Wikisource

Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 04

< Svenska flottans historia: åren 1635-1680
←  Underofficerare
Svenska flottans historia: åren 1635-1680
av Axel Zettersten
 Förhyrda gemene  →



[ 59 ]

4.

HEMKALLSFOLKET.


Denna benämning användes här till skilnad från förhyrda. Hemkallsfolket utgjordes af båtsmän och bösseskyttar, hvilka underhöllos (hade hemkall) af jordegare å landet eller borgare i städerna. Underhållet utgick under flera former och kallades med ett gemensamt namn för hemkall.

Rotering.Med rotering förstods indelning af jorden för uppsättning och underhåll af krigsfolk, soldater och båtsmän. Ett antal gårdar lades tillsammans att bilda en rote, hvilken skulle hålla en karl. Städerna roterades på det sätt, att ett visst antal borgare skulle hålla en karl.

Första försöket med ett ständigt båtsmanshåll på landet anstäldes år 1623.[1] Då roterades Vermdö och Ålands båtsmanskompanier i Sverige samt två kompanier i Finland. [ 60 ]Ehuru de efter några år upplöstes, så hade man dock fått kännedom om ett beqvämt och säkert sätt att erhålla folk, på samma gång landet befriades från de betungande utskrifningarne.

På framställning af amiralitetet beslöt regeringen d. 31 okt. 1634 att lägga alla utmed sjösidan belägna socknar under båtsmanshållet.[2] För båtsmansinstitutionen lades nu den grund, på hvilken denna hufvudsakligen hvilat under två och ett halft århundranden.

På grund af det sålunda erhållna tillståndet utfärdade amiralitetskollegium d. 1 dec. 1634 en cirkulär-instruktion för dem, som utsändes att rotera landet till båtsmanshåll. Genom denna uppdrogs åt utsedda amiraler och kaptener, att med biträde af ståthållarne i orterna öfverenskomma (“accordera“) med allmogen. Fyra bönder, så skatte som krono, borde hålla en båtsman och, då denne under vintern var hemförlofvad, gifva honom hemkall mot hans skyldighet att arbeta hos roten. Der allmogen bejakade detta, skulle den tillförsäkras, att hvarje bonde skulle sjelf med en dräng och en pojke vara befriad från utskrifning. Om båtsmannen dog, skulle roten i hans ställe sätta annan duglig karl. Frälsebönderna åter skulle inom den s. k. frihetsmilen från adelns sätesgårdar blifva tolf och utom densamma åtta om underhållet af en båtsman. För att bättre kunna hålla reda på de sålunda antagna båtsmännen och bösseskyttarne, skulle de indelas i rotar à tio man. För hvar rote skulle en öfver- och en underrotmästare utses, hvilka hade skyldighet att tillkännagifva, när någon i roten dog eller rymde, “på det capiteinen kan sin rulla derefter veta att förändra och antalet complera". Denna allmänna rotering skulle verkställas i Öster- och Vesterbotten, Ångermanland, Helsingland, Gestrikland, Upland med Roslagen. Södermanland med Vermdö, Nerike, Vermland, Vestergötland, Östergötland, Småland och Öland samt städerna i Upland och Vestmanland.[3]

Det skulle dock taga sex år innan ett så omfattande och i många förhållanden djupt ingripande verk kunde fullbordas. Den 13 februari 1636 utfärdade regeringen fullmagter för en viceamiral, en major vid flottan, sju kaptener, en [ 61 ]assessor och en amiralitetsgevaldiger att ånyo rotera nämnda landsdelar till båtsmanshåll.[4] Amiralitetskollegium utfärdade samma dag instruktion för dem. Men så att säga slutstenen i grunden till båtsmanshållet lades år 1640 genom regeringens d. 4 och 12 december detta år utfärdade memorialer om utvidgande af båtsmansdistrikten närmast sjösidan, så att hvarje by inom en mil från sjön tilldelades amiralitetet. De härtill förordnade kommissarier och officerare, skulle vid roteringen iakttaga sådan lindring för Norrland, Åland och Finland, att der skulle fem skatte-, fem krono- eller tio frälsebönder hålla en båtsman. Men för det öfriga Sverige behölls den förra bestämmelsen, att en båtsman skulle hållas af fyra skatte- eller kronobönder eller ock åtta frälsebönder utom och tolf inom frihetsmilen. Jordeböcker skulle upprättas öfver alla hemman och byar, som tilldelades amiralitetet.[5] I kollegiets instruktion för kommissarierna till Finland föreskrefs derjemte, att de skulle “accordera“ med presterskapet “att hvarje tre prester hålla kronan en duglig båtsman efter som här uti Sverige sker“.[6] Att så skedde i Sverige, är icke troligt, enär sådant icke blifvit af någon myndighet påbjudet och dessutom fordrade presteståndets bifall vid riksdag. Kollegiets egenmäktiga föreskrift ledde ej heller till någon påföljd.

Under dessa tiders rörliga förhållanden dröjde icke länge, förrän den fullbordade indelningen skulle rubbas. Krigshären kräfde mera folk och d. 9 januari 1646 resolverade drottningen, att amiralitetet skulle afträda några båtsmanssocknar i Finland och Norrland till landt-militien mot vederlag i de från Danmark nyligen förvärfvade provinserna Gotland och Halland.[7] Antalet öfverflyttade utgjorde fyrahundra rotar eller man.[8] Ersättning erhölls endast från Gotland, som roterades sålunda, att af fem hemman eller gårdar å landet och af hvarje tiotal borgare i Visby skulle en båtsman hållas.[9] År 1660 lades Gotland under landt-militien, men återstäldes till amiralitetet 1664.[10]

Ytterligare kringskars båtsmanshållet genom de af drottning Kristina inrättade grefve- och friherreskapen. [ 62 ]Drottningen skref d. 26 aug. 1646 till amiralitetskollegium att, som grefve- och friherreskapen för halftannat år sedan erhållit privilegium att i båtsmanshållet anses lika med det andra frälset och svara halft mot skatte och krono, kollegiet skulle ställa sig detta till efterrättelse. Rullorna öfver grefve- och friherreskapens båtsmän och bösseskyttar skulle derför ändras på det sätt, att “der nu fyra à fem bönder äro om en båtsman, der skola de härefter blifva åtta à tio i roten“.[11] På kollegiets med anledning häraf framstälda erinringar svarade drottningen, att ehuru båtsmanstalet blefve genom dessa privilegier något minskadt, “så blifver det icke obilligt dervid“. Men alla andra hemman i båtsmanssocknarne, som voro antingen försålda under evärdligt frälse eller bortgifna under Norrköpings riksdagsbeslut,[12] skulle enligt beslutet vid 1642 års riksdag hålla båtsmän lika som skatte och krono.[13] Äfven adelssäterier och hemman, som blifvit förlänade adelns enskilda tjenare och af dem beboddes, befriades sedermera från båtsmanshåll.[14]

Reduktionen medförde dock häri ändring eller återgång till det gamla, så att reducerade grefve- och friherreskap fingo hålla båtsmän lika som skatte och krono. De f. d. frälserotarne delades i två, af hvilka den ena fick uppsätta ny båtsman och den andra behålla den gamla.[15] Och på riksdagen i Halmstad beslöts d. 2 mars 1678, att alla grefve- och friherreskap skulle i roteringshänsyn behandlas lika med skatte och krono.[16]

Hvad frälset i öfrigt beträffar, så skulle alla gods, som blifvit af k. maj:t sålda eller donerade efter år 1642, likväl hålla båtsmän och bösseskyttar såsom förut.[17] Denna fördel för styrkans upprätthållande gick dock förlorad genom adelns beslut vid riksdagen i Stockholm den 27 aug. 1664, att allt frälse skulle derefter blifva lika i båtsmanshållet, så att en båtsman skulle hållas af tolf gårdar inom och af åtta utom rå och rör.[18] Med anledning häraf befaldes kaptenerna att iakttaga vid deras kompaniers komplettering, att en rote bildades af två bredvid hvarandra liggande frälserotar, som bestått af fyra hemman hvardera utom rå och rör.[19] Likväl [ 63 ]beviljade adeln på riksdagen i Halmstad d. 2 mars 1678, att båtsmansrotering (“skrifning“) skulle för denna gång få ske inom rå och rör lika med annat frälse och således allt frälse hålla en båtsman af åtta gårdar; ej heller finge adelns tjenares hemman och försvarskarlar för denna gång frikallas.[20]

Allt eftersom skeppen växte i antal, uppstod behof af ökning af den år 1640 faststälda båtsmansroteringen. Derför lades flera delar af landet under amiralitetet, nemligen:

Flundre, Ale och Wätle härader och återstoden af Askims härad i Vestergötland och Bohuslän år 1657;[21]

Bohuslän och Halland år 1661.[22] Halland skulle likväl tillsvidare förskonas från uppsättande af båtsmän och der i stället erläggas 5 daler årligen af hvar gård.[23] Af Bohusläns 3,000 hemman öfverlemnades 1,000 år 1675 till knektehållet.[24]

Kusten med öarne mellan Kristinestad och Uleå i Österbotten år 1674; ettusen hemman erhöllos här från knektehållet, fem bönder skulle hålla en båtsman.[25]

Blekinge med Bjäre härad och Kullen i Skåne år 1675. Fyra skatte- eller kronohemman eller åtta frälsehemman skulle utgöra en rote.[26]

Vid roteringen af Norrland åren 1640—1641 hade den grund följts att fem rökar eller matlag af skatte eller krono och tio af frälse skulle tillsammans hålla en båtsman.[27] Denna strängare grund för roteringen infördes vid förenämnda båtsmansindelning af Flundre, Ale, Wätle och Askims härader med Hisingen år 1657. Då påbjöds nämligen att fyra rökar eller matlag af skatte eller krono och åtta af frälse skulle tillsammans utgöra en rote och hålla en båtsman. Och som hemmantalet lagts till grund för roteringen inom det öfriga Vestergötland, så skulle detta nu rättas och röke- eller matlagstalet blifva grund för roteringen inom hela Vestergötland.[28] Efter samma grunder skulle ock roteringen verkställas inom Bohuslän.[29]

En annan tillökning i båtsmanstalet erhölls genom föreskriften i generalmönstringsinstruktionerna att nybyggen som [ 64 ]blifvit skattlagda i båtsmanssocknarne efter sista mönstringen, skulle införas i roteringslängderna och deltaga i båtsmanshållet.[30]

Deremot minskades antalet genom ödeshemman, som uppkommit genom fiendens härjningar och af andra orsaker. “Dessa hemman, som inga åbor hafva, skola uteslutas ur roteringslängderna, på det båtsmännen icke må blifva frustrerade i deras hemkallspenningar och annan rättighet.“[31] De fingo således ej inräknas i roteringen, utan skulle “sättas afsides i rullan“, till dess de blefvo bebyggda igen.[32] Båtsmän, som haft hemkall af sådana hemman, skulle anvisas vederlag annorstädes.[33]

Den 2 dec. 1654 uppdrog konungen åt amiralitetskollegium att utse några kommissarier, som vid nästa mönstring skulle öfverlägga med krigskollegiets deputerade och tillse huru ett utbyte kunde ske mellan sjöstaten tillhöriga hemman uppe i landet mot landtmilitiens hemman vid sjökanten.[34] Oaktadt upprepade föreskrifter härom i generalmönstringsinstruktioner och kungl. resolutioner ända till år 1680,[35] så kunde dock icke ett sådant utbyte åvägabringas. Felet torde icke hafva legat hos amiralitetskollegium, ty detta skref härom flera gånger till krigskollegium.[36] Kollegiet lyckades blott öfverenskomma med krigskollegium om utbyte af några båtsmanshemman i Nyland mot Kronoby socken, som tillhörde knektehållet. Denna socken skulle i stället hålla trettio skeppstimmermän på Skeppsholmen. Dessa skulle ej få några hemkallspenningar, utan blott så mycket kost, som de behöfde på resan till Stockholm. Om någon af dem dog eller afgick af annan anledning, skulle socknen genast insätta ny karl i hans ställe.[37]

Beträffande slutligen städernas båtsmanshåll, så blef detta ordnadt redan 1631 genom riksdagsbeslutet d. 7 juni. Städernas borgerskap förband sig då, att mot befrielse från utskrifning årligen tillhandahålla amiralitetet i Stockholm ett visst antal (omkring 1,200) friskt och dugligt sjöfolk.[38] Denna försäkran upprepades vid följande riksdagar. Den 25 maj 1674 beslöts i rådet, att amiralitetskollegium skulle träda [ 65 ]tillsammans med kommerskollegium att jemka båtsmanshållet städerna emellan; dock skulle Stockholm hålla 100 och Åbo 80 man.[39] Någon jemkning torde likväl ej då blifvit utaf; kriget kom emellan. År 1680 föreskrefs att de städer, som icke voro indelade i vissa rotar för hållande af sina båtsmän, skulle i sådant afseende indelas.[40]

Fördubbling.Krig med Danmark hade nyss utbrutit och de stora skeppsutrustningarne kräfde mycket folk. Borgerskapet, hvars handel och näring var så beroende af Sveriges öfvervigt i Östersjön, beviljade då på riksdagen i Stockholm den 7 dec. 1644 sitt ordinarie båtsmanstal fördubbladt, under förbehåll att när man fått fred med Danmark, skulle fördubblingen upphöra.[41] Dessa fördubblingsbåtsmän frigåfvos ur tjensten i december 1645 och användes att fylla vakanser i städernas ordinarie båtsmanstal.[42]

Derefter blef fördubblingen ett ständigt onus för städerna under krigstid, enär de då alltid åtogo sig densamma. Enligt Stockholms riksdagsbeslut d. 24 dec. 1652 utlofvade borgerskapet ej allenast att hålla sitt vanliga båtsmanstal, utan äfven att vid stor och trängande nöd och fara fördubbla detsamma och skaffa två goda båtsmän för en. Dessa skulle underhållas af kronan, när de uppfordrades. Men när den öfverhängande faran var öfver, skulle borgerskapet icke graveras vidare än med sitt ordinarie båtsmanshåll.[41] På grund häraf utskref amiralitetskollegium fördubblingsbåtsmän af städerna i februari och april 1655.[43] Sedan beviljade borgerskapet vid 1655 års riksdag fördubbling för åren 1656—1658, hvilket utsträcktes till åren 1658—1660 enligt mötesbeslut i Stockholm d. 12 maj 1657.[41] Denna fördubbling förlofvades ur tjensten enligt k. resolutionen d. 26 nov. 1660.[41]

Men äfven landets båtsmanshåll måste under krigstid åtaga sig fördubbling. Detta inleddes genom ett tilltag af amiralitetskollegium. Liksom på försök hade kollegiet år 1657 låtit utskrifva fördubbling på landet i det af ryssarne hotade Finland. Försöket utföll bra och kollegiet skref härom till regeringen, att “bönderna hafva dervid intet låtit spörja någon [ 66 ]synnerlig difficultet“.[44] Och regeringen var ej sen att följa vinken. Fem dagar derefter utfärdade hon ett öppet bref till alla, som hörde under båtsmanshållet, att vara beredda att i dessa oroliga tider uppsätta fördubblingsbåtsmän, hvilka skulle genast förlofvas ur tjensten, när faran var öfver.[45] På grund häraf utfärdade amiralitetskollegium d. 17 juni 1657 följande cirkulär till kompanicheferna: “Emedan den danska konungen utbrutit i öppen fejd med konungen af Sverige, har rikets råd beslutat att landshöfdingarne med båtsmanskaptenerna skola öfvertala allmogen i båtsmanssocknarne att uppsätta en fördubbling af deras ordinarie båtsmanstal. Då den danska fejden blir ändad, skola fördubblingsbåtsmännen förlofvas ur tjensten. Der blott fyra bönder äro uti roten och det skulle falla sig för besvärligt för dem att uppsätta fördubblingskarl, så må två sådana rotar förena sig om en fördubblingskarl. Men rotar, som bestå af åtta eller tolf bönder måste prestera fördubblingskarlen“.[46]

Men ej nog härmed. I december 1657 utfärdades cirkulär till alla kompanicheferna att komplettera ej allenast det ordinarie mantalet, utan äfven fördubblingen, så i städerna som på landet[47]. Laglig blef icke denna utskrifning förr än genom riksdagsbeslutet i Göteborg d. 1 mars 1660. “Hvad skeppsflottans förstärkning vidkommer, så lofve vi ridderskapet, adeln och krigsbefälet samt borgerskapet och samtlige allmogen, att än continuera med båtsmanshållsfördubblingen, såsom i nästförlupne åren skedt är. Dock vid sådant förbehåll, att när någon sådan båtsman genom hvarjehanda tillfälle afgår, roten då icke ytterligare skall med dess ersättande besväras det året, utan det nästkommande. Som vi ock förmoda, att om Gud förlänar oss fred med Danmark, vi då blifve med båtsmansfördubblingen förskonte“.[48]

Sedan fred slutits upphörde fördubblingen enligt kungl. resolutionen d. 26 nov. 1660.[48] Såsom föreskrifvits för städerna, så skulle ock landets förlofvade fördubblingsbåtsmän i första rummet rekrytera vakanta ordinarie rotar i landsorten.[49]

Då konung Karl blef myndig år 1672 utlofvades på riksdagen i Stockholm d. 18 december: “Vi af städerna och på [ 67 ]landet, som båtsmanshållet äro undergifna, vilja och skola icke allenast hålla vårt vanliga tal af båtsmän alltid vederredo till H. K. M:ts tjenst, utan ock detsamma fördubbla i fall något krig H. K. M:t och riket påföres eller aftvingas skulle; dock så att berörda fördubbling icke må utom denna händelse af oss i någon måtto fordras eller utgå“.[50] Till följe häraf utfärdade konungen genom cirkulär d. 3 juni 1675 befallning till alla landshöfdingar i Sverige och Finland att fördubbling skulle utgöras af alla båtsmanshållsskyldiga, så i städerna som på landet, såsom på sista riksdagen samtycktes, i fall något krig skulle riket påtvingas.[51] Utskrifningsorder utfärdades genast derefter till alla kompanicheferna.[52]

Sedan kriget utbrutit bekräftades 1672 års beslut på riksdagarne i Uppsala d. 25 sept. 1675 och i Halmstad d. 2 mars 1678 med uttryckligt vilkor, att efter krigets slut skulle man återgå till det ordinarie båtsmanshållet.[50] Detta krigs fördubblingsbåtsmän förlofvades ur tjensten enligt k. resolutionen d. 2 okt. 1680, men fingo tillsvidare ej bege sig till några aflägsnare orter och ej få taga tjenst vid landtmilitien.[51]

Fördubblingsbåtsmännen skulle hafva detsamma af sina rotar, som de ordinarie båtsmännen.[53]

Från fördubblingen förskonades ej en gång de af danskarne härjade provinserna. “Oafbrända hemman och oruinerade bönder på Öland skola nu såsom tillförene prestera fördubblingen“.[54]

Kompanier.Genom ofvannämnda roteringar åren 1634—1640 uppsattes följande tolf kompanier:

Södermanlands kompani utgjordes af kustsocknarne från och med Vermdö söderut ned till östgöta-kusten jemte Nyköping, Trosa och Södertelje. Kompaniet utgjorde omkring 265 man, hvilka vid fördubbling växte till 430 à 460 man. Dertill kommo Stockholms stads båtsmän, först 160 man, hvilka enligt stadens privilegier d. 10 mars 1636 nedsattes till 100 man.[51] På 1670-talet utbrötos de ur Södermanlands kompani och förändrades till ett sjelfständigt kompani under holmamiralen, kalladt Stockholms stadskompani. Staden [ 68 ]uppsatte år 1676 fördubbling med 100 man och åren 1677—1679 ytterligare 100 man eller tillhopa 300 man. Men efter freden återgick man till det ordinarie talet 100 man.

Östgöta kompani utgjordes af Östergötlands och Smålands kustsocknar till Döderhultsvik (Oskarshamn) jemte städerna Norrköping, Söderköping och Vestervik. Styrkan utgjorde 304 à 320 man och med fördubbling omkring 600 man.

Smålands bösseskyttarkompani bestod af kustsocknarne från och med Döderhultsvik ända ned till Blekinge jemte städerna Vexiö, Jönköping, Eksjö och Vimmerby i Småland, Linköping, Skenninge och Vadstena i Östergötland samt Mariefred, Strengnäs och Torshälla i Södermanland. Kompaniet utgjorde 280 à 290 man och med fördubbling omkring 500 man.

Ölands kompani. Öland öfverflyttades från landt- till sjömilitien enligt regeringens beslut d. 13 januari 1636.[55] Der funnos då tre kompanier fotfolk, tillhopa 287 man.[56] Ölands båtsmanskompani utgjordes af Öland med staden Kalmar och bestod af omkring 300 man. Med fördubbling uppgick kompaniet till omkring 590 man.

Vestgöta kompani formerades år 1638 af en del af Askims härad med Hisingen, Göteborg och elfva städer i Vestergötland. Såsom ofvan är nämdt, lades hit år 1657 Flundre och Ale härader i Vestergötland samt Vätle och återstoden af Askims härad i Bohuslän. Styrkan utgjorde omkring 300 man och fördubblingen lika mycket.

Uppstäders bösseskyttarkompani bestod af de tio städerna Karlstad, Hedemora, Örebro, Arboga, Köping, Vesterås, Enköping, Sigtuna, Uppsala och Gefle med strax norr om sistnämnde stad liggande Valbo, Hille och Hamrånge socknar. Till dessa uppstäder räknades år 1669 och sedermera äfven Filipstad, Kristinehamn, Nora, Linde, Askersund och Karl Gustafs stad (Eskilstuna) jemte de till Smålands bösseskyttarkompani dittills hörande Mariefred, Strengnäs och Torshälla.[57] Styrkan uppgick till icke fullt 300 man och med fördubbling till 530 à 590 man.

Roslags kompani utgjordes af Upplands kustsocknar från Stockholm till Öregrund med denna stad, Östhammar och [ 69 ]Norrtelje. Kompaniet utgjorde omkring 300 man och fördubblingen lika mycket.

Norrlands kompani bestod af sjösocknarne från och med Söderala i närheten af Söderhamn och norrut efter Helsinglands, Medelpads och Ångermanlands kuster till och med Vibyggerå midt emellan Hernösand och Örnsköldsvik jemte socknarne på båda sidor om Ångermanelfven upp till Sånga, tillika med städerna Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Hernösand, Umeå, Piteå, Luleå och Torneå. Styrkan utgjorde år 1641 508 man, år 1654 437 och år 1655 670 man. Med fördubbling uppgick kompaniets styrka år 1676 till 1,251 man. Den ordinarie styrkan var 1680 664 man.

Ålands kompani utgjordes af Åland med Nagu, Korpo, Rimito och Töfsala skärgårdssocknar mellan Åland och fasta finska landet. Styrkan var ej fullt 300 man och uppbringades med fördubbling till 438 man.

Söderfinlands (Åbo läns) kompani bestod af sydvestra Finlands kustsocknar från trakten af Nådendal söderut till Degerby midt emellan Ekenäs och Helsingfors med städerna Nådendal, Åbo och Ekenäs. Kompaniet utgjorde omkring 250 man och uppgick med fördubbling till 490 man.

Nylands (Viborgs läns) kompani bestod af kustsocknarne från Degerby österut till och med Viborg eller större delen af finska vikens norra strand med städerna Helsingfors, Borgå och Viborg. Styrkan utgjorde 210 à 230 man, men växte med fördubbling till 460 man. Detta kompani var “ett af de bästa under sjöstaten“.[58]

Norrfinlands bösseskyttarkompani utgjordes af sjösocknarne från trakten af Nådendal norrut upp till Vasa. Hit hörde städerna Raumo, Björneborg, Vasa, Nya Karleby, Gamla Karleby och Uleå. Styrkan uppgick till omkring 200 man, som vid fördubbling uppbringades till 380.

Följande fem kompanier tillkommo på grund af nya roteringar efter år 1640.

Gotlands kompani uppsattes år 1647.[59] År 1661 lades Gotland under landtmilitien med undantag af Visby stad, som fortfarande utgjorde 25 båtsmän.[60] Efter fyra år kom [ 70 ]Gotland tillbaka under båtsmanshållet.[61] Kompaniets styrka utgjorde omkring 300 man ordinarie och 140 man fördubbling.

Bohusläns kompani. År 1658 befaldes major Adrian Ankarhjelm i Göteborg att utskrifva “några hundra båtsmän“ i Bohuslän och skicka dem på skutor från Marstrand till flottan i Öresund.[62] I slutet af året hemstälde amiral Klas Bjelkenstjerna att “Bohusläns kompani“ måtte få kompletteras.[63] Något kompani blef dock ej uppsatt förr än 1661, då omkring 300 båtsmän roterades i Bohuslän af amirallöjtnant Klas Uggla.[64] År 1675 lades Bohuslän under rytteriet, hvarefter båtsmän skulle utgöras blott af öfverskjutande rotar af städerna.[65]

Österbottens kompani. Den 10 december 1674 resolverade konungen att 1,000 mantal utmed sjökanten och på öarne mellan Kristinestad och Uleå i Österbotten skulle öfverflyttas från knekte- till båtsmanshållet.[66] I juli 1675 mottogs det nya kompaniet af amiralitetet.[67] Styrkan uppgick till omkring 290 man och lika många i fördubbling.

Hallands kompani. I sammanhang med Bohusläns rotering år 1661 roterade amirallöjtnant Uggla äfven Halland och fick der 280 båtsmän.[68] Men kort derefter befriades Halland från utgörande af båtsmän under fredstid, mot vilkor att i stället erlägga fem daler af hvarje hemman i “utskrifningspenningar“.[69] Vid krigets utbrott 1675 uppsattes kompaniet, dock icke flera än 121 man och lika många fördubbling. Men redan d. 22 nov. 1678 medgaf konungen, att rotarne skulle få erlägga vakans afgift; för penningarne skulle kofferdibåtsmän värfvas och lönas.[70]

Blekinge och Skåne kompani. Enligt kongl. resolutionen d. 10 dec. 1674 skulle hela provinsen Blekinge med Bjäre härad och Kullen i Skåne läggas under båtsmanshållet.[70] I december 1675 var roteringen verkstäld.[71] Styrkan utgjorde 158 man.


[ 71 ]Enligt Adler Salvius ofvannämnda förslag år 1636 till instruktion för amiralitetskollegium skulle folk och skepp fördelas på tre regementen, af hvilka ett under riksamiralen och de andra under hvardera af de båda amiralerna af rikets råd. Af de år 1640 uppsatta tolf kompanierna bildade tre båtsmans- och ett bösseskyttar kompani tillhopa ett regemente.

Territorialfördelningen mellan regementena var hufvudsakligen sådan, att kusten söder om Stockholm tillhörde 1:a regementet, norr om Stockholm det 2:a samt Åland och Finland det 3:e. Åren 1635—1644 innehades 1:a regementet af riksamiralen, det 2:a af amiral Erik Ryning och det 3:e af amiral Klas Fleming. Kompaniernas fördelning på regementen inhemtas närmare af en förteckning å kompanicheferna bil. 3.

Dessa tillsattes af amiralitetskollegium. I regel skulle de vara kaptener, nemligen skeppskapten för båtsmanskompani och artillerikapten för bösseskyttarkompani, men härifrån skedde många undantag. Löjtnanter erhöllo ibland kompanier och kaptenerna fingo vanligen behålla dem äfven sedan de befordrats till flaggmän. Blott undantagsvis erhöllo de, som redan voro flaggmän, kompanier, såsom major Ture Turesson (Natt och Dag) år 1658, major Klas Uggla 1660 och major Krister Boije 1666. Denne sistnämnde erhöll kompani, ehuru amiralitetskollegium året förut beslutat, att “ingen amirallöjtnant eller major skall härefter hafva något kompani, utan kaptener och löjtnanter, som bäst hafva tid att nappas dermed.“[72]

Kompanichefernas instruktioner innehållas i deras fullmagter eller förordnanden. De äro hvarandra temligen lika. Kompanichef skulle:
 hålla kompaniet komplett och låta rotarne sätta ny karl i den afgångnes ställe;
 tillse att folket får sitt hemkall efter ordningen;
 vaka öfver att kompani-lodjorna äro i fullgodt skick; samt
 vid uppfordring på Skeppsholmen tillse att folket är tillstädes vid arbetena och för detta ändamål besöka dem minst två gånger om dagen. Deremot förbjudes kompanichef strängeligen att hemförlofva, än mindre förpassa ur tjensten eller förbyta någon karl utan amiralitetskollegiets order.[73]

[ 72 ]Kompanichefen skulle bo inom sitt kompani.[74] Vid resor för komplettering, uppfordring eller generalmönstring bestods honom skjuts efter tre hästar,[75] hvilket antal år 1676 ökades till fyra.[76]

Hvarje kompani hade sin kompaniskrifvare, hvilken året om vistades på landet inom kompaniet.[77] Då fördubblingen uppsattes 1675, förordnades ytterligare en skrifvare på hvarje kompani, “så länge fördubblingen pågår.“[78] Kompaniskrifvaren medföljde kaptenen vid komplettering af kompaniet och förde rullan, hvilken kaptenen skulle underskrifva.[79]

Till kompanichefens biträde och kanske äfven för att kontrollera honom, skulle två löjtnanter förordnas vid hvarje kompani.[80] Detta beslut af amiralitetskollegium år 1675 kom väl icke till verkställighet, men efter nämnde år förordnades vanligen en löjtnant att medfölja kompanichefen, då han reste och kompletterade kompaniet.[81] Ty kontroll hade befunnits nödig. I generalmönstringsinstruktionerna föreskrefs att mönsterherren skulle efterforska alla, som varit borta från uppfordring och anledningen dertill, om det skett med kompanichefens vetskap och för någon hans fördel.[82] Flera kompanichefer hade nemlingen befunnits missbruka sin myndighet till egen vinning. Kapten Maurits Kock vid vestgöta och kapten Sven Israelsson vid östgöta kompani hade begått grofva underslef, såsom uppburit hemkallspenningar för så väl vakanta som andra rotar, men behållit penningarne m. m. Kapten Israelsson hade rymt före generalmönstringen till sin svärfar i Reval biskopen Joakim Jeringius, hvarifrån han fördes fängslad till Stockholm.[83]

Närmaste befälet på roten var en rotmästare för hvarje tiotal man, som bodde närmast hvarandra. Denne hade att ansvara för att karlarne icke olofligt lemnade sina rotar, uppbåda dem vid uppfordring och under marschen tillse att de ej bedrefvo någon “skalkhet.“[84]


[ 73 ]Den 21 febr. 1676 utfärdade konungen fullmagt för kaptenen vid armén Gustaf Stråle att vara kapten vid det “regemente de marine“, som skulle inrättas i Bohuslän och Halland för att stadigt brukas på flottan.[85] Regementet, som tillhörde armén, uppsattes genast. Uti en uppgift af amiralitetskollegium å hvad infanteri, som kommit till Stockholm under maj 1677 och erhållit underhåll af amiralitetets magasin innan de kommit ut till flottan i Dalarö, finnes bland andra 12 öfverofficerare och 918 gemene med underofficerare af “Marinregementet“.[86]

Antal.Det låter sig ej göra att bestämdt uppgifva antalet hemkallsfolk för hela denna period. Ty antalet vexlade på grund af donationer till frälsemän, genom reduktionen och andra ändringar i roteringen m. m. Uppgifterna äro sällan fullständiga och upptaga ofta förhyrda bland hemkallsfolket.

Den år 1641 afslutade roteringen af landet synes hafva åstadkommit omkring 2,720 rotar. Dertill komma omkring 1,130 stadsrotar, så att hemkallsfolkets ordinarie styrka var denna tid omkring 3,850 man. Under krigen på 1650- och 1670-talen svälde denna styrka ut genom fördubblingen och utgjorde:
 år 1656................................................................. 5,020 man
 „ 1676 ................................................................ 8,606 „
 År 1680 hade styrkan gått ned till sitt ordinarie tal 4,790 „
hvaraf 3,997 båtsmän och 793 bösseskyttar.[87]

Lega.Lega var den handpenning eller städsel, som roten skulle ge karlen vid hans antagning. Den utgjorde 50 daler k. m.[88] eller omkring 20 d. s. och skulle erläggas äfven när kronan skaffade ny karl genom att i numret insätta en lösdrifvare. Men som denne ej egde att erhålla någon lega, så skulle beloppet inlevereras till amiralitetskollegium.[89]

Hemkalls­penningar.Så kallades den årslön, som karlen uppbar af roten. Den utgjorde 8 daler s. m. af landtrote och 10 daler af stadsrote, hvaraf hälften erlades på våren och hälften på hösten.[90] Då amirallöjtnanten Klas Uggla roterade Bohuslän år 1661 och [ 74 ]förmått rotarna att gifva 10 daler i hemkallspenningar, förklarade k. maj:t häröfver sin tillfredsställelse.[91] Likväl medgaf amiralitetskollegium 1674, att dessa fingo utgå med blott 8 daler, liksom i öfriga Sverige.[92] I städerna skulle borgmästare och råd utkräfva hemkallspenningarne af borgerskapet och sedan utdela dem på rådstugan vår och höst.[93]

Vid uppfordring skulle resterande hemkallspenningar betalas, antingen det var vår eller höst.[94] Den som uteblef utan laga förfall från uppfordring förlorade sina hemkallspenningar för det året. Dessa skulle då erläggas till kompanichefen och af honom levereras till amiralitetskollegium.[95] Samma bestämmelser gälde för dem, som olofligen afveko från roten eller rymde ur tjensten.[96] Deremot fick den, som gjorts till krigsfånge behålla hemkallspenningarne, så vida ej roten under tiden rekryterats.[97]

Hemkallspenningar för vakanta nummer skulle uttagas af kompanichefen och inlevereras till amiralitetskollegium.[98] År 1665 förordnades att dessa medel skulle i stället uppbäras och redovisas af generalmönsterherren.[99] År 1676 återfick kompanichefen bestyret med hemkallspenningarnes uppbörd och redovisning, men året derpå öfverflyttades det på kompaniskrifvaren.[100]

Kost af roten.Den kost, som roten bestod, var af två slag: hemkost och resekost.

Hemkosten utgjordes af “husmanskost, så god som bönderna sjelfva förtära“. Härmed skulle roten föda den ogifte båtsmannen, då han var hemma och arbetade åt roten. Men den gifte båtsmannen, som icke arbetade hos bonden, skulle icke njuta någon hemkost.[101] Enligt 1636 års båtsmansordningars ordalydelse skulle den gifte båtsmannen hafva hemkallspenningar, men ingen kost samt den ogifte kost, men inga hemkallspenningar. Det framgår emellertid af senare bestämmelser, att alla fingo hemkallspenningar (“årslönen“) och att kosten på roten blef en särskild ersättning för [ 75 ]utfördt arbete. “Om båtsmannen vistas och arbetar hos sin rote, så att han dermed förtjenar sin kost, dock icke går i fullt arbete såsom en legodräng, då skall honom icke afkortas något på hans hemkall, men ligger han hos roten och icke arbetar året igenom och icke desto mindre förtär hans mat, då skall halfparten eller 4 daler afdragas å hemkallet“.[102] Och år 1662 beslöt amiralitetskollegium att utfärda en allmän föreskrift, att “båtsmännen må intet fordra af sin rote någon kost, medan han är hemma i landsorten, med mindre han gör arbete och skäl derför“.[103]

Resekosten skulle roten enligt 1636 års båtsmansordningar utgöra, då karlen uppfordrades på våren. Den skulle bestå af proviant till värde af 4 daler.[104] År 1646 resolverade amiralitetskollegium, att när båtsmännen vid uppfordringen bekommit af sina bönder, hvar karl ett lispund sofvel och dertill bröd till resekost och dessutom sina vanliga hemkallspenningar, få de icke fordra mera af allmogen.[105] Samma föreskrift upprepades året derpå.[106] Kort derefter bestämdes, att karlen skulle hafva vid uppfordring två lispund sofvel och ett lispund bröd.[107]

Ännu en ny beräkningsgrund för resekosten bestämdes 1656, då amiralitetskollegium förordnade, att hvar rote skulle “efter plägseden“ (!) gifva sin båtsman en månads kost vid hvarje uppfordring.[108] Men denna skulle roten icke behöfva utgöra oftare än en gång om året, äfven om karlen uppfordrades två gånger.[109]

Resekosten var naturligtvis ämnad till föda för karlen under resan till tjenstgöringen, hvarefter kronans skyldighet att föda karlen vidtog. Men bestämmelsen att kosten skulle räcka en månad, gaf anledning till missbruk. Amirallöjtnant Daniel Strussflycht i Göteborg hade vintern 1663 uppfordrat en del af Bohusläns båtsmän med en månads kost att hugga och framköra ekevirke i trakten. När dessa förtärt sin kost, uppfordrade han andra o. s. v. till dess han fått behöfligt virke hugget och framfördt till Göteborg. Denna billiga [ 76 ]arbetsmetod vann amiralitetskollegiets synnerliga bifall[110] och användes sedan af kollegiet vid skogsarbeten i Södermöre och Norrland.[111] För skeppsbyggeriet och sågarne i Norrland, till hvilka uppfordringarne blef för kringliggande socknar ett ständigt återkommande onus, utfärdade amiralitetskollegium d. 29 januari 1666 en förordning, bestämmande de persedlar hvar rote “efter gammal ordning“ (!) skulle gifva sin båtsman till månadskost, när han blef uppfordrad till sågarne eller skeppsbyggeriet i Norrland, nemligen:
 1:o) fem lispund proviant i bröd, kött, smör, fläsk och annat, som bonden kan åstadkomma och båtsmannen är nöjd med;
 2:o) tolf kannor malt och så mycket humla, som dertill behöfves;
 3:o) sex kannor uti ärter, gryn eller mjölk.[112]

Efter upprepade klagomål medgafs rotarne den lindring, att de skulle blott vid hvarannan uppfordring behöfva utrusta båtsmännen med månadskost. Kronan åtog sig att försörja dem hvarannan gång.[113]

Detta missbruk stäfjades 1680, ty när 100 man af Smålands kompani då uppfordrades för ekehygge i Småland, liksom äfven 50 man af Ölands kompani för ekehygge på Öland, så förordnade amiralgeneral Hans Wachtmeister, att folket skulle underhållas med kronans kost och rotehållarne derifrån befrias.[114]

Kläder af roten.Vid båtsmanhållets inrättande ansågos rotarne icke vara skyldiga att hålla folket med kläder. Det ålåg kronan att nödtorftligen kläda karlen, då han var inkallad i tjenstgöring. Hemma på roten skulle han för sina hemkallspenningar hålla sig sjelf med kläder.[115]

Men under kriget med Danmark 1645 utfärdade amiralitetskollegium ett cirkulär till kompanicheferna, att de skulle tillhålla så väl borgmästare och råd i städerna som allmogen att vid hemkallsfolkets uppfordring gifva hvar karl s. k. småpersedlar, bestående af två skjortor samt ett eller två par strumpor och skor. De skulle föreställa rotehållarne, att det skulle bidraga till karlarnes helsa, om de finge byta kläder på skeppen. Derför att de förlidet år icke kunde göra detta [ 77 ]sjuknade och dogo så många, så att städer och allmoge måst uppsätta nya karlar.[116]

Denna föreskrift gälde blott vid uppfordring under pågående krig med Danmark. Båtsmännens försök att efter freden år 1645 tvinga rotehållarne att gifva dem småpersedlar eller deras värde i penningar, afvisades af amiralitetskollegium.[117] Men då Flundre, Ale m. fl. härader roterades år 1656, gjorde kollegiet ett försök att få dessa småpersedlar ständiga, genom att införa i roteringsinstruktionen för amiral Mårten Ankarhjelm, att han skulle med godt manér öfvertala rotarne att gifva sina båtsmän hvarje år två skjortor och några par skor, då det ju vore till rotarnes egen fördel, att karlarnes helsa vårdades, så att de kunde tjena längre och rotarne ej så ofta behöfde uppsätta nya karlar.[118] Detta försök utföll till belåtenhet och år 1660 förordnade kollegiet att i hela riket skulle båtsmannen hvarje år hafva två skjortor och tre par skor,[119] hvilket två år derefter ändrades till två skjortor, två par strumpor och två par skor.[120] Härvid förblef det sedan ända till periodens slut.

Utom dessa småpersedlar skulle rotarne i Bohuslän och Vestergötland gifva sina båtsmän hvart tredje år tio alnar valmar till en pajrock (“bullfång“)[121]. Denna bestämmelse utsträcktes sedan äfven till båtsmansroteringen i Blekinge och Skåne.[122]

Den 16 nov. 1675 utfärdade amiralitetskollegium cirkulär till alla kompanicheferna om komplettering af kompanierna. Der heter bland annat: “och som det är kändt, att orsaken till sjukdomarne bland båtsmännen under sista expeditionen varit den, att de inga andra kläder haft, än dem, som de dagligen haft på sig, skola kaptenerna på bästa sätt och manér förmå hvar rote att gifva sin båtsman så mycket grof väf att han deraf kan göra sig en hängmatta och ett täcke, hvilket allenast för denna gång och icke vidare framdeles skola dem åläggas, såsom något ordinarie besvär“.[123] Emellertid gingo många hängmattor förlorade med skeppen under följande olycksår; båtsmännen togo sig ock för [ 78 ]att sälja dem.[124] Följden blef att rotarne måste vid hvarje komplettering skaffa ny väf till hängmattor och täcken.[125]

Stuga.Båtsmannens ställning förbättrades väsentligt, då han erhöll egen stuga att bo uti, så att han, från att bo inhyses, fick flytta under eget tak. Denna märkliga förbättring härleder sig från drottning Kristinas resolution d. 14 febr. 1653. I denna ålades hvarje rote att inom tre år förskaffa sin båtsman nödtorftiga hus, “som är en stuga, fähus och ett pörte“. Dessa hus skulle sedan underhållas af båtsmannen eller bösseskytten, men om han sådant underlät, egde kompanichefen att taga af hans hemkallspenningar, hvad som behöfdes för husens iståndsättande. Båtsmannen skulle ock jemte bönderna hafva mulbete för en eller högst två kor och några får, men sjelf förskaffa vinterfodret genom arbete.[126]

En så genomgripande förändring kunde icke genomföras på de tre åren utan infördes småningom efter upprepade befallningar härom till kompanicheferna vid kompaniernas kompletterande.[127]

Lodjor.För att lindra allmogens tunga af skjutsfärder och durchtåg vid båtsmännens uppfordringar, förordnade amiralitetskollegium år 1637, att alla båtsmanshållsskyldiga, så i städerna som på landet, skulle bygga och underhålla en lodja för hvar tjugufemtal båtsmän eller bösseskyttar. Med dessa lodjor skulle folket upphemtas till Stockholm och föras tillbaka vid uppfordringens slut. Lodjorna skulle vara 40 fot långa öfver kölen, 13 fot breda och 16 fot höga med åtta par åror. Jern, tackling och segel bestods af amiralitetet.[128] Men som en stor del af lodjorna byggdes af furu och gran och befunnos för ändamålet mindre tjenliga, förordnades år 1652, att de skulle byggas af ek. Der detta träslag ej fans att tillgå, skulle i stället för lodja 20 öre s. m. (5⁄8 daler) årligen erläggas af hvar rote.[129] Ett parti ekelodjor bestäldes i anledning häraf hos faktor Cornelius Jakobsson i Tjust.[130]

Bönderna i Finland och på Åland befriades från att hålla lodjor mot vilkor att i stället gifva 12 öre k. m. årligen af hvart mantal i roten,[131] hvilket motsvarade omkring 20 öre [ 79 ]s. m. af hel rote. Vidare befriades rotarne i Vestergötland och Bohuslän från lodjehållandet mot vilkor att hvar rote årligen erlade 20 öre s. m.[132] Slutligen medgafs ock, att alla uppe i landet belägna rotar skulle få erlägga de vanliga lodjepenningarne 20 öre.[133]

Vermdö socken beviljades år 1665 frihet från att hålla lodjor under villkor att med egna båtar införa sina båtsmän till Stockholm, när de uppfordrades, men icke desto mindre skulle lodjepenningarne erläggas.[134] Det förefaller som om lodjepenningarne redan fått skattenatur.

På borgerskapets besvär vid 1668 års riksdag att städerna icke må påbördas att ständigt hålla lodjor, utan allenast i krigstid, resolverade kungl. maj:t, att detta må dem beviljas, blott de hafva sina lodjor i beredskap, när de behöfvas, och framskaffa sina båtsmän på annat sätt till amiralitetet.[135]

I Blekinge skulle lodjor byggas och underhållas, men i Skåne och Halland fingo vanliga lodjepenningar, 20 öre s. m., erläggas.[136]

Då Gotland lades under båtsmanshållet, bestämdes att rotarne skulle bygga och underhålla lodjor eller större farkoster af god furu,[137] men 1664 beslöts, att de i stället skulle få erlägga de vanliga lodjepenningarne.[138] Folket transporterades derefter från och till ön med kronans bojorter.

Uti generalmönstringsinstruktionen d. 20 januari 1655 för amiral Åke Ulfsparre befaldes han att “injugera“ och förmana rotehållarne att bygga båthus för lodjorna, på det dessa måtte bättre konserveras.[139] Sedan blef detta ett ständigt onus och i alla derefter utfärdade generalmönstringsinstruktioner infördes, att mönsterherren skulle tillse att lodjorna voro af ek, i godt stånd och förvarade i ordentliga båthus.[140]

Komplettering.Med komplettering förstods rekrytering eller mantalets hållande komplett genom vakansers tillsättande. Kompletteringen kallades äfven ofta (ehuru orätt) för utskrifning. Den [ 80 ]verkstäldes af kompanichefen efter order af amiralitetskollegium, vanligen hvarje år på vintern, så att kompanierna kunde vara fulltaliga vid uppfordringen på våren.

Vid denna förrättning skulle kompanichefen:
 antaga nya karlar i de afgångnes ställe;
 iakttaga de förändringar i roteringen, som sedan sista kompletteringen inträffat till följe af donationsbref, reduktionsutslag, nya bestämmelser om frälsehemmans rotering, ödeshemman m. m.;
 upprätta och insända till amiralitetskollegium mönstrings- och mantalsrullor;
 uppbära och redovisa vakans- och lodjepengar; samt
 tillse det lodjorna med sina båthus voro i behörig ordning.[141]

Kompletteringsförrättningarne fingo sådan vigt, att k. maj:t år 1661 föreskref att landshöfdingarne skulle vara närvarande vid “båtsmansutskrifningarne“, när de af förordnade officerare förrättades.[142]

Sedan så mycket folk förlorats med skeppen Kronan (1) och Svärdet (1) den 1 juni 1676, måste nytt folk anskaffas genom komplettering. Men som inga officerare kunde undvaras från skeppsflottan, anmodades landshöfdingarne att komplettera alla båtsmans- och bösseskyttarkompanier, så ordinarie som fördubbling, och genast skicka det nyskrifna folket upp till Stockholm.[143] Afgången var åren 1675 och 1676 så stor, att en del rotar nödgades dessa år uppsätta fem à sex båtsmän, fördubblingen inräknad.[144] Ty vid kompletteringen gick det ganska hårdhändt till, enär nya karlar skulle uppsättas äfven för dem, om hvilka man icke med säkerhet visste om de voro i lifvet eller icke.[145] Ingen pojke under sexton år fick antagas till båtsman.[146]

Så uppstod ock fråga, huru förhållas skulle vid komplettering af rote, som blifvit vakant genom karlens befordran till underofficer. I landsorten löstes frågan vanligen så, att roten rekryterades med en lösdrifvare, hvarigenom legan besparades roten. I städerna åter måste andra karlar sättas i stället. På städernas besvär häröfver resolverades år 1647, [ 81 ]att amiralitetskollegium skulle rekrytera med kronans förhyrda båtsmän.[147] Senare medgafs befrielse härifrån och den befor­drade skulle räknas staden till godo, så länge han var i lifvet.[148]

Nyss nämndes lösdrifvare. Sådana voro dag- eller veckotjenare, som icke hade laga försvar, icke voro adelns tjenare, ej heller tegelslagare, stenklyfvare eller murmästare. Utan rätt till någon lega skulle de inskrifvas vid kompletteringen i rullorna och insättas i lediga båtsmansrotar eller tagas till vintervakten på Skeppsholmen.[149] Dock blott i båtsmanssocknarne, ty i landtmilitiens socknar skulle försvarskarlar och lösdrifvare skrifvas till knektar.[150] En sålunda till båtsman skrifven lösdrifvare, som rymde, skulle, hvarhelst han ertappades, genast straffas till lifvet med hängande.[151]

Generalmönstring.Sedan båtsmanshållet blifvit inrättadt i en stor del af landet, befans nödigt att utsända i orterna högre officerare för att mönstra folket, taga kännedom om deras förhållande till rotehållarne och huru dessa uppfylde sina skyldigheter samt slutligen, men ej minst, för att kontrollera kompanichefernas åtgöranden.

Under denna period hafva följande generalmönstringar egt rum:

År 1652: riksrådet och amiralen Åke Ulfsparre i Södermanland, Östergötland, Småland, på Öland och Gotland; major Richard Clerck i Vestergötland samt major Sten Bjelke på Åland, i Finland och Norrland.[152]

År 1655: samme Ulfsparre i Södermanland, Östergötland och Småland; riksrådet och amiralen Klas Bjelkenstjerna i Roslagen och Norrland: amiral Mårten Ankarhjelm i Vestergötland; amirallöjtnanten Gustaf Wrangel på Åland och i Finland samt tygmästaren Hans Vilhelmsson Clerck med uppstädernas bösseskyttar.[153]

År 1661: nämnde Bjelkenstjerna i Södermanland, Östergötland, Småland, på Öland och i Vestergötland samt riksrådet och amiralen Klas Stjernsköld i Roslagen och Norrland.[154]

[ 82 ]År 1664: riksrådet och amiralen Nils Brahe i Roslagen och Norrland samt nämnde Stjernsköld i Södermanland, Östergötland, Småland, på Öland, i Vestergötland och Bohuslän.[155]

År 1665: samme Brahe i Roslagen och Norrland samt amirallöjtnanten Johan Bär på Åland och i Finland.[156]

År 1666: riksrådet och amiralen Klas Stjernsköld i Södermanland, Östergötland, Småland, på Öland, i Vestergötland och Bohuslän.[157]

År 1671: amirallöjtnanten Didrik Wrangel på Åland och i Finland.[158]

År 1672: nämnde Stjernsköld lika med år 1666.[159]

År 1675: nämnde Didrik Wrangel lika med år 1671.[160]

År 1680: amiral Erik Sjöblad i Uppland, Södermanland, Östergötland, Vestergötland och uppstäderna; viceamiral Gustaf Sparre i Norrland och Finland, utom Söderfinland, samt viceamiral Werner von Rosenfelt i Söderfinland, på Åland, Gotland, Öland och i Småland.[161]

Dessa mönstringar förekommo således ganska oregelbundet. Hela båtsmanshållet har under perioden mönstrats sex à sju gånger eller i medeltal hvart sjette år.

Generalmönsterherren eller, såsom han den tiden kallades, “mönstrings-commissarien“ bestämde på förhand sin resa och utsatte vissa platser, till hvilka han på viss dag stämde sig till möte traktens hemkallsfolk med deras rotehållare. Så hade t. ex. Roslagen tre och Norrland sex sådana generalmönstringsplatser.[162] Inom hvarje kompani åtföljdes han af kompanichefen.

Mönsterherren hade först och främst att undersöka huru kompanichefen verkstält sin sista komplettering och att fullborda, hvad deri kunde felas. Vidare skulle han:
 kollationera och granska sista mönstrings- och roteringsrullorna och anteckna skiljaktigheterna;
 sammanföra hemman, som lågo spridda i sådana rotar, att båtsmännen icke behöfde gå vida omkring för att få ut sina rättigheter;
 anställa ransakning med alla, som stannat hemma vid uppfordring och utröna om de haft laga förfall eller om deras uteblifvande skett med kaptenens fördel;
[ 83 ] ransaka efter afgångne och orsakerna dertill, antingen de afgått genom döden, rymt eller afskedats för oduglighet samt inhemta underrättelse om hvilken, som under vakansen uppburit hemkallspenningarne;
 mönstra och förteckna alla gamla afskedade båtsmän i landsorten, som hade underhåll ur armbössan; samt
 ingifva till k. maj:t en utförlig relation om förrättningen.[163]

Redan vid första generalmönstringen år 1652 befans huru nödvändiga dessa mönstringar voro för att stäfja missbruk. Af rapporterna från detta års mönsterherrar[164] finner man t. ex. att det i Vestergötland var med kaptenens begifvande brukligt, att ny karl lejdes vid hvarje uppfordring och rotarne emellan uppfordringarne voro vakanta. Göteborg ville icke alls underkasta sig båtsmanshåll. Inom Finland höllo adelsmän, prester och kronobetjänte alla tillhopa, så att det var nästan omöjligt att erhålla någon upplysning. Östgöta-kaptenen Sven Israelsson hade, som ofvan är nämdt, ej inväntat mönsterherren, utan rymt sin väg.

Utom skjutsersättning, som utbetalades i räntekammaren, egde mönsterherren att till sitt underhåll under resan uppbära fyra öre s. m. (1⁄8 daler) af hvar hel gård och i proportion af de mindre; “och förmodar k. maj:t att städerna icke undandraga sig att gifva mönstringscommissarien fri förtäring, så länge han mönstrar deras båtsmän“.[165] Kompanicheferna, som medföljde, hade blott sin skjutsersättning.

Hemvist.Hemkallsfolket fick icke utan tillstånd aflägsna sig från roten, än mindre taga sig andra hem. Det heter härom i 1652 års generalmönstringsinstruktion: “K. maj:t förnimmer med misshag, att en del båtsmän och bösseskyttar af hemkallsfolket öfvergifva sina hemvist och med hustrur och barn draga till Stockholm och andra sjöstäder, hvarest männen taga hyra på främmande fartyg eller lemna tjensten af annan anledning, hvarigenom de öfvergifna hustrurna och barnen blifva nödgade att uppehålla sig med tiggeri, derför skall enhvar stanna vid och hafva sitt hemvist, der han har sitt hemkall och rotarne underrättas vid mönstringen, att der [ 84 ]någon mot förbud flyttar derifrån, så äro hemkallspenningarne förverkade“.[166]

Vid hvarje komplettering erhöllo kompanicheferna befallning att noga tillse, det folket höll sig hemma på roten. De karlar, som detta ej gjorde, skulle skrifvas till enskilda båtsmän i vintervakten.[167]

Uppfordring.Föreskrifter om folkets uppfordring meddelas i 1644 års sjöartiklar: “När kaptenen får order af amiralitetskollegium att uppfordra sitt kompani, skall han verkställa detta efter de rullor, han af kollegiet erhåller. Så snart han anländt till Stockholm med kompaniet, skall detta mönstras, nya rullor upprättas och deri antecknas alla förändringar sedan sista mönstringen. Efter mönstringen skall folket genast fördelas på skeppen, hvarvid iakttages, att icke alla från samma stad eller socken sättas på samma skepp, på det, om skeppet förloras, icke en stad eller socken måtte på en gång mista allt sitt folk“.[168]

Någon tur och ordning kompanierna emellan iakttogs icke vid uppfordringarne. I krigstid föll det af sig sjelf att alla kompanierna uppfordrades, men i fredstid synes slumpen hafva varit icke alldeles främmande vid besluten, om hvilka kompanier, som skulle uppfordras. Vestgöta kompani t. ex. synes icke hafva varit någon gång uppfordradt under åren 1648—1654, men Södermanlands kompani fem gånger under samma sju år. Under åren 1661—1665 uppfordrades Södermanlands kompani i stället icke någon gång. Smålands kompani uppfordrades hvarje af åren 1640—1644, men icke alls under åren 1650—1653. Ålands kompani uppfordrades hvarje år under 1637—1646, men ej under 1650—1652 och 1667—1670 o. s. v.[169]

Det orättvisa i en så ojämn fördelning af uppfordringstungan insågs af amiralitetskollegium och ansatser gjordes flera gånger att råda bot härför. Så beslöts år 1664, att man i allmänhet skulle söka ordna uppfordringarne så, att hvarje kompani uppfordrades blott hvart tredje år.[170] Några år derefter uppdrogs åt holmamiralen Richard Clerk och kommisarien Johan Lang att afge förslag till en uppfordringsplan, så att det ena kompaniet ej uppfordrades oftare än det andra.“[171] [ 85 ]Och som af detta förslag befans, att alla tre båtsmansregementena utgjorde tillhopa omkring 4,400 man och att på Skeppsholmen behöfdes af dessa årligen 800 à 900 man, så beslöts att uppfordringarne kompanierna emellan skulle ställas så, att hvarje kompani uppfordrades ungefär hvart femte år.[172] Men då beslutet skulle börja att tillämpas var det redan glömdt.

I allmänhet skedde all uppfordring till Stockholm, der amiralitetet var och hufvudflottan låg. Delar af Vestgöta kompani uppfordrades ibland till Göteborg. Då flottan låg i Landskrona 1658 och 1659, uppfordrades dit större delen af alla nyskrifna (kompletterade) i Sverige och Finland.[173] På våren 1679 uppfordrades alla kompanierna till Kalmar, der flottan låg. Och på hösten 1680 uppfordrades Södermanlands m. fl. kompanier till Karlskrona och Gotlands kompani till Riga.[174]

Förut är nämdt om ett slag af arbetskommenderingar eller uppfordring af en del af ett kompani till arbete så länge rotarnes månadskost varade, hvarefter en annan del uppfordrades o. s. v. På detta sätt uppfordrades:
 Smålands och Ölands kompanier vintrarne 1664 och 1665 för ekehygge i Södermöre;[175]
 Ölands kompani år 1666 för arbete å Karlshamns varf;[176]
 Norrlands kompanis rotar i Medelpad och Ångermanland åren 1666—1676 för arbete å Medelpads varf samt vid Sollefteå och Sillre sågar.[174]

Sjelfva uppfordringarne skulle naturligtvis verkställas medelst de för detta ändamål anskaffade lodjorna eller på fartyg, hyrda för lodjepenningarne. Så skedde ock med kompanierna vid Östersjöns kuster. Men Vestgöta och Bohusläns kompanier uppfordrades med skjuts enligt tågordningen till Stockholm eller ock blott till Arboga, hvarifrån de hemtades sjöledes till Stockholm.[177] Det finska sjöfolket uppfordrades i november 1658 som vanligt sjöledes till Stockholm och derifrån med skjuts landvägen öfver Kalmar till Landskrona.[178] För den brådskande skeppsutredningen våren 1676 [ 86 ]ansåg man sig ej böra invänta öppet vatten för Norrlands kompanis uppfordring, utan denna skulle ske med skjuts enligt tågordningen.[179] På samma sätt uppfordrades kompaniet 1678.[180]

I äldre tider hade en hvar, som reste i kronans ärenden, fri skjuts och gästning. Efter många fåfänga försök lyckades allmogen vid 1642 års riksdag att befria sig från denna svåra tunga mot erläggande af s. k. skjutsfärdspenningar. Dock skulle fri skjuts och gästning fortfarande tillgodokomma tågande krigsfolk.[181] Landshöfdingarne hade att utfärda de nödiga orderna till bönderna för truppens transport. Kaptenen skulle hafva tre skjutshästar, båtsmännen fri forderskap och skjutshästar för sin tross enligt skjutsfärdsordningen.[182]

Uppfordringarna egde i de allra flesta fall rum på våren, “så snart isen skjuter“. Den 1 maj var den vanliga inställelsedagen på Skeppsholmen. Hemlofvet skedde vanligen i september eller oktober och hemresan verkstäldes på samma sätt som uppresan.

Med kompaniet hemförlofvades äfven de sjuke, så vidt de kunde gå eller föras på lodjor.[183]

Till förstärkande af vintervakten på Skeppsholmen hände ock att något kompani uppfordrades på hösten, vanligen d. 1 oktober och hemförlofvades i maj följande år. Detta inträffade flera gånger med Södermanlands, Gotlands, Ålands och Norrfinlands kompanier, dock icke mera än ett kompani åt gången.[184]

En långvarig uppfordring blef den, hvartill Gotlands kompani uppfordrades d. 1 april 1676. Folket kunde ej hemförlofvas förr än d. 1 dec. 1679, emedan danskarne inkräktat deras ö.[184]

Afsked.Sjöartiklarne af år 1644 föreskrifva, att båtsman eller bösseskytt må “förlofvas ur tjensten“ blott vid amiralitetet och med riksamiralens eller den amirals afskedspass, hvars regemente karlen tillhör. Giltiga orsaker för afsked voro sjukdom och ålderdomssvaghet.[185] Rätt att bevilja afsked tillkom äfven generalmönsterherre under mönstring i landsorten.

Sålunda infördes i orderna för kompanicheferna om [ 87 ]kompaniernas komplettering, att i fall några sjuka och förlamade båtsmän funnos, som ingen tjenst kunde göra, skulle kaptenen tillsäga deras rotehållare att hålla friska och dugliga karlar i beredskap att i stället inskrifvas, så snart de odugliga blifvit afskedade vid amiralitetet i Stockholm eller vid generalmönstring i landsorten.[186]

Äfven om någon af hemkallsfolket ville lega karl för sig, så fick ej kompanichefen bevilja sådant, utan amiralitetskollegium, “på det kollegiet måtte få se, hvad karl kommer i stället“.[187]

När slutligen en gammal och sjuk båtsman lyckats blifva fri från kronans släpsamma tjenst, så fick han ej alltid sitt afskedspass utan ytterligare utpressningar. Härom innehåller amiralitetskollegiets protokoll d. 18 dec. 1661: “Regementsskrifvaren Nils Holm fick befallning att icke lemna båtsmännens afskedspass till deras kaptener, ty somliga af dem bruka stort underslef dermed, i det de låta båtsmännen köpa dem af sig för stora penningar, 10, 12 à 16 riksdaler eller ock taga de ett par oxar för passet, såsom kapten Kinnaird i Vestgöta kompani, utan passen skola fås af båtsmännen sjelfva här in loco eller sändes dem hem med deras kamrater.“



Af denna framställning om båtsmanshållets inrättande framgår huru tåligt den svenska och finska bonden fördragit den ena tungan efter den andra, som egenmägtigt pålades af statsmyndigheterna, såsom småpersedlarne år 1645, lodjor af ek eller lodjepenningar 1652, stuga 1653, månadskost vid uppfordring 1656, fördubbling 1657 samt hängmatta och täcke 1675. Denna offervillighet framstår så mycket bjertare mot bakgrunden af egennyttan hos de främre stånden, hvilka till det yttersta höllo på sina privilegier och rättigheter.

  1. ↑ A. Z. flottans hist. sid. 122—123.
  2. ↑ Rådsprot. 31⁄10 1634.
  3. ↑ A. K. reg. 1⁄12 1634.
  4. ↑ Konceptet till fullmagterna finnes i A. K. reg. 13⁄2 1636.
  5. ↑ R. R. 4⁄12 och 14⁄12 1640.
  6. ↑ A. K. reg. 12⁄12 1640.
  7. ↑ R. R.
  8. ↑ A. K. reg. 3⁄1 1646.
  9. ↑ R. R. 7⁄4 och 16⁄11 1646.
  10. ↑ R. R. 13⁄12 1660 och A. K. reg. 15⁄9 1664.
  11. ↑ K. bref i S. K. A. afd. B.
  12. ↑ Se afd. 30 Aflöning: förläningar.
  13. ↑ R. R. 10⁄2 1648.
  14. ↑ R. R. 13⁄12 1660.
  15. ↑ A. K. reg. 1⁄6 1675.
  16. ↑ A. von Stjernman: Ekonom. förf. saml. och A. K. reg. 30⁄5 1678.
  17. ↑ R. R. 24⁄2 1652.
  18. ↑ R. R.
  19. ↑ A. K. reg. 20⁄12 1664.
  20. ↑ A. von Stjernman: riksdagars beslut.
  21. ↑ K. bref. 31⁄5 1655 i S. K. A., A. K. reg. 1⁄4 1656 och 7⁄3 1657.
  22. ↑ A. K. reg. 22⁄11 1660.
  23. ↑ R. R. 4⁄5 1661.
  24. ↑ A. K. prot. 14⁄5 1675.
  25. ↑ A. K. reg. 18⁄12 1674, k. instruktion.
  26. ↑ A. K. reg. 24⁄6 1675, k. instruktion.
  27. ↑ A. K. reg. 1⁄3 och 1⁄11 1660.
  28. ↑ A. K. reg. 5⁄3 1656.
  29. ↑ A. K. reg. 22⁄11 1660.
  30. ↑ R. R. 20⁄1 1655, 20⁄7 1680 m. fl.
  31. ↑ R. R. 13⁄12 1660.
  32. ↑ A. K. reg. 20⁄2 1663.
  33. ↑ A. K. reg. 29⁄1 1676.
  34. ↑ R. R.
  35. ↑ A. K. reg. 20⁄3 1680.
  36. ↑ A. K. reg. 8⁄12 1664 m. fl.
  37. ↑ A. K. reg. 17⁄4 1672.
  38. ↑ A. von Stjernman: riksdagars beslut.
  39. ↑ Rådsprot.
  40. ↑ R. R. 20⁄9 och 2⁄10 1680.
  41. ↑ 41,0 41,1 41,2 41,3 A. von Stjernman: Riksdagars beslut.
  42. ↑ A. K. reg. 7⁄12 1645 och 26⁄2 1646.
  43. ↑ A. K. reg. 11⁄2, 10⁄4 och 12⁄4 1655.
  44. ↑ A. K. reg. 11⁄6 1657.
  45. ↑ R. R. 16⁄6 1657.
  46. ↑ A. K. reg.
  47. ↑ A. K. reg. 31⁄12 1657.
  48. ↑ 48,0 48,1 A. von Stjernman: Riksdagars beslut.
  49. ↑ A. K. reg. 1⁄11 och 18⁄12 1660, 20⁄2 1663 m. fl.
  50. ↑ 50,0 50,1 A. von Stjernman: Riksdagars beslut.
  51. ↑ 51,0 51,1 51,2 R. R.
  52. ↑ A. K. reg. 15, 25, 26 och 28 juni 1675.
  53. ↑ A. K. prot. 26⁄10 1660 och A. K. reg. 7⁄3 1677.
  54. ↑ A. K. prot. 23⁄1 1679.
  55. ↑ R. R.
  56. ↑ Enligt attest af amiralen Jöran Gyllenstierna i S. K. A.
  57. ↑ A. K. kassaräkning för 1669; A. K. reg. 19⁄3 1677.
  58. ↑ A. K. reg. 1⁄5 1657.
  59. ↑ R. R. 7⁄4 1646 och 16⁄4 1647.
  60. ↑ R. R. 13⁄12 1660.
  61. ↑ R. R. 2⁄9 1664.
  62. ↑ A. K. reg. 26⁄9 1658 (Bjelkenstjernas reg.)
  63. ↑ A. K. reg. 10⁄12 1658 (d:o).
  64. ↑ R. R. 22⁄11 1660 och Ugglas bref 2⁄4 1661 i A. K. ank. handl.
  65. ↑ A. K. reg. 21⁄7 1675.
  66. ↑ A. K. reg. 18⁄12 1674.
  67. ↑ A. K. reg. 20⁄7 1675.
  68. ↑ Ugglas bref 26⁄4 1661 i A. K. ank. handl.
  69. ↑ A. K. reg. 12⁄4 1662.
  70. ↑ 70,0 70,1 R. R.
  71. ↑ A. K. reg. 20⁄12 1675.
  72. ↑ A. K. prot. 13⁄2 1665.
  73. ↑ A. K. reg.
  74. ↑ A. K. prot. 15⁄4 1680.
  75. ↑ Drottning Kristinas respass i A. K. reg. 13⁄1 1649.
  76. ↑ R. R. 29⁄12 1676.
  77. ↑ A. K. reg. 3⁄4 1668.
  78. ↑ A. K. prot. 8⁄12 1675.
  79. ↑ A. K. reg. 7⁄5 1680.
  80. ↑ A. K. prot. 29⁄11 1675.
  81. ↑ A. K. reg. 19⁄1 1676 m. fl.
  82. ↑ A. K. reg. 18⁄12 1674.
  83. ↑ A. K. reg. 24⁄11 1652 och A. K. prot. 25⁄4 1661.
  84. ↑ A. K. reg. 14⁄3 1640, 20⁄1 1655, 20⁄3 1680 m. fl.
  85. ↑ R. R.
  86. ↑ R. A. afd. amiralitetskoll.
  87. ↑ S. K. A. räkenskaper och roteringslängder.
  88. ↑ A. K. reg. 1⁄11 1660.
  89. ↑ R. R. 24⁄2 1652.
  90. ↑ A. K. reg. 10⁄2 och 12⁄2 1636 innehållande regeringens båtsmansordningar för Finland och Sverige, jemför A. K. reg. 21⁄2 1637 och 6⁄12 1660, A. K. prot. 28⁄7 1656 och K. instruktionen d. 24⁄6 1675 i A. K. reg.
  91. ↑ R. R. 1⁄3 1661.
  92. ↑ A. K. reg. 11⁄3 1674.
  93. ↑ K. instruktion 18⁄12 1674 i A. K. reg.
  94. ↑ A. K. prot. 26⁄10 1660.
  95. ↑ R. R. 24⁄2 1652 m. fl.
  96. ↑ A. K. reg. 14⁄12 1676 m. fl.
  97. ↑ K. instrukt. 20⁄3 1680 i A. K. reg.
  98. ↑ A. K. reg. 27⁄12 1656 m. fl.
  99. ↑ A. K. prot. 7⁄6 1665, K. instrukt. 18⁄12 1674 i A. K. reg.
  100. ↑ A. K. reg. 14⁄12 1676, 10⁄12 1677 och 2⁄12 1678.
  101. ↑ Båtsmansordningar 10⁄2 och 12⁄2 1636 i A. K. reg.
  102. ↑ A. K. reg. 5⁄3 1656, 3⁄12 och 6⁄12 1660, 11⁄3 1674 och 24⁄6 1675.
  103. ↑ A. K. prot. 2⁄6 1662.
  104. ↑ Båtsmansordningar 10⁄2 och 12⁄2 1636 i A. K. reg.
  105. ↑ A. K. reg. 4⁄5 och 6⁄5 1646.
  106. ↑ A. K. reg. 26⁄1 1647.
  107. ↑ A. K. reg. 13⁄1 och 3⁄2 1649.
  108. ↑ A. K. reg. 5⁄3 1656.
  109. ↑ A. K. prot. 26⁄10 1660.
  110. ↑ A. K. reg. 8⁄4 1663.
  111. ↑ A. K. reg. 24⁄10 1663 och 29⁄1 1666.
  112. ↑ A. K. reg.
  113. ↑ A. K. reg. 12⁄6 1668.
  114. ↑ A. K. prot. 27⁄9 1680.
  115. ↑ R. R. 5⁄12 1679.
  116. ↑ A. K. reg. 27⁄2 1645.
  117. ↑ A. K. reg. 4⁄5 och 6⁄5 1646, 26⁄1 1647.
  118. ↑ A. K. reg. 5⁄3 1656.
  119. ↑ A. K. prot. 26⁄10 1660.
  120. ↑ A. K. prot. 2⁄6 1662.
  121. ↑ A. K. reg. 18⁄12 1674.
  122. ↑ K. instrukt. 24⁄6 1675 i A. K. reg.
  123. ↑ A. K. reg.
  124. ↑ A. K. prot. 6⁄2 1677.
  125. ↑ R. R. 5⁄1 1677 och A. K. reg. 2⁄12 1678.
  126. ↑ R. R.
  127. ↑ A. K. reg. 21⁄12 1665, 14⁄12 1676, 2⁄12 1678 och 7⁄5 1680.
  128. ↑ A. K. reg. 9⁄11 1637.
  129. ↑ R. R. 24⁄2 1652.
  130. ↑ A. K. 21⁄7 1653.
  131. ↑ R. R. 14⁄2 1653.
  132. ↑ A. K. reg. 20⁄1 1655 och 22⁄12 1660.
  133. ↑ R. R. 10⁄12 1664.
  134. ↑ A. K. reg. 21⁄2 1665.
  135. ↑ K. resol. 26⁄8 1668 hos A. von Stjernman: ekon. förf. saml.
  136. ↑ A. K. reg. 24⁄6 1675 och 10⁄12 1677.
  137. ↑ A. K. reg. 17⁄4 1647.
  138. ↑ A. K. reg. 1⁄10 1664.
  139. ↑ R. R.
  140. ↑ A. K. reg. 18⁄12 1660, 21⁄12 1665, 7⁄3 1671, 18⁄12 1674 och 20⁄3 1680.
  141. ↑ A. K. reg.
  142. ↑ R. R. 4⁄5 1661.
  143. ↑ A. K. reg. 15⁄6, 15⁄7 och 26⁄7 1676.
  144. ↑ A. K. reg. 29⁄11 1676.
  145. ↑ A. K. reg. 11⁄1 1676 och R. R. 1⁄1 1677.
  146. ↑ A. K. prot. 23⁄11 1676.
  147. ↑ A. von Stjernman: K. resol. 29⁄3 1647.
  148. ↑ A. von Stjernman. K. resol. 8⁄3 1660.
  149. ↑ A. von Stjernman: Stockholms riksdagsbeslut 12⁄11 1635; R. R. 23⁄12 1644.
  150. ↑ A. K. reg. 20⁄2 1653.
  151. ↑ A. K. reg. 1⁄11 1660 m. fl.
  152. ↑ R. R. 24⁄2, 12⁄5 och 11⁄6 1652.
  153. ↑ R. R. 20⁄1 1655 och A. K. reg. 27⁄1 1655.
  154. ↑ A. K. reg. 18⁄12 1660.
  155. ↑ A. K. reg. 16⁄12 1663.
  156. ↑ A. K. reg. 16⁄12 1664.
  157. ↑ A. K. reg. 21⁄12 1665.
  158. ↑ A. K. reg. 7⁄3 1671.
  159. ↑ A. K. reg. 12⁄12 1671.
  160. ↑ A. K. reg. 18⁄12 1674.
  161. ↑ A. K. reg. 20⁄3 1680.
  162. ↑ A. K. reg. 20⁄1 1655.
  163. ↑ Generalmönstringsinstruktionerna (se föreg. noter).
  164. ↑ A. K. ank. handl. år 1652.
  165. ↑ R. R. 20⁄1 1655 m. fl. gen. mönstr. instr.
  166. ↑ R. R. 24⁄2 1652.
  167. ↑ A. K. reg. 1⁄3 1671.
  168. ↑ 1644 års sjöartiklar §§ 14, 15 och 16. Finnas i original i S. K. A.
  169. ↑ A. K. reg.
  170. ↑ A. K. prot. 29⁄7 1664.
  171. ↑ A. K. reg. 19⁄12 1667.
  172. ↑ A. K. prot. 23⁄7 1669.
  173. ↑ A. K. reg. 10⁄1 1659 m. fl. (Landskrona reg.)
  174. ↑ 174,0 174,1 A. K. reg.
  175. ↑ A. K. reg. 24⁄10 1663 och 21⁄12 1664.
  176. ↑ A. K. reg. 30⁄6 1666.
  177. ↑ A. K. reg. 4⁄5 1641, 24⁄3 1642, 23⁄3 1665, 6⁄7 1666, 3⁄4 1669, 14⁄9 1674 och R. R. 15⁄3 1655.
  178. ↑ A. K. reg. 13⁄11 1658.
  179. ↑ A. K. reg. 11⁄1 1676.
  180. ↑ A. K. reg. 14⁄2 1678.
  181. ↑ A. von Stjernman. Riksdagsbeslut 23⁄2 1642 punkt VI.
  182. ↑ R. R. 12⁄4 1641.
  183. ↑ A. K. reg. 8⁄9 1645 och 8⁄12 1675.
  184. ↑ 184,0 184,1 A. K. reg.
  185. ↑ 1644 års sjöartiklar, punkt 15.
  186. ↑ A. K. reg. 20⁄2 1663, 17⁄4 1667, 14⁄12 1676, 25⁄10 1677, 2⁄12 1678 m. fl.
  187. ↑ A. K. prot. 10⁄3 1666.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svenska_flottans_historia:_åren_1635-1680/kapitel_04&oldid=561367”