Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 18

←  Kapitel 17

Svea Rikes historia/Första delen av Olof von Dalin Kapitel 18

Kapitel 19  →

18. Cap.

1.

Holmgårdiska, Ziudiska och Ryska orterne hade nu efter Hvitserks död^[1] begynt wändas under en hufvudlös Regering: Casarer^[2] och Sclavoner hade giordt buller, inbrott och upror, så at alt war på brädden af undergång^[3]: De ypperste af Holmgårdiska Riket trädde tilsamman: Gostomissel, en klok och myndig Man i Nogården, rådde, at man skulle wända sig til Waregaland eller Sverige^[4] och begära sig Öfverhet^[5]; ty högsta wäldet och Skydds-Herre rätten öfver dessa östra länder hade ifrån urminnes tider hört til de Upsaliske Konungar, som för detta är berättadt^[6]. Ryska Sändebuden anlände efter all liknelse til Svenska Hofvet kort efter Eric Refilsons död: Då hade Sverige åter kommit i Brödra-skifte^[7] emellan Biörn Ericsons^[8] tvenne Söner Eric och Biörn, som nu ej woro mer än wid pass i tionde, ellofte och tolfte åhren: Den ene hade begynt hålla sit Hof i Upsala och den andre på Höga, en gammal Konungsgård i Upland, hvaraf han sedan är kallad Biörn ad Haugi eller Biörn på Höga^[9]. Svenske Regeringen war omtänkt, at bibehålla de Ryska länder: Alla gamla Ryska Handlingar och bästa witnen intyga, at nu en Svensk Prints Reric eller Rörik^[10] blifvit skickad til Ryssland och der för Enewålds-Herre erkänd, som sedan fortplantat sin ätt på Holmgårdske Thronen i några hundrade åhr^[11], hvilket ock ej kan sättias i tvifvelsmål; men som man ej wäl kan tro, at man i Upsala wid denna Ryska Beskicknings ankomst låtit detta Östra Rike gå ifrån sig eller ifrån gamla Ynglinga-Stammen, hvilken der så länge regerat; Så kan jag med oweldiga ögon ej annat se, än at denne Rerik är den samme som Erik; ty de namnen hafva stundom blifvit hopblandade^[12], och at således Eric Biörnson nu blifvit utstyrd, at taga sina Arfländer i besitning, hvilket är så mycket troligare som denne Prins knapt är nämnd i gamla Svenska Historien förän han derutur försvinner.

2. Eric eller Rörik, som wi efter Ryska Historien wele kalla honom, säjs wäl hafva haft med sig tvenne bröder Truvor^[13] och Siniauter^[14], hvilka dock ej annat lära hafva warit, än stallbröder, Släktingar eller Fält-Herrar; men ware dermed huru det wil, så kufvade han wid sin akomst all orolighet, särdeles i Kiowska landet^[15], hvars Förstar tyckas hafva warit en gren af Ynglinga-Stammen^[16], och uprättade åter Holmgårdske Thronen, tagandes Aldeigoborg wid Ladoga och äfven Nogården til hufvudsäten^[17]. Då begynte en ny werld i Ryssland och et nytt lius i det Rikets Historia: Sclavonerne, som då deraf giorde en del, hafva äfwen wid detta tilfälle och i början af 900-talet först fådt bokstäver^[18], så at de lärt skrifva och börjat antekna något, ehuru litet och oredigt det warit. Rörik satte sine så kallade Bröder til Höfdingar i sina nya länder, öfver hvilka han dock behöll Öfver-Herrskapet, äfven efter deras död^[19], och regerade med mycken myndighet och lycka, sträckandes sina wapn ända til Constantinopel^[20], liksom Hvitserk för honom giordt: Han hade en Son Inge, som i Ryska Sagorne kallas Ingor eller Igor, öfver hvilken han på Sotesängen förordnade en Oleg eller Olof til förmyndare wid pass A. 920. Emedan jag kommit til at röra om desse Svenske Regenter öfver Ryssland, lär ej Läsaren finna illa, om jag något lämnar Sverige, der nu Biörn Biörnson på Höga tillika med Emund, Eric Refilsons Son, blifvit regerande, och korteligen fullföljer berättelsen om de Ryska Sakerne, innan jag återtager kädian af wår Historia.

3. Inge eller rättare sagt hans Förmyndiare Oleg satte Holmgårdska makten i sådant anseende wid Græska Hofvet, at Kejsaren nödgades ingå med Inges tolf utskickade^[21] en föga fördelaktig Fred^[22], hvilken dock snart blef bruten: Då ryckte åter Inge emot Constantinopel med en stor krigsmakt, hvaribland skola hafva warit tiotusende Wareger eller Scandianer^[23]: Den gången blefvo wäl åter sakerne bilagde och det syns som de Svenske då blifvit qvare i Græska tiensten^[24] som Wäringar^[25]; men en tid derefter skall Inge, som haft et hårdt och häftigt Sinne, hafva förlorat sin Här wid Nicomedien i Bithynien: Han led ock et stort nederlag wid Coresch emot Drevenserne, et slags Skogsboar eller Snaphanar wid pass A. 952. då han äfven sielf tilsatte lifvet; men han hade warit så mycket lyckeligare i sit giftermål; Han ägde Alogia eller Olga af Kiowska huset^[26], som tycks hafva warit af Ynglinga Ätten så wäl som han^[27], en Prinsessa af stora egenskaper: Hon införde först Christna Läran i Ryssland^[28] A. 941. eller 955, sedan hon under namn af Helena blifvit döpt i Constantinopel af Patriarchen Photius, då Johan Zimesses regerade, hvilken hon på Ärbart och ädelt sätt wägrade sin hand, då han begärte henne til äkta^[29]: Hon upbygde S. Nicolai kyrka i Kiov öfver sin Faders eller Broder Ascolds^[30] graf^[31] och öfvertalade äfven sin Man til Christendomen kort förän han blef slagen^[32]. Inge aflade med henne Sonen Svitislav eller Svendoslav^[33], som under sin Moders förmynderskap^[34] efterträdde sin Fader wid pass A. 960. Olga hämnade grufweligen på Drevenserne sin Mans död, så at öfver femtusende af deras hufvudmän blefvo aflifvade och de öfrige lagde under ständigt ook^[35]: Denna Prinsessa skall hafva blifvit ottatio åhr gammal och sedt Holmgårdiska Kronan på sin Sonesons hufvud.

4. Sviturslav regerade lyckligen, särdeles igenom en tapper anförare Sphagel, Sefogel eller Atin Svenvald^[36] från Sverige, så at hans wapn af alle Grannar och särdeles i Bulgarien blefvo mycket wördade: Han anlade en ny hufvudstad i Pereslawle, der hon war närmare, sade han, til at få kläde, silfver, win och frukt från Grækeland, hästar från Ungern, wax honung och Soldater från Ryssland^[37]. Han delte sedan Riket emellan sine Söner Liuter eller Oleg, som blef Drevensernes Höfding^[38], Jaropolk eller Harald, som fick Kiovska wäldet, och Waldemar, som änteligen behöll altsammans allena^[39]: Harald hade welat uphäfva sig til Tyran öfver sine Bröder: Han hade försåteligen afdaga tagit Oleg och lotten skulle nu komma til Waldemar, den han kallade Frilloboren; men denne tog sin tilflykt til Holmgårdska Rikets Skyds-Herre, Konungen i Sverige Eric Segersäll, som framdeles skall omtalas, hvilken sielf kom honom til hielp, så at han segrade öfver sin Broder, som då blef ihiälslagen, och stadfäste sit Rike, det han berömligen skall hafva styrt ifrån A. 975. til A. 1005. Han uprättade der åter Christendomen efter Græska Kyrkans bruk^[40], sedan den efter Olgas^[41] död förfallit. Han ägde en berömd maka, med hvilken Drotning Sigrid i Sverige täflade i Storhet: Hon hette äfven Alogia eller Olga och skall hafva warit Kejsar Basilii Doter i Constantinopel: I deras Hof blef af en händelse den i barndomen förkomne Norske Printsen Olof Tryggason uptagen och upfödd i Ridderliga öfningar^[42], hvilket gaf anledning til mycken wänskap med Norska Konunga-huset. I förtret deremot härjade Olof Tryggasons Fiende Eric Jarl Håkanson från Norige på Waldemars Rike i fem somrar å rad och förstörde sielfva Aldejoborg^[43], der han sig dock ej kunde bibehålla; ty landet war under Sveriges Öfver-Herrskap, med hvilket han behöfde stå i wänskap.

5. Waldemar skall på slutet af sin Regering hafva kastat sig i et wekligt lefverne och haft en stor hop Frillor af allehanda folkeslag^[44]: Med dem aflade han tolf Söner, som warit Jarlar, Knigar eller Knesar, och efter hans död häftigt stridt mot hvarannan om Kronan: De, som mäst försökte hvars annars krafter, woro Wisiwald och Jarislaw, emellan hvilka öfvades alla både hemliga och uppenbara fiendtligheter. Jarislaw wände sig til Sverige wid pass A. 1015. och fick tilräckeligt bistånd: Han öfverwann dermed alle sine Bröder, af hvilka Wisivald ej wiste bättre, än fria til den unga Svenska Änke-Drotningen Sigrid Storråda, som derföre straffade honom på et grymt sätt; ty hon lät bränna honom inne tillika med en annan Friare, Konung Harald Gränske från Norige, i samma bygning^[45], som frambättre mer skall omröras. Konung Olof Ericson i Sverige gaf Jarislaw sin Doter Ingierd til Drotning: Hon fick til morgongåfva Aldejoborg, som nu åter blef upbygdt efter sin förstöring^[46] och giordt til Holmgårdska Rikets Hufvudsäte. Olof Haraldson, Noriges Konung, som förut friat til Ingierd^[47], uppehöll sig i Janislaws Hof under den tid han flyktade från sit Rike: Han lämnade der ock sin Son Magnus den Gode^[48], som der upföddes och sedan blef Konung i Norige: Hans Halfbroder, den ryktbare Noriges Konung Harald Hårdråde, tiente Jarislaw i sin ungdom som Landtwärns-man, innan han drog genom det landet til Constantinopel, och äfven tvenne andra Norske Höfdingar Eilif Ragwaldson och Ragvald Brusason^[49], så at altid Wareger och Scandianer den tiden woro liksom Ryska Rikets pelare. Med Ingierd Olofsdoter aflade Jarislaw tvenne Söner, Waldemar som efterträdde honom på Thronen, och Wisewald, Kniga eller Knes i Kiov wid pass A. 1080: Han hade ock med denna Svenska Prinsessa en Doter Anna, som wid pass A. 1050. blef Konung Henric den Förstes Drotning i Frankrike^[50], Konung Philip den Förstes Moder^[51] och en fortplanterska ej allena för Franska Konungahuset, utan ock för flera det Rikets ypperliga Släkter^[52].

6. Jarislavs Son Waldemar den Andre förde krig mot Græske Kejsaren Constantinus Monomonachus wid pass A. 1050: Hans Här bestod mäst af Svenske^[53] och Scandianer, med hvilka han utan tvifvel efter fredsslutet ökte Wäringarnes hop i Constantinopel; ty ännu regerade den Smaken i Norden, at fara werlden omkring efter krigstienst, särdeles til Grækeland, at der inlägga heder och skaffa sig ägodelar. Kejsaren nödgades förnöja Waldemar med stora skänker, hvilka han skickade honom med någre Biskopar, som gufvo honom namn af Czar^[54]: Derpå swängde Waldemar sina segrande wapn öfver åtskilliga orter, dem han förknippade med sit Rike. Men jag wil ej uppehålla Läsaren med widare afwikning inuti Holmgårdska Historien, hvilken ändå ofta framdeles i den Svenska inlöper: Jag will allenast säja, at den Skyds-rätt, som Sverige öfver det Riket ägde från urminnes tider, bibehöll ock ständiga förbindelser och blodsförwantskap emellan begge Hofven^[55] altintil det häftiga inbrott, som skiedde på 1200-talet af Tartarer, Chasarer^[56] och slika ofvanför Caspiska och Svarta Hafven boende Folk-Svärmar, hvilka så aldeles öfversvämde och underkufvade Ryssland, at der liksom efter en ny Syndaflod blef en ny jord: Slott, Städer och Fästen blefvo förstörde: De gamla namnen försvunno: Holmgård, Chunugård, Alfhem, Aldejoborg, Rotala och dylka flera woro sedan ej mera til, utan i de Svenska Sagor: Nytt Öfver-Herrskap, nytt Språk, nya Seder och Lagar uphofvo bekantskapen med Waregerne, öfverhölgde all den forne glantsen och omstöpte hela Folkeslaget: Detta kom altsammans af inbördes oenighet, Modren til alla Wäldens undergång: Tvenne Bröder täflade om Kronan, af hvilka den ene efter sine Fäders wahna flydde til Waregerne; men som Sverige då äfven råkat i Riksfördärfveliga Tvistigheter, hvarigenom det war ur stånd, ej allena at befatta sig med Holmgårdska Sakerne, utan ock at fulkomligen försvara sig sielf, som på sit ställe skall berättas; så wände sig denne förbittrade Prints til Tartarerne, genom hvilkas wåld hans Fäderne-Rike antingen tog en ända eller blef aldeles up och nidwändt^[57]. Men återwändom til wårt egenteliga ämne.

7. Biörn Biörnson på Höga och Emund, Erik Refilsons Son^[58], woro nu wid pass A. 900 i sin ungdom blifne Sam-Konungar i Sverige^[59]: De många och widlyftiga Siötåg, som denna tid giordes från Norden kring hela Europa, hafva så förkortat wåre Konungars lif, som för detta är sagdt, och äfven lämnat deras bedrifter i sådant mörker, at man föga annat finner efter dem än deras namn: Christna Lärans Handlingar upfylla oss icke heller bristen i dessa åhren, då efter den oförtrutne Rimberti död A. 898. det Hamburgske Ärke-Biskopsdömet intil A. 911. förestods af en Adalgar, som antingen af fruktan eller wårdslöshet lämnade Svenska kyrkan handlös och ingen Lärare ditskickade^[60]. Anscharius och äfven Rimbertus hade i sin tid med stor kostnad brakt tilsamman en hop Svenske ynglingar, dem de underwist i Christendomen, hvilken derigenom ansenligen utwidgades; men den mödan giorde sig icke deras Efterträdare^[61]. Hvad de utländska krigståg angår, bör jag ej förbigå det, som denna tiden giordes af Rolf Ragvaldson, en ätling på svärdsidan af Upsala Öfver-Konung Sigurd Ring^[62]: Denne war wäl, liksom hans Fader, Norske Öfver-Konungens Harald Hårfagers Man och undersåte; men derjemte äfven som Fadren Jarl öfver Halland^[63] och en del af Skåne^[64], hvilka länders öden höra til wår Historia: De hade genom Lodbrokska Arfskapet kommit til Sigurd Ormöga och hans Efterträdare i Dannemark; men af ålder hafva de legat under Sveriges lydnad.

8. Rolf war mycket ansenlig til sin skapnad^[65]; men än mer til sin krigs-lycka: Han hade redan långt för A. 890. kringfarit på alla Haf och giordt rikt byte i Engeland och Frankrike^[66], der han äfven bivistat belägringen för Paris^[67]: Roüen, Meulan, Bayeux, Evreux, Meaux och flera orter hade då rönt hans wälde och mot Franska Fält-Herren Renaud hade han wunnit tvenne fullkomliga drabbningar^[68]: En del af Nederland hade han giordt sig skattskyldig^[69]: Holmgårdska och Tyska kusterne i Östersiön hade han sköflat^[70]: Nu kom han til Wiken eller Bohus-Län och giorde strandhugg: så kallades en wåldsam Landstigning til at förse en flotta med alla förnödenheter, hvilket ej annat war, än Siöröfveri. Hans Släkting af gamla Upsaliska Ynglinga-ätten Harald Hårfager, som i siunde led på rätta Fäderne-sidan^[71] herstammade från Svenske Öfver-Konungen Ingiald Illråde^[72], regerade då i Norige, hvaröfver han giordt sig til Enewålds Konung wid pass A. 893. tilägnandes sig äfven denna del af Sverige, hvaruti Rolf nu plundrade^[73]: Han förtörnades högeligen öfver en dierfhet, den han genom en sträng Lag förbudit innom alla sit Rikes gräntser och nu likwäl skiedde så godt som under hans ögon; ty han war då sielf på den orten: Han sammankallade Ting och dömde Rolf til landsflyktighet ur Norige för all sin tid wid pass A. 908, oaktadt både Modrens^[74] och hela Släktens förböner, så at ock icke den synnerlige wänskap han hade för Rolfs Fader Ragvald Möre-Jarl kunde blidka hans sinne^[75].

9. Då gaf sig Rolf med sine Askemän^[76], Hallänningar, Skåningar, Nordmän och Danske, åter til siös, at hämna sin harm på andre länder: Han rusade på Frankrike och upfylte Seinen, Loiren och Garonnen med sina Skiepp: Nantes, Angers, Le Mans, Clermont och Orleanois blefvo intagne och sköflade: Et nederlag wid Abbotskapet Fleury hindrade honom ej, at belägra Chartres, der Inbyggarne under Biskop Wantelm beslöto, at giöra et tappert motstånd: Richard, Hertig af Bourgogne, kom dem til undsättning just då Rolf stormade staden; men blef tilbakaslagen: Dock när de belägrade strax derefter under Biskopens anförande^[77] giorde et manligt utfall och Richard i det samma å nyo angrep fienden, måste Rolf draga sig tilbaka til sit läger och sedan til Roüen, det han långt förut hade befäst: En del af hans Här, som ej kunnat följa honom, förskansade sig på en högd och blef anfallen af nye Franske troppar under Grefven af Poitiers; men slog dem tappert til rygga: dock, när begge Franske krigshärarne begynte ordenteligen belägra denna högd, woro Nordmännerne illa deran: Imedlertid woro de ej rådlöse: Någre af dem smugo sig om natten igenom Franska lägret och delte sig på åtskilliga ställen, der de blåste i ludrar, liksom Rolf skulle kommit oförwarandes tilbaka: De Franske råkade deraf i förwirring och Normännerne, som i det samma tågade ned af sin högd, höggo sig tvert igenom deras läger med stor förlust på Franska sidan: Grefven af Poitiers hade wid det tilfället giömt sig i et litet hus; men Hertigen af Bourgogne förfölgde fienden och hinde honom wärkeligen, dock i sådan ställning, at der ingenting war at uträtta. Desse käcke Stridsmän kommo til sin Anförare, som til belöning gaf dem lof, at plundra öfver hela neigden, der då blef en allmän klagan: Landsens Inwånare bönföllo hos sin Konung, at han wille köpa dem fred, ehvad det ock kosta wille; ty de woro nu af så många åhrs plundringar i största betryck. Carl den Enfaldige, som då regerade i Frankrike, skickade Francon, Ärke-Biskop i Roüen, at handla med Rolf om förlikning, hvilken änteligen efter många svårigheter och sedan hon någre gånger warit på wägen at uprifvas, kom til stånd A. 911.^[78] på följande sätt.

10. Fredsförslagen hade förnämligast warit trenne: 1. at Rolf skulle få behålla Neustrien eller hela Nord-Wästra delen af Frankrike wid Seinen emellan Le Maine, Bretagne och stora hafvet, dock med Lähns-rätt under Franska Kronan: 2. at han skulle få Gisela, Konungens Doter, til äkta^[79], och 3. at han skulle blifva Christen. I det sidsta målet woro aldrig Normännerne nogräknade. De tvingade aldrig sine Christne Slafvar från deras lära: allenast de hulpo dem, at bränna kyrkor och kloster, så fingo de tro hvad de wille. På dessa freds-beredelser kommo Carls och Rolfs härar i hvars annars ögonsikte wid S. Clair: Der begärte Rolf ännu et landstycke för sit folks underhåll i några åhr, til dess det ödelagde Neustrien kunde komma sig före igen: Man war ej i stånd, at neka: Man inrymde honom Bretagnen med bemälte wilkor; men Rolf tilwällade sig deröfver Skydsrätten, af dess Hertigar sedan måste taga det af honom i förläning: Derpå gufvos gisslare och försäkringar på båda sidor: Rolf kom då för Konungens ögon: Alle woro nyfikne, at se en menniskia, som en tid warit Frankrikes skräck: Han hälsade höfligt; men stormodigt: Han lade wäl sina händer i Konungens händer, då han giorde Eden; men at falla på knä och kyssa foten, ansåg han som en nedrighet: Han lät dock en af sit folk giöra det i sit ställe: denne tog så plumpt i foten och lyfte den så högt, at Konungen så när fallit tilbaka, hvaröfver blef et almänt löje; men Hofvet teg och lät sig med alting nöja^[80]. Rolf lät döpa sig A. 912: Gref Robert, som då war den myndigaste hos Konungen i Frankrike och Rolfs hemlige wän wid detta Fredsslut, stod Fadder til honom och gaf honom sit namn. Derpå höll Rolf sit bröllop med Gisela, som ej hade mer än femton åhr, hvaremot han sielf hade öfver femtio, och tog sit nya land i besittning, som alt sedan är kalladt Normandie: Han delte det emellan sine trognaste Män, dem han förordnade til Jarlar och Hersar^[81], giorde nye Lagar, upbygde kyrkor, gaf ganska mycket til de Andelige och förde en fredsam regering til dess han dog A. 917^[82].

11. Rolf blef en Stamfader för Hertigarne i Normandie, hvilka sedan stego på Engelska Thronen: Hans Son war Wilhelm och hans Soneson Richard den Dierfve, som war Fader åt Richard den Gode och Farfader åt Rolf Långespada eller Långsvärd, hvilkens Son Wilhelm Landwinnare intog hela Engeland A. 1066 och stiftade der et nytt Konunga-hus: Af Rolfs efterkommande och denna Normanniska Hertige-stam är ock en annan gren upstigen til Höghet genom Tancred af Hauteville, som med sine Söner på en helig härfärd giorde stora bedrifter emot Turkarne i Asien til Græska Hofvets tienst^[83]: Grækerne belönte dem derföre illa och wille aldeles förråda dem; men Tancreds Söner försvarade sig ej allena med sin wanliga tapperhet, utan intogo ock från Græske Kejsaren Calabrien, Apulien och Sicilien. Tancreds Soneson Rodgeir Rodgeirson blef den förste Konung i begge Sicilierne wid pass A. 1120. och lät leda sig til Högsäte af sin Släkting, den Norske Konungen Sigurd Jörsala-farare^[84], då åter en Svärm Nordmän under denne tapre Höfding lät wörda sig i Medelhafvet, Asien och Grækeland. Rodgeirs Blod har liksom de Normanniske Hertigars delt sig til många Stora och Regerande Släkter i Europa, hvilka således til en stor del hafva sit ursprång af wårt gamla Upsaliska Ynglinga-Hus. Rolfs Broder Torf-Einar, Ragvald Möre-Jarls yngre Son, blef ock en Stamfader för alle Jarlar på Orkenöjarne^[85] och för många ypperliga Nordiska ätter, som äfven delt sin blod åt Sverige tilbaka^[86].

12. Svenske Konungen Emund Ericson tycks hafva slutat sin lifstid wid pass A. 910. i sin bästa ålder och lämnat sin spira åt sin Son Eric^[87], som då warit föga mer än i siette åhret: Riks-Styrelsen förwaltades då utan tvifvel af Biörn på Höga, åtminstone til namnet: Sielfva gagnet och Riksförestånderskapet lär wid slika tilfällen förmodeligen mäst hafva legat på den Ringiske Konunga-Grenen^[88] i Sigtuna eller Alsnö, som ännu icke war utgången^[89]: Desse Konungar äro wäl af wåre bäste Häfdeteknare räknade bland de Lodbrokiske Öfver-Konungar i Upsala, hvilket jag ock gerna woro hågad, at samtycka; men tideräkningen will mig det icke tillåta: snarare tycks her wara en sammanblandning af lika namn och at en Ringisk Konung blifvit tagen för en Lodbrokisk. Så har det efter all liknelse skiedt med en Eric Emundson, som säjes redan hafva warit gammal i Norske Konungens Harald Hårfagers ungdom och således född wid pass A. 810^[90]. Deremot tycks denne wår unge Öfver-Konung Eric Emundson omöjeligen hafwa kunnat komma til werlden förän i början af 900-talet, så framt han i fierde led nedstigit från Biörn Järnsida^[91] sedan A. 830. så framt det war sant, som Torgny Lagman sade på Upsala-Ting A. 1023, at hans Farfader^[92] hade fölgt eller kunnat minnas denne Konung i hans lättaste ålder^[93] och ändteligen så framt denne Eric Emundson kunnat wara Farfader, som han ock wärkeligen warit, åt Erik Segersäll^[94], hvilken ännu A. 982. eller 990. ej war äldre, än at han kunde afla sin Son och Efterträdare Olof Sköt-Konung, som framdeles skall berättas. Men ware hermed huru det will, så är det säkert, at i Erik Emundsons tid lefde den ryktbare Harald Hårfager^[95], som lade hela Norige under sit wälde^[96].

13. Sverige hade intil denna tid i de Norske Fylkis-Konungar haft ganska månge små Grannar; men fölgakteligen ingen, at frukta för: Det hade ej särdeles ansedt eller brydt sig om en hop små Herrskaper, som sällan woro ense och af hvilka et eller annat stundom kunde utgiöra högst några Siöröfvare-Skiepp; men sedan Harald Hårfager hint uphäfva sig öfver dem alla til Enewålds-Herre och förena dem under et Hufvud; så nödgades Upsala-Konungar äfven wända ögonen åt Wästra sidan. Haralds egen ähregirighet hade wäl mäst drifvit honom til detta wärk; men en annan orsak hade mycket dertil bidragit: Eric, en Fylkis-Konung öfver Hördaland, hade en ganska wacker Doter Gyda, som upfostrades hos en rik Odalsman: Til henne skickade Harald sina bud, at öfvertala henne til at blifva en af hans Bi-Hustrur; men Gyda war så storsint som dejelig: Hon påstod ej allenast, at blifva rätt Drotning, utan ock at Harald borde wara en mäktigare Konung: Den wille hon ej äga, sade hon, som blott hade några Små Landskaper at styra: Hon undrade, at ingen Konung nu åstundade wara Enewålds-Herre öfver Norige, som Konung Eric i Upsala öfver Sverige^[97] och Konung Gorm öfver Dannemark: Hon jakade endast til at blifva Haralds Drotning med det wilkor, at han skulle giöra sig til hela Noriges öfver Konung^[98]: Detta skiedde wid pass A. 883.

14. Harald sade sig wara Jungfrun mycket förbunden för en så nyttig tanka, den han undrade, at han sielf ej redan påhittat: Han giorde då et löfte^[99], at aldrig skiära eller kamma sit hår förän han lagt under sig hela Norige med skatter, förmåner och alt Öfverwälde, eller ock, at deröfver mista lifvet. Efter tio åhrs förlopp, wid pass A. 903, hade han upfylt sit löfte med mycken blods-utgiutelse: Han fick då Gyda til hustru, som gaf honom åtskilliga barn^[100]: Han lät ock då skiära sit hår och i ställe för Lufva, som man nu en tid kallat honom, fick han namn af den Hårfagre^[101]: Denne Konung, som hörer til Ynglinga-huset i Upsala^[102], är Stamfadren för alle Noriges Konungar och många flera ypperliga Hus: Han blef wäl Sverige en förfärlig Granne; men giorde det samma på wisst sätt emot sin wilja stor tienst: Noriges Inbyggare, som älskade sin frihet och nu blefvo underkufvade, flydde hopetals ur landet in öfver Svenske gräntsen, der de bebygde stora ödeländer: Hälsingeland och Jämteland hade en lång tid tilförne från Norige fådt flere Inwånare: En Norsk Fylkis-Konung på Uplanden, kallad Östen Illråde eller den Onde, hade i Trondhems-bygden öfvat faseliga grymheter^[103], hvaraf folket hopetals flyktat in öfver fiällen til Sverige: Kettil Emundson, en Norsk Jarl af Sparrebo, hade då med mycket folk dragit sig in i Jämteland, der han rögt marker och bygt stora Härader^[104], hvaraf han blifvit kallad Kettil Jemte: Hans Soneson Thore Helsing, som för mandråp skull måst skilja sig från Farfadrens tomter, hade i Hälseingeland blifvit en dylik upodlare^[105]. Nu under Harald Hårfagers Enewälde fingo dessa Landsorter anseenligen flere Inbyggare, än de tilförne haft^[106]: Långt öfver hafvet sökte desse Norske flyktingar sina giömslor, så at äfven Island och Färöjarne då blefvo bebygde. Sedan Harald underlagt sig hela Norige, hade han med Svenska Hofvet angående Gränseskilnaden at giöra.

15. Eric Emundson, Sveriges Konung, hade giort det löfte, förmodeligen wid sin Brage-bägare eller sit anträde til Regeringen, at aldrig wända igen förän Alfhem eller Bohuslän, hvilket Harald nu intagit, åter blifvit lagdt under Sveriges lydno, som det legat under hans Stamfader Ragnar Lodbrok^[107]: Wärmeland satte han i närmare skattskyldighet: Han giorde ock Svenasund til rätta skilnaden emellan Norige och Wästergötland, hvilket således på den sidan ingen annan gränts hade, än stora Hafvet. Öfver hela Wiken emellan Göta-Elf och Norige hade han satt en Jarl Rane den Götske, som war rik, tiltagsen och lyckelig, sträckandes sit wälde öfver Ranarike^[108], Römarike, Wästfold, Wingulmark och mer, än hvad som af ålder blifvit til Wästergötland räknadt: Detta förtröt Harald högeligen: Han höll Ting med Almogen på åtskiliga af dessa orter och lät der åter wörda sin makt; men i det samma fick han höra, at Sveriges Konung med hela sit Hof war kommen til Wärmeland och lät der för sig påbiuda Gästebud: Det war den tiden säkraste teknet til en Konungs Herrawälde öfver et Land och skiedde i synnerhet på hans Riksgata^[109], så at det ej är olikt, at Eric Emundson nu nyligen stigit på Upsala-Thron. Harald, som påstod, at Wärmeland war hans rätta Arf efter hans Fäder Halfdan Hvitben och Olof Trätelja, skyndade sig äfven dit öfver Eda-Skog, at påbiuda Gästning och låta pläga sig: Han kom ock Konung Eric så när, at begge i samma gård blefvo undfägnade.

16. Åke war en af den ortens rikaste Odalsmän: Han bodde nu emellan desse tvenne makter och wiste ej hvilkendera han skulle lyda: Wärmeland hade wäl en tid tilförne blifvit styrdt af Halfdan Hvitbens Jarlar och lydt under hans närmste Efterträdare i Norige^[110]; men Sveriges Konungar hade sedermera återtagit sina rättigheter: Åke fann sig efter häfd och Lag wara Konung Eriks undersåte; men i hiärtat erkände han för sin Öfverhet den Norske Ynglinga-Gren, hvars öde hans Fäder hade fölgt, då de med Olof Trätelja flyktat från Sverige^[111], i synnerhet som han ock sielf tient Harald Hårfagers Fader Halfdan Svarte. Han war nu således emella tvenne eldar; men han mente sig hafva funnit den försiktigaste utwäg: Begge Konungarne woro i neigden: Han lät biuda dem begge til måltids på samma dag: Sina wanliga gästebuds rum kunde han ej neka sin äldsta Öfverhet, så at Eric blef ledsagad i en gammal Sal med brukad wäggbonad, hvartil äfven bord-redskap och dryckshorn svarade, som dock woro på den tidens hederligaste wis utarbetade: För Harald, som främmande, lät han deremot alting nytt tillaga: Han lät i hast upslå en ny Sal med ny bekläding och betiena Norska bordet med nya mat och dryckes-käril, hvaraf det således syntes präktigare, än det Svenska; men på ingendera sidan fattades den bästa undfägnad, som kunde åstadkommas: Denna Åkes sluga uträkning blef likwäl hans olycka; ty hon blef af örontaflare för Konung Eric uttyd i wärsta mening^[112].

17. Konungarne talade icke med hvarannan: De funno icke lägligt, at bruka någon fiendtlighet, ej heller wiste de rätt, hvarom de skulle tro den landsortens Almoge: När gästebudet war alt, förde Åke in för Norske Konungen sin tolfåhra Son Ubbe, den han skänkte til hans tienst jemte åtskilliga hederliga föräringar: Han gaf ock Sveriges Konung hvarjehanda dyrbara skatter; men Eric svarade ej stort dertil, utan steg til häst och reste bort i elakt lynne: Åke fölgde honom på wägen öfver en Skog, der Konungen i ensamhet frågade honom, hvarföre han giordt en sådan skilnad i wälfägnaden emellan sin lagliga Öfverhet och en främmande: Du wet ju, sade Eric, at du är min Man? Det förtröt Åke, at hans försiktighet ej bättre lyckats: han sade sig ej förmoda, at någon undfägnad blifvit eftersatt: at han för Harald giordt en hel ny tilredning, mente han wara tekn til en nyare eller mindre wördnad^[113]; i sin ifer tillade han ock det, at han ej behöfde blifva påmint, hvars Man han war; ty han ansåg nu liksåwäl Konung Eric för sin Man, förmodeligen efter de på skogen woro allena: Då rykte Eric ut sit svärd och högg Åke ihiel^[114]: Harald, som innan afresan lät fråga efter sin wärd, fick detta strax weta: Han fölgde nu i förste wreden efter Erik med alt sit Folk och de af honom upretade Wärmlänningar; men Erik hade wunnit förmånen och kom undan in på en stor skog, som då åtskilde Götaland och Wärmeland: der wände Harald tilbaka, lät ihiälslå de Svenske ehvar han dem råkade och lade Wärmeland under sig, så at det åtminstone den tiden åt Sverige ingen skatt utgiorde^[115]. Det war wid pass A. 920.

18. Strax efter hemkomsten til Norige angrep Harald Wiken och Wästergötland med all sin makt: Rane Jarl lät påla i Göta-Elf, som den tiden war mer segelbar, til at hindra Norska flottan; men Haralds Skiepp brukade pålarne til ankar-fästen och seglade högt up i landet, det de plundrade på båda sidor om Elfven: Wästgötarne samlade sig til strids; men blefvo slagne: Rane drog tilsamman sin lilla makt och höll med Harald åtskilliga häftiga Drabningar, så at krigslyckan war tämmeligen tvetydig; men änteligen stupade denne trapre Höfding wid pass A. 921. Då lade Harald under sig hela landet emellan Göta-Elf, Wäneren och Norige, räknandes hela Wärmeland til sit wälde: Öfver alla dessa orter satte han til Landtwärns-man sin Morbroder Hertig Guttom^[116], genom hvilkens manliga bistånd han underlagt sig hela Norige. Alt detta tog Svenska Regeringen den gången sig icke så särdeles nära til sinnes, fastän ofreden i Wästergötland alt ständigt warade^[117]: Eric Emundson war förmodeligen, liksom större delen af hans Lodbrokiske Företrädare, i unga åhren mer hågad på sina Siötåg, än at bry sig om en landsort mer eller mindre hemma i sit Rike: Dock nedlades icke hans löfte angående Alfhem eller Wiken^[118], som frambättre skall omtalas, ej heller försummades landsens försvar och fienders tuktan af de Svenske Med-Regenter och trogne Riksföreståndare af Ringiska Ynglinga-Ätten, dem jag åter korteligen will omröra.

19. En gammal Eric Amundson af detta hus^[119] hade nu dödt wid pass A. 903. eller då Harald Hårfager regerat i tio åhr som Enewålds-Herre öfver Norige^[120], och kan wäl hafva warit den samme, som kommit med denne Konung på en gång til Åke Bonde i Wermeland^[121], hvarom jag ingenting wisst kan sluta^[122]: Hans frände Inge eller Ring i Forn-Sigtuna hade en Son Olof^[123], som nu äfven ändat sine dagar wid pass A. 906^[124] och warit en mycket wördad Konung: Han hade, liksom nu en tid hela Sverige, blifvit upretad emot de Danske för den olofliga åtrå de haft til Curland och hela Hvitserkska Arfvet på 860-talet, som för detta är berättadt^[125], eller af något annat Nabo-kif, då en Helge förestod Danske eller Jutska Riks-Styrelsen: Han hade angripit dem med all makt och lyckan hade så gynnat hans tapperhet, at han intagit Dannemark eller åtminstone Jutland^[126] och der i sex åhr regerat^[127]. Tvenne hans Söner Sigurd^[128] och Knut^[129] blefvo då Jutlands Konungar^[130]: Den förre regerade wid pass tio åhr^[131] och den senare til dess Konung Gorm den gamle förente Danska Monarchien: På 930-talet hade denne Knut blifvit öfverwunnen af Kejsar Henrik Fogelfängare och til Christendomen omwänd, men af Gorm skall han i Jutland hafva blifvit aldeles slagen^[132]. Olof Ringson hade många Söner^[133]; men ingen af dem war namnkunnigare än Inge Olofson^[134], som från början af 900-talet och i lång tid warit Svensk Med-Regent, särdeles öfver Wästergötland, och Riksföreståndare i Sigtuna med så mycken heder, at man infört honom bland Sveriges Öfver-Konungar^[135]: Om honom skall snart widare berättas.

20. Biörn på Höga tycks i denna tid hafva afsomnat wid pass A. 925. i sin bästa ålder af några och trettio åhr: Han har efter all liknelse tilbrakt sin lefnad i mycken stillhet på sin Kungsgård, emedan ingenting om honom är anteknadt: Ej heller kan man utan gissning efter honom finna någon Son^[136]. Genom hans död blef Eric Emundson ensam Över-Konung i Upsala. Denne war en Stor Krigsman och öfverfor så många Haf med så besynnerlig framgång, at man gaf honom namn af Wäderhatt^[137], som skulle betyda, at ehvart han wände sin Hufvudbonad, fick han strax den wind, som han åstundade^[138]. Om det warit han eller någon annan af Ynglinga-huset från Norige^[139], som giordt en landstigning på kusten af Artois A. 926. och oaktadt 1100 mans förlust emot Franske Konungen Rodolf och Gref Herbert låtit betala sig af dem en ansenlig hop penningar^[140], kan man ej för wisso weta; men det är bekant, at Eric i östra länderne låtit wörda sina wapn: Tilförne är berättadt, huru Eric Biörnson eller Rörik och hans Son Inge stadfäst sin Thron i Holmgårdska Riket, och huru den senare genom tiotusende Svenskes hiälp bibehållit med Græske Kejsaren en fördelaktig fred^[141]: Detta skiedde just under Eric Emundsons lättaste ålder^[142] och muntraste regering.

21. Förmodeligen har Eric utrustat desse hiälptroppar under sin trogne Med-Regents Inge Olofsons anförande, som säjes med Ryssarne hafva haft, at giöra^[143]: Han sielf, utan tvifvel af ömhet och wänskap för Holmgårdska Hofvet, som erkände honom för Skydds-Herre, satte sig med sin Siömakt i besittning af de länder, som hördt til Hvitserkska Arfskapet och gräntsade til Östersiön, hvilka nu en tid antingen genom de Danskes tilhielp eller egen längtan til sielfrådighet sökt, at afskudda sig Sveriges Herrawälde^[144]: Finland, Karelen, Estland, Kurland och flera österut belägna orter måste då erkänna Eriks öfver-Herrskap: De borgar och fästningar, som han der på åtskilliga ställen lät anlägga, så wäl til at hålla dessa folkeslag i lydnad, som til at försvara dem från främmande intrång, kunde der sedan synas i långliga tider^[145]: Detta skiedde wid pass A. 930. Östersiön behöfde nu et sådant Beskydd: Der begynte nu de Norske Höfdingar Harald Hårfagers Söner, Halfdan Svarte, Halfdan Hvite, Erik Blodyx och flere, at anställa sina Siötåg och sit härjande, besynnerligen på Estiske eller Östre wallen^[146]; men de fingo tappert motstånd, så at ock Halfdan Hvite der måste tilsättia lifvet^[147]. Eric Emundson hade wäl af Inge Olofsson et oförlikneligt bistånd; men sådant har, kan hända, gådt så wida, at han fruktat för denne Konungs tiltagande beröm och trodt sig behöfva taga säkra mått för sin Sons Arfsrättighet: Ehuru dermed warit, så tycks han wid denna tid hafva låtit förklara sin Son Biörn, redan i hans barndom af siu eller otta åhr, för Svensk Öfver-Konung och sin Efterträdare på Upsala Thron. Eljest skall Eric hafva warit en god och rättwis Konung, som utan högdragenhet lämnat sig åt sine Undersåtare och hördt med mildhet hvad de haft honom at föreställa^[148].

22. Det tycks som Eric några åhr tilförne eller, som sagt är^[149], A. 926. giordt et krigs-tåg til Nederland och Frankrike, emedan samma makt, som nu imedlertid hulpit andre Normänner, at underkufva Bretagne, just från Sverige wid denna tiden hade widare bistånd: Inge^[150] Olofson anlände til den orten med sin flotta wid pass A. 932^[151]: Han hämnade det nederlag, som hans Landsmän af Bretonerne lidit, lät ihielslå ganska månge, som satte sig til motwärn, och tog hela Bretagnen i besitning^[152]: Om Eric Emundson af denne framgång sig widare betient til at ansättia Frankrike med härnad och sköfling, är obekant; men säkert är, at A. 936. fortsattes dessa krigsrörelser, och några år derefter blef Frankrike åter angripit af en stor Hednisk Här från Norden, som dock antingen af Konung Ludvig Ultramarin eller Hugo den Store fick dryga nederlag^[153]. Bland desse wapneskiften trycks Eric Emundson hafva slutat sine dagar wid pass A. 943. Hans Son blef således i sin friskaste ungdom ensam Öfver-Konung i Upsala; men Inge Olofson hade under Eriks frånwaro och Biörns yngre åhr förestådt Riket med mycken styrka: Han regerade i synnerhet öfver Wästergötland^[154] hvilket han från den nyss upstigna Norska makten wäldeligen försvarade, då han äfven förmodeligen icke eftersatt eller åtminstone ej lämnat oförsökt, at rycka Wiken eller Bohuslän ur de Norskes händer^[155], emedan Harald Hårfagers Söner^[156] derom sins emellan lågo i så blodiga trätor^[157]. Denne berömlige Konung tycks hafva blifvit död wid pass A. 950. och lämnat efter sig en Son Emund, den man kallat hin Slemme.

23. Christna Läran i Sverige hade nu en tid mycket blifvit wårdslösad af de Hamburgske Siälesörjare^[158]; men så hade hon likwäl så fäst sig, oaktadt Afguda-dyrkarnes nit och ifver, at hon icke aldeles war utrotad^[159]: Her war åtminstone en underlig blandning af Christendom och Hedendom, så at man höll den Alsmäktige för ypperst bland sine Gudar; men med så tiocka begrep om det Höga Wäsendet, at man drack Frälsarens skål bland Drottars och Afgudars^[160]: Unni, en Gudfruktig Ärke-Biskop, satt wid denna tid på Hamburgske Stolen; han kom i början af 930-talet til Sverige och anwände der i två eller tre åhr^[161] en ganska berömlig nit til Christendomens utwidgande: Han dog af siukdom i Birka eller Forn-Sigtuna, der han ock blef begraven^[162], A. 936^[163]. Detta Christendomens framsteg skiedde mäst under Inges beskydd, liksom tilförne under hans Förfäders af Ringiske Grenen, hvaruti Öfver-Konungarne liten eller ingen del togo, som för detta är anmärkt. Efter Unni blef Adaldag Ärke-Biskop i Bremen, som wid pass A. 946. förordnade Lifdag, en Frisländare och Biskop i Ribe, til Sveriges Apostel^[164]: Denne war en nitälskande Man; men uträttade dock mindre, än en annan Adaldags utskickade, som war språket mer mäktig^[165] och hade i Sverige flera bekantskaper: Det war Odinkar Hvide^[166] den äldre, en Dansk af ypperlig börd, som wid pass A. 960. giorde i Nordiska kyrkan stor upbyggelse^[167] och hvars Broderson Odinkar den yngre framdeles mer skall omtalas.

1. v. supr. c. 17. §. 15.
2. v. supr. c. 13. §. 10. 11.
3. cfr. Strahlenb. Descr. Russ. p. 194. 195. 196.
4. v. supr. c. 11. §. 13.
5. Poviest Vremianich seu Notit. Temp. & Kniga Stepannaya seu Lib. Gradual. Russ. ap. J. Helsing. Diss. de Orig. Vareg. Åbo. 1734.
6. v. supr. c. 13. §. 11.
7. Hervar. S. c. 20.
8. v. supr. c. 17. §. 16. 20. 22.
9. cfr. Langfedgatal & Mon. Isl. ap. Kil. Stob. Dynast. Sciold. MS.
10. En gammal Rysk Auctor säger wäl, at Rurik warit Kursistra eller Chur-Förste från Preussen, och Petrejus (in Chron. Moscov. P. 1.) är äfven i den okunnigheten, at han giör Rörik til en Preusisk Herre, och det som löjligare är, af Kejsar Augusti Släkt; men T. S. Bayer (in Act. Petrop. T. 4. p. 275. &c.) wisar klart, at de farit wilse och at Rörik warit en Svensk Prints, hvilkens gamla Ynglinga-släkt desse Häfdeteknare på god tro giordt til Augusti stämma, förmodeligen efter Upsala-ätten så högt warit wördad i Norden. Märkeligt hvad den Lärde Konungen i Polen Stephan Bathori skrifver (in Edicto Svirensi A. 1579.), at Ryske Czaren Ivan wäl giordt fordran på Polen och Lithauen, i anledning af en Preusisk Stamfader, från hvilken han räknade sig i 14:de led, som skulle hafva warit Kejsar Octavii Broder; men at detta war uppenbar dårskap, emedan en sådan aldrig warit til i werlden.
11. Stepen. Kniga. Poviest Vrem. Herberstein. Strahlenb. Claude Duret. Tresor de l'Hist. p. 864. Cologne 1713. &c. &c. cfr. Bayer. in Act. Petrop. T. 4. p. 275. &c.
12. v. supr. c. 17. §. 16. in not.
13. Om detta betydt Trygue, Tuar, Tuve eller Tronder, är svårt at säja; men wåra gamla Scandiska namn hafva som oftast blifvit illa stympade.
14. Snio, Snö-Ottar, Sune eller ock Suen.
15. Constantin. Patriarch. de R. Russ. ap. Strahlenb. L. c. p. 173.
16. En gammal Rysk Scribent (Constantin. Patriarch. de R. Russ. ap. Strahlenb. L. c. p. 173.) säger, at Rörik, Hertig i Nogården, skyndade sig til Kiow och lät ihielslå dess Förstar Oscold och Iair: En annan dylik (Macarius Metropolita in Chron. Russ. ap. Strahlenb. L. c. p. 271.) säjer deremot, at Ascold och Dirr woro Röriks Fält-Herrar: När man nu jemförer hvad för detta är sagt (v. supr. c. 17. §. 13.), at Ascold Diar ej warit mer än en Person (v. Bayer. in Act. Petrop. T. 4. p. 288.) och efter all liknelse Aslak Biörnson, Hvitserks Broderson, så ser man, at de gamle Ryssar talat i mörkret, och at Ascold förmodeligen stiftat Kiowska huset, hvars Förstar Patriarchen Constantinus kallar Oscold och Idir, med hvilka Rörik haft at giöra och utan tvifvel tagit i beskydd.
17. Claud. Duret. Tresor de l'Hist. p. 864. ap. Strahlenb. L.c. p. 193. & Herberst. ap. J. Hels. L. c.
18. Strahlenb. Descr. Russ. p. 193.
19. Herberst. ap. J. Hels. L. c.
20. cfr. Macarius Metropolita in Chron. Russ. ap. Strahlenb. L. c. p. 271.
21. Man har sagt, at Inges Sändebud til Constantinopel hetat Carl; men man bör läsa, at han skickade dit sine Karli eller gode Män (v. Schönstr. MS. p. m. 94.): Ingiald, Farulf, Weremund, Rolof Gudi, Ragvald, Kare, Fredlof, Roal, Atte, Truid, Lidulf, Torsten.
22. Chron. Ruth. Poviest Vremian. ap. J. Helsing. L. c. cfr. Schönstr. MS. in Ant. Arch. p. m. 94.
23. Pov. Vrem. L. c. & Bayer. in Act. Petrop. T. 4. p. 290.
24. En Thord Jöranson från Sverige tycks wid denna tid hafva warit Græske Kejsarens Wäring och tillika Christen. (cfr. Act. Lit. Sv. 1728. p. 407.): Hans Runsten är huggen af Ubir, hvilken lefde i början af 1000-talet.
25. cfr. J. Helsing. L. c.
26. Olga menes ock hafva warit en Doter af den föromtalte Gostomissel i Nogården (v. supr. §. 1. cfr. Strahlenb. ap. J. Helsing. L. c.). Kan ock hända, at Aldejoborg blifvit efter henne kallad Allogieborg (cfr. P. Dikman. ap. J. Helsing. L. c.), men så hade dock långt för hennes tid wid Ladoga warit et Lader eller Höfding-säte.
27. v. supr. §. 2.
28. T. S. Bayer. in Act. Petrop. T. 6. p. 390.
29. Strahlenb. Descr. Russ. p. 270.
30. Så snart Oscold bekänt sig til Christna Läran, skall han af Inges Hedniske Höfding Oleg eller Olof blifvit underkufvad och dödad (cfr. Bayer. L. c. T. 6. p. 390.). Ryska berättelsen är, at Olga då öfver hans graf upbygt S. Nicolai kyrka och öfver Idirs ben kyrkiomuren dertil; men som Oscold Idir eller Diar ej warit mer än en enda person, som förr är sagt; så lär både kyrkan och dess mur blifvit bygde på samma räkning.
31. Constantin. Patriarch. de R. Russ. ap. Strahlenb. p. 173.
32. Inge skall hafva låtit upbygga wid denna tid S. Eliæ kyrka i Kiow. v. Bayer. L. c. p. 391.
33. Constantin. Porphyrogen. de Admin. Imp. & Cedren. ap. Bayer. L. c. T. 4. p. 285.
34. Sviturslavs Fosterfader hette Asmund och war från Sverige. cfr. J. Helsing. Diss. de Orig. Wareg.
35. cfr. Les Memoir. du Ragn. de Pierre Le Grand. Amst. 1737. p. 12.
36. Cedren. p. 676. & Schönstr. MS.
37. cfr. Les Mem. cit. p. 13.
38. Under Liuter har en Svensk Höfding Ragwald warit Kniga, Knias eller Knes i Plotsko (v. Bayer. L. c. T. 4. p. 289.). De Svenske woro nu i dessa länder äfvenså hemma som i sit eget: De erkände så godt som samma Öfverhet och Printsar af samma hus. Svårt, at säja, om det är efter denne Ragwald eller en annan, som en Runsten fins wid Ed i Upland på wägen åt Bislinge-by: Der kallas han Anförare för dem, som reste til Grækeland.
39. Odde Munk. Vit. Ol. Trygg. c. 3.
40. T. S. Bayer. L. c. T. 6. p. 390.
41. Olgas Fest firas åhrligen i Ryssland den 11. Julii, efter Waldemars inrättning, som ock förtient et ställe bland Rysslands Helgon: wid sin Döpelse antog han det namnet Basilius (cfr. Mem. du Regne de Pierre Le Grand. p. 15.).
42. Sturl. T. 1. p. 216.
43. Sturl. L. c. p. 317. 318.
44. cfr. Les Mem. du Regne de Pierre Le Grand. p. 14.
45. Sturles. T. 1. p. 261.
46. v. supr. §. 4.
47. Han hade Prinsessans samtycke; men hennes Fader Olof Skot-Konung war hans afsvurne fiende, som framdeles skall berättas.
48. Sturl. T. 1. p. 732. 750.
49. Sturl. T. 2. p. 55. 56.
50. Konung Henric 1. skickade til Holmgårdska Hofvet sin Minister Gautier Saveir, Biskop af Meaux eller, som et gammalt Manuscript i S. Omers kyrka säger, Rogerum Episcopum Catalaunensem. Han friade til Prinsessan på sin Konungs wägnar och förde henne til Frankrike A. 1043 eller 1050 (v. Mirac. S. Bened. L. 4. Aimoin. &c.). Hon kallas i Franska Handlingarne Anna eller Agnes, Konungens i Ryssland Georgs, Jurisclods eller Joradislas Doter. När nu Jarislaw eller Harald kunnat giöras til Georg, så är ej underligt, at alla Nordiska namn blifvit af utlänningarne så illa åtgångne. Konung Henric 1. dog A. 1060. Då hade wäl billigt warit, at Regeringen och Förmynderskapet blifvit Änke-Drotningen anförtrodde, hvarpå man då redan haft prof i Frankrike; men Henric hade besinnat, at Anna war en främling från et mycket aflägse land, som intet understöd kunde gifva henne, och at hon dessutan ingen släkt hade bland de Förnämste i landet; ty blef Anna lämnad åt sit eget öde (cfr. Le P. Dan. H. de Fr. T. 2. p. 372.). Först drog hon sig til Senlis, ej långt från Paris, der hon bygde et Kloster: Sedan gifte hon sig andre gången med Raoul eller Rolf, Grefve af Valois, Herre til Peronne och Crepy, K. Henrics Släkting, som förskiöt sin Fru, på det han skulle få äga Drotningen. Man höll det för et oanständigt giftermål för en så förnäm Fru; men det warade ej mer än sex åhr, då Anna blef åter Änka och reste hem til Holmgårdska Hofvet igen, oaktadt hennes Son satt på Franske Thronen. v. Le P. Dan. L. c. Le P. Anselme & Dict. Hist. de Mor. Amsterd. 1740. &c.
51. Mirac. S. Bened. L. 4. Aimoin. L. P. Anselme. Le P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 367. &c.
52. Förutan Philip hade Anna med K. Henric tvenne Söner, Robert, som dog ung, och Hugo, Grefve af Vermandois, som blef Stamfader för senare grenen af det huset. Om hon haft barn i andra giftet, finner jag ej anteknadt.
53. T. S. Bayer. in Act. Petrop. T. 4. p. 292.
54. cfr. Les Mem. du Regne de Pierre le Grand. p. 17.
55. Waldemar den andre aflade med Gyda, Konung Harald Gudinasons Doter i Engeland, en Son och Efteträdare Harald eller Jarepolk, som ägde Christina, K. Inge Stenkilsons Doter i Sverige wid pass A. 1100. Hans frände Waldemar 3. Wisewalds Son, hade ägt den Polska Prinsessan Sventoslava, som sedan under namn af Sophia blef gift med Konung Sverker i Sverige wid pass A. 1150. Samme Waldemars Soneson Jarislaw Haraldson, Hertig i Wenden, ägde Christina, Konung Eric den Heliges Änka i Sverige wid pass A. 1170. Denne Jarislaws Syster Ingeborg blef gift med Hertig Knut af Revel, Östgöte-Jarlens Philip Birgersons Svärfader, som genom sin Son Svantepolk Knutson, Sveriges Råd, delat sin blod til många förnäma Svenska ätter. Således war Holmgårdska Hofvet liksom Svenskt, af samma Språk, Seder, Lagar och Släktskaper.
56. Detta ströfvande folk, som tilförne är omtaladt (v. supr. c. 13. §. 10.), hade länge plågat Ryssland på östra sidan. De gamle Wareger eller Svenske kallade dem Cosarer eller Kusar (v. Sturl. T. 2. p. 57.) och slogos ofta med dem til Holmgårdska Rikets tienst. Bland sådana folk kan man ock räkna Inwånarne i lilla Serkland eller dem, som nu kallas Sirkasser. v. Henr. Brenner. Obs. ad Moys. Arm. & E. J. Biörner. Prodr. Tract. de Geogr. Scand. Vet. & Hist. Goth.
57. Herberst. Strahlenb. &c. &c. cfr. Mem. du Regne de Pierre Le Grand. p. 19. 20. &c.
58. Mon. Isl. ap. Kil. Stob. Dynast. Sciold.
59. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 18. p. 309.
60. Örnh. Hist. Eccl. L. 1. c. 25. §. 2. L. 2. c. 1. §. 1.
61. Örn. L. c. L. 2. c. 1. §. 12.
62. Sigurd Ring hade lämnat en Son Östen, som blef Fylkis-Konung i Norige wid pass A. 820. Östens Son war Halfdan, en Siö- och Fylkis-Konung wid pass A. 840. Halfdans Son war Östen Glumra wid pass A. 860, som war Fader åt Ragvald, Jarl öfver Möre i Norige och öfver Halland med en del af Skåne wid pass A. 880. Denne Ragwald war Rolf Jarls Fader, som nu omtalas. cfr. Peringsch. Geneal. ad Wilk. S. &c. Harald Hårfager, Konung i Norige, giorde denne Ragwald Möre-Jarl til den förste Jarl, som warit öfver Orkenöjarne; men han afstod den hedren til sin Broder Sigurd Östenson wid pass A. 880. Denne Sigurd underlade sig en stor del af Skottland genom det bistånd han fick af Torsten Röde (Torf. Oread. L. 1. c. 3.), hvilken äfven war en ätling af Sveriges Ynglinga-Släkt. v. infr. §. 8. in not.
63. Dudo S. Quintini Decanus, som upteknat Normanniske Handlingarne wid pass A. 996, säger tydeligen, at Rolf och hans Fader ägt Assines Daciæ & Alaniæ Terras. d. ä. Halland och de til Dannemark gränsande orter.
64. Dudo S. Quint. Decan. ap S. Bring. Vindic. veræ Patr. Norman. Diss. Lund. Resp. A. Lidholm. 1745.
65. Rolf war så öfvermotton stor til wäxten, at han sällan fick någon häst, som kunde bära honom, utan nödgades mäst gå til fots, hvaraf han blef kallad Gånge-Rolf (Sturl. T. 1. p. 99.): Han hade ock en fulkomlig stark hälsa. v. Le P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 223.
66. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 305. Le P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 215.
67. v. supr. c. 17. §. 19. 20.
68. Le P. Dan. L. c.
69. Le P. Dan. L. c.
70. Sturl. T. 1. p. 99.
71. Harald Hårfagers Fader war Halfdan Svarte, Konung öfver en del af Norige, som aflade denne Son med Ragnhild, K. Sigurd Hiorts Doter på Ringa-Rike. Halfdans Fader war Halfdan den milde och matniske. Halfdans Fader war Östen, Fylkis-Konung på Römarike &c. Östens Fader war Halfdan Hvitben: Hans Fader war Olof Trätelja, Konung i Wärmeland, som war Ingiald Illrådes Son i Upsala (v. supr. c. 14. §. 20. & Sturl. T. 1.). Af denne Ynglinge-gren har ock en annan utsprungit, som äfven kommit til mycken fägring: Olof Träteljas Son Halfdan Hvitben war Fader åt Gunröd, som aflade Olof, Helge den Hvasses Fader, hvars Son Ingiald war Fader åt Olof den Hvite, som blef Konung i Dublin på Irland A. 853. och kallades eljest Amlaf (v. Jac. Varæi Antiq. Hib. c. 24. p. 123.): Hans Son war Torsten Röde (v. supr. §. 7. in not.), som tog Konunga-namn öfver en del af Skotland och har delt sin blod til de förnämsta Skotska Släkter. v. Torf. Orcad. L. 1. c. 3.
72. v. supr. c. 14. §. 17.
73. Sturl. T. 1. p. 87.
74. Rolfs Moder hette Hilder, Rolf Nefias eller Stornäsas Doter.
75. Sturl. T. 1. p. 99. 100.
76. v. supr. c. 12. §. 9. in not. it. c. 14. §. 11.
77. Biskopen lät då bära för sig allehanda Helgedomar och Jungfru Marias Särk (Le P. Dan. L. c. p. 216.); men sådant lär minst hafva bidragit til Segren.
78. Le P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 216. 218.
79. Förut hade han ägt Popa, Gref Beringers Doter af Bayeux och Senlis i Frankrike (cfr. Le P. Dan. L. c. p. 227. & Peringsch. Ättart. p. 120.), den han skall hafva förskutit; men med henne aflade han dock sin Son Wilhelm, som efter honom blef Hertig i Normandie.
80. Le P. Dan. L. c. p. 220.
81. Efter Landsens Sed lära sådane då blifvit kallade Grefvar och Baroner.
82. Peringsch. Ättart. p. 120.
83. cfr. Vertot. Hist. de l'Ordre de Malthe.
84. Sturl. T. 2. p. 239. 240.
85. Sturl. Lipl. & Torf. Orcad. L. 1. c. 7. &c.
86. Til ex. wår gamla Svenska Båte-släkt, som nu är utgången, gick i rätt nederstigande linea från Orkenöye-Jarlar.
87. Hervar. c. 20.
88. cfr. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 41. 59. & Schönstr. MS. Hist. in Arch. R. Antiq.
89. Denna Ätt, som tycks hafva herstammat af Håkan Ring (v. supr. c. 15. §. 13. cfr. Torf. ap. Peringsch. Ättart. p. 29.), Ingiald och Olof Trätälja, gynnade mäst de Christne Lärare under Öfver-Konungarnes frånwaro: Efter all liknelse hafva de dermed ådragit sig Menighetens hat och är det ganska troligt, at detta hus släpt til större delen af de fem Konungar, som på 800-talet eller inemot dess slut blefvo af en förbittrad Almoge offrade åt Afgudarne och störte i en källa på Mula- (Mora-) Ting ej långt från Upsala, som Torgny Lagman berättade (v. Sturl. T. 1. p. 486.). Icke dess mindre gick ej stammen aldeles ut förän med Emund Slemme, som frambättre skall berättas.
90. Efter Torfæi uträkning (Hist. Norv. P. 2. in append. p. 76.) skall Harald Hårfager hafva efterträdt sin Fader Halfdan Svarte wid pass A. 863. eller 64. Således skulle han ej senare kunnat wara född än wid pass A. 845. Om han nu i sin blomstrande ålder eller wid pass A. 870. warit tilsamman i Wermeland med Svenske Konungen Eric Emundson (Sturl. T. 1. p. 89.), som då warit gammal och åtminstone haft 60 åhr; så följer, at samme Erik warit född wid pass A. 810. för Ragnar Lodbroks tid och för Bråwalla-Slag, hvilket ej låter sig giöra.
91. Herv. c. 20. Langfedgatal. Chron. Norv. & Mon. Isl. ap. Kil. Stob. Dynast. Sciold.
92. A. 1020. war Torgny Lagman wid pass inemot 70. åhr gammal: I det tal han höll inför Konungen på Upsala-Ting sade han, at hans Farfader Torgny kunde grant minnas Konung Erik Emundson i hans lättaste ålder: Efter den wedertagna Torfæi räkning infaller Eriks lättaste ålder wid pass på 830-talet: Då skulle Torgnys Farfader åtminstone haft sina 15. åhr, hälst om han då, som det tycks, warit med på Siötåg, och således warit född wid pass A. 815 eller 820. Deraf skulle följa, at allena desse tre leder, Son, Fader och Farfader, intagit öfver 200. åhr, hvilket jag ej så lätt kan bifalla. Jag will gerna gå enfaldigare tilwäga och säja, som ofvan förmält är, at Erik Emundsons lättaste ålder infallit på 920-talet, at den Torgny, som fölgt honom, blifvit född wid pass A. 900, hans Son Torgny wid pass A. 930. och hans Soneson wid pass A. 960. som på Upsala-Ting wid pass A. 1023. war wid en hederlig ålder. Således få både Naturen och Historien sin riktighet.
93. Sturl. T. 1. p. 484.
94. At Erik Emundson warit Erik Segersälls Farfader, är intet tvifvelsmål underkastadt; men at Farfadren warit född, wid pass A. 810, ehuru man säkert wet, at Sonesonen aflat en Son wid pass A. 982, det kommer mig underligt före: Jag will gifva Erik Emundson 50 åhr til at hafva frambrakt sin Son Biörn: Jag will ock lämna Biörn samma tid: Det giör 100. åhr tilsamman, hvilket dock är alt för mycket för tvenne leder: Då blifver Erik Segersälls födelse-åhr wid pass A. 910; men huru han kunnat wara Fader A. 982. eller som någre ment, A. 990. på sit 72:dra eller 80:de åhr, det ser något misstänkt ut, hälst i en Konunga-längd, der man (som den Store Newton funnit) knapt kan lämna 20 åhr åt hvardera. För min del kan jag ej annat uträkna, än at Erik Emundson blifvit född wid pass A. 904. hans Son Biörn wid pass A. 923. och hans Soneson Erik Segersäll wid pass A. 940, som fram bättre skall omröras.
95. Harald Hårfager är efter min uträkning född wid pass A. 863. blef sin Faders Efterträdare wid pass A. 883. och Enewålds-Konung öfver hela Norige wid pass A. 893. Han lefde i Erik Emundsons tid (Sturl. T. 1. p. 75 &c.), öfver hela hans Son Biörns tid, som war Konung i 50. åhr (Sturl. T. 1. p. 105.), och dog änteligen under hans Sonesöners Erik Segersälls och Olof Biörn-Sons barndom (cfr. Hervar. c. 20.) wid pass A. 946, då han war 83. åhr gammal (Sturl. T. 1. p. 122. 123.). Om nu någon ålderstigen Svensk Bi-Konung eller Riks-Föreståndare Erik Emundson (Amund Håkansons Son från Alsnö eller Sigtuna. v. Ad. Brem. H. E. L. 1. c. 51.) warit honom til mötes i Wermeland wid pass A. 890. (cfr. Sturl. T. 1. p.89.), kan man ej weta: då kan ingen neka, at ju Harald deremot war i sin blomstrande ålder, som Sagan säger; men om detta skiedt i Öfver-Konungens Erik Emundsons tid, så lär berättelsen om desse åldrarnes olikhet wara felaktig; ty mötet har då ej kunnat gå för sig förän wid pass A. 920. då Erik war i sin blomstrande ålder och Harald inemot 60 åhr. Lätteligen kan ock en sådan omständighet hafva aldeles blifvit förbytt genom mundteliga berättelser: Imedlertid är hon oss icke så högt angelägen, at hon giör oss något til hufvudsaken.
96. Herv. c. 20. Sturl. T. 1. p. 75. 87. 105.
97. Det war förmodeligen Erik Refilson eller Ahrsäll, som då redan på sit femtonde åhr war Öfver-Konung i Upsala och kanskie Ensam (v. supr. c. 17. §. 23.); men fastän hans frände Biörn tillika regerade; så ansågs han dock af Gyda för den förnämste. Han kallas af Peringschöld (Ättart. p. 34.) Erik af Sala och är kanskie den man kallat Upsala-Erik.
98. Sturl. in Har. Harf. c. 3. 4.
99. Det löfte giör jag inför Gud, som mig har skapat och alting råder, säger Sturleson (T. 1. p. 76.), at Harald wid detta tilfälle skal hafva sagt: Man ser deraf, huruwida man war kommen i denna half-Christna tiden.
100. Med Gyda aflade han Alof, Rörik, Sigtryg, Frode och Torgils: Men han hade åtskilliga hustrur: Med Ragnhild den rika, Konung Eriks af Jutland Doter, aflade han Sonen Erik Blodyx: När han fick denna Ragnhild, öfvergaf han nio Frillor. Med Svanhild, Östen Jarls Doter, aflade han Olof Geirstada-Alf, Biörn och Ragnar Ryckil. Med Alfhild, K. Ring Dagsons Doter af Ringarike, hade han Dager, Ringer, Gudröder, Skyria, Ingegierd, Ingeborg och Alof Arbot, som fick til Man Thore Jarl, en Broder af Hertig Gange-Rolf i Normandie. Hans Söner woro också Håkan, som blef hans Efterträdare och kallades Adalstens fostre, emedan han war upfödd hos K. Adalstan i Engeland, Sigurd Rise eller den långe, Guttorm, Halfdan Hvite, Halfdan Svarte, Sigfröd &c. Erik Blodyx och hans Söner trodde sig äga bästa rätten til Norige; men kommo aldrig deraf i ständig besittning. Af Olof Geirstada-Alf är Norske Konungen Olof Tryggason kommen: Af hans Broder Biörn, som kallades Köpman, kom Olof den Helige, och af Sigurd Rise Harald Hårdråde, som war K. Olof den Heliges halfbroder.
101. Sturl. T. 1. p. 95. 99.
102. v. supr. §. 8. & in not.
103. Han skal så hårdt hafva lagt Tronderne under oket, at han i sin frånvaro satt öfver dem til Konung en Hund, som han mycket älskat och kallat Sör, hvilken sedan blifvit ihielrifven af wargar. v. Sturl. T. 1. p. 138. Deraf är Dikten kommen om Konung Racka.
104. Sturl. T. 1. p. 139.
105. Sturl. L. c.
106. Sturl. Har. Hårf. c. 20. p. 95.
107. Sturl. T. 1. p. 87.
108. Detta Land-stycke lär då af Rane Jarl hafva fådt sit namn.
109. v. supr. c. 7. §. 25.
110. v. supr. c. 14. §. 28.
111. v. supr. L. c. §. 26.
112. Sturl. T. 1. p. 88. 90.
113. Efter Sturlesons berättelse skal Åkes ursäkt hafva warit, at han welat passa den gamla tilredningen efter Eriks höga ålder och den nya efter Haralds blomstrande åhr; men det går ej ihop med en rätt tideräkning (v. supr. §. 12. in not.): Meningen lär således hafva warit, som her är anfördt, så framt ej denne Erik Emundson warit en gammal Herre af Ringiske Grenen. (v. supr. L. c.).
114. Denna gerning bevisar mer en Ynglingabrånad, än en gammal Mans wanliga kallsinnighet.
115. Sturl. T. 1. p. 90.
116. Sturl. L. c. p. 92.
117. Sturl. T. 1. p. 105.
118. v. supr. §. 15.
119. cfr. Ad. Brem. H. E. c. 51.
120. Sturl. T. 1. p. 105.
121. v. supr. §. 15. 16. 17.
122. v. supr. §. 12.
123. cfr. Ad. Brem. L. c.
124. MS. Porsian. ap. J. P. de Ludevig. Reliqu. MSter. T. 9. p. 8.
125. v. supr. c. 17. §. 13. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 19. p. 331.
126. Ad. Brem. Hist. Eccl. c. 40.
127. MS. Porsian. ap. J. P. Ludevig. L. c.
128. Denne Sigurd är kallad Gyrd och i Porsiska Manscriptet Siguard eller Siort Falle. cfr. J. Wild. ad Puff. p. 337.
129. Knuts namn är än wärre åtgångit, än hans Broders: Adam. Bremensis (H. E. c. 40.) kallar honom Ehnob, Saxo Eginuppus, Witekindus (Gest. Sax. L. 1. sub sin. p. 15.) Chnuba eller Nuba, Sigebert. Gemblacensis (ad A. 935.) Chuipia; men Ditmarus (L. 1. p. 327.) kallar honom änteligen rättast Knuto (cfr. J. Wild. L. c. c. 19. p. 333.).
130. cfr. Vit. Ol. Trygg. Scalholt. P. 1. c. 70. p. 69. & Addend. Sturl. T. 2. p. 458 &c.
131. MS. Pors. cit.
132. Torf. & Hist. Isl. ap. J. Wild. ad Puff. c. 19. p. 333.
133. Ad. Brem. H. E. c. 40.
134. Denne Inge är också kallad Ring. v. MS. Porsian. supr. cit. & J. Wild. L. c. c. 21. p. 344.
135. Man har haft stora skiäl, at införa denne gren bland Öfver-Konungarne; men jag har ej funnit nödigt, at gå längre än de Isländska antekningar, Langfedgatal, Hervaras 20. Cap. &c. (cfr. Kil. Stob. Dynast. Sciold.), gifvit mig anledning til, som inge andre Öfver-Konungar nämna, än rätta nedstigande raden från Erik Refilson genom Emund, Erik, Biörn, Erik Segersäll och hans Broder &c.
136. cfr. Hev. S. c. 20.
137. Catal. R. S. ed. Er. Benz. in Monum. p. 68. Eric. Upsal. Chron. Laur. Aros. Chron. Rhytm. Loccen. Hist. Sv. Joh. Magn. Hist. S. G. &c.
138. Wid Kongs-hatt i Mälaren en mil från Stockholm på et högt bärg är en bild af en Hatt på en stolpe från uråldriga tider bibehållen: Om denne blifvit ditsatt som et Minningsmärke efter Eric Emundson, för de Siöfarandes lyckeliga börd, eller efter Norske Konungen Olof Haraldson, då han flydde ur Mälaren för Olof Skot-Konung, är svårt at säja. cfr. Tunelds Geogr. p. 41.
139. Harald Hårfagers Söner, i synnerhet Erik Blodyx, begynte nu ock i Frankrike, Engeland och Nederland, at härja och plundra. v. Sturl. T. 1. p. 110.
140. cfr. Le P. Dan. H. de Fr. T. 2. p. 243.
141. v. supr. §. 3.
142. cfr. Sturl. Ol. Har. S. c. 81.
143. Joh. Magn. & Puffend. ap. J. Wild. ad Puffend. c. 20. p. 341.
144. Torgny Lagman säger i sit tal på Upsala-Ting A. 1023. at hans Farfader Torgny fölgt med Konung Erik Emundson på dessa tåg til Österländerne. v. Sturl. T. 1. p. 484.
145. Orat. Torgny. Legis. ap. Sturl. T. 1. p. 484. 485.
146. Desse härjade också Norr omkring i Biarma-land eller Permien på den nu så kallade Archangelska sidan. v. Sturl. T. 1. p. 110. 185.
147. Sturl. T. 1. p. 109. 110.
148. Orat. Torgn. L. c.
149. v. supr. §. 20.
150. I Franska Historien kallas han Incon. v. Le P. Dan. L. c. p. 249.
151. Le P. Dan. H. de Fr. T. 2. p. 249.
152. Le P. Dan. L. c.
153. Le P. Dan. L. c. p. 271.
154. Man har i förra Seculo funnit et gammalt Dom- eller Synings-bref med runor skrifvit, som A. 1636. af Witekindi blifvit öfversatt, hvilket denne Konung Inge med mycken sannolikhet kan tilskrifvas: Det lyder sålunda: Jag Inge, de Raske Wästgötars Koung, reste på hin Gille Odens dag til ärlig Peder Matsons säte Svansiö, hvilken kifvade med ärlig Bengt Månson på Torstorp om rätta Ägoskilnad deras, och besåg jag den på Gille Tor-Gudens dag med tolf Drottar mine och dömde rätta skilnaden wara i Räckekärr, stora hvita sten, Svartsiö Måsse-lag, söder i Klef, så ock i Hängsle-Biörk, der wrånger Olof, som broder sin i högsäte drap, den Gille Tor Guden offrad är, och förän Solen nedergick, böd jag wid hin Gode Tor-Guden, at ingen skulle giöra sig med Brynjan sin annan rätt, än jag skipat. At heruti finnas namn, som icke utan af Christne blifvit brukade, är ej underligt, när man besinnar, huru Christendomen nu i lång tid så småningom rotat sig, särdeles bland Adelen och i de från högsta Afguda-offret längst belägna orter.
155. v. supr. §. 18.
156. Efter Hertig Guttorms död hade Harald Hårfager gifvit Wiken åt sin Son Guttorm, som sedan blef ihielslagen af Siöröfvaren Sölfve Klofe i Elwar-qwisslar eller Göta-Elfs åminne. v. Sturl. T. 1. p. 105. 109.
157. cfr. Sturl. T. 1. p. 125. 128.
158. v. supr. §. 7. cfr. Ad. Brem. ap. Örnh. H. E. p. 120.
159. Helmold. Chron. Sclav. ap. Örnh. H. E. L. 2. c. 3. §. 30.
160. Renhielm (in not. ad Ol. Tryggas. c. 24. ex Collectan. Buræi p. 775.) anförer en drycks-wisa om Julen til Frälsarens ähra, som kan hända är något yngre än denna tid: men är dock et fullkomligt bevis af förste Christendomens grofhet och förargeliga blandning med Hedniska sedvanor: Buræus har giordt detta qväde tydeligare efter wårt språk: Bland annat läser man deruti följande:

     Danne-Svena dricka Guds minne,
     Och alle måge glädia sig, som her äro inne:
     Johan hafver Christi skål uppå sin hand,
     Signe honom Gud Fader, Son och den Helige And:
     Gud låte honom lefva och trifvas,
     Synder och sorger fördrifva,
     Genom den Helige And.

     Men ingen ting kan mer bewisa denna sak, än Danske Konungens Sven Tiugoskeggs Graföl efter hans Fader Harald Gormson (v. Sturl. T. 1. p. 246.), i hvilket Lag woro mäst Hedningar och Half-Christne: När Konungen druckit sin Faders minne, drack man öfver alt Christi skål med stora horn, sedan Ängelen Michaels, sedan giorde man löften på Hedniskt wis.

161. Messen. Sveopent. c. 17. p. 89. & Chron. Episc. Sv. c. 2. p. 8. ap. Örnhielm. H. E. p. 120.
162. Hans hufvud blef af hans Lärjungar fördt til Bremen och begrafvit fram för Altaret i S. Petri kyrka. v. Örnh. L. c. &c.
163. Ad. Brem. H. E. L. 1. c. 52. & Örnh. H. E. L. 2. c. 3. §. 33. it. Hvidf. Chron. Dan. p. 48.
164. Vastov. Vit. Aquil. Ed. Benz. p. 19. Örnh. H. E. L. 2. c. 4. §. 42. cfr. Ad. Brem. H. E. L. 2. c. 2.
165. cfr. Örnh. L. c.
166. Denne kallar Saxo (L. 10.) Autho eller Outhe: Han war en Son af Palne Tockison den äldre, som eljest är kallas Slag eller Slau, en mäktig Man på Fyen i Dannemark, som upbygt Slagsby eller Slagelse, Slagbo och Slagslille wid Sora-Kloster. Odinkars broder war Palne Tocki, Trylle eller Skytte, Höfding i Jomsborg i Pomern, en Stamfader för hela den ypperliga Danska Släkt, som är kallad de Hvider, hvilken utspridit sig til hela Norden (v. Martin. Petri Abb. Sorens. Vit. Episc. Absalon. Hafn. 1589.). Denne Hertig Tocki eller Tyke war Fader åt Odinkar den yngre, Sveriges och Dannemarks Apostel wid pass A. C. 1000.
167. Vastrov. Vit. Aquil. p. 20.