Två vänner
| ← En middag |
|
Slaget vid Waterloo → |
Två vänner.
Ingen kunde begripa hvar han fick sina pengar
ifrån. Men den, som mest förundrade sig
öfver det slösaktiga och öfverdådiga lif Alphonse
förde, var hans forne vän och kompanjon.
Sedan de upplöste kompaniskapet, hade de flesta kunderna och de bästa förbindelserna småningom glidit öfver i Charles’ händer. Det var icke derför att denne på något sätt sökte att gå sin förre kompanjon i vägen, tvärtom; men det berodde helt enkelt derpå, att Charles var den dugligaste af de två. Och då Alphonse nu skulle arbeta på egen hand, visade det sig snart för den, som iakttog honom nogare, att han trots sin raskhet, sin älskvärdhet och sin vinnande person ej dugde till att stå i spetsen för en sjelfständig affär.
Och det fans en, som iakttog honom noga. Charles följde honom steg för steg med sina skarpa ögon: hvarje missgrepp, hvarje slöseri, hvarje förlust — allt visste han till punkt och pricka, och han undrade öfver att Alphonse kunde hålla det i gång så länge.
De voro så godt som uppväxta tillsammans. Deras mödrar voro kusiner, och som familjerna hade bott nära hvarandra vid samma gata — hvilket i en stad som Paris är fullt ut lika väsentligt för det närmare umgänget som ett slägtskapsförhållande — kommo de också i samma skola.
Sedan dess voro de oskiljaktiga under hela sin uppväxande tid. Det ömsesidiga utjemnandet öfverskylde de stora olikheter, som ursprungligen funnos i deras karaktärer, och slutligen passade deras egenskaper in i hvarandras som de konstigt utskurna trästycken, hvaraf vi som barn sammansätta vackra figurer.
Och det var verkligen mellan dem ett så vackert förhållande som man sällan ser mellan unga män; ty de uppfattade icke vänskapen som en förpligtelse för den ene att tåla allt af den andre, utan de tycktes snarare täfla i att ömsesidigt visa hänsyn för hvarandra.
Om emellertid Alphonse i sitt förhållande till Charles visade någon hög grad af hänsynsfullhet, var han emellertid sjelf alldeles okunnig derom, och om någon hade sagt honom det, skulle han utan tvifvel ha skrattat högt åt en så misslyckad artighet.
Ty liksom lifvet på det hela taget föreföll honom mycket lätt och enkelt, så kunde det minst af allt falla honom in, att han mot sin vän hade att ålägga sig det ringaste tvång. Att Charles var hans bäste vän var för honom en lika naturlig sak som att han sjelf dansade bäst, red bäst, sköt bäst och att hela verlden öfver hufvud taget tycktes honom ordnad på bästa sätt.
Alphonse var ett af de mest bortskämda lyckobarn; han vann allting utan ansträngning; tillvaron passade honom som en elegant drägt, och han bar den med så otvungen älskvärdhet, att menniskorna glömde att vara afundsjuka på honom.
Och så var han så vacker att se på. Han var högväxt och smärt med brunt hår och stora öppna ögon; hyn var frisk och jemn, och hans tänder lyste, då han skrattade. Han visste mycket väl att han var vacker, men som hela verlden hade skämt bort honom från hans tidigaste dagar, hade hans fåfänga blifvit af en munter, godmodig art, som egentligen ej var så stötande. Han höll ofantligt mycket af sin vän; han roade sig och stundom andra med att retas och skämta med honom. Men han kände så väl till Charles’ ansigte, att han genast märkte, när han gick för långt i skämtet; då slog han om i sin naturliga, godmodiga ton, och då fick han den allvarsamme och något tröge Charles till att skratta sig nästan förderfvad.
Charles hade från gossåren beundrat Alphonse utan all gräns. Sjelf var han liten och oansenlig, tyst och försagd. Hans väns lysande egenskaper kastade glans äfven öfver honom och gaf hans lif en viss fart.
Modern sade ofta: »Denna vänskap mellan gossarne är en verklig lycka för min stackars Charles, annars blef han visst riktigt tungsint.»
När Alphonse vid alla tillfällen fick försteget, gladde Charles sig; han var stolt öfver sin vän. Han skref hans temata, hviskade för honom under examen, bad för honom hos lärarne och slogs för honom med gossarne.
Vid handelsakademien gick det på samma sätt. Charles arbetade för Alphonse, och Alphonse betalade med sin outtömliga älskvärdhet och sitt outslitliga goda lynne.
Då de längre fram som helt unga män voro anstälda hos samma bankirfirma, hände det en dag att principalen sade till Charles: »Från första maj vill jag ge er förhöjd lön.»
»Jag tackar er,» svarade Charles, »både på mina egna och min väns vägnar.»
»Monsieur Alphonses lön blir oförändrad,» svarade chefen och fortfor att skrifva.
Charles glömde aldrig den förmiddagen. Det var första gången han blifvit föredragen och gynnad framför sin vän. Och det var i hänseende till merkantil duglighet, den punkt han som ung affärsman satte högst, som han hade rönt denna framgång, och det var husets chef, den store bankiren, som personligen hade visat honom detta erkännande.
Hvad han kände var honom så främmande, att det nästan föreföll honom som en oförrätt mot vännen. Han berättade ej Alphonse någonting om denna tilldragelse; deremot föreslog han, att de skulle söka två lediga platser i »Crédit lyonnais».
Alphonse var genast villig. Ty han älskade förändring, och det praktfulla nya banketablissementet vid boulevarden tycktes honom långt mera tilldragande än de mörka kontoren vid Rue Bergère. De flyttade till Crédit lyonnais den första maj. Men då de voro inne på chefens kontor för att taga afsked, sade den gamle bankiren sakta till Charles, då Alponse gått ut (Alphonse gick alltid först i dörrarne): »Sentimentalitet duger inte för en affärsman.»
Från denna dag försiggick en förändring med Charles. Han arbetade icke allenast flitigt och samvetsgrant som förr, han utvecklade en energi och en så förvånande arbetskraft, att han snart tilldrog sig sina förmäns uppmärksamhet. Att han var sin vän långt öfverlägsen i affärsduglighet, kom snart i dagen; men hvarje gång han mottog ett nytt bevis på erkännande, hade han en strid med sig sjelf. Hvarje befordran hade länge en liten bismak af ondt samvete, och likväl arbetade han vidare med rastlös ifver.
Då sade Alphonse en dag på sitt lätta och öppna sätt: »Du är då en riktigt rask ungersven, Charlie! Du avancerar ju förbi både unga och gamla — för att nu inte tala om mig. Jag är helt stolt öfver dig.»
Charles blygdes. Han hade trott, att Alphonse hade känt sig sårad öfver att bli åsidosatt, och nu erfor han, att vännen icke allenast medgaf honom företrädet, utan till och med var stolt öfver honom. Småningom kom hans sinne mera i ro, och hans solida arbete blef allt mera värderadt.
Men när han nu verkligen var den dugligaste, huru kom det sig då, att han blef så alldeles förbisedd i lifvet, medan Alphonse fortfor att vara allas älskling? Till och med de befordringar och det erkännande, han tillkämpade sig genom ihärdigt arbete, kommo honom till del på ett torrt, affärsmässigt sätt, medan hela verlden, från direktörerna till vaktmästarne, hade ett vänligt ord eller en glad helsning åt Alphonse.
I bankens olika kontor och afdelningar bedrefvos intriger för att komma i besittning af monsieur Alphonse; ty det följde alltid en fläkt af lif och friskhet med hans vackra gestalt och glada sinne. Charles hade deremot ofta märkt, att hans medbröder betraktade honom som en torr person, som endast tänkte på affären och sig sjelf.
Och han hade dock ett hjerta, finkänsligt som få; men han hade ej förmåga att gifva det uttryck.
Charles var en af dessa små svarta fransmän, hvilkas skägg börjar växa strax nedanför ögonen; ansigtsfärgen var gulaktig och håret styft och stripigt. Hans ögon utvidgade sig icke, då han var glad och upplifvad, utan de irrade omkring och blixtrade. Smålog han, drogo mungiporna sig uppåt, och mången gång, då hans hjerta var fullt af glädje och välvilja, hade han sett menniskorna draga sig halfrädda tillbaka för hans frånstötande yttre. Den ende, som kände honom så väl, att han ej tycktes se hans fulhet, var Alphonse; men alla de andra missförstodo honom; han blef misstänksam och slöt sig allt mer och mer inom sig sjelf.
I ett omärkligt crescendo stegrades den tanken hos honom: hvarför skulle han aldrig nå något af det han bäst behöfde: ett vänligt och hjertligt umgänge och ett tillmötesgående, som kunde motsvara den värme, han stängde inne hos sig sjelf? Hvarför smålogo alla menniskor mot Alphonse med framräckta händer, medan han måste nöja sig med stela bugningar och kalla blickar?
Alphonse visste om ingenting. Han var frisk och glad, hänryckt öfver lifvet och belåten med affären. Man hade placerat honom i den lättaste och angenämaste branchen af affären, och med sitt goda hufvud och sin talang att umgås med menniskor fylde han fullkomligt sin plats.
Hans umgängeskrets var mycket stor; alla menniskor satte värde på hans bekantskap, och han var lika omtyckt af qvinnor som af män.
Charles följde en tid med i de kretsar, som öppnade sig för Alphonse, tills han fick en misstanke om att han endast inbjöds för vännens skull; då drog han sig tillbaka.
Då Charles föreslog att de skulle etablera en affär tillsammans, hade Alphonse svarat: »Du är alltför god som väljer mig. Det skulle inte vara svårt för dig att finna en mycket dugligare kompanjon.»
Charles hade tänkt, att de förändrade förhållandena och det närmare samarbetet skulle draga Alphonse från den umgängeskrets, som Charles nu ej kunde fördraga, och binda dem trängre tillsammans. Ty han hade fått en obestämd fruktan för att mista sin vän.
Han visste ej sjelf, och det skulle ej heller ha varit lätt att afgöra, om han var svartsjuk på alla de menniskor, som trängdes omkring Alphonse och drogo honom till sig, eller om han var afundsjuk på sin vän för den lycka han gjorde. —
De började sin affär försigtigt och energiskt, och det gick bra för dem.
Det var den allmänna meningen om dem, att de på ett lyckligt sätt kompletterade hvarandra. Charles representerade det solida, förtroendeingifvande elementet, medan den vackre och elegante Alphonse meddelade den unga firman en viss glans, som ej hade så litet värde.
Hvar och en, som inträdde på kontoret, blef genast uppmärksam på hans ståtliga gestalt, och det föll liksom af sig sjelft, att alla vände sig till honom.
Charles lutade sig ned öfver sitt arbete och lät Alphonse föra ordet. När denne frågade honom om något, svarade han kort och halfhögt, utan att se upp.
Derför trodde de flesta, att Charles var ett högtbetrodt biträde, medan Alphonse var husets egentlige chef.
Som fransmän tänkte de ej mycket på att gifta sig; men som unga parisare förde de ett lif, hvari det erotiska spelade en stor roll.
Alphonse var egentligen först i sitt element, när han var tillsammans med damer. Då kom hela hans muntra älskvärdhet till sin rätt, och när han vid soupéerna lutade sig bakåt i stolen och sträckte ut sitt flata champagneglas mot uppassaren, var han skön som en lycklig gud.
Han hade ett hufvud af det slaget, som qvinnorna fingo lust att ruska i, och hans mjuka, vågiga hår såg ut som om det blifvit vårdslöst ordnadt eller omsorgsfullt derangeradt af en kokett fruntimmershand.
Många fina hvita fingrar hade också lekt med dessa lockar; ty Alphonse hade icke allenast den egenskapen att qvinnorna älskade honom; han egde den ännu sällsyntare gåfvan att de förläto honom.
När vännerna voro tillsammans i glada lag, gaf Alphonse aldrig synnerligen akt på Charles. Han höll ej räkenskap med sina egna kärlekshistorier och ännu mindre med sin väns. Derför kunde det väl hända en eller annan gång, att en skönhet, som Charles hade kastat sina ögon på, föll i händerna på Alphonse.
Charles var van att se sin vän få företrädet i lifvet, men det finnes vissa saker, som männen ha svårt att vänja sig vid. Han gick sällan med till Alphonses supéer, och det dröjde alltid länge innan vinet och den allmänna munterheten kunde få honom i stämning.
Men då, när champagnen och de vackra ögonen gjorde honom yr i hufvudet, blef han ofta den vildaste af alla; då sjöng han högt med sin hårda stämma, skrattade och gestikulerade, så att det stripiga svarta håret föll ned öfver pannan, och då flydde de muntra damerna och kallade honom skorstensfejaren. —
När skildtvakten går af och an i den belägrade fästningen, hör han stundom ett underligt ljud i den stilla natten, som om något rörde sig och prasslade under hans fötter. Det är fienden, som har underminerat utanverket, och i natt eller nästa natt skall en dof knall höras och beväpnade män skola störta in genom breschen.
Om Charles hade hållit noga vakt öfver sig sjelf, skulle han ha hört underliga tankar röra sig i sitt inre. Men han ville ej höra; han hade endast en dunkel förkänsla af att någonting måste springa. —
Och en dag sprang det.
Det var redan efter affärstiden; personalen hade lemnat det yttre kontoret, endast principalerna voro qvar.
Charles skref ifrigt på ett bref, som han ville ha färdigt, innan han gick.
Alphonse hade dragit på sig begge sina handskar och knäpt dem. Derpå hade han borstat sin hatt så att den blänkte, och nu gick han af och an på golfvet och tittade i Charles’ bref hvarje gång han gick förbi pulpeten.
De brukade hvarje dag tillbringa en timmes tid före middagen på ett café vid boulevarden, och Alphonse började längta efter sina tidningar.
»Får du då aldrig slut på det der brefvet?» sade han litet förtretad.
Charles teg en sekund eller två, men sedan sprang han upp, så att stolen föll omkull: kanske Alphonse inbillade sig, att han kunde göra det bättre? Visste han icke hvem af dem som egentligen dög till något i affären? — Och nu strömmade orden ut med den otroliga snabbhet, som franska språket är mäktigt, då det eggas af häftiga lidelser.
Men det var en grumlig ström; den förde med sig många bittra ord, förebråelser och beskyllningar, och genom alltsammans ljöd det liksom en tillbakaträngd snyftning.
Medan Charles rände af och an på golfvet med knutna händer och håret i oordning, liknade han en liten raggig tax, som gläfser mot en fin italiensk vindhund. Slutligen ryckte han till sig sin hatt och rusade ut.
Alphonse hade sett på honom med stora, förvånade ögon. Då han var borta och det blef tyst i rummet, var det som om luften ännu darrade efter de häftiga orden. Ett i sender döko de upp för Alphonse, medan han stod orörlig vid pulpeten.
Om han ej visste hvem utaf dem som egentligen dög till något? Jo bevars, han hade ju aldrig nekat till att Charles var honom vida öfverlägsen.
Han fick ej tro, att det skulle lyckas honom att roffa åt sig någonting med sitt fagra ansigte. — Alphonse visste ej med sig, att han någonsin hade beröfvat sin vän något.
»Jag bryr mig inte om dina cocotter,» hade Charles sagt.
Skulle han verkligen ha hyst något intresse för den lilla spanska dansösen? Ja, hade Alphonse bara haft någon aning om det, skulle han visst icke ha sett åt henne. Men det var ju för resten ingenting att bli så ursinnig för; det fans ju tillräckligt med fruntimmer i Paris.
Och så till slut: »I morgon dag upphäfver jag kompanjonskapet.»
Alphonse förstod ingenting af alltsammans. Han lemnade kontoret och gick grubblande genom gatorna, tills han träffade en bekant. Dervid kom han på andra tankar; men hela dagen hade han den förnimmelsen att något tungt, pinsamt låg på lur efter honom, färdigt att gripa honom, så snart han blef allena.
Då han kom hem fram på natten, fann han ett bref från Charles. Han öppnade det hastigt, men i stället för den ursäkt, han hade väntat, innehöll det endast en uppmaning i kalla ordalag till monsieur Alphonse att infinna sig på kontoret tidigt följande morgon, »så att den aftalade delningen af firman kunde sättas i verket så fort som möjligt.»
Nu först började Alphonse förstå, att uppträdet på kontoret hade varit mer än ett öfvergående utbrott af dåligt lynne; men saken blef derigenom ännu mera oförklarlig.
Och ju längre han tänkte derpå, desto orättvisare tyckte han att Charles hade varit mot honom. Han hade aldrig varit ond på sin vän, och han var det egentligen ej heller nu. Men genom att upprepa för sig sjelf alla de förolämpningar, Charles hade öst ut öfver honom, förhärdade han sitt godmodiga hjerta; och följande morgon intog han sin plats efter ett kallt god morgon.
Ehuru han kom en hel timme tidigare än han brukade, kunde han dock märka, att Charles hade arbetat länge och flitigt. De sutto nu på hvar sin sida om pulpeten; de talade endast de nödvändigaste orden, ett och annat papper gick från hand till hand, men de sågo hvarandra aldrig i ögonen.
Så arbetade de begge, den ene ifrigare än den andre, till klockan tolf, deras vanliga frukosttid.
Den timme, då de åto frukost, var eljest för begge den välkomnaste stunden på dagen. De hade för vana att låta servera frukosten på kontoret, och i det samma den gamla frun, som ombesörjde kontorets städning och principalernas frukost, anmälde, att dejeunern var färdig, reste de sig begge på en gång, till och med om de voro midt i en mening eller ett räknetal.
De åto stående vid kaminen eller gående af och an i det varma, komfortabla kontoret; Alphonse hade alltid några pikanta historier att berätta, och Charles skrattade; det var hans lyckligaste timmar.
Men då madame i dag sade sitt vänliga: »Mina herrar, det är serveradt» sutto de begge stilla. Hon gjorde stora ögon och upprepade orden, i det hon gick ut; men ingen rörde sig.
Slutligen blef Alphonse hungrig, han gick till bordet, slog i ett glas vin och började äta sin kotlett. Men som han nu stod der och tuggade med glaset i handen och såg sig omkring i det kära kontoret, der de hade haft så mången glad stund och han så tänkte på, att de skulle afstå från allt detta och göra sig lifvet så surt för en nyck, ett plötsligt anfall af vrede, föreföll hela situationen honom plötsligt så bakvänd, att han var nära att skratta högt.
»Hör du, Charles!» sade han i den halft allvarliga, halft skämtsamma ton, som alltid brukade narra Charles att skratta, »det blir allt bra besynnerligt att annonsera: »Genom vänlig öfverenskommelse är nedanskrifne dag firman —»
»Jag har tänkt,» afbröt Charles lugnt, »att vi kunna sätta: efter ömsesidig öfverenskommelse.»
Alphonse skrattade ej längre; han satte glaset ifrån sig, och kotletten blef besk i hans mun.
Han förstod, att vänskapen var död mellan dem, huru och hvarför var honom ej klart; men han tyckte, att Charles var hård och orättvis mot honom. Han blef nu ännu stelare och kallare än den andre.
De arbetade tillsammans, till dess affären var delad; och så skildes de.
⁎
Det hade gått en ansenlig tid, och de båda forna vännerna arbetade hvar och en på sitt håll i det stora Paris. De träffades på börsen, men de gjorde aldrig affärer med hvarandra. Charles motarbetade aldrig Alphonse: han ville ej ruinera honom, han ville att Alphonse skulle ruinera sig sjelf.
Och det såg ut som om Alphonse ämnade göra sin vän till viljes deri. Visserligen gjorde han då och då en god affär; men det solida arbete, han hade lärt sig hos Charles, glömde han snart. Han började vårdslösa sitt kontor och förlorade flera goda förbindelser.
Han hade alltid haft böjelse för ett komfortabelt och yppigt lif, men hans samlif med den nyktre Charles hade hittills hållit hans njutningsbegär inom skrankorna. Nu deremot blef hans lif allt mer och mer öfverdådigt, han fick allt flera bekantskaper, var mer än någonsin den lysande och firade monsieur Alphonse; men Charles höll räkning på de växande skulderna.
Han iakttog Alphonse så noga det lät sig göra, och som deras affärer voro af samma art kunde han alltid någorlunda beräkna den andres inkomster. Utgifterna voro lättare att kontrollera, och han kom snart under fund med, att Alphonse började få åtskilliga skulder på diverse ställen.
Han underhöll vissa bekantskaper, som han eljest ej brydde sig om, endast derför att han genom dem fick inblick i Alphonses dyrbara hushållning och obetänksamma slöseri. Han besökte samma caféer och restauranter som Alphonse, men på andra tider; ja, han lät till och med sy sina kläder hos Alphonses skräddare, derför att dan pratsjuke lille herren underhöll honom med klagomål öfver att monsieur Alphonse aldrig betalade sina räkningar.
Charles tänkte mången gång på huru lätt det skulle vara att köpa upp en del fordringar på Alphonse och låta dem komma i händerna på en skoningslös ockrare. Men man skulle göra Charles en stor orätt, om man trodde, att han ett ögonblick tänkte på att sjelf göra något sådant. Det var blott en tanke, som han tyckte om att tänka; han var liksom förälskad i Alphonses skulder.
Men det gick så långsamt, och Charles vardt blek och hålögd, medan han gick och väntade.
Han väntade på det ögonblick, då alla dessa menniskor, som alltid hade sett honom öfver axeln, skulle få sina ögon öppnade för huru föga värde det i sjelfva verket var med denne lysande och afgudade Alphonse. Han ville se honom förödmjukad, öfvergifven af sina vänner, ensam och fattig, och sedan —
Ja, längre tyckte han ej om att fullfölja tanken, ty vid denna punkt rörde sig i hans inre några känslor, dem han ej ville vidgå.
Han ville hata sin forne vän, han ville hämnas all den köld och det förbiseende, som hade följt honom sjelf i lifvet; och hvarje gång en liten tanke påbörjade ett försvar för Alphonse, sköt han den ifrån sig och sade som den gamle bankiren: sentimentalitet duger ej för en affärsman.
En dag gick han in till sin skräddare; han skaffade sig den tiden egentligen mera kläder än han strängt taget behöfde.
Den lille liflige mannen sprang genast emot honom med en klädespacke: »Se här är just ett präktigt tyg för er. Monsieur Alphonse låter göra sig en hel kostym deraf, och monsieur Alphonse är en herre, som förstår att kläda sig.»
»Jag trodde annars inte,» sade Charles något öfverraskad, »att monsieur Alphonse hörde till edra omtyckta kunder.»
»O min Gud!» utropade den lille skräddaren. »Ni menar derför att jag ett par gånger har talat om, att monsieur Alphonse var skyldig mig några tusen francs? Det var mycket dumt af mig att fälla sådana yttranden. Monsieur Alphonse har inte allenast betalat mig det lilla jag hade att fordra, utan jag vet också, att han har tillfredsstält en hel hop andra kreditorer, som jag känner. Jag har gjort den käre, vackre herrn stor orätt, och jag ber er på det bevekligaste, att ni aldrig låtsar om min bêtise.»
Charles hörde ej längre på hvad den pratsamme skräddaren pladdrade. Han lemnade snart butiken och gick uppåt gatan, helt och hållet upptagen af den tanken att Alphonse hade betalat.
Han tänkte på huru dåraktigt det egentligen var af honom att gå så der och vänta på den andres ruin. Huru lätt kunde ej den raske och af lyckan gynnade Alphonse komma öfver mången lysande affär och förtjena mycket penningar, utan att Charles fick veta ett ord derom. Kanske gick det bra för honom, när allt kom omkring, kanske skulle det sluta med att folk sade: »Se, nu först visar monsieur Alphonse hvad han duger till, sedan han blifvit qvitt sin tråkige och tväre kompanjon!»
Charles gick långsamt uppåt gatan med nedböjdt hufvud; han fick många knuffar, men han kände dem icke. Han tyckte, att hans lif var så meningslöst, som om han hade mist allt hvad han egt — eller hade han sjelf kastat det ifrån sig? Då fick han en mer än vanligt stark knuff. Han såg upp; det var en bekant från den tid, då han och Alphonse hade varit anstälda vid Crédit lyonnais.
»Nej, se god dag, monsieur Charles!» ropade denne. »Länge sedan vi råkades. För resten eget nog, att jag skulle träffa er i dag. Tänkte just på er i förmiddags.»
»Af hvad anledning, om jag törs fråga?» sade Charles något tankspridd.
»Jo, ser ni, jag såg just i dag uppe på banken ett papper — en vexel på 30 à 40,000 francs, hvarpå både ert och monsieur Alphonses namn stod. Förvånade mig, trodde att herrarne — hm — inte längre hade någonting att göra med hvarandra.»
»Jo, vi ha allt åtskilligt att göra med hvarandra,» sade Charles långsamt.
Han ansträngde sig af all makt att bibehålla lugnet i sitt ansigte, och han frågade i en ton så naturlig han kunde åstadkomma: »När förfaller vexeln? Jag mins inte riktigt.»
»I morgon eller öfvermorgon, tror jag,» svarade den andre, som var en ifrig affärsman och redan stod på språng till att ta afsked. »Det var monsieur Alphonses accept.»
»Jag vet det,» sade Charles, »men kan ni inte laga så att jag finge inlösa vexeln i morgon? Det är en artighet, ett tillmötesgående, som jag gerna ville visa —»
»Gerna. Låt ert biträde söka mig personligen i banken i morgon eftermiddag. Jag skall arrangera alltsammans; ingenting är lättare. Ursäkta — brådska — farväl!» Och så sprang han vidare. —
Följande dag satt Charles på sitt kontor och väntade på budet, som var uppe i banken för att inlösa Alphonses accept.
Ändtligen inträdde en kontorist, han lade ett sammanviket blått papper bredvid principalen och gick igen.
Först då dörren var stängd, tog Charles vexeln, såg sig hastigt om i rummet och öppnade den. Han stirrade ett par sekunder på sitt namn, derpå lade han sig tillbaka i stolen och drog ett djupt andetag. Det var som han hade tänkt, underskriften var falsk.
Han lutade sig åter framåt. Länge satt han och betraktade sitt eget namn och lade märke till huru illa det var efterapadt.
Han tänkte knappast någonting, medan hans skarpa öga följde hvarje linie i namnteckningen. Hans sinne var så upprördt, och så underligt voro hans känslor blandade, att det dröjde en stund innan han fick medvetande om huru mycket de hade att förkunna, dessa famlande skriftdrag på det blåa papperet.
Han blef så besynnerligt tjock i halsen, det kittlade litet i hans näsa, och innan han visste ordet af, föll en tår ned på papperet.
Han såg sig hastigt om, tog sin näsduk och torkade noga bort den våta fläcken från vexeln. Han tänkte åter på den gamle bankiren vid rue Bergère.
Hvad angick det egentligen honom, att Alphonses svaga karaktär nu ändtligen hade gjort honom till förbrytare; och hvad hade han förlorat? Intet, ty han hatade ju sin forne vän. Ingen kunde säga, det var hans fel att Alphonse var en förlorad man; han hade ju delat ärligt och aldrig skadat honom.
Sedan tänkte han på Alphonse. Han kände honom tillräckligt för att veta, att när den fine, rene Alphonse var så djupt sjunken, måtte han ha kommit ut på en udde af lifvet, färdig att störta sig ut derifrån, innan skammen hann nå honom.
Vid denna tanke for Charles upp. Det fick ej ske. Alphonse skulle ej få tid till att skjuta sig en kula för pannan och dölja sin skam i den blandning af medlidande och hemlighetsfull fasa, som följer sjelfmördaren. Då fick han ju ingen revanche, då var det ju för intet som han gått och närt sitt hat, tills han sjelf blifvit en dålig menniska. Hade han för alltid mist sin vän, så skulle han åtminstone blotta sin fiende, och alla skulle fa se hvilken eländig, föraktlig karl han var, denne förtrollande Alphonse.
Han såg på sitt ur; klockan var half fem. Charles visste i hvilket café han kunde träffa Alphonse vid denna tid; han stoppade på sig vexeln och knäpte ihop sin rock.
Men på vägen skulle han gå in på en polisbyrå, öfverlemna vexeln till en civil konstapel och sedan skulle denne vid ett tecken från Charles plötsligt träda fram midt i caféet, der Alphonse alltid var omgifven af sina vänner och beundrare, och säga högt och tydligt, så att alla kunde höra det:
»Monsieur Alphonse! Ni är anklagad för förfalskning.»
⁎
Det var regnväder i Paris. Hela dagen hade varit dimmig och råkall, men fram på eftermiddagen hade det börjat regna. Det var ej ösregn, vattnet föll ej från skyarne i ordentliga droppar, sjelfva molnen hade liksom lagt sig ned i Paris’ gator och förvandlade sig der långsamt till vatten.
Huru man än sökte skydda sig, blef man våt öfverallt. Fuktigheten smög sig in bak i nacken, lade sig som en våt serviett om knäna, trängde in i stöflarne och långt uppåt benkläderna.
Några sanguiniska damer stodo högt uppskörtade i portgångarne och väntade att det skulle hålla uppe, andra väntade timtals vid omnibusstationerna. Men de flesta män stretade i väg under sina paraplyer; endast få hade varit nog förståndiga att uppgifva alla försök, de hade slagit upp kragen, stuckit paraplyn under armen och händerna i fickan.
Ehuru det var tidigt på hösten, var det redan halfmörkt klockan fem. En enstaka gaslåga tändes i de smalaste gatorna och en och annan butik gjorde ett försök att med sin strålande belysning tränga igenom den tjocka, våta luften.
Menniskorna vimlade som vanligt på gatorna, trängde ned hvarandra från trottoaren och förderfvade hvarandras paraplyer. Alla droskor voro upptagna; då de rullade förbi, stänkte de ned fotgängarne så mycket de kunde, medan asfalten blänkte i den svaga belysningen med ett grötigt öfverdrag af smuts.
Caféerna voro öfverfylda; stamgästerna gingo omkring och grälade, och uppassarne sprungo på hvarandra i brådskan. Midt i villervallan hörde man det skarpa, korta ljudet från klockan på buffeten; la dame du comptoir kallade på en garçon, medan hennes lugna ögon höllo uppsigt öfver hela caféet.
Vid buffeten i en stor restaurant vid boulevard Sebastopol satt ett fruntimmer. Hon var vida omtalad för sin duglighet och sitt behagliga sätt.
Hon hade glänsande svart hår, hvars naturliga vågor hon trots modet hade benat midt i pannan. Hennes ögon voro nästan svarta och munnen fyllig med en liten skugga af en mustach.
Hennes figur var ännu mycket vacker, ehuru hon väl kanske i all stillhet hade slagit in på trettiotalet, och hon hade en mjuk liten hand, hvarmed hon skref prydliga tal i sin kassabok och då och då en liten biljett. Madame Virginie kunde konversera med de unga sprättarne, som alltid hängde omkring buffeten, och parera deras qvickheter, medan hon höll räkning med uppassarne och passade på hvarje vrå af det stora rummet.
Egentligen vacker var hon endast från fem till sju om eftermiddagen; det var den tid, då Alphonse regelbundet besökte caféet. Då tog hon ej sina ögon från honom, hon fick friskare färg, munnen stod färdig till leende, och det kom någonting nervöst i hennes rörelser. Det var den enda tid på dagen, då det kunde hända, att hon gaf ett bakvändt svar eller gjorde ett räknefel, och uppassarne fnissade och knuffade hvarandra i sidan.
Ty det påstods allmänt, att hon förr hade stått i förhållande till Alphonse, och några sade sig till och med veta, att hon fortfarande var hans mätress.
Hon visste bäst sjelf huru det förhöll sig; men det var omöjligt att vara ond på Alphonse. Hon visste mycket väl, att han ej brydde sig mera om henne än om tjugu andra, att hon hade förlorat honom, ja, att hon egentligen aldrig hade egt honom. Och likväl tiggde hennes ögon om en vänlig blick, och när han lemnade caféet utan att sända henne en förtrolig hälsning, var det som om hon vissnade, och uppassarne sade till hvarandra: »Se på madame! I qväll är hon grå.» —
Borta vid fönstren kunde man ännu se nog för att läsa tidningarne; ett par unga män roade sig med att se på mängden, som strömmade förbi. När man genom de stora spegelglasrutorna såg alla de brådskande figurer, som gledo förbi hvarandra i den tjocka, våta regnluften, liknade de fiskar i ett aqvarium. Längre in i caféet och öfver biljarderna var gasen tänd. Alphonse gick och spelade med ett par vänner.
Han hade varit vid buffeten och hälsat på madame Virginie, och hon, som länge hade lagt märke till huru Alphonse vardt blekare för hvarje dag, hade halft på skämt, halft bekymrad förebrått honom hans lättsinniga lif.
Alphonse svarade med ett matt skämt och bad om en absint.
Hvad hon hatade dessa lätta damer från baletten och operan, som lockade monsieur Alphonse att tillbringa natt efter natt vid spelbordet eller ändlösa soupéer. Så klen han sett ut under de sista veckorna! Han hade blifvit alldeles mager, och de stora milda ögonen hade fått en hvass, orolig blick. Hvad ville hon ej gifva för att kunna draga honom ut ur detta lif, som förstörde honom! Hon såg sig i spegeln midt emot och tyckte, att hon var tillräckligt vacker.
Då och då gick dörren upp och en ny gäst kom in, stampade med fötterna och slog ihop den våta paraplyn. Alla bugade sig för madame Virginie, och nästan alla sade: »Sådant gement väder!»
Då Charles inträdde, hälsade han knapphändigt och slog sig ned borta vid kaminen.
Alphonses ögon hade verkligen blifvit oroliga; han såg mot dörren hvarje gång någon kom, och då Charles visade sig, gick det en ryckning öfver hans ansigte, och han stötte bom.
»Monsieur Alphonse är inte säker på handen i dag,» sade en åskådare.
Strax derefter inträdde en främmande herre. Charles såg upp från sin tidning och böjde lätt på hufvudet; den främmande höjde litet på ögonbrynen och såg på Alphonse.
Denne tappade sin kö på golfvet.
»Ursäkta, mina herrar! jag är inte alls upplagd fär att spela biljard i dag,» sade han. »Tillåt att jag afbryter. — Garçon! gif mig en flaska seltersvatten och en sked, jag skall ta min dosis vichy-salt.»
»Ni borde inte begagna så mycket vichy-salt, monsieur Alphonse, utan hellre hålla en förståndig diet,» sade doktorn, som satt ett stycke derifrån och spelade schack.
Alphonse log och satte sig vid tidningsbordet. Han tog Journal amusant och började göra skämtsamma anmärkningar öfver illustrationerna. Snart samlade sig en liten krets omkring honom, och han var outtömlig på pikanta historier och roliga infall.
Medan han sålunda lät tungan löpa under de andras skratt, slog han i ett glas seltersvatten åt sig och tog derefter fram en liten ask, hvarpå stod skrifvet med stora bokstäfver: Vichy-salt.
Han skakade ut pulvret i glaset och rörde om med skeden. Det låg litet cigarraska på golfvet framför stolen; han slog bort den med näsduken, derefter räckte han ut handen efter glaset.
I detsamma kände han en hand på sin arm. Charles hade stigit upp och hastigt gått öfver golfvet; han lutade sig nu ned öfver Alphonse.
Denne vände sitt hufvud emot honom, så att ingen utom Charles kunde se hans ansigte. Först famlade han med ögonen upp öfver sin gamle väns bröst, men sedan slog han fullt upp dem, och i det han fäste dem på Charles, sade han halfhögt: »Charlie!»
Det var länge sedan Charles hade hört det gamla smeknamnet. Han stirrade in i det välkända ansigtet, och först nu såg han huru mycket det förändrats på sista tiden. Det föreföll honom, som om han läste en sorglig historia om sig sjelf.
Ett par sekunder stodo de så, och öfver Alphonses drag gled det uttryck af bönfallande hjelplöshet, som Charles kände så väl till från skoltiden, när Alphonse kom springande i sista ögonblicket och skulle ha sitt tema skrifvet.
»Har du slutat Journal amusant?» frågade Charles med halfqväfd röst.
»Ja, var så god!» svarade Alphonse hastigt. Han räckte honom bladet och fick i det samma fatt i Charles’ tumme. Han tryckte den och hviskade: »Tack!» — derefter tömde han glaset.
Charles gick bort till den främmande herrn, som satt vid dörren: »Gif mig vexeln.»
»Ni behöfver således inte vårt biträde?»
»Nej, tack.»
»Så mycket bättre,» sade den främmande och räckte Charles ett sammanviket blått papper; derpå betalade han sitt kaffe och gick. —
Madame Virginie reste sig med ett skrik: »Alphonse! O min Gud! monsieur Alphonse är sjuk.»
Han gled ned från stolen, axlarne skötos upp och hufvudet föll till den ena sidan. Han blef sittande på golfvet med ryggen mot stolen.
Det uppstod rörelse bland de närmaste; doktorn sprang fram och lade sig på knä. Då han såg Alphonse i ansigtet, studsade han litet. Han tog hans hand, som för att känna på pulsen, och böjde sig i det samma ned öfver glaset, som stod på bordskanten.
Med en liten rörelse af handen stötte han till det, så att det föll ned på golfvet och krossades. Derefter lade han ned den dödes hand och band en näsduk om hans haka.
Då först förstodo de andra hvad som händt: »Död? Är han död, doktor? Monsieur Alphonse död?»
»Ett hjertslag,» svarade läkaren.
En kom springande med vatten, en annan med ättika; under skratt och stoj hörde man bollarne karambolera på den inre biljarden.
»Tyst!» hviskades det; »tyst!» upprepades det, och tystnaden utbredde sig i vidare och vidare ringar omkring liket, tills det blef alldeles stilla.
»Kom och tag i!» sade doktorn.
Den döde lyftes upp; de lade honom på en soffa i en vrå af rummet, och de närmaste gaslågorna släcktes.
Madame Virginie stod ännu upprätt; hon var krithvit i ansigtet, och hon höll den lilla mjuka handen tryckt mot bröstet. De buro honom tätt förbi buffeten. Doktorn hade fått tag under ryggen, så att västen gled upp, och ett stycke af den fina hvita skjortan blef synligt.
Hon följde med ögonen de smärta, smidiga lemmarne, som hon kände så väl, och fortfor att stirra mot den mörka vrån.
De flesta gästerna aflägsnade sig tyst. Ett par unga herrar kommo larmande in från porten, en uppassare sprang emot dem och sade några ord. De sneglade bort till hörnet, knäpte igen sina rockar och döko åter ut i dimman.
Det halfmörka caféet blef tomt; endast några af Alphonses närmaste vänner stodo i en grupp och hviskade. Doktorn talade med värden, som också kommit in.
Uppassarne smögo sig fram och tillbaka, i det de gjorde en stor krok förbi det mörka hörnet. En af dem låg på knä och samlade upp glasbitarne på en bricka. Han förrättade sin syssla så tyst han kunde, men han gjorde ändå för mycket buller.
»Låt det ligga till sedan,» sade värden sakta. —
Stödd mot kaminen betraktade Charles sin döde fiende. Han sönderref långsamt ett hopviket blått papper, medan han tänkte på sin vän.