Skattkammarön/Kapitel 34
| ← Kapitel 33 |
|
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Nästa morgon satt vi tidigt igång med arbetet att transportera den stora mängden guld nära en mile [1] till lands ner till stranden, och därifrån tre miles [2] med båt till “Hispaniola”, eftersom det var en mäktig uppgift för en så liten skara arbetsföra män. De tre typerna som fortfarande gick lösa på ön bekymrade oss inte mycket; en ensam vakt på kullens topp var tillräckligt för att försäkra oss mot ett eventuellt plötsligt anfall; och vi trodde dessutom att de hade fått mer än nog av att slåss vid det här laget.
Därför gick arbetet snabbt framåt. Gray och Ben Gunn kom och återvände med båten, medan vi övriga under deras frånvaro travade upp skatten på stranden. Två guldtackor, hopbundna med en repstump var en lagom börda för en fullvuxen man — som han dessutom var tacksam över att få gå långsamt med. För min del, eftersom jag inte skulle vara till stor nytta som bärare, hölls jag sysselsatt hela dagen i grottan med att packa det myntade guldet i brödsäckar.
Det var en egendomlig samling, liknande Bill Bones ifråga om variation, men så mycket större och ännu mer varierad att jag tror att jag aldrig haft mer nöje av en arbetsuppgift, än denna att sortera dem. Engelska, franska, spanska, portugisiska, lusidorer, dubloner, dubbla guineas, moidirer och sekiner, med bilder av Europas alla kungar under de senaste hundra åren, besynnerliga, orientaliska mynt präglade med vad som såg ut som trådslingor eller spindelväv; runda mynt och fyrkantiga och mynt med hål i mitten, som vore de avsedda att bäras i ett snöre kring halsen — så gott som varje slags mynt i hela världen måste, är min tro, ha funnits i denna samling; och vad deras antal beträffar var de lika många som höstlöven på marken, så att min rygg värkte av att ha stått framåtböjd och mina fingrar av att ha sorterat dem.
Dag efter dag fortsatte detta arbete; varje kväll hade vi stuvat en ny förmögenhet ombord, men det fanns ytterligare en ny som väntade på oss nästa morgon; och under hela denna tid hördes inte ett knyst av de tre överlevande myteristerna.
Till sist — jag tror att det var under den tredje natten — promenerade doktorn och jag på åsens kam, där den har utsikt över öns lägre delar, varifrån genom det mörka nattmörkret under oss, vinden förde med sig ett ljud, någonstans emellan vilda skrin och sång. Det var endast några lösryckta fraser som nådde våra öron, och de följdes av den tidigare tystnaden.
”Må Himmelen förlåta dem”; sade doktorn; ”det är myteristerna!”
”Stupfulla, herrn”, sköt Silvers röst in bakifrån oss.
Silver, det måste jag berätta, tilläts behålla sin frihet, och trots att han snästes av så gott som dagligen, föreföll han åter betrakta sig som en tämligen privilegierad och vänlig tjänare. Det var sannerligen anmärkningsvärt hur väl han tålde all den ringaktning som visades honom och med vilken uthållig artighet han försökte få sig själv att passa in bland oss andra. Ändå tror jag inte att någon av oss behandlade honom bättre än vi hade behandlat en hund, förutom kanske Ben Gunn, som fortfarande hade en fruktansvärd respekt för sin före detta styrman, samt jag själv, som verkligen stod i tacksamhetsskuld till honom; även om jag för den delen, antar jag, hade anledning att tycka ännu sämre om honom än någon annan, eftersom jag sett hur han övervägde ett nytt förräderi uppe på platån. Följaktligen var doktorn mycket kort i tonen, då han svarade honom:
”Berusade eller yrande”, sade han.
”Det har ni rätt i, doktorn”, svarade Silver; ”och oss kvittar det väl lika vilket.”
”Ni begär nog inte, antar jag, att jag skall kalla er en barmhärtig medmänniska”; svarade doktorn med en fnysning, ”därför kan min uppfattning kanske förvåna er, herr Silver. Men om jag var säker på att de yrade — och jag är helt säker på att åtminstone en av dem har feber — skulle jag gå dit ner, om det så innebar att jag riskerade mitt eget liv, för att erbjuda dem läkarvård.”
”Jag ber om ursäkt, herrn, men då skulle ni handla orätt”, sade Silver. ”Ni skulle förlora ert eget värdefulla liv, det kan ni lita på. Jag står på er sida numera, helt och hållet; och skulle inte vilja se vårt sällskap decimeras, minst av allt att ni gick förlorad, eftersom jag är väl medveten om vad jag är skyldig er. Men de där männen där nere, de skulle aldrig hålla sina löften — nej, inte ens om de ville hålla dem skulle de klara av det; och vad värre är, de litar inte på någons hedersord, så som ni gör.”
”Nej”, sade doktorn. ”Ni är en man som står vid ert ord, det vet vi.”
Nå, det var sista gången vi hörde något från de tre piraterna. Endast vid ett tillfälle hörde vi på långt avstånd ett vapen avfyras och antog att de begivit sig ut på jakt. Vi höll ett rådslag och vi beslöt att vi måste överge dem på ön — till, måste jag säga, Ben Gunns stora nöje och med Grays goda minne. Vi lämnade kvar ett stort förråd av krut och kulor, allt insaltat getkött, lite mediciner och andra förnödenheter, verktyg, kläder, ett extra segel, en eller ett par famnar tågvirke, samt, på doktorns uttryckliga önskan, en hel del tobak som en extra present.
Det var så gott som det sista vi gjorde på ön. Innan dess hade vi fått skatten stuvad ombord och bunkrat tillräckligt med sötvatten och återstoden av getköttet ifall vi skulle hamna i sjönöd; och till sist kunde vi, en vacker morgon, lätta ankar — vilket vi nätt och jämt klarade av — och seglade ut genom norra inloppet, under samma flagga som kaptenen hade hissat och kämpat under vid blockhuset.
De tre myteristerna måste ha iakttagit oss mer noggrant än vad vi trott, vilket vi snart fick bevis för. För då vi kommit ut i sundet tvingades vi hålla mycket nära den södra udden och där såg vi dem, alla tre, liggande på knä tillsammans på sandstranden, med sina händer höjda, som i bön. Det var nära att krossa våra hjärtan, tror jag, detta att lämna dem på detta hemska sätt; men vi kunde inte riskera ännu ett myteri; och att föra dem med oss hem, endast för att sända dem i galgen hade varit ett fruktansvärt sätt att visa barmhärtighet på. Doktorn anropade dem och berättade om de förråd som vi lämnat kvar och var de kunde finna dem. Men de fortsatte att ropa våra namn och att vädja till oss att för Guds skull visa nåd och inte lämna dem att dö på ett sådant ställe som denna ö.
Slutligen, då de såg att fartyget fortsatte på kurs och nu snabbt skulle komma utom hörhåll, reste sig en av dem — jag vet inte vem av dem — snabbt på fötter igen med ett hest skri, satte sin musköt till axeln och som visslade förbi Silvers huvud och tvärs genom storseglet.
Sedan tog vi betäckning bakom relingen och nästa gång jag såg upp, hade de försvunnit från udden, och själva udden var nästan utom synhåll på grund av det ökande avståndet. Så slutade den historien; och innan middagstid hade, till min stora glädje, hade den högsta klippan på Skattkammarön sjunkit ner bakom havets blå horisont.
Vi var så få ombord att alla var tvungna att hjälpa till — endast kaptenen låg på en madrass i aktern och gav sina order, eftersom han, trots att han var mycket bättre, var i stort behov av vila. Vi ställde stäven mot närmaste hamn i spanska Amerika, eftersom vi inte kunde ta risken med en resa hem utan att få ombord en ny besättning; och efter att ha kämpat oss igenom ostadig vind och ett par kraftiga stormar, var vi alla rejält utmattade innan vi nått fram.
Precis vid solnedgången kunde vi kasta ankar i den allra vackraste, landomslutna bukt, och omringades omedelbart av roddbåtar fyllda av negrer, mexikanska indianer och halvblod, som sålde frukt och grönsaker och erbjöd sig att dyka efter guldmynt. Åsynen av alla dessa vänliga ansikten (i synnerhet de svartas), smaken av tropiska frukter och framför allt alla de ljus som började tändas i staden utgjorde den allra mest angenäma kontrast till våra mörka och blodiga upplevelser på ön; och doktorn och godsägaren tog mig med sig och gick iland för att tillbringa kvällen där. Här mötte de kaptenen på ett brittiskt krigsfartyg, kom i samspråk med honom, följde med honom ombord på hans fartyg och tillbringade, kort sagt, en så trevlig natt att gryningen var inne då vi åter låg långsides med ‘‘Hispaniola’’.
Ben Gunn var ensam på däck, och så snart vi kommit ombord började han, under de mest otroliga grimaser, att erkänna. Silver hade försvunnit. Ben Gunn hade inte låtsas se hur denne flydde i en båt från land för några timmar sedan, och han försäkrade oss att skälet var att han ville skona våra liv, vilket helt säkert, sade han, hade varit förlorade om ”den där enbente mannen hade fått stanna kvar ombord”. Men det var dock inte allt. Skeppskocken hade inte givit sig av tomhänt. Han hade obemärkt huggit sig igenom ett skott och hade tagit med sig en säck med mynt, kanske värd tre- eller fyrahundra guineas, för att klara sig under sina framtida färder.
Jag tror nog att vi alla var tämligen belåtna med att ha blivit honom kvitt så billigt.
Nå, för att göra en lång historia kort, fick vi tag på några nya besättningsmän, klarade av hemresan på kort tid och ‘‘Hispaniola’’ nådde Bristol precis som herr Blandly började tänka på att utrusta sin räddningsexpedition. Endast fem av de män som seglat ut med henne återvände. ”Flaskan och fan” hade gjort slut på de övriga, och det rejält, även om, det skall man komma ihåg, det inte gick lika illa för oss som det andra fartyg som de sjöng om:
Ut seglade alla sjuttiofem,
men bara en av dem kom åter hem.
Alla fick vi en rejäl andel av skatten och använde den klokt eller dåraktigt, allt efter personlig läggning. Kapten Smollett har nu pensionerat sig. Gray inte bara sparade sina slantar, utan beslutade sig också för att stiga i graderna, studerade inom sitt yrke och är nu förstestyrman och delägare i en vacker fullriggare, har dessutom gift sig och är familjefar. Vad gäller Ben Gunn så fick han sina tusen pund, vilka han gjorde av med eller förlorade på tre veckor, eller närmare bestämt på nitton dagar, eftersom han var tillbaka den tjugonde dagen och tiggde mer pengar. Då fick han en grindstuga att vakta — precis det han hade sagt sig inte vilja då vi befann oss på ön; och han lever än och är mycket omtyckt, även om han är lite av en driftskucku för pojkarna på trakten. Han är också en mycket duktig sångare i kyrkan om söndagar och vid de stora helgerna.
Vi har inte hört något mer av Silver. Denne storslagne, enbente sjöman har fullständigt försvunnit ur våra liv; men jag vågar nog tro att han återsåg sin gamla negress och kanske ännu bor tillsammans med henne och kapten Flint. Det är det man skall hoppas på, förmodar jag, eftersom hans chanser till ett liv i bekvämlighet i livet efter detta är mycket små.
Silvertackorna och vapnen ligger kvar där de alltid legat, efter allt vad jag vet, där Flint begravde dem; och jag kommer helt säkert att låta dem ligga. Inte ens ett helt oxspann skulle kunna släpa mig tillbaka till den där fördömda ön; och mina värsta mardrömmar består i att jag hör hur bränningarna slår in över dess kust, eller också kan jag sätta mig upprätt i sängen, med kapten Flints skarpa röst fortfarande ringande i öronen: ”Piastrar! Piastrar! Piastrar!”
Fotnoter: