Styrbjörn Starke/Om Styrbjörn

←  Företal

Styrbjörn Starke av Anders af Botin

Om
STYRBJÖRN
THEN STARKE.

---

§. 1.

Thenne Prinsen, hvars lefverne här kommer korrteligen att anföras, är ej mindre kunnig af sin sällsamma sinnes beskaffenhet, bullersamma lefnad och oroliga öden, än af sin upprinnelse. Then mägtige Upsala Öfver-Konungen BJÖRN ERIKSSON, som uti femtio års tid satt på Svenska Thronen, hade tvänne Söner, vid namn OLOF och ERIK. När Fadren dog vid år 927, gingo bemälte Prinsar gemensamt på thronen, såsom Öfver-Konungar. Ehuru the tå voro bägge unge, synes likväl ERIK, som sedermera, för sina stora i krig förrättade gärningar, fick tillnamnet Segersäll, hafva varit långt yngre. OLOF förmälte sig med INGEBORG, THRANDERS Dotter, som var Jarl på SULA ^[1]. Af thenna sin Gemål vet jag ej, att han haft flere Barn, än en Dotter, benämnd GYRITH ^[2] och thenne Sonen ^[3] som fick sin Faders namn, men i våra gamla Handlingar annars allmänneligen kallas STYRBJÖRN then starke ^[4].

§. 2.

Hans Fader dog bittida ifrån honom, och som förmenes af förgift. Ty thet skedde mycket hastigt. Han satt frisk till bords och föll plötsligen död neder, icke utan the närvarandes förskräckelse och bestörtning ^[5]. Thetta skedde vid pass år 964. ^[6] tå STYRBJÖRN ännu var barn och knappt åtta år gammal, hvilket gaf thes Far-Broder ERIK lägenhet, att ensam intaga thronen. STYRBJÖRN blef tå satt till sin Mor-Broder ULF att uppfostras, som efter sin Fader THRANDER kallades Jarl till SULA, och nu nöt then hedern att blifva thenna sin stora Systersons Fosterfader. Bemälte ULF vardt ifrån then dagen STYRBJÖRN ständigt tillgifven. Han föllgde honom sedan ej allenast på alla thess tåg och var hans förnämste Rådgifvare, utan äfven med honom till slut stupade i drabbningen på FYRISVALLD, så att the, som varit oskilljaktige vänner i lifvet, jämte hvarandra föllo i en strid och fingo ända sina dagar tillsammans. Vi hafve väl ej egentelig underrättelse, huru ULF uppfostrat thenna sin Foster-Son, eller hvad grundsattser han nedlaggt hos honom i thes ungdom. Men när vi känne thenna tidens beskaffenhet, ULFS uppförande och STYRBJÖRNS påfölljande lefnad, tänkesätt och afsigter; hafve vi ej svårt att sluta ifrån allt sådant til hans uppfostring. Man bôr i allmänhet veta, hvad thenna tiden mäst gallt hos våra hedniska Förfäder, och enkannerligen hos Prinsar och stora Personer eftersågs. Långt ifrån att bry sig om vetenskaper, som icke en gång till blotta namnet kändes, var hvar och en nögd, i hänseende till själ och förnuft, med thet, som naturen meddelte, antingen att ej ljus tåltes i ett allmänt mörker ^[7] eller ej tarfdes, thär ej konstbloss villade. Lag behöfves ej, thär ej orätt idkas; ej moral, thär laster ej kännas; ej en djupsinnig Statsvettenskap utan emot illsluga grannar. Man lämnade själen och thes egenskaper i sitt goda värde. En Son ärfde gärna sin Faders tänkesätt. The kommo sjelfmante, utan att the behöfde läras. Men man brydde sig thesto mer om kroppen och thes öfningar. Krig var Nationens högsta lust: Sjöröfveri ett lofligt handtvärk: thet var berömligt för alla, men ansågs för en skylldighet hos Prinsar och theras närmaste vederlikar ^[8]. Utan att känna Gud och sina plickter, troddes hvar och en berättigad att äga hvad han kunde vinna utom samfundet, och man var så mycket mer i skylldighet att göra sig stor i krig och rik på ägodelar, som ODEN ej tänkte öppna VALLHALL för antingen fattiga ^[9] eller försagde ^[10] uslingar. Theras krig utfördes med handkrafter utan konster och svek. Ej underligt thärföre, att kropps styrka mäst gallt: att svaghet ansågs med ett uselt föragt: att feghet gjorde en nästan ärelös. När vi vete thetta i allmänhet, och oss, hvad STYRBJÖRN i synnerhet angår, är kunnigt, att han till allt sådant fram för the flesta ållderdommens Hjälltar varit begifven, och i beständiga vapenskifte både tillbragt och ändat sin lefnad; Böre vi tänka om hans uppfostring i synnerhet, som then varit hos våra hedniska Förfäder i allmänhet. När vi härtill lägge, hvad nyss sades om ULF, att han vist sig såsom en oskilljaktig deltagare och rådgifvare all tid när sin Fosterson i alla thes äfventyrliga tillbud och blodbad; kan ej tviflas, att icke ULF, genom sin undervisning och uppförande i thes barndom grundat, samt i längden gillat och styrkt, hvad hos STYRBIÖRN fram för allt viste sig i sin hela högd.

§. 3.

Visst är, att han ej förr begynte komma litet till åren, än han veste sin slägt: hvad rätt hans börd gåfve honom: att han vore född af then äldre Brodren till then thron, som nu allena innehades af thes Far-Broder ERIK Segersäll, såsom then yngre. Till kropp och lemmar var han väl skapad, stark och för af sig; till sinnet högmodig, bullersam och oförvägen. Ingen heder kunde mätta hans äregirighet; ingen fara dämpa hans mod. Ännu i sin stora ungdom, gaf han sådana prof af sitt oinskränkta högmod, att klarligen kunde skönjas, thet med tiden intet i världen sådant måtte beveka eller tvinga. Han roade sig en gång i lek med några af sin Far-Broders håf-män, och thärvid kastade råcken öfver hufvudet på en af them, som het ÅKE. När thenne således ej kunde se, men råkade, troligen af förseende, att stöta Prinsen med ett drickeshorn för näsan; blef han thärigenom så uppretad, att han strax slog ÅKE ihjäl. Thet var långt ifrån, att han skulle visa ånger öfver sin hastiga gärning, och söka att blidka, som tillbörligt och vanligt vore, ÅKES slägtingar; utan mente han fast snarare, att ÅKE så vål hade förtjent döden, thet han ingalunda borde gifva någon mans bot till hans Fränder. Antingen nu Konungen thärföre sjelf förnögde them ^[11] eller han omsider, för att ej villja synas hafva ett nedrigt afseende på böterna, lät sig så vida beqväma, att han lämnade them til Konungen sin Far-Broder ^[12] som hade at förnöja then dödas Fränder thet bästa han gitte och ville; kan väl ej säjas, men thet är visst, att för sin del frågade han sjelf icke thet ringaste thärefter.

§. 4.

Han var ännu mycket ung och ej mer än tolf år gammal, tå han redan, som sagdt är, begynte förstå sin rätt till delacktighet i regeringen med sin Far-Broder, och thet fattades honom ej heller mod och ämne till thes utförande. Han mente, at hans Far-Broder gjort sig största orätt, i thet han ensam hade intagit en thron, som honom ej tilkomme, och utestängt sig ifrån en rättighet, som börd och landssed ^[13] gåfvo. Thet är väl sant, att ERIK Segersäll then tiden var Enkling och barnlös. Ty vi finne ej, att han hade barn med sin första Gemål, Prinsessan INGEBORG, HARALD Hårfagers Dotter ifrån NORIGE. Men STYRBJÖRN lärer antingen fruktat, att Konungen måtte åter förmäla sig och fortplanta sin slägt, eller trodde han sig ej i skylldighet at vänta på hvad hans börd gjorde honom strax berättigad att äga. Huru thet var, beslöt han att skaffa sig rätt genom alla medel ända till vålld, om intet annat ville hjällpa. Han angrep väl en stor Konung, som ej ärnade läna sina öron åt en yr ynglings otidiga lystnad, mindre dela med honom sin Krona. Men thet måtte äntå varit något, som smickrat STYRBJÖRN i thes afsigt. Ehuru Konung ERIK var väl allmänt ällskad för sin milldhet och andra goda egenskaper, samt vördad för sin tapperhet och stora bedrifter; fants dock något i hans Regemente, som hatades, åtminstone som ej var utan knorr och missnöje. Ty utom thet, att han till en tid styrdes af egennyttiga gunstlingar ^[14] som på hans räkning dårade menigheten med tusend illgrep; hade han äfven infört vissa lädungar, som besvärade öfver vanligheten, några lagar, som ej tycktes infalla med rättvisan och billigheten ^[15], STYRBJÖRN drog sig ifrån thet Kongeliga bordet i UPSALA, och satte sig på sin afledne Faders grafhög. Thärigenom tänkte han ärindra follket om sin rättighet, och beveka theras sinnen till sin hjälp. En sed, som i Hedendommen var brukelig, och hvarigenom man antingen ville betyga sin kärlek till then döda ^[16] eller, som STYRBJÖRN nu, vinna andra ändemål. Företagandet gjorde uppmärksamhet, och Konung ERIK, som blef underrättad thärom, ville ej låta saken komma vidare. Utan han begaf sig till fin Bror-Son, och föreställte honom, att han ej tänkte att betaga honom thes rätt: men att han borde afbida en lagligare ållder till ett så högt värk: att om han ville vänta, tills han blefve sexton år, gjorde han väl: tå skulle han lätteligen nå sin åtrå. Dock sådant allt uträttade intet. Antingen trodde han icke sin Far-Brors försäkran, eller var han för otålig att kunna bida.

§. 5.

Sedan han, som sagdt år, tyckte sig hafva bevekt follket, och ledt theras sinnen till gunst och medömkan; infant han sig, efter tu år, thet är vid pas år 970, på UPSALA Tinget, i föllje med ofvanbemälte sin Mor-Broder och Foster-Fader, ULF Jarl THRANDERSSON af SULA. Thär var menigheten efter vanligheten samlad på Disartinget, och ägde rätt att sluta öfver the angelägnaste ärender. STYRBJÖRN föredrog sin sak, och påstod rätt med pock och förmätenhet. Men Konung ERIK ägde ett bättre grundadt Regemente, än att thet kunde lida intrång af en ung och öfverdådig Prins, som än intet sett sig om i världen, och ingen ting mer veste än pocka och högmodas. Om än något var at tadla på hans regering; hade han likväl så stora egenskaper och dygder, att the öfvervogo hans fel. Store gärningar hade, utom namnet Segersäll, värfvat honom ett allmänneligen bekant anseende. Igenom sin milldhet och nådiga uppförande ^[17] besatt han sina undersåtares kärlek och förtroende. Thärföre hade han allt thet, som en stor Konung kan vinna, nämligen vördnad och kärlek. Häremot var STYRBJÖRN för sitt högmod hatad, och för sin oförsökte ungdom i intet anseende. Utslaget blef ock thärefter. Menigheten upptog illa hans ansökan, men värre hans pock och envishet. Tå Prinsen ej ville vika, men förmätet och hetsigt påstod sin talan, utbrast allt i vålldsamheter. En sådan menighet var ej van att låta säga sig emot, när then hade rätt ^[18]. Then lärde Konungar att skällfva för sig ^[19]; minst ville then taga lagar af en fräck yngling. Thet var thärföre ej underligt, att hon nu jagades i harnesk. Man vräkte både STYRBJÖRN och thes Mor-Broder, med stort buller, ifrån tinget, och förföllgde bägge med stenar. Then uppretade menigheten lät ej härvid bero; utan till att göra honom än ytterligare förtret, och att betaga honom allt vidare hopp om tillgång till thronen, utnämdes strax, Konung ERIK till hjällp, en annan Medregent. Tör hända, att thenne var Son af then sist afledne Under-Konungen EMUND RINGSSON, som af sitt fördrag med Danska Prinsen, sedermera Konungen, SVEN Tjugeskägg, om landa-skillnad emellan SVERIGE och DANNEMARK, i vår Historia fått namnet hin Slemme. Eller vare hvars Son han vara vill, borde dock Konung ERIK vara mer belåten med honom, än med STYRBJÖRN, hällst hvad STYRBJÖRN skulle tillskrifvit sin rätt och börd, hade thenne ej att söka, än i ERIKS nåd och follkets välvillja.

§. 6.

Men STYRBJÖRN lät ej modet falla, allraminst sin afsigt fara. När ej pock eller hot ville hjällpa, och han till sitt ändemåls utförande genom vålld ingen magt tå hade att tillgå, varande bedragen i sin uträkning på follkets ynnest; gjorde han sitt naturliga öfvermod tvång, gick till sin Far-Broder, ställte sig ödmjuk, gaf goda ord, och bad honom, att, efter han ej vidare kunde blifva thes Medregent, måtte honom åtminstone lämnas en flotta, att han thärmed, såsom en Konungs Son anstode, kunde, efter gamla nordiska sättet, få försöka sin lycka i krig, i sjöröfveri och på främmande kuster. Konungen kunde ej annat, än upptaga väl ett sådant förslag. Thet är naturligt, att han gärna ville blifva en så bullersam och orolig slägtinge qvitt, af hvars ärelystnad och oförvägenhet allt var att befara. Han gaf honom förthenskull sextio väl utrustade skepp. Thärmed skulle han en tid fara utom lands, dels att, efter sin egen villja och föregifvande, i krig och vapenskifte göra sig mer ansenlig, dels att follkets bitterhet imedlertid måtte hafva råderum att sakta sig. Utom thetta, viste ock Konungen honom en god lägenhet, som han borde nyttja, thär han ville inlägga heder och komma till magt. Emellan Svenska och Hollmgårdiska håfven hade från långliga tider tillbaka varit ett nära förtroende. Sådant hade väl sin första grund och upprinnelse i en gemensam härkomst; men sedermera blef underhållet genom ett vänligt umgänge, som alldrig fick dvalna af efterlåtenhet, mindre slockna af kallsinnighet och fiändskap. I stöd thäraf gjorde thet ena follket sig heder af att tjena thet andra såsom sina Landsmän, och ällska them såsom sina Bröder och välgorare ^[20]. Gôterne hade vid sina uttåg och första Landstigning på ULMRUGIEN ^[21] besatt thenna tracten med follk, som, i hänseende till sådant upphof, ansågo the Svenske, them the kallade VAREGER ^[22] för Landsmän, och af språk, seder och lefnads sätt beviste, att the voro med them ett follk. Utom thetta, skall then tå i HOLLMGÅRD regerande Kongeliga slägten varit rätt nedstigande å Svärds-sidan af thet Kongeliga Svenska YNGLINGA-huset i UPSALA. Sådant hade ej allenast märkeligen styrkt gamla förtroendet, utan ock värfvat the Svenska ett besynnerligen högt anseende thär ute. Enkannerligen var Sverige ofta en trygg fristad för the Hollmgårdiska Prinsar, som härifrån fordrade hjällp, tå egen styrka emot en öfverlägsen Fiände ej ville förslå. Just vid thetta STYRBJÖRNS oroliga företagande, hade man thäraf ett lefvande bevis i then Hollmgårdiska Prins VALDEMAR, som, flygtig ifrån land och rike, vistades i UPSALA och väntade ERIKS hjällp. ERIK underlät ej att ställa STYRBJÖRN en så skön lägenhet under ögonen, för att syselsätta hans farliga ärelystnad utan eget äfventyr. Han viste honom, huru VALDEMAR, Hollmgårdiska Konungens SVITURSLAVS Son, befunne sig vid håfvet: huru han klagade öfver sin blodtorstiga Broders, KIOVSKA Härtigens JAROPOLKS, grymhet, som långt ifrån nögd med then del, hvilken hans Fader igenom testamente honom tillaggt, icke allenast hade besuddlat sina händer i sin Broders OLEGS blod, och slagit under sig thes lott, utan ock tragtat efter att äfven så ombringa VALDEMAR: Huru thenne senare, i sådant nödtvång, tagit sin tillflygt till ERIK Segersäll, och nu anhöll om thes beskydd emot en onaturlig Broder, och om hjällp til återvinnande af sina rättigheter. Thet vore ett fällt för STYRBJÖRNS mod och styrka: en lägenhet, att visa ädelmod emot en nödställd, och göra sig stor tillika.

§. 7.

Thessa skälen funno rum hos STYRBJÖRN, eller åtminstone ställte han sig så, som the honom behagade. Han gillade och beslöt att föllja them; men i helt andra afsigter. Thet synes, som ERIKS förställdta väsende ej varit honom dolldt, annars hade han, utan tvifvel, bättre hushållat med thes vänskap, än obetänkt förslöst honom på en gång. Thet är allt hvad man kan gissa af utgången.

§. 8.

Konung ERIK betedde sig vid allt thetta, som en slug Regent. Han smickrade Prinsen, såsom en nära slägtinge och rättmätig arfvinge til Thronen; han ställde sig, som vore han mån om thes välfärd, och ville befordra thes önskan; han låts som han värkeligen ärnade göra honom till sin Medregent, men sökte likväl thärvid ej annat än vinna råderum och förhala tiden, säker nog, att then, som vunne tiden, vunne allt, och att STYRBJÖRNS naturliga otålighet ej vore mägtig att vänta, men skulle störta honom i hallsbrytande rådslag. Ifrån UPSALA Tinget tyckes Konungen med flit afhållit sig, för att ej genom sin närvaro råka i omständighet och nödtvång, att antingen befordra Prinsens ansökning, eller offenteligen förklara sig emot honom. Thet förra vore honom likså okärt, som thet senare oanständigt. Å ena sidan tordes han ej skrymta för en magtägande myckenhet, i frucktan, att orden torde tagas i tro, och tungan blifva ansedd för tollk af hjärtat. Å then andra ville han ej hafva then skammen, att offenteligen bestrida Prinsen, hvad födsel och Landets Lag gjorde honom berättigad till. Konungen ville väl, att yxen skulle gå, men utan att sjelf föra henne. Efter Tingets slut, och tå Prinsen personligen inställte sig hos honom, samt anhöll om orlof att resa utur Landet; fortsatte Konungen, efter allt utseende, sin förställning med konst och artighet. Han läts, som han ömmade sig öfver hans omständigheter; men ställte sig tillika, som han ej vetste något medel att blidka en retad menighet och kunna hjällpa Prinsen i thes åtrå: att thet vore icke utan mycken rörelse, som han släppte honom ifrån sig; men att han likväl läte thet ske såsom thet endaste medel till Prinsens räddning: dock ej skulle tillåta, om icke i hänseende, att Prinsen thärigenom måtte få lägenhet att inlägga beröm, göra sig stor, och således med heder en gång kunna återkomma: att till vinnande af sådant vore en utvald lägenhet i Hollmgård, med mera.

§. 9.

Dock vi komme till Historien igen. STYRBJÖRN skilldes nödigt ifrån SVERIGE. Om icke Svenska Kronans glants fördunklade i hans ögon allt annat; var thet dock skam för honom, att icke hafva något för sitt tillbud. Än ville han försöka ett tag, om ej till att vinna en krona, dock att hämnas på sina fiänder. Thesförinnan kunde han ej komma sig till att företaga tåget emot RYSSLAND. Sådant blef utseddt emot then Prinsen, som, honom till förtret och trotts, var gjord till thes Far-Broders Med-Regent. Thenne, som ej frucktade något ondt, mindre var beredd till motstånd, öfverföll han oförmodeligen, och drap utan möda. Han fick väl sålunda svallka sin torrst i hans blod; men ock thet var all then båtnad, som han thäraf hade. Ty för öfrigt blef hans sak thärigenom slemmare, än hon var föråt. The Svenske voro ej vane, att lämna sina Konungars mördare ostraffade, alldraminst att sätta them på theras thron. Huru thet var, måtte thenne orolige Prinsen skynda sig ur landet, sedan han ej mindre stört vänskapen med sin Far-Broder till fullo, än retat menighetens gamla agg med en ny missgärning.

§. 10.

Han tog förthenskull med sin flotta först vägen till Hollmgårdiska Riket, thär allt var i oro och villevalla. Oagtad then försigtighet, som SVITURSLAV korrt för sin dödeliga afgång hade brukat, till afböjande af all oenighet sina tre Söner emellan; hade likväl ellden kommit i full låga. Innan han gjorde sitt tåg genom BULGARIEN åt CONSTANTINOPEL, vanligt tidsfördrif för the Hollmgårdiska Prinsar, hade han delt sitt stora Rike them emellan. Igenom sådant testamente hade then älldste, JAROPOLK, fått KIOW med tillydande län och landskap; OLEG, som var then andre, blifvit gjord till the DREVENSERS Höfding, som bodde kring CORESCH, och WALDEMAR, som var then tredje, fast en oäckta Prins, bekommit stora NOUGÅRDEN, thet fordna och enkannerliga HOLLMGÅRD. Men Fadrens testamente förekom ej alla Bröderna lika billigt, så att thet, som var ämnadt att qväfva, ej tjente än att theste mer uppblåsa ellden. JAROPOLK trodde sig förfördelad, eller åtminstone ville han, för att få allt sammans, att thet så skulle synas. Men att nu ej omröra oenigheten med thes Broder OLEG, eller huru han lät taga honom af daga, och sedermera underlade sig thes andel; kommer här allenast WALDEMAR under skärskådan. Thenne hade then aflidne SVITURSLAV utom äcktenskapet aflat med ett förnämt Fruntimmer ur NOUGÅRDEN, benämdt MALISCHA. Som han ällskade henne, var ock Sonen honom kär. Erkannerligen ville han ej låta honom blitva lottlös i Riksdelningen. MALISCHA skall ock mästerligen spelt sin Person. Slägt och förbunden med the mägtigaste i NOUGÅRDEN, var henne ej svårt, att, under sken af mer frihet, göra them lystna efter egen särskilld Regent, och komma WALDEMAR i theras val. The begärte honom ordenteligen af SVITURSLAV, som gärna gjorde them thärutinnan till villjes. Men när JAROPOLK, efter Fadrens dôd, ej skonade sin äckta sambroder; kunde icke heller WALDEMAR lofva sig blidare öde. JAROPOLK lät ock värkeligen förljuda sig, att han ej tänkte tåla WALDEMAR i besittning af NOUGÅRDEN, som vore ovärdig till delaktighet med sig i Regeringen. Han måste af föragt heta Frilleboren. WALDEMAR, som ej hade förmåga till motstånd, trodde icke Landsfriden, utan vek i tid undan, och flygtade till SVERIGE. Thärifrån fick han STYRBJÖRN med sig; men alldrig gjorde ERIK Segersäll något tåg till HOLLMGÅRD, ehuru en och annan af våra nya Historici så, utan grund, sagt. STYRBJÖRN fiskade i grumligt vatten. Han hallp väl WALDEMAR, tvang JAROPOLK att kufva, then the Svenske omsider alldeles gjorde ända på, och upphögde WALDEMAR till en envälldig Monarch öfver hela Hollmgårdiska Riket; men han gjorde thet ej för intet, utan borrtsnappade, under thet samma, åt sig sjelf stora länder kring Östersjön på then kanten. Han hade en rättighet till them efter ERIK EMUNDSSON, sin Farfars Far, så att inkräcktandet kunde förthenskull icke synas alldeles oskäligt. Efter STYRBJÖRNS död kommo berörde länder i ERIK Segersälls hand, och bibehöllos under SVERIGES Krona, tills the ändteligen, genom OLOF Skötkonungs efterlåtenhet, åter förlorades. Vidare förloppet af thetta STYRBJÖRNS Hollmgårdiska krigståg är oss obekant. SVERIGE kom honom åter i hågen. Hämdgerigheten dref honom till förtviflade rådslag, och han skyndade sig i yra ifrån ett halfgjordt arbete, för att kasta sig i nya äfventyr; tyckande sig nu vara stor nog, för att kunna blänka hemma. Till then ändan fant han för godt, att lämna sina inkräcktade orter thär i Öster till vidare, och vännde sina vapen emot sitt Fädernesland.

§. 11.

Men härtill trodde han ej sin egen magt ensam tilräckelig. Han sökte hjällp och fant thärtill lägenhet. Hans Syster GYRITH var missnögd med håfvet: Hon lofvade sig ett blidare öde under sin Brors regering, och thärföre tyckes gärna sett, att han i utförandet af sina anslag måtte haft bättre lycka. Thet synes, som hon tagit sin tilflygt till honom. Så mycket är åtminstone visst, att han förde henne med sig till DANNEMARK, thit han reste i ändemål, att uppreta thes Konung HARALD Blåtand emot sin Farbroder i SVERIGE. Thenne Konungen var väl redan nog till ållders kommen: han hade ock thes utan en än lefvande Gemål, benämd GUNILD, samt af en fattig och ringa Frilla, vid namn Sömn-ÅSA, sin Son och efterträdare SUEN Tjugeskägg, som långt för thetta var fullvuxen; men sådant allt oagtadt, var dock GYRITH i omständighet att betaga hans hjärta. Then hedniska vantron, som han, oansedt ett för många år sedan påtvunget dop, i sitt sinne bekände, gjorde heller intet hinder i hans kärlek. The gamle hedniske SCANDIER hade hustrur till så stort antal, som hvar förmådde och önskade. STYRBJÖRN uppoffrade thenna unga Prinsessan, för att vinna sina blodiga och äregeriga mått, och bant henne vid en Gemål, som hade redan sina sextio eller sjutio år. HARALD thäremot skulle hjällpa honom emot ERIK Segersäll i SVERIGE. I sådant afseende öfversatte ock HARALD värkeligen med sin magt till HALLAND, och tänkte att tåga landvägen rätt fram emot ERIK Segersäll. Men thet gjordes ett oförmodeligt strek i thessa Prinsars uträkningar, så att STYRBJÖRN föll i hast ifrån ett stort hopp. Then andre OTTO ^[23], Romersk Käjsare, hade hvarjehanda ordsaker til krig emot HARALD. Thet med hans Fader OTTO then store slutna förbundet, om Christendommens antagande och hållande, var af HARALD med ringa allfvarlighet efterlefvadt, och tolerancen af tvänne så stridiga religioner, som then Christna läran och hedniska vantron äro, gjorde en blandning, ett kätteri i DANNEMARK, som var nästan vederstyggeligare, än sjelfve hedendomen. Thäraf har man ovedersägeligen stora prof och bevis; men thet är ej rum att här utföra them. Thet räknades för ett Gudeligt värk thenna tiden, att tvinga folk till tro och Christendom, och i sådant ändemål var man all tid i rättighet, att med elld och svärd hemsöka sin hedniska, eller så kallade kätterska, granne. Väl i sanning en grof och barbarisk moral, men nödig i ett Systeme, thär Själen är Prélaternas inkomst, och drägelig å en tid, thär förnuft och Gudalära höllos fångne i töcken och mörker. Utom thenna andeliga ordsaken, hade OTTO åtskilliga andra, som antingen krafde hans hämd eller uppmärksamhet. HARALD hade gjort sådana förbättringar på DANAVIRKE, en lång mur, som hans Moder THYRA Danamarkerbot uppbygt ^[24], med en djup graf tvärt genom landet i JUTLAND, emellan SCHLESVICH och Floden EYDORA ^[25], att the kommo OTTO misstänkte före. Härtill kom, att när OTTO om allt sådant lät, genom sina fullmyndiga Sändebud, i godo påminna HARALD; lade Konungen vålldsamma händer på them, och, emot allt follks rätt, i SCHLESVICH lät dräpa ^[26]. När OTTO härpå genom vålld sökte skaffa sig rätt, var väl HARALD nog lyckelig att drifva honom tillbaka, men thärutinnan allt för oförsigtig, att han thärmed tänkte allt vara väl beställdt. Statsklokheten var tå för tiden oändeligen mindre stigen än nu; man veste ej hvad thet var att hålla sina sändebud vid utländska Magters Håf, för att hafva viss och snar underrättelse om theras förtagande; Man förstod sig ej på the enfalldigaste uträkningar i Stats-kunskapen; man trodde, att thet all tid vore tids nog, att möta faran, när then hotade som närmast; ja, man tog merendels emot första slaget, innan man satte sig i stånd att afbida thet andra. HARALD beviser allt sådant genom sitt eget upförande. Efter at hafva retat EUROPENS tå för tiden varande största Monarch på så grofva maner, hvaraf thet minsta kunde gifva full anledning till krig; var han dock så bekymmerlös om påföllgden thäraf, att han, utan nödtvång och nästan utan hopp af vinst, kastade sig i nya afsigter. Thet var för honom ingen ting att tänka på ett lika så vidlyftigt och äfventyrligt, som onödigt krig emot Sverige, en bullersam Prins til villjes; när han naturligen borde vänta mer ondt hemma, än hans egna krafter torde kunna hämma. Men thet gick ock honom thärefter. Han hade knappt hunnit att landstiga i HALLAND, än bud ifrån DANNEMARK gjorde ett dunderslag för hans öron, som bådade, att Käjsaren med en stor magt plöttsligen infallit i JUTLAND, thär allt i oreda och bäfvan svigtade för en så öfverlägsen fiände. Thet var thärföre ej tid vidare för HARALD, att tänka på sitt vidlöftiga Svenska tåg; hans eget rörde honom närmare. Han affärdade ej allenast i flygten sitt sändebud till HÅKAN Jarl i NORIGE, att komma sig oförtöfvad till undsättning, utan vände ock sjelf om hem igen, att göra sina nya fiänder motstånd. Ytterligare förloppet häraf hörer ej till thetta rummet ^[27]. STYRBJÖRN föll således oförmodeligen ifrån ett stort hopp. När Danska och Norrska magten vek ifrån honom, voro hans egne lämningar ej tillräckelige att störta en thron, som försvarades af en ållderdomens största hjällte, och grundades i undersåtarnes kärlek. I sådan villeråda vrok han full af ifver och raseri till JOMSBORG i POMERN, then mägtigaste Stad, som thenna tiden var vid Östersjön. Men han är nu i våra dagar så alldeles af sig kommen och förlorad, att vi en gång icke vete thes egenteliga ställe, sedan vi ej vidare få tro, att han varit the gamlas VINETA eller JULIN, som Konung WALDEMAR i DANNEMARK förstörde i tolftehundrade talet ^[28].

§. 12.

Thenne Staden var ett berycktadt Röfvare-näste. Thes innevånare utan mått mägtige, rike och orolige. The kallades JOMSVIKINGAR, och thet göres mycket väsende af them i våra gamla Handlingar. Theras Historie är en af vår ållderdoms bästa lämningar och kallas Jomsvikinga-Saga, fast hon icke synnerligen rörer om SVERIGE. The skulle väl låtas ärkänna the Vendiska Konungars Öfverherrskap, men thet var ej mer; I värket voro the hällst sjelfve Herrar. The hade gärna någon Jarl eller annan Höfdinge till sin högsta föreståndare. Thenna Staden beslöt STYRBJÖRN att antasta. Vendiske Konungen BURISLAV hade förklarat sig för OTTO, och fört sina vapen emot HARALD, som var STYRBJÖRNS bundsförvant ^[29]. Thymedelst hade han bidragit till Svenska tågets ofrucktsamma aflopp. Sådant trodde sig STYRBJÖRN i rättighet att hämnas på JOMSBORG, som ärkände BURISLAVS skyddsskap. Han rammade thärtill lägenhet, tå thes tå varande Herre och Lagstiftare PALNE PALNESSON TOCKI hade rest till thet, efter sin Svärfader Gref STAPHAN i ÄNGELAND, sig tillfallna Grefskapet ^[30]. STYRBJÖRN öfverrumplade Staden, och lät kalla sig Herre af JOMSBORG. Thetta skedde vid åren 976, 977. STYRBJÖRN skickade sig ganska väl uti sitt nya stånd. Hela Östersjön blef i stor hast uppfylld med hans Röfvareskepp. Han trottsade alla sina grannar, landsteg och plundrade nu på thet ena, nu på ett annat ställe. Man hörde ej af annat än förlust, stora sjöskador, bedröfveliga händelser af mord, rof och brand ^[31], men thetta varade icke rätt länge. Ty sedan han ett och annat år idkat handtvärket, förde hans oroliga äregerighet, som ej ville vinna än för att åter öfvergifva, honom uti nya försök. Han var ej nögd att vara Herre af JOMSBORG, sedan han en gång beslutit att äga hela SVITHIOD. Thet var förstort afslag ifrån Konung i SVERIGE till Sjöröfvare i JOMSBORG. Men thet kastades honom tusen svårigheter i vägen, och han öfversteg ej ett hinder, än för att falla uti ett annat, ofta så mycket svårare, som thet var oförmodeligare. STYRBJÖRN hade gjort all uträkning på Danska Konungen HARALD Blåtand, och thes löfte om undsättning: OTTOS oförmodeliga infall hade allenast varit thet, som hittils gjort ett lagligt uppskof i värkställigheten thäraf: nu, sedan friden var återställd, och HARALD uti omständighet, att kunna utföra, hvad han lofvat; ville STYRBJÖRN äfven, att sådant borde ske utan krus, och saken ej vidare förhalas genom invändningar och konstig utdrägt. Men han förfor annat. HARALD hade väl fått frid med Käjsar OTTO, men viste ej vidare någon lust för ett nytt tåg till SVERIGE. Tvärtom hade han för thetta blandat sig i andra vidlyftigheter med NORIGE, sedan han en gång, hvad thetta riket beträffar, genom HÅKAN Jarls egennyttiga och ensidiga uppförande var ledd uti afsigter, som om the ej mer syftade till thes nytta, åtminstone mindre öfverstego thes förmåga. Thet var att gjuta olja uti ellden, och reta med flit en hämdgerighet, som nästan alldrig kunde vara stilla. Sedan han thärföre hade gjort anstallt om krigsfollks värfvande i sina inkräcktade orter vid HOLLMGÅRD, som borde föras till JOMSBORG, att thär afbida hans återkomst; drefs han i yra och bitterhet till DANNEMARK. Thär anföll han HARALD Blåtand, i uppsåt att låta honom känna en svår värkan af sin hämdgerighet. HARALD blef snart öfvervunnen, och måste underkasta sig thenna öfvermodiga Segerherren, samt lofva honom hundrade krigsskepp, som han hade nödiga vid sitt förestående Svenska tåg.

§. 13.

Innan han åter borrtreste, fick han se HARALDS Dotter THYRA, hvilken HARALD aflat af sin Gemål GUNILD, som han hade både förr och tillika med STYRBJÖRNS Syster GYRITH. THYRA var en berömd Prinsessa, men thet var ej i hennes öde att räkna glada dagar. Vid STYRBJÖRNS ankomst till DANNEMARK, var hon väl än ganska ung, dock nog olyckelig, att behaga en så fräck Prins. Och fast HARALD, hennes Fader, gärna skulle gifvit henne uti hans händer till Gemål, åtminstone i närvarande svåra omständigheter, synes dock STYRBJÖRN hafva vist ringa lust thärtill. Nog grym att göra ett offer af hennes menlösa år och oskylldiga skönhet åt sina orena afsigter, nögde han sig med att tillbringa hos henne en enda natt, hvarefter hon föragteligen öfvergafs, och, tå han borrtreste, i DANNEMARK lämnades. Dock nöt hon sedan then hedern, att kallas STYRBJÖRNS Gemål, eller åtminstone thärföre att af somliga anses. Thet var fölljakteligen en lycka för henne, att hon thärefter, fast mot sin villja, kunde blifva förmäld med ofvannämde Vendiske Konung BURISLAV, ehuru han var både hednisk och utgammal. I förtviflan ville hon tå svällta sig till döds; men hennes Fosterfader ÖTZER ÅKESSON hallp henne lyckeligen, genom flygten, om en natt thärifrån. Thärefter fick hon Norrska Konungen OLOF TRYGGVASSON till Gemål. Honom födde hon vid år 998. en Son, benämd HARALD; men hon förlorade ej allenast honom, innan han var årsgammal, genom döden, utan ock ett år thärefter bemälte sin egen Gemål.

§. 14.

När STYRBJÖRN kom åter ifrån sitt Danska tåg till JOMSBORG, var then i Öster-landen värfvade magten redan thär och honom till mötes. The emottogo honom med stor frögd, och betygade med hvad otålighet the thittills hade väntat på hans återkomst. Thesutan låg en ovanligen stor flotta, bestående af tusen segel, i hamnen och thärutan före; allt anstallter till thet förestående Svenska tåget. Ehuru han ej må tviflat, att med thenna magten kunna störta sin Farbror, och intaga sina Förfäders thron, thet yttersta målet af alla hans begärelser; väntade han likväl äntå något på the af Danska Konungen HARALD utfästade hundra skeppen. Men HARALD kom intet. Thet förtröt vår högmodige hjällte, som var snar i harnesk när thet kom an på att hämnas, Han bröt upp med sin faseliga här och flotta ifrån JOMSBORG, och tog vägen åt DANNEMARK, thär allt skallf för hans ankomst. Likså bekymmerlös om hvad han lofvat, som efterlåten vid sin trygghet, tå han dock naturligen bort vetst, med hvem han hade att göra, var HARALD nu ej i omständighet att visa motstånd. Segerherrens villja fick skipa om hans öde. Hans dom blef att, för hundra, ställa STYRBJÖRN tuhundra hjällp-skepp ofördröjeligen tillhanda, under then anförare, som STYRBJÖRN sjelf förbehöll sig att nämna: En dom, mot hvilken ej vad gafs, som ehuru svår och nedrig, dock utan krus strax måtte ställas i värket. Men thet var ej härmed gjordt. När HARALD ställt skeppen behörigen utrustade, och begärte veta anföraren, som han förbehållit sig att nämna; måtte han af STYRBJÖRN höra thet oförmodeliga svaret, att thet vore HARALD sjelf, som, såsom Ammiral för berörde tuhundra skepp, skulle föllja sig på tåget till SVERIGE. Thet kunde intet något argare upptänkas af STYRBJÖRN. Här hallp likväl ingen invändning. HARALD måtte göra honom föllje, som så förtröt the Danska, att the gjorde nidvisor (Pasquills) om honom. Thäruti förebrå the honom hans oförsigtiga uppförande, som ej ville utgöra the första gången utfäste ett hundra krigsskeppen, än för att andra gången låta tvinga sig till ett dubbelt större antal, och thärtill med, såsom en annan träl, göra STYRBJÖRN föllje, och gifva från sig land och follk ibland en Röfvare-hop, med mera. Men STYRBJÖRN lät them roa sig, HARALD blef icke thes mindre hans man, och måste vörda thes befallningar, icke annorlunda än en thes undersåte eller Jarl ^[32].

§. 15.

Med en så ansenlig flotta gick STYRBJÖRN på SVERIGE löst, som skulle blifva lönen för hans Segervinningar. Hans förestående ankomst och förskräckeliga krigsrustning hade i medlertid thär satt all ting uti bäfvan, och ovisse utgången af thet tillstundande blodbadet gjorde en fasa, som ej kunde annat än röra the mäst modiga hjärtan. Man angreps utaf en Prins, som, utom sitt mod, sin styrka och stora krigs ärfarenhet, samt namn af många vundna segrar, var omgifven med en magt, som, om then å ena sidan var faselig genom sin myckenhet och ej rymdes på mindre än tolfhundra skepp, visserligen å then andra ej var thet mindre genom ett förtvifladt beslut, som ropade dö eller vinna. Man väntade en Prins, som ej kom i ändemål, än för att återtaga en rättighet, som, ehuru gifven genom födslen, och lofvad af Konungens egen mun, likväl allt thittills varit honom betagen: En Prins, som i anseende thärtill, antingen trodde sig förfördelad, eller dragen vid näsan med smickeracktigt hopp, och nu kom, för att låta känna en svår värkan af en länge retad otålighet: En Prins, som var Svensk, en Ingling af Kongeliga huset, och närmaste Arfvinge till Kronan: och ändteligen en Prins, som ehuru egensinnig och högmodig, dock blänkte i dygder, hvilka thenna tiden gullo, och gjorde, att honom ej kunde fattas medhållare och tillopp. Utom allt thetta, var mycket emot ERIK Segersälls Regering att invända, hvars store egenskaper ej föllo så i ögonen, att icke hans fel tillika märktes. Konungen var ock värkeligen sjelf tvähågse, om hvad han borde göra. Han lät kalla tillhopa sina rådgifvare och förtrognaste, samt begärte theras råd i närvarande sak. Af them tog sig ingen Konungens angelägenhet nogare an, än Thiunda Lagmannen THORGNY, som, öm om sin Konungs välfärd, jämförde thet ena emot thet andra, och ställte sådant Konungen, med thes hjällpmedel, beskedeligen under ögonen.

§. 16.

Jag finner, att hans tal till Konungen varit ungefär af fölljande innehåll: Han rådde honom, att lindra the hittills vanliga svåra utlagor och ledungar, som, ehuru mer än tillräckelige för Konungens behof, thes Håf och Krigsmagt, likväl hvarken kunde mätta thes gunstlingars ^[33] gerighet, eller uthärdas i längden af the skattdragande. Thärnäst rådde han, att ändra Lagarna och göra them mer tjenliga, till bibehållande af then allmänna och inbördes tryggheten, samt mer beqväma för the rättsökande; thet skulle vara thet vissaste medel att göra sig follket bevåget, och afhålla thet ifrån öfverlöpande till STYRBJÖRN, som dageligen väntades. Sedan skulle Konungen ställa krigsmagten och thes öfningar på en bättre fot, för att om ej genom myckenhet, dock genom goda anstallter och väl öfvade Solldater vara then förväntade fiänden vuxen. Efter allt sådant borde man betragta STYRBJÖRN, thes magt och öfriga omständigheter. Han vore försedd med en flotta, som Norden, i hänseende till thes storlek, ej hittills hade sett, och i thet stånd, att åtminstone borde ej Konungens skepp tänka att bjuda thy spettsen, eller att emot henne kunna beskydda UPSALA. I anseende thärtill hade man att se till, huru honom vägen sjöledes till UPSALA bäst kunde stängas, och han thymedelst tvingas att sätta sina Solldater i land. Thärigenom skulle gifvas tillfälle för Konungen att slås till lands, och fölljakteligen kunna bruka sin hela styrka och then myckenhet, som vore beredd, att sätta upp lif och blod med sin Konung. Thetta trodde THORGNY säkrast vinnas genom nedsänkta Bro-kar och thylika värk, öfvertygad, att likasom å ena sidan STYRBJÖRNS naturliga otålighet ej skulle tillåta honom, att tänka på theras upptagande och then thärutaf flytande fördelen, att få slås till sjös; skulle tvärtom hans mod, å then andra, hålla allt för oanständigt, som, ehuru försigtigt, dock tillika utviste någon farhåga. Thet vore STYRBJÖRNS förnämsta att föragta sina fiänder, och trottsa them thär the voro starkast ^[34].

§. 17.

Så kloka råd underläto ej att visa sin goda värkan. Hvad THORGNY uträknat, skedde. STYRBJÖRN var icke förr obehindrad kommen upp i Svenska skären, och, kanske ett stycke upp i Mälaren, än han fick spörja, att, genom Tiunda Lagmannens THORGNYS anstallt, sjöleden till UPSALA var stängd och gjord obrukbar, efter Konungens flotta ej vore i stånd att försvara orten och bjuda sig spettsen. Sådant lät han så litet bry sig, att han, för att värkeligen trottsa sina fiänders uträkningar, ej allenast beslöt att tåga landvägen till UPSALA, utan ock, för att göra them än mer bestörrta, lät sätta elden på hela sin flotta. Thärigenom ville han å ena sidan visa, thet han ej frucktade att slås till lands, och å then andra, att thes follk nu borde dö eller vinna, sedan them allt hopp om undanflygt vore betaget; Stor svaghet hos en Prins, som tarfvar läna mod af förtviflan. Men STYRBJÖRN var alldrig så försigtig i sina rådslag, som modig och oförvägen i theras utförande. Thet gick honom här, som merendels gå plägar alla them, hvilka göra först och tänka sen. Medan STYRBJÖRNS Solldater voro sysselsatte med sina skepps uppbrännande, lagade HARALD, att ordningen skulle komma sist till hans, eller skedde thet elljest så af en händelse. Visst är, att när STYRBJÖRNS skepp antingen stodo i ljus låga eller voro lagde i aska, tog HARALD sig thäraf lägenhet, att svika honom, och lägga ut i Mälaren med sina. Man kan snarare föreställa sig, än beskrifva, med hvad harm STYRBJÖRN åskådat sådant på stranden, thär han stod, utan att likväl kunna göra något thärtill. Må vara, att han tänkt att hämnas, att han svurit HARALDS undergång i sitt sinne, att han afmålat hämden i sina tankar med svartaste färgor, att han önskat väder och vind vidriga, och haft flera sådana betragtelser, som harmen föder efter försummade fördelar och förhastade rådslag. Men vi kunne ej mer, än gissa härtill. Sådant allt brydde dock ej HARALD, mindre hindrade hans resa. Han skyndade till DANNEMARK, och tackade sin Gud, att han så oförmodeligen och lätt slapp ifrån sin stränga Öfverherre.

§. 18.

För sin del måste STYRBJÖRN thenna gången uppskjuta hämnden till ett lägligare tillfälle, och ej låta göra hallt i ett beslut, som ej mer stod att återkallas. Han tågade thärföre strax ända rätt fram till UPSALA genom then så kallade Svartskogen (Myrkved). I honom högg han träden neder, och gjorde sig en väg thär mitt igenom. Och tå landsfollket skåckade sig, samt ville hindra honom genomgången, hotade han, att låta afbränna hela skogen, i fall man bude till, att äfven thär hindra eller stänga honom vägen. Konung ERIK, som trodde en skada drägeligare än tvänne, och grant såg hvad STYRBJÖRN kunde göra, för att få skogen i behåll, lämnade honom oantastad fri genomgång. När han kom till UPSALA, intog han med sin magt FYRISVALLD, som är öppna fälldtet eller en stor hed vid gamla UPSALA. Thär ställte han upp sin krigsmagt i slagtordning, som väl var stor, men thärföre icke så alldeles farlig, enkannerligen emot en så stor Konung, som ERIK Segersäll. Ty, utom thet, att hon bestod af åtskilliga follkslag, voro månge af hans Solldater oöfvade och i slag till lands mindre försökte. En del lära ock mer af tvång, än god villja, gjort thetta tåget. Ehuru thet var, voro the ej att likna emot ERIKS krigsbussar, som härdade i krig ej voro vane vid annat än vinna.

§. 19.

Ändteligen kom dagen, tå ERIK utförde sin magt emot sin Brorsons uppställdte krigshär, och slaget gick för sig. Ehuru vi ej vete många thes besynnerliga omständigheter, kunne vi dock sluta om thes häftighet, när vi besinne, att then ene fäcktade för att dö eller vinna, och sjelf betagit sig all lägenhet till undanflygt, och then andre för lif och krona. Thäraf borde thet ena blifva Seger-Herrens lön, thet andra ett visst offer af en olyckelig utgång. Med ett ord, här speltes om en thron, som genom många tusen människjors blod antingen skulle vinnas eller försvaras. Ibland STYRBJÖRNS största och förnämsta krigs-anförare, som bivistade thetta slag, voro namnkunnigast hans Mor-Broder ULF Jarl, thärnäst HEMMINGER Jarl, som skall varit en vida berömd man, fast hans minne blifvit förloradt ur våra gamla handlingar, och Isländaren BJÖRN Breidviking, som omtalas i Eyrbygga Sagan, och äfven med lifvet lyckeligen undslapp thetta blodbadet. Tvärtom har ERIK haft god hjällp af sin Gemåls Frände, then nyss nämde Upplands-Lagmannen THORGNY, som än var någorlunda i sina friska år, och å sin tid hölls för then visaste man i SVERIGE. Åtminstone hade ERIK att tacka honom för påfundet af ett slags krigsredskap eller vagnar, som voro besatte med udd eller äggjärn, och må liknat them, som DARIUS Codomannus brukte emot ALEXANDER vid ARBELA ^[35]. Thesse drogos af hästar, men kördes af trälar eller sådana, som förvärkat lifvet, uti STYRBJÖRNS slagtordning, och hvaraf han then dagen förlorade en stor del af sitt manskap. Men segren blef äntå oviss. Mörker och trötthet skillde omsider the stridande, som ej hvilade om natten, än för att dagen efter med förnyade krafter begynna nytt blodbad. Så stor är the dödeligas fåfänga, att ock tusentals människjor uppoffras på slagtebänken, för att befordra en enda Person, ofta ej till annat än ett blänkande elände, ett gnagande samvete, thet enda, som tör kunna billda i dödeligheten afgrundens osällhet.

§. 20.

Dagen efter gick striden för sig med lika häftighet och lika utgång; ty trötthet och mörrker skillde them åter. Ett så faseligt blodbad, så stora hopar af döda kroppar, the halfdödas rop och jämmer, allt sådant kunde ej annat än förskräcka them å båda sidor. Hvar anropade hos sig sina Gudar och gjorde offer. STYRBJÖRN, efter sin Mor-Broders och Fosterfaders ULF Jarls råd, offrade åt THOR, men ERIK i UPSALA-Tempel åt ODEN; honom lofvade han sig sjelf till offer efter tio års förlopp, i fall han gåfve honom thenna gången seger; faselig vidskeppelse, men som hölls för thet kraftigaste medel att förbinda sig Gudarna, och ej bruktes, utan i the farligaste omständigheter, och tå intet annat troddes hjällpa. Innan man begynte slaget tredje dagen, hade hvar å sin sida mycket att göra med tecken, syner och spådomar. Thet sades, att en man med röddt skägg syntes i STYRBJÖRNS här, och then troddes vara THOR. Han skall sjungande besvärat sig öfver STYRBJÖRN, och sagt, att han vore retad af STYRBJÖRN till vrede, och hvarföre han skall beslutit hans undergång. Tvärrtom skall hos ERIK en annan man vist sig, som skylt ansigtet med hatten, och gifvit Konungen ett rör, med råd, att han skulle kasta thet såsom ett handspjut på STYRBJÖRNS krigsmagt, och thärvid säga the orden: J hören alle ODEN till: vanligt talesätt i the hedniska besvärgningar. Thet rådet skall ock ERIK lydt i påföljande slag. Om sådant dicktades af Afguda-Prästerna, för att sätta mod i Konung ERIKS follk, hvilket jag är gärna benägen att tro, eller sådant har annan grund; lämnas thärhän. Så mycket är visst, att ERIKS Krigsmän med större förtröstan och hopp om seger gingo till slags, än STYRBJÖRN och hans follk, som anade sin förestående undergång.

§. 21.

Efter thenna och thylik öfvad vidskeppelse, gick ändteligen slaget för sig tredje dagen, som borde gifva dom om lif eller död. Thet begyntes väl med samma ifver, som the förra dagarna, men utfördes ej med lika mod och lycka. Thet kom en förtviflan och fasa på STYRBJÖRNS män, som gjorde them villrådiga och efterlåtna i striden. Them tycktes, att ett slags lätta pilar, kallade Glaflock, flugo öfver theras hufvuden, som ordsakade blindhet och synvilla. Sådant tillskref väl ERIK thet röret, som han efter ODENS råd kastade, men i sig sjelft tyckes varit en blott värkan af theras hastiga förskräckelse (Terreur panique) som intog them i striden, och sedan, utan tvifvel, gifvit anledning till dickten om röret och thes kastande. Till thenna pilhopen, som så faselig sväfvade för theras ögon, kom ännu thet, att en bredevid liggande sandbacke nedramlade, krossade och öfverhöllgde en del af STYRBJÖRNS män. En omständighet, som fogad till the förra, visst kunde fullkomna theras förskräckelse. Gudar, människjor och sjelfva Elementerna troddes sammansvurit sig till theras undergång. När STYRBJÖRN såg, att allt syntes båda fall och olycka, stötte han, i ångest och förtviflan, sitt krigsbaner fast i jorden, och bad sitt follk heller dö med ära, än taga flygten. Att vara them sjelf efterdömme, hof han sig så med raseri ibland sina fiänder. The fleste hade hjärta att föllja honom i ett så förtvifladt råd. Thet högsta, som the vidare åstundade, var att hvar sålde sitt lif thet dyraste han kunde; så att, om the ändteligen skulle gästa ODEN, the tå måtte vara välkomne. Slutet blef, att the stupade jämte STYRBJÖRN och ULF Jarl till större delen, och the voro allenast få, som gåfvo sig fångna eller togo flygten.

§. 22.

En sådan ände fick vår Prins i sin blomstrande ungdoms-vår, tå han, efter nogaste uträkning, synes varit åtta och tjugu år gammal; ty slaget tyckes stått år 984. Hans lefnad var ej annat, än ett sammanhang af oroliga öden och förtviflade beslut. En högfärdig envishet, grundad i ett öfvermod, som ej ägde gräntsor, gör hans charactér; en hufvudlast, som viser sig i alla hans gärningar, och regerade allt hans företagande, ifrån thes spädaste ungdom till hans sista lefnads slut. En oöfvervinnelig tillit på egna krafter, mod och tapperhet, egenskaper, som hos våra hedniska Förfäder mäst gullo, störrtade honom ur thet ena öfverdådet i ett annat, och the störste svårigheter tjente ej, än att theste mer reta hans lystnad. Lätte fördelar voro för honom ovärdiga ämnen, och kloka rådslag hade ej lott uti ett sinne, som, vant att föragta allt, tollkade försigtig omhugsan som en nedrig räddhåge. Stor uti en tid, tå själen och thes förmåner vansköttes, förskräckelig ibland ett follk, thär the oskäliga djurens egenskaper satte pris på människjor, var honom nog att vara stark som en Björn, modig som ett Lejon, grym som en Tiger. Utan att tåla inkast af förnuftet, länte han sina beslut af ensinnighet, utförde them i öfverdåd, och väntade theras utgång af lyckan. Grym att ällska hämnden som sin ljufligaste samvetsro, var thet honom likså omögeligt att förlåta brott hos sina fiänder, som ångra hårdhet, sedan han straffat. Uti DANNEMARK nöt han then för en otam högfärd och retad hämdgerighet så kära omständigheten, att kunna skipa sina fiänders öde efter eget kynne. Allt viste undergifvenhet, hela Riket skallf, sjelfve Konungen tog emot thes befallningar såsom lagar, enda Prinsessan var ej öfver thes nedriga afsigter. Hans uppförande här öfvertygar oss om hans rätta beskaffenhet. Jag vill nu icke nämna, att han, efter allt utseende, utslog att blifva HARALDS Måg, ehuru Prinsessan thes Dotter behagade honom, utan nögde sig att tillbringa hos henne en enda natt. Sådant synes endast haft sin grund i en grym högfärd, hvarigenom han gjorde sin begärelse tvång, och hade nog hjärta att uppoffra en kär Persons välfärd och ära, för att ej villja synas thens Måg, hvars Segerherre han var. Utan lyser enkannerligen hans beskaffenhet i thet senare uppförandet emot HARALD, ej så mycket thäri, att han lät honom fördubbla thet förr påbudna antalet af skeppen, efter sådant kan anses såsom ett lämpadt straff efter HARALDS försummelse; som fast mer thäri, att han förbehöll sig sjelf att få utnämna then, som them anföra skulle, och som sedermera blef Konung HARALD sjelf. Uti en gärning, thär han tillika ville visa sitt högmod och magt samt straffa HARALDS försummelse på ett känbart sätt, kunde ej bättre medel upptänkas. Han var elljest utaf the hjälltar, som, ehuru i värket ej annat, än thet människliga slägtets förstörare; likväl mäst falla i ögonen, och prägtigast skilldras i tideböckerna. Sådane äro äfven så farlige för människliga sällheten i allmänhet, som för sina ovänner i synnerhet. Tå the tro sig i rättighet att, för sin heder, leda tusentals människjor till slagtebänken, och ofta mer på en enda dag lägga i aska, än hundraåra svett förmått bygga; har världen, om ej ordsak, att alldeles undanbedja sig sådana vidunder, dock öfver nog att se ett å hvart hundrade tal. I anledning häraf hade STYRBJÖRN blifvit en Nordisk ALEXANDER, om han ägt så mycken klokhet, som stort mod, och låtit sin äregerighet styras af litet mer eftertanke. Men som hans äregerighet ej var annat, än en egensinnig högfärd, och hans mod ej annat, än en pur oförvägenhet, svarade ock utgången thärefter. Imedlertid är thet visst, att han utfört stora gärningar under sin korrta lifstid. Hans oväsende här hemma, innan han for ur landet, hans Ryska krig, hans påhällsning i DANNEMARK, hans första Svenska tåg, hans inkräcktning af JOMSBORG, hans regering thärstädes, hans tvänne Danska tåg, och hans sista Svenska resa med slaget på FYRISVALLD, äro alla vigtiga företagande, som, om the voro klädde i sina omständigheter och grundade på sina ordsaker, skulle gifva rikt ämne till Historia, tillfälle att känna SVERIGES och thes grannars tå varande tillstånd, ymnig skörd till nyttiga betragtelser. Men thet är skada, att vi hafve af alla hans dater föga mer än skuggen, knappt blotta antalet öfrigt. Hans gärningar ligga uti en evig glömska. Vi ägde sjelfve för thenna tiden ingen häfdetecknare, och hvad ej the Isländske Scribenter af en händelse kommit att förvara, är förloradt.

§. 23.

Thet är troligt, at ERIK Segersäll, efter vunnen seger, låtit sin tappra BrorSon på öfligt sätt begrafvas. På GNISTA ägor och NORRBY utjord i VAXALA Sockn, ej långt ifrån UPSALA, finnes en Runsten, som Cancellie-Rådet PERINGSKÖLD infört i sina Monumentis per THIUNDIAM pag. 264, och han thär förmener tillkomma thenna STYRBJÖRN. Öfverskriften är: INGIVAR uk TROFAST uk USRIK litu rita Stain at Threngja Gudan STURBJARN; som är: INGIVAR och TROFAST och HUSRIK låto rita sten åt then goda drängen eller hjällten STYRBJÖRN. Thet kan vara, att hans stofft här blifvit gömdt. Men efter en annan kunnat hafva samma namn, och i UPSALA-Domkyrka under Alltaretaflan och Chorpelarefoten på Norra sidan äfven finnes en sten med namnet STYRBJÖRN; tjener ofvanberörde Runsten till ganska litet ljus och visshet i vår Historie. Annars ligger Gnista-stenen vid en gammal fyrkantig stenlagd ättegraf, kring hvilken finnas i nägden vid pass åttatio ättehögar, och under hvillka fölljackteligen STYRBJÖRNS slagne krigsmän kunna vara begrafne.

— ♦ —

Beckerstedt del.Bergquist sc.

1. Utan tvifvel beläget i JADER, thet fordna ROGALAND, thär ERLING SKJALGSSON, Konung OLOF TRYGGVASSONS Svåger, sedan bodde; Härom kan ses OLOF TRYGGVASSONS Saga cap. 113. Hkr. T. 1. p. 352; UNDALINI descriptio Norvegiæ; TORFÆI Hist. Norv. P. 2. Lib. 9. cap. 40. pag. 439.
2. Somlige göra väl thenna GYRITH till STYRBJÖRNS Farster, Dotter af BJÖRN ERIKSSON. Men efter thet finnes, att STYRBJÖRN sjelf förmält henne med Konungen i Dannemark HARALD BLÅTAND, som frambättre kommer att omröras, och i fall hon vore hans Farster, tå måtte varit åtminstone öfver sextio år gammal, som ej lämpar sig till then skönhet och behagelighet, hon tå hade, hos SAXO thesutan, samt efter honom hos CRANTZIUS Lib. V. Svec. (cfr. Scond. ill. Tom. XII. p. 23.) finnes tydeligen, att hon varit STYRBJÖRNS Syster, som bättre med Historiens omständigheter inträffar; har jag heller velat följa then mer rimmeliga meningen, än andras gissningar och nyare underrättelser.
3. Någre hafva likväl varit af annan tanke, och gjort honom till BJÖRNS Son, fölljakteligen till ERIK Segersälls Bror. Jag finner mig i skylldighet att te skäl, som må visa theras ofog. STURLESSON i HARALD HÅRFAGRES Saga cap. 29. i Heimskr. Tom. I. p. 105. är then, som säger: att BJÖRN var ERIK Segersälls och STYRBJÖRNS Fader; Af samma mening är CRANTZIUS Lib. V. suæ Sveciæ, som har sitt af SAXONE Grammatico. Thenne Lib. X. p. 182. kallar också STYRBJÖRN icke OLOFS utan BJÖRNS Son. Honom har väl Cancellie-Rådet PERINGSKÖLD (in Monum. per THIUNDIAM p 265. 266.) förlaggt, men sådant hade kunnat ske; utan att han behöft fly till thet förslitna och af somlige Antiquarier så mycket brukta hjällpmedlet att göra tvänne af en, och skillja emellan then älldre och yngre STYRBJÖRN. Vår Historie vet icke af flere än thenne ene; fast en och annan Auctor af ovarsamhet gjort honom till Son af Farfadren. Ty att STYRBJÖRN värkeligen varit OLOFS Son och BJÖRNS Soneson, berättas annars allmänneligen; Så styrka ock alle omständigheter thenna meningen. I Knittlinga Sagan cap. 2. står: STYRBJÖRN var Son OLAFS BJARNA Sonar SVIA Kongs. Thet samma bestyrker ock HERVORA Sagans 20. Cap. Thäraf kallar OLOF Skötkonung i sitt tal till HJALTE SKÄGGESSON, STYRBJÖRN för sin Frände, se Heimskr. Tom. I. p. 464 hvilket äfven sker af hans Dotter Prinsessan INGEGERD (p. 465.). Så gifver ock sjelfva Historien sådant nogsamt tillkänna, förutan thet, att Kongl. Secret. WILDE ad PUFFEND. p. 359. beviser, att thet är ett tryckfel i PERINGSKÖLDS upplag af Heimskringla, tå BJÖRN säges vara STYRBJÖRNS Fader, i stället för hans Farfader.
4. Kanske att han thärföre är kallad STYRBJÖRN, att han så gärna ville blifva Konung och styra Landet (Se WILDE ad PUFF. pag. 352. och DALIN Tom. I. cap. 19. §. 8. pag. 591.). Hans Far-Bror ERIK Segersäll skall sjelf, för sådan ordsak skull, gifvit honom det namnet, när han drog utur Riket på sitt tåg till HOLLMGÅRD (TORFÆI Trifol. Hist. cap. 14. pag. 73.). Annars har sådant ej varit något ovanligt namn, utan äfven af flere brukadt (Se Monum. Ulleracker. p. 44.); såsom ock andre hetat IGHUL BJÖRN (Monum. per Thiund. p. 246. & Monum. Uller. p. 339.) NESBJÖRN (Mon. per Thiund, p. 235.) KETTILBJÖRN (Loc. cit. p. 250.) INBJÖRN (L. c. p. 251.) &c. HULLBJÖRN (Mon. Uller. p. 322. 338.) VIGBJÖRN (Loc. cit p. 331.) FASTBJÖRN (L. c. p. 334) ERDBJÖRN (L. c. p. 336.) hvars Bror het BJÖRN.
5. cfr. OLAVI Sancti Hist. cit. in Trifol. Hist. cap. 14. p. 71.
6. WILDE ad PUFFEND. cap. 21. p. 352.
7. PROCOPII Histor. Gothic. cap. I. om Göthernas tal till Amalasventa.
8. THOM. BARTHOLINI Antiquit. Danic. pag. 449, 450. OLOF then hel. Saga cap. 192. p. 734.
9. BARTHOLINI Antiq. Dan. p. 491. seq. 498, 499.
10. DALIN Tom. I. p. 127, 128, 163. Senio & morbis oppressos respuebat Odinus, BARTHOLINI Ant. p. 378, 387, 584, 585.
11. Cfr. Trifol. Hist. cap. 14. p. 72; WILDE ad PUFFEND. cap. 21. p. 352.
12. DALINS Sv. Hist. Tom. I. C. 19. §. 8.
13. GÖTR. HROLFS Saga cap. 16. p. 87.
14. TORF. Hist. Norveg. B. III. Lib. II. in Appendic. cap. 1. pag. 157. sequ.
15. Loc. cit. P. III. Lib. II. cap. 9. pag. 80.
16. Se härom GÖTHR. HROLFS Saga cap. VIII. pag. 42; cap. IX. p. 49.
17. Se Lagmannen THORGNYS oration till OLOF Skötkonung i Hkr. T. I. p. 485. cfr. WILDES Hist. Pragm. Cap. III. Sect. I. §. XV. p. 297; TORF. Hist. N. P. III. Lib. II. c. 10. p. 81.
18. OLOF then Hel. Saga Cap. 76. p. 478.
19. Loc. cit. cap. 81. pag. 484.
20. Våra Sagor och gamla underrättelser äro fulla af bevis härtill, och om våras resor till HOLLMGÅRD. The Ryske Historierne såsom THEODOSII Annales (cfr. SCHÖNSTRÖMS Msc. om Svenska Historiens förbättrande) och the Schlavoniska Chronica Poviest Uremianich, s. notitia Temporum, och Kniga Stepennaja s. liber gradualis (cfr. HELSINGII dissert. de originibus priscæ gentis VAREGORUM) stämma ej allenast med thessa in, utan ock mycket utförligare veta omtala thet omgänge och förtroende, som emellan bägge folken voro.
21. Thetta ULMRUGIEN har ej, efter några våra Historicorum mening, betydt ön RYGEN under POMERN, utan en del af HOLLMGÅRD, ESTLAND och INGERMANLAND. Thäraf kallas en Konung i Ryska Historien, RAGVALD benämd, Dominus RUGIÆ. Så säger SCHÖNSTRÖM in MSc. LIFLAND het i fordna tider RUGIA eller ROGIA och INGERMANLAND med NOVOGORODS Län ULIMA-RUGIA. Cfr. DALIN Tom. I. pag. 294.
22. Se härom HELSINGII Dissert. de Origine VAREGORUM, och NETTELBLAD in Schved. Bibl. P. I. pag. 54. sequ.
23. OLOF TRYGGVASSONS Saga tillskrifver väl thet, som fölljer, OTTO then tredje; men utom thet, att sådant är alldeles orimmeligt, och ingalunda infaller med the öfriga Historiens omständigheter, så vida bemälte Käjsare ej förr än år 983. kom til Regeringen; betyga äfven alle andre uttryckeligen, att thet var OTTO then andre, såsom Knittlinge Sagans 1. Cap; ODDUR Munk, Landfedga talet, ADAMUS Brem. Lib. 2. Cap. 2. ALBERTUS Abbas Stadensis och DITMARUS Episcopus Merseburgensis, med flere.
24. Cfr. TORF. Trifol. Historic. Cap. 5. p. 17, 18.
25. TORF. Hist. Norveg. P. II. Lib. VII. Cap. VI. pag. 222. Trifol. Histor. Cap. 10. pag. 38; OLOF TRYGGVASSONS Saga Cap. 25. p. 228 i Heimskr. Tom. I. Edit. PERINGSK.
26. ADAM. Bremens. Lib. 2. Cap. 2. Chronicon ERICI Pomerani in vita HARALDI.
27. Se TORF. Hist. Norveg. Part. II. Lib VII. Cap. VI, men enkannerligen Trifol. Hist. Cap. 10, pag. 37-47, och OLOF TRYGGVASSONS Saga.
28. Cfr. ALB. GEORG. SCHWARTZII Dissert. de JOMSBURGO, non JULINO sed alia Urbe, habit. GRIPHISVALD. An. 1735. pagg. 10. sequ. apud WILDE ad PUFFEND. p. 354. TORFÆI Trifol. Hist. Cap. 12. peculiarem de hac urbe Historiam inseruit.
29. OLOF TRYGGVASSONS Saga; Cfr. Trifol. Historic. Cap. 10. p. 39.
30. PALNES Förfäder hade långt tillbaka varit Höfdingar öfver FYN, men han öfvergick them alla uti anseende. Bemälte PALNE var ock först Höfdinge öfver FYN, och tå så antagen hos Danska Konungen HARALD Blåtand, att han blef Fosterfader för thes Son och efterträdare SVEN Tiugeskägg. Af Vendiska Konungen BURISLAV fick han sedan Landet JOME, som var fördelacktigare än FYN. Thär byggde han JOMSBORG och blef Herre för JOMSVIKINGARNE. Uti JOMSBORG hant ingen till hans anseende eller magt: Han blef thär en namnkunnig Lagstiftare, och the ansenligaste Herrar ifrån omliggande orter sökte till JOMSBORG, togo hos honom tjenst, och underkastade sig hans Lagar. Efter hans död förföll mycket, och hans efterträdare SIGVALD Jarl, Skånska Konungen Strut-HARALDS Son, gjorde ej så mycken uppmärksamhet. Se Jomsvikinga Sagan, och Heimskr. Tom. I. p. 243, 244. crf. TORF. Hist. Norveg. P. II. L. VII. C. IV. V.
31. SAXO Grammat. Lib. 10; Cfr. Trifol. Histor. Cap. 14. pag. 79.
32. Se OLOF Skötkonungs tal till HJALTE i OLOF then hel. Saga Cap. 71. i Hkr. T. I. p. 464; cfr. WILDE ad PUFFEND. p. 360.
33. Konung ERIK hade en tid then svagheten, att undergifva sig Favoriter, hvaraf trenne HELGE, THORGILS och THORER, äro i synnerhet bekante.
34. TORF. Hist. Norveg. P. III. L. II. Cap. IX. p. 80.
35. Se härom TORF. Trifol. Historic. Cap. 14. p. 74.