Kristin Lavransdotter/Husfrun/Husaby/Kapitel 5

←  Kapitel IV

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel V

Kapitel VI  →

V

Simon Darre hade tagit det som något som skulle så vara, när hans far avtalade giftermålet med Lavrans Björgulfsons dotter för honom. Det hade alltid varit brukligt i hans släkt att föräldrarna styrde med sådant. Han hade blivit glad, när han såg att bruden var så fager och älsklig. För resten hade han aldrig tänkt sig annat än att han skulle bli god vän med den hustru fadern utvalt åt honom. Kristin och han passade ihop i ålder, välstånd och börd — var Lavrans något mera högättad, så var hans far riddare och hade stått kung Håkon nära, medan den andre alltid levat tillbakadraget på sina gårdar. Och han hade aldrig sett annat än att gift folk kom gott överens, när de voro varandras jämlikar.

Så kom den kvällen på loftet på Finsbrekken — då folk ville vanära det oskyldiga unga barnet. Från den stunden hade han nog vetat att han höll mera av sin fästmö än bara så som det skulle vara. Han tänkte inte mycket på den saken — men han var glad; han såg att mön var blyg och skygg — hån tänkte ej vidare på det heller. Så kom den tiden i Oslo, då han tvangs att tänka, och så den kvällen på Flugaloftet.

Han hade dragits in i något som han inte hade trott hände här i världen — bland hederligt folk av god släkt och i dessa tider. Blind och förvirrad störtade han ut ur sin trolovning — men i sitt sätt hade han varit kylig och lugn och rättfram, när han talade om saken med sin far och med hennes far.

Så hade han kommit ur sin släkts vanor, och så gjorde han det som var så oerhört i hans ätt: utan att rådföra sig ens med sin far friade han till den rika unga änkan på Manvik. Det bländade honom när han märkte att fru Halfrid tyckte om honom — hon var mycket mera både rik och ättstor än Kristin, sondotter till baron Tore Håkansson av Tunsberg, änka efter riddar Finn Aslaksson — och hon var vacker och hade ett så fint och adeligt väsen att han tyckte, mot henne voro kvinnorna i hans egen krets bara som bondgummor allesammans. I djävulens namn — han skulle visa dem allihop att han kunde få den allra finaste hustru; hon var mycket förmer i rikedom och allt än den där tröndern som Kristin låtit vanära sig av. Och en änka, det var klart och bra, det visste man vad det var — fan skulle tro på en mö vidare —.

Han hade fått lära sig nu att det var ej så enkelt att leva som han hade trott därhemma på Dyfrin. Där styrde fadern i stort och smått, och hans åsikter voro de rätta. Nog hade Simon varit vid hirden och varit kärtesven en tid, han hade fått någon undervisning av faderns huspräst därhemma — det kunde nog hända att han fann ett och annat som fadern sade litet gammaldags. Han sade också emot då och då — men det var bara som på skämt, och det upptogs som skämt — något till skarpt huvud på Simon, skrattade fadern och modern och hans syskon, som aldrig sade emot herr Andres. Men allting blev så som fadern sade; det fann också han själv riktigt.

De åren han var gift med Halfrid Erlingsdotter och bodde på Manvik, lärde han var dag litet grundligare att livet kunde vara mer vrångt och vridet än herr Andres Gudmundsson någonsin drömt om.

Att han icke skulle kunna trivas med en sådan hustru som han fått — det hade han aldrig kunnat tänka sig. Djupt i hans sinne satt en pinsam undran — när han såg på sin hustru, så som hon tedde sig i hemmet dagen lång, så vacker, med de milda ögonen, munnen som var så söt, när den var sluten — ingen kvinna hade han sett bära upp kläder och smycken med så stort behag. Och i nattens djupa mörker tärde leda vid henne all ungdom och friskhet ur honom — hon var sjuklig, hennes andedräkt var dålig, hennes smekningar plågade honom. Och så var hon så god att han kände en förtvivlad blygsel över det, men han hade nu en gång motvilja för henne.

Därtill kom att de hade ej länge varit gifta, innan han förstod — att hon aldrig skulle komma att föda honom ett levande, fullgånget barn. Han märkte att hon själv sörjde över det ännu mer än han — det skar som med knivar i hans hjärta, när han tänkte på hennes öde i detta avseende. Ett och annat hade kommit till hans kännedom — det var så med henne, därför att herr Finn hade sparkat och slagit henne, så att det flera gånger gått på tok för henne, medan hon var gift med honom. Han hade varit alldeles vanvettigt svartsjuk på sin unga, vackra fru. Hennes fränder hade velat skilja henne från honom, men Halfrid menade att det var en kristen hustrus skyldighet att stanna hos sin man, hurudan han än var.

Men fick han ej något barn med henne, så måste det också bli så att han i alla sina dagar kände att det var hennes jord de bodde på, hennes rikedomar han styrde med. Han ställde förståndigt och med omtanke. Men under dessa år växte där fram inom honom en längtan efter Formo, hans farmors ättegård, som det alltid varit meningen att han skulle överta efter fadern. Han kom att tänka att han hörde hemma där norrut i Gudbrandsdalen ännu mer än i Romerike.

Folk fortfor att kalla hans hustru fru Halfrid såsom på hennes första mans, riddarens, tid. Härigenom kände han sig än mera som hennes förvaltare på Manvik.

Så var det en dag de sutto ensamma i rummet, Simon och hans hustru. En av tärnorna hade just varit inne ett ärende. Halfrid såg efter henne.

»Jag undrar», sade hon —, »jag är rädd Jorunn är med barn i sommar —»

Simon satt med en båge i knät och rättade på låset. Han bytte om skruvjärn, kikade med ett öga i fjäderverket och svarade utan att se upp:

»Ja, och det är mitt.»

Hustrun sade ingenting. När han till sist såg upp på henne, satt hon och sydde, lika ivrigt med sitt arbete som han hade varit med sitt.

Simon var uppriktigt ledsen. Ledsen för att han sårat sin hustru så, ledsen för att han inlåtit sig med flickan och förargad över att han påtagit sig faderskapet. Han var långtifrån säker på det själv — Jorunn var lättköpt vara, hon. Egentligen hade han aldrig tyckt om henne; hon var ful, men munvig och rolig att prata med, och det var hon som alltid setat uppe och väntat på honom, när han kom sent hem förra vintern. Han hade svarat överilat, för att han väntat sig att hustrun skulle klaga och klandra honom. Det var dumt tänkt, han borde vetat att Halfrid skulle hålla sig för god för slikt. Men nu var det gjort — ta tillbaka sitt eget ord ville han icke. Så fick han finna sig i att heta far till sin tärnas barn, antingen han var det eller ej.

Halfrid nämnde ingenting om saken förrän ett års tid efteråt; då frågade hon en dag om han visste att Jorunn skulle giftas över till Borg. Simon visste det alltför väl, ty han hade själv givit henne hemgift. Var skulle barnet vara, frågade hustrun. Hos moderns föräldrar, där det nu var, svarade Simon. Då sade hon:

»Det tyckes mig att det skulle vara lämpligare om din dotter växte upp här på din gård.»

»På din gård, menar du?» frågade Simon.

Det gick en liten skälvning över fru Halfrids drag.

»Det vet du väl, husbonde min, att så länge vi båda leva, så är det du som råder här på Manvik», sade hon.

Simon gick bort och lade sina händer på hustruns axlar:

»Är det så, Halfrid, att du tänker du kan tåla att se barnet här hos oss, så blir jag dig stor tack skyldig för din högsinthet.»

Han var icke glad åt det. Han hade sett barnet några gånger — det var en ganska ful unge, och han kunde ej se att det liknade honom eller någon av hans släkt. Han trodde mindre än någonsin att han var dess far. Och han hade blivit duktigt förtörnad, när han fått veta att Jorunn låtit döpa mön till Arngjerd efter hans mor utan att fråga honom om lov. Men han fick nu låta Halfrid råda. Hon hämtade barnet till Manvik, skaffade sköterska åt det och såg själv till att intet fattades den lilla. Kom barnet i hennes närhet, tog hon det ofta själv i knät och skötte om det vänligt och ömt. Och alltefter som Simon såg mera till den lilla, kom han att tycka om henne — han var mycket barnkär. — Nu trodde han sig också se någon likhet mellan Arngjerd och sin far. Det var väl antagligt att Jorunn varit klok nog att hålla sig i skinnet, sedan husbonden kommit henne för när — Så var väl Arngjerd hans dotter, och det som Halfrid fått honom att göra var det bästa och hederligaste.

När de varit gifta i fem år, födde Halfrid sin man ett fullgånget gossebarn. Hon var som förklarad av lycka, men strax efter födelsen blev hon så sjuk att det snart stod klart för alla att hon måste dö. Likväl var hon vid gott, mod, sista gången hon hade fullt medvetande en stund:

»Nu skall du sitta här, Simon, och råda på Manvik, över din och min ätts gods», sade hon till mannen.

Efter detta tilltog febern så starkt att hon ej visste till sig mera, och så fick hon ej den sorgen, medan hon var på jorden, att veta att gossen dog ett dygn före modern. Och i den andra världen kände hon väl icke sorg över slikt, utan var glad att hon hade deras Erling hos sig, tänkte Simon.

Simon kom sedan ihåg att den natten, då de två liken lågo uppe på loftet, hade han stått och hängt över gärdsgården kring en åker, som låg nere vid sjön. Det var strax före Jonsmässan, och natten var så ljus att fullmånens sken knappast syntes. Vattnet låg blankt och blekt och sorlade och skvalpade litet på den låga strandbrädden. Simon hade knappast sovit mer än en timma åt gången, allt sedan den natten då gossen föddes — det tycktes honom nu mycket länge sedan, och han var så trött att han knappt förmådde sörja.

Han var då tjugusju år gammal.

Frampå sommaren, sedan boet blivit skiftat, överlämnade Simon Manvik till Stig Håkansson, Halfrids farbrors son. Själv flyttade han till Dyfrin och bodde där över vintern.

Gamle herr Andres låg till sängs med vatten i benen och många krämpor och plågor; det led mot slutet, och han beklagade sig mycket — livet hade icke tett sig så enkelt för honom heller i det sista. Det hade ej gått så för hans vackra och lovande barn som han velat och väntat. Simon satt hos fadern och gjorde sitt bästa för att anslå den glada och skämtsamma tonen från fordom, men den gamle jämrade sig oupphörligt. Helga Saksesdotter, som Gyrd hade fått, hon var så fin, så hon visste ej vad för orimligheter hon skulle hitta på — Gyrd vågade ej säga knyst här i sin egen gård utan att fråga hustrun om lov. Och denne Torgrim, som jämt och ständigt jämrade sig över sin mage — aldrig skulle Torgrim fått hans dotter, om han vetat att mannen var så usel, så han varken orkade leva eller dö. Astrid hade ingen glädje av sin ungdom och sitt välstånd, så länge hennes man levde. Sigrid gick här, bruten och förgrämd — skratt och muntert prat hade hon alldeles vant sig av med, hans rara flicka. Att hon hade fått det barnet — och Simon inga barn! Herr Andres grät, olycklig och gammal och sjuk. Gudmund hade satt sig emot alla de giftermål som hans far bragt på tal, och han hade nu blivit så gammal och skröplig att han låtit pojken topprida honom alldeles.

Men olyckan hade börjat med att Simon och den där flickan från dalen hade satt sig upp mot sina föräldrar. Och det var Lavrans’ skuld — så frimodig den mannen var bland män, så blev han knäsvag inför sitt kvinnfolk. Jäntan hade väl snyftat och skrikit — strax föll han till föga och skickade efter den där förgyllda horbocken från Tröndelagen, som inte ens kunde vänta tills han fick bruden med vigsel. Men hade Lavrans varit herre i sitt hus, då skulle nog också han, Andres Darre, visat att han kunde lära en skägglös pojkvalp att uppföra sig vettigt. Kristin Lavransdotter, hon fick barn hon — en sprittlevande son var elfte månad, hade han hört —.

»Det blir dyrt det, far», sade Simon skrattande. »Arvet blir svårt sönderstyckat då.» Han tog Arngjerd upp i knät — hon kom tassande in i rummet.

»Ja, hon där lär icke vålla att arvet blir delat för smått efter dig — vem som nu skall skifta det», sade herr Andres vresigt. Han tyckte om sondottern på ett vis, men han harmades över att Simon hade fått ett oäkta barn. »Har du tänkt på något nytt gifte, Simon.»

»I måsten väl låta Halfrid bli kall i graven först, far», sade Simon och strök över barnets blacka hår. »Jag skall nog gifta mig igen — men det brådskar då icke så.»

Så tog han bågen och skidorna och strövade till skogs för att få andas ut litet; med sina hundar följde han älgen på skaren och sköt tjäder i topp — låg om nätterna på Dyfrins skogssäter och tyckte det var »gott att vara allena».

Det skrapade som av skidor utanför på skaren, hundarna foro upp, och andra hundar svarade därute. Simon gläntade på dörren ut till den månblå natten, och Gyrd kom in, smärt och lång och vacker och stillsam. Han såg yngre ut nu än Simon, som alltid hade varit något fetlagd och som blivit ganska mycket drygare under åren på Manvik.

Bröderna sutto med matsäcksrenseln mellan sig, åto och drucko och sågo in i elden på härden.

»Du har väl förstått, sade Gyrd, »att Torgrim kommer att göra stort buller och bång, när far är borta — och han har fått Gudmund på sin sida. Och Helga. De vilja ej unna Sigrid full systerlott med oss —»

»Jag har förstått det. Sin systerlott skall hon ha, det skulle väl du och jag kunna driva igenom, bror.»

»Bäst vore väl att far själv ordnade detta, innan han dör», menade Gyrd.

»Nej, låt far dö i fred», sade Simon. »Du och jag kunna väl rå med att värja vår syster, så de icke få plocka henne, för det hon råkat i slik olycka —»

Så skildes arvingarna efter herr Andres Darre i bitter ovänskap. Gyrd var den ende som Simon tog avsked av, när han for hemifrån — och han visste att Gyrd hade ej för glada dagar med sin hustru nu. Sigrid tog han med sig till Formo — hon skulle förestå hans hus och han sköta egendomarna åt henne.

Han red in på sin gård en gråblå dag i snösmältningen, då alskogen utmed Lågen stod brun av blommor. Då han skulle till att gå in genom stugdörren med Arngjerd på armen, frågade Sigrid Andresdotter:

»Varför log du så, Simon?»

»Log jag?»

Han hade tänkt på att detta var en annan hemkomst än han väntat sig en gång — när den dag skulle komma att han bosatte sig här på sin farmors gård. En förförd syster och ett frillobarn, det var nu de som hörde honom till —.

Första sommaren såg han ej stort till Jörundgårdfolket — han undvek dem med avsikt.

Men söndagen efter sista Mariamässan på hösten kom han att i kyrkan stå bredvid Lavrans Björgulfson, så att det blev de två som skulle ge varandra en kyss, när Sira Eirik hade bjudit den heliga kyrkans frid vara rik i dem alla. Och när han kände den äldre mannens smala, torra läppar mot sin kind och hörde honom viska fridsbönen, blev han underligt gripen. Han förstod att Lavrans menade det mera än som ett blott iakttagande av kyrkans sed.

Han skyndade ut, när mässan var över, men borta vid hästarna träffade han Lavrans, som bad honom följa med hem till Jörundgård och äta där. Simon svarade att hans dotter var sjuk och hans syster satt hos henne. Lavrans bad då att Gud måtte göra barnet friskt och tog avsked med en handtryckning.

Några dagar efteråt hade de arbetat med stor brådska på Formo för att hinna få in sin gröda, ty vädret såg osäkert ut. Det mesta av säden var under tak om kvällen, då den första skuren kom. Simon sprang över tunet i störtregn och flödande gult solsken, som bröt fram genom molnen och lyste på stugan och bergvägggen bakom — då såg han en liten mö, som stod där framför dörren i regnet och solen. Hon hade hans älsklingshund bredvid sig — nu slet den sig lös och hoppade upp kring mannen, och ett vävt kvinnobälte släpade med, fastbundet vid dess halsband.

Han såg att flickan var storfolks barn — hon var utan kappa och barhuvad, men hennes vinröda klänning var av köpstadskläde, utsydd och häktad över bröstet med en förgylld sölja. Ett silkessnöre höll det storvågiga, regnmörka håret ur pannan. Flickan hade ett livligt litet ansikte med bred panna och spetsig haka och stora, strålande ögon, och hennes kinder voro flammande röda, som om hon sprungit fort.

Simon förstod vem mön månde vara och hälsade henne med hennes namn, Ramborg.

»Vad vållar att du hedrar mig så, att du kommer hit till oss?»

Det var hunden, sade hon, medan hon följde honom in i huset i skydd för regnet. Den hade fått för vana att springa bort till Jörundgård, nu förde hon den tillbaka. Ja, hon visste att det var hans hund, hon hade sett den springa efter, när han red ut.

Simon bannade henne litet, för att hon gått hit över ensam, han sade att han skulle låta sadla hästar och följa hem henne själv. Men först måste hon nu ha mat. Ramborg sprang genast bort till sängen, där lilla Arngjerd låg sjuk; både barnet och Sigrid blevo strax förtjusta i gästen, ty Ramborg var munter och livlig. Hon liknade ej sina systrar, tyckte Simon.

Han red med Ramborg så långt som till uppfartsvägen till gården, och så ville han vända, men där mötte han Lavrans, som just de fått veta att barnet icke var hos sina leksystrar på Laugarbru. Nu skulle han givit sig ut med folk och letat — han var mycket rädd. Simon måste nu följa med in, och när han väl kommit att slå sig ned däruppe i högloftsstugan, gick hans skygghet över och han kände sig snart hemmastadd med Ragnfrid och Lavrans. De sutto kvar och drucko tills ganska sent, och då vädret nu var mycket ruskigt, så tackade han för att få stanna där över natten.

Det var två sängar i högloftstugan. Ragnfrid bäddade den ena fint åt gästen, och nu blev det fråga om var Ramborg skulle sova — hos föräldrarna eller i ett annat hus.

»Nej, jag vill ligga i min egen säng, jag», sade barnet. »Kan jag icke få sova hos dig, Simon, bad hon.

Fadern sade att gästen inte kunde få besväras med ungar i sängen, men Ramborg fortfor att kälta att hon ville ligga tillsammans med Simon. Till slut sade Lavrans strängt att hon var för stor att dela säng med en främmande man.

»Nej, far, det är jag icke», envisades hon. »Icke är jag för stor, Simon?»

»Du är för liten», sade Simon leende. »Bjud mig att sova hos mig om fem år, så skall jag visst icke säga nej. Men då vill du nog ha annat till man än en ful och tjock gammal änkeman, Ramborg, min unge!»

Lavrans syntes icke tycka om skämtet, han sade skarpt att nu skulle hon hålla mun och gå bort och lägga sig i föräldrarnas säng. Men Ramborg ropade ändå:

»Nu har du bett om mig, Simon Darre, så att min far hörde det!»

»Så är det», svarade Simon leende, »Men jag är rädd han ger mig nej, Ramborg.»

Efter den dagen voro de ifrån Formo och Jörundgårdfolket ständigt tillsamman. Ramborg besökte granngården, så ofta hon hade tillfälle, skötte om Arngjerd, som om barnet varit hennes docka, sprang med Sigrid och hjälpte till i hushållet, satte sig i Simons knä, när de voro i stugan. Han fick då vanan att smeka flickan och skämta med henne, som han brukat förr, då hon och Ulvhild skulle vara som systrar för honom.

Simon hade bott i dalen i två år, när Geirmund Hersteinsson på Kruke friade till Sigrid Andresdotter. Släkten på Kruke var en gammal houldsätt,^[1] men om än en och annan av männen där hade tjänat kungarna i hirden, så hade de dock aldrig varit vidare kända utom sin egen bygd. Det var emellertid ett så gott gifte Sigrid någonsin kunde vänta sig att göra, och själv ville hon gärna gifta sig med Geirmund. Så gjorde hennes bröder avtal härom, och Simon skulle hålla bröllop åt systern hemma hos sig.

En kväll strax förut, medan de som värst hade bestyr med att göra allt redo till gästabud, sade Simon på skämt att han inte förstod hur det skulle gå med hans hus, när nu Sigrid for från honom. Då sade Ramborg:

»Du får reda dig i två år, Simon, så gott du kan. Vid fjorton år är en mö giftasvuxen, då kan du hämta mig hem till dig.»

»Nej, dig vill jag icke ha», sade Simon skrattande. »Jag tror mig ej om att tygla så vild en mö som du är!»

»Det är de lugnaste tjärnarna som ha svekfull botten, säger far min», gav Ramborg igen. »Jag är vild nu, jag. Syster min, hon var spak och stilla. Har du glömt Kristin nu, Simon Andresson?»

Simon sprang upp från bänken, tog mön i sina armar och lyfte henne upp mot sin axel. Han kysste henne i halsgropen, så att det blev en röd fläck efter det. Förfärad och förundrad över sig själv, släppte han henne, grep Arngjerd, kastade och kramade henne på samma vis för att blanda bort saken. Han stojade och jagade omkring flickorna, den halvvuxna och den lilla, så att de flydde upp på bord och bänkar, till sist satte han upp dem på tvärbjälken närmast dörren och sprang ut.

De nämnde nästan aldrig Kristin borta på Jörundgård — så att han hörde det.

Ramborg Lavransdotter växte upp och blev vacker. Bygdeskvallret fick brått att gifta bort henne. En tid var det Eindride Håkansson av Valders-Gjeslingarna. De voro släkt i fjärde led, men Lavrans och Håkan voro båda så rika att de väl kunde ha råd att skicka brev till påven i Valland och få dispens. Därmed kunde det bli slut på några av de gamla rättsstriderna, som hade pågått alltsedan de gamla Gjeslingarna hållit med hertig Skule och kung Håkon tog Vågegodset från dem och gav det till Sigurd Eldjarn. Ivar unge Gjesling hade fått igen Sundbu genom giftermål och byte, men oändligt mycket krångel och oenighet hade dessa saker dragit efter sig. Lavrans skrattade själv däråt: den del av den utbytta egendomen som han kunde kräva för sin hustru var icke värd det kalvskinn och vax han gjort slut på för den här sakens skull — för att nu inte nämna besvär och resor. Men nu hade han hållit på med det lika länge som han varit gift man, och nu fick han väl härda ut.

Men Eindride Gjesling firade bröllop med en annan mö, och Jörundgårdfolket tycktes ej sörja över det. De voro med på gästabudet, och Ramborg omtalade helt stolt, när hon kom hem, att det var fyra män som förhört sig hos Lavrans om henne, för egen del eller för fränder. Lavrans hade svarat att han ej ville träffa avtal för dottern, innan hon blev gammal nog att kunna ha ett ord med i laget själv.

Så stod saken, ända till våren det år Ramborg var fjorton vintrar gammal. Då var hon en kväll i ladugården på Formo med Simon och såg på en kalv, som de hade fått. Den var vit med brun teckning, och Ramborg tyckte fläcken liknade en kyrka. Simon satt på kanten av kätten, flickan hängde över hans knä, och han luggade henne i flätorna:

»Det betyder väl att du skall rida bruderitt till kyrkan snart du, Ramborg!»

»Ja, du vet väl att far min svarar icke nej den dag du beder honom om mig», sade hon. »Jag är så vuxen nu att jag väl kan giftas bort i år.»

Det klack till litet i Simon, men han försökte skratta:

»Kommer du nu med det snacket igen!»

»Du vet gott att det icke är snack», sade flickan och slog upp sina stora ögon mot honom. »Jag har vetat länge att hit till Formo ville jag helst flytta. Varför har du kysst mig och knäsatt mig så titt och ofta under dessa år, om du icke ville ha mig?»

»Ha dig ville jag nog gärna, Ramborg min. Men jag har aldrig tänkt att så vän och ung en mö kunde vara ämnad åt mig. Jag är sjutton år äldre än du — du tänker nog icke på det, att då finge du en surögd, tjockmagad husbonde, medan du själv vore en kvinna i sina bästa år —»

»Nu är det mina bästa år», sade hon strålande, »och ännu är du icke mycket skröplig, Simon!»

»Ful är jag också — du blev snart led på att kyssa mig!»

»Det har du icke orsak till att tro», svarade hon skrattande som förut och räckte honom sin mun. Men han kysste henne ej.

»Jag vill icke draga fördel av ditt oförstånd, söta min. Lavrans vill ha dig med sig söderut i landet i sommar. Har du ej skiftat håg tills du kommer tillbaka, så skall jag tacka Gud och Vår Fru för bättre lycka än jag hade väntat mig — men binda dig vill jag icke, fagra Ramborg.»

Han tog sina hundar, spjut och båge och gick upp i fjället samma kväll. Det var mycket snö inåt vidderna ännu. Han tog vägen förbi sin säterstuga och fick sig skidor, låg så vid vattnet söderom Svinryggarna och jagade ren en veckas tid. Men den kvällen han drog nedåt bygden igen, blev han åter orolig och rädd. Det kunde vara likt Ramborg att ha talat med sin far i alla fall. När han satte utför sluttningen förbi Jörundgårdsätern, såg han att det steg upp rök och gnistor ur taköppningen. Han tänkte det var kanske Lavrans själv som var där, och gick därför fram till säterstugan.

Han trodde sig förstå på den andres sätt att han gissat rätt. Men de blevo sittande och talade om den förra, ogynnsamma sommaren och om när det möjligen kunde gå för sig att flytta boskapen i år, om jakten och om Lavrans nya falk, som satt på golvet flaxande med vingarna över innanmätet av de fåglar, som stektes på spett över elden. Lavrans hade bara gått upp för att se till sitt hästskjul i Ilmansdalen — det skulle ha ramlat ned, sade några karlar från Alvdalen, som kommit ditöver en dag. Så gick det mesta av kvällen. Till sist högg Simon in:

»Nu vet jag icke — har Ramborg sagt något till dig om en sak som vi talades vid om en kväll?»

Lavrans sade långsamt:

»Det tyckes mig att du kunde gärna talat med mig först, Simon — du kan väl tänka vad slags svar du skulle fått. Jaja — jag förstår att det kan ha fallit sig så, att du kom att nämna något först till mön — och ej skall det göra någon skillnad. Jag är glad att jag får lämna mitt barn i en god mans händer.»

Sen var det inte stort mera att säga, tyckte Simon. Underligt var det i alla fall — här satt han, som aldrig hade tänkt på att träda en ärlig mö eller fru för när, och var bunden av sin heder att gifta sig med en som han helst ville slippa att få. Han gjorde emellertid ett försök:

»Det är nu ej heller så, Lavrans, att jag giljat till din dotter bakom din rygg — jag tänkte jag var så gammal att hon skulle icke ta det för mer än broderskap från förr i tiden, att jag talade så mycket med henne. Och tyckes dig jag är för gammal för henne, så skall jag ej undra på det eller låta det störa vänskapen mellan oss.»

»Få män har jag mött som jag hellre ville sett i sons ställe än dig, Simon», sade Lavrans. »Och jag ville ju gärna själv ge bort Ramborg. Du vet vem som blir hennes giftoman, när jag är borta.» Det var första gången det gjordes någon hänsyftning på Erlend Nikulausson mellan dessa två. »På många vis är min måg en bättre man än jag tog honom för, då jag först blev bekant med honom. Men jag vet icke om han är den rätte till att råda klokt, när det gäller en ung mös giftermål. Och jag märker på Ramborg att detta vill hon gärna själv.»

»Så menar hon nu», sade Simon. »Men hon är nätt och jämnt ute ur barndomen. Därför ärnar jag icke nödga dig, om din mening är att detta bör lämnas oavgjort tills vidare —»

»Och jag», sade Lavrans, han rynkade pannan litet, »ärnar icke tvinga min dotter på dig — det bör du icke tro.»

»Du må tro», sade Simon hastigt, »att det finns icke mö i Norges land som jag hellre vill ha än Ramborg. Det är så, Lavrans, att det tyckes mig alltför god lycka för mig, om jag får så fager och ung och god en brud, rik och ättad från de förnämligaste släkter. Och dig till svärfar», sade han litet förläget.

Lavrans smålog brydd:

»Åh, du vet ju vad jag har för mening om dig. Och du kommer att handskas så med barnet mitt och arvet hennes att vi aldrig få orsak att ångra detta avtal, hennes mor och jag —.»

»Det lovar jag med Guds och alla heliga mäns hjälp», sade Simon Så räckte de varandra handen. Simon mindes den första gången han hade handfäst ett sådant avtal med Lavrans. Hjärtat krympte samman och gjorde ont i hans bröst.

Men Ramborg var ett bättre gifte än han kunnat vänta sig. Det var bara de två döttrarna som skulle skifta arvet efter Lavrans. Och han finge komma i sons ställe hos den man han alltid hade vördat och älskat mest av alla han kände. Och Ramborg var ung och söt och frisk.

Och han måtte nu väl äntligen ha fått vuxen mans vett! Hade han gått här och tänkt han skulle få den som änka, som han icke fått när hon var mö — sedan den andre njutit hennes ungdom — och med ett tjog styvsöner av den arten — nej, då vore han värd att hans bröder läte lysa honom omyndig och berövade honom rätten att sköta sina egna angelägenheter. Erlend blev så gammal som stenen i berget — det blev slika sällar alltid —.

Ja, de skulle nu alltså heta svågrar. De hade ej sett varandra sedan den kvällen i det där huset i Oslo. Nå, det måste då vara ännu mindre behagligt för den andre att minnas det än för honom.

Han skulle bli Ramborg en god make, förutan svek. Men det var ej fritt för att icke det barnet hade lockat honom i en fälla —.

»Du sitter och ler?» sade Lavrans frågande.

»Log jag —? Det var något som rann mig i hågen —.»

»Du får säga vad det är, Simon — så jag kan få mig ett skratt, jag också.»

Simon Andresson fäste sina små, skarpa ögon på den andre.

»Jag tänkte på — kvinnor. Jag undrar om någon kvinna aktar mänsklig heder och lag så som vi göra sinsemellan — om hon eller hennes kan vinna något på att hon trampar på dem. Halfrid, min första hustru —. Ja, detta har jag icke nämnt för någon kristen själ förut, Lavrans Björgulfson, och jag nämner det icke för någon annan än dig. Hon var en så god och from och rättskaffens kvinna att hennes like tror jag näppeligen har levat — jag har sagt dig hur hon tog det att Arngjerd kom till. Men den gången vi märkte hur det var med Sigrid — ja, hon ville att vi skulle hålla min syster gömd och hon skulle låtsa som om hon själv vore olätt och giva ut Sigrids barn för sitt. Så hade vi en arvinge och barnet var välbärgat och Sigrid kunde stanna hos oss och behövde ej skiljas från det. Icke tror jag hon förstod att detta skulle varit svek mot hennes egna fränder —.»

Lavrans sade en stund efteråt:

»Du kunde setat på Manvik, du då, Simon —»

»Ja» Simon Darre skrattade hårt. »Och kanske med lika god rätt som mången man sitter på den jord han kallar sitt fäderneodal. Efter vi icke ha annat att lita på i slika saker än kvinnors heder —.»

Lavrans drog häftigt huvan över falkens huvud och lyfte upp den på sin handled.

»Detta är underligt tal av en man som går i giftastankar», sade han lågt. Det var något liknande ovilja i hans röst.

»Om dina döttrar tänker väl ingen slikt», svarade Simon.

Lavrans såg ned på falken och kliade den med en pinne.

»Icke om Kristin heller?» viskade han.

»Nej», sade Simon fast. » Vackert handlade hon icke mot mig, men aldrig fann jag att hon for med osanning. Hon sade det ärligt och öppet att hon mött en man som behagade henne mera än jag.»

»Då du så villigt släppte henne», frågade fadern sakta, »var det icke för det du hade — hört några rykten — om henne?»

»Nej», sade Simon som förut, »jag hade aldrig hört några rykten om Kristin.»

Det blev avtalat att fästningsölet skulle drickas samma sommar och bröllopet stå efter påsken nästa år, då Ramborg fyllde femton år.

Kristin hade ej sett sitt hem sedan den dag hon red bort därifrån som brud — det var nu åtta vintrar sedan dess. Nu kom hon tillbaka i stort följe — med sin man, Margret, fem söner, barnpigor, tärnor, svenner och hästar med resgods. Lavrans hade ridit dem till mötes; de träffades på Dovre. Kristin hade ej längre så lätt för att gråta som i sin ungdom, men när hon såg sin far komma ridande, fylldes hennes ögon av tårar. Hon hejdade sin häst, gled ned ur sadeln och sprang emot fadern och när de möttes grep hon hans hand och kysste den ödmjukt. Lavrans hoppade genast av hästen och lyfte dottern i sina armar. Så hälsade han med handslag Erlend, som hade gjort som de andra och nu kom sin svärfar till mötes till fots och vördnadsfullt hälsande.

Nästa dag kom Simon över till Jörundgård för att hälsa på sina nya fränder. Gyrd Darre och Geirmund av Kruke voro med honom, men deras hustrur hade stannat på Formo. Simon ville hålla sitt bröllop hemma hos sig, så att kvinnorna hade brått därborta.

Mötet utföll så att Simon och Erlend hälsade varandra otvunget och fritt. Simon var herre över sig själv, och Erlend var så frimodig och munter att den andre tänkte han hade visst glömt var de sist hade sett varandra. Därefter räckte Simon Kristin handen. De voro mera osäkra, och deras ögon möttes knappt för en sekund.

Kristin tänkte att han förlorat mycket till det yttre. I ungdomen hade han dock varit ganska vacker, ehuru han var för fetlagd och korthalsad. Hans stålgrå ögon hade synts små mellan de tjocka ögonlocken, munnen hade varit för liten och skrattgroparna för stora i det barnsligt runda ansiktet. Men han hade haft frisk hudfärg och bred, mjölkvit panna under det vackra, ljusbruna och krusiga håret. Krullhåret hade han kvar, lika nötbrunt och rikt, men hans ansikte var brunrött helt och hållet, med rynkor kring ögonen, tunga kinder och dubbelhaka. Och han hade blivit korpulent till sin gestalt — fått litet mage också. Inte såg han nu ut som en man som skulle gitta lägga sig på sängkanten om kvällen för att viska med sin mö. Kristin tyckte synd om sin unga syster; hon var så frisk och älsklig och barnsligt glad, för att hon skulle gifta sig. Första dagen redan hade hon visat Kristin sina kistor med utstyrseln, »hemföljden», och Simons fästningsgåvor — och hon hade berättat vad hon hört av Sigrid Andresdotter om ett förgyllt skrin, som stod i brudloftet på Formo; det var tolv dyrbara huvudkläden i det, och det skulle hon få av sin man första morgonen. Stackars liten, hon förstod nog inte vad äktenskap var. Det var ledsamt att hon kände sin lilla syster så litet — Ramborg hade varit på Husaby två gånger, men där var hon alltid tvär och ovänlig — hon tyckte ej om Erlend och inte heller Margret, som var jämnårig med henne.

Simon tänkte att han hade väntar — kanske hoppats — att Kristin skulle se litet avfallen ut, sedan hon fått så många barn. Men hon blomstrade av ungdom och hälsa, hon bar huvudet lika högt, hon gick lika vackert, fast hon trådde marken litet stadigare nu. Hon var den fagraste mor bland sina fem vackra små söner.

Hon hade på sig en klänning av hemmavävt, rostbrunt ylletyg med invävda mörkblå fåglar — han kom ihåg att han hade stått och hängt bredvid, medan hon arbetade på den väven.

Det blev litet oro, när de skulle sätta sig till bords i högloftet. Skule och Ivar togo till att skrika, de ville sitta mellan sin mor och fostermodern, som de voro vana. Lavrans tyckte att det icke passade sig att Ramborg skulle sitta längre ned än systerns tjänstemö och ett par småbarn — därför bad han dottern sätta sig i högsätet hos honom, eftersom hon nu snart skulle lämna hemmet.

Småpiltarna från Husaby voro oroliga och tycktes ej ha mycket bordskick. De hade inte kommit långt med måltiden, så dök den lilla ljusa pojken under bordet och kom upp framför bänken vid Simons knä.

»Får jag se på den underliga slidan du har där vid bältet ditt, Simon frände», sade han; han talade långsamt och allvarligt. Det var den stora, silverbeslagna slidan till besticket — sked och två knivar — som han fått syn på.

»Det får du, frände. Vad heter du?»

»Gaute Erlendsson heter jag, frände.» Han lade från sig sin fläskbit på Simons knä, på hans silvergråa flamska dräkt, drog ut kniven ur slidan och beskådade den noga. Så tog han den kniven som Simon åt med och skeden, stack in allt på dess plats — och nu kunde han då se hur det tog sig ut när hela besticket var i slidan. Han var mycket allvarlig och mycket flottig om fingrarna och i ansiktet. Simon såg leende på det lilla vackra, ivriga barnansiktet.

Strax därefter voro de två äldsta också inne vid mansbänken, och tvillingarna trillade ned under bordet och började tumla om där mellan de sittandes ben — så ut och bort till hundarna vid eldstaden. Matro för de vuxna blev det ej mycket av. Modern och fadern talade nog med sina barn och bådo dem sätta sig snällt stilla, men barnen brydde sig inte om det; föräldrarna skrattade också hela tiden åt dem och tycktes ej ta deras självsvåld vidare allvarligt — inte ens då Lavrans i tämligen skarp ton bad en av sina män gå ned med valparna i stugan inunder, så folk kunde höra vad de själva sade häruppe på loftet.

Husabyfolket skulle sova i högloftet, och efter måltiden, medan det bars fram mera att dricka åt männen, togo Kristin och hennes tärnor barnen bort i ett hörn för att kläda av dem. De hade smetat ned sig så med maten att modern ville tvätta av dem litet. Men de små ville inte bli tvättade, och de stora skvätte vatten, och alla foro de hit och dit i rummet, för vartenda plagg som kvinnorna fingo plockat av dem. Till sist hade de dock alla kommit upp i den ena sängen, men där fortsatte de att väsnas och tumla om och knuffas hit och dit, så att dammet yrde och det luktade hö i hela rummet. Kristin skrattade och sade helt lugnt att de voro så uppspelta av att vara på ett främmande ställe.

Ramborg följde sin fästman ut och gick med honom ett stycke bort mellan gärdena i vårnatten. Gyrd och Geirmund hade ridit i förväg. Simon stod och sade godnatt, han hade redan foten i stigbygeln — då vände han sig åter om mot flickan, tog henne i sina armar och tryckte det unga barnet hårt intill sig, så att hon jämrade sakta och lycksaligt.

»Gud signe dig, Ramborg min — så fin och fager du är — alltför fin och fager åt mig», mumlade han ned i hennes ostyriga lockar.

Ramborg stod och såg efter honom, medan han red bort i måndiset. Hon gned sig på överarmen — han hade hållit henne så att det gjorde ont. Yr av glädje tänkte hon att — nu var det bara tre dygn tills hon skulle vara gift med honom —

Lavrans stod med Kristin framför barnens säng och såg henne lägga de små varelserna till rätta. De äldsta voro redan stora gossar med magra kroppar och slanka, torra lemmar, men de små voro knubbiga och rosenvita, med veck i hullet och gropar i lederna. En vacker syn tycktes det honom, där de lågo, röda och varma, fuktiga av svett i det yviga håret, och andades lugnt i sömnen. Det var friska, vackra barn — men aldrig hade han sett så illa uppfostrade ungar som hans dottersöner. Väl var det ändå att inte Simons syster och svägerska varit här i kväll. Men han skulle väl icke tala om barnuppfostran han — Lavrans suckade litet och gjorde korstecknet över de små huvudena.

Så drack Simon Andresson bröllop med Ramborg Lavransdotter, och det var ståtligt och präktigt på alla vis. Brud och brudgum sågo glada ut, och många tyckte att Ramborg var vänare på sin högtidsdar än systern varit — icke så påfallande vacker som Kristin, men mycket gladare och vänligare; alla kunde se på denna brudens klara, oskyldiga ögon att hon bar Gjeslingättens gyllne krona med full heder i dag.

Och glad och stolt satt hon med uppfäst hår i karmstolen framför sin brudsäng, när gästerna första morgonen kommo upp till de nygifta. Med skratt och uppsluppet skämt sågo de på, medan Simon lade husfrulinet kring sin unga hustrus huvud. Hälsningsrop och vapenbrak skallade mot taket, när Ramborg reste sig och räckte sin man handen, rak och rödkindad under den vita duken.

Det var ej så ofta två stormansbarn från samma bygd blevo gifta — när man rannsakade och följde ätten i alla dess grenar, så befanns de oftast vara för nära släktskap. Så alla räknade detta bröllop för en stor glädjefest.

1. Urgammal odalmanna-ätt.