Under långa nätter/Tolfte natten
| ← Elfte natten |
|
Trettonde natten → |
Tolfte natten.
Straxt efter min hemkomst från Christiansfeldt följde min konfirmation, till hvilken min far beredde mig med allt det allvar och den grundlighet som voro honom egna. Han gaf mig ganska försvarliga lexor, och genomgick dem i långa förklaringar och samtal. Det var lyckliga dagar jag upplefde den sommaren, när jag gick upp och ned i alléen och läste på mina uppgifter. Verlden låg så ljus och klar för mig som himlen bakom träden, och jag tyckte att ingenting var lättare än att förblifva god i den. Dagen sjelf var skön, allt var upplyftande, till och med psalmsången, och det gjorde alls icke något afbräck i min verkligt högtidliga och rörda sinnesstämning, att jag måste stå bland idel svartklädda, i en gammal, kort, hvit kalliko-klädning, emedan sidenklädningen, som skulle komma utifrån, just kom åtta dagar försent. Men hvarför skall man också vara svart på den dagen?
Min hela sinnesstämning från den tiden och isynnerhet under de första nattvardsgångerna, finner jag noga upptecknad i de dagböcker jag då för tiden förde — uppteckningar som jag nu mera icke utan djupt vemod kan läsa. Det skulle vara en lätt sak, och kanhända synas ganska passande här att meddela utdrag ur dessa dagböcker. Mina vänner! mina berättelser äro ingen sjelfbiografi, ifall man dermed menar en från en menniskas innersta utspunnen och sammanhängande kedja af upplefvade händelser. Jag har valt den biografiska formen såsom en beqvämare bakgrund åt en del personer och tillfällen, som jag gerna önskade gifva den möjligast största sanningens och lifvets relief, och jag har blott velat framträda så mycket, att jag kunnat konstatera mig som ett lifslefvande, förståndigt och pålitligt vittne. Har det knutit sig något berättelsevärdt också till min person, nå, så har jag också omtalat det. Under det att på grund häraf en del af mina åhörare kanhända vill påbörda mig beskyllningen att hafva talat för mycket om mig sjelf, skall en annan del förebrå mig det motsatta; de skola sakna det som icke är taladt om, det som innerligast utgör och angår en menniska, sådana bekännelser, som helst visa sig på scenen när »stycket är slut», och man icke behöfver att stå någon till ansvar mera.
Nu följer en afdelning af ett par år af mitt lif, som ligger för mig i en dröms osäkra dimma. Vi hade så godt som ingen förbindelse med Christiania då för tiden. Jag har visst kännt mig ganska lycklig då. Alla mina syskon voro borta, på en när. Men denne ene var nog till att sysselsätta oss alla, och fylla oss med denna obestämda bäfvan och förväntan, med hvilken man plötsligen upptäcker, att man hyst det kolossala och ovanliga midt ibland sig.
Min broder[1] hade uppträdt som författare. Han hoppade öfver de vanliga inledningarna och utkastade med så fulla händer sin Musas gåfvor, att man icke fick tid att betänka sig hvad allt detta var för något. Han tillbragte dessa första, svallande år för det mesta hemma, och de voro säkert de lugnaste och lyckligaste i hans lif. Jag ser och hör honom än, när han med tre språng kom ned från trappan, flög smågnolande och i danstakt genom rummet, med den ständigt blomstrande nejlikan i bröstet. Han hade alltid några gamla originaler ute i bygden, som han besökte, och de underligaste voro honom de käraste. I detta stycke var han kännare och ordentligt kräsen, »Feinschmecker», som tysken säger. Plattheten, den triviala korrektheten afskydde han; det fordrades gåfvor, dock tillsatta med en viss haut-gout af något löjligt eller eget, om han skulle sätta värde på dem. Emot sådana som kunde berömma sig af denna förening, var han alltid älskvärdast; de voro för honom oumbärliga likasom han blef det för dem. På balerna bjöd han alltid upp de damer som hade minst tur, och mången som eljest icke fick dansa, kom genom honom i viften. Det förstås att han derjemte lät skönheten vederfaras sin rätt. Han behöfde alltid någon som kunde stå bock för hans lynnes vilda språng. Hade han dem icke till hands, så förskref han dem. Denna hans smak för det bizarra, det originella, kunde falla sig tung nog för dem som icke delade densamma; det var alltid med en viss bäfvan min mor hörde honom anmäla en ny gäst, och jag har hållit ut med mer än en frivillig kammararrest utaf den anledningen.
Aldrig glömmer jag min förskräckelse då han en gång, när jag var på ett besök i staden, kom med en vagn för att afhemta mig. Jag trodde att vi skulle resa ensama, en resa hvartill åtgick omkring en dag, emedan vi den tiden ännu icke fått jernväg. Vagnen innehöll dock, förutom Henrik sjelf, en bur med två kanariefoglar, ett oljefärgsporträtt, en engelsman, förutom åtskilliga andra produkter af konst-, djur- och växtriket. Vidare Bella, Henriks franska vindhund, hvars fina tassar icke tålte den långa steniga vägen. Henrik skulle ha uppsigt öfver Bella, engelsmannen öfver buren, jag höll porträttet, men hvem skulle se efter engelsmannen? Den första milen gret jag under det jag af och till sneglade åt sidan, dock lugnad af att jag blott såg en stor, krokig näsa sticka fram ur en lika så olöslig inpackning, blef jag till slut dristig, likasom grodorna i fabeln, till hvilka Zeus nedkastade pålen, och då ännu en mil hade gått, försökte jag att inleda ett samtal. Denna gång hade förskräckelsen varit blind. Allt efter som han utvecklade sig något ur sin brittiska otillgänglighet, hvilken han dock aldrig riktigt släppte, kom i dagen ett af de bättre exemplaren af hans slägte. Mr P. var en lärd och bildad man, och ägde helt säkert högst respektabla egenskaper, hade man blott fått tid att arbeta sig fram till dem.
Han utmärkte sig eljest för den pretention, det orubbliga allvar med hvilket han kunde säga de löjligaste saker, utan att hafva en aning om den verkan de frambragte. Han var språkkarl, och gjorde sig isynnerhet till med sin grundliga kunskap i norskan, som han efter tre månaders uppehåll i landet förskaffat sig. För att denna hans skicklighet skulle få sin fulla rätt, väntade han gerna tills de andra hade talt ut, då han långsamt och med en utomordentlig vigtighet sade sin mening. En gång föll talet, härtill föranledt af en historia i tidningarne, på sjelfmord, och det kom till en liten strid om det lättaste och hederligaste sättet på hvilket ett sådant kunde ske. Vår engelsman hörde en stund på under det han runkade på hufvudet, liksom en man af facket, hvilken hör andra dömma om en sak som de alldeles icke förstå. Jag tror, sade han slutligen, jag är viss på, att den säkraste död är att man gifter sig. Men — javisst, helt säkert! inföll Henrik naivt förskräckt; men det var en fan så sen död! O nej, vidblef master P. med orubbligt brittiskt allvar, icke när man tager — tager en god Dosis.
En läckerbit för Henrik, men en ren förtviflan för oss andra, var en löjtnant H. på half sold, som. jag tror blott lefde, och lefde mycket förnöjd och tillfreds, af andras gästfrihet. Vi hafva aldrig, under de år vi kände honom, erfarit hvar hans egentliga hem var, men han befann sig alltid på besök. Om Hostrup hade bott hos oss, kunde man hafva misstänkt honom att hafva tagit vår löjtnant H. till modell. Derföre är hans »von Buddinge» en så oförliknelig figur, emedan den återgifver med träffande sanning en hel odödlig race. Till denna innerligt sjelfbelåtna, uppblåsta, med mycken ridderlighet och känsla för äran braskande klass, dock med tillsatts af en viss godmodighet och hederlighet, som gjorde honom helt och hållet oskadlig, hörde vårt exemplar af klassen; men olyckligtvis hade han, i förening med en burlesk personlighet, dessa egenskaper i så hög grad, att Henrik förälskade sig i dem, och kunde icke undvara honom. Löjtnanten hade sin största force i att underhålla och conversera med damer. När han derför kom på besök, måste jag hafva förstärkning, ty det var ej möjligt att ensam hålla ut. Min jemnåriga väninna, som bodde en half mil hemifrån, blef således efterskickad. Den vackra Wilhelmine var visserligen en farlig bundsförvandt vid sådana tillfällen, men hon var modigare än jag, och två äro alltid en makt emot en. Varade nu belägringstillståndet i två dagar, så lade vi vår plan helt militäriskt undvikande. Första manövern: ett rent försvinnande; antingen stulo vi oss ut till häst, eller uppsökte vi sådana vägar ute i det fria, att det var en omöjlighet för den som icke var bekant med terrängen, att finna oss. Andra manövern: en hårdnackad, på alla sidor förskansad arbetsflit; då hade fienden förpostfäktningar att bestå innan han nådde till oss. Var Henrik tillstädes gick det bättre, ty då höll han löjtnanten varm, och denne var då mindre hågad att vara kurtisör. En gång hade Wilhelmine och jag kommit öfverens att hålla siesta i den lilla paviljongen i häcken. Henrik hade lofvat att hålla H. qvar i det kritiska ögonblicket då vi reste oss från bordet. Han fick honom också verkligen in i sidorummet till ett parti schack, under det att vi verkstälde vår flykt öfver gården. Vi hade just nått höjden af en stockbro som förer ut till skogen, då vi sågo löjtnanten störta ut genom dörren iklädd Tschako — Henrik försäkrade honom alltid att det klädde honom bäst —, och så fort som hans ben kunde ta ut stegen, sätta af öfver gården i samma riktning som vi. Denna syn, i sig sjelf bara löjlig, underlät icke att sätta oss i den våldsammaste skräck. Som ett par uppskrämda höns och med samma sjelfeggande, växande förfäran foro vi af utför backar och branter och stannade först i den djupaste delen af skogen, hvarest vi kröpo in i ett hasselsnår. Vi hade också den tillfredsställelsen att höra honom komma och gå förbi innan vi lemnade vårt gömställe och nu jubilerande togo riktningen till paviljongen, hvilken vi nästan halfdöda nådde. Här låste vi oss ganska ordentligt inne och släppte ned gardinerna. Också hit hörde vi honom komma, men han tog dock sitt parti att gå, då huset var och förblef otillgängligt. Men Henriks allians sluppo vi också sedan.
En annan figur, som H. satte mycket värde på, var en viss M. Han hade en gång varit lärare vid en offentlig skola, men af vissa »spirituella» grunder — stackars M. förde alltid detta och andra franska talesätt i munnen — hade han nedstigit till en informators anspråkslösa ställning uppe i vår bygd. M. var en man med upphöjda tendenser: han svärmade för konst, poesi och för allt stort och ädelt, för resten en god och genomhederlig menniska, och man kunde svårligen finna annat att anmärka mot honom, än den olyckliga fallenhet som hade beröfvat honom hans plats. En höfligare, sirligare och mera patetiskt ridderlig person i hela sitt uppträdande än M. kan man icke tänka sig. Till och med hans drag buro ursprungligen pregeln af en viss upphöjd, ren skönhet. Han måste en gång hafva liknat Camöens. Huru han med allt detta har kunnat bli en af de största och nöjsammaste karrikatyrer som funnits, till och med på en tid som var så rik på sådana, förstår jag icke; kanhända hade dessa egenskaper ett plus för mycket, eller hvad kunde det vara? Han hade likasom Camöens blott ett öga, men detta var åter allt för stort, det liknade mycket det runda, mattlysande glaset på en rödmålad raritetslåda, som var vår glädje när vi voro små. Det felades M. kanhända blott en enda egenskap, och det var kritik, sjelfkritik, detta ironiens saltkorn, som kunde ha väckt honom att beskåda sig sjelf och sitt tillstånd, och derigenom kanhända till att resa sig igen. Stackars M! Han gick på det hela taget ganska lycklig sin undergång till mötes. Han ansåg sig sjelf som ett mönster på smak, takt och bildning och hade en stor njutning deraf. Känslan häraf tog oupphörligt till, och lika sjelftillfreds, lika gravitetiskt värdigt som han hade lefvat, skred han steg för steg ned i det hemlighetsfulla stadium, der vi med sorg hafva sett ädlare, utmärktare krafter än hans försvinna. Men då vi kände honom, var han ännu högt uppe på stegen. Henrik var i grunden snäll emot honom, men han kunde naturligtvis icke hålla sig ifrån att hafva roligt åt honom när tillfälle gafs, och det gjorde det nästan beständigt. M. svärmade för Henrik och tålde märkvärdigt väl alla hans skämt och extemporationer, under det att han var ytterst ömtålig vid angrepp af andra.
M. som länge hade uppehållit sig i Paris, hade en passion för allt som var franskt. Han talade språket mycket korrekt och underhöll sig helst på franska. Det var riktigt i hans smak då min väninna Wilhelmine, i hvars faders, öfverste S:s, hus han var informator, efter aftal med mig fick honom att förkläda sig till en resande fransman, och i denna kostym aflägga en visit i prestgården. Det var just en födelsedag och främmande den dagen. Vi underhöllo honom på det bästa, och läto honom vara i den tro att han ej var igenkänd.
Isynnerhet var det det franska köket M. svärmade för. Han talade ofta med hänryckning om dessa små, lätta rätter, hvars sammansättning och beståndsdelar ingen känner. Henrik inbjöd honom derför en gång högtidligt till en såkallad souper á la française, som hade kostat både honom och Martha långa förberedelser. Denna måltid bestod af något som han kallade farcerade snäppor, men som i verkligheten var kråkfricassé, lejontandsallat, kompotter af ett eller annat slags svamp, champagne af björklake, samt en desert af vildhonung (humlebon), en anrättning, som, oaktadt den på min mors uttryckliga önskan, serverades för slutna dörrar, dock förtog oss aptiten i lång tid. Men Henrik måtte hafva rikligen kryddat måltiden med qvickhet och älskvärdhet, ty M. var fullkomligt hänryckt och talade länge om den delikata soupén.
En scen vill jag ännu berätta, som jag undrar på att Henrik icke sjelf har omtalat i sina lefnadsskizzer; han måtte hafva glömt den. Den skall till öfverflöd erinra oss om huru nära det tragiska ligger våra uppsluppnaste harlekinader — hvem har inte känt det! och hvilken Guds välgerning det är att kunna skratta och vara glad någon gång i denna verlden!
Under ett besök hos öfverstlöjtnanten, hvarest några herrar voro församlade, hade Henrik drifvit sitt skämt med M. väl långt. Såvida jag ej tager fel, hade han i en underlek undrat om M., att det var en besynnerlig måne, som lyste sämst när han var full. Det var det slags »spirituella» hänsyftningar han alls icke tålde, till och med icke af Henrik. De andra uppeggade honom för roskull, och sade till honom att detta gick för långt, hans ära kräfde att han utfordrade Wergeland. M., som kanhända just var i månens första qvarter, fann detta högst befogadt. Duellanterne infunno sig samma afton i ett tomt kallrum, som låg i en afsides del af huset, hvar och en af dem med en af öfverstlöjtnantens ryttarpistoler, hvilka visst hade varit laddade 1814.
H., såsom den utmanade, sköt först. Sekundanterne dundrade i golfvet och kastade en kula eller något annat på M. som föll i den tillskyndande sekundantens armar. Är Ni sårad? Obetydligt, sade M. och torkade ångestsvetten från pannan. Nu skulle M. skjuta. Henrik borde falla, så att man kunde få se M. som förtviflad segerherre. Men detta skämt glömde de. M. skjuter ädelt, efter hvad han sedan försäkrade, en knall skakar hela huset; när man ser efter har en kula borrat sig in i väggen några tum högre än H:s hufvud, och der sitter den ännu den dag som i dag är. Först långt efteråt fingo vi veta denna händelse.
Sådana scener kunde jag berätta många, men jag tänker att dessa äro nog som prof. Hvad intryck de gjorde på mig den tiden då jag upplefde dem, kan jag icke göra mig sjelf reda för. För en ung flicka som just skall begynna lifvet och står osäker och förväntansfull framför det, voro dessa min broders excentriciteter alltid en underlig inledning. Jag saknade undsättning, någon som kunde fylla och verka dämpande, någon med hvilken man kunde skratta, om ej annat. Detta kunde blott ske under ferierna, när vi fingo besök af mina eller min yngre broders bekanta.
Efterhand bildade sig en liten krets, hvilken samlades under en rad af år, förnämligast under sommarferierna, men några gånger också under julen. Då blef jemnvigten återställd; Henriks närvaro märkte vi blott som en högröstad källa, som vederqvicker utan att störa. Tonen begränsades, men blef aldrig matt eller tvungen. Ännu kunde det utveckla sig hela timmar, fulla af lekande humor. De voro herrliga veckor dessa; det hvilar öfver dem ett skimmer af behag, friskhet och romantik, som jag icke har ord att beskrifva.
Man kan begripa att för damerna i denna vår krets var Henrik alltid något som den från himlen fallna pålen i fabeln. De började med en viss fruktan, men de märkte snart att han icke var så farlig, och slutade med att tycka om honom. Han blef på sitt sätt artig riddare; man gaf med sig, och sökte att gå hvarandra till mötes. Således fogade vi oss modigt i hans bön om att få köra oss till en julbal i »pilen», en af honom sjelf uppfunnen pulk, smyckad med flaggor och vimplar, som helt och hållet hade formen af en spetsig båt. Det var temligen djup snö, och vi förutsågo mycket väl huru det skulle gå. Men när Henrik hade lagt sin vadmalsrock (hans patriotism tillät honom ej då ännu att bära annat än norska produkter) för damernas fötter och uppträdde i kläde till deras ära, så tordes de till återtjenst ej göra mindre än åka i »pilen» med honom. Vi betingade oss blott att han icke skulle stjelpa mer än tre gånger; emellertid lågo vi fyra gånger i de mjuka snödrifvorna. Ack, mina damer, som kanhända hören detta! I rysen vid att tänka på denna färd! tänk, i finnpulk och med Henrik Wergeland! men jag försäkrar er, att ingen af oss, och kanhända icke en gång J sjelfva, mina damer, har i våra makliga vagnar farit på bal så glada, så hjertligt förnöjda, som vi i vår pulk, och vi voro också verkligen nätta! — ja, kanhända just derför. Våra hvita klädningar togo dock icke synnerlig skada. De måste blott torkas litet vid spiseln, innan de gjorde uppseende i balsalen.
Vår krets fick ibland en kär tillväxt i våra grannar på Ullensager. Denna musikaliskt kännande och begåfvade familj hade nyligen flyttat från de Bergenska fjorden till Ullensagers sorgliga, nakna sandslätter; de visste derföre fullkomligt att uppskatta den Eidsvoldska naturskönheten. De voro rätt tacksamma gäster att ha. Så länge presten lefde, denna fina, varma, ungdomsfriska gamle, som var »skön i sin nedgång», som en skald sade om honom, följde han också med; sedan var det de unga som ständigt besökte oss. När mina väninnor, det Dirikska systerparet,[2] lemnade oss, hade det nästan blifvit en regel, att jag följde dessa till U. prestgård för att der afsluta vår sammanvaro för sommaren. Här skiljdes vi då; de för att draga hem till sina husgudar i Kristiania, jag till det stilla naturlifvet i mitt hem, hvars ensamhet då under tiden kunde kännas dubbelt tryckande.
Var det sommar, så gjorde vi ibland stora utfärder, mera sällan dessa mindre, som ofta blott verka störande. Trakten kring prestgården är så outtömligt rik; hvad skulle vi söka i den vägen, som var vackrare? Men en gång emellan gingo vi till fjälls, bestego Mjösberget. Inemot aftonen drogo vi upp åt skuggsidan till, för att kunna komma ut till »Rödklippan», från hvilken man kan se solen gå ned öfver Hurdalen. Vi rastade på kanten af denna märkvärdiga brant, som går så lodrätt ner, att det ser ut som om man kunde kasta småsten ned i tjärnerna, hvilka dock kanhända ligga en god halfmil ut på skogslätten. Så gick natten, som ingen natt är, men blott en gyllene skymning, hvari afton och morgon mötas i en enda lång välkomst- och afskedskyss. Ett par sådana skymningstimmar, och solen dyker opp öfver den aflägsna, blåa linien i norr, och kastar en blek ljusstrimma öfver Mjösen, hvars hela spegel vi hafva framför oss. Nu ligger Hurdalen mörk under de i matt kopparfärg upplysta åslängorna. Huru ser icke denna trakt, som låg der så leende i aftonsolen, — huru ser den icke vild och öde ut, i den kalla morgonbelysningen! Eller vi rodde upp åt Mjösen (denna herrliga sjö, som, omkransad af våra rikaste, fruktbaraste ängder, Henrik med rätta gifvit namn af "Norges klappande hjerta», — i dessa goda, gamla, bredbottniga dölebåtar, som kanhända numera icke finnas, besökte herrgården på Helgö ett par dagar,[3] och drogo så hem igen, icke utan åtskilliga småäfventyr och fataliteter, som naturligtvis alldeles icke nedslogo vårt mod, men läto oss blott dubbelt känna det behagliga i att komma tillbaka till den kära prestgården. Också far och mor, begge af naturen sällskapliga, lefde upp under dessa veckor, och togo ofta del i våra utflygter.
Huru egendomligt afskiljda, icke liknande något senare upplefvadt, stå dessa sommardagar för mitt minne! Var det en brist att man icke förstod eller kunde förstå det medan man stod midt i detsamma? Man skall hafva lefvat, iakttagit och sammanliknat det först! Men hvad blir det då af naiviteten och det sprittande lif, som gaf dessa dagar sitt särskilda, förnämsta behag? Och de herrliga menniskor, som delade dessa dagars fröjder och gaf dem sin rätta invigning! Som syner midt uti ökensanden stiga de vinkande upp, den ena efter den andra, dessa stora hjertan, hvilka en gång voro som ett med mig, och benådade mig med en vänskap som döden först har kunnat lösa — alla, alla äro borta!
Min far hade på min bön byggt en liten paviljong på en skogsbevuxen udde i dalen, hvarifrån man hade utsigt öfver Andelfven.[4] Det var blott en trädbarack, hvars väggar hvar sommar bekläddes med alla slags kulörta mossarter, hvilket såg mycket bra ut. Efterhand grodde björkarna så samman öfver den, att den nästan doldes, och det platta taket blef sjelf en löfsal. Till denna paviljong vallfärdades sent och tidigt. Här dracks té, kaffe och punsch; den blef ett slags medelpunkt för våra sällskapliga förhandlingar. Alla de pikanta småkonflikter och allt det skämt, som utvecklar sig der hvarest ungdom och qvickhet mötas under de gynnsammaste omständigheter, det vill säga när de intet annat hafva att göra än att skaka hvardagsdammet af sig och blifva älskvärda, funno sin lösning under dessa björkar. Hvarje anmärkning som önskade att förblifva anonym, blef anförtrodd åt väggen, och svaret lät icke länge vänta på sig. Så småningom betäcktes väggarna med inskriptioner, dels af lyriskt, men förnämligast dock af polemiskt och epigrammatiskt innehåll, som mindre tycktes passa till ställets idylliska karaktär.
Många af dessa utgjutelser voro roliga, och jag ångrar att jag icke upptecknat flera deraf; ty ack, paviljongen skall sednare hafva brunnit upp! Min far och Henrik voro de ifrigaste producenterne, och ingen var flinkare i fina, träffande och till en del bitande qvickheter än vår Ibis, den stilla, allvarsamma Emilie! Underleken blef här lekt i stort, undren fördes ordentligt till protokoll, och ett sådant, skrifvet med min fars rediga stil, steg till ganska ansenliga häften. Vi blefvo dock aldrig förnärmade; det är blott plattheten som förnärmar. Det fanns flera lusthus och små anläggningar nere i dalen, som alla ägde namn hvilka de ännu bära. Det vackraste hette Drömmely, ett annat Smægterud, men vi hade också ett Furtero, som dock icke, så vidt jag vet, blef taget i bruk! Ett par af dessa småvers på väggarna minns jag. Enhvar fick en strof uppgifven, som han dömdes att rimma på ett visst antal gånger. Min fars impromtu lät sålunda:
Höit og dyrt jeg her forkynder:
Hvo som ei paa disse Hynder
Röres af Naturens Ynder,
Være maa en riktig Synder
Eller og — en simpel Flynder
Se Livets bedste Lyst i Huslighet og Thevand!
Thi bryd dig ei om Kunst, om Moder paa Nyseland.
Om Krig, om Poesie, om Stat og Orla Lehmann,
Hjelp heller dine Smaa, at bygge sig en Snemand,
Og vogt dig vel for Gjæld, for Kort og Fader Evan.
En Whist tillad dig dog, til Fire eller Tremand.
Den Frue vente ei med Maden eller Thevand!
Försigtig ogsaa vær, med Rottekrud och Skevand.
Thi husk paa Tydskens Ord, han siger at: »der Eh’stand!»
Blandt andre Livets Kaar, kan næsten kaldes »Weh’stand.»
Här urartade rimmen mer och mer, och slutades, hvad man också kunde vänta sig, med — en Træmand.
Vi roade oss med att likna de då lefvande unga och mest bekanta damerna, af hvilka en stor del voro skönheter, vid blommor, och att förse hvar och en af dessa med ett litet rimmadt tänkespråk. När det inte ville gå, hjelpte Henrik oss. Af honom minnes jag ett sådant och det är här. Han valde sjelf för vår Natalia en pensée och skref:
Dit Blik er tankefuldt, din Taaredug et Speil,
Der viser i dit Dyb os Alt, kun ingen Feil,
Tidsler man seer,
Kjække og flotte,
Tidt voxe paa Slotte,
Det omvendt er her:
Din Yndigheds Magt,
Der fængslede Drotte,
I limet Potte
Maa skjule sin Pragt.
O hvide Rose! fagrere end röd!
Og bedre, thi den hele Livsens Glöd,
Som denne bærer prunkende paa Kinden,
Den har som Hjerte, i din Kalk du inden!
Dig ei Naturen kjender!
Hvad siger Kunsten da?
»Gid jeg var vel derfra!»
Og vadsker sine Hænder.
Du Skovens Yndling, hvi lader du funkle
Dit Perlerad kun i Skovens Dunkle?
Ret som om du var,
En snehvid Række forlorne Tænder,
Uvorrent henslængt af Alfehænder
I Feen Capricias Boudoir.
Hvad Thyra er? saa spörger Du?
Halv Willis, halv Najade.
Selv Döden söger hende nu,
I Skikkelse af Sprade.
Vi Andre raabe ve og ak!
Saa ung! hvor er det Skade!
Men Thyra neier, siger: Tak,
Er det en Gallopade?
Otto Aubert[5] hade skrifvit, strålande af ungdom och helsa:
“Das Leben braust, das Leben schäumt!
Frisch auf! eh’ der Geist noch verduftet!“
Två år derefter var han död.
Jeg sad en solvarm Aften,
Her netop i Birkens Ly,
Da blev der et pludseligt Stille —
Saa toned det sælsomt paa ny.
En sagte Luftning hviftet
Henover den stille Vang,
I Rörenes hule Piber,
Det gik som en Orgelklang.
De Storeblaaklokker ringed,
Og kimed af al sin Magt,
Og Engens Kjemper og Stargræs.
Trak op til en Sörgevagt.
Saa blev der en Summen og Brummen,
Som af en hel Million,
Höitidelig skred förbi mig
Den hele Insectprocession.
Og höit paa Rosenbladsbaaren,
Laa bleg liden Sommerfugl,
Hver Blomsertalf ludet bedrövet,
Frem af sit Blomsterskjul.
Saa reded de for den Döde,
En Seng af Violer blaa,
Og finest Linéa, og vælted
Et Lindeblad ovenpaa.
Goldbillen vilde tale,
Men maatte rent tie stil.
Sit Savn den vilde afmale,
Men var for bevæget dertil.
Saa gik det og Bien, den Formand
For Honningsmændenes Laug,
Den bryned sin lille Snabel,
Og römmede sig — men taug,
Men Humlen med more Styrke,
Besteg nu en Talerstol,
Det var en lige ved Graven,
Höit opskudt Natfiol.
Den talte om Aanden fra Oven,
Der vakte med ukjendt Lyst,
Doften i Blomsternes Kalke,
Og Længslen i Insectes Bryst.
Den breded ud sine Vinger
Og talte om Liv og Död!
Om Sommerfugllængslen der vilde
Den vække af Jordens Skjöd.
Det var den smukkeste Tale!
Jeg hörte nogen Stund,
Det var som om söden Honning,
Strömmede ud af dens Mund.
- ↑ Henrik Wergeland.
- ↑ Döttrar af statsrådet Diriks, af hvilka isynnerhet den äldsta Emelie var min intima väninna och mångåriga korrespondent. Af de fem ovanligt begåfvade systrarna lefver nu ingen, de bortrycktes alla tidigt.
- ↑
Se som to Elskende Thotn og Stange-Stranden
I Mjösens Speil beskuende hinanden,
Men sig mig upartisk, hvo vandt,
hvo venest er, hvo fagrest smiler?
Umuligt, thi Skjön-Helge hviler
imellen begge som et Elskovspant. - ↑ Andelfven, mera bekant för sin idylliska skönhet, än för den märkvärdigheten att den går alldeles under fönstren af det politiskt ryktbara Eidsvolds bruk.
- ↑ Son till General Aubert i Christiania och en syster till min moder, blef kallad till Stockholm såsom lärare för Kung Oscars söner, kom efter ett års förlopp sjuk hem, reste till Neapel for att återvinna sin helsa, men dog den 29 mars 1338.