Socialpolitik/Den ekonomiska möjligheten af ett socialt framåtskridande

←  De höga lönernas ekonomi
Socialpolitik
av Gustav Cassel

Den ekonomiska möjligheten af ett socialt framåtskridande


[ 134 ]

VI.
Den ekonomiska möjligheten af ett socialt framåtskridande.

I det nuvarande samhället, där olikheten i fördelningen af lifvets goda är så starkt i ögonen fallande, där lyxen och nöden så ofta bo vägg i vägg med hvarandra, är ingenting naturligare än att söka förbättra de fattigas lott genom att mellan dem skifta ut de rikas öfverflöd. Detta är den allmänna, populära uppfattningen af det sociala spörsmålet. Det är den uppfattning som ligger till grund för en stor del af de högre klassernas »välgörenhet» liksom för de fattigare klassernas kraf på hjälp af de förmögnare. Det är samma uppfattning som får sitt uttryck, då den sociala fördelningen af nationalekonomer betonas som det väsentligaste momentet i socialpolitiken. Det är framför allt denna syn på tingen, som ledt till det socialistiska krafvet på en lika egendoms- eller inkomstfördelning.

Det är emellertid intressant att iakttaga hurusom detta kraf egentligen tillhör hvad man skulle kunna kalla populär socialism och hurusom många af de ledande socialistiska skriftställarne varit fullt medvetna om det [ 135 ]utsiktslösa i en sådan »lika delning». Redan Proudhon skrifver härom:

»Det är icke genom att afstå från någon del af sina inkomster som bourgeoisien skall förbättra arbetarens lott. Bourgeoisien har intet att ge. Hela landets produktion gör inte mer än 75 centimes per dag och per hufvud: under sådana förhållanden skulle det, för att förbättringen skulle kännas, fordras, att bourgeoisien afstod från allt som den äger mer än arbetarklassen, att den helt och hållet offrade sin inkomst. Men då skulle vi icke ha gjort något annat än ersatt förmögenheternas olikhet med eländets likhet; och som för öfrigt en del af den borgerliga inkomsten representerar nationens besparingar och småningom förvandlas till kapital, så skulle följden af denna förbättring i arbetarnes villkor bli ruin för arbetets instrument – hvilket är en motsägelse! – Den enda möjliga vägen till en förbättring är alltså en ökning af produktionen.»

Denna uppfattning hade emellertid ingalunda genomträngt Proudhon’s hela åskådning, den hindrade honom icke att förkunna afskaffandet af penningräntan som den egentliga lösningen af det sociala problemet. Motsägelser af liknande art lefva kvar ännu i våra dagars socialism. I teorien erkänner man ganska allmänt, att litet står att vinna genom en lika delning. Så säger t. ex. Bernstein:

»Socialdemokratien vill icke upplösa detta borgerliga samhälle och göra dess medlemmar samt och synnerligen till proletärer, hon arbetar fastmer oaflåtligt på att höja arbetaren ur proletärens sociala ställning till borgarens för att sålunda göra borgardömet allmänt»; och på ett annat ställe:

»Det är mycket bra att på de famösa beräkningarna af hur litet en lika inkomstfördelning skulle ändra den stora massans inkomst, svara socialismens motståndare, [ 136 ]att en sådan delning är den minsta delen af hvad socialismen söker genomföra. Men man skall därför icke förgäta att det andra, stegringen af produktionen, icke är en sak, som låter improvisera sig så alldeles lätt.»

Så yttrar sig för öfrigt icke blott affällingen Bernstein, utan också den marxistiska ortodoxiens främste förkämpe Friedrich Engels:

»Först på ett visst, för våra förhållanden till och med mycket högt utvecklingsstadium af de samhälleliga produktionskrafterna blir det möjligt att stegra produktionen så högt, att afskaffandet af klasskillnaden kan blifva ett verkligt framsteg eller kan få någon varaktighet, utan att medföra ett stillastående eller en tillbakagång.»

På socialisternas stridsskrifter och på deras agitation har emellertid denna förståndiga uppfattning ännu icke satt sin stämpel. Visserligen för man mera sällan direkt fram tanken på en lika delning af inkomsterna; desto mer träder det påståendet i förgrunden, att orsaken till de fattigare klassernas elände är de rikares lyx; fåtalet tillskansar sig en så stor del af hela nationalinkomsten, därför blir det så litet öfver för den stora massan. Men denna tankegång utgår ju i grunden från den förutsättningen, att en jämnare fördelning skulle skapa väsentligt andra lefnadsvillkor för folkets breda lager.

Det är som motbevis mot denna föreställning som en beräkning af den genomsnittliga inkomsten i ett land får sitt intresse. Ty denna genomsnittsinkomst betecknar den yttersta gränsen för hvad som kan uppnås genom en mer eller mindre långt gående utjämning af den nuvarande samhälleliga fördelningen. Visar det sig nu, att äfven detta maximum är mindre än hvad man, äfven om man bedömer saken ganska nyktert, fordrar eller väntar af det sociala framåtskridandet, så är därmed ådagalagdt, att ett öfverflyttande af någon del af de rikares [ 137 ]inkomster på de fattigare i och för sig och i stort sedt icke medför ett väsentligt framsteg. På detta sätt blir beräkningen af medelinkomsten af afgörande betydelse för ett riktigt bedömande af den praktiska socialpolitikens allra viktigaste problem.

Då vi göra denna beräkning måste vi emellertid komma ihåg, att ändamålet med den är att få veta, hur mycket hvar individ skulle kunna lefva opp, i fall alla hade en lika inkomst. Nu kan en nation aldrig lefva opp hela sin inkomst, utan måste alltid afsätta en del för kapitalökning. Detta är en väsentlig betingelse för hvarje ekonomiskt framåtskridande; ja utan en sådan kapitalökning skulle en nation till och med gå tillbaka i välstånd, allt efter som folkmängden tillväxte. Man kan ju t. ex. tänka sig hur det skulle se ut i Sverige, om nationen i närvarande stund icke disponerade öfver mera kapital än för en generation sedan. En ständig ökning af nationens kapital måste i själfva verket betraktas som en ekonomisk nödvändighet, som man icke under några som hälst samhällsformer kan komma ifrån.

För att se hvad en nation kan lefva opp måste vi alltså från den totala årsinkomsten dra kapitalökningen under året. Det är därför nödvändigt att för vår beräkning välja ett land, som äger en tillförlitlig statistik öfver såväl inkomst som kapital och som därtill är så stort som möjligt. Dessa villkor uppfyllas bäst af Preussen, som har en på obligatorisk själfdeklaration hvilande inkomstskatt och därtill en förmögenhetsskatt. Öfver taxeringarna till dessa skatter offentliggöres årligen en utförlig statistik: då de preussiska taxeringsmyndigheterna äro kända för sin stränghet och noggrannhet, torde detta material få anses såsom ett i det hela ganska tillförlitligt uttryck för de verkliga förhållandena.

På grund af detta material och åtskilliga andra statistiska uppgifter har jag verkställt en beräkning af det [ 138 ]preussiska folkets inkomst och förmögenhetsökning för året 1 april 1897–31 mars 1898. Beräkningarna äro för vidlyftiga för att här kunna relateras och ber jag därför att få hänvisa till min uppsats »Kapitalbildningen Och den socialistiska delningstanken» (Ekonomisk tidskrift 1901). Resultatet är följande: Den totala inkomsten utgjorde 11,126 millioner mark; därifrån bör afräknas förmögenhetsökningen 2,842 millioner mark. Resten 8,284 millioner mark är alltså. den summa, som det preussiska folket det nämnda året konsumerade. Dela vi nu denna summa lika mellan landets cirka 32 millioner invånare, så blir kvoten 260 mark. Det är alltså den inkomst, som hvar människa skulle få att lefva på, om alla finge lika. Det skulle motsvara ungefär 1,000 mark för hvar själfständigt uppskattad person, hvilket ju är betydligt mindre än hvad de bättre ställda arbetarne redan nu förtjäna.

Vi kunna skaffa oss en klarare föreställning om innebörden af detta resultat, om vi icke dela folkinkomsten lika mellan alla, utan ta hänsyn till de olika behofven för olika åldrar samt för mankön och kvinnkön. Vi räkna därför en vuxen man till en konsumtionsenhet, en vuxen kvinna till fyra femtedels enhet och barn till ännu mindre bråkdelar. jag har användt följande skala, som är en förenkling af den, som användes vid den danska statistiska byråns konsumtionsstatistik:

0–5 år 6–10 år 11–15 år 16–20 år öfver 20 år
mankön 1/3 1/2 2/3 4/5 1
kvinnkön 1/4 2/5 1/2 2/3 4/5

Fördela vi nu den totala inkomsten per konsumtionsenhet, så kommer på hvar sådan enhet en summa af 363 mark; det vill säga att hvar vuxen man får en mark (=89 öre) om dan att lefva på; hvarje kvinna får 80 pfennig, barnen få mindre, allt efter åldrarne. På [ 139 ]hvar person inom olika kön och åldersklasser faller följande belopp, räknade i pfennig pr dag:

0–5 år 6–10 år 11–15 år 16–20 år öfver 20 år
mankön 33 50 67 80 100
kvinnkön 25 40 50 67 80

Häraf kan nu hvarje arbetare räkna ut hur mycket han skulle få att lefva på för dagen för sig och sin familj, om nationens inkomster delades lika mellan alla.

Naturligtvis är en räkning sådan som denna icke absolut tillförlitlig; vi kunna mycket väl ha uppskattat inkomsten några millioner för lågt eller afdraget för kapitalökning några millioner för högt och på den grund fått en för liten kvot. Men jag påstår, att felet i denna kvot icke kan vara särdeles stort. För att visa detta vill jag påpeka, att om en vuxen man i stället för 1 mark om dan skulle fått 1 mark och 10 pfennig, så skulle därför erfordrats, att den inkomstsumma, som fanns att dela, hade varit 828 millioner mark större än vi antagit. Så stort fel ha vi sannolikt dock icke begått vid våra beräkningar. Vi kunna därför vara tämligen vissa på, att kvoten icke i verkligheten skulle öfverstiga en krona pr dag (1 krona = 1 mark 12,5 pfennig).

Hvilket resultat en sådan räkning skulle ge i Sverige kunna vi icke säga med säkerhet, då vi icke ha tillräckligt noggranna data för ändamålet. Men i det stora hela, får väl Sverige ändå anses som ett fattigare land än Preussen, och det synes sannolikt att den svenska arbetaren skulle ha ännu mindre att vänta sig af en lika delning. I Danmark åter skulle väl kvoten antagligen bli något högre.

Af denna undersökning framgår den lika slående som oomtvistliga sanningen, att en lika delning icke skulle kunna åstadkommas utan att de bättre ställda arbetarne också finge dela med sig åt de fattigare, så att alla utan åtskillnad förvandlades till proletärer. Det kan dock [ 140 ]icke vara målet för en förnuftig socialpolitik. Den uppgift arbetarne måste ställa sig är naturligtvis att höja hela arbetarklassen åtminstone upp till den nivå, som de högsta lagren af denna klass nu inta. Men till detta mål kommer man icke genom att dela samhällets nuvarande inkomst, man må dela hur man vill.

Ett folks medelinkomst betecknar, som förut sagts, den yttersta gränsen för hvad som kan nås genom en utjämning af olikheterna i inkomst mellan de skilda klasserna. När nu alltså det allra mesta, som kan nås på den vägen, är så obetydligt, så litet eftersträfvansvärdt, så förstår man hur falskt det är att vänta sig lösningen af den sociala frågan af en bättre fördelning. Det vore i hög grad önskvärdt om denna sanning kunde tränga igenom. Ingenting skulle mera bidraga till att göra den socialpolitiska diskussionen nyktrare och därför också fruktbarare. Man skulle då icke längre kunna komma fram med sådana påståenden, som att arbetarens dåliga läge endast beror på att han ej får njuta den fulla produkten af sitt arbete, utan måste afstå en del såsom profit åt arbetsgifvaren, eller att allt skulle vara bra, om man endast kunde få bort kapitalräntan eller utrota kapitalisterna.

Faktum, det nakna, enkla faktum, som vi måste ta till utgångspunkt för hvarje diskussion om den sociala frågan, är det, att vi för närvarande producera för litet, för att alla skulle kunna lefva godt eller ens på ett människovärdigt sätt. Och slutsatsen häraf kan ju icke vara mer än en: lösningen af den sociala frågan ligger i en höjning af samhällets produktionsförmåga; eller åtminstone: utan att produktionen ökas, kan den sociala frågan icke lösas.

Till alldeles samma resultat kommer man, om man ser saken historiskt och frågar sig: på hvilken väg har arbetsklassens ställning hittills förbättrats? Har det skett [ 141 ]genom att ta af de rikares öfverflöd, eller har det skett genom en ökning af samhällets hela produktion? Först måste vi fastslå det faktum, att verkligen arbetarnes läge har förbättrats, t. ex. under sista tredjedelen af det nittonde århundradet. Man har stridt rätt mycket om hvilken samhällsklass som haft största nyttan af de enorma framstegen i produktionsförmågan under denna tid; socialisterna påstå gärna, att arbetarne icke fått sin fulla andel af utvecklingens frukter, utan i proportion till de högre klasserna blifvit sämre ställda än förut. Men det faller aldrig någon förnuftig människa in att bestrida, att arbetarne absolut taget ha vunnit på utvecklingen och det ändå ganska betydligt. Nå väl, hvarifrån har då detta plus i arbetsklassens inkomst kommit? Icke från öfverklassens inkomst, ty den har ju också vuxit; utan helt och hållet från stegringen i produktionen. Vore afkastningen af det samhälleliga arbetet per hufvud af befolkningen nu densamma som år 1867, så skulle arbetarne icke med någon som hälst »expropriation af kapitalet» kunna förskaffa sig en ens tillnärmelsevis så god ställning som de nu ha. Detta visar åter igen, att en stegring af produktionen är grundvilkoret för allt framåtskridande, är den sociala frågans a och o.

Att verkligen den totala produktmängden äfven i förhållande till folkmängden har vuxit under den nämnda perioden, och att arbetarne ha fått en väsentlig del af ökningen, är till fullo bevisadt af statistiken. Emellertid skall jag här icke anföra några af dessa allmänna summariska siffror, utan hällre gå till en undersökning af några speciella industrigrenar för att på den vägen söka ge en mera intim inblick i utvecklingens gång.

Förenta staternas arbetsdepartement har nyligen offentliggjort en statistik öfver »hand- och maskinarbete» med noggranna uppgifter på hur mycket det mänskliga arbetets produktivitet på olika områden har vuxit genom [ 142 ]öfvergången från handtverk till modärn maskinteknik. Det är ett alldeles kolossalt material som här är samladt. Undersökningen omfattar icke mindre än 672 olika produkter, och för hvar och en af dessa är angifvet, hur lång arbetstid i timmar och minuter som åtgick under den gamla metoden och som nu åtgår, (denna tid är naturligtvis räknad så, att om 10 arbetare samtidigt arbeta 1 timme, detta räknas som 10 timmar). Dessa uppgifter ges för öfrigt icke blott för produkten i sin helhet, utan för hvarje särskild operation, som produktionen i det ena eller andra fallet erfordrat. Detta ger oss en inblick i hur produktionen nu går till, där den står på höjdpunkten af amerikansk teknik. Dessutom anges arbetskostnaden för hvar produkt och för hvar särskild operation, som produkten erfordrat; häraf kan man se hvilka besparingar den industriella utvecklingen medfört på skilda områden. Slutligen anges också lönen för alla de arbetare, som sysselsatts vid produktionen under den gamla eller den nya metoden. Genom att studera dessa uppgifter kunna vi öfvertyga oss om, icke blott att arbetslönen i allmänhet stigit, utan också hur mycket den stigit inom hvar särskild gren af produktionen. Då vi dessutom få veta att och hur mycket arbetskostnaden sjunkit, så kunna vi göra oss en ganska klar föreställning om de fördelar arbetaren haft af det nyare industriella framåtskridandet. Arbetaren har i själfva verket vunnit både som producent och konsument.

Jag skall ur denna utomordentligt rika och intressanta statistik anföra några få exempel.

Det är af särskildt intresse att se hur den moderna maskintekniken hållit sitt intåg äfven på åkerbrukets område och äfven här väsentligen nedbragt arbetskostnaden.

Det är bekant att vetenskapens utveckling samtidigt medfört möjligheten af en högst betydande stegring af själfva jordens afkastning, en stegring för hvilken det [ 143 ]i närvarande stund är omöjligt att sätta några bestämda gränser. Men på denna sida af saken, som ju också har den allra största vikt för den ekonomiska möjligheten till ett socialt framåtskridande, kan jag här ej ingå.

Vår statistik uppställer en jämförelse mellan produktionen af 1 bushel hvete (hvilket anses vara den normala skörden af en acre) år 1830 och år 1896. Det gäller att plöja, så, skörda, tröska och fylla hvetet på säckar. Allt detta arbete är nu, där tekniken står på sin höjdpunkt, reduceradt till två operationer. Först använder man en maskin, drifven med ånga, som plöjer och i öfrigt bereder jorden, men samtidigt också sår. En sådan maskin har 24 plogbillar, som hvar och en skär 10 tum djupt. Hela arbetet på en acre utföres på en kvarts timme. När sedan skördetiden kommer, använder man en kombinerad skörde- och tröskmaskin, som samtidigt fyller det färdiga hvetet på säckar; allt detta går i en enda fortlöpande operation. Jämför man nu detta arbetssätt med det gamla handarbetet, så kommer man till följande resultat:

1830 1896
Arbetslön pr dag 50—75 cent 1½—4½ doll.
Arbetstid 64 tim. 15 min. 2 tim. 58 min.
Arbetskostnad 3,71 doll. 0,72 doll.

Genom att minska det erforderliga arbetet till omkring 122 af hvad som fordom behöfdes, har man alltså blifvit i stånd att betala betydligt högre arbetslöner, olika för de olika slag af arbete, som ingå i den nya tekniken, den högsta 4½ doll. om dagen alldeles kolossal, men äfven de lägsta så höga, att de måste betraktas som ett väsentligt framsteg. Samtidigt har man lyckats nedbringa arbetskostnaden till en bråkdel af hvad den fordom var. Arbetarens lön har alltså stigit samtidigt med det att hans viktigaste näringsmedel gjorts billigare, åtminstone för så vidt arbetskostnaden beträffar. [ 144 ]Att Amerika producerar hvete billigt är ju för öfrigt endast allt för väl kändt af den gamla världens jordbrukare, som ständigt ropa om skydd mot denna öfvermäktiga konkurrens. Man påstår ofta, att amerikanarne äro öfverlägsna därför att de ständigt kunna ta upp ny jord, när de utsugit den gamla. Detta har varit sant, men är det icke längre. Den verkliga orsaken till, att man i Amerika, äfven om vi alldeles bortse från jordräntan, förmår producera hvete liksom andra landtbruksprodukter långt under våra kostnader, är en rationell landthushållning och en hög teknik.

I de allra flesta fall, som anföras i den amerikanska statistiken, ha lönerna stigit. Dock finnas några fall, där de sjunkit, så t. ex. i urfabrikationen. Men om man närmare undersöker saken, skall man finna, att de gamla, väl betalda arbetarne, nämligen urmakarne, ersatts af en helt ny och lägre klass af arbetare och arbeterskor. Den lön, som denna klass nu förtjänar i urfabrikerna, är efter allt att döma betydligt högre än de förut förtjänat. Hvad dem beträffar, har alltså. den nya tekniken medfört ett steg framåt. Man kunde möjligen vara tveksam om huruvida utvecklingen varit fördelaktig för urmakarne, Innan vi besvara den frågan, måste vi emellertid se hvad statistiken berättar oss om urfabrikationen efter den gamla och den nya metoden. I en modern amerikansk fabrik användes 1,800 personer, hvaraf större delen kvinnor. Arbetet är uppdeladt i öfver tusen olika operationer. Man kan göra sig en föreställning om hvilken arbetsfördelning detta betyder, och hvilken fulländad organisation af hela fabriken ett sådant arbetssätt förutsätter. Det gäller nu att jämföra arbetskostnaden för 1,000 verk till fina fickur med bygeluppdragning efter denna nya metod och efter den gamla. Handtverket behöfde för att producera den nämnda kvantiteten 241,866 timmar; fabriken gjorde det hela på 8,243 timmar. Urmakarne förtjänade [ 145 ]20 doll. i veckan, hvilket för en 10 timmars arbetsdag gör 33 cents i timmen. Genomsnittslönen i fabriken var omkring 22 cents i tim., alltså visserligen endast ⅔ af hvad de yrkesskickliga urmakarne förtjänade, men likväl en ganska god lön, särskildt om man tar i betraktande, att större delen af arbetarne utgjordes af kvinnor – 22 cents i timmen motsvarar dock öfver 8 kronor om dan för 10 timmar. Besparingen i arbetskostnad för de 1,000 urverken var under dessa förhållanden kolossal: 80,000 doll. i det ena fallet – 1,800 doll. i det andra. Detta betyder att arbetskostnaden för ett sådant urverk genom införandet af maskinteknik nedbragts från 80 doll. till 1 doll. och 80 cents. I stället har naturligtvis kommit någon ränta för det i fabriken nedlagda kapitalet; om beloppet af denna lämnar statistiken tyvärr ingen uppgift; men det är ganska säkert att den totala produktionskostnaden trots den större räntekostnaden dock är betydligt mindre i den moderna fabriken, än i den gamla verkstaden.

Nu är det ju klart, att om man kan sälja ett ur till en bråkdel af den forna kostnaden, kan man också sälja många gånger flere ur. Bruket att begagna fickur kommer nu att vinna insteg inom stora lager af befolkningen, dit det förut ej kunde tränga på grund af urens dyrhet. Men i samma mån detta blir fallet, blir det sannolikt också arbete för en stor del af de gamla urmakarne med att reparera och sköta alla dessa ur. Utvecklingen till fabriksdrift blir då till fördel för alla parter.

För att fabricera 25,000 pund tvätt-tvål behöfde man med handarbete 432 timmar; det göres nu på 21½ tim. Den nya tekniken har medfört en stegring af lönerna på omkring 50 %. Trots denna stegring har arbetskostnaden sjunkit till från 43 doll. till 3¼ doll. Detta medför naturligtvis en betydlig sänkning i priset på tvål, och det innebär ju att den arbetande klassen i sin helhet kan [ 146 ]bestå sig med mer renlighet än förut. Arbetarne ha då alldeles afgjordt vunnit både som producenter och konsumenter.

I än högre grad gäller detta i fråga om produktionen af tidningar. År 1852 arbetade 4 personer 12 timmar om dagen för att trycka och vika 1,000 exemplar af en 4-sidig tidning. De använde därvid endast en vanlig handpress och förtjänade en, två och tre doll. om dan. År 1896 arbetade 95 personer 8 timmar om dan för att trycka och vika 444,000 exemplar af en 48-sidig tidning. De använde för detta ändamål en 6-dubbel, sex 4-dubbla, en 3-dubbel och två dubbla pressar. Förmännen hade 7 och 9 doll., tryckarne 4½–5 doll., medhjälparne 3½ doll. om dan. I trots af dessa mycket höga löner var arbetskostnaden för motsvarande produktmassa endast en sjuttiondedel af hvad den varit under handtverkets dagar.

Här visar det sig på det mest slående sätt, att teknikens utveckling varit grunden både för högre penninglöner åt arbetarne inom facket, men också för ett förbilligande af produkten, som gjort den tillgänglig för folkets bredaste lager. Det är omöjligt att sälja en tidning billigt, om man icke kan trycka många exemplar. Men man kunde helt enkelt icke med den gamla metoden ha tryckt bortåt en half million exemplar af en daglig tidning; den hade aldrig blifvit färdig. Det kan man nu göra, och därför kan man också göra tidningarna icke blott så mycket billigare än förut, men också så mycket bättre.

Jag har redan i förra kapitlet talat om hur man i Amerika skär till konfektionsvaror. År 1860 var ännu produktionen af lintyg ett handtverk, som endast sysselsatte sömmerskor till en lön af 60 cents om dan. År 1895 hade denna produktion öfvergått till storindustri. Då sysselsattes också sömmerskor, men vid elektriskt drifna symaskiner, med en lön af 1,25 doll. om dan och [ 147 ]med något kortare arbetstid. För dessa är alltså vinsten otvifvelaktig. Men dessutom ger den nya fabriken plats för en skärare till 20 doll. i veckan och några kvinnliga kontrollörer till 15 doll. i veckan. Äfven i detta fall är vinsten för konsumenterna betydlig. Den totala arbetskostnaden har sjunkit till mindre än hälften. Därmed utbredes bruket att bära skjortor, som för några hundra år sedan var en lyx, till hela befolkningen.

Om vi alltså af det sociala framåtskridandet vänta att folk skall bära skjortor, hålla sig rent och läsa tidningar, så måste vi erkänna, att en högre industriell utveckling är en absolut oundgänglig betingelse för en tillfredsställande lösning af den sociala frågan. Hade vi stannat på det gamla produktionssättets ståndpunkt, så hade vi också ännu i dag stått kvar i det gamla barbariet; äfven den mest radikala demokrati skulle icke ha frälst massorna därur. Den nya tekniken har endast till dels brutit igenom. Men de resultat, som därvid vunnits, tala tydligt nog om, i hvilken riktning andra länder och andra produktionsgrenar ha att följa efter.

Den hufvudsakliga invändningen mot införandet af en högre teknik är att arbetarne därigenom skulle bli utan sysselsättning. Det är denna fruktan som gjort, att arbetarne så ofta, särdeles under den industriella omhvälfningens tidigare stadier, ställt sig fientligt mot alla nya maskiner och till och med med våld sökt hindra deras användning. Denna taktik är väl numera öfvergifven, åtminstone af de bättre fackföreningarna, men man finner icke sällan att fackföreningarna söka hindra sådana förändringar i arbetets organisation, som skulle medföra besparing af arbete. En dansk fabrikant inom textilindustrien berättade nyligen, att han föreslagit sina arbetare att sköta fyra väfstolar i stället för två; vi ha sett att detta mycket väl låter sig göra; i England sker det, och i Amerika har en arbetare sex till åtta väfstolar. [ 148 ]Men de danska arbetarne svarade bestämdt nej. De kunde nog personligen ha lust att åta sig den något större ansträngningen för att tjäna den löneförhöjning af 50 %, som bjöds dem; men fackföreningen skulle under inga omständigheter gå in på en sådan förändring, som enligt dess uppfattning nödvändigt skulle leda till att en stor mängd arbetare blefve utan sysselsättning. Därför fortsätter man nu i Danmark med ett dåligt betaldt och föga effektivt arbete. Det är ganska sannolikt, att denna fackförening från sin privatekonomiska ståndpunkt hade rätt i, att den föreslagna förändringen skulle vara ofördelaktig åtminstone genom sina närmaste verkningar. Och lika fullt måste en sådan fackföreningspolitik utdömas såsom stridande mot samhällets intresse, som fordrar den högsta möjliga afkastning af allt arbete. I längden är det ändå – det kan ju hvar och en säga sig – oriktigt att sysselsätta ett större antal arbetare med att väfva bomullsväf, än som egentligen behöfs för detta ändamål.

Om den ekonomiska möjligheten af ett socialt framåtskridande ligger i en höjning af arbetets produktivitet, så måste ju målet för våra sträfvanden vara att med en viss mängd arbete åstadkomma största möjliga produkt; men det är uppenbarligen detsamma som att åstadkomma en viss produktmängd med minsta möjliga arbete. Därför är hvarje arbetsbesparing, hvarje öfverflödiggörande af mänskligt arbete, socialekonomiskt sedt, ett framsteg. På denna punkt är det populära föreställningssättet ännu synnerligen oklart. Detta beror såsom så ofta i ekonomiska frågor därpå, att man ser saken ur det privata intressets synpunkt, i stället för att se den ur samhällsintressets, och därför betraktar det som mål, som dock endast är medel. Man kan ju förstå att det för den enskilde kan gestalta sig som en hufvudsak att han får sysselsättning; men målet med allt arbete är dock att [ 149 ]tillfredsställa människornas behof, och det är naturligtvis en fördel, om en viss behofstillfredsställelse kan uppnås med så litet arbete som möjligt. All produktion sker i konsumenternas intresse och därför det detta, och icke producenternas som bör vara afgörande i alla den ekonomiska politikens spörsmål.

Naturligtvis har hvarje arbetsbesparing en viss tendens att åtminstone till en början göra några arbetare sysslolösa. Men detta är icke på något sätt slutresultatet. Om maskinteknikens ständigt fortgående utveckling, om dess ständigt nya intrång på produktionens alla områden endast medförde, att allt flere arbetare blefve sysslolösa, så skulle ju industriarbetarnes antal, åtminstone relativt till den öfriga befolkningen ständigt afta. Men nu är, som hvar och en vet, raka motsatsen fallet: industrien i sin helhet drar ständigt och jämt till sig allt större skaror af arbetare, under det att antalet af dem, som sysselsättas i landtbruket, står stilla eller till och med aftar; landsbygdens befolkning vandrar i en nästan oroväckande grad in till städerna och de stora industricentra.

Det kan alltså icke vara något tal om, att det industriella framåtskridandet skulle ha någon tendens att i det hela minska tillfället till sysselsättning för arbetarklassen. Då emellertid detta framåtskridande hufvudsakligen består i att göra arbete öfverflödigt, så kunde ju häri synas ligga en besynnerlig motsägelse. Förklaringen ligger i en företeelse, som vi redan belyst med den amerikanska statistikens fakta. Genom att bespara arbete blir det möjligt att producera och därför också sälja billigare. Därmed stegras konsumtionen, ofta i en alldeles oerhörd grad; och sålunda kan det inträffa att lika många eller kanske flere arbetare få sysselsättning än förut.

Att maskinteknikens framsteg i det hela icke har någon tendens att göra dugliga arbetare sysslolösa, [ 150 ]synes ju för öfrigt redan däraf, att dessa framsteg öfverallt gått hand i hand med en stegring af lönerna, hvilket i längden dock endast är möjligt vid en stark efterfrågan af dugliga arbetare.

Å andra sidan skall det icke förnekas, att en uppfinning af en ny maskin eller en omorganisation af arbetssättet i en industri under öfvergångsstadiet kan medföra mycket stora svårigheter för de arbetare, som äro sysselsatta i denna industri, ja till och med utsätta dem för verklig nöd. Om så sker, är det samhällets oafvisliga plikt att ingripa. Samhället har, som vi nu sett, så betydande fördelar af hvarje industrielt framsteg, att det godt har råd att betala något för att underlätta öfvergången till det nya. Det vore i hög grad orimligt att begära att några fattiga arbetare skulle bära hela bördan, under det samhället i sin helhet skulle njuta fördelen. Om alltså industriens utveckling på en punkt sätter några arbetare på bar backe, så skall utvecklingen icke därför hämmas, såsom en föråldrad och falsk fackföreningspolitik stundom bjuder; men å andra sidan skola icke häller arbetarne oförskyldt lida, tvingas att uppoffra sig för det allmänna bästa: utan samhället skall betala hvad framåtskridandet kostar, d. v. s. betala en skadeersättning åt de arbetare, som bli sysslolösa. Det är icke blott den enklaste plikt att göra det, det är en ren affär. Genom att på detta sätt undanrödja det viktigaste hindret för det ekonomiska framåtskridandet gör samhället en vinst, som mångdubbelt uppväger kostnaden. En sådan skadeersättning bör naturligtvis betalas i den form, att arbetarne så vidt möjligt bevaras som nyttiga element i den samhälleliga produktionen; d. v. s. samhället skall sörja för att arbetare, hvilkas yrke på grund af en industriell omhvälfning delvis eller helt och hållet upphört att lämna dem arbete, få tid och tillfälle att lära ett nytt yrke. Äro arbetarne så [ 151 ]gamla, att detta icke lönar sig, så måste man pensionera dem, alldeles som man pensionerar ämbetsmän, då man indrar platser, som på grund af ändrade förhållanden befunnits onödiga.

Vi ha nu visat, för det första att hvad som för närvarande produceras är för litet för att det skulle räcka till någon mera betydande förbättring af de fattigare klassernas läge, för det andra att den förbättring, som hittills ägt rum, väsentligen har sin grund i industriens utveckling och i hvarje fall hade varit omöjlig utan denna utveckling. Vi kunna också på en tredje väg öfvertyga oss om sanningen af vår sats, att den ekonomiska möjligheten till ett socialt framåtskridande ligger i en höjning af det mänskliga arbetets produktivitet.

När det gäller den enkla praktiska frågan: hur skola vi kunna skaffa våra arbetare högre inkomster? så borde det ju ligga närmast till hands att gå till de länder, där arbetarne för närvarande ha mycket högre löner än hos oss, och undersöka hur detta är möjligt. På det sättet borde vi kunna skaffa oss ganska tillförlitliga upplysningar om i hvilken riktning vägen till en höjning af våra arbetares ekonomiska ställning går. Men en sådan undersökning visar, såsom vi i förra föreläsningen sett, att de höga löner, som betalas i England och framför allt i Amerika, endast äro möjliga genom arbetets högre produktivitet. Däraf kunna vi näppeligen dra mer än en slutsats, nämligen den att vi också måste bringa upp vårt arbete till den högsta produktivitet, som den moderna tekniken medger. Utan att göra det är det helt enkelt omöjligt att få upp våra löner i nivå med de amerikanska. Tag en genomsnittsfabrik i Sverige och dela hela profiten mellan arbetarne, och de skola ändå icke på långt när komma upp till hvad arbetare i de bästa amerikanska fabrikerna utan [ 152 ]en sådan delning förtjäna. Det är detta allra högsta stadium af effektivitet vi måste ställa som vårt mål. Om vi rygga tillbaka för den ansträngning, som fordras härför, om vi slå oss till ro med föråldrade produktionsmetoder, om vi nöja oss med att arbeta för half maskin, då få vi också som folk nöja oss med att sitta på half kost, då skall aldrig någon reform af inkomstfördelning rädda de fattiga klasserna från att vara fattiga.

Nu skall man bara icke tro, att arbetarnes sträfvan att genom sina organisationer, konsumtionsföreningarna och fackföreningarna, förbättra sin ställning i minsta mån förlorar i betydelse, genom att man erkänner dessa sanningar. Men otvifvelaktigt ställes därigenom organisationernas roll i en annan belysning än man vanligen är böjd att se den i. Den förnämsta pröfvostenen för bedömandet af deras socialpolitiska värde blir den, om och i hvilken mån de främja det samhälleliga arbetets produktivitet. Därför blir det också utvecklingslärans synpunkter, som måste träda i förgrunden vid hvarje vetenskaplig behandling af moderna socialpolitiska sträfvanden. Den kooperativa rörelsen får sin samhällsekonomiska betydelse genom sitt uppfostrande inflytande och därigenom, att den framställer en högre, arbetsbesparande Organisationsform för en viktig del af folkhushållningen; den öppna fackföreningspolitiken genom sin inverkan på det ekonomiska urvalet och på anpassningen med hänsyn till såväl arbetare som arbetsgifvare.

Naturligtvis äro arbetarnes organisationer nödvändiga för att snarast möjligt tillförsäkra dem största möjliga del af framåtskridandets frukter. Här äger en oupphörlig delning rum i det arbetarne ta mer och mer för sig. Detta sker också till dels på arbetsgifvarnes bekostnad, men det är hufvudsakligen de efterblifna och odugliga arbetsgifvarne, som bli lidande. De måste [ 153 ]till sist lämna valplatsen. De öfriga få ständigt en allt smalare marginal att lefva på; men detta sporrar dem endast till allt större ansträngningar; och så kan det hända att de också gå ur denna ständigt fortgående delning med vinst.

Arbetarerörelsen behöfver liksom alla stora agitationer sina slagord. Ett sådant har ordet »profit» blifvit; man har kommit så långt, att man betraktar profiten såsom inkarnationen af alla de fientliga makter, som stå i vägen för arbetarklassens frigörelse. Denna kamp mot profiten skjuter betydligt öfver målet. Profiten är icke i och för sig något ondt; det är endast den lättförtjänta profiten som är skadlig. Den är skadlig därför att den låter folk njuta lifvet, utan att göra sin tillbörliga insats i lifvet, komma fram utan det rätta måttet af kraftutveckling i samhällets tjänst. Och alldeles särskildt är profiten till skada, där den erhålles såsom frukt af ett naturligt monopol, utan att vederbörande utfört det allra minsta nyttigt arbete för samhället. Hvarje sådan ändamålslös och därför skadlig profit kan med stor fördel för samhället uppsugas af arbetarne, vare sig genom fackföreningarna eller genom den kooperativa konsumtionen. Men om någon arbetsgifvare, i trots af den trånga marginal, som arbetarne lämnat honom, genom hög personlig duglighet och genom att sätta in hela sin kraft, förmår att skapa sig en hög profit, så är detta icke på något sätt att beklaga, utan det är naturligtvis till positiv nytta, äfven för samhället i dess helhet.

Om den industriella utvecklingen är en så viktig sak, som vi här funnit den vara, så måste vi fråga oss: med hvilka medel kunna vi bäst främja denna utveckling? Dessa föreläsningar ha afsett att reda ut i hvilken mån moderna socialpolitiska sträfvanden ha denna tendens. Men det finns ju också krafter utanför den egentliga [ 154 ]socialpolitiken, som kunna tas i bruk för att befordra det industriella framåtskridandet.

Arbetsgifvarne ha i detta afseende en skyldighet mot samhället liksom ock ett viktigt och omedelbart eget intresse. Det är deras uppgift att ständigt hålla sitt produktionssätt i nivå med teknikens framsteg. Den arbetsgifvare, som håller fast vid oekonomiska och föråldrade metoder, som sätter sitt folk att arbeta med dåliga tekniska hjälpmedel, han står i vägen för utvecklingen, han är ett hinder i arbetarnes kamp för bättre lefnadsvillkor.

Om det vidare är sant att höga löner betyder god ekonomi, så är det arbetsgifvarnes sak att medverka till lönernas höjande. Men, invänder man, om våra arbetsgifvare började betala amerikanska löner, så skulle de ruinera sig. Alldeles riktigt! Man kan icke med ens höja arbetets produktivitet till det dubbla eller tredubbla. Men hvarje duktig arbetsgifvare kan genom att betala något utöfver fackföreningslönerna söka dra till sig de bästa arbetarne – det lönar sig. Genom en sådan konkurrens mellan arbetsgifvarne om de bästa arbetarne drifvas de senare, som vi förut sett, till större ansträngning och till en högre utveckling. På den vägen kan denna konkurrens småningom leda till en betydande höjning af den allmänna lönenivån, utan någon samtidig stegring af arbetskostnaden, ja t. o. m. med en minskning af den. Men allt detta är naturligtvis endast möjligt under en samtidig hög utveckling af tekniken och af arbetets hela organisation.

En höjning af landets hela produktion i tekniskt afseende kan i hög grad befordras genom en förstklassig teknisk undervisning. Tysklands exempel visar bäst hvad på den vägen kan uträttas. Det erkännes ju numera öfverallt, särskildt i konkurrenslandet England, att Tysklands oerhörda uppsving och det öfvertag detta [ 155 ]land fått i några branscher, som t. ex. de kemiska och elektriska industrierna, väsentligen bero på Tysklands öfverlägsna tekniska undervisning och på dess kraftiga understödjande af den naturvetenskapliga forskningen. Sannerligen det är på tid att vi hämta lärdom af detta exempel och öfverge den kortsynta sparsamhetspolitik, som hos oss alltid sökt ställa den tekniska undervisningen på den magrast tänkbara stat. Här om någonsin kan man säga att snålheten bedrar visheten. Hvad vi offra på en bättre utbildning af dem, som skola leda vår industri, få vi mångdubbelt igen; hvad vi neka och pruta af på denna post, få vi dyrt umgälla i form af misslyckade experiment och otillräcklig effektivitet i vårt nationella arbete.

En oundgänglig betingelse för en hög teknik, icke blott i industrien, utan äfven i landtbruket och öfverhufvud i produktionens alla grenar, är att man har kapital. Kapitalbildningen är hos oss alldeles otillräcklig. De lägre klasserna kunna icke spara, de högre ha ringa lust därtill. Att svenskarne lefva öfver sina tillgångar är så ofta sagdt, att det vore trivialt att upprepa det. Men jag vill framhålla en annan sida af saken, som är mindre beaktad: De rikare klasserna, som från en individualistisk ståndpunkt sedt ha råd att lefva högt, lefva för högt i förhållande till folkets fattigdom. Från den sociala etikens synpunkt ha de icke rätt därtill. Kapitalbildningen är en samhällelig uppgift, och naturligtvis faller den uppgiften närmast på dem, som ha de stora inkomsterna. Om de undandra sig sin sociala plikt i detta afseende, så skadas samhällets intressen däraf på ett mycket allvarsamt sätt.

Denna syn på saken har naturligtvis svårt att göra sig gällande i ett land, där hvarje sparsamhet kännetecknas som snålhet, och där den ekonomiska bildningen bland de högre klasserna är så låg, att [ 156 ]högtstående damer med framgång kunna inbilla både sig och andra, att de göra samhället en tjänst genom att ”sätta pengar i omlopp” på fashionabla fester.

I detta afseende inta svenskarne för öfrigt en alldeles exceptionell ställning. Det finns ingen nation som i förhållande till sina resurser lefver så högt som vi. Man behöfver bara gå öfver sundet för att bli slagen af hur enkelt de högre klasserna i Danmark lefva. Men danskarne äro ett rikt folk i jämförelse med oss, och de sakna icke kapital för att drifva upp sin nationella produktion till en mycket hög ståndpunkt. Det lilla Holland svingade sig en gång upp till världens ledande handelsstat, men dess köpmän fortsatte sitt gamla enkelt borgerliga lif, och därför hade de också kapital att drifva en världshandel med. När skola vi i Sverige begynna att lära af dylika exempel? När skola vi få blicken öppen för att nationens näringslif är en stor och viktig sak, som kräfver allas hängifna medverkan? När skola vi få den sociala samhörighetskänsla, som väcker medvetandet om plikter mot samhället och som är den första förutsättningen för en framgångsrik socialpolitik?

⁎              ⁎

Härmed har jag slutat min framställning af socialpolitiken, dess allmänna mål och dess viktigaste medel. Om man vill säga, att denna framställning präglas af en viss optimism i uppfattningen, så har jag ingenting emot det. Men denna optimism är icke den liberala ekonomiens tro på en af en vis försyn på förhand väl ordnad värld, utan den är utvecklingslärans optimism, vissheten om framåtskridandets möjlighet och tilliten till den egna kraften i ett målmedvetet arbete för en ljusare framtid. En sådan tro är fruktbar, den är en makt till lif.