om halsen och grät med, för att hon grät. Hon behöll nu de två små hos sig och likaså Gaute, som ej ville fara med Simon — det tycktes henne ej heller tillrådligt att släppa ur sikte det barnet, som bar en så alltför tung börda för sin ålder.
Sira Eiliv hade fört barnen till staden. Han hade anhållit hos ärkebiskopen om orlov från sin kyrka och tillåtelse att gästa sin bror i Tautra; det fick Erlend Nikulaussons huspräst gärna. Nu tyckte han att Kristin icke kunde sitta i staden med så många barn att draga försorg om, och han erbjöd sig att ta Nåkkve och Björgulf med sig ut till klostret.
Sista kvällen, innan prästen och gossarna skulle fara — Simon hade då rest med tvillingarna — biktade Kristin för den fromme och renhjärtade man som varit hennes andlige fader alla dessa år. De sutto många timmar tillsamman, och Sira Eiliv lade henne på hjärtat att vara ödmjuk och lydig mot Gud, tålig, trofast och kärleksfull mot sin äkta make. Hon låg på knä framför bänken där han satt; då steg Sira Eiliv upp, knäböjde vid hennes sida, ännu iförd den röda stolan, sinnebilden av Kristi kärleks ok, och han bad länge och brinnande utan ord. Men hon visste att han bad för den far och mor och de barn och det husfolk vilkas själahälsa han under alla dessa år så trofast beflitat sig om att främja.
Dagen efter stod hon på stranden vid Bratören och såg lekbröderna från Tautra hissa segel på den båt som skulle föra bort prästen och hennes båda äldsta söner. På hemvägen gick hon in i minoriternas kyrka och stannade där tills hon trodde sig nog stark för att kunna våga sig hem till sin egen gård. Och om kvällen, när de två små hade somnat, satt hon med sin spånad och berättade för Gaute, tills det blev sängdags också för honom.