Mästermön
| ← Håkan Borkenskägg |
|
Trogen och Otrogen → |
47.
Mästermön.
Det var en gång en konung; han hade flera söner,
jag vet inte riktigt huru många det var, men den yngste
af dem hade ingen ro i sig hemma, han ville med all nöd
och makt ut i verlden och försöka sig, och det måste då
konungen sent omsider låta honom få lof till. Då han hade
rest i några dagar, kom han till en Resegård, och der stadde
han sig i tjenst hos resen. Om morgonen skulle resen ut
och valla getterna sina, och med detsamma han reste af
gården, sade han till kungasonen, att han skulle göra ren
stallet; ”när du har gjort det, skall du slippa att göra mer
i dag, för du skall veta, det är en snäll husbonde du är
kommen till,” sade han. ”Men det du blifver satt till,
skall du göra både godt och väl, och så må du alls inte gå
in i något af de rum, som äro innanför stugan, du var uti
i natt; gör du det, tager jag lifvet af dig.” — ”Ja men, är
det en snäll husbonde också,” sade kungasonen vid sig
sjelf; han gick upp och ned på stuggolfvet och trallade
och sjöng, för han tyckte det var god tid med att göra
ren stallet; men roligt vore det att titta in i de andra
rummen hans likväl, för det är väl något han är rädd för,
efter jag inte skall få lof att komma derin, tänkte han,
och så gick han in i det första rummet. Der hängde en kittel på väggen och kokade, men kungasonen såg ingen
eld under den. Hvad måntro det kan vara i den? tänkte
han, och doppade hårluggen ned i, så blef håret som det
skulle varit af koppar. ”Det var en artig soppa det; ifall
en smakade på den, blef en fin om truten,” sade gossen,
och dermed gick han in i det rummet, som var näst intill.
Der hängde också en kittel på väggen och puttrade och
puttrade och kokade, men eld var det inte under den heller.
”Jag får försöka den också,” sade kungasonen och
stack luggen sin ned igen, så blef den försilfrad. ”Så dyr
soppa ha de inte i min fars gård,” sade kungasonen,
”men det kommer bara an på huru den smakar,” och dermed
gick han in i det tredje rummet. Der hängde också
en kittel på väggen och kokade, ackurat lika som i de
andra två rummen, och kungasonen fick då lust att pröfva
den också; så doppade han luggen ned deri, och så blef
den så blankt förgyld, att det sken i den. ”Värre och
värre!” sade kungasonen, ”men kokar han guld här, hvad
måntro han då kokar derinne?” Det ville han då se och
gick in igenom dörren till det fjerde rummet. Der var
icke någon kittel att se, men på bänken satt det en, det
var nog en kungadotter; men hvad mans dotter hon än
var, så hade kungasonen aldrig sett hennes make i sina
lifsdagar förr, så vacker var hon. ”Åh, i Jesu namn, hvad
viU du här då?” sade hon som satt på bänken. ”Jag har
stadt mig i Ijenst här i gården,” sade kungasonen. ”Gud
hjelp dig för det ställe du är kommen att tjena på,” sade
hon. ”Åh, jag tycker jag har fått en snäll husbonde,
jag,” sade kungasonen, ”han har inte gifvit mig tungt
arbete att göra i dag: när jag får göra ren stallet, har jag
gjort från mig.” — ”Ja, huru vill du bära dig åt med
det?” sporde hon igen, ”om du skottar som folk pläga, så
kommer det tio gånger så mycket in, som du kastar ut.
Men jag skall lära dig, huru du skall bära dig åt: du skall vända gödseln upp och ned och skotta med skaftet, så
flyger det ut af sig sjelf alltsammans.” Ja, det skulle han
försöka på, mente kungasonen; och så blef han sittande
derinne hela dagen, för det blef snart så emellan dem, att
de ville ha hvarandra, han och kungadottern, — och
så var väl den första dagen, han tjenade hos resen, icke
lång för honom, det kan en nog veta. Men då det led
mot qvällen, sade hon, att nu var det bäst han fick skotta
ren stallet, förrän resen kom hem, och då han kom bort
i staUet, hade han lust att pröfva om det var riktigt
som hon hade sagt, och så begynte han att skotta så, som
han hade sett stallkarlarna hos hans far göra; men det kan
väl hända att han måste hålla upp dermed, för då han
hade skottat en liten stund, hade han knappt rum att stå
der. Så gjorde han som kungadottern hade lärt honom,
han vände gödseln och skottade med skaftet, och så var
det icke ett ögonblick, förrän stallet var rent som det skulle
varit skuradt. Då han hade gjort det, gick han in igen i
den stugan som resen hade gifvit honom lof att vara i;
der gick han opp och ned på golfvet och gaf sig till att
tralla och sjunga. Så kom resen hem med getterna. ”Har
du skottat stallet?” sporde resen. ”Ja, nu är det rent och
fint, husbond,” sade kungasonen. ”Det vill jag se på,”
sade resen och gick ut i stallet; men så var det som
kungasonen hade sagt. ”Du har visst talat med min Mästermö,
för det har du aldrig tagit ur ditt eget bröst,” sade resen.
”Mästermö, hvad är det för en ting, husbond?” sade kungasonen,
han gjorde sig så dum som ett nöt, ”den skulle jag
ha lust till att se.” — ”Åh, tids nog får du se henne,”
sade resen.
Den andra morgonen skulle resen ut med getterna sina igen. Så sade han till kungasonen, att den dagen skulle han hemta hem hästen hans, som gick uppe i hagen, och när han hade gjort det, kunde han hvila sig resten af dagen; ”för det är en snäll husbonde du är kommen till, skall du veta,” sade resen igen. ”Men går du in i något af de rummen, jag talade om i går, så vrider jag hufvudet af dig,” sade han, och så reste han åstad med getflocken. ”Ja men, är du en snäll husbonde också,” sade kungasonen; ”men jag vill nog in och tala med Mästermön likaväl, jag, kanske hon likaså snart tör blifva min som din,” och så gick han in till henne. Hon sporde honom då, hvad han skulle göra den dagen. ”Åh, det är inte farligt arbete skulle jag tro,” sade kungasonen. ”Jag skall bära opp i hagen efter hästen hans.” — ”Ja, huru vill du bära dig åt då?” sporde Mästermön. ”Åh, det är väl icke stor konst att rida en häst hem,” sade kungasonen; ”jag tänker väl att jag har ridit på en frisk häst förr.” — ”Ja, det är nog inte så lätt sak att rida den hästen hem,” sade Mästermön; ”men jag skall lära dig, huru du skall göra. När du får se den, kommer den så eld och lågor frusta ur näsborrarne på den, som om du skulle se en tjärvedseld; pass då väl på och tag betslet, som hänger derborta vid dörren, och kasta i käften på den, så blir den så spak, att du kan göra med den hvad du vill.” Ja, det skulle han nog komma ihåg, och så satt han der inne hos Mästermön hela dagen igenom, och de pratade både om det ena och det andra de två, men först och sist var det nu om hur grannt och herrligt de skulle ha det, om de bara kunde få hvarandra och komma väl från resen; och kungasonen hade nog glömt både hagen och hästen, om inte Mästermön hade påmint honom om det, då det led mot qvällen, och sagt att nu var det bäst att han gick efter hästen, förrän resen kom. Det gjorde han då, han tog betslet, som hängde i vrån, och sprang opp i hagen, och så dröjde det icke länge förrän hästen mötte honom, så att eld och röda lågor stodo ut ur näsborrame på den; men så passade gossen på med detsamma den kom emot honom med gapande käft, och kastade munbetslet i gapet på den, och så stod hästen så tålnodig som en lamunge, och det var inte svår sak att få den hem på stallet då, skulle jag tro. Derpå gick han in i stugan igen och gaf sig till att tralla och sjunga.
Så kom resen hem med getterna till qvällen. ”Har du nu hemtat hästen hem från hagen?” sporde resen. ”Ja, jag har visst det, husbond; det var en morsk häst att rida på, men jag red ändå hem och satte den på stallet likaväl, jag,” sade kungasonen. ”Det vill jag se på!” sade resen, han ut i stallet; men så stod hästen der, liksom kungasonen hade sagt. ”Du har visst talt med min Mästermö, för det har du aldrig tagit ur ditt eget bröst,” sade resen igen. ”I går talade husbmd om denna Mästermö, och i dag är det detsamma talet; — åh, Gud välsigne husbond! han vill väl inte visa mig den saken, vet jag, för den skulle jag ha stort nöje af att se,” sade kungasonen, han gjorde sig lika dum och enfaldig igen. ”Åh, tids nog får du se henne,” sade resen.
Den tredje dagens morgon skulle resen ut i skogen med getterna sina igen. ”Idag skall du till helvete och hemta brandskatten,” sade han till kungasonen; ”när du har gjort det, kan du hvila dig resten af dagen, för det är en snäll husbonde du är kommen till, skall du veta,” och så reste han. ”Ja, hur snäll husbonde du är, så är det fula arbeten du sätter mig till likaväl,” sade kungasonen; ”men jag får väl profva på om jag kan finna Mästermön din; du säger väl att hon är din, men kanske hon nog torde säga mig, huru jag skall bära mig åt ändå,” och så gick han in till henne. Då nu Mästermön sporde honom, hvad resen hade satt honom till att göra den dagen, förtäljde han, att han skulle till helvetet och hemta brandskatten. ”Huru vill du bära dig åt med det?” sade Mästermön. ”Ja, det får du nog säga mig, det,” sade kungasonen, ”för i helvete har jag aldrig varit förr, och om jag visste vägen, så vet jag inte hur mycket jag skall kräfva heller.” — ”Åhja, jag skall nog säga dig det; du skall gå till fjellet här borta vid hagen, och taga den klubban som ligger der och knacka på bergväggen,” sade Mästermön. ”Då kommer der ut en, så det gnistrar af honom, den skall du säga ärendet ditt, och när han spörjer dig huru mycket du skall ha, säger du: ’så mycket som jag kan bära.’ Ja, det skulle han nog komma ihåg, sade han, och så satt han inne hos Mästermön hela dagen, ända tills det led mot qvällen, och han hade gerna sutit der tills nu, om icke Mästermön hade påmint honom, att han nog fick åstad efter brandskatten, förrän resen kom. Han måste då i väg, och så gjorde han precist som Mästermön hade sagt han skulle göra; han gick bort till fjellväggen och tog klubban och knackade på. Så kom der en, så gnistorna flögo om både ögon och näsa på honom. ”Hvad vill du?” sade han. ”Jag skulle hit från resen och kräfva brandskatten åt honom,” sade kungasonen. ”Hur mycket skall du ha då?” sade den andra igen. ”Jag tager aldrig mera än jag orkar bära med mig, jag,” sade kungasonen. ”Det var väl du inte skulle ha ett helt hästlass!” sade han som kommit ut af fjellväggen. ”Men kom nu med mig in!” Det gjorde kungasonen och der fick han se guld och silfver, må du tro; det låg inne i berget, som stenhoparne i en åker, och så fick han en börda så stor han kunde bära, och med den gick han sin väg. Då nu resen kom med getterna om qvällen, gick kungasonen inne i stugan och trallade och sjöng igen, likasom de två andra aftnarne. ”Har du varit i helvete efter brandskatten?” sade resen. ”Ja, jag har nog det, husbond,” sade kungasonen. ”Hvar har du den då?” sade resen igen. ”Guldsäcken står derborta vid bänken,” sade kungasonen. ”Det vill jag se på,” sade resen och gick bort till bänken; men så stod säcken der, och det så full, att guldet och silfret rann ut, bara resen löste på säckbandet. ”Du har visst tält vid min Mästermö,” sade resen; ”har du det, så vrider jag hufvudet af dig.” — ”Mästermö?” sade kungasonen; ”i går talade husbond om denna Mästermö, och i dag talar han om henne igen, och dagen före gårdagen var det samma tal. Jag vill önska jag fick se den saken, jag,” sade han. ”Ja, ja, vänta till i morgon, då skall jag sjelf följa med dig in till henne,” sade resen. ”Åh, tack skall husbond ha, men det är väl bara gyckel,” sade kungasonen.
Dagen efter tog resen honom med till Mästermön. ”Nu skall du slagta honom och koka honom i den stora digra kitteln, du vet väl. När du sedan har soppan färdig, kan du säga mig till,” sade resen och lade sig till att sofva på bänken; rätt som det var snarkade han så det dundrade i fjellet. Så tog Mästermön en knif och skar gossen i lillfingret och droppade tre bloddroppar på sängen; derefter tog hon alla de gamla trasor och skosulor och allt det skräp hon kunde få fatt på, och hade upp i kitteln; och så tog hon ett helt skrin fullt med malet guld, och en saltsten och en vattenflaska, som hängde vid dörren, och ett guldäple och två guldhönor tog hon också med sig, och med det reste hon och kungasonen åstad från resegården det fortaste de kunde, och då de kommo ett stycke på vägen, kommo de till ett haf; sedan seglade de, men hvar de fingo skeppet ifrån, har jag aldrig riktigt fått sport.
Då nu resen hade sofvit en god stund, började han att sträcka sig på bänken der han låg; ”är det snart kokt nu?” sporde han, ”Nyss begynt!” sade den första blodsdroppen på sängen. Ja, så lade sig resen till att sofva igen, och så sof han en lång, lång stund på nytt. Så begynte han att vända på sig litet igen; ”Är det kokt nu då?” sade han, men han såg icke upp — det gjorde han inte första gången heller — för han var halfsofvande ändå. ”Halfkokt!” sade den andra blodsdroppen, och så trodde resen det var Mästermön igen; han vände sig på bänken och lade sig att sofva på nytt. Då han nu hade sofvit i många timmar igen, började han att röra och sträcka på sig; ”är det inte kokt ännu” sade han. ”Fullkokt!” sade den tredje blodsdroppen. Resen började då att resa på sig och gnida ögonen, men han kunde inte se den, som hade talat, och nu sporde han efter Mästermön och ropade på henne. Nej, det var ingen som svarade. ”Åhja, hon har väl slunkit ut litet,” tänkte resen; han tog en slef och skulle bort i kitteln och smaka, så var der inte annat än skosulor och trasor och dylikt, och det var kokt ihop, så han inte visste antingen det var gröt eller välling. Då han såg det, kunde han finna huru det var tillgånget, och så blef han så vildsint, att han inte visste hvad ben han skulle stå på, och han efter kungasonen och Mästermön och det så det susade efter det; men det dröjde icke länge, så stod han vid vattnet, och det kunde han inte komma öfver. ”Jo, jo, jag vet väl råd för det, jag skall bara ropa på min elfvasugare,” sade resen, och det gjorde han; så kom elfvasugaren hans och lade sig ned och drack en, två, tre klunkar; och af det minskade vattnet så mycket i hafvet, att resen såg Mästermön och kungasonen ute på skeppet. ”Nu får du kasta ut saltstenen,” sade Mästermön, och det gjorde kungasonen; så blef den till ett fjell så stort och högt tvärt öfver hafvet, att resen icke kunde komma öfver, och inte kunde elfvasugaren få suga mera heller. ”Ja, ja, jag vet väl råd för det,” sade resen; han efter bergnafvaren sin och till att borra i berget, så att elfvasugaren kunde komma till att suga igen; men med detsamma der blef hål och elfvasugaren begynte att dricka, sade Mästermön att kungasonen skulle slå ut en droppe eller två ur flaskan, och så blef hafvet lika fullt igen, och förrän elfvasugaren kunde fa taga en klunk till, voro de i land och så voro de frälste.
Så skulle de hem till kungasonens fader, men han ville inte på något vis att Mästermön skulle gå, för det tyckte han inte kunde passa sig hvarken för honom eller henne. ”Vänta här bara en liten stund, medan jag går hem efter de sju hästarna, som stå på min faders stall,” sade kungasonen. ”Det är inte lång väg, och inte skall jag vara länge på den heller; men jag vill inte att kärestan min skall komma gående till gårds.” — ”Åhnej, gör inte det, för kommer du hem till kungsgården, så glömmer du mig bara, det vet jag förut,” sade Mästermön. ”Huru skulle jag kunna glömma dig? vi som ha lidit så mycket ondt tillsammans och ha hvarandra så kära?” sade kungasonen; han ville och han måste hem efter vagnen med de sju hästarna för, och hon skulle vänta der vid sjökanten så länge. Ja, till slut måste då Mästermön låta honom göra det, då han ändtligen så ville. ”Men när du kommer dit, skall du inte gifva dig tid till att helsa på någon en gång, utan gå rakt in i slottet och tag hästarne och spänn för och kör det fortaste du kan. För de komma om dig allesammans; men du må låtsa som du inte såg dem, och smaka något må du alls inte ; gör du det, så blifver det olycka både för mig och dig,” sade hon, och det lofvade han.
Men då han kom hem till kungsgården, så skulle just en af bröderna hans ha bröllop, och bruden och all slägten hennes voro allt komne till gården; och så samlade de sig omkring honom allesammans och sporde honom både om det ena och det andra och ville ha honom med sig in; men han låddes som han inte såg dem, utan gick rakt in i stallet och fick ut hästarne och började att spänna för. Då de nu icke på något sätt eller vis kunde få honom med sig in, kommo de ut till honom både med mat och dryck och allt det bästa de hade lagat till bröllopet; men kungasonen ville inte smaka någonting, han skyndade sig bara att spänna för, han. Men till sist så rullade systern till bruden ett äple bort öfver gården till honom; ”då du inte vill smaka något annat, kan du då gerna bita i det, för du kan vara både törstig och hungrig efter den långa vägen,” sade hon, och det gjorde han, han tog äplet och bet i det. Men knappt hade han fått biten i munnen, så glömde han både Mästermön och att han skulle köra efter henne. ”Jag menar jag är galen. Hvad skall jag med hästarne och vagnen?” sade han, och så satte han in hästarne på stallet igen och blef med dem inne i kungsgården, och nu blef det så, att han skulle ha systern till bruden, hon som hade rullat äplet till honom.
Mästermön satt vid sjökanten och väntade både länge och väl, men ingen kungason kom dit. Så gick hon då derifrån, och då hon hade gått ett stycke, kom hon till en liten stuga, som låg för sig sjelf i en skogshage tätt vid kungsgården; der gick hon in och bad om hon inte kunde få lof att stanna der. Det var en gammal käring, som egde stugan, och ett ondsint och argt troll var hon också; i förstone ville hon alldeles icke låta Mästermön få blifva hos sig, men sent omsider skulle hon då för goda ord och betalning få lof likväl. Men styggt och svart var det derinne som i en svinstia; derför sade Mästermön, att hon ville putsa litet, så att det kunde se ut som hos annat folk derinne också. Det tyckte heller inte den gamla käringen om, hon grinade och var arg; men Mästermön brydde sig icke om det; hon tog fram guldskrinet sitt och slog en del deraf i elden, så att guldet flöt ut öfver hela stugan, och så blef den förgyld både inuti och utanpå. Men med detsamma guldet började att fräsa, blef den gamla käringen så rädd, att hon sprang ut, som om den onde sjelf varit efter henne; så kom hon inte ihåg att bocka sig i dörren, och så bröt hon hufvudet af sig mot dörrkarmen.
Morgonen efter kom länsmannen resande der förbi. Han blef rent förundrad öfver guldstugan, som blänkte och glittrade borta i skogshagen, det kan man nog veta, och ännu mera förundrad blef han, då han kom in och fick se den vackra jungfrun som satt der; henne blef han så förälskad i, att han friade till henne straxt på minuten och bad henne både vackert och väl att hon ville blifva madamen hans. ”Ja, har du bra mycket penningar så …” sade Mästermön. Åhja, han hade inte så få ändå, mente länsmannen. Penningarne skulle han nu hem efter, och om qvällen kom han igen, då hade han en hel halftunnsäck med sig, som han satte borta vid bänken. Ja, då han hade så mycket penningar, ville Mästermön ha honom, och så lade de sig tillsammans; men knappt hade de lagt sig, så ville Mästermön upp igen; ”jag har glömt att röra om elden,” sade hon. ”Hvad nu, skulle du stiga upp för det!” sade länsmannen, ”det skall jag göra, det,” — och så sprang han upp på golfvet och bort till spiseln i ett hopp. ”Ja, säg mig till när du håller i eldkaran,” sade Mästermön. ”Nu håller jag i den,” sade länsmannen. ”Så Gud gifve du må hålla i eldkaran och eldkaran i dig, och du må ösa eld och aska öfver dig tills det dagas!” sade Mästermön, och så blef länsmannen stående der hela natten och öste eld och aska öfver sig, och för allt hvad han gret och bad och tiggde, så blef askmörjan icke kallare för det; men då det dagades och han fick makt till att kasta eldkaran, blef han inte länge der, det kan du nog veta, han satte åstad som fogden eller fanden skulle varit i hälarne på honom; och alla, som mötte honom, tittade och skrattade efter länsmannen, för flög gjorde han, som han varit galen, och värre kunde han inte ha sett ut, om han hade varit både flådd och garfvad; och alla så undrade de hvar han hade varit, men han sade inte något om det för skams skull.
Dagen efter kom skrifvaren resande förbi der, hvarest Mästermön bodde; han såg att det glittrade och sken i stugan borta i skogshagen, och han skulle då också in och se, hvem det var som bodde der, och då han kom in och fick se den vackra jungfrun, blef han ändå mera förälskad än länsmannen och till att fria på flygande minuten. Ja, Mästermön svarade honom liksom hon hade svarat länsmannen, att hade han bra mycket penningar, så — Penningar, mente skrifvaren, hade han inte så få af, och dem skulle han då straxt hem efter; och om qvällen kom han med en stor, tjock säck med penningar — jag menar det var en hel tunnsäck det — och satte vid bänken hos Mästermön. Så skulle det nu blifva så, att han skulle få henne, och så lade de sig; men så hade Mästermön glömt att stänga förstugudörren den qvällen, den måste hon upp och stänga, sade hon. ”Hvad nu, skall du göra det då!” sade skrifvaren, ”nej ligg du, det skall jag göra;” och han upp ur sängen, så lätt som en ärt på en näfver, och ut i förstugan. ”Säg mig till, när du har tag i dörrklinkan!” ropade Mästermön. ”Nu håller jag i dörren,” skrek skrifvaren ute i förstugan. ”Så Gud gifve, du må hålla i dörren och dörren i dig, och I må fara vägg mellan till det dagas!” sade Mästermön. Och så kan det väl hända, att skrifvaren fick dansa den natten; slik vals hade han nog aldrig valsat förr, och inte var han väl mycket hågad efter att komma till att dansa den sedan heller; ibland var han före och ibland dörren, och det gick från den ena vrån till den andra, så att skrifvaren nästan slog ihjäl sig. Först tog han till att svära och sedan till att gråta och bedja; men dörren brydde sig inte om någonting, den höll på med sitt den, ända tills det började att dagas. Då dörren släppte taget, satte skrifvaren åstad, som han skulle haft betalning för det; han glömde både penningsäcken och frieriet och var glad att inte stugdörren kom dansande efter honom. Alla, som han mötte, så tittade och skrattade de efter skrifvaren, för flög gjorde han som han varit galen, och dertill såg han ut värre än om han stångats med gumsarne hela natten.
Den tredje dagen kom fogden resande, så fick han också se guldstugan borta i skogshagen; ja, han måste också in och se hvem som bodde der; och då han fick se Mästermön, blef han så galen i henne, att han friade, bara han hade helsat. Mästermön svarade nu honom som hon hade svarat de andra två, att hade han bra mycket penningar, så ville hon nog ha honom; och dem hade han inte så få af, sade fogden; han skulle straxt hem och hemta dem, och det gjorde han. Då han kom igen om qvällen, hade han en ändå större penningsäck med sig än skrifvaren — det var visst halfannan tunna — och den satte han vid bänken; ja, då skulle det blifva så, att han skulle ha Mästermön. Men knappt hade de lagt sig, så sade Mästermön, att hon hade glömt att släppa in kalfven; den måste hon upp igen och ha in i katten. Nej kors, det skulle hon då alls inte göra, det skulle fogden göra, sade han, och han, så tjock och fet han var, upp ur sängen och ut, så lättfotad som en yngling. ”Ja säg mig till, när du håller i kalfrumpan,” sade Mästermön, och det gjorde han. ”Nu håller jag i kalfrumpan!” ropade fogden. ”Så Gud gifve, du må hålla i kalfrumpan och kalfrumpan i dig, och I må fara all verlden omkring, tills det dagas!” sade Mästermön, och så kan det väl hända fogden fick röra på benen sina; det gick brådt och fort, öfver berg och dalar, och ju mera fogden bannade och skrek, dess fortare satte kalfven i väg. Då det begynte dagas, var fogden nästan sprängd, och så glad var han att få släppa kalfrumpan, att han glömde både penningsäcken och allt; ni må tro att han nu gick litet saktare än länsmannen och skrifvaren hade gjort, men ju saktare han gick, desto bättre tid fingo alla att kika och glo på honom, och det försummade de heller inte, det kan en nog veta, så urlakad och uttrasad som han såg ut efter kalfdansen.
Dagen derefter skulle brölloppet stå i kungsgården, och då skulle både den äldsta brodern till kyrkan med sin brud, och han, som hade varit hos resen, med systern hennes. Men då de hade satt sig upp i vagnen och skulle köra från gården, rök den ena selpinnen af, och de gjorde både en och två och tre i stället, men alla så röko de, det halp icke hvad slags trä de togo till pinnar. Detta räckte både länge och väl, och de kunde icke komma från gårds, så de blefvo missmodiga allesammans. Men så sade länsmannen — för han var nu bedd till bröllopet i kungsgården han också, må veta — att der borta i skogshagen bodde en jungfru; ”om I bara fån låna eldrakan, som hon makar ihop glöden sin med, så vet jag visst att den håller,” sade han. Ja, de sände bud till skogshagen och bådo så vackert om de inte kunde få låna eldrakan länsmannen hade talat om; det gafs intet nej till svar, och så hade de då selpinne som icke rök af, må tro. Men med detsamma de nu ville ge sig i väg, så gick vagnsbotten sönder. De till att svarfva ihop en ny vagnsbotten både fort och väl, men hur de spikade ihop den och hvad slags trä de togo, så halp det icke; knappt hade de fått botten i vagnen och skulle från gårds, så rök den itu igen, och så voro de ännu värre ställda än med selpinnen. Men så sade skrifvaren — för var länsmannen med, så kan en väl veta att han också var på bröllopet i kungsgården: — ”Borta i skogshagen der bor en jungfru; kunnen I bara få låna den ena halfdörren i förstugan hennes, så vet jag visst att den skall hålla.” Ja, de sände bud till skogshagen igen och bådo så vackert om de kunde få låna den förgyllda förstugudörren, som skrifvaren hade tält om, och den fingo de straxt. Så skulle de åter i väg, men nu orkade hästarna icke draga vagnen; sex hästar hade de redan för den, så spände de för åtta, så tio, så tolf, men hur många de spände för och hur flitigt kusken brukade piskan, så halp det icke; vagnen rörde sig icke ur fläcken. Nu började det lida temligen långt på dagen, och till kyrkan måste och skulle de, så de blefvo rent förtviflade alla som i kungsgården voro; men så sade fogden igen, att borta i den förgyllda stugan i skogshagen bodde en jungfru; bara de kunde få låna kalfven hennes, så — ; ”för den vet jag då bestämdt drar vagnen, om den ock vore så tung som klippan!” sade fogden. De tyckte nog det var förargligt att färdas till kyrkan med en kalf, men det fanns ingen annan råd, de måste sända bud igen och be så vackert från kungen, om han kunde få låna kalfven, som fogden hade tält om, och Mästermön lät dem straxt få den, hon svarade icke nej den gången heller. Då de så fingo den förspänd, så må tro att vagnen fick röra på sig; det gick brådt och fort, öfver stock och sten, så de knappt kunde draga andan, och ibland voro de på marken och ibland i luften; och då de kommo till kyrkan, begynte det gå rundt omkring den som en nystvinda, och det var med yttersta nöd de kunde komma ur vagnen och in i kyrkan. Och tillbaka igen gick det ändå fortare, så de knappast visste af innan de voro i kungsgården igen.
Då de hade satt sig till bords, sade kungasonen — han som hade tjenat i resens gård — att han tyckte de borde bjuda jungfrun nere i skogshagen upp till kungsgården, eftersom hon hade lånat dem eldrakan och förstugudörren och kalfven; ”för hade vi inte fått de tre sakerna, så hade vi inte varit från gårds ännu,” sade han. Ja, det tyckte kungen också var både väl och rätt, och så sände han fem af sina bästa män ned till den förgylda stugan; de sade att de skulle helsa så mycket från kungen och be, om hon inte ville vara så god och komma upp till kungsgården och spisa middag. ”Helsa kungen och säg, att är han för god att gå till mig, så är jag för god att gå till honom ock,” svarade Mästermön. Så måste kungen sjelf i väg, och då följde Mästermön genast med; och kungen trodde nog att hon var litet för mer än hon såg ut till, och han satte henne i högsätet uppe bredvid den yngste brudgummen. Då de hade suttit en liten stund till bords, tog Mästermön fram guldhönorna och guldäpplet, som hon hade fört med sig från resens gård, och ställde dem på bordet framför sig; och straxt började hönsen nappas om guldäpplet. ”Nej, se bara hur de fäkta om guldäpplet!” sade kungasonen. ”Ja, så fäktade vi båda också för att komma ut, då vi voro i fjället,” sade Mästermön. Då kände kungasonen igen henne, och nu kan det väl hända att han blef en smula glad; trollhexan, som hade trillat äpplet till honom, lät han slitas sönder mellan fyra och tjugu hästar, så att det blef icke en trasa qvar af henne, och nu började de först riktigt fira bröllop; ja, så mörbultade de voro, så höllo de ändå ut, både länsmannen och skrifvaren och fogden också.