Stockholmska sommarnöjen förr och nu
Stockholmska sommarnöjen förr och nu.
1844—1894.
Med förr menas här icke de aflägsna tider, då stockholmarne begåfvo sig ut genom Norreport för att förlusta sig på Sanctæ Claræ gärde eller då de något senare, för att riktigt slå sig lösa, på söndagarna besökte Jungfruträdgården på Ladugårdslandet och Lustdal eller Kalfvehagen. Det är alltför långt tillbaka i tiden.
Här är fråga endast om stockholmsnöjen för femtio år sedan i jämförelse med de sommarförlustelser som bjudas i vår tid. Slår man upp första årgången af denna kalender, finner man under öfverskriften Skizzer ur stockholmslifvet en skildring af en lustfärd på Mälaren. I den, nu ett halft hundra år gamla, uppsatsen klagas öfver de »förargliga ångbåtarna» som började »genomskära Mälaren i alla riktningar», och den för oss okände författaren, hvilken dock sannolikt var magister Gustaf Thomée, utropade: »Hvart har det tagit vägen med det äkta och gedigna kälkborgarlifvets fantasi?»
”Hur ofta får man nu se,” fortfar han, ”hvad som fordom hvarje söndag var så vanligt, en familj med pick och pack, med barn och pigor, matknyten och buteljkorgar, sätta sig på en roddarbåt, hvilken, makligt framdrifven af två korpulenta, halmhattomskuggade fruars långa, brödspadar liknande, åror till slut landade vid Essingen eller Ekensberg eller Fjäderholmarna eller någon annan bland Mälarens eller Saltsjöns täcka holmar!... Nu går man om bord på en ångbåt, far till Drottningholm på kortare tid än högstsalig deras majestäter Jehu eller Gustaf den tredje, promenerar på sandgångarna, har tråkigt, blir lång i synen, gäspar — och går till värdshuset för att med dryga penningar betala värdshuskökets mustlösa mat och värdshuskällarens tio gånger omdöpta viner.”
Så lät det för femtio år sedan: Såsom i alla tider tyckte man sig ha skäl att klaga öfver att den »gamla goda tidens» poesi försvunnit. Den klagan var dock icke så helt och hållet grundad, ty den som skrifver dessa rader erinrar sig mycket väl, att ännu för femtio år sedan bestodo många söndagsförlustelser i utfärder med de »halmhattomskuggade» fruar, som vanligtvis kallades roddargummor. Ofta slogo ett par familjer sig tillsammans och hyrde några dagar förut till den kommande söndagen en roddarbåt med åtföljande besättning. Priset var vanligen fyra eller fem riksdaler banko, någon gång äfven mindre, för båtens begagnande hela söndagen. Men det skulle naturligtvis vara en båt som vore ledig hela dagen och icke hade vakt vid något af passen mellan olika stadsdelar.
På öfverenskommen timme, i de flesta fall tidigt på morgonen, låg båten färdig, till exempel vid Flugmötet eller klappbryggan bredvid, ty utfärden företogs helst utåt Mälaren. Högt uppe i Tyska Brinken kunde man då få se de lustfarande som begåfvo sig ned till inskeppningsplatsen. Det var mäster Andersson och mäster Pettersson med hustrur och barn, morgonkrya och glada. Hvarje familjs piga följde med och hjälpte till att hålla reda på ungarna, men Kalle, den ene mästarns lärgosse, knogade på en ofantlig matkorg, och med en likadan pustade Janne, den andre mästarns yngste verkstadspojke.
Någon gång hände det, att Svensson, gesällen, fick följa med, men mamsellerna Andersson och Pettersson funno honom vanligtvis icke fin nog, hvaremot de visade sig mycket älskvärda mot »bokhållarn», han som stod i kryddboden i hörnet och umgicks i familjen, och kom »kunglig sektern», som hyrde ett rum af familjen Pettersson och anmälde sig som deltagare, voro flickorna öfverlyckliga. Mödrarna sågo också mycket belåtna ut.
Roddargummorna läto icke inverka på sig, hvarken af »bokhållarn» eller »kunglig sektarn» och mottog hela sällskapet med mycken värdighet. Båten låg, som sagdt, vid långa klappbryggan, som sträckte sig längs den storartade sopbacke, hvilken upptog den plats där Mälartorget nu befinner sig och var omgifven af ett högt plank, som dock ingalunda hindrade den ohyggliga stanken att sprida sig kring hela trakten. Till denna plats fördes all orenlighet från gator och gårdar i den inre staden, magasinerades i fria luften och skeppades sedan på skutor uppåt Mälaren.
En sådan inrättning fann man fullt oundviklig. Man höll för näsan och gjorde inga reflektioner. Allra minst tänkte man därpå, då man på en vacker sommarmorgon steg i roddargummornas båt för att fara ut och roa sig. Instufningen af människor och viktualier tog icke liten tid, men ändtligen var man i ordning. Man satt kanske litet trångt, men båtarna voro likväl ganska stora och mycket säkra.
Bokhållaren hade gitarren med sig och kunglig sektern öfverraskade med en liten speldosa, som han lindat in i sin storrosiga silkesnäsduk.
(Efter en karrikatyrteckning af F. Dardel.)
Slutligen lade man ut, och med fasta, lugna årtag främjade gummorna framåtskridandets sak. Vanligtvis voro dessa rodderskor icke själfva ägare till båten, utan i tjänst hos någon madam af roddarelaget, ett sedan äldre tider privilegieradt sällskap af äldre fruar. Det fanns sådana som ägde flere båtar och därför betraktades som mycket »täta».
När man hunnit framåt Smedsudden, tyckte man att sjön började suga, och då öppnades matkorgarna första gången. Pettersson hade tagit med sig mahognyschatullet, som brukade stå på salsskänken, läste upp det och drog fram en stor, fyrkantig flaska med sexgradigt, köpt hos destillator Falkman på Lilla Nygatan. Man tog första supen för dagen, och roddargummorna glömdes icke. De hade hittills visat sitt hvardagslynne, hvilket aldrig visste af något vänligt leende, och det hade ej varit rådligt att skämta med dem, men då de anmodades att hvila på årorna och smaka på schatullets innehåll samt därtill få sig något tilltugg, sågo de ej längre fullt så bitfärdiga ut. Hela sällskapet kom i stämning, och bokhållaren tog till och med några knäppningar på gitarren.
Så gick färden vidare, och timme efter timme förled. Solen brände. Fruarna Andersson och Pettersson samtalade trögt om hushållsaffärer. Deras män slumrade. Kunglig sektern som satt vid rodret, skötte det åliggandet mycket illa, ty han ville med fagert tal underhålla mamsell Andersson, under det mamsell Pettersson hviskade med bokhållarn, pigorna slamrade med gesällen och lärpojkarna. Långa tag, långa tag med årorna, ärligt arbete utan fjäsk, men icke få barska förebråelser åt den försumlige rorsmannen.
Slutligen kom man fram till lilla holmen, där man var förra året och många år förut, en alldeles förtjusande holme med höga träd och tjockt gräs och icke tecken till människoboning. Nu vardt det lifligt. Pigorna och lärgossarna kånkade matkorgarna i land. Fruarna och mamsellerna lågo på knä i en grop och gjorde upp eld till kaffekokning. Klockan var ett, och middagsmålet skulle dukas upp i gräset. Herrarne försvunno till holmens andra sida för att bada, och Pettersson tog med sig schatullet för att genast ha badsupen till hands.
»Du är inte dum, du Pettersson,» sade mäster Andersson. Bokhållarn instämde.
Kunglig sektern smålog öfverlägset och beslöt att hjälpa fruntimmerna med kaffeelden.
Efter badningen slog man sig ned omkring middagskalaset i gräset och lät sig gemensamt väl smaka af de förenade familjernas medförda förråd. Så väl mäster Andersson som mäster Pettersson blefvo mycket språksamma och sjöngo för halfvan åtskilliga gånger. Allt var glädje och belåtenhet.
Bokhållarn föredrog »Malins milda öga» och andra gamla, enkla sånger till gitarr, men mamsellerna ville att man skulle sjunga något ur Lucie eller någon annan af de nyaste operorna, och det gjorde man så godt man kunde. Gick det sönder, skrattade man så mycket mera. Kunglig sektern lät på speldosa höra »riktigt förtjusande bitar», såsom flickorna uttryckte sig. Barnungarna lekte vid stranden, plumsade då och då i vattnet, drogos upp, afbasades högtidligt, skreko ohyggligt och voro snart lika glada igen och lika ostyriga.
Både gamla och unga sprungo sista paret ut och lekte hela eftermiddagen, skrattade utan uppehåll, fuktade struparna då och då och hade riktigt roligt.
Roddargummorna hade fått frikostig förtäring och lågo nu i båten och snarkade. Men det led mot kvällen, och man måste slita sig från det glada söndagslifvet. Det gick nu kanske med något raskare årtag hemåt. Förtäringen och hvilan hade haft uppmuntrande inverkan på rodderskorna. Bokhållarns gitarr hölls i verksamhet och kunglig sekterns speldosa var icke tyst långa stunder. Flickorna gnolade svärmiska sånger. De äldre voro kanske litet trötta, men kände sig nöjda med sin dag. Lärgossarna klagade öfver att det skulle finnas hvardagar.
Man kom sent hem och lade till vid sopbacken först då tornväktaren i Storkyrkan tutade tolf. Men det var en ljus sommarnatt, och man förklarade, att det vore »riktigt synd» att gå hem och lägga sig, något som man dock gjorde så fort som möjligt, sedan man ytterligare kommit öfverens om och med handslag bekräftat, att man haft alldeles »rysligt roligt».
⁎
Någon gång gick färden öster ut, men Saltsjöns holmar och stränder hade på den tiden ingalunda samma dragningskraft som Mälarens. Man tyckte det vara vänligare och mildare, mera lummigt och grönt vid sist nämnda vatten.
Fjäderholmarna besöktes dock ej sällan, men de ansågos som det yttersta östern, utanför hvilket man icke borde företaga några söndagsfärder. Det hände visserligen, men det är nu långt mera än femtio år sedan, att resan någon gång utsträcktes till Danmarks holme utanför inloppet till Skuru sund, men detta skedde blott under den tid, då denna för öfrigt obebodda holme hade till bebyggare en gammal kvinna, hvilken uppgafs vara hundra år och som lefde där i en eländig koja utan annat sällskap än en get och en katt. Hon ansågs vara en stor märkvärdighet, och stockholmarne läto roddarmadamerna frakta sig till holmen för att taga gumman, geten och katten i skärskådande. Men så dog gumman, och förmodligen öfverlefde geten och katten henne icke länge. Danmarks holme vardt åter obebodd i årtionden, och dit företogos ej mera några lustresor.
(Efter en samtida karrikatyr.)
Hvad ångbåtsturerna till Drottningholm vidkommer så voro de varken snabba eller talrika, men de voro visst de enda lustturerna med ånga i stockholmstrakten. Det allmänna fortskaffningsmedlet på vattnet var roddargummornas båtar ända till dess dalkullornas lättare farkoster, de så kallade »kullsniporna», kommo i gång. Segelbåtar funnos endast i ringa antal. Redan på 1830-talet såg man nämnda snipor, men de kommo ej i allmännare bruk förrän i därpå följande årtionde, och för jämt femtio år sedan såg man de första vefbåtarna. Dessa, som också sköttes af dalkullor, trängde slutligen alldeles ut roddargummornas tunga farkoster. Och likväl finnas ännu i dag några af dessa gummors gamla båtar i tjänst, under det väl knappt en enda vefbåt är i behåll.
⁎
Ville man icke fara på vattnet, så gick man Norrtullsgatan, där stenläggningen då var alldeles otroligt dålig, ut till Hagaparken, tittade kanske i förbigående in på några af de många värdshus och förfriskningsställen, som funnos vid vägen, till exempel Bernhardsberg midt emot Observatorium, Mon Bijou och Tre Liljor längre ned vid Norrtullsgatan, hvilken gata också ägde icke så få våffelbruk, där man förtärde varma gräddvåfflor och färsköl, samt Stallmästaregården utanför tullen, hvarifrån man öfver Bellevueparken stundom begaf sig till Albano och Kräftriket eller vände in till Lilla Ingemarshof och kanske äfven till Claes på hörnet. Utanför Norrtull kunde man också snart hinna upp till Norrbacka, ett mycket besökt värdshus, där Eugeniahemmet nu ligger, och fortsatte man landsvägen framåt, kom man slutligen till Hagalund.
Hvilket öfverflöd på förfriskningsställen fanns ej förr i den trakten! Men man gick kanske förbi dem alla för att bara roa sig i Hagaparken och där njuta ungefär samma slags nöjen som på söndagsutflykterna till Mälarens holmar. Hagaparken har gamla anor i det afseendet. Den var för småfolkets söndagsnöjen och är kanske ännu medtäflare till Djurgården, ehuru den senare kommit mera i ropet.
För att komma lättast till Djurgården hade man omnibusar på Gustaf Adolfs torg, och vid Bomslupstrappan och Räntmästaretrappan på Skeppsbron lågo roddargummornas båtar alltid färdiga att forsla passagerare till Allmänna gränden på Djurgården, där man genom Runnstycksgrinden kom midt för Ludvigsro, numera Hasselbacken.
Å Djurgården saknades icke förströelser sommartiden. På slätten fick man höra blinda Kalles fiol och många positiv, men icke ett enda dragspel. De hade ännu ej kommit i bruk. Vanligtvis gick man framåt Bellmans byst, slog sig ned i en ekbacke och förtärde den matsäck man haft med sig, så vida man ej hade råd och lust att besöka Franska värdshuset eller Pierre Bichards värdshus eller smaka på Blå Portens riksbekanta abborrar, taga en sexa på Pohlsro eller ett glas punsch hos Carlmarks, sedan omdöpt till Bellmansro, där man för femtio år sedan fick höra alpsångaren Alois Hauser med fru och lilla mamsell Schwabe. Folk af medelklassen tog också in på Lübeck, nu Lilla Hasselbacken, där uppasserskan Kerstin var en i vida kretsar känd personlighet.
Tourniaire gaf hästoperor i nya manégen, och på Djurgårdsteatern spelade Fredrik Deland med sällskap. Han var då blott ett par och trettio år, men hade redan stadgadt konstnärsrykte och var publikens gunstling. Större delen af sommaren 1844 gaf han med stor framgång Sufflörens recett, som öfversatts från franskan af ryttmästar Gustave Backman, kallad le soussigné. Samtidigt gafs Giftermål efter trumma, som öfversatts af F. N. Berg, den flitigaste af våra teateröfversättare.
I Vauxhall, nuvarande Novilla, roade man sig ännu på sommaren 1844 med sorgsoaréer i anledning af att gamle kungen dött i mars. Biljetten kostade visserligen sexton skillingar banko, hvilket ansågs något dyrt, men då den aflämnades vid disken i salen, fick man ett glas punsch, bischoff eller karolina, och man var säker på att icke komma i mindre fint sällskap, ty inga sjömän eller domestikklädda personer lämnades tillträde. De måste stanna utanför eller uppsöka krogarna i Djurgårdsstaden.
Många som till fots skulle begifva sig till Djurgården, hann dock ej längre än till Ladugårdslands torg, där det fanns en källare med trädgård, i hvilken man mot fyra skillingar banko fick höra musik mellan klockan sex och klockan tio eftermiddagen. Därifrån var ej långt till Humlegården, där man hade concert d’été för rakt ingenting och i hvars rotunda, på den plats där Linnéstoden nu står, flickorna Ida och Jenny Hjorth utförde nationaldanser i kostym, ett ganska lockande söndagsnöje.
Långt därifrån, uppe på Mosebacke, där teaterhuset då icke ännu reste sig och som ännu ej tagits i besittning af Wallman, den store folkförlustaren, fick man hvarje sommarsöndag höra »fält- och harmonimusik», som utfördes från taket af det i trädgården då belägna lilla schweizeriet. Det nöjet kostade fyra skillingar banko.
Den stora trädgårdsmusiken hade ännu icke kommit i fart. Åtminstone gaf Wilhelm Davidson inga Musard-konserter på söndagarna i Trädgårdsföreningens park, på hvars tomt Norra Latinläroverket nu reser sig. Men sådana Concerts à la Musard funnos dock i för detta Grubbeska trädgården, numera aktiebolaget Separators område, på Kungsholmen, där man hade skuggrika alléer och vidsträckta promenader och kunde få höra orkestrar på tjugu personer. Trädgården låg visserligen något aflägset, tyckte man, men man kunde komma dit med omnibus från Gustaf Adolfs torg alla konsertaftnar och med roddarbåtar mellan Ragvaldsbro och Kungsholmstorg. Kullbåtar underhöllo förbindelsen mellan Nya och Gamla Kungsholmsbron. Inträdesafgiften var tolf skillingar banko samt hälften för barn. Ingen med livré eller »shawlett» på hufvudet släpptes in. Klasskillnaden var onekligen större på den tiden än i våra dagar. Om en betjänt kunde kläda sig »civil» en kväll och offra tolf skillingar banko på en sådan trädgårdskonsert, så inträffade detta väl icke med någon tjänstflicka. En sådan vågade aldrig byta ut »shawletten» mot en hatt.
⁎
Största delen af Stockholms invånare var mer då än nu hänvisad till sommarförlustelserna inom staden och i dennes närmaste grannskap, och detta vanligtvis endast på söndagarna. De som bodde på landet under sommaren voro ganska få. De gamla malmgårdarna i Stockholms utkanter hade till större delen förlorat sin bestämmelse att vara de förmögna stadsbornas sommarställen, och de hade ännu blott till mycket ringa del efterträdts af de i vår tid så allmänna »sommarnöjena» i skärgården och vid Mälaren med flera trakter.
Det var i synnerhet på Djurgården som det rika Stockholm hade sina sommarbostäder. Flertalet af dessa voro ganska anspråkslösa, att ej säga tarfliga. Det var endast Skansen, då vanligtvis kallad »Burgmans Fåfänga», som redan hade ett stadgadt anseende, mera dock genom sitt läge än genom sina byggnader. Genom sin arkitektur vida öfverglänsande alla andra djurgårdsvillor var professor Byströms, som allmänt beundrades. Grosshandlaren Michaelsons Ludvigsro (Hasselbacken) var också ett rätt fint ställe. — På andra sidan om Slätten, bakom Franska värdshuset, reste sig redan på 1830-talet stadsmäklaren Weylandts vackra och smakfulla villa, och så kom man till Cantzlers mindre betydande sommarställe samt vidare, längs Ryssviken, till öfverståthållaren grefve Lewenhaupts.
Biskopsudden var, sedan de gamla byggnaderna nedrifvits, för femtio år sedan icke bebyggd, hvaremot det af engelska sändebudet Robert Liston anlagda Listonhill tog sig ganska ståtligt ut, och det täcka Alnäs var rätt intagande. Bortom grosshandlaren Palm Svenssons Täcka Udden reste sig på Blockhusuddens höjd kapten Erlings Eolskulle och det i en vacker trädgård belägna, krigsrådet Beskow tillhöriga Johannisberg.
Till Djurgårdens sommarnöjen måste också räknas Djurgårdsbrunn, men dess glansperiod var redan förbi. Den hade inträffat på 1820- och 1830-talen, fastän man ännu på 1840-talet bodde på sommarnöje där.
På södra landet vid Saltsjön fanns icke något annat egentligt sommarställe än grosshandlar Becks Finnboda. I allmänhet hyrde ägarne icke ut sina ställen, utan bebodde dem själfva sommartiden, om man undantager sådana »landtnöjen» i Djurgårdsstaden, som skildrats af Orvar Odd och hvartill motstycken nog funnos på andra ställen, äfven något längre bort belägna, till exempel Gröndal, Charlottendal och Löfholmen utanför Hornstull vid Liljeholmsviken, hvilka visserligen ägde åtskilliga företräden framför »landtnöjet» bakom konstberidarnes stall, lika oöfverträffligt roligt som sant afmåladt af nyss nämnda författare, men i själfva verket dock bra litet landtligt.
Verkligt landtliga landsställen voro ytterst få, men några funnos dock, till exempel Lidingsberg på Lidingön, inbäddadt i den lummigaste grönska och som ännu i våra dagar ser alldeles likadant ut som för femtio år sedan, då stadsmajor Wedberg där i sin familj samlade många af det unga och glada Stockholm för att njuta af ett äkta stockholmskt sommarnöje. De allra flesta af Lidingöns, liksom Värmdöns nu så talrika sommarställen funnos icke, och att bo längre ut i skärgården föll vanligtvis icke någon in.
⁎
Femtio år efter ofvan skildrade tid bor »hela Stockholm» på landet. Visserligen har någon räknat ut, att detta »hela» icke skulle utgöra mer än sex tusen persomer, men det är säkert allt för litet. Att det är långt ifrån hälften af invånareantalet är otvifvelaktigt. Det går sannolikt ej ens till fjärdedelen, men nekas kan dock icke, att talet är rätt stort och att det ökas år från år.
Hvad som också torde vara säkert är, att antalet af nöjessökande i allmänhet är icke blott absolut, utan äfven relativt till folkmängden större än förr. Nog roade man sig också för femtio år sedan, men man gör det onekligen mera nu än då, detta må vara väl eller illa. Det är det senare, i fall nöjena äro af mindre värdefullt slag, hvilket onekligen är fallet med en stor del, men väl är det, att stadsbon söker frisk luft och skaffar sig en efter träget arbete behöflig vederkvickelse.
Hvilka nöjen har Stockholm nu för tiden att tillgå på en sommarsöndag?
För det första har man det öfverflödande antalet af lustresor med ångbåtar både på Mälaren och Saltsjön, och på söndagsmorgnarna är det fullständig folkvandring till Riddarholmen, Skeppsbron och Södra Blasieholmshamnen för att taga dessa lustfarande fartyg i besittning.
Stockholm är väl värdt att studera en sådan morgon. Det är veckoträlarna som då sluppit lösa och ha en hel dag till sitt förfogande. Ingen landtbrukare kan vid skördetiden mera ifrigt önska vackert väder än dessa stadsbor, som ha blott den dagen af veckans sju att njuta sin frihet — småtjänstemän, bodbiträden af båda könen, handtverkare med deras familjer och för öfrigt många slags folk, somliga med matsäck, andra fria och lediga, alla glada och förhoppningsrika, väntande sig ovanligt roligt.
Tänk om det skulle komma regn på alla dessa, visserligen aldrig dyrbara, men friska och glada, ofta mycket ömtåliga toaletter! Nej, hvem tänker på regn? Man önskar vackert väder, och hvad man önskar det tror man på. Hvad de se förnöjda ut, huru de skratta och med hvilken förtjusning de taga afsked af staden på några timmar!
Det ena ångfartyget efter det andra får sin fulla last, lägger ut och är snart ur sikte. Båtfärder förekomma nog också, kanske lika många som förr, men äro nu för tiden dock ett försvinnande fåtal i jämförelse med ångbåtsturerna.
Segling förekommer oftare än förr, och en stor del bedrifves så vårdslöst, att människolif ofta offras. Det är väl knappt någon söndag sommartiden i Stockholm, som icke en eller annan segelslup kantrar och någon af de medföljande omkommer. Ett halft dussin personer hyr sig en segelslup, men ingen af dem förstår att sköta segel och ingen bryr sig om båtens beskaffenhet. De bjuda kanske in ännu några lika okunniga. Brännvinsflaskan och ölbuteljerna anlitas flitigt. Man kommer i stämning, det vill säga skrålar och väsnas, grälar kanske också, och så — kantrar hela härligheten. Några krafla sig alltid upp och räddas, andra gå till botten. Det är ett mycket vanligt söndagsnöje.
Erkännas måste dock, att seglingen under senare tid utvecklats till ett bättre, hvartill Svenska segelsällskapet i främsta rummet och de många andra segelsällskapen sedan väsentligt bidragit. Dessa sällskaps i idrotten kunniga medlemmar bedrifva segling med mycken framgång till nöje för sig och föredöme för andra. Men de tillhöra alltid de bildade klasserna och ha vanligtvis råd att kosta på sig denna ingalunda billiga förströelse, under det de stackars kroppsarbetarne måste skaffa sig nöjen som mera öfverensstämma med deras tillgångar eller saknad af tillgångar.
Om de många segelsällskapen befinna sig i ett blomstrande tillstånd, ser det ut som roddidrotten i Stockholm skulle vara i tillbakagång. För få år sedan stod den på mycket hög punkt, men har nu förlorat ej så litet. Däremot har velocipedridten fått storartad tillökning och utgör ett mycket anlitadt söndagsnöje på sommaren, hvilket också utsträckes till lediga stunder på veckans öfriga dagar. Stora skaror af velocipedryttare ila ut i stadens omgifningar och svärma på landsvägarna. Hvem hade för femtio år sedan kunnat tänka sig ett sådant sommarnöje?
Och järnvägarna sedan! På dem hade man ej heller någon riktig förhoppning för femtio år tillbaka. Nu betjäna de stora skaror stockholmare som söka nöje utom staden. Öfver allt i omgifningarna är det lif och rörelse en vacker sommarsöndag, man må begagna hvilket fortskaffningsmedel som helst.
»Det är slut med folklifvet,» får man ibland höra, men det är icke sant. Det lifvet har undergått några förändringar, men är visst icke dödt. Gå till Djurgården en söndag, och ni skall nog få se att folket lefver. Det lefver till och med vildt ibland, i synnerhet om gardister och örlogsmatroser komma för nära hvarandra, och likväl äro så väl de förre som de senare helt andra slags människor i vår tid än förr, hyfsade och hyggliga, men det nordiska vikingalynnet är icke utrotadt.
Till Djurgården far man med ångslupar, spårvagnar, åkaredroskor och hyrvagnar, minst med de sistnämnda en söndag, och ännu mera sällan med eget åkdon. De egna åkdonen äro icke så många i Stockholm, och sommartiden vistas deras ägare vanligtvis på annat håll, på sina villor eller vid någon brunns- eller badort långt ifrån Stockholm, i in- eller utlandet.
Äfven utan den fina världen, är söndagslifvet på Djurgården ganska brokigt. På Hasselbacken är det trängsel, och stället häfdar alltid sitt anseende som Sveriges förnämsta värdshus. Djurgårdsteatern är fullsatt midt i hetaste sommaren. Cirkus likaså, och Tivoli med sina mångfaldiga nöjen räknar besökande i tusental. Varietéerna å Alhambra och Novilla sakna ej heller publik.
Det riktiga »folklifvet», hvarmed menas de mindre bildades och mindre bemedlades förlustelser, uppenbarar sig i synnerhet på Alkärret och Gröna Lund, hvilka båda bjuda på ungefär samma slags nöjen med karuseller, kraftmätare, målskjutningar och förevisande af »schene Rariteten», såsom jättekvinnor, jätteoxar, dvärgar, både två- och fyrfotade, och mera sådant.
Öfverallt på Djurgården finnes folk som roar sig på söndagseftermiddagarna, långt bort vid Bellmans byst och ända ner i Frisens park, vid Rosendal och Djurgårdsbrunn. Men under senare tid har en ny förlustelseort tillkommit, som täflar framgångsrikt med de förut varande och nog en gång kommer att öfvervinna dem alla. Det är Skansen, Artur Hazelius’ utomordentliga, vi kunna gärna säga underbara skapelse.
Har man varit vittne till de stundom ganska råa nöjena vid Alkärret och de ännu sämre i varietésalongerna, kan man känna sig nedstämd i stället för upplifvad, men går man då upp till Skansen och deltager i de förädlande förströelser som där erbjudes i den fagra naturen, med blicken öfver skog och sjö, och med den stora staden vid sina fötter, känner man modet åter lifvas och man tror å nyo på folknöjens hälsosamma inflytande både på kropp och själ. En renare luft i en stor stads närhet kan man ej finna än där uppe på Djurgårdshöjden, och renare, värdigare, mera fosterländskt vackra förströelser träffar man ej heller annorstädes.
Här är en oskattbar plats för folklif i stor och ädel bemärkelse, icke bara för den ena eller den andra delen af vårt folk, utan för dettas samtliga representanter, de mindre bildade och de med hög bildning, de rika och de fattiga. Alla finna där förströelse som intressera dem. Man njuter timtals utan att tröttna, och man går slutligen därifrån med styrkt fosterlandskärlek och med viss förhoppning, att detta ställe skall besegra de usla tidsfördrif som fördärfva så stor del af vårt folk samt gifva smak för ädlare användande af de stunder som äro anslagna till kroppens och själens vederkvickelse.
⁎
Under det Djurgården är öfverfull af nöjeslystna stockholmare, är det ej heller tomt i Hagaparken eller på Ulriksdal och Drottningholm. Men med de många värdshusen och våffelbruken vid Norrtullsgatan är det för länge sedan slut, och utanför f. d. Norrtull, nu öfverspänd af Värtabanan, finnes endast Stallmästaregården som ett minne af forna tiders värdshuslif. Där Norrbackas nattkrog samlade det rucklande Stockholm, där finna nu stackars små vanlottade varelser kärleksfullt skydd och medel att göra sig nyttiga i samhället, och där Hagalunds lättfotade nymfer manade till dryckeslag och muntra upptåg, där sofva nu de döda under grönskande kullar.
Men i Hagaparken springer man ännu sista paret ut, äter sin matsäck i gröngräset och sjunger kanske en stump Bellman. Det händer möjligtvis också, att sången ledsagas på gamla gitarren, hvilken »herrn som står i bod» på hvardagarna hittat bland gammalt skräp i bodkammaren, en kvarlåtenskap från en länge sedan glömd företrädare. Oftare är det dock icke det gammalmodiga instrumentet, utan dragspelet som låter sina toner ljuda öfver Brunnsvikens lugna yta.
Långt bort från staden finnes väl knappt någon holme, som ej har söndagsbesök af stockholmare. Nu har Saltsjön företräde framför Mälaren. Det är icke friskt nog i Mälaren, tycker man i våra dagar. De mest eftersökta sommarvillorna ligga öster ut. De äro legio, ty de äro många, samt ganska olika »landtnöjet» i Djurgårdsstaden och dess jämlikar för femtio år sedan.
Allt längre och längre från staden flyttar man sina husgudar sommartiden. När man förr nöjde sig med Blockhusudden och Fjäderholmarna, stannar man nu icke förr än i Vaxholm eller ända bort på Dalarö. Bland Vaxholms sommarnöjen finnes nog ett och annat som erinrar om gamla tider. Det är täckt utan att vara prålande. Det är till och med höjden af enkelhet. Men frisk luft har man och stora vatten i grannskapet, äfven om man inne i Vaxholms stad kryper tillsammans i små bås. Vaxholmslifvet sommartiden är för öfrigt kändt för sällskaplighet, med baler och konserter och mångahanda roligheter. Dalarö har icke Vaxholms stadslif, kan vara sällskapligt, men inskränker ingalunda den personliga friheten och njuter i ännu högre grad af den friska luftens och det salta vattnets fördelar, på samma gång som det är en fullt landtlig ort, där man visst icke saknar behagligt umgänge, men också kan få vara i fred i naturens sköte.
Stockholms sommarlif sträcker sig numera ända bort till Furusund, som är en badort med teatersalong, samt till och med ännu längre, snart kanske ända till Åland. Detta är kännetecknande för vår tids Stockholm, men hvad som är ännu mera kännetecknande och har sin vackraste sida i vår människokärleks stora bok är upprättandet af skollofskolonier för fattiga barn, stackars små bleka, magra ungar som släppas ut i skärgården och komma tillbaka brunfärgade och rödblommiga, frodiga och fullviktiga. Se det är kanske det allra bästa af vårt sommarlif, det mest välsignelserika af våra sommarnöjen!
Men sommarnöjena skola nu också göras till vinternöjen, och sommarbostäderna förändras till bekväma boningar för hela året. Det är vår tids uppfinning. Det är ej nog med att vistas på landet under den varma och vackra årstiden. Man skall bo där äfven då det är tjugu grader kallt och då snöstormarna tjuta omkring husknutarna. För det ändamålet har Djursholms fagra villastad uppstått. Och sedan ha vi fått Saltsjöbaden, hvilket namn dock tyckes tillkännagifva något mera sommaraktigt och som vi åtminstone tills vidare betraktar som sommarnöje.
Saltsjöbadens nya präktiga hotell-, restaurant-, bad- och villastad i den fagraste skogstrakt vid Baggensfjärdens friska vatten har redan tillvunnit sig stort förtroende. Det är icke blott det nyaste, utan ock det mest representativa af stockholmska sommarnöjen i vår tid, ett i sig själft förtrollande vackert ställe, som begagnats på ett snillrikt sätt för tillfredsställande af det moderna stockholmslifvets äfven ganska högt ställda anspråk, fjärran från hufvudstaden och likväl, tack vare det nutida fortskaffningsmedlet genom bergens innandömen, ej längre därifrån än t. ex. mellan Skeppsbron och Djurgården på den tid, då det afståndet mättes med roddargummornas åror.
