Kristin Lavransdotter/Husfrun/Husaby/Kapitel 4
| ← Kapitel III |
|
Kapitel V → |
IV
Erlend Nikulausson satt som kungens landsvärnsman och hövding i fästet på Vargö i nära två år. Under hela denna tid kom han ej längre söderut än till Bjarkö, en gång då han och herr Erling Vidkunsson hade stämt möte där. Den andra sommaren Erlend var borta dog äntligen Heming Alfsson, och Erlend fick befattningen som kungens syssloman i Orkdölafylke efter honom. Haftor Graut for norrut för att avlösa honom på Vargö.
Han var en glad man då han seglade söderut några dagar efter Mariamässan på hösten. Det var den upprättelse han åstundat alla dessa år — att få sysslan, som hans far en gång haft. Icke så att detta varit ett mål han någonin gjort något för att vinna. Men det hade alltid stått för honom som det han behövde, för att kunna komma på den plats dit han hörde — både i sina egna och sina jämlikars ögon. Nu gjorde det ingenting längre att han räknades för att vara litet annorlunda än de andra, bänksittarna — det var icke mera något galet med hans särställning.
Och han längtade hem. Det hade varit fredligare i lappmarken än han väntat sig. Redan första vintern hade tagit på honom — han satt där overksam i borgen och lyckades ej få något åtgjort med förstärkningarna av fästningsverket. Det hade blivit satt i gott stånd för sjutton år sedan, men nu var det alldeles förfallet.
Så kommo våren och sommaren med liv och oro — stämmor här och där i fjordarna med de norska och halvnorska skatteuppbördsmännen och talemän för folket inifrån vidderna. Erlend flackade hit och dit med sina två skepp och hade mycket roligt. På ön blevo husen rustade och fästningen förstärkt. Men nästa år var det mera stilla.
Haftor skulle väl sörja för att det blev oro igen. Erlend skrattade. De hade seglat tillsamman därinåt nästan till Trjanema,[1] och där hade då Haftor fått fatt i en terfinnkvinna[2] som han förde med sig. Erlend förmanade honom. Han fick minnas att det gällde att hedningarna förstodo vi voro herrar — och då fick man ställa sig så att man icke retade någon i onödan, så föga manstark som man var. Icke lägga sig i om lapparna slogos och dräpte varandra; den glädjen måste de få ha i fred. Men vara som en hök över ryssar och kolbäger och allt vad packet hette. Och lämna deras kvinnfolk i fred — en sak var att de voro häxor allihop — en annan att det fanns nog de som erbjödo sig — Men Godöpojken fick ställa sig som han ville, tills han lärde sig bättre.
Haftor ville bort från sina gårdar och från sin hustru. Nu ville Erlend hem till sitt. Han längtade alldeles våldsamt efter Kristin och Husaby och hembygden och alla sina barn — efter allting hemma hos Kristin.
I Lyngsfjorden hörde han talas om ett fartyg med några munkpräster ombord; det skulle vara bröder från Predikarliv i Nidaros, som ville norrut och försöka utså den sanna tron bland hedningar och kättare i gränstrakterna.
Erlend kände sig säker om att Gunnulv var bland dem. Och tre nätter senare satt han verkligen ensam med sin bror i en jordkoja, som hörde till en liten norsk gård, vid den strand där de hade funnit varandra.
Erlend erfor en underlig sinnesrörelse. Han hade hört mässan och
tagit nattvarden med sitt skeppsfolk — enda gången här norrut
så när som på den gången han var på Bjarkö. Kyrkan på Vargö stod
utan präst; en djäkne satt kvar på borgen, och han hade då
försökt hålla reda på helgdagarna åt dem, men eljest hade det varit si och så med själavården för de norske där norrut. De fingo trösta
sig med att det var som ett slags korståg, så det räknades väl icke
så noga med deras synder.
Han satt och talade med Gunnulv om detta, och brodern hörde på med ett avlägset, underligt leende kring den långa, smala munnen. Det såg ut som om han alltid sög in underläppen litet, så som man lätt råkar göra när man tänker skarpt på en sak, är nära ett avgörande men ännu inte har kommit till full klarhet i sina tankar. Det var redan frampå natten. Alla de andra på gården sovo uppe i stugan; bröderna visste att de ensamma voro vakna. Och de voro bägge gripna av det underliga i att de nu sutto här, de två ensamma —. Ljudet av havsbruset och stormen nådde dem dovt och dämpat genom torvväggarna. Då och då fläktade ett vinddrag in, livade upp glöden i eldstaden och kom tranlampans låga att flämta till ett tag. Där fanns inget bohag i kojan; bröderna sutto på den låga jordbänk, som löpte runt tre sidor av rummet, och mellan dem låg Gunnulvs skrivbräde med bläckhorn, gåspenna och ett hoprullat pergament. Gunnulv hade setat och skrivit upp ett och annat som brodern sade honom, om stämmor och om bofasta mäns gårdar, om sjömärken och om väderlekstecken och ord på samefolkets språk — allteftersom Erlend kom att tänka på det. Gunnulv styrde själv skeppet — Sunnivasnäckan hette det, ty predikarebröderna hade korat Sankta Sunniva till skyddshelgon för detta sitt företag. »Ja, bara I icke rönen samma öde som Seljemännen», sade Erlend, och åter smålog Gunnulv litet.
»Du kallar mig orolig, du, Gunnulv», började den förre igen. »Vad skulle man då kalla dig? Först drev du hit och dit i sydländerna under alla de åren, och du har icke väl kommit hem, så drar du bort från prästgäll och prebenden för att predika för puken och hans ungar norr om Velli-å. Icke kan du deras mål, och icke förstår de ditt. Det tyckes mig att du är ännu mera ostadig än jag.»
»Jag äger varken gods eller fränder att svara! för», sade munken. »Jag har nu löst mig från alla band, men du har bundit dig, bror.»
»Åja. Den är väl fri som intet äger.»
Gunnulv svarade:
»Allt vad en man äger håller honom fastare än han håller det.»
»Hm. Ånej, Guds död likväl. Låt vara att Kristin håller mig fast — men godset och barnen vill jag nu icke skola äga mig —»
»Tänk icke så, bror», sade Gunnulv sakta. »Ty då kan det lätteligen gå så att du mister det.»
»Nej, jag vill icke bli slik som de andra karlarna — de stå i mullen sin upp under käkarna», sade Erlend skrattande, och brodern log också litet.
»Fagrare barn än Ivar och Skule har jag då aldrig sett», yttrade han. »Jag tänker du såg så ut i den åldern — icke är det underligt att vår mor älskade dig så mycket.»
Bägge bröderna stödde ena handen mot skrivbrädan, som låg mellan dem. Till och med i det svaga ljuset från tranlampan syntes det hur olika dessa två mäns händer voro. Munkens bar och utan ringar, vit och muskelfast, mindre och mycket knubbigare än de andres, såg i alla fall mycket starkare ut — ehuru Erlends näve nu var hård som horn på insidan, och ett blåvitt ärr efter ett pilskott fårade den mörka huden från handleden och upp under ärmen. Men fingrarna på Erlends smala, brungarvade hand voro torra och knutiga i lederna som trädkvistar och fullsatta med gyllne ringat och stenar.
Erlend hade lust att ta sin brors hand, men han blygdes — så drack han honom bara till och grinade litet åt det dåliga ölet.
»Hon tycktes dig vara helt frisk och sund nu, Kristin?» frågade Erlend därpå.
»Ja, hon blomstrade som en ros, när jag var på Husaby i somras», sade munken och log litet. Han väntade en stund, så sade han allvarligt: »Jag vill be dig om detta, broder — tänk något mer på Kristins och barnens välfärd än du hittills gjort. Och låt råda dig av henne och gör de köpenskaper som hon och Sira Eiliv ha avtalat: de bida endast ditt samtycke för att fullfölja dem.»
»De rådslagen hennes, som du talar om, lika mig ej rätt väl», sade Erlend tvekande. »Och nu blir dock min ställning också annorlunda —»
»Dina egendomar få större värde, om du samlar jorden mera», svarade munken. »Mig tycktes Kristins råd förståndiga, när hon framställde dem.»
»Där finns nu väl icke heller i Norges land en kvinna som lägger råd med större frihet än hon gör», sade Erlend.
»Till sist blir det dock du som råder», svarade Gunnulv åter. »Och du, du råder nu över Kristin också efter ditt behag», sade han, underligt svag i rösten.
Erlend skrattade tyst, nere i strupen, sträckte på sig och gäspade. Så sade han med ens allvarsamt: »Du har nu rått över henne, du också bror min. Och det är ej så fritt för att icke detta någon gång kommit emellan vår vänskap.»
»Menar du vänskapen mellan dig och din hustru eller mellan oss två bröder»? frågade munken långsamt.
»Bådadera», svarade Erlend, som om det var en tanke som först nu föll honom in. »Så from tarvar nu väl icke en lekmänniska vara», sade han i lättare ton.
»Jag har rått henne som jag trodde det var bäst. Som det är bäst», rättade han sig själv.
Erlend såg på munken i predikobrödernas grova, gråvita kåpa med den svarta kapuschongen bakåtkastad, så att den låg i tjocka veck runt halsen och nedåt skuldrorna. Hjässan var rakad så, att det nu bara var en smal krans av hår kring det runda, magra och bleklagda ansiktet — men det var lika tätt och svart som i Gunnulvs unga dagar.
»Ja, du är ju icke min bror nu, mera än du är var mans bror», sade Erlend och undrade själv över den djupa bitterheten i sin egen röst.
»Så är det icke — ehuru det borde vara så.»
»Så hjälpe mig Gud — jag tror mest det är därför du vill fara upp till lapparna!» sade Erlend.
Gunnulv böjde på huvudet. Det glimmade till i hans gulbruna ögon.
»I någon mån är det också därför», sade han tyst och hastigt.
De bredde ut de fällar och täcken, som de hade tagit med sig. Det var för kallt och rått i rummet, för att de skulle kunna klä av sig, alltså bjödo de varandra godnatt och lade sig ned på jordbänken, som var helt låg för rökens skull.
Erlend låg och tänkte på de underrättelser han fått hemifrån. Det var ej mycket han hört därifrån under dessa år — två brev från hustrun hade kommit honom tillhanda, men de hade varit gamla, när de hunno fram. Sira Eiliv hade skrivit dem åt henne — hon kunde pränta själv, både riktigt och vackert, men hon skrev ogärna, därför att det inte tycktes henne passande för en olärd kvinna.
Hon skulle väl bli ännu frommare nu, då de hade fått en relik i grannbygden, och det efter en man som hon själv hade känt, medan han levde — och nu hade Gaute fått bot för sin sjukdom där och hon själv vunnit full hälsa efter att ha varit svag alltsedan tvillingarnas födelse. Gunnulv omtalade att predikarebröderna i Hamar till sist blivit tvungna att utlämna Edvin Rikardssons lik till hans bröder i Oslo, och dessa läto nu skriva upp allting om broder Edvins liv och om de järtecken han skulle ha verkat både i livet och efter sin död. Det var deras akt och mening att skicka denna skrift till påven och försöka att få munken förklarad för helgon. Några bönder från Gauldal och Medaldalen hade då farit söderut och vittnat om under som broder Edvin verkat genom sina förböner där i bygderna och genom ett krucifix, som han hade snidat och som nu fanns på Medalhus. De hade lovat att bygga en liten kyrka på Vatsfjället, där han hade levat som ensittare några somrar och där det fanns en hälsokälla efter honom. De fingo då en hand av liket att förvara i den kyrkan.
Kristin hade offrat två silverskålar och den stora kåpehäktan med blåa stenar, som hon ägde efter sin mormor, Ulvhild Håvardsdotter, och låtit Tiedeken Paus i köpstaden göra en silverhand åt broder Edvins benknotor därav. Och hon hade varit på Vatsfjället med Sira Eiliv och sina barn och ett stort följe, när ärkebiskopen invige kyrkan vid Jonsmässotiden, året efter det då Erlend rest norrut.
Efter detta hade Gaute hastigt tillfrisknat och hade lärt sig att gå och tala och var nu som andra barn i hans ålder. Erlend sträckte ut sig — det var väl den största lycka, som kunde hänt dem nu, att Gaute var frisk. Han skulle lägga något jord till den kyrkan. — Gaute var ljus, sade Gunnulv, och ansiktsfager — lik modern. Då skulle han bara ha varit en liten mö — och så skulle han ha hetat Magnhild. Ja — han längtade nu också efter sina vackra söner.
Gunnulv Nikulausson låg och tänkte på den vårdag för tre år sedan då han red upp mot Husaby. På vägen mötte han en man från gården — husfrun var ej hemma, sade han — hon var hos en sjuk kvinna.
Han red på en smal, gräsbevuxen väg mellan gamla gärdsgårdar; där var ung lövskog i lerfallsbackarna både uppåt och ned mot älven, som brusade vårligt full nere i sänkan. Han red mot solen, och det späda gröna lövverket glänste som gyllne flammor på kvistarna, men inåt skogen föll skuggan redan sval och djup på gräsmattan.
Han kom fram så långt att han såg en glimt av sjön, som låg med mörk spegling av det andra landet — med den blå himlen och med bilden av de stora sommarmolnen hopsmält och bruten av strömkrusningar. Djupt nere under ridvägen låg en liten gård på gröna, blomsterbrokiga ängsvallar. En skara hustrur med sina vita hucklen stod ute på tunet, men Kristin var ej bland dem.
Litet längre fram såg han hennes häst; den gick inne i hagen med några andra. Vägen dök ned i en fördjupning av grön skugga framför honom, och där den slingrade sig uppför nästa våg av lerbackarna, stod hon vid gärdesgården under lövet och lyssnade till fågelsången. Han såg hennes smala, svarta gestalt, lutad över stängslet in mot skogen; det lyste vitt av hucklet och av en vit arm. Han höll in hästen, red fot för fot fram emot henne. Men då han kom närmare, såg han att det var en gammal björkstam, som stod där.
Nästa kväll, då hans tjänare seglade honom in till köpstaden, satt prästen själv vid rodret. Han kände sitt hjärta fast och nyfött i bröstet — nu kunde intet rubba hans föresats.
Han visste nu att det som hållit honom kvar i världen var den osläckliga längtan han burit på alltifrån gossåren. Han ville vinna människors ynnest. För att bli omtyckt hade han varit välgörande, vänlig och skämtsam mot småfolk; han hade låtit sin lärdom lysa, men med måtta och ödmjukhet, bland prästerna i staden, för att de skulle tycka om honom, han hade varit undfallande mot herr Eiliv Kortin, eftersom denne varit vän med hans far och han visste hur herr Eiliv tyckte om att folk var. Han hade varit vänlig och mild mot Orm för att draga åt sig något av gossens tillgivenhet från den nyckfulle fadern. Och han hade varit sträng och fordrande mot Kristin, för att han förstod, att hon behövde möta något, som ej vek undan, när hon grep efter stöd, något som ej ledde orätt, när hon kom och var villig att lyda.
Men nu hade han insett — att han sökt vinna hennes tillit för egen del, mycket mer än han sökt styrka hennes tillit till Gud. Erlend hade funnit rätta ordet nu i kväll. Icke min bror mer än alla människors bror. Det var den omväg han måste gå, innan hans brödrakärlek kunde gagna någon.
Två veckor senare hade han delat sin egendom mellan sina
fränder och kyrkan och iklätt sig Predrikarlivs ordensdräkt. Och nu,
denna vår, då alla sinnen voro skakade ända till grunden av den
förfärliga olycka som övergått landet — att ljungelden satt eld
på Kristkyrkan i Nidaros och halvt ödelagt Sankt Olavs hus —
hade Gunnulv fått ärkebiskopens stöd för sin gamla plan.
Tillsammans med broder Olav Jonsson, som var prästvigd liksom han själv,
och tre yngre munkar, en från Nidaros och två från Predikarliv i
Björgvin, drog han nu norrut för att bringa ordets ljus till de
osaliga hedningar som levde och dogo i mörker inom ett kristet lands
gränser.
Kristus, du korsfäste! Nu har jag sålt allt det som kunde binda mig. Mig själv har jag sålt åt dig, om du vill värdigas med mitt liv friköpa satans trälar. Tag mig, så att jag må känna att jag är din träl, ty då äger jag också dig! — Så skulle väl en gång, en gång igen hans hjärta sjunga och jubla i bröstet, liksom det sjungit och klappat, när han gick över de gröna slätterna vid Romaborg, från pilgrimskyrka till pilgrimskyrka — »Jag är min älskades, och till honom står min åtrå —»
Bröderna lågo och tänkte sig till sömns på var sin bänk i den lilla kojan. Ett litet glöd glimmade på eldstaden mellan dem. De tänkte sig längre och längre bort från varandra. Och nästa dag for den ene åt norr och den andre åt söder.
Erlend hade lovat Haftor Graut att fara ut till Godö och ta hans
syster med söderut. Hon var gift med Bård Åsulvsson i Lensviken
— han var också en frände till Erlend, men på långt håll.
Första morgonen, då Margygran sköt ut ur Godösundet; med seglet svällande mot blåa fjäll för den fina brisen, stod Erlend uppe på lyftningen i aktern. Ulv Haldorsson skötte rodret. Då kom fru Sunniva ditupp. Hon hade kappans hätta nedfälld, och vinden strök huvudlinet bakåt från hennes solskensgula, krusiga hår. Hon hade samma slags sjöblå, glittrande ögon som brodern, och som han var hon ansiktsfager men starkt fräknig, också på de små, fylliga händerna.
Alltifrån första kvällen han såg henne på Godö — deras ögon möttes, så sågo de åt sidan och måste le helt förstulet båda två — hade Erlend vetat att hon genomskådade honom — och han henne. Sunniva Olavsdotter, henne kunde han ta med bara näven, och hon väntade att han skulle göra det.
Nu medan han stod med hennes hand i sin — han hade hjälpt henne upp — kom han att se in i Ulvs råa och mörka ansikte. Ulv visste det nog också. Han blev underligt skamsen vid mannens blick. Han mindes med ens allt som denne hans frände och följesven hade haft medvetskap om — varje galenskap han givit sig in i alltifrån de tidigaste ungdomsåren. Ulv behövde ej se så hånfullt på honom — han hade nu icke ämnat komma denna fru närmare än heder och dygd tillstadde, så tröstade han sig själv. Han var så pass gammal nu och vis av skadan, så han kunde släppas norrut till Hålogaland utan att låta snärja sig i vanvett av en annan mans hustru. Han hade en hustru själv nu — han hade varit Kristin trogen, från första dagen han sett henne tills nu — ett och annat som hänt där norrut kunde ingen förnuftig man räkna med. Men eljest hade han icke sett på en kvinna — på det sättet. Han visste det själv — med en norsk kvinna, och därtill en av deras egna jämbördiga — nej, han skulle aldrig få en timmes frid i sin själ, om han svek Kristin så. — Men denna resan söderut med henne här ombord — den kunde nog bli farlig.
Något hjälpte det ju att de fingo ganska hårt väder längre fram, så att han hade annat att göra än att skämta med fru Sunniva. I Dynö måste han söka hamn och ligga över några dagar. Medan de lågo där, hände något som vållade att hon tycktes honom mycket mindre förledande.
Erlend med Ulv och ett par till av männen sovo i samma stuga där hon och hennes tärnor lågo. En morgon var han ensam därinne, och hon hade ej ännu stigit upp. Då ropade hon på honom — sade att hon tappat ett fingerguld i sängen. Han måste komma och hjälpa henne leta — hon kröp omkring på knäna i sängen och var i bara linnet. De råkade nu röra vid varandra rätt som det var, och varje gång fingo bägge två det förstulna leendet i ögonen. Så tog hon fatt i honom — Ja, han hade väl ej själv burit sig så övermåttan höviskt åt, tid och ställe voro ju därefter — men hon var så fräckt och oblygt villig att han blev alldeles kall med ens. Skamröd vände han sig från detta ansikte, som var upplöst av skratt och lystenhet; han ryckte sig lös utan vidare förklaring och gick ut, skickade så hennes tjänstemör in till deras fru.
Nej, djävulen heller, han var väl icke en mus, som lät sig fångas i sänghalmen! En sak var att själv locka — en annan att låta locka sig. Han måste i alla fall skratta — här stod han och hade flytt från en fager kvinna, som Josef den ebreiske. Ja, det händer ett och annat till sjöss, och till lands med.
Nej, fru Sunniva — Åh, han måste minnas en — en som han kände. Hon hade gått till möten med honom i ett härbärge för lösa ledingskarlar — och hon kom så tuktig och värdig som en kungaboren ungmö går till mässan. I lundar och logar hade hon varit hans, Gud förlåte honom, han hade glömt hennes börd och hennes heder; och hon hade glömt den för hans skull, men kasta den av sig hade hon ej förmått. Hennes ätt yppade sig i henne, till och med när hon ej tänkte därpå.
Gud signe dig, Kristin min — så hjälpe mig Gud, min tro, som jag gav dig i lönndom och utanför kyrkodörren, den skall jag hålla eller aldrig vara mans man. Så vare det!
Så lagade han att han fick skicka fru Sunniva i land vid Yrjar, där hon hade fränder. Det bästa var att hon tycktes ej alltför vred heller, när de skildes. Hänga huvudet och visa sura miner som en munk hade han ej behövt — de hade jagat varandra utombords på årorna, som man säger. Till avsked gav han henne några dyrbara skinn till en kappa, och hon lovade att han skulle få se henne i den kappan. De möttes nog en och annan gång. Stackare — mannen hon hade var ej ung och något sjuklig.
Men han var lycklig över att han kom hem till sin hustru utan att ha något på sinnet, som han behövde dölja för henne, och han var stolt över sin egen prövade ståndaktighet. Och han var alldeles yr och galen av längtan efter Kristin — hon var likväl den sötaste och vänaste ros och lilja — och hans var hon!
Kristin var på stranden och mötte Erlend, när han lade till vid
Birgsi. Fiskare hade bragt bud till Vigg att Margygran blivit sedd
ute vid Yrjar. Hon hade sina två äldsta söner och Margret med sig,
och hemma på Husaby redde man till gästabud för vänner och
fränder, som skulle fira Erlends hemkomst.
Hon hade blivit så vacker att Erlend tappade andan, när han såg henne. Men hon var nog förändrad. Det flickaktiga, som fortfarande varit över henne, efter var barnsäng hon kommit upp ur, — det späda och bräckliga, det nunneliknande under hustrulinet — det var nu borta. Hon var en ung, blomstrande kvinna och mor. Hennes kinder voro runda och friskt röda mellan huvudbeklädnadens vita flikar, barmen hög och fast för kedjor och söljor att glittra på. Höften rundade sig mera brett och mjukt under bältet med nyckelknippan och den förgyllda slidan kring sax och kniv. Jo, jo, hon hade bara blivit vackrare — hon såg ej ut som om de kunde blåsa henne till himla för honom så lätt som förr. Också de långa smala händerna hade blivit fylligare och vitare.
De lågo på Vigg över natten, i abbotens hus där. Och det var en ung, rosenröd och glad Kristin som red med honom till gästabud på Husaby denna gång, när de drogo hemåt nästa dag.
Det var så många allvarliga ting som hon skulle ha talat med sin man om, när han kom hem. Det var tusen ting om deras barn, bekymmer för Margret, och det var hennes planer för att arbeta upp godsen. Men det försvann i ett festrus alltsamman.
De foro från det ena gästabudet till det andra, och så följde hon ju med konungens syssloman på hans färder. Erlend höll nu ännu flera män på Husaby, bud och brev byttes mellan honom och hans länsmän och ombudsmän. Erlend var alltid munter och glad — skulle icke han duga till syssloman — han som hade stångat skallen mot snart sagt varje balk i landslagen och kyrkolagen! Slikt lärde man sig nog och glömde det icke. Lätt och snabb uppfattning hade han för övrigt, och han hade fått god undervisning i uppväxtåren. Nu kom det fram igen. Han vande sig att läsa brev själv och hade fått en islänning till skrivare. Förr hade Erlend satt sitt sigill under allt vad andra läste upp för honom och knappast sett på en enda skriven rad — det hade Kristin fått erfara under dessa två år, då hon blivit förtrogen med allt som fanns i hans brevkistor.
Nu kom det en sorglöshet över henne som hon aldrig förr känt. Hon blev själv livligare, mindre stillsam när hon var ute bland folk — ty hon kände att hon var mycket vacker nu, och hon var fullkomligt frisk och sund, för första gången sedan hon blev gift. Och om kvällen, när hon och Erlend lågo tillsammans i en främmande säng, på ett loft i någon av storgårdarna eller i en bondstuga, så skrattade de och viskade och skämtade över folk som de träffat och nyheter de hört. Erlend var mera munvig än någonsin, och folk tycktes ännu mer intagna av honom än förr.
Hon såg det med deras egna barn — de voro som yra av hänryckning, när fadern någon gång sysselsatte sig med dem. Nåkkve och Björgulf höllo bara på med sådant som bågar och spjut och yxor nu. Så kunde det hända att fadern hejdade sig, när han gick över tunet, såg på dem och visade dem tillrätta: »Icke så, sonen min — så skall du hålla» — han flyttade den lilla nävens grepp och lade fingrarna i den rätta ställningen. De blevo då utom sig av iver.
De två äldsta sönerna voro oåtskiljaktiga. Björgulf var störst och starkast av barnen, jämnhög med Nåkkve, som var tre halvår äldre, och tjockare. Han hade starkt krusigt, ramsvart hår, det lilla ansiktet var brett, men vackert, ögonen blåsvarta. En dag frågade Erlend ängsligt modern om hon visste av att Björgulf inte såg bra på ena ögat — han skelade också helt litet. Kristin sade att hon inte trodde det hade någon betydelse, det växte nog bort. Det hade blivit så att hon alltid minst bekymrat sig om detta barnet — han hade blivit född då hon var uttröttad av omsorgerna om Nåkkve, och Gaute hade följt så snart efter. Han var det kraftigaste av barnen, visst också klokast, men han var fåmält. Erlend höll mest av den sonen.
Fast han ej gjorde det klart för sig själv, hade han något emot Nåkkve, för att pojken kommit olägligt och för att han skulle uppkallas efter hans far. Och Gaute var ej sådan han väntat sig. Gossen hade stort huvud, vilket ju var naturligt nog, ty under två års tid var det som om bara huvudet hade vuxit — nu växte lemmarna raskt efter. Förståndet var väl skapligt, men han talade mycket långsamt, ty talade han fort, så började han sluddra och stamma, och då gjorde Margret narr av honom. Kristin var mycket svag för den gossen — ehuru Erlend förstod att på ett vis var nog den äldste hennes älsklingsbarn — men Gaute hade varit så klen, och han liknade något hennes far, med det lingula håret och de mörka grå ögonen — och han hängde mycket efter modern. Han gick litet ensam mellan de två äldsta, som alltid höllo ihop, och tvillingarna, som voro så små ännu att de följde sina sköterskor.
Kristin hade nu mindre tid att sysselsätta sig med sina barn, och hon måste mera än förut göra som andra fruar och låta tjänarinnorna passa på dem — men de båda äldsta sprungo nu hellre med männen på gården. Hon ruvade ej längre över dem med den gamla, ängsliga ömheten — men hon lekte och skrattade mera med dem, när hon hade tid att samla dem omkring sig.
Vid årsskiftet fingo de på Husaby ett brev under Lavrans Björgulfsons sigill. Det var skrivet med hans egen hand och hade sänts med prästen i Orkedal, som varit söderut först, så det var två månader gammalt. Den största nyhet som stod däri var att han fäst bort Ramborg till Simon Andresson på Formo. Bröllopet skulle stå vid korsmässotid på våren.
Kristin var övermåttan förundrad. Men Erlend sade, han hade nog tänkt sig att det skulle kunna gå så — sedan han fått veta att Simon Darre blivit änkman och slagit sig ned på sin gård i Sil efter gamle herr Andres Gudmundssons död.