Skattkammarön/Kapitel 21
| ← Kapitel 20 |
|
Kapitel 22 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Så snart som Silver försvunnit vände sig kaptenen, som hade iakttagit honom noga, sig in mot blockhusets inre och upptäckte att alla utom Gray hade övergivit sina poster. Det var första gången vi någonsin sett honom arg.
”Återgå till era ställningar”, vrålade han. Och så, då vi slank tillbaka till våra platser; ”Gray”m sade han, ”jag skall notera ert namn i loggen; ni stod kvar och gjorde er plikt som en sann sjöman. Herr Trelawney, jag är förvånad över er. Doktorn, jag trodde ni hade tjänat i konungens uniform! Om detta var hur ni tjänstgjorde vid Fontenoy, min herre, då kunde ni lika gärna ha stannat kvar i sängen.”
Doktorns vakt var nu tillbaka vid sina skottgluggar och de övriga sysselsatta med att ladda om reservmusköterna och alla var vi röda i ansiktena och skämdes.
Kaptenen såg på under en stunds tystnad. Sedan sade han:
”Gossar”, sade han, ”jag gav Silver en rejäl bredsida och gnuggade med avsikt in läxan i ansiktet på honom; och inom en timme — precis som han sade — kommer de att försöka borda oss. De är fler än oss, det behöver jag inte säga er, men vi har betäckning; och för en minut sedan skulle jag ha sagt att vi är disciplinerade. Jag hyser inte minsta tvivel om att vi han slå dem, om vi lägger manken till.”
Så gick han sin rond och kontrollerade, som han sade, att vi gjort klart skepp.
På de två kortsidorna i öst och väst fanns endast två skottgluggar; på sydsidan, där verandan fanns, ytterligare två stycken; och på norrsidan fem. Det fanns gott och väl tjugo musköter för oss sju att dela på; veden hade travats i fyra staplar — som bord, skulle man kunna säga — ett i mitten på varje sida och på vart och ett av dessa bord lades ammunition och fyra laddade musköter redo för att brukas av oss. I mitten låg huggarna upplagda.
”Släck elden”, sade kaptenen; ”morgonkylan är över och vi vill inte riskera att få röken i ögonen.”
Järnkorgen som vi eldade i bars genast ut av herr Trelawney och glöden släckte han i sanden.
”Hawkins har inte fått någon frukost. Hawkins, tag för dig och gå tillbaka till din post och ät där”, fortsatte kapten Smollett. ”Raska på, min gosse; du kommer att behöva ha fått något i dig, innan det här är över. Hunter, servera alle man en omgång konjak.”
Och medan detta pågick, färdigställde kaptenen, efter eget huvud, vår försvarsplan.
”Doktorn, ni ansvarar för dörren”, fortsatte han. ”Håll ögonen öppna, men visa er inte; håll er inomhus och ge eld över verandan. Hunter, ta östsidan, där. Joyce ni tar hand om västsidan. Herr Trelawney, ni är vår bäste skytt — ni och Gray sköter den långa norra sidan, den med fem skottgluggar; det är det viktigaste avsnittet. Om de lyckas ta sig fram där och kan ge eld in genom våra egna ventiler, så ligger vi verkligen illa till. Hawkins, vare sig du eller jag är några vidare bra skyttar; vi hjälper de övriga med att ladda om vapnen.”
Som kaptenen sagt, var kylan nu över. Så snart som solen hade stigit ovanför träden som omgärdade oss, sken den av all sin kraft över gläntan och utplånade dimmorna med en gång. Snart var sanden brännande het och kådan smälte i blockhusets stockar. Vi kastade av oss jackor och rockar, knäppte upp skjortorna i halsen och rullade upp ärmarna; så stod vi där som i feber av hetta och oro.
En timme gick.
”Tusan också!” sade kaptenen. ”Det här är lika tråkigt som att ligga i ett stiltjebälte. Gray, vissla efter vind!”
Och just då fick vi vår första varning om att anfallet hade börjat.
”Kapten, ursäkta mig”, sade Joyce, ”jag skall alltså skjuta så fort jag ser någon?”
”Det var ju det jag sade!” utbrast kaptenen.
”Tack så mycket, kapten”, svarade Joyce med samma lugna och artiga tonfall.
Sedan hände inget mer på en stund, men anmärkningen hade fått oss alerta och skärpt våra öron och ögon — möskötskyttarna som balanserade sina vapen i händerna, kaptenen i mitten av rummet, med munnen hårt hopknipen och rynkad panna.
Så gick ytterligare några sekunder, tills plötsligt Joyce slängde upp sin musköt och gav eld. Knallen hade knappt dött ut, förrän den besvarades av smattrande salva, det ena skottet efter det andra, som ett fågelsträck, från alla håll utanför palissaden. Flera kulor träffade blockhuset, men ingen trängde in i det; och då röken skingrade sig, såg palissaden och skogen lika fridfull ut som tidigare. Inte en trädgren rörde sig och inte ens blänket i en muskötpipa avslöjade våra fienders närvaro.
”Träffade ni karlen?” frågade kaptenen.
”Nej, herrn”, svarade Joyce. ”Jag tror inte det.”
”Att säga sanningen är alltid det näst bästa”, muttrade kapten Smollett. ”Ladda om hans musköt, Hawkins. Hur många skulle ni säga att de var på er sida, doktorn?”
”Det vet jag exakt”, sade doktor Livesey. ”Tre skott avlossades på den här sidan. Jag såg sammanlagt tre mynningsflammor — två tillsammans — en längre mot väst.”
”Tre!” upprepade kaptenen. ”Och på er sida, herr Trelawney?”
Men det var inte lika lätt att besvara. De var flera som kommit från norr — sju enligt godsägarens bedömning, åtta eller nio enligt Grays. Från öst och väst hade endast ett enda skott avfyrats. Det stod därför klart, att anfallet skulle komma att utvecklas från norr och att från de övriga hållen var det bara fråga om avledningsmanövrer. Men kapten Smollett förändrade inte sin taktik. Om myteristerna klarade av att ta sig över palissaden, resonerade han, skulle de ta sig fram till vilken ledig skottglugg som helst och skjuta ner oss som råttor i vår egen fästning.
Inte hade vi mycket tid på oss att tänka efter heller. Plötsligt bröt en liten grupp pirater ut ur skogen springande på norrsidan, och sprang raka vägen fram till palissaden. I samma stund öppnades åter eld från skogen och en muskötkula ven in genom dörren och slog doktorns vapen i bitar.
Ockupationsstyrkan klättrade över staketet som apor. Godsägaren och Gray gav eld åter och återigen; tre män föll, en framlänges in i inhägnaden, två utanför. Men av dem var en uppenbarligen mer skrämd än sårad, eftersom han snabbt var på fötter igen och omedelbart försvann in i skogen.
Två hade bitit i gräset, en hade flytt, fyra hade fått gott fotfäste inne på vårt område, medan sju eller åtta män i skydd av skogen, uppenbarligen försedda med flera musköter var, höll oss sysselsatta genom tämligen verkningslös eld mod stockhuset.
De fyra som hade tagit sig in rusade rakt mot byggnaden, skrikande medan de sprang och karlarna bland träden skrek de med, för att uppmuntra dem. Flera skott avlossades, men i sådan brådska att inte ett enda av dem träffade. På ett ögonblick hade de fyra piraterna svärmat uppför krönet och var över oss.
Job Anderson, båtsmannens huvud dök upp i den mellersta skottgluggen.
”På dem alle man — alle man!” vrålade han med åsklik röst.
I samma stund grep en annan pirat tag i Hunters muskötpipa, vred den ur hans händer, drog ut den genom skottgluggen och slog sedan, med ett enda fruktansvärt slag ner den stackars mannen, som medvetslös föll till golvet. Under tiden dök en tredje, som oskadd lyckats springa hela vägen runt huset, upp i dörröppningen och anföll med sin huggare doktorn.
Situationen var nu helt förändrad för oss. För en stund sedan sköt vi under betäckning, mot vår oskyddade fiende; nu var det vi som saknade skydd och inte kunde försvara oss.
Stockhuset var fullt av rök, vilken vi kunde tacka för vår relativa säkerhet. Skrik och förvirring, blixtarna och knallarna och ett enda högt vrål ringde i mina öron.
”Ut, gossar, ut och slåss mot dem i det fria! Huggarna!” skrek kaptenen.
Jag grep ett svärd från högen och någon, som samtidigt ryckte åt sig en annan, gav mig ett hugg över knogarna, vilket jag nätt och jämt uppfattade. Jag sprang ut genom dörren och ut i solskenet. Någon var mig tätt i hälarna, jag vet inte vem. Alldeles framför mig förföljde doktorn sin motståndare nerför kullen och precis då min blick föll på honom, riktade han ett väldigt hugg mot mannens ansikte, som sände honom sprattlande ned på rygg.
”Runt huset, gossar!” Runt huset!” ropade kaptenen; och till och med i den rådande kalabaliken kunde jag höra att hans röst var förändrad.
Mekaniskt lydde jag honom, sprang österut, med min huggare höjd, runt hörnet på huset. I nästa sekund stod jag ansikte mot ansikte med Anderson. Han vrålade högt och fick sin huggare upp över huvudet, blixtrande i solljuset. Jag hade inte tid att bli rädd, utan hoppade, medan svärdet fortfarande hängde över mig, åt sidan och då snubblade jag och rullade huvudstupa nerför sluttningen.
När jag gjorde min rusning ut genom dörren, hade de övriga myteristerna redan börjat svärma upp mot palissaden för att göra slut på oss. En man, iklädd en röd nattmössa, med sin huggare i munnen, hade till och med kommit upp på den och slängt ett ben över den. Nå, så kort tidsrymd hann passera, att när jag väl funnit fotfäste igen, befann sig alla fortfarande i samma positioner och mannen med den röda nattmössan var fortfarande halvvägs över och en annan visade endast bara upp huvudet över palissaden. Och ändå, på ett enda andetag, var striden över och vi hade segrat.
Gray, som följde alldeles efter mig, hade huggit ner den store båtsmannen, innan denne fått tid till att hämta sig efter sin senaste attack. En annan hade skjutits genom en av skottgluggarna, just som han skjutit in i huset och han låg nu i plågor, med pistolen fortfarande rykande i sin hand. En tredje hade doktorn, som jag ju sett, gjort slut på med ett enda hugg. Av de fyra man som hade stormat palissaden var det bara en som återstod att redogöra för, och han var, efter att ha lämnat sin huggare på marken, på väg att klättra ut igen, med dödskräcken lysande i ögonen.
”Ge eld — ge eld inifrån huset!” ropade doktorn. ”Och ni pojkar, in i skydd igen!”
Men hans ord klingade utan att någon lydde honom, inga fler skott avlossades och den siste intränglingen flydde med andan i halsen och försvann med de andra in i skogen. På tre sekunder återstod endast de fem som hade fallit, fyra innanför och en utanför palissaden.
Doktorn, Gray och jag själv rusade i full fart in i skydd. De överlevande skulle snart vara tillbaka där de hade lämnat sina musköter och i vilket ögonblick som helst kunde elden återupptas.
Röken hade vid det här laget skingrats något i huset och vi såg genast vad vår seger hade kostat oss. Hunter låg bredvid sin skottglugg, alldeles stilla; Joyce vid sin, skjuten genom huvudet och skulle aldrig mer röra sig; medan mitt i rummet stödde godsägaren kaptenen, den ene lika blek som den andre.
”Kaptenen är sårad”, sade herr Trelawney.
”Har de flytt?” frågade herr Smollett.
”Alla som kunde, lita på det”, svarade doktorn; ”men fem av dem kommer aldrig att springa igen.”
”Fem!” utropade kaptenen. ”Så där ja, det var bättre. Fem mot tre gör att det nu står fyra mot nio. Det är bättre odds än vad vi hade från början. Vi var sju mot nitton då, trodde vi åtminstone, och det var mycket illa. [1]
Fotnoter:
- ↑ Myteristerna var snart bara åtta till antalet, eftersom den man som herr Trelawney sköt ombord på skonaren dog samma afton, av sina skador. Men det visste vi, naturligtvis inte inom det trogna lägret.