Ströftåg här och der i Sverige/På Gotlandskusten

←  Några timmar på Östersjön

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin På Gotlandskusten

I Norrköping  →

IV.

På Gotlandskusten.

Visby bullrar ej mycket nu för tiden, ej ens under sommaren, då främlingar likväl icke äro sällsynta. Från hamnen ljuda ej så många tungomål som fordom. Inga krigarskaror draga genom gatorna. Inga munktåg skrida bort åt S:t Nikolaus. Inga böneklockor höras — om ej från badinrättningen, manande till en kristligt sinnad dusch.

Men dess större spelrum har inbillningen, och hvad som nu icke finnes i verkligheten, det lefver här friskt och oförgängligt mellan de gamla, murgrönkransade husen, på backsluttningarne i de irrgångslikt korsande gatorna, i valnötträdens skygd, bredvid vinstockens blad och djupt i skuggan under de gotiska tempelbågarne.

Här drömmer man sig så lätt till den tid, som vi visst icke önska till baka, men som var en tid af sköna sagounder, af enfaldig fromhet och djerfva bragder, en tid af kraft och färg — åtminstone sedd så här på lämpligt afstånd — med skimrande rustningar, granna munkkåpor, blixtrande biskopskräklor, vördnadsbjudande borgmästarmantlar och välfödde rådmän, icke i svarta frackar, utan i fina långa rockar, kantade med dyrbart pelsverk, med ett ord en riktigt målerisk tid.

Och här i huset sedan! Hanseatiskt är här, och det allt igenom, från den lilla porten åt Novgorodgränd och ända upp genom de många magasinsvindarne, högt på trappstegsgafveln, hvarifrån man njuter af den präktigaste utsigt öfver Östersjön.

På andra sidan Novgorodgränden stryker en gammal mur, som stänger en vacker trädgård samt här och der öfverskuggas af lummiga trädpartier, under hvilka man ser svaga spår af igenmurade hvalfbågar. När Brunius en gång kom till Visby och gick förbi denna mur, sade han genast, att der otvifvelaktigt varit hvalfbågar, hvaraf han åter drog den slutsatsen, att dessa tydde på en bazar, der handelsmän från Novgorod drifvit köpenskap.

Fäster man afseende vid den förslagsmeningen, så gör inbillningen lätt upp en hel tafla full med ryska handelsmän i långa pelsrockar, som hålla till i gränden, och tyska »expediter» från Danzig och Lübeck, som söka lura ryssarne, och Visbymatronor, som låta lura sig af både ryssar och tyskar, en småhandel i fria luften, men en storhandel kanske längre in, under hvalfbågarne, eller här uppe i det gamla huset.

Går man Strandgatan fram, kommer man snart till en ännu högre trappstegsgafvel, något på sina åtta våningar. Det är det gamla Dubbska eller Liljehornska huset, också en byggnad från Visbys blomstringstid. Detta hus hotade för några år sedan att vräka sin höga gafvel öfver gatan, och likväl byggde en oförskräckt man ett vackert nutidshus midt emot. Mannen, som var krigare, kallades med anledning deraf för den oförskräcktaste officer i hela svenska hären. Huset med den hotande gafveln räddades likväl, återstäldes i sitt gamla skick och vittnar nu helt ståtligt om stadens välmaktsdagar.

Ännu några steg, och man står åter nedanför en trappstegsgafvel, men af ännu ålderdomligare utseende och som kanske är den byggnad, hvilken bäst bibehållit sitt medeltidsanlete. Der är nu stadens apotek, och inne i apoteket ser man gamla, vördnadsvärda pelare med egendomligt sirade kapitäler under det gammalmodiga takhvalfvet.

Fortsätter man längre i samma riktning, kommer man till Fiskarporten med ett gammalt torn och har åter hafvets vida yta framför sig. Fiskarena syssla med sina nät på den låga stranden, och den ena vågen efter den andra kommer dånande för att kasta sitt skum på den kritmängda gångstigen. En klar aftonstund njuter man här af det sköna skådespelet att se solen sjunka i hafvet. Man stannar och låter böljans sång vagga sig in i ljufva drömmar.

Men man kan också gå längre norr ut, åt Strandgatans ända, till den vackra studentgången och det gamla Jungfrutornet så vidt man ej föredrar att vid apoteket vända till höger och upp för Tyska gränden sträfva till Mellangatan och S:t Hansgatan och komma in midt uti kyrkoruinernas verld.

De äro krångliga, dessa gator, ofta branta, alltid smala, och lätt går man vilse bland dem; men har man sinne för det måleriska och älskar minnen från förflutna tider, är det ett stort nöje att ströfva omkring på måfå och studera Visby gamla historia i sten och den nya i den saftiga grönskan, som öfver allt famnar de gamla minnesmärkena.

Det är lockande att söka taga sig fram på egen hand bland detta virrvarr af kalksten och murgröna, att här och der titta in i de nu lefvandes boningar samt vid hvart tionde steg stöta på en ålderdomslemning, vid hvars fot senare tider byggt sig fast, utan fruktan för att lemningarne skola falla öfver dem eller att de gamla skola spöka.

I Visby äro inga omvägar af nöden för att få göra närmare bekantskap med de gamla minnesmärkena. Här äro inga hyrlakejer, inga »guider», inga storståtliga helgedomsvaktare och granna ruindrängar. Vi gå t. ex. till S:t Karin, den stolta, men på samma gång väna gamla, som är så skön ännu, fastän med sjuhundra år på nacken och oaktadt att hennes skönhet är spillror blott af den forntida glansen. Från ett af de i Visby vanliga gatuhvalfven träder man in i ett gammalt boningshus. Genom en öppen dörr i bottenvåningen synes en qvinna vid sin väfstol. Hon rörer sig icke från sin plats, men gifver den vänliga upplysningen, att nyckeln till kyrkan hänger på spiken samt att spiken finnes i köket på andra sidan gården. Derpå går man raka vägen in i köket och tager nyckeln. Det är allt som fordras.

Nu äro Visbys invånare angelägna om att skydda de märkliga påminnelserna om stadens stormaktstid, men det har ej alltid varit så. Det fans en tid, fortsatt under århundraden, då dessa ålderdomslemningar voro utsatta för det fräckaste våld, föröfvadt ej så mycket af ondska, som ej mer af oförstånd, men dock lika förargelseväckande.

Fiendehand hade dels förstört, dels sökt att förstöra Visbys ståtliga kyrkor, af hvilka sexton lågo innan för stadsmuren och två utan för, men det var kanske stadens egna invånare som mest förderfvade helgedomarne. De som bodde närmast till en af dessa ödekyrkor ansågo henne vara sin tillhörighet, och således tvekade man icke att bryta ned väggar, föra bort trappor, pelare och hvalf från ännu kanske temligen väl bibehållna lemningar och med dessa byten uppföra sina egna smaklösa bostäder.

Öfver allt i Visby finner man i väggar och trappgångar på i synnerhet sjuttonhundratalets hus lemningar af dyrbara medeltidsmonument, och det gifves enskilda byggnader som äro uppförda helt och hållet med från ruinerna rånade stenar.

Under Gustaf den tredjes tid utgick ett påbud, att ödekyrkorna i Visby skulle på offentlig auktion säljas. Detta var i »skönhetssinnets och den goda smakens tidehvarf»! Hade någon »hugad spekulant» då infunnit sig, skulle ruinerna sannolikt gifvits till spillo och af dem nu mer intet spår funnits; men lyckligtvis fans då ingen som spekulerade i gammal kalksten, och det är den tillfälligheten vi hafva att tacka, att vi ännu idag kunna studera medeltiden i dessa herliga tempellemningar.

Men till och med ända in i vår tid lågo ruinerna för fäfot. I dem inredde man stall och ladugård, lade upp ved och alla slags förnödenheter samt samlade småningom jettehögar af skräp och smuts. En annan åsigt om hvad man var skyldig de gamla kyrkorna infann sig lyckligtvis och är nu den rådande. Visserligen händer det, att ruinerna nämnas i folkets mun icke med sitt ursprungliga namn, efter det helgon som varit kyrkans patron eller patronessa, utan efter den person som är egare till en närmaste gården. Så kallas S:t Karin ännu mången gång på folkspråket »Bergmans kyrka», och S:t Nikolaus är på samma språk »Nybergs kyrka». Men de anses dock som det allmännas vackra tillhörighet, hvilken det icke faller någon in att på något sätt missbruka. Om de närboende ännu tycka sig hafva ett visst anspråk på ruinerna, är det för att få i främsta rummet vårda dem och pryda deras omgifningar med små planteringar.

Den ruin till hvilken tillträdet gör ett särdeles godt intryck är S:t Karin. På det forna gråbrödraklostrets gård finner man vackra planteringar nedan för de svartnade murarne, och man samlar gerna sina tankar här en stund bland blommorna, innan man träder in i den gamla helgedomen, hvars ytterväggar äro klädda med lummig murgrön och djerft upp åt svingande vinrankor, vid hvilka ögat med välbehag dröjer, innan det söker mäta höjden af den väldiga ruinen.

Har man då vid sin sida en sådan ledsagare, som jag hade glädjen att ega i lektor C. J. Bergman, den kände skriftställaren och skalden, så njuter man af sitt besök hos S:t Karin mer än hvad pennan sedan kan skildra.

Från gården stego vi ned i kyrkans gamla krypta, som lär stått i förbindelse med gråbrödraklostret, ett af de berömdaste i norden. Der synas lemningar af altare och helgonnischer, och der hviska väggarne ett och annat riktigt medeltidsaktigt. Der tassa munkfjät efter besökaren, när man åter stiger upp till blomstergården. Genom en liten grind i en portöppning kommer man in i sjelfva kyrkan och står snart i hufvudskeppet, mellan de väldiga pelarne, som uppburit hvalfvet, men af hvilket nu ej finnes mer qvar än de luftiga, vackra hvalfbågarne.

Det ser hotande ut, när man blickar upp till en af dessa bågar och märker några stenar, hvilka tyckas hafva nyss förut lossnat ur sina fogningar och äro färdiga att falla ned på den inträdandes hufvud. Men den sakkunnige ledsagaren förklarar det icke vara någon fara, och han tillägger, att det sett lika hotande ut åtminstone under de fyra senaste årtiondena och sannolikt långt förut.

Vissa delar af väggarne äro på senare tider understödda genom starka jernstänger, som skrufvats in för att hindra murarne att böja sig åt någondera sidan.

»Och nu står skön Karin upprätt ännu i tusen år», försäkrar lektorn, som i den vissheten finner ett ovärderligt nöje.

Min afsigt är ingalunda att inlåta mig på något försök till skildring af Visby kyrkoruiner. Den som vill läsa en sådan hänvisar jag till »Gotland och Visby i taflor», tjugu originalteckningar af P. A. Säve med text af C. J. Bergman. Jag är blott ute på ströftåg i ruinerna och kan på sin höjd för en stund stanna och tänka på de olika stilar som uppenbara sig hos S:t Karin, från elvahundratalets rundbågsstil till fjortonhundratalets rena spetsbåge.

Morgonlysningen tyckes nu mer vara den fördelaktigaste för denna kyrkas inre. Hela vestra gafveln är, ty värr, tilltäppt genom ett der på sextonhundratalet uppfördt högt, obäkligt trätorn, der stadens fatalie-ur har sin plats. Det är ett mycket fult torn, men tyckes hafva den allmänna meningen för sig, ty då en medlem af stadsstyrelsen för några år sedan väckte förslag om att detta missprydande torn skulle borttagas, åstadkom han en så häftig ovilja bland en stor del af invånarne, att man ansåg sig icke kunna göra något vidare åt saken, och således står tornet der ännu, S:t Karin till skada och staden till skam.

Det är detta torn som gör att aftonsolen icke kan ohindrad lysa in under de höga hvalfbågarne. Men i morgonsolens glans, hvilken färgprakt och hvilket lif midt uti förstörelsen! Öfver allt ser man mångskiftande blommor och grönt på ruinens tinnar och i alla vinklar och vrår. Högt upp på murarne springa gamla, knöliga oxelträd fram ur remnorna och klänga sig fast vid den hårda stenen. Huru hafva dessa träd kommit dit? Himlens vindar och Visby fåglar hafva sannolikt varit trädplanterare. Det är icke otroligt, att dessa träd skada murarne samt här och der spränga sönder stenen, men vackra äro de.

När man vandrar på den mjuka, saftigt gröna gräsmattan, som nu är kyrkans golf, djupt under de fristående hvalfbågarne, och kastar blicken upp åt till murens träd och de öfver korets tinnar i solljuset vajande blommorna, då har man en högtidsstund af härligaste slag.

S:t Karin är, trots sina sjuhundra år, en skönhet af första rangen, och hvem vet om hon var så skön när hon var i sina bästa år och då himlens vindar ej kunde fritt leka med blommor, murgrönsblad och trädgrupper i de gapande remnorna.

S:t Nikolaus anses vara minst ett halft århundrade äldre än S:t Karin och räkna sitt grundläggningsår från slutet af tiohundratalet, men dess kor är, liksom nyssnämnda kyrkas, af yngre tid, och derför är byggnadssättet äfven i S:t Nikolaus en blandning af rundbågs- och spetsbågsstil, af hvilka den sist nämnde uppenbarar sig vackrast i korets fem fönster med på inre sidan halfkolonner med löfverkskapitäler och på den yttre vackra kontreforter af slipad sten. Så väl här som i S:t Karin och äfven i andra af de gamla minnesmärkena finner man en frihet från symmetri i detaljerna, som någon gång kan synas förvånande, men hvilken onekligen i allmänhet gör ett godt intryck och utan tvifvel är tillkommen icke af slump eller vårdslöshet, utan af klok uträkning.

Byggmästarnes namn hafva ej öfvergått till efterverlden från något af de gamla verken här i Visby; men högt upp på en pelare i S:t Nikolaus står inhugget i en upphöjd sköld Jacob Charra, och under detta namn befinnes ett tecken, som liknar den grekiska bokstafven π. Skall detta vara byggmästarens namn och hans bomärke? Hvad veta vi som nu vandra emellan pelarradernas ruiner och ingenting eller åtminstone högst litet känna om den tid i Visby, då dominikanerklostrets kyrka reste sina väldiga murar öfver den norra stadsdelen? Men detta »Jacob Charra», som så hemlighetsfullt blickar ned på oss från pelaren, lockar inbillningen att göra upp en hel mängd historier från de dagar då kyrkan byggdes och då mäster Jacob gick omkring här bland arbetarne för att vaka öfver att verket utfördes efter hans ritning, hvilken redan erhållit sin vedergällning i klingande guldstycken och skulle ytterligare lönas, när helgedomen en gång hunnit sin fullbordan, hvarefter så väl byggmästare som byggherrar kunde för sitt fromma nit göra sig säkre om saligheten — ty detta var dock den fromma, men ej så alldeles oegennyttiga uträkningen vid alla dessa ståtliga kyrkobyggnader.

Om Jacob Charra var den förste byggmästaren vid S:t Nikolaus, han som uppfört hufvudskeppet i den allvarliga rundbågsstilen, så var han längesedan död när koret byggdes och lefde väl ej heller när vestra gafveln med sina rosettformade fördjupningar utanpå tillkom. Det var i dessa rosetter som de stora karbunklarne skola hafva varit infattade, dessa utmärkta ädelstenar, hvilka lyste vidt och bredt öfver stad och haf och hvilkas glans, enligt hvad sägnen förmäler, skall hafva varit så stark, att den bröt till och med genom den mörkaste natt och vägledde sjöfarande på Östersjön. Det fans ingen annan båk på den tiden här vid kusten, men dessa karbunklar voro också i så högt värde, att de vaktades af tjugufyra man, och nattetid vågade ingen annan nalkas ens granskapet af den vestra kyrkogafveln, så vidt lifvet var honom kärt.

Konung Waldemar hade dock icke försyn för något, och när han plundrade Visby, bröt han också ut de heliga karbunklarne från S:t Nikolaus, men fick ej länge fröjda sig åt helgerånet, ty dessa sjönko, jemte fartyget och den öfriga dyrbara lasten, utanför Carlsöarne. När det är lugnt och vackert väder kunna fiskarena vid dessa öar ännu se ädelstenarne, som ligga på hafsbottnen och lysa så starkt, att skenet tränger ända upp i vattenbrynet — det hafva fiskarena sjelfva försäkrat.

Efter Waldemars fräcka plundringståg till Gotland stod S:t Nikolaus dock upprätt i halftannnat århundrade; men år 1509 kommo lübeckarne, de gamla hanseatkamraterne, och sköflade Visby, och då förstördes hvad den danske konungen skonat. Af sjelfva kyrkan synes ännu en ståtlig ruin, men af det kloster, till hvilket denna kyrka hörde, märkes ej ringaste spår. Detta kloster har försvunnit från jorden, likasom många kyrkor i Visby, af hvilka nu ej en enda sten finnes qvar, t. ex. S:t Pehrs, S:t Jacobs, S:t Mikaels, Ryska köpmännens kyrka, Slottskyrkan, Solberga klosterkyrka, utanför södra stadsporten, och kanske ännu några andra.

Ej många spår ser man heller efter den gamla S:t Gertrud, som var de nederländske köpmännens kyrka i Visby och låg helt nära S:t Nikolaus. Har man goda ögon och framför allt en god vägledare, kan man dock i muren till en gård, som tyckes vara ett bondqvarter, skönja en bild af den heliga Gertrud med hennes staf och på venstra armen en byggnad, som antages föreställa det kloster i Brabant, der hon var abbedissa. Bredvid denna bild ser man de Tott’ska och Bonde’ska ätternas vapensköldar inhuggna i stenen, hvilket skulle betyda att kyrkan blifvit antingen hågkommen med något gåfvobref eller återstäld af någon bland de mäktiga Axelssönerne af Tott’ska slägten, som residerade på Visborgs slott, sannolikt då af Ivar Axelsson Tott, hvilken var förmäld med Margaretha Bonde, Carl VIII Knutssons dotter. Detta är hvad som återstår af S:t Gertruds kyrka, hvilken dock väl icke varit af någon särdeles betydenhet.

Ansenligare var deremot Helig-Ands-kyrkan, ännu en bland de märkligare af ödekyrkorna, ej genom sin nu varande eller ens sin ursprungliga storlek, men i följd af sitt byggnadssätt. Det är en gammal och liten kyrka, och det uppgifves, att hon är bygd till och med före medlet af tiohundratalet. Hon utmärker sig isynnerhet derför, att hon utgöres af två våningar, hvilka begge dock haft öppning till ett gemensamt kor. Nedra våningens hvalf uppbäres af fyra åttkantiga pelare, men genom en stor, likaledes åttkantig, öppning i hvalfvet ser man den öfra våningen, hvars ännu till en del qvarstående hvalf stödjes af fyra runda pelare. Man behöfver dock icke stanna på kyrkans nedra botten för att förvåna sig öfver detta egendomliga byggnadssätt, utan kan på temligen bibehållna trappsteg vid den inre muren stiga upp till den öfra våningen och derifrån skåda ned i koret samt genom den åttkantiga öppningen i golfvet till den nedra afdelningen.

Hvad ursprungliga afsigten varit med denna dubbelkyrka är nu svårt att säga, men man antager, att den öfra våningen varit afsedd för de nunnor hvilka såsom barmhertighetssystar tjenstgjorde vid Helig-Ands-huset, d. v. s. hospitalet, här bredvid, och att de utan att vara sedda af den öfriga församlingen kunnat följa med altartjensten i koret samt genom öppningen i hvalfvet höra och deltaga i kyrkosången.

Den som från en upphöjd ståndpunkt vill se något mer af Visbyverlden tvekar icke att på några knappa trappsteg från Helig-Ands-kyrkans öfra våning klättra upp i det fria, och står då snart på kyrkans öfversta tinnar, likasom alla de andra ruinerna prydda af en frodig växtlighet.

Härifrån har man en vidsträckt och vacker utsigt öfver stadens gamla och nya byggnader, den märkvärdiga ringmuren med de många, fyrkantiga tornen, landsbygden närmast omkring och, vester ut, Östersjöns vida yta.

Man dröjer i det längsta på ruinens topp, men kan ej stanna der alltid, hvarför man klättrar ned förr eller senare och styr sina steg kanske till S:t Clemens, en annan tempellemning, ej långt från Helig-Ands-kyrkan. Det var en gammal (också från tiohundratalet) märklig kyrka, af hvilken tornmuren ännu står nästan oskadad, men hvalfven öfver skeppen finnas ej mer, med undantag af en båge, som skiljer kyrkan från koret.

Af Acharii novell »Vapensmeden» har mången lärt sig sagan om den stora skatten i S:t Clemens. Acharius har gjort Salzwedel till vapensmed, men i verkligheten lär denne hafva varit skomakargesäll, hvilket dock icke hindrat, att han i Rom, alldeles som Acharius omtalar, då han en afton bytte »brända luften i det fria mot feta ångor i en osteria», hörde ett par från Gotland fördrifna munkar tala om en skatt, »en gås med tjugufyra små ungar, allt af tungt, välsignadt gull», som skulle finnas i S:t Clemens’ kor i Visby, samt att Salzwedel skyndade dit, sökte och fann skatten, vardt borgare i Visby, gift med skön Gertrud och derjemte »af gyllne gässens afvel rik och slöt som stadens styresman, med rykte att det i dygd och kraft ej fans en slik».

Man tror att S:t Clemens brändes af lübeckarne år 1526, men att den ofvan nämda Helig-Ands-kyrkan bränts år 1509, likasom S:t Olof, hvars lemningar finnas i botaniska trädgården.

De begge »systerkyrkorna» S:t Drotten och S:t Lars förmodas också vara uppförda på tiohundratalet. Af den först nämnda finnas tornet och yttermurarne qvar, men hvalf och pelare hafva länge sedan fallit, och portalerna äro plundrade. Namnet anses af några hafva kommit från det fornsvenska drotin, droten, höfding, furste, herre, och vara i närvarande fall lika med Gud; men andra mena och tyckas hafva större skäl för sin åsigt, att namnet är en förvrängning af »treenighet» och att kyrkan kallats trefaldighetskyrkan.

I afseende på templens nära granskap och det gamla namnet »systerkyrkor», som de lära länge burit, får man åter höra en på olika ställen i verlden ofta upprepad historia om tvenne systrar, som ej kunde trifvas i samma kyrka och derför läto bygga hvar sin, en förklaring som torde helt och hållet höra till sagans område.

S:t Lars, den andra systerkyrkan, lärer alldeles icke vara bygd af någon afundsjuk syster, utan af de i Visby bosatte Vismarske köpmännen. De utländske affärsmän som slogo sig ned i den stora gotländska handelsstaden förenade sig ofta nationsvis för att uppföra kyrkor och bilda särskilda församlingar. S:t Lars är märklig bland annat derför, att den är den enda korskyrka af alla dessa gamla tempel. Byggnadssättet visar den äldre byzantinska skolan i ren rundbågsstil, men den öfver husets vestra ända uppförda tornmuren, åt S:t Hansgatan, synes yngre och är af annan stil. Hvalfvet är längesedan ramladt, pelarne vid de tre stora ingångsportarne äro nedbrutna, och af de rika prydnader som lära funnits på dem ser man nu intet spår. I norra muren finnes ett litet rum, som man antager hafva varit en penitens-cell, der någon syndare inneslutit sig sjelf för att på det sättet göra bot och bättring. För öfrigt äro i murarne anbragta temligen beqväma gångar, med stora öppningar in åt kyrkan, och på en sida gå de i två rader öfver hvarandra. Man kan nog försöka en vandring i dessa gamla gångar, men om man ej sjelf har lust, finnas alltid några barbenta ungdomar vid kyrkporten, som erbjuda sig att springa in uti murarne och då och då visa sig i gångarnes öppningar. Det är en ganska egendomlig syn, när man ser dessa små figurer framskymta än i den ena gluggen, än i den andra och slutligen nedkomma på en sida motsatt den der de krupit in.

Visbyborna ställa stundom till offentliga fester i någon af stadens kyrkruiner. En af de högtidligaste, om hvilken man ännu talar, var för tretio år sedan, då Upsalastudenterne gjorde sin första Kjöbenhavnsfärd och under vägen gästade Gotland. Så väl S:t Nikolaus som S:t Lars mottog då de unga pilgrimerna. De flesta af stadens unga fruntimmer voro då samlade i S:t Lars och utförde en afskedssång, när studenterne skulle lemna ruinen. Orden till denna sång voro författade af borgmästarinnan Cramér och musiken för tillfället tonsatt af en liten flicka, hvars rika musikaliska gåfvor visade sig redan i späda år och som nu sedan lång tid varit den svenska operans prydnad. Hennes namn är Fredrika Stenhammar, född Andrée.

Gotländingen älskar musik, och mången är särdeles musikaliskt utrustad; men han har ej blott smak för musik, utan också sinne för det sköna i allmänhet, och ett bland intygen derpå finner man i den allmänna hågen för blomsterskötsel och trädgårdsanläggningar. Man ser kanske knapt något hus på landet som ej har sin väl vårdade trädgårdstäppa, stundom en riktigt präktig trädgård.

Äfven offentliga planteringar och trädgårdsanläggningar gå raskt framåt. Åtskilliga sådana finnas i Visby och främst bland dem står den botaniska trädgården, som anlades för ett par årtionden sedan och nu, tack vare Gotlands ypperliga jordmån och klimat samt omvårdnad, är en skön lustgård, på en gång den vackraste promenadplats man kan finna i en liten stad och äfven till praktiskt gagn genom undervisning om ädla växters värd och skötsel, en anläggning som främjar håg och smak för skön trädgårdskonst, väcker, såsom någon uttryckt sig, kärlek till det som förskönar, förljufvar, förädlar lifvet. Visby botaniska trädgård och det deltagande hvarmed han omfattas af stadens invånare kunde tjena till föredöme i detta afseende för månget stort samhälle.

Det är ett sällskap, det s. k. D. B. V., som låtit anlägga i fråga varande trädgård, hvilken är utförd efter ritning af Daniel Müller. När man skildrar Visby, kan man ej underlåta att också säga några ord om sällskapet D. B. V., till hvilket staden står i tacksamhetsskuld.

För sex årtionden sedan hade tio unge män från Visby kommit tillsamman för att bada vid foten af Snäckgärdets romantiska klippor, ett naturskönt ställe norr ut från staden. Flere bland dem buro namn som gjort sig bekanta äfven på fastlandet, såsom Lars Stenberg, Nils Cramér, Göran Fåhræus m. fl. De unge männen kommo öfverens om, att man här allt framgent skulle i glädje och gamman, samt med orubbad kärlek till de kroppsöfningar, för hvilka gotländingen gjort sig känd, så ofta som möjligt fortsätta den stärkande leken i hafvets våg och alla de andra gamla idrotterna, såsom förströelse efter hvardagslifvets mödor, men att det borde vara någon metod deruti och att derför ett sällskap skulle stiftas med bestämda regler. Sällskapet antog namnet D. B. V., d. v. s. de badande vännerna. Till ordförande valdes Carl Fredrik Calissendorf, som på ett följande sammanträde höll ett föredrag om slutna sällskapsinrättningar, deri han förklarade, att sällskapets ändamål vore »glädje och munterhet» och föreslog, »att man borde införa en ordning, som utan att pålägga nöjet ett tvång kunde vara enlig med vett och smak».

Enligt de första stadgarne skulle det antagna namnet D. B. V. varda en hemlighet, som ingen egde rätt att för någon oinvigd yppa och uttyda. Stränga plikter stadgades. Ingen fick, vid vite af 16 skilling, afbryta den som hade ordet, och samma plikt gälde för den som mer än en fjerdedels timme dröjde i Norderport, o. s. v. Sällskapet var i början föremål för vrängda och oblida omdömen, och i sällskapets protokoll från den tiden heter det, att det hemlighetsfulla i sällskapets sammanträden framkallade »kritiker ur lättrörda munnar, såsom vore ej badningen, utan bacchanaliska nöjet ändamålet med utresorna». Men dessa misstankar förklarades i protokollen för »ovärdiga sällskapets uppmärksamhet, alldenstund de, liksom ekot från en klippa, fördubblade falla tillbaka på smädaren». Sällskapet skall på den tiden hafva bland annat sysselsatt sig med grundliga undersökningar om nyttan af bad, hvilket dock icke hindrade den glada ungdomen att äfven se till, det menniskans inre ej förtorkade.

Mycket skämt fyller i synnerhet det första årets protokoll, säger Bergman i sina »Gotländska Minnesblad» från 1848. Men snart kom allvar med uti leken. Komministern Georg Herlitz föreslog, att sällskapet skulle vidtaga något som kunde tillvinna det egen tillfredsställelse samt andras aktning och tacksamhet, och ansåg han, att man borde upprätta en friskola för fattiga barn. Detta förslag mottogs med allmän hänförelse och sattes snart i verket. Många och ofta rikliga penninggåfvor inflöto till skolan. I början lemnades undervisning endast åt elfva barn, men efter något mer än ett årtionde hade lärjungarnes antal stigit till 145, som dock sedermera nedsattes till 120. Så fortgick skolan med erkändt gagn till år 1848, då hon, i följd af förordningen om folkundervisningen i riket och sedan stadens folkskola ordnats, var öfverflödig. Omkring 860 gossar hade från skolans början der fått sin första undervisning, hvilken flertalet sannolikt aldrig erhållit, om icke D. B. V:s friskola funnits. Många af dessa fattiga barn hafva sedermera brutit sig en vacker bana i lifvet.

I skolhuset inrymdes sedan en småbarnsskola. Sin fortfarande kärlek för folkundervisningens sak har sällskapet ytterligare visat genom sitt bifall till C. J. Kolmodins förslag om årligt anslag till kläder åt fattiga barn i skolåldern.

D. B. V. har dessutom stiftat Visby sparbank, som fortgått med välsignelse sedan år 1830, samt den s. k. understödsanstalten, på Carl Cramérs förslag grundad år 1848. Månget sällskap med mångdubbelt så stora tillgångar har ej uträttat ens hälften så mycket godt som D. B. V. i Visby.

Sällskapet D. B. V. är i många afseenden ett uttryck för gotlandssinnet, som under lek och sång ingalunda är främmande för allvarliga sträfvanden. När allvarsamma tankar bemäktigat sig gotländingen och gifvit honom en bestämd riktning i lifvet, lägger han derföre icke bort sitt lifliga ungdomslynne. Det är, såsom någon sagt, »flägtar af friskaste hafsluft från den sköna barndomsstranden; det är minnet af de ungdomliga lekarne i solljus och glittrande böljor», som dröjer troget och outplånligt qvar.

Derför har Gotland också sina folkfester och folklekar. En sådan folkfest är det sällskapet D. B. V:s högtidsdag den 9 Juli hvarje år; men folklekarne återkomma i Visby en gång i veckan under den vackra årstiden, samt öfvas för öfrigt med fröjd och gamman på hela ön. »Så länge vi, på fädernes vis», har en gotländing sagt, »sträfva för det som nyttigt är, så länge vi arbeta såsom män, låtom oss också, på fädernes vis, glädjas såsom barn.»

Den fördystrande verldsåsigt, hvilken sommartiden haft sitt högqvarter i badhuset och som, ehuru endast en främling på Gotland, dock försökt att der få fast fot, har i sitt sjukliga fromleri sökt stämpla de gotländska folklekarne såsom syndiga gerningar, de der äro värda fördömelse. Försöket har dock icke lyckats. Än lefva de ungdomsfriska åsigterna och än får man se dessa lekar, som kanske i åtskilligt kunna förliknas vid täflingsspelen på Hellas’ klassiska jord. Man tänker gerna på den antike discus-kastaren, då man ser den kraftfulle gotländingen kasta varpa.

»I dag är det Skolbetning!» Så går budkafveln genom Visby gator, och då gör hvar och en, som har friska armar och ben och ej af oöfvervinneliga hinder afhålles derifrån, sig i ordning att på eftermiddagen vandra ut genom Söderport och deltaga i lekarne.

Men hvad vill »Skolbetning» säga? Jo, det är namnet på en vacker plats, sydost från staden. »Betning» vill säga betesmark, och den nu i fråga varande marken har sedan gammalt varit anslagen till inkomst åt stadens skola. Ett stycke derifrån har man den s. k. »Korsbetningen», en hage, uppkallad efter det kors som upprestes af Valdemar Atterdag och ännu idag qvarstår såsom ett minne af de 1,800 Visbyborgarena, hvilka der, är 1361, föllo i striden mot nämnde Danakonung.

Det är på »Skolbetningen» Visby har sin förnämsta plats för de offentliga lekarne, men nu säger man icke: »I dag skola vi gå ut för att spela pärk och kasta varpa», utan man nöjer sig med att för korthetens skull säga: »I dag är det Skolbetning.»

Det är alltid en glad dag. Man må icke tro, att det är endast den lifliga ungdomen som då strömmar ut genom Söderport och öfver »Jungfrustigen», ett minne från den tid då nunnorna i Solberga kloster här lustvandrade, samt vidare fram till den stora lekplatsen, en af Gotlands saftigt gröna betesmarker. Nej, det är män af olika åldrar, och gubben med silfver i det tunna håret visar sig lika ifrig för »Skolbetningen» som ynglingen med de rika, mörka lockarne. Alla vilja vara med och alla hafva de kraft i arm och äfven »mod i barm», då »varpan», den discus-formade stenen, susar fram till målet, tätt förbi medspelarnes öron och näsor. »Spela pärk» är en bollkastning af ej ringa intresse och kan lifva den gamle Visbyborgaren i otrolig grad.

Men en annan dag är det icke fråga om några af dessa offentliga kroppsöfhingar, utan om en liten enskild utflygt till landet. Då förena sig damer och herrar till ett större eller mindre sällskap — jag har varit med om karavaner på några och sextio personer — för att göra en gemensam lusttur, än hit, än dit. »I dag skola vi leka på Stenstugu äng», heter det t. ex., och då samlas man vid Söderport, der åtskilliga fordon af olika utseende, ålder och — kön, höll jag på att säga, vänta den glada skaran. Man packar in sig allt efter som det faller sig eller ock efter större och mindre medkänsla — motvilja kan aldrig komma med på en sådan lustresa. »Häcken» tyckes vara mest eftersökt, d. v. s. en stor höskrinda, klädd med löf och blommor samt för tillfället utrustad till resvagn för ett stort antal personer. Och så bär det af.

Visserligen dammar det ej så litet på de gotländska kalkstensvägarne, men det faller icke någon in att på en så glad dag känna obehag af några hundra tunnor kalkdam. Man sjunger i kapp med foglarne, förtäljer märkvärdiga gotlandshistorier, skrattar af hjertans lust och öfverraskas snart af att vara framme vid Vesterhejde kyrka, tre fjerdingsväg från Visby. I granskapet af kyrkan, också ett tempel från den gamla tiden, från tolf- eller trettonhundratalet, men ej särdeles märkvärdigt, ligger Stenstugu egendom och på dess marker en parklik trakt med småskog, med slingrande gångstigar och här och der de vackraste små skogsöppningar samt, såsom kronan på verket, en äng, hvilken utan öfverdrift må kallas »underskön».

Jag hade ofta förr hört talas om Gotlands »märkvärdigt sköna ängar», men det trodde jag, uppriktigt sagdt, vara bara prat, ty jag kunde icke föreställa mig, att ön skulle i det afseendet vara lyckligare lottad än fastlandet. Ängar kunna väl finnas öfverallt, menade jag, mer och mindre vackra, men icke måtte det väl vara så utomordentligt på Gotland, der det finnes så mycket kalkdam.

Nu har jag sett flera af dessa platser och nu vet jag, att kalkdammet icke hinner fram till de sköna ängarne, men att dessa äro högst egendomligt vackra, öfverträffande allt hvad man har i ängar på Sveriges fastland och vanligtvis friskare och saftigare i färgen än kamraterna i det öfriga Europa.

Något mera inbjudande till lek och dans kan ej finnas än en sådan äng, omgifven af vackra löfträd af olika slag, på hvars kraftiga grönska ljus och skugga vexla, under det högsommarens sol kastar sina breda, gyllene strimmor öfver den mjuka, förföriskt lockande gräsmattan.... Der kommer det doftande kaffet, bjudet af vackra händer, och förfriskningar af alla slag, och så höres fiolen! Snart är flertalet af sällskapet inhvirfladt i en liflig dans, under det de öfriga, af slumpen fördelade i spridda grupper, hvila här och der i skogsbrynet, rökande, pratande, stojande, ett bullersamt sällskap, ett så innerligt hjertegladt.

Hvilket lif på Stenstugu äng! Dansen omvexlar med lekar, i hvilka både unga och gamla deltaga. Det är omöjligt att stå emot. Hvilka ansträngningar, hvilka skutt, hvilka »homeriska löjen», då man leker »Dridden» eller någon af alla de andra lekarne, herrar och damer, små, fjäderlätta barn och stadige, fetlagde karlar!

»Och det kan gammalt folk roa sig med?» frågar kanske söta tant, som sitter helt makligt på verandan utanför sitt sommarnöje i Stockholmstrakten och bara transpirerar.

Ja, gammalt nog till åren, en hel del, men unga alla till sinnet och med ben som ännu icke styfnat. Det är just konsten, kära tant, att hålla sig ung i det längsta. På Gotland kan man den konsten. Se bara t. ex. på vår spelman, en af Visby myndighetspersoner; han är icke alldeles så ung, om man skulle affordra honom hans prestbetyg, men jag trotsar någon att kunna uppvisa ett friskare ynglingasinne och en ledigare stråkföring. Tonerna från hans fiol kan ingen stå emot. De sätta lif i de trögaste ben, men sådana tillhöra endast främlingarne här. De äkta Gotlandsbenen äro aldrig tröga. Derför hafva kroppsöfningarne i fria luften sörjt från deras spädaste ålder.

Huru uppfriskande äro icke dessa Gotlands öfningar mot hvad den fashionabla verlden benämner sport?...

»Men», invänder den transpirerande tanten på verandan, »icke kan bättre folk springa omkring så der och hoppa på bara marken efter ljudet af en gammal fiol?»

Jo, nådiga tant, hvad ni kallar »bättre» folk och jag önskar gifva namn af bildade menniskor kunna mycket väl under oskyldig lek hafva roligt i Guds fria natur. Det går verkligen an öfver allt, men jag tror att det ty värr icke brukas så mycket som på Gotland.

Men man kan icke »springa och hoppa» hela dagen. Man hvilar sig understundom och låter bägaren göra sin rund. Så stämmes sången upp, präktiga gotlands-qvartetter, hvilka göra stämningen ännu gladare.

Nu höres åter fiolen, men denna gång är det icke för att lifva till en ny polska, utan det är en Stajk-strejku som spelas upp, det vill på fastlandssvenska säga en »stek-strykning», en uppmaning att låta den framsatta matsäcken sig väl smaka. Den outtröttlige fiolspelaren utför denna strejku med samma kraft och lika glädjestrålande ögon som alltid. Man skrider till verket, äter, dricker, hör på glada tal, återvänder till ätandet och drickandet, tager sig kanske ännu ett svängom, och slutligen är, allt för tidigt tycker man, tiden inne att lemna Stenstugu äng och återvända till Visby.

En annan dag samlas man vid Norderport och företager en dylik lusttur till »Åsbergs hage», en annan lekplats och af en något olika natur mot den nyssnämnda ängen. Platsens ena sida begränsas af en hög bergvägg, hvars fot klädes af en allvarlig barrskog, under det att den öfra delen är kal, med skrofliga, fantastiskt utspringande linier af kalkstenen, som i aftonsolens sken lyser med en glans af purpur och guld. På den vidsträckta lekplatsens andra sida möter åter barrskog, ett smalt bälte vid kusten, och mellan träden skådar man den vida hafsspegeln. Visby invånare älska att så ofta som möjligt tillbringa några timmar under lek och sång på den gröna marken mellan den höga, skrofliga, i tusentals bugter brutna bergväggen och hafvets här skogsvuxna strand. Då solen sänker sig åt hafsytan, har man en präktig ljusverkan på landskap och figurer.

När man efter en glad dag, kanske en god stund sedan solen sjunkit i böljans famn, återvänder till Visby, händer det, att man icke tager afsked just i stadsporten och ilar hvar och en på skilda vägar hem till sig, utan att man följer hvarandra hem under sång samt här och der stämmer upp en serenad under någon balkong.

Tonerna klinga så klart i den tysta natten, och på litet afstånd höres böljornas sång vid stranden.... Var det en guitarr? Det lät så sydländskt. Nej, det var qvinten på G. H:s fiol. Natten är varm, den är nästan spansk här mellan vinstocken vid muren och det väldiga valnötsträdet, hvars doft kännes så rusande.... Kanske det är Sevilla? Nej, det är Visby, det vill säga något som ej har sin make hvarken dag eller natt.

———♦———