Kristin Lavransdotter/Korset/Såsom ock vi förlåta/Kapitel 4

←  Kapitel III

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel IV

Kapitel V  →

IV.

Dagen efter Pålsmässan red Simon Darre norrut över Mjösen, följd av två svenner. Det hade blivit stark frost, men han tyckte ej han kunde stanna hemifrån längre; slädföljet fick komma efter, så snart kölden gav med sig litet.

I Hamar träffade han en vän, Vigleik Pålsson från Fagaberg, och de redo vidare i varandras sällskap. När de kommo till Hamar litle, rastade de en stund i en gård där det var ölutskänkning. Medan de sutto och drucko, röko några fulla pälshandlare i luven på varandra inne i stugan; till slut steg Simon upp, gick emellan och skilde dem åt, men härvid fick han ett knivstyng i högra underarmen. Det var ej stort mer än en rispa, så han brydde sig inte om det, men krogkvinnan ville nödvändigt få binda en trasa omkring.

Han red hem med Vigleik och låg hos honom under natten. Männen delade säng, och fram på morgonsidan vaknade Simon av att den andre bråkade i sömnen. Flera gånger ropade Vigleik hans namn, och då väckte Simon honom och frågade vad som felades honom.

Vigleik kunde ej riktigt minnas sin dröm. »Men faslig var den, och du var med i den. Ett minns jag — Simon Reidarsson stod här i stugan och bad dig gå ut med honom — jag såg honom så livs levande, jag kunde ha räknat var fräkna i hans ansikte.»

»Den drömmen ville jag du kunde sälja åt mig», sade Simon, halvt på skämt och halvt på allvar. Simon Reidarsson var hans farbrors son, och de hade varit goda vänner under pojkåren; den andre Simon hade dött i tretton-årsåldern.

Då männen på morgonen skulle sätta sig till bords, såg Vigleik att Simon inte hade knäppt igen tröjärmen över högra handleden. Det syntes rodnad och svullnad ända ned på utsidan av handen. Han nämnde detta, men Simon skrattade. Och då vännen litet senare bad honom stanna några dagar och invänta sin hustru här — Vigleik kunde ej glömma den där drömmen — så svarade Simon Andresson nästan vredgat:

»Så illa har du väl icke drömt om mig, Vigleik, som att jag lade mig och kurade för ett sådant lusbetts skull —?»

Vid solbärgningen redo de ned på Losnavattnet. Det hade varit den vackraste dag; nu förgylldes och rodnade de höga, blå och vita fjällen i aftonljuset, men de rimtyngda lunderna utmed älven stodo ludet grå i skuggan. Männen hade ypperliga hästar och en frisk ritt framför sig över den långa sjön — små isbitar sprätte klingande och klirrande fram under hästhovarna. Den kalla blåsten stod stark emot dem; Simon frös — men strax efteråt genomströmmades han trots kölden av en underlig, kväljande hetta — så kommo frossbrytningar, som tycktes tränga ända in till märgen. Under tiden kände han tungan svälla och bli konstigt tjock bak i svalget. Redan innan de kommit över vattnet måste han stanna och be en av svennerna om hjälp att fästa upp kappan, på sådant sätt att den stödde under högra armen.

Männen hade hört Vigleik Pålsson tala om sin dröm; nu ville de att husbonden skulle visa dem såret. Men Simon sade det var ingenting — det sved bara litet: »— jag får kanske tåla att vara vänsterhänt några dagar.»

Men frampå kvällen, då månen var uppe och de redo högt uppåt åsen norr om sjön, märkte Simon själv att hans arm kanske kunde bli något besvärlig i alla fall. Det värkte ända upp i armhålan, stötarna på hästryggen vållade honom stor plåga — blodet bultade och bultade i den sjuka lemmen. Och det bultade i hans huvud också och gjorde ont i nacken och uppåt. Han kände sig het, och han frös om vartannat.

Vintervägen gick här högt uppe i sluttningen, sträckvis genom skog och sträckvis åter över vita gärden. Simon såg det alltsamman — fullmånen seglade lysande på den blekblå himlen, alla stjärnor hade den drivit långt bort ifrån sig, endast en och annan stor vågade sig till att vandra fjärran på fästet. Det glittrade och glimmade över de vita markerna; skuggorna föllo korta och skarpa på snön — inne i skogen låg ljuset osäkert i stänk och strimmor mellan de snötunga granarna. Simon såg allt detta —

Men samtidigt såg han alldeles tydligt ett gärde med tuvigt, askbrunt gräs i tidig vårsol. Några smågranar hade skjutit upp här och där i utmarken, de lyste gröna som sammet i solen. Han kände igen sig, det var beteshagen hemma vid Dyfrin. Alskogen bakom gärdet stod med vårligt gråblanka stammar och topparna bruna av blom — där bortom drogo sig de långa, låga Raumariksåsarna tindrande blå, ännu vitfläckiga av snö. De gingo nedåt mot aldungarna, Simon Reidarsson och han, hade metdon och gäddljuster med sig — de skulle ned till sjön, som låg mörkgrå med uppluckrad, töande is, för att fiska vid mynningen till dess avloppså. — Den döde brödrungen gick vid hans sida; han såg lekkamratens krullhår, som stack fram under mössan, rödaktigt i vårsolen, kunde urskilja var fräkna i pojkens ansikte. Den andre Simon sköt ut underläppen litet och blåste — ph, ph — när han tyckte hans namne pratade dumheter. De hoppade över rännilar, skuttade från tuva till tuva över snövattnet som genomträngde gräsvallen. Det växte mossa på bottnen — det svällde och reste sig så friskt grönt nere i vattnet.

Han var visserligen vid sans — hela tiden såg han ridvägen, backe upp och backe ned genom skog, över vita marker i glittrande månsken, såg de sovande husklungorna under översnöade tak kasta skuggor utåt gärdena, så dimbandet över älven i daldjupet — och visste att det var Jon som red strax bakom honom och kom fram jämsides med honom, när de voro ute på öppna gläntor — men ändå kom han att säga Simon till mannen flera gånger. Han visste att det var galet men kunde ej låta bli, fast han såg att svennerna blevo kusliga till mods.

»Vi få laga att vi hinna till munkarna i Roaldstad i natt, karlar», sade han en gång då det klarnade litet för honom.

Svennerna ville övertala honom att avstå — de borde väl hellre se till att komma inomhus med det snaraste, de nämnde närmaste prästboställe. Men husbonden höll fast vid sin mening.

»Det kostar på hästarna det, Simon —», de två svennerna tittade i mjugg på varandra.

Men Simon skrattade litet. De fingo orka det för en gångs skull. Han tänkte på de tröttsamma milen. Smärtan jagade genom hela hans kropp, när han stötte i sadeln. Men hem ville han. Ty — nu visste han att han var »feg» —.^[1]

Fast han frös in i hjärteroten och omväxlande kände brännande hetta i vinternatten, så kände han samtidigt den ljumma vårsolen i beteshagen därhemma, och den döda gossen och han gingo och gingo mot aldungarna.

Under korta ögonblick vek synvillan, och hans huvud blev klart, det bara värkte så förfärligt. Han bad en av svennerna skära upp ärmen över den sjuka armen. Han bleknade, och svetten silade ned över hans ansikte, då Jon Dolk varsamt sprättade upp tröjan och skjortan från handlinningen till axeln, medan han själv stödde den svullna lemmen med vänster hand. Det lättade litet en stund.

Männen rådslogo efteråt — från Roaldstad fingo de visst se till att få ett bud sänt söderut till Dyfrin. Men Simon kom med invändningar. Inte ville han oroa sin hustru med ett sådant bud, då det kanske var i oträngt mål — en slädfärd i detta smällkalla väder var icke god. Kanske, när han kom hem till Formo, fick man se. Han försökte småle mot Sigurd för att liva upp den unge svennen — han såg ju riktigt förskrämd och olycklig ut.

»Men I fån skicka bud efter Kristin i Jörundgård, strax vi komma hem — hon är så god läkekvinna hon.» Han kände sin tunga tjock och styv som trä, när han sade det.

»Kyss mig, Kristin, min fästmö!» Då skulle hon tro att han talade i yrsel. Nej, Kristin — vad hon skulle bli förundrad!

Erlend hade förstått det. Ramborg hade märkt det. Men Kristin — hon satt där med sin sorg och harm — så vred och så förbittrad hon nu var på denne Erlend — hon hade icke en tanke för någon annan än honom nu heller. Du har aldrig frågat så mycket efter mig, Kristin, min älskade, att du tänkt på om det blev mig tungt, när jag skulle vara bror åt den som en gång lovats mig till viv —.

— Han hade ju ej vetat om det själv, den gången då han skildes från henne utanför klosterportarna i Oslo — att han så här skulle fortsätta att tänka på henne. Att han skulle sluta med att tycka att ingenting han fått i livet var fullgod ersättning för vad han miste då. »För den mö som var mig tingad i min ungdom.»

Hon skulle höra det, innan han dog. En kyss skulle hon ge honom —.

»Jag är den som älskade dig och som älskar dig ännu —»

De orden hade han hört en gång, och han hade aldrig kunnat glömma dem. Det var ur boken om Jungfru Marias järtecken, det var en sägen om en nunna, som rymde ur sitt kloster med en riddare. Maria mö — hon frälste dessa två till slut och gav dem förlåtelse trots deras synd. Var det synd att han sade det till sin hustrus syster, innan han dog, så fick Guds moder skaffa honom tillgift för detta också —. Det var ej så ofta han hade besvärat henne med att be om något —.

— Jag trodde ej själv den gången att jag aldrig skulle bli riktigt glad och lustig mera —.

»Nej, Simon, det är alltför tungt för Socka, om hon skall bära oss båda — så långt som hon måst löpa i natt», sade han till den som satt sig upp på hästen bakom honom och stödde honom. »Jag ser nog att det är du, Sigurd, men jag tyckte du var en annan —.»

De kommo fram till pilgrimshärbärget frampå morgonsidan, och de två munkarna, som förestodo det, togo hand om den sjuke. Men då han under deras vård kryat till sig något och feberyrseln avtagit, tvingade sig Simon Andresson till att få låna en släde och köra vidare norrut.

Det var gott före, och de bytte hästar under vägen, foro hela natten och kommo fram till Formo nästa morgon i dagbräckningen. Simon hade legat i halvdvala under allt det som någon brett på honom. Det tyngde så — ibland tyckte han sig ligga krossad under tunga berghällar — och det gjorde så ont i huvudet. Ibland var han liksom borta, men så började smärtorna rasa igen inom honom — det var som om kroppen svällde och svällde, blev otänkbart stor och skulle till att sprängas i bitar. Det dunkade och dunkade i armen —.

Han försökte gå själv från släden och in — med den friska armen över Jons skuldra. Sigurd gick bakom och stödde honom. Simon märkte att männen voro grådaskiga i ansiktet av trötthet — två nätter å rad hade de suttit i sadeln. Han ville säga något till dem härom, men tungan lydde honom ej. Över tröskeln snavade han och for framstupa in i rummet — med ett vrål av smärta, då hans oformligt uppsvällda arm stötte emot något. Svetten silade av honom, när han sväljde de stönanden som ville fram, medan han blev avklädd och hjälpt i säng.

Inte så långt därefter såg han att Kristin Lavransdotter stod borta vid eldstaden och stötte något med en klubba i en träskål. Ljudet kändes rakt genom hans huvud. Hon öste upp ur en gryta i en liten bägare och dröp droppar däri ur en glasflaska, som hon tog fram ur sitt skrin — tömde det stötta ur skålen i grytan och satte bredvid elden. Ett sådant stilla och säkert handlag hon hade —.

Nu kom hon bort till sängen med bägaren i handen. Hon gick så lätt. Hon var lika rak och vacker som ungmön varit, den smärta husfrun med det magra, allvarliga ansiktet under huvudlinet. Han var svullen bak i nacken också, det gjorde ont, när hon sköt ena armen under och lyfte upp honom litet. Hon stödde hans huvud mot sitt bröst, medan hon höll bägaren till hans mun med vänstra handen.

Simon log litet, och när hon varsamt lät hans huvud glida tillbaka på kuddarna, grep han med sin friska hand om hennes ena. Den var varken mjuk eller vit längre, den fina långsmala kvinnohanden.

»Du kan visst svårligen sömma silke med de fingrarna nu», sade Simon. »Men goda och lätta äro de — och friskt kall är din hand, Kristin!» Han lade den på sin panna. Kristin blev stående så, tills hon kände att hon blev varm ini handen, då bytte hon om och tryckte försiktigt sin andra hand mot hans brännheta panna — ända upp till hårfästet.

»Din arm är stygg, Simon», sade hon. »Men med Guds hjälp går det nog väl.»

»Jag är rädd, Kristin, att mig kan du icke hela, så duktig läkare du än än», sade Simon. Men hans min var nästan munter. Drycken började verka; han kände mycket mindre av smärtorna. Men det blev så konstigt med ögonen — som om han inte kunde styra dem — han trodde han måste visst ligga och skela med ett öga åt vardera hållet —.

»Det går nog med mig som det är skickat», sade han som förut.

Kristin gick åter till sina grytor — smorde en deg på linnelappar, kom tillbaka och svepte det heta omslaget om armen från fingertopparna och ända upp, bakom ryggen och fram över bröstet, där svullnaden gick i röda strimmor från armhålan. Det gjorde ont först, men snart skänkte det lindring. Hon lindade ylle utanpå och lade mjuka dunkuddar under armen. Simon frågade vad hon hade smetat på omslagen.

»Åh, det är åtskilligt — mest symphyticarot och svalört», sade Kristin. »Hade det endast varit sommar, så kunde jag tagit det friskt ur min örtagård. Men jag hade rikligt — Gud vare tack, jag har icke behövt något av det förr i vinter.»

»Vad var det du berättade om svalörten en gång — du hade hört det av abbedissan, då du var i klostret — om namnet —»

»Menar du det att på alla tungomål har den ett namn som betyder svalört — ända från Greklandshavet och hit till Nordanland?»

»Ja — för att den går i blom i alla land då svalorna vakna ur vinterdvalan?» Simon slöt läpparna litet fastare. Då hade han redan länge legat i jorden —.

»Jag vill ha min vilostad vid kyrkan här», sade han, »om det går så att jag dör nu, Kristin. Jag är nu en så rik man att Andres sannolikt kommer att sitta med någon makt här på Formo en gång i tiden. Undrar om det blir en son Ramborg får efter mig i vår —. Jag hade gärna levat så länge att jag sett två söner i min gård.»

Kristin sade att hon skickat bud till Dyfrin om detta, att han blivit så sjuk. Gaute — han hade ridit redan i morse.

»Du skickade väl icke det barnet i väg ensamt?» frågade Simon förskräckt.

Hon hade ej haft någon till hands som hon trodde kunde hinna med Gaute på Rauden^[2], svarade hon. Simon sade att det blev en svår resa för Ramborg — måtte hon bara inte skynda på mer än hon stod ut med. »Men mina barn ville jag nog gärna se —»

En stund efteråt började han åter tala om sina barn. Han nämnde Arngjerd — kanske han gjort orätt, då han icke samtyckte till anbudet från folket på Eiken. Men mannen tycktes honom väl gammal — och han hade varit rädd för en sak — att Grunde ju sades vara något våldsam av sig, när han blev drucken. Arngjerd, henne hade han velat sätta i de tryggaste omständigheter. Nu blev det Gyrd och Gudmund som fingo råda över hennes giftermål. »Säg till mina bröder, Kristin — jag lät hälsa dem att de skulle se sig väl för i denna sak. Ville du ta henne till dig på Jörundgård en tid, skall jag tacka dig, där jag ligger. Och gifter Ramborg om sig, innan Arngjerd är försörjd, så får du ta henne till dig, Kristin. Ja, icke må du tro annat än att Ramborg alltid varit god mot henne — men skall hon få både styvmor och styvfar, är jag rädd hon skulle komma att hållas mer som en tjänarinna än som — ja, du minns jag var gift med Halfrid, när jag blev far till henne —»

Kristin lade milt sin hand på Simons och lovade att hon skulle göra allt vad hon kunde för flickan. Hon mindes vad hon själv sett — en vansklig ställning hade de barn som hade en storman till far och avlats i äktenskapsbrott. Orm och Margret, Ulv Haldorsson —. Hon strök och strök över Simons hand.

»Det är väl icke så visst heller att du dör den här gången, svåger», sade hon och log litet. Ännu kunde det gå som en återglans av ungmöns ljuva, milda leende över det magra, stränga kvinnoansiktet. Du ljuva, unga Kristin —.

Simon fick ej så stark feber den kvällen, och han kände mindre av smärtorna, sade han. När Kristin bytte omslag på armen, var den inte så uppsvälld; den kändes mjukare, märkena efter hennes fingrar blevo kvar en stund, när hon varsamt klämde på den.

Kristin skickade tjänstfolket till sängs. Jon Dolk, som nödvändigt ville vaka hos sin husbonde, lät hon lägga sig borta på bänken. Kistbänken med det snidade ryggstödet lät hon flytta fram till sängen och satt där, lutad mot ena hörnet. Simon låg halvt i dvala eller sov — en gång, då han vaknade, såg han att hon letat reda på en spinnten åt sig. Hon satt så rak, hade stuckit in käppen med ulltotten under vänstra armen, fingrarna tvinnade tråden, tenen sjönk och sjönk vid sidan av hennes långa, slanka sköte — så virade hon upp tråden, snodde på nytt, tenen sjönk — han somnade av att se på det —.

När han vaknade igen fram på morgonsidan, satt hon likadant och spann. Skenet från ljuset, som hon ställt så att sängomhöljet skuggade för honom, föll rakt på hennes ansikte. Det var så blekt och stilla; den fylliga, mjuka munnen hade blivit smal och fast sluten, hon satt med nedslagna ögon och spann. Hon kunde ej se att han låg vaken och stirrade på henne i skuggan av sängtjället. Hon såg så genombedrövad ut att Simon kände det som om hjärtat blödde i honom, medan han låg och såg på henne.

Hon reste sig, var borta och skötte om elden. Så ljudlöst. När hon kom tillbaka, tittade hon in bakom sängomhänget — mötte hans öppna ögon ur mörkret.

»Hur är det med dig nu, Simon?» frågade hon milt.

»Gott — står det till med dig nu.»

Men han tyckte sig känna att det var ömt upp under vänstra armen också nu — och uppe under hakan, när han rörde på huvudet. Ånej, det var väl bara något han inbillade sig —.

— Åh, hon skulle nog aldrig tycka hon hade mist något, när hon försmådde hans kärlek — för den sakens skull kunde han gott förråda den för henne. Det kunde omöjligen göra henne mer tung till sinnes. Han ville säga henne det, innan han dog — en endaste gång: Jag har älskat dig alla dessa år —.

Febern tilltog på nytt. Och det gjorde ont i vänstra armen —. »Du måste försöka om du kan få sova igen, Simon. Kanske du nu fort blir bättre», sade hon sakta.

»Jag har sovit mycket i natt —.» Han började tala om sina barn igen — de tre han hade och höll så innerligt av — och det ofödda. Så tystnade han — smärtorna kommo tillbaka med sådan styrka. »Lägg dig litet nu, Kristin. Jon kan väl sitta uppe en stund, om du tycker det är nödvändigt att någon vakar.»

Om morgonen, då hon lösgjorde förbandet, såg Simon lugnt upp hennes förtvivlade ansikte: Åh nej, Kristin, det var redan för mycken värk och orenlighet i armen — frost hade jag också fått i den, innan jag kom i din vård. Jag sade det ju, mig kan du icke hela. Var nu icke sorgsen för detta, Kristin!»

»Du skulle icke färdats hela den långa vägen», sade hon matt.

»Ingen man lever längre än det är skickat för honom», svarade Simon som förut. »Jag ville hem — det är ett och annat att tala om — hur det skall ordnas efter mig.»

Han log litet:

»Alla eldar brinna ut omsider.»

Kristin såg på honom med tårblanka ögon. Alltid hade han haft så många ordstäv på läpparna. Hon såg ned i hans rödflammiga anikte. De tunga kinderna hade liksom sjunkit in, vecken under hakan lågo i djupa lager. Ögonen voro både slöa och glänsande på samma gång — så var det som om tankar och reda återvänt i dem, han såg upp på henne med den fasta, forskande blick som oftast funnits i de små stålgrå och skarpa ögonen.

När det blev full dager i rummet, såg Kristin att Simon blivit vass kring näsan — en strimma av vitt drog sig nedåt mot mungipan på vardera sidan.

Hon gick bort till den lilla glasrutan och stod där och sväljde gråten. Det glittrade och lyste gyllengrönt i det isade fönstrets tjocka beläggning, Därute var det nog en lika vacker vinterdag som det varit hela veckan —

— Det var dödstecknet, visste hon —.

Hon kom tillbaka, smög handen in under täcket — han var svullen kring fotlederna, uppåt benet.

»Vill du — vill du att vi skicka bud efter Sira Eirik nu?» sade hon sakta.

»Ja, i kväll», svarade Simon.

Han måste tala om det, innan han biktade och tog nattvarden. Efteråt fick han försöka vända sin håg åt annat.

»Underligt är det att det blir visst du som skall sköta om mitt lik», sade Simon. »Och något fagert lik är jag rädd att jag icke blir.»

Kristin undertryckte en snyftning. Hon gick bort och redde till en läskedryck igen. Men Simon sade:

»Jag tycker ej om dina drycker, Kristin — tankarna bli så oklara efter dem.»

Om en stund bad han att hon skulle ge honom litet i alla fall. »Men tag icke för mycket i den av det som dövar. Jag måste tala med dig om en sak.»

Han drack och låg och väntade på att smärtorna skulle ge med sig så pass att han orkade tala klart och lugnt med henne.

»Vill du ej att vi hämta Sira Eirik till dig — så att han kan tala till dig slika ord som nu kunde giva dig hugsvalan?»

»Jo, snart. Men det är somt jag skulle ha sagt dig dessförinnan.»

Han låg stilla en stund. Så sade han:

»Säg till Erlend Nikulausson att de ord jag talade till honom sist vi skildes åt, dem har jag ångrat varje dag sedan dess. Omanligt och småsinnat betedde jag mig mot min svåger den natten —. Hälsa honom och säg — bed honom tillgiva mig detta.»

Kristin satt med böjt huvud — Simon såg att hon blev blodröd ända upp under huvudlinet.

»Vill du bära fram detta bud till din make?» frågade han.

Hon nickade lätt. Då sade Simon igen:

»Kommer icke Erlend till mitt gravöl, så får du söka upp honom, Kristin, och säga honom detta.»

Kristin satt stum och mörkröd i ansiktet.

»Du vill väl icke neka att göra för min skull vad jag ber dig om, nu då jag skall dö?» frågade Simon Andresson,

»Nej», viskade hon. »Jag skall — göra det —»

»Det är illa för dina söner, Kristin, att det är ovänskap mellan deras far och mor», började Simon på nytt. »Jag undrar om du har sett hur mycket detta plågar dem. Hårt är det för de raska svennerna att veta sina föräldrar i var mans mun i bygden.»

Kristin svarade hårt och lågmält:

»Erlend for från våra söner — icke jag. Först miste mina söner fotfästet i den bygd där de voro födda till ätt och odal. Måste de nu tåla att bygdesnacket går om deras hem här i dalen, där jag är ifrån — icke har jag vållat det.»

Simon låg en stund och teg. Så sade han:

»Jag glömmer icke det, Kristin — mångt och mycket har du rätt att klaga över — illa har Erlend ställt för de sina. Men du får minnas — hade detta hans anslag drivits igenom, så skulle hans söner nu varit välbärgade och han själv stått bland de mäktigaste riddare i riket. Drottsvikare heter den man som misslyckas i en slik sak — men vinner han framgång med den, då talar folk mycket annorlunda. Halva Norge tänkte som Erlend den gången — att vi voro illa tjänta med att ha kung tillsammans med svenskarna och att sonen efter Knut Porse var det sannolikt annan malm i än i denne smekern — hade vi kunnat få junker Håkon till oss i hans späda år. Många stodo bakom Erlend den gången och drogo i repet med honom — de släppte och kröpo undan och gömde sig, när saken röjdes — så gjorde mina egna bröder och många andra, som nu heta goda riddare och svenner av vapen. Erlend ensam måste stupa —. Och den gången, Kristin, visade din husbonde att han var en duktig och modig karl — han må nu ha betett sig både si och så, dessförinnan och därefter —»

Kristin satt stilla och darrande.

»Jag menar, Kristin — är det för denna saks skull du sagt din man bittra ord, så får du svälja dem igen. Du skulle väl kunna det du, Kristin — en gång höll du enrådigt fast vid Erlend — tålde ej att höra ett sant ord om hans beteende mot dig, då han handlade så att jag kunde aldrig trott en hederlig man, än mindre en högättad herre och kurteis hirdman —. Minns du hur jag överraskade er i Oslo? Det kunde du förlåta Erlend, både då och sedan dess —»

Kristin svarade lågmält:

»Jag hade kastat min lott med hans då — vad skulle det blivit av mig efter det, om jag skilt min sak från Erlends?»

»Se på mig, Kristin, sade Simon Darre, »och säg mig sanningen. Hade jag hållit på din fars givna ord — valt att taga dig, sådan du var — om jag hade sagt dig att aldrig skulle du bli påmint av mig om din skam, men lösa dig ville jag icke — vad hade du gjort då?»

»Jag vet icke.»

Simon skrattade hårt:

»Om jag hade tilltvungit mig att få dricka bröllop med dig — godvilligt hade du visst näppeligen tagit mig i dina armar, Kristin, min fagra —»

Nu hade hon blivit vit i ansiktet. Hon satt och såg ned och svarade ej. Han log som förut:

»Jag tror du icke tagit mot mig alltför milt, när jag steg i brudsäng till dig —»

»Jag tänker jag hade tagit kniv med mig i sängen», viskade hon halvkvävt.

»Jag hör du känner visan om Knut i Borg» — Simon log bistert. »Att sådant händer bland folk har jag aldrig hört. Men Gud vet om icke du hade gjort det du!»

Litet efteråt sade han igen:

»Det är då ohört också bland kristna människor att äkta makar skiljas efter eget tycke, så som I haven gjort — utan laglig orsak och biskopens samtycke. Blygens I icke — allt trådden I ned, allt bjöden I strid för att få komma samman; den tid Erlend var i livsfara tänkte du icke på annat än hans räddning, och han tänkte mycket mera på dig än på sina sju söner och på sitt namn och sin egendom. Men så snart I kunnen äga varandra i trygg ro, så förmån I icke hålla sämja och fred — ofred och missnöje rådde mellan eder på Husaby också, det såg jag själv, Kristin —

— Jag säger dig, för dina söners skull måste du söka förlikning med din make. Har du den minsta orätten, så är det väl också lättare för dig att bjuda Erlend handen», sade han mildare.

»Det är lättare för dig än för Erlend Nikulausson, där han sitter uppe på Haugen i armod», sade Simon omigen.

»Det är icke lätt för mig», viskade hon. »Jag tycker, jag har då visat att något kan jag göra för mina barn. — Jag har stritt och stritt för dem —»

»Det är sant», sade Simon. Så frågade han: »Minns du den dag vi möttes på vägen till Nidaros? Du satt i gräset och gav Nåkkve di —»

Kristin nickade.

»Kunde du gjort det för barnet vid ditt bröst som min syster gjorde för sin son — lämnat honom från dig till dem som bättre förmådde sörja för honom?»

Kristin skakade på huvudet.

»Men be hans far glömma vad du kan ha sagt till honom i vrede — tänker du att du kan göra det för honom och sex fagra söner till — säga till din man att de unga svennerna tarva att han vänder tillbaka till dem och sin gård —?»

»Jag skall göra som du vill, Simon», sade Kristin sakta. »I hårda ordalag har du sagt mig detta», tillade hon efteråt. »Förr också har du tillrättavisat mig strängare än någon annan lekman —»

»Ja, men nu kan jag lova dig, det skall bli sista gången» — hans röst fick den muntert retsamma klangen från fordom. »Nej, gråt då icke så, Kristin — men kom ihåg, syster min, att detta har du lovat en döende man.» Än en gång kom den gamla okynniga glimten i hans ögon:

»Du vet, Kristin — det har hänt mig förr att jag fått röna att du icke var att lita på!

Var stilla nu, kära», bad han litet efteråt, då han legat och hört på hennes brutna, bittra gråt: »Jag minns att du varit oss en god, trofast syster, det kan du väl veta. Vänner blevo vi likväl till sist, Kristin min —»

Fram mot kvällen bad han att de skulle hämta präst åt honom. Sira Eirik kom, skriftade honom, gav honom hostian och sista smörjelsen. Han tog avsked. av sitt tjänstfolk och Erlendssönerna, de fem som voro hemma — Nåkkve hade Kristin skickat till Kruke —; Simon hade bett att få se Kristins barn och säga dem farväl.

Kristin vakade också denna natt över den döende. Fram på morgonsidan slumrade hon till ett ögonblick. Hon vaknade av ett underligt ljud — Simon låg och jämrade sig sakta och svagt. Det grep henne så våldsamt, när hon hörde det — att han jämrade, stilla och bittert som ett utpinat, övergivet barn, nu då han väl trodde att ingen skulle höra det. Hon böjde sig ned och kysste honom många gånger på ansiktet. Hon kände att det redan luktade kväljande och dött av hans andedräkt och av hans kropp. Men när dagen grydde, såg hon att hans ögon voro lika levande klara och fasta.

Han led fruktansvärda plågor, märkte hon, då Jon och hon lyfte honom i ett lakan, medan hon bäddade om hans säng och gjorde den så mjuk och god hon kunde. Mat hade han inte velat ha på ett dygn nu, men han var mycket törstig.

När hon lagt honom till rätta, bad han att hon skulle göra korstecken över honom: »nu kan jag icke röra vänstra armen heller.»

— Men när vi signa oss med korsmärket, oss eller något som vi vilja beskärma med korset, då skola vi komma ihåg varför korset blev helgat och vad det betyder och minnas att genom Drottens pina och död fick detta tecken ära och kraft —

Simon mindes att detta hade han en gång hört någon läsa upp. Han hade dock icke brukat tänka mycket, när han slog kors för bröstet eller korsmärkte sina hus och ägodelar, — Han kände sig föga beredd och illa utrustad för att bryta upp från denna världen — fick trösta sig med att han gjort sig redo, så gott det nu var tid till, med skriftermål och det sista sakramentet, som han mottagit. Ramborg — men hon var nu så ung, kanske blev hon mycket lyckligare med en annan man. Hans barn, Gud fick ta dem i sitt hägn — och Gyrd skulle sörja trofast och förståndigt för deras välfärd. Och så måste han förtrösta på Gud, som dömer en människa icke efter hennes förtjänst, utan efter sin nåd.

Längre fram på dagen kommo Sigrid Andresdotter och Geirmund av Kruke. Simon ville då att Kristin skulle gå ut och vila, nu då hon vakat och vårdat honom så länge. »Och jag blir nu snart pinsam att vara hos», sade han och log litet. Då brast hon i högljudda snyftningar ett ögonblick — så lutade hon sig ned och kysste åter den eländiga kroppshydda som redan begynt upplösas.

Simon låg stilla och väntade. Febern och plågorna voro nu mycket mindre starka. Han låg och tänkte att mycket länge kunde det nu väl icke dröja, tills han blev befriad.

Han förundrade sig själv över att han talat till Kristin så som han gjort. Det var icke vad han ämnat säga henne. Men han hade ej kunnat tala annorlunda. Stundtals var han nästan förargad över det.

Men nu måste väl kallbranden snart nå ända in till hjärtat. Mannens hjärta är det som först kvicknar och det som sist blir stilla inom honom. Men nu måste det väl snart bli stilla i honom —

Om kvällen låg han i yrsel. Ett par gånger stönade han högt i vånda, så att det var förfärligt att höra. Men dessemellan låg han och log stilla och nämnde sitt eget namn, trodde Kristin — men Sigrid, som satt lutad över honom, viskade åt henne att han talade visst om en gosse, deras syskonbarn, som han varit så god vän med i barndomen. Vid midnattstid fick han ro och tycktes sova. Då lyckades Sigrid övertala Kristin att lägga sig litet på den andra sängen i samma rum.

Hon vaknade av oro i rummet — det var kort före gryningen — då hörde hon att dödskampen hade börjat. Simon hade mist talförmågan, men ännu kände han igen henne, det kunde hon se på hans ögon. Så var det som om en stålklinga bräckts inne i dem — de välvde sig inåt under ögonlocken. Men ännu låg han en stund vid liv och rosslade. Prästen hade kommit, han läste bönerna för döende, och de två kvinnorna sutta vid sängen, och allt husfolket var inne, En stund före middagstimmen drog han äntligen sitt sista andetag.

Dagen efter kom Gyrd Darre ridande in på Formotunet. Han hade sprängt en häst under vägen. Nere på Breidin hade han redan fått underrättelse om sin brors död, så att han till en början visade nog så stor fattning. Men då systern gråtande kastade sig om hans hals, slöt han henne intill sig och började själv gråta som ett barn.

Ramborg Lavransdotter låg på Dyfrin med en nyfödd son, berättade han. När Gaute Erlendsson kom med budet, hade hon strax ropat högt att hon visste att detta blev Simons död. Så föll hon omkull på golvet i kramp. Barnet hade kommit sex veckor för tidigt, men de hoppades ju att det skulle kunna bli vid liv.

Det hölls ett ståtligt gravöl efter Simon Andresson, och han blev jordad alldeles invid koret utanför Olavskyrkan. Folk i bygden tyckte om att han valt sitt viloläger där. Den gamla Formoätten, som utdog på manssidan med Simon Sämundsson, hade varit mäktig och framstående; Astrid Simonsdotter hade blivit rikt gift, hennes söner buro riddarnamn och sutto i konungens råd, men de besökte sällan sin mödernegård. När hennes sonson bosatte sig på gården, tyckte folk det var nästan som om den gamla släkten återuppstått; snart glömde man bort att räkna Simon Andresson som en hit inflyttad utsocknes, och man sörjde mycket över att han måste dö så ung, ty han blev endast två och fyrtio vintrar gammal

1. Bestämd att dö inom kort.
2. Fuxen, den röde.