Till Visby stads äldsta historia/Inledning

←  Förord

Till Visby stads äldsta historia Ett kritiskt bidrag av Adolf Björkander Inledning: Om Gotlands äldsta handel

Kap. i: Är det äldsta stadssamhället i Visby tyskt eller gotländskt?  →

Publicerad 1898 av Almqvist & Wiksell

Om Gotlands äldsta handel.

---

Att Gotland mycket tidigt varit en viktig handelsstation inom östersjöområdet bestrides nu af ingen. Att det äfven haft en stor betydelse för den tyska världshandelns utveckling torde af högst få förnekas.

Men stor oklarhet råder ännu om, hurudan denna Gotlands äldsta handel var beskaffad och i hvilken grad den var grundläggande för den senare tyska handeln.

I förra fallet visar sig oklarheten oftast, när fråga är om hvem som bedref den första mera betydande utländska handeln, om det var en särskild handelsklass eller det var hela gotlandsallmogen. Och i senare fallet visar sig meningsskiljaktigheten förnämligast i fråga om huru mycket gotländingarne själfva hunnit i handelsteknikens utbildning, handelsvägarnes upptäckande, handelsfördragens afslutande o. s. v., innan tyskarne mera aktivt började deltaga i handeln öfver deras ö.

I allmänhet råder ännu den åsikten, att staden Visby är mycket gammal och att den äldsta utländska handeln bedrefs af dess befolkning. Landtallmogens delaktighet i denna handel omnämnes sällan eller förnekas alldeles^[1]. Och i fråga om denna handels utsträckning och betydelse visa i synnerhet tyska forskare benägenhet att underskatta, hvad som fanns före de tyska handelsmännens deltagande i gotlandshandeln.

Då enligt mitt förmenande dessa åsikter äro oriktiga och strida emot källornas vittnesbörd, skall jag inledningsvis gifva en skizzerad framställning af den äldsta gotländska handeln, därvid berörande dels dess historiska förutsättningar och natur dels dess betydelse för den senare tysk-gotländska handeln.

Gotlands äldsta handel kan spåras så långt tillbaka som till tiden närmast efter Kristi födelse, i ty att romerska kejsarmynt, hittade i den gotländska jorden, vittna om förbindelser mellan ön och medelhafsvärlden redan på denna tid^[2].

I den gotländska, liksom i den nordiska handelns historia öfverhufvud taget, bildar emellertid först vikingatiden det grundläggande skedet. Vikingarnes färder åstadkommo den första stora förbindelsen i öster, söder och väster med Europas stora handelscentra och samfärdsleder. Vikingatågen voro den nordiska handelns vidtomfattande rekognosceringsarbete^[3]. Den gotländska handeln har sina rötter i dessa vikingarörelser och är till sin natur ensartad med vikingahandeln. En beskrifning af den senare blir därför äfven en beskrifning af den förra.

Vikingatidens handel var hufvudsakligen en på måfå drifven handel och formerna därför voro merendels af krigisk natur. Vikingarne togo med styrkans rätt, där ingen annan rätt fanns, och miste ofta hvad de tagit, när de råkade på sina öfvermän i våldsamhet^[4]. — Ingen viss klass deltog i denna handel: hvem som ville och hvem som kunde gaf sig i handelsfärd. — Ingen viss ort gällde som omsättningsort, om också naturligt eller konstgjordt skyddade platser snart nog blefvo marknadsplatser för varuutbytet. Penningar torde ej ha användts som betalningsmedel, ehuru sådana från andra länder voro i omlopp. Där ej förvärfvet skedde med våld, skedde det genom varuutbyte. Mynten voro blott ett af bytesmedlen.

Att en ordnad handel på detta sätt ej kunde uppkomma säger sig själft. Men vikingafärdernas betydelse för handelns utveckling var dock icke ringa. Genom dem lärde sig nordboarne först och främst mera allmänt befara hafven, hvarigenom sjömansdugligheten utbildades, allt flera varu- och afsättningsorter upptäcktes och allt flera handelsvägar öppnades. Och därigenom återknöts också förbindelsen på ett nytt och mera betydelsefullt sätt med söderns kulturländer och nya samfärdsleder öppnades mellan östra och västra Europa.

Det är här ej platsen att i detalj följa hela denna utveckling. Här är blott af nöden att i korthet angifva de viktigaste handelsvägarnes riktning, eftersom dessa voro af den största betydelse för Gotlands handelsutveckling.

Det är redan ofvanför antydt, att en samfärdsel mellan Östersjön och medelhafsvärldens gamla kulturländer ägde rum. Den tog sig väg öfver nuvarande Tysklands floder, hufvudsakligen Weichsel och Oder. Med de stora folkvandringarna och framför allt genom slavernas utbredning utefter södra östersjökusten stängdes dessa vägar. Men den samfärdsel, som på dessa begynts, afstannade likväl ej, ehuru den leddes in på nya vägar och förmedlades genom nya folkslag.

De nya vägarne gingo hufvudsakligen i tvänne riktningar: den ena från medelhafsvärlden till västra Europa, den andra från Orienten öfver östra medelhafsområdet upp i nuvarande Ryssland.

På den förra fördes varorna antingen utefter kusterna till västra Europas afsättningsorter eller uppför Rhône och Sône till Östfrankrikes marknader eller för vidare befordran till Donau och Rhen. En viktig afsättnings- och upplagsort för dessa varor var det gamla Dorestad vid nedre Rhen, hvarifrån handelsvägar gingo dels utefter kusten dels öfver land till Slesvig eller Hedaby^[5].

På den östra samfärdsleden, som blef den viktigaste för östersjöhandeln, voro utgångspunkterna Orientens städer och de märkligaste stationerna voro inom det grekiska området Konstantinopel och inom det muselmanska städerna vid Kaspiska hafvet. Från dessa stationer drefs en liflig handel norrut, hvilken handel genom chazarerna hade en viktig knutpunkt i Itil vid Volga. Araberna från Kaspiska hafvets område trängde uppför sistnämnda flods många vattenleder och förmedlade här en handel, som var så mycket viktigare som den utgjorde en del af den världshandel, som hade betydande marknader i främre Asien, norra Afrika och sydvästra Europa eller hela det område, där islam utbredde sig^[6].

Sådan var samfärdsledernas hufvudsakliga förgrening, när de nordiska vikingarne på sina rof- och plundringståg råkade på dessa samfärdsleder och förenade dem dels hvar för sig med östersjöbäckenet dels inbördes med hvarandra.

I väster anknöto de förbindelsen med Storbritanniens öar och fastlandets flodvägar och handelsstationer. I öster synas de hafva varit de första, som gjort dneprleden till en mera allmän färdeled mellan Östersjön och Svarta hafvet^[7]. Denna beskrifves i Nestors krönika som »en väg från varjagerna till grekerna» och gick genom Finska viken, Neva, Ladoga, Volchov, Ilmen, Lovat, öfver släpstället (volok) mellan denna flod och Dnepr samt sedan utför denna^[8].

Af samma vikingar gjordes äfven Dünafloden till en handelsväg. Äfven den skildes från Dnepr genom ett släpställe^[9].

Ännu flera vägar från Östersjön in på dneprleden finnas antydda i urkunderna, men jag förbigår dem här.

Från dneprleden banade nordboarne sig sedan äfven nya sidovägar åt norr och åt öster, hvarigenom förbindelser knötos med den stora och viktiga arabisk-chazariska samfärdseln (se ofvan). Från Ladoga styrde de sålunda kosan uppför norra Rysslands floder och sjöar^[10]; från Ilmen stod vägen öppen genom floden Msta till Volgas vattensystem, till hvilket man äfven syns ha framträngt från »Okovska skogen» (n. v. Valdai-höjden), som var vattendelare för Dnepr, Düna, Lovat och Volga^[11].

Att nordbor i stora skaror slagit in på denna volgaled, först plundrande och härjande, sedan drifvande mera fredlig handel, framgår såväl af de arkeologiska fynden (de många s. k. kufiska mynten ha kommit till norden på denna väg) som ock af samtida arabiska skriftställares berättelser^[12].

Sålänge emellertid nordboarna slumpvis styrde sina färder mot öster och väster tagande byte, hvarhälst det gafs, kunde de icke mer än högst oregelbundet förmedla samfärdseln mellan östern och västern. Men allteftersom de slogo sig till ro i de främmande länderna och bildade stater eller kolonier och samfärdseln till följd däraf inträdde i ett fredligare skede, fingo vissa handelsvägar en viss tradition för sig och vissa orter blefvo stationer för handeln. Till följd af seglingskonstens ringa utveckling och handelsteknikens primitiva beskaffenhet hade dessa stationer till en början långt mer än senare karakteren af mellanstationer. Seglaren begaf sig ej gärna ut på öppna hafvet och handelsidkaren föredrog att utbyta sina varor i närmaste hamn.

Den viktigaste mellanstationen för samfärdseln på Östersjön blef ön Gotland^[13]. För denna betydelse hade den att tacka sitt gynnsamma läge, sin oberoende ställning i yttre hänseende och sin folkliga författning i det inre.

Lägets förträfflighet för en samfärdsel, som var hänvisad till korta sträckor och ogärna lämnade landkänningen för längre tid, visar en blick på kartan. Liggande ungefär midt i östersjöbäckenets största utvidgning var ön en förträfflig hvilopunkt för alla, som voro destinerade till Finska eller Rigavikarna, till Weichsels eller Oders mynningar^[14]. De anvisningar om segellederna, som nedskrefvos för sjömännen vid medeltidens slut, bära vittnesbörd om denna Gotlands betydelse i äldsta tid^[15].

Men, som jag sade, äfven öns oberoende ställning i det yttre och folkliga författning i det inre måste ha bidragit att göra den till en centralpunkt för handeln. Till omkring 1000 syns ön ha varit fullkomligt oberoende, om den ock tidtals räknats som svenskt land^[16]. Vid sagda tid kom den under upsalakonungen, men beroendet blef ringa. Konungen skulle gifva ön »hägn och hjälp» och gotländingarne skulle »frie besöka Sverige på alla ställen utan tull och alla afgifter». För dessa förmåner skulle de årligen erlägga en tribut af 60 m. s., 40 till konungen och 20 till jarlen^[17]. Detta var allt. Det hela var således mera en skattefråga än en politisk underkastelse. Gotländingarna uppträdde fortfarande som hittills som en fullständigt oberoende nation.

I det inre var öns författning folklig. Ingen stormannaklass i samma mening som fastlandets utbildade sig, ty därtill saknades förutsättningarna: de stora jordagodsen och konungstjänsten. Därför fick Gotland sedan heller aldrig någon inhemsk adel i samma bemärkelse som fastlandet d. v. s. en ur böndernas egen krets utgången herreklass, som skaffade sig förmåner på det öfriga fria folkets bekostnad. På Gotland funnos således inga af dessa många skrankor, som i de flesta andra länder den tiden stodo hämmande för samfärdseln och handeln. Hvarje fri man kunde fritt begifva sig ut på handelsresor och utan en mängd af de afbränningar, som beroendet af en furste eller en herreman medförde, fritt omsätta hvad han hemfört. Främlingar hade därigenom också lättare tillträde till ön.

Hur tidigt Gotland blef en mera allmänt besökt mellanstation för handeln, kan ej bestämdt angifvas. Att döma af de på Gotland gjorda arabiska myntfynden skulle tiden böra sättas till slutet af 9:de århundradet^[18]. Samma myntfynd gifva äfven upplysning om, i hvilken riktning den samfärdsel först gick, som tog sig väg öfver Gotland. De äldsta mynten ha nämligen träffats ensamma utan blandning af västerländska mynt. Gotlands äldsta samfärdsel gick således uteslutande »i österväg», såsom var att vänta, då den var en del af och till sin natur beslägtad med varjagernas samfärdsel. Rikedomen af de silfverskatter, som på detta sätt kommo till Gotland, visar att förbindelsen var liflig^[19].

Emellertid dröjde det ej länge, förrän nordbornas färder »i västerviking» gjorde dem bekanta med västerlandets marknadsplatser och där förskaffade dem afsättningsorter för de varor, som de i österväg förvärfvat. Naturligtvis bragte de äfven omvändt västerlandets produkter till marknaderna i öster. Tidigaste knutpunkten för dessa förbindelser syns Slesvig ha varit. Men snart möttes österns och västerns produkter äfven på Gotland.

Af myntfynden att döma var det först på Storbritanniens öar som nordborna funno de mest gifvande marknaderna i väster^[20]. Anglosachsiska mynt ha påträffats på Gotland från Edvard den äldre (901—924). De ha hittats bland arabiska mynt^[21].

Med tiden ha förbindelser knutits äfven med andra västerländska marknader och mynt ha hittats på Gotland från Nederländerna, Sachsen, Rhendalen, Bayern, Schwaben, Schweiz, Böhmen, Ungarn o. s. v.^[22]

I det 10:e århundradets senare hälft har den arabiska förbindelsen aftagit i liflighet, ty i myntfynden från denna tid ha hittats blott ett och annat arabiskt mynt bland hundratal af den europeiska västerns^[23].

Emellertid afstannade därmed icke samfärdseln österut. Till Rysslands många städer och utefter dess floder ha färderna öfver Gotland fortgått lika lifligt som förut^[24].

Att gotländingarna själfva mycket tidigt deltagit i denna vidtutgrenade samfärdsel, kan redan i och för sig anses som sannolikt. Den omständigheten, att de arkeologiska fynden innehålla saker af en särskildt gotländsk prägel, bekräftar detta. I de skrifna källorna finnas de däremot först sent omnämnda, såsom naturligt är, då dessa källor äro af utländskt ursprung och gotländingarna väl ej i utlandet skildes från de öfriga nordborna.

Att dessa gotländingar, som deltogo i den utländska samfärdseln, voro från hela ön och ej från staden Visby, finner jag bevisadt af följande omständigheter:

1:o Myntfynden på Gotland (för så vidt man kan döma af hittills gjorda fynd) äro ej gjorda i Visby eller närmaste trakten däromkring, såsom man kunnat vänta, ifall Visby varit den förnämsta handelsorten. De äro hittade, dessa tusentals mynt, öfverallt på den gotländska landsbygden och nästan mera i de östra än i de västra delarna af ön.

2:o Den omständigheten, att gotländingarna redan omkr. 1000 (se ofvan) afslöto ett fördrag med upsalakonungen, hvilket fördrag förnämligast afsåg att skydda och befordra deras handel (se bestämmelserna om tullar o. s. v.), visar, att det var landsbygden, ej staden, som ännu hade afgörandet i samfärdselfrågor. Ingen enda antydning i urkunden ger nämligen vid handen, att då redan fanns någon stad Visby.

3:o Gotländingarna hade genom hela medeltiden i Novgorod ett eget faktori (se nedan). Det ägdes ständigt af landsbygden, såsom kan ses däraf, att det var landsbygdens representanter, ej stadens, som hade dess förvaltning om händer^[25]. Hade en stad Visby funnits, när detta faktori tillkom, skulle man väntat, att den, ej landsbygden, ägt detsamma.

4:o Ännu på 1200-talet omtala urkunderna, att allmogemän från landsbygden drefvo utländsk handel på England (se nedan).

5:o I gotlandslagen finnas ännu stadganden, som visa att landsbygdens folk dref utländsk handel (se GLL, I, 28: 5; 30).

6:o Slutligen måste hvar och en, som aktgifvit på den gamla gotlandsallmogens välstånd, som möjliggjorde tillkomsten af alla de härliga landtkyrkorna i öns 92 socknar, som vidare gjorde denna allmoge mäktig att uppträda i starkt och långvarigt rivalskap mot den senare uppväxande staden och t. o. m. gaf den lust att trotsa svenska konungar^[26], hvar och en som aktgifvit på detta, måste finna det oförklarligt, om ej allmogen själf skaffat sig rikedomar genom handel på främmande land^[27].

Jag skall nu i korthet beskrifva de handelsförbindelser, som gotländingarna utbildat och genom hvilka de banat väg för den senare tysk-gotländska handeln i Visby. Som af det föregående torde vara klart, voro de flesta af dessa förbindelser blott fortsättningar af vikingarnas. I fråga om teknik och natur hade nog gotländingarnas handel föga höjt sig öfver vikingahandelns nivå, om också ett och annat framsteg till det bättre blifvit gjordt. Men det är icke dessa framsteg, som gjort denna handel förtjänt af vår uppmärksamhet, utan det är dess betydelse som mellanlänk mellan den gamla vikinga- och varjaghandeln och den tysk-gotländska, ty som sådan mellanlänk är den en af de viktigaste förklaringsgrunderna till hansans stora utbredning och har därför i sin mån världshistorisk betydelse.

Den viktigaste af dessa förbindelser var den med Novgorod. Den är också, mig veterligt, den i de skrifna källorna först omtalade. I en förordning om bryggor i nämnda stad, utfärdad af storfurst Jaroslav (1019—1054), omtalas, att gotländingarna bodde vid en särskild gata därstädes^[28]. Om denna urkund är af den förmodade höga åldern, skulle vi här ha den första antydningen om »Gotenhof», gotländingarnas faktori, där de själfva bodde och där de förvarade sina varor under sina tillfälliga uppehåll i Novgorod^[29].

Om detta gotländska faktori är ingen specialundersökning gjord och osäkert är, om material finns kvar för en sådan. Då jag här ej kan inlåta mig på någon grundligare undersökning häraf, nöjer jag mig med en framställning, som stöder sig på de källor, hvilka beröra de senare tysk-gotländska förhållandena. I många frågor kasta de ljus öfver den föregående tiden^[30].

När gotländingarna begåfvo sig i handelsfärd till Novgorod, foro de ej när som helst på året eller i smärre följen på några få personer, utan endast en gång om våren och en gång om hösten och då i större sällskap^[31]. Allt efter årstiden kallades sällskapen sommarfarare eller vinterfarare. Färden styrdes in på den gamla varjagleden: Finska viken, Neva, Ladoga och Volchov^[32].

När sällskapet kom till novgorodska furstens gräns^[33], ställde det sig under hans beskydd. Till tecken af ett sådant beskydd fick det mottaga sändebud från fursten, hvilka sedan ledsagade sällskapet under fortsättningen af färden^[34]. Dessa sändebud hade sannolikt färdats från Novgorod på de lätta transportfartyg, som gått att möta de djupgående hafsskeppen och som vid Neva öfvertogo deras last^[35].

Under omlastningen konstituerade sig äfven de resande till ett slutet sällskap och utsago en ålderman. Behofvet af sammanhållning och gemensamt uppträdande i det främmande landet var anledningen till att denna åtgärd företogs här vid gränsen^[36].

Efter dessa förberedande bestyr fortsattes resan uppför under fredlig handel eller fientliga skärmytslingar med kringboende ingrer och kareler. Inkomna i Volchov gjorde de resande halt i Aldagen eller Ladoga^[37]. Sannolikt var här en upplagsplats för de varor, som öfver Ladogasjön kommo från norra och nordöstra Ryssland. Här funnos två kyrkor, S:t Nikolaus och S:t Peter, hvilkas rättigheter i en urkund från 1200-talet omnämnas som gamla (Sanctus Petrus et sanctus nycholaus in Aldachen secundum iura antiqua rehabere debent sua prata^[38]). Att förmoda är, att en af dessa var gotländingarnas.

Under färden uppför Volchov stötte de resande på det första hindret vid forsarna, belägna tio werst från Aldagen. Här måste s. k. forskarlar anlitas^[39], hvilka som betalning för sitt besvär erhöllo bröd, smör, mårdskinn, ullvantar m. m.^[40]

Nästa uppehåll gjordes efter ytterligare en wersts resa vid det s. k. gestevelt, en två werst lång ö i Volchov, där enligt senare urkunder tullbesiktning företogs^[41], men där i äldsta tid sannolikt var en marknadsplats. Gestevelt (än i dag: Gostíno pole^[42]) betyder ordagrant gästernas fält = de främmande köpmännens handelsplats. Att den valts på en ö var i full enlighet med nordbornas vanor äfven på andra orter. Tullvisitationen var säkerligen ett minne från den tid, då furstens skydd (frid) därstädes köpts för en viss afgift.

Från gestevelt till Novgorod var ännu 170 werst. På denna sträcka äro blott två stationer antydda i urkunderna, Vitlagen och Dhrelleborg^[43].

Framkomna till Novgorod voro köpmännen nu på den plats, som genom sitt utomordentligt gynnsamma läge hade förbindelser åt snart sagdt alla väderstreck^[44]. Utom de rika laddningarna af orientaliska varor, som kommo hit från volga- och dneprlederna^[45], fördes hit från Ryssland pälsverk, vax, honung, fisk, hudar, kreatur, säd o. s. v. Mot dessa varor fingo gotländingarna utbyta hvad de förde med sig af nordiska och västeuropeiska produkter, såsom bäck, tjära, kalksten, alla slags tyger, vin, salt, slafvar etc. etc.

För dessa varors uppforslande skulle novgoroderna vara till mötes med vagnar nere vid Volchov^[46]. Varorna fördes till en med murar eller annat stängsel omgifven gård (curia), som på sig hade flera byggnader. I dessa byggnader lades en del profver och lättare varor i vindsvåningarna, de tyngre fördes till magasiner eller källare. Själfva bodde köpmännen inom faktoriet och iakttogs där en viss rangordning mellan »mästerman» (principaler), »knapar» (biträden) och »barn» (lärlingar). Ett slags skråindelning rådde således^[47].

Faktoriets medelpunkt var kyrkan S:t Olof. Enligt ryska krönikor hade 1152 en varjagkyrka nedbrunnit i Novgorod^[48]. Sannolikt var detta gotländingarnas gamla kyrka. Den uppbyggdes åter och tjänade både till varumagasin och gudstjänstlokal^[49].

För tillvägagångssättet vid handeln blefvo i senare tid noggranna bestämmelser fastslagna. Med nordborna och gotländingarna var beröringen förtroligare och försiggick i enklare former. Den äldsta traktaten mellan gotländingar och tyskar å ena sidan och novgoroderna å den andra (från slutet af 1100-talet) visar detta bland annat genom sina bestämmelser i skuldfordringsmål^[50].

Om den äldsta gotländska handelns omfattning i Novgorod kan jag ty värr af brist på källmaterial ingenting säga. Kunik, en af de förnämsta kännarna af Rysslands äldsta historia, har yttrat sig därom på följande sätt: »Nach und nach überliess der so unternehmungslustige, Fürsten nach Belieben einsetzende und verjagende Freistaat Nowgorod den Export und Import den warägischen (d. h. im 12. Jahrhundert vorzugsweise gotländischen) Kaufleuten^[51]».

Att dock ryssarna själfva drefvo östersjöhandel, bevisas bland annat af handelsfördragen, där i allmänhet novgoroderna betinga sig samma förmåner i Tyskland och på Gotland, som de äro villiga att gifva tyskar och gotländingar i Novgorod. Ryssar omtalas i Slesvig 1156, där Sven Grade beslagtog deras fartyg och utdelade varorna bland sina krigare^[52] och »Rutheni» nämnas 1188 i Fredrik Barbarossas privilegiebref för Lübeck^[53]. Äfven fanns i Novgorod ett »sällskap af köpmän, som drefvo handel på andra sidan hafvet», och var det en afdelning af det stora Johannisgillet i samma stad^[54]. Dessa ryssar voro säkerligen ett af de »många folkslag», som enligt företalet till Visby stadslag sammankommo på Gotland^[55].

Om det gotländska faktoriets öden i senare tid är här ej platsen att tala. Det ägdes, som ofvan sagts, under hela medeltiden fortfarande af den gotländska landsbygden, ehuru det gång på gång uthyrdes. Det hade spelt ut sin roll, när det upptagit de med större resurser utrustade tyskarna vid sin sida. Men denna roll hade icke varit obetydlig. Tillsammans med varjagerna hade gotländingarna öfver Novgorod ledt den stora arabisk-chazariska handeln ut till Östersjön, och deras handel kan därför sägas vara en fortsättning af denna. Men de hade ock ledsagat tyskarna till Novgorod, där hansan fick ett af de viktigaste, om ej det viktigaste af alla sina hufvudkontor.

Dock var det ej blott till Novgorod som gotländingarna foro i handelsfärd och ej allenast här voro de tyskarnas föregångare. Vi ha ofvan nämnt, att dünavägen gjordes till en handelsväg af nordborna. De arkeologiska fynden gifva vid handen, att i synnerhet gotländingarna på denna väg aktivt deltagit i handeln. Ty ingenstädes i Ryssland ha som här fornsaker af utprägladt gotländsk typ funnits i så riklig mängd^[56]. Dessa saker tillhöra Gotlands sista hednatid och anledning finns således till det antagandet, att gotländingarna äfven här fortsatt hvad vikingarna börjat och tjänat som förmedlare mellan vikingahandeln och den senare tyska handeln, som i städerna Polozk och Witebsk, men framförallt i Smolensk hade rika och vinstgifvande marknader^[57].

Äfven med slaverna utefter södra östersjökusten och i synnerhet med Julin, den berömda venderstaden vid odermynningen, torde gotländingarna haft förbindelser, om också ej dessa kunna urkundligt bevisas. En del af de polska och böhmiska mynten, som hittats på Gotland, ha sannolikt kommit hit genom denna samfärdsel. Så länge gotländingarna voro hedningar och Julin stod i nära förbindelse med de nordiska vikingarna, torde det gotländska elementet haft lättare än det tyska att vinna insteg i denna stad och hos venderna i allmänhet. Tyskarna måste ju enligt Adams af Bremen underrättelse afstå från sin religion, så länge de vistades i Julin^[58]. Deras ständiga fejder med slaverna voro väl ock ett starkt hinder för en lifligare handelsförbindelse. Den omständigheten, att Henrik Lejonet försökte genom privilegier^[59] draga den gotländska handeln öfver på Lübeck, torde ock få anses som ett bevis för att gotländingarna förut haft förbindelser med venderna. Hans politik gick nämligen ut på att på de tyska handelsplatserna öfverflytta de förmåner, af hvilka venderna förut varit i besittning.

Men det var ej blott till stränderna af Östersjön, som gotländingarna följde vikingarna i spåren och utbildade stationer för handeln, hvilka tyskarna sedan togo i arf. Gotländingarna hade följt nordborna äfven i västerns farvatten och på västerlandets marknader öppnat en handel, som säkerligen först väckte tyskarnas uppmärksamhet och gjorde dem angelägna att utvidga sitt handelsområde till Östersjön.

I England kunna vi af urkunder från 1200-talet se spåren af denna utveckling. De handelsvaror, med hvilka allmogemän från Gotland isynnerhet idkade köpenskap i England, voro pälsverk och vax. — 1235 hade Peter Galve, Bodulf Byrkin, Siefrid Bonde och Jakob de Albo och deras kamrater fått vissa rättigheter i England^[60]. De kallas »mercatores de Gutland» och voro sannolikt allesamman från den gotländska landsbygden. Bodulf Byrkin är Bodolf från Björke (en socken på Gotland) och Jakob de Albo är sannolikt Jakob från Alfva (äfven en socken därstädes^[61]). 1237 har Henrik III befallt sin skattmästare att utbetala 54 pund, 6 shillings och 8 penningar (denarer) till samme Bodulf och en viss Gerhard, mercatoribus de Gutland, för gråverk (pro griseo opere^[62]). 1242 lät han göra en utbetalning af 200 pund, likaledes åt »mercatoribus de Gutland pro griseo opere»^[63]. 1244 utanordnades en summa för gråverk och vax, som Thomas från Upland och »köpmän från Gotland» levererat på S:t Botolfs-marknaden s. å.^[64]. 1248 gaf samme Henrik III sitt erkännande till en skuld å 856 pund, 10 shillings och 9 penningar åt »köpmän från Gotland» och till en annan skuld å 668 pund, 3 shillings och 4 penningar åt män från Estland för gråverk och vax^[65]. I alla dessa urkunder äro blott gotländingar eller gotländingar och deras gamla handelskamrater (svenskar och ester) nämnda som hofleverantörer af de vinstgifvande handelsvarorna. 1250 ha tyskarna i Lübeck och Visby gjort sig delaktiga af denna hofleverans. Bland rent gotländska namn finna vi nämligen flera tyska, som i urkunden betecknas med »de Lubec» eller eljest visa sig vara tyska^[66]. 1255 (årtalet ej fullt säkert) utanordnar Henrik III stora summor för pälsverk och vax åt handelsmän från Lübeck, Lüneburg, Soest, Briel (»de Brilo») o. s. v., men endast ett namn är antecknadt från Gotland (Paul), och det kan lika gärna tillhöra en tysk från Visby^[67].

Från denna enda hofleverans af ett par viktiga handelsartiklar ha vi ett slående bevis på, huru gotländingarna fingo afstå från sin handel åt tyskarna. Hade vi urkunder bevarade från föregående tider, skulle vi säkerligen kunna följa utvecklingen lika tydligt i andra fall. Enligt myntfynden gick den gotländska handeln till England redan på 900-talet^[68]. Enligt urkundernas vittnesbörd hade »kejsarens män», d. v. s. tyskarna, handelsförbindelser där äfven vid denna tid. Det var således under flera århundraden, som tyskarnas bekantskap med gotlandshandeln förbereddes och gotländingarnas undanträngande försiggick.

På flera ställen inom det öfriga Västeuropa hade gotländingarna fortsatt vikingaförbindelserna och därigenom skaffat anknytningspunkter för den senare tyska handeln^[69]. Jag får längre fram i denna afhandling tillfälle att utveckla detta närmare, då fråga blir om de tyska gotlandsfararesällskapens tillkomst och deras sammanslutning i Visby.

Af hvad som sagts i denna inledning framgår således, att den gamla gotländska handeln hufvudsakligen var hela öns och ej Visbys, att denna handel vuxit upp i de stora vikingatågens spår och därför liksom dessa gick hufvudsakligen i öster och väster, att tyskarna först på de västerländska marknaderna blefvo bekanta med denna handel och sedan aktivt började deltaga i den genom att personligen följa de nordiska gotlandsfararna på deras färder och göra sig till godo de handelsmöjligheter, som härunder yppade sig.

Genom tyskarnas tillträde till östersjöområdet sammanknöts den handelsrörelse, som af dem förmedlades i mellersta Europa, med den, som hitintills förmedlats af gotländingar och nordbor mellan östra och västra. Och härmed inträdde det nordliga Europas handelsutveckling i ett nytt skede.

Knutpunkten för den nya handeln blef staden Visby. Landsbygdens handel trängdes allt mer och mer undan, och gotländingarna måste öfverlämna förarerollen åt tyskarna. Deras handel kom med hela den kommersiella apparat, som utbildat sig i sydligare trakter af Europa, och kunde därför icke handhafvas af den stora allmänheten. Handeln blef ett särskildt yrke och dess utöfvare bildade ett särskildt stånd. Stadsutvecklingen tog sin början på Gotland och begynnelsen till en stadsmenighet i rättslig mening visade sig. Vi skola i själfva afhandlingen försöka följa dessa nybildningar.

Minnet af den gotländska landsbygdens betydelse för handeln var länge så starkt, att man trots denna stadens utveckling i stället för Visby talade om Gotland och i stället för »mercatores de Visbu» talade om »mercatores de Gotlandia»^[70].

---

____________________________

1. Kreuger, a. a, s. 11: “att antaga, att allmogen på ön dref utländsk handel, vore orimligt“.
2. Montelius, Sv. Hist.,'' I, s. 179. Densamme, Die Kultur s. 94 ff. Worsaae, Aarbøger 1872.
3. “Abenteuerlust, das urgermanische Wohlgefühl an der Unfassbarkeit des Erhabenen, Wagemut zum Bestehen übermenschlicher Gefahren haben dem nordischen Handel den Weg bereitet“ säger K. Lamprecht (Deutsch. Gesch., III, s. 20) om den nordtyska handeln. Det samma kan sägas om den skandinaviskt-nordiska handeln i ännu högre grad.
4. Det är antagligt, att Gotland genom sitt läge hufvudsakligen hade betydelse som röfvarestation. Det är väl därför Adam af Bremen icke har något att förtälja om den gotländska handeln. Han bara nämner (Lib. IV. c. 19, schol. 119): “Sunt et aliæ in hoc ponto (Östersjön) insulæ plures, ferocibus barbaris omnes plenæ, ideoque fugiuntur a navigantibus“. Bland dessa “insulæ“ inbegriper han nog äfven Gotland.
5. Vita Ausg. c. 24 och 33. Af sistnämnda ställe syns, att landvägen var osäker och troligen ej så besökt, förrän ordnade förhållanden inträdt i dessa trakter.
6. Se Heyd a. a. I, s. 47 ff.
7. Om det får antagas, att de “rhos“, som enligt de Bertinianska annalerna {M. G. SS, I, s. 434) tillsammans med grekiska sändebud 839 infunno sig i Ingelheim, farit till Konstantinopel på dneprleden, så kunde denna icke ha varit någon allmänt befaren handelsväg. Den skildras nämligen i sådana ordalag, att den ej kan antagas ha varit en farled för fredlig samfärdsel. Å andra sidan framgår af den s. k. Nestors krönikas berättelse om Olegs intagande af Kiev år 880 eller 881, att Dnepr nu var en handelsväg. Oleg och hans män gåfvo sig nämligen ut för att vara handlande och skaffade sig som sådana inträde i staden (Nestor k. 18). Det skulle således vara mellan dessa år, som dneprleden begynt mera allmänt befaras. Sannolikt är då, att det skett genom de nordiska vikingarna. Jag kan naturligtvis framhålla detta bara som en gissning. Frågan är ännu ej vetenskapligt slutdiskuterad. Jfr Heyd a. a. I, s. 68 ff., W. Thomsen, Det ryska rikets grundläggning genom skandinaverna m. fl.
8. Nestor k. 4.
9. Nestor, k. 4, Schäfer, Die Hansestädte, s. 36, Koppmann, Hans. Wisbyfahrt, s. 15.
10. Huruvida det för sin hvalfiskfångst och sina pälsverk så namnkunniga Bjarmaland besöktes af dessa vikingar, är af källorna ej bekant. Det omtalas första gången i Othars resebeskrifning (från sista hälften af 9:de årh., Ant. Russ., II, s. 461), men Othar kände det blott från ishafssidan. I de senare sagorna nämnas, som bekant, ofta färder till Bjarmaland äfven på den inre vägen genom Ryssland.
11. Nestor k. 4. I äldre tider voro dessa floder farbara vida närmare källorna än nu. I allmänhet var det gamla Ryssland mycket vattenrikare än det nuvarande. Jmfr Schiemann, a. a., s. 26 f. Om de talrika myntfynden vid Dneprs källor se Heyd a. a., I, s. 58.
12. Utdrag ur dessa berättelser finnas bland andra hos W. Thomsen, a. a., s. 30 ff.
13. Mellanstation var Gotland icke blott ur kommunikationssynpunkt, utan äfven ur kommersiell synpunkt, i ty att dess egna handelsprodukter voro ett fåtal mot dem, som från andra länder fördes hit och omsattes. Öar ha i alla tider haft betydelse som mellanstationer. Talrika exempel härpå lämnar feniciernas, grekernas, portugisernas, holländarnas och engelsmännens handelshistoria.
14. På Gotland reparerades sjöskador, hämtades vatten och proviant, aflämnades sjuka och döende o. s. v.
15. K. Koppmann, Das Seebuch.
16. Se Wulfstans reseberättelse (från sista hälften af 9:de årh., Ant. Russ., II, s. 468). Jmfr Rydberg, S. T., I, n:o 19, anm. 1.
17. S. T., I, n:o 19. Om orsaken till och tidpunkten för gotländingarnes underkastelse se Rydberg, ibid., anm. 1.
18. Arabiska mynt ha hittats, som äro präglade så tidigt som 698, men de ha legat tillsamman med yngre mynt, hvarför de ej bevisa något om den tid, då de kommit till Gotland.
19. Enligt Montelius, Sv. Hist., I, s. 298, ha öfver 20,000 arabiska mynt hittats i Sverige. På Gotland har hittats mer än hälften af alla, som funnits i hela Norden.
20. Det sammanhänger naturligen med nordbornas tidiga eröfringar på dessa öar. Isynnerhet blef Knut den stores välde gynnsamt för handelsförbindelsers ingående mellan Nordens och Storbritanniens folk.
21. De flesta anglosachsiska mynt äro dock från ett senare skede. Af alla, som bevarats på svenska myntkabinettet i Stockholm (mer än 22,000), har öfver hälften hittats på Gotland, B. E. Hildebrand, Angl. mynt, s. II och 3.
22. H. Hildebrand, Sv. Med, I, s. 592.
23. Då de flesta arabiska mynten äro präglade af härskare ur den samanidiska dynastien, så syns den enklaste förklaringen till förbindelsens afbrytande vara den, att nämnda dynasti störtades 999 och att förhållandena i Asien och Ryssland blefvo för osäkra för en liflig samfärdsel, Montelius, Sv. Hist., I, s. 301.
24. Flera fynd af anglosachsiska mynt ha gjorts i Ryssland från denna tid. Myntforskarne anse, att de förts dit af nordbor öfver Gotland, emedan i fynden hittats fornsaker af specifikt gotländsk typ, som visa, att fynden ej förts dit direkt från England, H. Hildebrand i W. Thomsens anf. arb., s. 132 ff. — Traditionen om denna väg öfver Gotland har äfven fått uttryck på flera ställen i de senare nordiska sagorna och laguppteckningarna, exempelvis Gotlandssagan (GLL, s. 100) Olof den heliges saga (Ant. Russ., I, s. 352), Farmannalög (ibid. II, s. 456 f.).
25. Landsbygdens representanter voro prostarna och domrarna. Om förhandlingar med dessa rörande “Gotenhof“ se SD fr. 1401, I, N:o 195, 196, II, N:o 1959, Styffe, Bidrag, 2, N:o 87. Jfr äfven H. Hildebrand, Sv. Med., I, s. 634 och G. Lindström, Anteckningar, II, s. 485. I samband härmed må nämnas, att de gotländska sändebud, som i fördragsurkunder med Novgorod (S. T., I, N:o 111 och 118) omtalas jämte de tyska, naturligast förklaras såsom den gotländska landsbygdens, då den ägde särskilda handelsintressen att bevaka i nämnda stad.
26. Se S. R. S., I, 1, s. 42: Jfr Rydberg, S. T., I, s. 381.
27. Såsom ett bevis på välståndet kan äfven anföras de otaliga fynden i den gotländska jorden. Utom af mynt ha “hela serier af andra fornsaker funnits, så rika, att ingen provins i världen torde kunna uppvisa liknande“ (yttrande af H. Hildebrand i en föreläsning, hållen för Ateneum i Stockholm 17⁄11 1897).
28. Jag har hämtat uppgifterna om denna förordning ur Karamsin, a. a. 2, s. 52. Omstridt är dock, om nämnda förordning är utfärdad af denne Jaroslav. Enligt Höhlbaum, H. Gbl. 1872, s. 50, skulle gotländingarna redan i de s. k. Jaroslavska lagarna (Ruskaia Pravda) fått rätt att göra sig först betalda af gäldenärer i Novgorod. Jag har ej varit i tillfälle att kontrollera denna uppgift.
29. Nära till hands ligger att antaga, att gotländingarna på grund af sin samhörighet med varjagerna, hvilka af de novgorodska furstarne ständigt kallades till hjälp och för sina tjänster erhöllo hvarjehanda förmåner (se t. ex. Nestor, k. 49—51), fingo sina första privilegier i staden.
30. Om litteratur i detta ämne se H. Gbl. 1894, s. 164 ff.
31. Äfven varjagerna gjorde sina expeditioner i större följen.
32. I senare tid färdades sällskapen äfven landvägen från kusten till Novgorod. Då uppkom äfven indelningen vattenfarare och landfarare. Att de förra voro de äldsta kan man bland annat se af att de hade flera företräden framför de senare. Se Novgorods äldsta skrå, hvarom mera nedan s. 15 n. 2.
33. Enligt 1200-talets urkunder syns novgorodska gränsen ha räknats från Björkö eller Ketlingen, två öar, den ena belägen mellan Viborg och Systerbäck, den andra vid Nevas utlopp. På den senare ligger nu Kronstadt.
34. S. T., I, n:o 118 art. I. I äldsta tid, då de novgorodska furstarne ännu hade en liflig känsla af sin samhörighet med svenskarne, behöfdes ej detta beskydd utverkas genom formliga fördrag. Alla nordbor, som ställde sig i furstarnes tjänst, i hvad ändamål de än kommo, blefvo därigenom varjager, d. v. s. skyddsborgare under dessa furstar. W. Thomsen, a. a., s. 105. — När däremot samhörighetskänslan mellan Novgorod och Sverige dött ut, måste formliga skyddsfördrag afslutas. Det äldsta kända är från slutet af 1100-talet. S. T., I, n:o 52. Det säger sig vara en bekräftelse af “den gamla freden“.
35. S. T., I, n:o 118, art. VI.
36. Hvad som talar för att redan gotländingarna företogo ett sådant åldermansval är dels den omständigheten, att de i Novgorod voro konstituerade som ett gille (se därom nedan) och därför troligen vid gränsen uppträdt som ett sådant, dels tyskarnes bruk att här företaga ett sådant åldermansval. Deras äldsta skråordning, som säger sig vara en uppteckning af “hvad som från begynnelsen iakttagits“, föreskrifver uttryckligen detta val och det är antagligt, att tyskarna, som följde gotländingarna till Novgorod, togo sed efter dessa. Om Novgorods skråordningar och dithörande litteratur se öfversikten af Stieda i H. Gbl. 1894, s. 165 ff. Det s. k. äldsta af Novgorods skrån har förut ansetts ha blifvit upptecknadt under förra hälften af 1200-talet (Urk. Gesch., s. 17). Frensdorff förlägger denna uppteckning till 1260-talet (Das stat. Recht, I, s. 6 och 30 ff.).
37. Ligger fjorton werst (en werst ungef. = en kilometer) från Volchovs mynning = Aldeigjuborg.
38. S. T., I, n:o 118, »utkastet», art. XIV.
39. Namnet forskarlar (“vorschkerle“) liksom så många andra vid denna farled (“Volchove minne“, “Dhrelleborg“ m. fl.) visar, att nordbor först gifvit det.
40. S. T., I, n:o 118, »utkastet» art. IV och V. — Vantar nämnas äfven S. T., I, n:o 77, 17 såsom betalningsmedel för hjälp med varor. Det synes ha varit en särskild gotländsk sort: “Gotländska fingervantar“, S. T., I, n:o 77, D. 17.
41. S. T., I, n:o 118, art. V.
42. Se Buck, a. a., s. 24.
43. Se Buck, a. a., s. 26 ff.
44. Jfr Riesenkampff, a. a., s. 21 och Buck, a. a., s. 1 ff.
45. I Kiev hade Novgorod ett faktori, där stor varuomsättning med Tyskland och Italien ägde rum.
46. Af de olika pris, som gotländingar och tyskar betalade för dessa vagnar under 1200-talet (S. T., I, n:o 118, art. IX), framgår, att gotländingarnas faktori låg närmare floden än tyskarnas, hvilket tyder på de förras prioritet på platsen och därmed sammanhängande företräden, Sartorius-Lappenberg, Urk. Gesch., II, s. 99, anm. 4.
47. Då namnet på tyskarnas gillestadga (Skra) är ett nordiskt, ej ett tyskt ord (se Frensdorff, Das stat. Recht, I, s. 2—4), så är att antaga, att tyskarna lånt detta ord af gotländingarna, hvilket då skulle bevisa, att dessa före tyskarnas tid varit konstituerade som ett gille och haft gillestadgar (se Rydberg, S. T., I, n:o 118, anm. 12). Detta bekräftas af en urkund från 1200-talet (S. T., I, n:o 118, »utkastet», art. XXVI), där det talas om en “curia gilde“, som gotländingarna sålt. Då det på samma ställe säges, att denna curia gilde skulle vara befriad från förpliktelsen att underhålla bryggor, så visar det, att den haft denna förpliktelse. Men sådana förpliktelser för en gård bevisa hög ålder (se Koppmann, H. R., I, s. XXIX och XXX).
48. Uppgiften från Lehrberg, Untersuchungen, s. 267.
49. I denna dubbla användning låg enligt medeltida åskådning intet profanerande. Kyrkan med det helgon (här S:t Olof, som äfven hemma på Gotland synes ha spelat en stor roll i gotländingarnas religiösa lif, eftersom ett särskildt altare var rest till hans ära, se DS., I, n:o 336 och 362), efter hvilket den var uppkallad, gaf religiös helgd åt faktoriet och var af utomordentlig betydelse för platsens säkerhet och välstånd.
50. S. T., I, n:o 52. Den omständigheten att i denna punkt det i fördraget eljes begagnade uttrycket “Gotländarene“ ersatts med “Varäger“ tycks tyda på, att här influtit en gammal bestämmelse, som gällt mellan varägerna (inklusive gotländingarna) och novgoroderna. Här skulle då finnas en ny antydan om, att gotländingarna voro varjagernas arftagare och förmedlare mellan dessa och tyskarna.
51. I Dorns Caspia, p. 283 (citat efter Schiemann, a, a., s. 141).
52. Saxon. Gramm., Gesta Dan., L. XIII, p. 484.
53. Lüb. UB., I, n:o 7.
54. Schiemann, a. a., s. 190. Rydbergs uppgift (Rydberg, S. T., I, n:o 118, anm. 11) är här oriktig. Det sällskap, hvarom fråga är, är det ryska, ej ett utländskt.
55. Uppgiften att “vid midten af 1100-talet“ en rysk kyrka funnits på Gotland har från Lehrberg, Untersuchungen, s. 268, inkommit i litteraturen (se Riesenkampff, a. a., s. 13, H. Hildebrand, Sv. Med., I, s. 634 m. fl.). En undersökning af Lehrbergs källa visar emellertid, att uppgiften är ohållbar. Att dock en eller flere ryska kyrkor funnits på Gotland, fast obekant vid hvilken tid, tycks ett bref från de vendiska städerna till rådet i Lübeck 9⁄2 1461 gifva vid handen. I detta säges nämligen : “Wil — her Oloff (nämligen Axelsson Thott, som ville tillvälla sig rättigheterna i Gotenhof) — nicht to vreden stan, so moge gii eme denne schriven — benalen, dat de Nouwgarders eme von der Gottenhove nicht to en stan, wente de Nouwgarder in ertiden 2 kerken uppe Godlande gehad hebben, dar enyegen ze den landesdomeren up Godlande den hoff to Nouwgarden wedder gegund hebben“ (H. R., II, V, n:o 61).
56. H. Hildebrand i W. Thomsens anf. arb., s. 132. Densamme, Sv. Med., I, s. 591, anm. 1.
57. Alldeles oriktigt är därför att tala om en tillfällig ilanddrifning, när det gäller tyskarnas första besök vid dünamynningen (A. Winckler, a. a., s. 5). Lika oriktigt är att tala om eine “Aufsegelung“ Livlands först i slutet af 1160-talet (Höhlbaum, H. Gbl. 1872, s. 25 ff.). Tyskarna hade följt gotländingarna till dessa trakter redan förut. Att färderna hitbort började vid nämnda tid omtalas i krönikorna, berodde därpå, att de första omvändelseförsöken då påbörjades. Men Liflands första missionärer kommo i sällskap med köpmännen (se Heinrici Chron. Lyv., I, 2 och Arnold af Lübeck, V, 30). Om den gamla åsikten, att Lifland upptäcktes 1158 och dess oriktighet, se Höhlbaum, ibid. Höhlbaum är i sin tur korrigerad af Bulmerincq, Der Ursprung, s. 4 f.
58. Adam. Brem., II, c. 19.
59. Se nedan, s. 45 f
60. H. UB., I, n:o 270, Reg.
61. Möjligen är dock “de Albo“ att tolka “Alby gård“. Från Alfva socken heter i andra urkunder (se G. Lindström, Anteckningar, II, s. 488) “de Alvis“. Alfva är då att liksom så många ortnamn på -a anse som gen. plur. För här ifrågavarande sak bevisar såväl den ena som den andra tolkningen detsamma.
62. H. UB., I, n:o 283, Reg.
63. H. UB., I, n:o 322, Reg.
64. H. UB., I, n:o 333.
65. H. UB., I, n:o 359, Reg.
66. H. UB., I, n:o 395.
67. H. UB., I, n:o 475, Reg.
68. Jfr ofvan s. 9 f. Heyd, a. a., I, s. 87, Worsaae, Minder, s. 140.
69. Att gotländingarna haft förbindelser i Flandern, visa myntfynden. Äfven det förhållandet, att visbygotländingarna 1280 å landsbygdens vägnar (se S. T., I, n:o 136) deltogo i en flandrisk handelsangelägenhet tyder på, att denna landsbygd haft handelsförbindelser härborta. Det vill synas, som om Brügge ernått sin första stora kommersiella betydelse genom att den vinstgifvande östersjöhandeln och den stora sydeuropeiska handeln här fått en knutpunkt (se Lamprecht, Deutsch. Gesch., III, s. 310 ff.). Men då Brügge redan under förra hälften af 1000-talet hade denna betydelse (se Encomium Emmæ från o. 1042: “Hoc castellum (Bruggense) Flandrensibus incolis incolitur, quod tum frequentia negociatorum, tum affluentia omnium, quæ prima mortales ducunt, famosissimum habetur“ cit. efter Lappenberg, Hans. Stahlhof, s. 5, n. 4), så kunna ej tyskarna ha spelat hufvudrollen vid förmedlingen af handeln hit från östersjöområdet. Tyskarna voro genom venderna ännu så godt som utestängda från Östersjön, liksom de ännu delvis pågående vikingaoroligheterna gjorde detta haf otillgängligt för dem. Schäfers påstående, att redan Ansgarius företog sin resa till Norden i sällskap med tyska köpmän (Die Hansestädte, s. 39), är ej att bygga på, ty de köpmän, som omtalas i Ansgarii Vita c. 10, voro efter allt att döma nordbor. Att tyskar kommo till Lübeck under vendernas tid och att Slesvigs köpmän hade ett gille i Soest (Schäfer, ibid.) bevisar ju intet för de förras deltagande i handeln på själfva Östersjön. Det återstår, som mig synes, intet annat än att antaga, att denna handel bedrefs af nordbor och att den äfven genom dem (och bland dem äfven genom gotländingarna) leddes förnämligast sjövägen till Flandern.
70. Jfr H. Hildebrand, Sv. Med., I, s. 633.