Svensk musikhistoria/13

13. Svensk tonsättareverksamhet utom operan.

De utom operan verkande svenska kompositörerna låta lämpligast fördela sig på två grupper: den ena den klassiskt-formalistiska, betonande musikens teoretiska sida, den andra den liedmässigt melodiska, betonande musiken såsom en känslans konst. De till den första gruppen hörande hava sin styrka i de symfoniska formerna, de till den andra i den enkla folkliga visan. Inom den första gruppen äro förebilderna Bach, Händel, Gluck, Haydn, Mozart, inom den andra de tyska liedkompositörerna Hiller, Schulz, Reichardt m. fl. med inslag av fransk chanson. Äro de förra kanske mera representativa för sin egen tid, äro de senare så mycket mera förebådare av den kommande tiden. Till den första kunna räknas: Kraus, Wikmanson och Frigel, till den andra: Åhlström, Palm och Hæffner.

Josef Martin Kraus, vars verksamhet för operan redan är tecknad, bör som symfoniker räknas till Sveriges allra främsta tonsättare. Före sin ankomst till Sverige hade han endast skrivit några få tonverk av betydelse. Först på svensk mark utvecklade sig hans personlighet i sin fulla storhet. Den mest träffande karakteristiken av Kraus’ konstnärsskap giver oss Frigel: “Huvuddraget i Kraus’ [ 190 ]musik var energi, likasom i hans snille och tänkesätt. Dit hänförde sig alla andra egenskaper av hans komposition. Ingen visade sig till hälften, utan alla voro hela och fullbordade, men gingo icke utöver gränsen av det sanna och naturliga. Man såg i hans sättning, att han älskade Glucks stil, som ock bäst stämde överens med hans manliga karaktär. Därföre, ehuru man ej kan frånkänna honom de egenskaper, som merendels hos andra kompositörer finnas strödda och omfatta hos den ene mest det behagliga, hos en annan det naiva och lekande, hos en tredje det ömma och smältande, såg man likväl att hos Kraus var det djupa, det dystra, det nervfulla egentligen rådande, där han visade sin fulla mästerstyrka, och varuti, om icke en för tidig död mellankommit, han med tiden säkert hunnit till Glucks fullkomlighet i den lyriska, ävensom han i instrumentalmusiken till en viss höjd redan upphunnit Haydns lekande och naiva samt Mozarts högst överraskande och sångbara sätt och äntligen i kyrkomusiken, vartill han satt allenast några få stycken, till Händels majestät och jättestyrka, helst om han levat i ett land, där kyrkomusiken varit mera känd och älskad.“

Kraus mest betydande arbete är Kantaten vid Gustaf III:s begravning. Här har han i den stora formen skapat ett verk, vilket i klassiskt ren formbehandling nästan kan ställas i bredd med Mozarts bästa. Över det hela ligger en tung, dyster stämning, som så väl passade Kraus’ naturell. Av större vokalverk kan utom detta nämnas Kantaten vid Gustaf III:s födelsedag, skriven i Wismar d. 22 nov. 1782. Av instrumentalverk stå hans symfonier högst. “Kraus symfonier“, säger Frigel, “äga alla ett ypperligt värde och äro fulla av karaktär, än högtidliga och prakt[ 191 ]fulla (D-dur 1789), än briljanta och naiva (Ess-dur), än allvarsamma och dystra (d-moll), än sorgliga och sönderslitande (e-moll 1783). Av dessa är d-mollssymfonien med foga till större delen av Albrechtsberger. Av Kraus’ hand är blott första Largot, vilket han sedermera använt som introduktion till Begrävningskantaten.

J. M. Kraus.

Kraus författade även ett större instrumentalverk vid Gustaf III:s bisättning (c-moll). För kammarmusik skrev han: en kvintett i D-dur (Wien 1783), 7 stråkkvartetter, en sonat för violin och violoncell, och en sonat för flöjt och altviol. Bland Kraus’ mindre verk märkas sångerna: Aria ur Metastatios Demafoonte “Misero Pargoletto“ (Venedig d. 18 nov. 1783); duetten “Se non ti moro allato“ ur Metastasios Adriano in Siria (d. 8 maj 1787); rondon “Innocente Doncelletta“. Av sånger vid piano utkom på Breitkopf & Härtel 1796 “Vingt airs et chansons“; 7 sånger äro tryckta i Musikaliskt Tidsfördrif; 19 sångstycken förblevo i manuskript. Av klavermusik finnas i behåll en sonat med ackompanjemang av violin och violoncell, 4 för violin och piano samt 2 för piano ensamt; dessutom ett Thema med variationer tryckt i Mus. Tidsfördr.; ett Rondo med variationer och en Svensk Dans med variationer. I sin sångmusik verkar Kraus mindre naturlig. Stilen är något för torr, och melodien saknar tillräckligt uttryck. Hela hans naturell låg bäst för de stora formerna. Det var just detta storslagna, djupa och tankedigra hos Kraus, som gjorde, att han ej av sin samtid blev rätt uppskattad. Man fann honom något för mörk i sitt manér“. För eftervärlden står Kraus emellertid som Gustavianska tidevarvets mest helgjutna, formrenaste tonskald.

[ 192 ]En tonsättare, vilken till sitt skaplynne är Kraus mycket närstående, är Johan Wikmanson. Han föddes i Stockholm d. 28 dec. 1753. Redan i sin tidigaste barndom visade Wikmanson stor fallenhet för musik. H. F. Johnsen blev hans lärare i klavérspel och generalbas. Oaktat den musikaliska undervisningen önskade föräldrarna likväl ej, att sonen skulle gå musikbanan, utan satte honom i matematik- och instrumentmakarelära i Köpenhamn 1770. Här rönte han likväl mycket hård behandling av sin mästare, erhöll ingen undervisning, utan led nöd på de mest oumbärliga behov. Wikmanson beslöt då att övergiva läran och födde sig genom undervisning i klavérspel, tills han hemifrån erhållit medel till hemresan. Vid sin hemkomst tog han genast plats vid kgl. postverket; 1772 övergick han till nummerlotteriet, befordrades 1773 till kontorsskrivare samt kort därpå till kammarskrivare i kastellettkontoret; 1778 kassör i samma kontor; kort därefter erhöll han kamrers fullmakt. Någon tid efter sin återkomst till Sverige utnämndes han till organist vid holländska- reformerta kyrkan; blev 1781 organist i storkyrkan, 1796 direktör för Mus. Akad:s undervisningsverk och 1797 lärare i harmoni och kontrapunkt. Han avled d. 10 jan. 1800.

Wikmanson ägnade sig med iver åt musikteoriens studium. Han spelade först altviol, men sedan han blivit nära bekant med Pihlman, lämnade han denna för violoncellen och blev snart en framstående exekutör på detta instrument. Med Kraus knöt han närmare bekantskap och studerade hos honom noggrant kompositionsläran. Även med Vogler var han nära förbunden och fick av honom kunskap i den djupare musikteorien. Vogler överlät även åt Wik[ 193 ]manson att överse och rätta språket i sina svenska musikläroböcker. Som orgelspelare var Wikmanson synnerligen framstående. Han medverkade även vid förbättrandet av orgelverket i Storkyrkan. Klavérspelet studerade han grundligt, särskilt efter C. Ph. Em. Bachs “Über die wahre Art das Clavier zu spielen“. För sina stora teoretiska kunskaper erhöll han tillbud av Mus. Akad. att hålla föreläsningar i musikteori, men hindrades likväl härifrån av brist på tid.

Av Wikmansons kompositioner äro ej många kvar, men de som finnas, äro högst betydande arbeten. Ett av hans första verk var en sonat i h-moll med en final, som han gav namnet Hönshuset, “ett mycket naivt och oskuldsfullt stycke“. Vid mitten av 1780-talet började han slå sig på stråkkvartetten, en form, vari han skulle nå sin högsta fulländning. Tre stråkkvartetter (i d-moll, e-moll och b-dur) utgåvos efter hans död i tryck i Stockholm och tillägnades Josef Haydn. Här träder Wikmansons kompositionsart klarast i dagen. Wikmanson är framför allt en musikalisk tänkare. Han älskar fin kontrapunktisk utarbetning och noggrant avmätta melodiska former. Han äger plastisk formfulländning i förening med djup känsla. Alla kvartetterna präglas av självständigt, karakteristiskt arbete. I likhet med Kraus var Wikmanson framför allt allvarlig och djup i sina kompositioner. Men dessutom framträder även ett annat drag, som mindre kom i dagen hos Kraus, det var humorn. Lekande, kvicka, spirituella tongångar omväxla ofta med de tunga, allvarliga. Man märker kanske häri mest, att han noggrant studerat Haydn. Wikmanson komponerade även några småsånger för klavér, vilka likväl alla äro i den äldre arieartade stilen. Han utgav dessutom 1781 i tryck i Stockholm Två violoncellsolo och Tre sonatiner för zittra. Slutligen medverkade han även vid musiken till skådespelet Eremiten [ 194 ](uppf. d. 3⁄1 1798). — Den 15 febr. 1801 gav Mus. Akad, en minnesfest på Riddarhuset över Wikmanson, varvid sorgemusik av Frigel utfördes.

Den tredje av de klassiska mästarna är Per Frigel. Han föddes i Kalmar d. 2 sept. 1750. Han erhöll en ytterst vårdad uppfostran och genomgick såväl trivialskolan som gymnasiet i sin födelsestad. Jämte bokliga studier begynte han tidigt även ägna sig åt musiken. Av fadern lärde han spela violin och nådde efter 1½ års övning så långt, att han kunde biträda vid kyrkomusiken på högtidsdagarna i kyrkan. Nu önskade han även spela klavér, men fadern nekade av fruktan, att musiken skulle draga hans håg bort från boken. Emellertid fick han av organisten i hemlighet undervisning på instrumentet och överraskade så fadern med att spela utgångsmarschen en påskdag. Härefter fick han taga regelbunden undervisning på klaver. Vid gymnasiet erhöll han musikundervisning av dir. mus. Björkman och lärde av honom harmonilärans grunder efter Kellners traktat om generalbasen. Han började nu även komponera små arier och duetter, vilka utfördes i kyrkan under helgdagsaftnarna. Genom Björkmans kyrkomusikaftnar lärde Frigel känna de yppersta kompositörers arbeten i andlig stil och hans kompositoriska anlag erhöllo därigenom allt ifrån början en viss bestämd riktning. Vid 20 års ålder 1770 avgick han till universitetet i Uppsala och tog efter 6 års studium magistergraden. Han uppehöll sig sedan i Stockholm, där han snart kom in i huvudstadens mest musikaliska kretsar. Ej långt efter sin ankomst till huvudstaden kallades han till medlem i Utile Dulci. År 1777 uppfördes två symfonier av honom inom sällskapet. Dåvarande direktören för teatern före[ 195 ]slog Frigel att på konungens bekostnad företaga en utrikesresa för att vidare utbilda sig i komposition. Frigel rådfrågade sig först med Naumann och Uttini och erhöll deras tillstyrkan. För att rätt förbereda sig till resan studerade han nu med iver kompositionsläran och genomgick en mängd partiturer. Samtidigt fick han i uppdrag att anordna musiken till åtskilliga operor, såsom Grétrys Zemire och Azor 1778 och Monsignys Arsène s. å. Även komponerade han flere större och mindre tonverk såsom musiken till operan Zoroaster, efter ord av Pihlgren, samt en Kantat med text av Kellgren, vilken senare utfördes vid en högtid i Utile Dulci och vann mycket bifall. Vid denna tid lärde han känna Kraus och fann i honom en själsfrände. Med vilken grundlighet han studerat Kraus’ tonverk, vittnar hans karakteristik av honom som tonkonstnär i Stridsbergs minnestal 1798. De framgångar, Frigel gjorde som tonkonstnär, föranledde Mus. Akad. att 1778 kalla honom till sin medlem. Han invaldes samtidigt med Kraus och Naumann. Mus. Akad. erbjöd sig dessutom att till hans tilltänkta resa få bidraga med 300 rdr. specie årligen.

Emellertid förordnades en ny teaterdirektör. Den tilltänkta summan för Frigels studier i utlandet avknappades allt mer och mer, och slutligen tyckte sig Frigel märka, att han endast skulle mottaga summan som en nådegåva. Hellre än att tigga sig till summan, beslöt han då att uppgiva resan samt utbyta konstnärsbanan mot ämbetsmannabanan. Genom statssekreterare Liljencrantz’ förord antogs Frigel vid handels- och finansexpeditionen 1779 som extra ordinarie. Han avancerade nu tämligen raskt; blev kopist 1781, kanslist 1783, sekreterare i statskontoret [ 196 ]samt tjänstgjorde vid flere riksdagar i statsutskottet, statskommissionen och statsberedningen. 1801 begärde och erhöll han tjänstledighet. Hur allvarligt Frigel än skötte sina tjänsteåligganden, glömde han likväl aldrig tonkonsten. Han blev 1797 sekreterare i Mus. Akad. och var samtidigt 1811—34 inspektör för undervisningsverket, 1814—30 lärare i harmoni. Ända till sitt 91:sta år bibehöll Frigel sina själskrafter och förestod Mus. Akad. som sekreterare. Först 1841 begärde han tjänstledighet. Till minne av hans verksamhet lät Mus. Akad. trycka en minnespenning. Den 24 nov. 1842 avled han.

Frigels kompositoriska verksamhet är ej ringa. För operan lämnade han musikbidrag till dramat Eremiten (uppf. d. 3⁄1 1798). Av större tonverk kunna nämnas: en högtidskantat given i Mus. Akad. 1795 samt åtskilliga kyrkokantater (uppf. i Jakobs kyrka); sorgmusiken över Wikmanson 1801; en stor symfoni med fuga, uppf. å Riddarhuset såsom inledning till Mozarts Requiem 1805. Vid 1809 och 1810 års riksdag kallades han av ecklesiastikutskottet att biträda med upplysningar angående koralverket. Han kvarstod sedan i psalmkommittén 1811—18, då Hæffner insattes i hans ställe. Samtidigt med de kyrkomusikaliska studierna författade han ett oratorium Försonaren på Oljoberget efter text av Samuel Ödman, vilket tonverk under Du Puys ledning första gången uppfördes 1815 på kgl. teatern, andra gången i något omarbetad gestalt Långfredagen 1820 på Riddarhuset. Frigels sista stora musikverk var en kantat med ord av Wallin, som uppfördes av Mus. Akad. i Storkyrkan 1816.

De av Frigel högst skattade kompositörerna voro Gluck, Händel och Haydn, däremot ej i lika grad J. Seb. Bach. Frigels fordringar på en sann tonkonstnär voro: en klar [ 197 ]karakteristisk uppfattning av texten, en tydlig proportion mellan delarna, en ren och klar harmoni, otvungna och flytande modulationer, utan allt effektsökeri, rikedom och omväxling i stämmor samt en ytterst sorgfällig omvårdnad av deklamation och prosodi.

För att rätt förstå den riktning, vars förnämste målsman Åhlström blev, må vi kasta en liten blick på den tyska sången under andra hälften av 1700-talet.

Samtidigt med den tyska litteraturens omskapande genom Klopstock på nationell bas, hade genom Johan Adam Hiller en ny nationell musikform, Sångspelet, skapats. Denna nya musikform gick framför allt ut på att ersätta de förkonstlade arierna med enkla folkliga visor. Förebilden för dessa visor blev snart den tyska folkvisan. Enkelhet och lättfattlighet blev huvudsaken. Det kontrapunktiska och lärda arbetet avskyddes. De förnämsta representanterna för denna skola på visans område blevo Schulz och Reichardt. Då denna riktning på 1780-talet nådde Sverige, kom den i viss mån att antaga annan karaktär. Den franska chansonen hade förut genom operan vunnit insteg och bemäktigat sig alla sällskapliga kretsar. Den stil, som därför uppstod nu, då svenska kompositörer grepo sig an visans former, var väsentligen en blandning av fransk chanson och tysk visdiktning jämte en svagare inverkan från den svenska folkvisan. Förnämsta representanten för denna konstforra blev Olof Åhlström.

Olof Åhlström föddes den 14 aug. 1756 på Näsby herregård i Vårdinge socken, Södermanland, av bondeföräldrar. Sin första musikundervisning erhöll han av organisten i församlingen. Vid 16 års ålder begav han sig till Stockholm för att vidare [ 198 ]utbilda sig i musik. Ankomsten till Stockholm inträffade själva revolutionsdagen d. 17 ang. 1772. Genom en del höga herrars bemedling antogs han till elev vid Mus. Akad., och direktören själv, Ferd. Zellbell, blev hans lärare. Efter några års studium blev han 1777 vid 21 års ålder organist vid Maria kyrka. Redan då ägde han stort anseende som organist. För sin vidare utkomsts skull sökte Åhlström nu undervisning i länsbokhålleriet och räkenskapers förande. Han blev 1779 kammarskrivare i krigskollegiet och avancerade till krigskommissarie 1802 och krigsråd 1805. Samtidigt fortsatte han likväl sin musikaliska verksamhet. Gustaf III förordnade honom 1786 till kronprinsens lärare i musik. 1792 överflyttades han såsom organist till Jakobs kyrka och blev s. å. ledamot av Mus. Akad. Under åren 1803—5 var han direktör från Mus. Akad:s undervisningsverk. Från sin befattning i krigskollegiet erhöll han avsked år 1824 och dog d. 11 aug. 1835. År 1778 hade han ingått äktenskap med kyrkoherde Lenngrens dotter Hedvig Charlotta och blev härigenom svåger till skaldinnen Anna Maria Lenngren.

Som kompositör framträdde Åhlström för första gången 1781, då han i tryck utgav Tre Duetter för klavér och violin; 1784 följde 4 Klavérsonater; 1786 ånyo 3 Sonater (op. 1) och 4 Sonater (op. 2). Det nottryckeri, varpå alla dessa kompositioner trycktes, hade år 1781 inrättats av instrumentmakaren Johan Ödberg, organist i Storkyrkan. Redan första året trycktes, förutom ovannämnda duetter av Åhlström, 2 violinsolo av Zander, 2 violincellsolo och 3 sonatiner av Wikmanson. 1784 utkom dessutom ouverturerna till “Iphigenie i Auliden“, “Alceste“ och “Armide“ arrangerade för klavér. [ 199 ]Samma år gav Hæffner ut ett klavérutdrag av hela “Iphigenie i Tauriden“. 1785 trycktes av Naumann 6 sonater och 6 arier ur hans opera “Elisa“ samt “Favoritpjeser ur Haydns symfonier lämpade för klavér av Åhlström“.

1789 övertogs nottryckeriet av Åhlström, och efter denna tid begynte Åhlströms verksamhet som kompositör att antaga större former. Redan första året begynte han att utgiva en periodisk musiktidskrift Musikaliskt Tidsfördriv, vilken fortsatte oavbrutet varje år att utgivas intill år 1834 (de sista åren efter utvidgad plan. Fr. o. m. 1790 till 1823 (tills. 18 bd) utgav han därjämte en särskild samling Skaldestycken satta i musik med poem av företrädesvis svenska skalder tonsatta av svenska musiker. I den förra samlingen medtogs sedan mestadels instrumentala stycken jämte utdrag ur operor, under det att den senare ägnadas uteslutande åt visan. De flesta av dessa den Lenngrenska kretsens dikter äro tonsatta av Åhlström själv (ej mindre än 154 sånger), de andra äro av Hæffner, K. Stenborg, Palm, Zander, I. Kraus m. fl.

Mest bekanta av Åhlströms egna sånger blevo: “Goda gosse glaset töm“, “Sörj ej den gryende dagen förut“, “Du med trängtande rop“. Nästan alla hans melodier till de Lenngrenska dikterna blevo populära. Genom sitt skarpa betonande av skön, uttrycksfull melodi blev Åhlström en av de viktigaste föregångarna till den nya riktning inom tonkonsten, som under förra hälften av 1800-talet blev den allenahärskande.

Även utom visan utövade Åhlström en rik verksamhet för svenska tonkonsten. För operan komponerade han musik till komedien Den bedragne Bacchus (uppf. d. 21⁄4 1789), [ 200 ]Frigga (uppf. d. 31⁄5 1787) samt lämnade några musikbidrag till Eremiten (upp. d. 3⁄1 1798) och Tanddoktorn (uppf. d. 16⁄5 1800). Han skrev dessutom en Kantat, vilken uppfördes på Stora Börssalen vid avtäckandet av Gustaf III:s staty 1808. Som lärare verkade han genom utgivandet av on klavérskola, som länge var den enda i sitt slag. Det tillkommer Åhlström förnämsta äran att ha bevarat Bellmans sånger åt eftervärlden. Efter Bellmans muntliga föredrag uppskrev Åhlström sångerna, försåg dem med klavérackompanjemang och utgav i tryck 1790—95 Fredmans epistlar och sånger. Han biträdde även vid utgivandet av den nya koralboken samt utgav 1832 en egen koralbok. Åhlström samlade och utgav slutligen tillsammans med A. A. Afzelius Traditioner av svenska folkdanser i 4 häften 1814.

Den riktning Åhlström med sina visor inslagit, följdes endast av få. Den mest omtyckte viskompositören jämte Åhlström var Johan Fredrik Palm. Han var född 1753; blev klavérlärare vid konservatoriet 1772; var 1778—87 “ackompagnatör vid klavecinen“ vid kgl. teatern; andra sångmästare därst. 1787—1805; slutligen lärare i elementarsång vid konservatoriet 1818—21; död d. 15 mars 1821. Palms verksamhet som kompositör inskränkte sig till visan. De flesta av hans kompositioner äro införda i “Skaldestycken satta i musik“. Mest populära blevo hans sånger till ord av Lenngren. Palm skrev uteslutande i tyska manéret. Han ägde ej Åhlströms innerlighet och djup, men hade i ersättning en mera flytande melodiföring.

Även Hæffner hade gott anseende som viskompositör. Av de mest bekanta sångerna må nämnas: melodien till “Hulda Rosa, fjäriln frågar“ (Mus. Tidsfördr. 1797), “Katrina [ 201 ]i sin fållbänk låg" (Skaldest. I), “Skål för den jord, som först druvorna fött“ (Skaldest. II). Hæffner vandrade så till vida i samma fotspår som Åhlström, att han fordrade, att musiken noggrant borde följa orden. I det deklamatoriska såg han det högsta. På visans område skulle han även under nästa tidevarv få stor betydelse.