Öppna huvudmenyn

Wikisource β

Uplands Nation 1800–1914/Kapitel 2

< Uplands Nation 1800–1914
←  Kapitel I. Det nya århundradet.
Uplands Nation 1800–1914
av Isidor Carlsson

Kapitel II. Nationernas sammanslagning. Eget hem.
Kapitel III. Uplands nation under Israel Hwassers inspektorat.  →


[ 31 ]

Kap. II. Nationernas sammanslagning. Eget hem.

Det tredje decenniet af 1800-talet bildar epok i de uppländska studentnationernas historia framför allt genom två i deras lif djupt ingripande händel­ser, dels de trenne nationernas sam­manslagning till en, som börjad 1823 var fullföljd 1829, dels förvärfvandet af eget nationshus. Det är framför allt åt dessa för framtiden så betydelsefulla händelser, som detta kapitel skall ägnas, utan att vi därför låta blicken skymmas för den inre utveckling nationen under samma tid genomlöper.

Den nuvarande nationsindelningen vid Upsala univer­sitet är icke densamma som för hundra år sedan. En blick i den första tryckta studentkatalogen af år 1818 — ett litet 40-sidigt häfte — visar oss tvärtom ganska stora olikheter. I stället för nuvarande 13 nationer ha vi här icke mindre än 17. Norrlands nation saknas. I stället ha vi Medelpado-Jemtländska nationen och Bott­niska nationen. Uplands nation är delad i trenne, Uplands, Fjerdhundra och Roslags, motsvarande den gamla klassiska indelningen af vår provins i Tiunda-, Attunda- och Fjerdhundraland.[1]

[ 32 ]
Stallgården

Dessutom förekommer som en vemodsfull erinran om forna svenska förbindelser i österled äfven den finska nationen, som dock försvinner med höstterminen 1824 ur de studerande nationernas led. Längre fram i tiden, år 1838, dyker ännu en nation upp, den mest af nobiles sammansatta skånska nationen, men dess saga är kort och försvinner 1853, endast efterlämnande sitt minne i form af en på Stora torget belägen hvit stenplatta, som länge går under dess namn. Återvändom nu efter denna lilla exkurs till vår egen nation.

Redan länge hade man haft känning af den mängd svårigheter, som voro förknippade med de uppländska studenternas fördelning på trenne nationer. I nationernas täflan sinsemellan var det en själfklar sak, att Uplands som den största skulle hålla sig långt framom både Fjerdhundra och Roslags. Huru medlemsantalet ställde sig vid århundradets början hafva vi redan sett. Vårter­minen 1820 äger Uplands nation 54 medlemmar, Fjerd­hundra 16 och Roslags 20 medlemmar. Vid samman­slagningen 1823 mellan Uplands och Fjerdhundra äger den förra 53 och den senare 16 medlemmar. Äfven om alltså medlemsantalet för Uplands nation icke visar oss [ 33 ]någon afsevärd ökning sedan århundradets början, så är dock dess medlemssiffra konstant, medan både Fjerdhundra och Roslags visa oss en ständigt, sakta men säkert fallande kurva. En förening mellan de tre nationerna synes alltså hafva varit en ren lifsnödvändighet för både Fjerdhundra och Roslags liksom den för Uplands natur­ligtvis måste hafva varit önskad såsom en högst värdefull tillökning såväl i numerär som kraft. Det fanns både inom Fjerdhundra och Roslags nationer medlemmar, som man inte ogärna skulle se som Uplandi.

Att äfven hos de tre uppländska nationerna ganska tidigt en bestämd önskan gjort sig gällande att uppträda som en enhet gentemot de andra större och mäktigare nationerna framgår bland annat af den ständigt uppre­pade klagan öfver den förment orättvisa fördelningen af de akademiska disputationerna. Inom Fjerdhundra och Roslags nationer synes nog också en viss känsla af att på högre ort få stå tillbaka för Uplands nation gjort sig gällande. Det ser man bland annat af det ständigt åter­kommande klagomålet öfver kollektstipendiernas fördel­ning. Den 11 december 1800 beslutar sålunda Roslags nation att ingå till Högvördiga domkapitlet med klagomål häröfver. Det fram hålles som en alldeles särskild oegentlighet, att Uplands nation får på sin lott 25 sådana stipen­dier, medan Fjerdhundra får nöja sig med 9 och Roslags med 8; den sistnämnda erhåller således föga mer än femtedelen af de kollektmedel som inflyta, ehuru omkring hälften af dessa medel härröra från de socknar, som till­höra Roslagen.

De ideella synpunkterna torde nog också hafva lagt sitt tungt vägande ord i vågskålen. Enhetstankar i stort mellan splittrade folk lågo ju i tiden, hvarför icke då äfven i smått mellan nationerna i ett akademiskt samhälle. Allt detta var frågor och synpunkter, som [ 34 ]oupphörligen gjort sig gällande i diskussionen om denna viktiga sak sedan ganska lång tid tillbaka. Men den närmaste anledningen till frågans afgörande var dock en annan. Fjerdhundra nations inspektor, teologie professorn Samuel Ödman delgaf nämligen 1823 nationen sin önskan att få nedlägga inspektoratet; och då Fjerdhundra nation plötsligen såg sig stå utan inspektor och kanske icke heller hade så lätt att finna en ny, öppnades underhand­lingar angående en förening mellan de bägge nationerna, för hvilka protokollet den 9 april närmare redogör. Det var i synnerhet tvänne, eller om man så vill, tre frågor, som härvid diskuterades, nämligen dels angående medlemmarnas af båda nationerna ställning inbördes, d. v. s. huru med juniorer och seniorer skulle efter förening­en förhålla sig, dels hvilken ställning Fjerdhundra nations kurator skulle komma att intaga i den sammanslagna nationen. Hvad den förra frågan beträffar, så stannade man vid det beslutet, att »juniorerna af Fjerdhundra nation skulle vara jemnställda med dem af Uplands nation som ett år senare tagit juniorsexamen, emedan Fjerdhundra nations stadgar ej fordrade något uppskof i denna examens afläggande, utan den kunde tagas samma termin någon till landsman i denna nation inskrefs». Hvad kuratorsfrågan angick, bestämdes, att Fjerdhundra nations kurator skulle kvarstanna såsom sådan och få sin plats mellan Uplands nations bägge kuratorer såsom den andre. Uplands nations kuratorer voro vid samman­slagningen Johan Gustaf Höjer och Emanuel Schram. Fjerdhundra nations kurator var Svante Jacob Callerholm. Dock var del icke meningen, att nationen för framtiden skulle äga tre kuratorer, utan detta triumvirat skulle endast tills vidare bibehållas. För öfrigt öfverlämnade landsmännen vid samma tillfälle åt sina kuratorer jämte bibliotekarien att ordna alla andra smärre uppkommande angelägenheter. En tredje till nationssammanslagningen [ 35 ]hörande fråga var äfven den om bästa afskedet åt Fjerdhundra nations vaktmästare, Nordgren. Sedan landsmännen haft frågan före bestämdes, att Nordgren fortfarande skulle erhålla de s. k. terminspenningarna af de lands­män, som vid sammanslagningen voro inskrifna i Fjerdhundra na­tion, så länge dessa vid akademien vistades.

S. Ödman.

Denna lilla notis kastar belys­ning öfver nationens förhållande till sin vaktmästare. Vi kunna lämp­ligen i detta sammanhang kom­plettera den med ytterligare några korta erinringar. I äldsta tider benämndes sysslans innehafvare nationskarlen eller nationsdrängen, senare nationsbetjänten och vid vår tidpunkt nationsvaktmästaren. Redan i dessa namn ligger ju en antydan om de förändringar i socialt afseende, som sysslan genom tidernas lopp genom­ gått. Nationsvaktmästarens hufvudsakliga göromål torde vid denna tid ha bestått i att till landsmännen bära omkring tidningar och bref samt kalla till sammanträden. Han var »den farende svend» inom nationssamhället. Sysslan var väl icke så öfver höfvan kräfvande, men så voro icke heller inkomsterna däraf så lysande. I Roslags nations protokoll af 5 november 1825 heter det: »Anmältes af Curator, att tiden nu vore inne, då nationsvaktmästaren åter borde hafva af nation en surtout; nationen beviljade honom icke allenast denna, utan på Curators proposition, äfven ett hufvudplagg, hvilket blef en nymodig mössa af blå färg». Den 11 mars 1826 beslöt samma nation »att vaktmästarens s. k. skopenningar hädanefter skulle ökas till 1: 16 B:co pr man för hvarje termin». Att lönen icke endast utgick in natura utan äfven i kontanter fram­går af följande protokollsuppgift:

[ 36 ]»Föreslog Curator att som nu alla varor, som tjena till lifvets uppehälle, på ett oerhördt sätt mot förra året stigit, nationen skulle täckas bevilja det nationsvaktmästarens vanliga arfvode ur nationens kassa hädanefter må i bancomynt utgå och således med 4 Rd B:co hvarje termin utgöras i stället för de hittills vanliga 4 Rd. Riksg.»

Härmed var den så länge åstundade föreningen mellan Uplands och Fjerdhundra nation ett faktum. Troligen gjordes äfven vid samma tillfälle försök att få Roslags nation med, ett försök, som strandade och först några år senare blef verklighet. Glädjen och belåtenheten öfver den skedda föreningen skiner nog så klart igenom. Om man på något mer festligt sätt celebrerade den glada hän­delsen veta vi ej, men troligt är, att så skedde under dessa majdagar 1823.

Landsmannabröderna från Fjerdhundra kände sig tydligen genast från början fullkomligt hemmastadda i sin nya nation, och åtskilliga af dem kommo strax att bli förgrundsfigurer i nationens lif. Så skedde med dess kurator Svante Jacob Callerholm och med tjugoåringen Lars Anton Anjou, hvars namn vi sedermera mer än en gång skola möta.

Härnäst öfvergå vi till den vid denna tidpunkt aktuella egnahemsfrågan inom nationen. Bostadsfrågan hade för Uplands nation liksom för öfriga studentnationer varit den mest svårlösta af alla. Som förhållandena då voro, måste nationen föra en fullkomligt ambulerande tillvaro. Och äfven om nationens tillhörigheter inskränkte sig till det minsta möjliga, dess fiscus och en del böcker, så måste dessa ständiga flyttningar från den ena kammaren till den andra verka fullkomligt upplösande på allt hvad ordnadt nationslif heter. Det är alldeles omöjligt att följa nationen på dessa sannskyldiga irrfärder i gator och gränder. Vid sekelskiftet och till 1802 hade nationen sin [ 37 ]bostad hos en bagare Cederblad. Under de följande åren samlades man mest hemma hos inspektor, domprosten Winbom. Från 1820 till 1825 bodde nationen, med undantag af en kortare tid, i Domtrapphuset, då förtiden bostad åt katedralskolans rektor. Frågan om eget nationshus torde därför länge varit ett önske­mål. Emellertid mognar tanken så småningom, och efter länge förda diskussioner hit och dit, kan man den 14 april 1821 skrida till en första åtgärd i önskad riktning. Då föreslår nämligen förste kurator Carl Emanuel Aurivillius att en byggnadskassa skall in­samlas på frivillighetens väg. »Landsmännen ansågo denna inrättning ganska gagnelig och funno deremot så mycket mindre något att invända, som ingen dervid mot sin vilja tvingades till något bidrag.» Förvaltningen af kassan öfverlämnades åt vice kurator. En särskild insamlingsbok anskaffas och cirkulerar terminligen mellan landsmännen och hålles äfven tillgänglig vid nationssammankomsterna. Insamlingen bedrifves raskt, och offervilligheten visar sig mycket stor. Det först tecknade bidraget är inspektörs, som med sina 20 Rd. B:co skänker grundplåten till kassan. Äfven vid senare tillfällen ihågkommer professor Winbom byggnadskassan med större eller mindre belopp. Så t. ex., då han under året 1824 förlorat sin maka och från landsmännens sida mött ett hjärtligt deltagande i sin sorg, bland annat genom ett i nationens namn af brukspatron Carl von Zeipel författadt sorgekväde, öfverlämnar han till byggnadskassan en gåfva af 100 Rd. B:co. Den 10 december 1821 kan kurator meddela landsmännen, att ett lämpligt tillfälle nu gåfves för nationen att inköpa en tomt till uppförande af en passande nationsbyggnad. Den ifrågavarande tomten var belägen i Fjerdingsroten, kvarteret Luten med därå varande trädgård och tvänne hvälfda källare och ägdes [ 38 ]af kyrkoherden, teol. doktorn B. Hesselgren, som gifvit konsistorieamanuensen Ahlander fullmakt att i sitt ställe afsluta köpet.

Den först begärda köpesumman var 566 Rd. 32 sk. B:co, men nedprutades genom nationens underhandlare, docenten Jonas Arvid Winbom, som då var nationens kurator, till 533 Rd. 16 sk. B:co. Efter grundliga öfverläggningar ingick nationen på dessa villkor, och kontrak­tet underskrefs den 21 mars 1822. Summan erlades kontant, dels genom de 120 riksdaler, som funnos att tillgå i byggnadskassan, dels genom ett lån på 400 ur bibliotekskassan. De resterande medlen insamlades på frivillighetens väg.

Nu ägde nationen alltså egen tomt, men ännu icke något för sina ändamål användbart hus därpå. Tomten bestod uteslutande af trädgården, som nationen mot en årlig hyra af 20 Rd. B:co utarrenderade åt en mönsterskrifvare Nyström. Naturligtvis var det nationens mening att fortast möjligt låta uppföra egen nationsbyggnad, men af ekonomiskt tvingande orsaker lät man frågan tills vidare bero, »enär man ej ville inlåta sig i allt för vid­lyftiga och äfventyrliga om ständigheter». — Den ekono­miska besinningsfullheten har tydligen i alla tider varit ett karaktärsdrag för kassaförvaltningen inom Uplands nation. —

Emellertid dröjer det icke längre än till 1823, förrän frågan om bebyggandet af tomten återigen dyker upp. Det fanns, utom förut nämnda, tillräckliga anledningar att återigen föra frågan på tal. Tomten i dess dåvarande skick var ju ett dödt kapital. De ständiga reparationerna på staketet, som under de starka vinterstormarna alltid blåste sönder, vållade nationen direkta utgifter. Sist men icke minst kommo besvärligheter med arrendatorn. Snart nog synes nämligen arrendet hafva öfvergått från [ 39 ]mönsterskrifvaren Nyström till nationsvaktmästaren Uppling, som på grund af mindre ordentligt lefnadssätt hade svårt nog att infria sina arrenden och slutligen blef från sin vaktmästarsyssla afsatt. Den 30 maj 1823 beslöt alltså nationen att åt sin kurator uppdraga att anskaffa ritning till nationsbyggnad. En byggnadskommitté valdes ock, som på landskapet den 6 mars 1824 framlade sitt förslag om upp­förande af en byggnad om en våning, 30 alnar lång och 15 alnar bred — alltså en sannskyldig Noaks ark, ehuru i mindre proportioner. Samtidigt vände sig nationen till sin gamle gynnare och ledamot, brukspatron von Zeipel, med begäran om att från hans egendom till billigt pris få tillhandla sig timmer till den tillämnade nationsbyggnaden. Den 4 december 1824 tillsättes en ny byggnads­kommitté om 7 personer, nämligen: Docenten J. A. Winbom, J. P . Hyckerström, kuratorn S. J. Callerholm, J. G. Höjer, Carl M. Aurivillius, Claes E. Hedrén, samt, genom särskildt val, till skattmästare andre kurator Em. Schram. Sålunda stod saken ännu den 5 mars 1825, då en oväntad omständighet i hast förändrade situationen. På landskapet nämnda dag uppträdde nämligen vice kurator, mag. Fr. Höjer, och fäste landsmännens upp­märksamhet på en ganska viktig sak. »Han hade nemligen kommit i erfarenhet deraf, att Byggnadskommittén nu vore sinnad att uppföra ett plank kring nationens tomt. Detta plank ansåg mag. Höjer komma att stiga till en så betydlig summa, att fonden derigenom skulle ruineras, nationen skuldsättas och pengarna utan ända­mål uppoffras, hans tanke vore deremot, att ej allenast intet plank borde uppsättas utan ock tomten såsom den der icke utan förlust kunde bibehållas, så fort som möjligt säljas och ingen byggnad påtänkas förrän nationen redan samlat de dertill erforderliga penningarna.» Man kan på grund af angreppets häftighet knappast undgå att [ 40 ]misstänka, att här förelåg ett eller annat personligt skäl, som dikterade magister Höjers ampra kritik. Den utmanande stöten parerades emellertid synnerligen skickligt af docen­ten Winbom å byggnadskommitténs vägnar. Han medgåfve, att mag. Höjers farhåga ej saknade all grund, men tillade, att den förmodade kostnaden af planket vore betydligt öfverdrifven; vidare ansåg han, att man ej för några svårigheters skull, hvilka vid hvarje pänningkräfvande företag nödvändigt måste inställa sig, borde öfvergifva ett välbetänkt och moget förslag, samt att säljandet af tomten innan man ägde något annat i stället för oöfverskådlig framtid skulle låsa fast frågan om eget nations­hus, och att man då med skäl kunde befara, att lands­männens intresse för denna viktiga sak kallnade. Dock medgaf han, att det vore vida fördelaktigare, om man genom köp af tjänlig byggnad kunde befrias från alla de besvär, som åtfölja uppbyggandet af ett nytt hus. Genom denna diskussion synes emellertid byggnadsfrågan ha kommit i fullständigt nytt läge. Och under sommaren 1825 inköpte verkligen nationen af landsmannen Erik Brundin den s. k. Strandmanska gården, äfven den belä­gen i kvarteret Luten. Om de närmare underhandlingar­na vid köpet förmäla nationsprotokollen ingenting, helt naturligt förresten, då köpet skedde under mellanterminen. Köpehandlingen är dagtecknad den 15 juni 1825. Det var docenten Winbom, som här handlade å nationens vägnar och äfven tydligen förskotterade köpesumman eller åtminstone en del af den, — som var 7,666 Rd. 32 sk. B:co. Tillträdet skulle ske den första oktober samma år. Af protokollet framgår, att nationen den 12 oktober första gången var samlad i sitt nya hem. Den 8 december 1825 rådslår nationen om, på hvad sätt den skulle betala sin skuld till docenten Winbom. I byggnadskassan fanns att tillgå 900 riksd., dessutom [ 41 ]lyckades man till Västmanlands-Dala nation försälja den förut inköpta tomten för ett pris af 633 Rd. 16 sk. B:co. Vidare gick man i författning om, att till alla nationens forna ledamöter utsända en tryckt begäran om frivilligt under­stöd. Denna subskription fortgick till 1834 och inbragte utom studenternas bidrag en summa af 3,816 Rd. 32 sk. B:co.

Det är säkerligen af stort intresse för nuvarande med­lemmar af Uplands nation att få reda på, hur nationens hem i dess första början ledde sig. Men tyvärr saknas nästan alla uppgifter därom. Och någon bild af gården har, mig veterligt, icke heller till denna tid blifvit beva­rad. Vid adertonhundratalets början var den lilla tomten styckad i åtminstone tvänne gårdar, möjligen flera.[2] Den ena låg utmed Lutgränden och ägdes af svarfvarmästaren Peter Strandman. Utmed gränden låg ett tvåvånings trähus och en del smärre uthusbyggnader. Den andra gården, som låg utmed S:t Johannesgatan, ägdes af bok­handlaren, docenten Silfverstolpe, Juntans bekante stiftare och värd, och öfvergick i december 1800 i kapten Axel Goës ägo. Längre fram synas de bägge gårdarna hafva sammanslagits under gemensam ägare. Vid den stora brand, som 1809 öfvergick Upsala och lade större delen af Fjärdingen i aska, blefvo äfven dessa gårdar lågornas rof. Men ur askan reste sig snart, eller 1811, Strandmans nya hus, ett stenhus utmed S:t Larsgatan om två våningar. På den väl afröjda tomten uppfördes äfven sex andra smärre trähus. En byggnad uppfördes utefter Johannesgatan af korsvirke, en annan utmed Lutgränden, dessutom mältbodar, stallar och fähus. Tomten var omgifven af plank med tvänne inkörsportar. Sålunda såg gården ut, när den förut nämnda Strandmans arfvingar [ 42 ]sålde den till handlanden Erik Brundin, som redan efter sex dagar afyttrade den till Uplands nation med en förtjänst af 666 Rd. b:co eller tusen kronor. Med sitt läge strax ute vid Luthagsängarna, där stadens svin gingo i vall, torde gården mer hafva gjort intryck af mindre landtgård än af respeklabel stadsgård.

Ofvan nämnda uppgifter, som hämtats ur Kjellbergs lilla uppsats, stämma förträffligt öfverens med brandförsäkringsbrefvet af år 1828. Det omnämner ett bonings­hus af tegel, ett uthus af korsvirke med tak af tegel, ett mindre uthus af korsvirkebräder, ett tredje uthus af stolpar och bräder samt ett hvalfhus af trä. De källarhvalf, som man vid senare gräfningar i nationens träd­gård påträffat, måste alltså ha tillhört gården före 1809 års brand. Den brunn, som ännu till våra dagar funnits i Lutgränden, har ursprungligen stått på gamla tomten, nuvarande Västmanlands-Dala nations gård, men genom nya gaturegleringen 1810 kom den att stå utanför till allmänt begagnande.[3]

Efter de omfattande reparationer, som nationen snart lät sin gård undergå, företedde den naturligtvis en helt annan anblick. Men härtill få vi senare tillfälle att åter­ komma. Af det åt S:t Larsgatan belägna stenhusets många rum torde det ursprungligen icke hafva varit mer än en mindre sal i andra våningen, som nationen tog i anspråk för egen räkning. Tidningsrum, kontorsrum, förmak och dylikt voro för dåtidens studentlif helt säkert öfverflödiga lyxrum , för hvilka man icke ägde någon

användning. Det var tillräckligt för nationens behof att [ 43 ]
Lutgränden med pumpen och Västmanlands-Dala nationshus i dess gamla skick.

ha en relativt rymlig sal för sammankoms­ter. Inredningen måste ha varit den minsta möj­liga. Ett bord, en kateder för ta1öfningar, några träbänkar utmed nakna väggar, en fiscus och några simpla ljusstakar af tenn. Möjligen prydde också ett eller annat porträtt salens otapetserade väggar. Enkelt och tarfligt måste sålunda nationens första hem på egen grund ha tett sig; men trefnaden och ungdoms­glädjen voro bofasta där, då som nu.

Det var väl knappast någon, som med varmare intresse följt afgörandet och behandlingen af nationens viktiga egnahemsfråga, än den vördade åldring, som var nationens inspektor. Förundransvärdt länge hade 80-åringen trotsat ålderns krämpor och begynnande svaghet. Den i natio­nens porträttsamling bevarade bilden af domprosten Winbom, som anskaffades 1829 samtidigt med porträttet af hedersledamoten, bibliotekarien Boberg, härstammar väl från något tidigare år. Men det godmodiga leende, som leker på läpparna, medan skalken glimtar i det djupa, bottenärliga ögat, torde vara en synnerligen god karaktäristik af domprosten Winbom äfven från hans allra senaste år. Hans hustrus år 1824 timade död var emel­lertid ett hårdt slag, hvarifrån han aldrig hämtade sig mer. Endast en enda gång synes Winbom mött med sina unga landsmän i det nya hemmet vid S:t Larsgatan, det var vid sista höstlandskapet 1825. Året därpå tynar [ 44 ]han sakta bort, och den 7 oktober 1826 äro landsmännen samlade för att af kurator få mottaga underrättelsen om »att nationens högt älskade Inspektor samma dag på morgonen lämnat detta jordiska». De uttryck för natio­nens sorg, som stå nedristade i det af svart sorgkant omramade bladet i protokollsboken för nämnda dag, få en personligt äktare ton än alla liknande: »Hvad den Bort­gångne för hvarje landsman enskildt hade varit, derom vittnade vältaligare än alla ord, den djupa smärta som härvid ur hvarje öga talade sitt stumma språk, derom vittnar den saknad som den ömme och nitiske faderlige vårdaren, hjälparen och rådgifvaren i tacksamma yng­lingars hjertan outplånligen qvarlemnat. Hvad han i 30 år för Uplands nation varit derom vittna rikligen dessa blad, hvilka förvara vårt samfunds minnen, och deribland så många dyrbara af den oförgätliges utomordentliga frikostighet och nitfulla omsorg för dess väl.»

När testamentet bröts efter den bortgångne, fann man, att den hjärtegode gamle professorn äfven där ihågkommit sina landsmän. Det innehöll nämligen en testamenlarisk disposition af 2,200 Rd. b:co till stipendiefonder för Uplands och Västgöta nationer, hvilkas inspektor han varit. Efter Winbom valdes domprosten, teol. professorn Sven Lundblad, sedermera biskop i Skara, till inspektor för nationen. Som en egendomlighet kan nämnas, att hittills hade sedan 1678 alla nationens inspektores varit teologer med undantag af en enda, Upmark-Rosenadler. Och från Olof Celsius dagar 1717—1756 hade de också med ett undantag varit domprostar. Winboms företrä­dare som Uplands nations inspektor var den originelle domprosten Johannes Låstbom mellan åren 1789—1797. Det är han, som anlagt alléerna i Odinslund, hvilka herde­minnet[4] med en släng af godt humör kallar hans opera [ 45 ]omnia. Endast i fyra år fick nationen behålla Sven Lund­blad som inspektor. En kort, men betydelsefull tid. Den 6 december 1826 höll nationen sin minnesfest öfver Winbom, då docent Carl Em. Aurivillius höll parentationen, hvarefter den nyvalde inspektorn höll sitt häls­ningstal till landsmännen. Traditionerna från Winboms dagar lefva kvar och bestämma i stort nationens inre lif.

Redan under den föregående perioden har fråga väckts om disputationsöfningarnas hållande på svenska. Hittills hade ju endast orationerna varit svenska, medan disputationerna fortfarande hållits på latin. Sv. Jacob Callerholm föreslår emellertid 1825, att hvartannat disputationskonvent skall hållas på modersmålet. Efter en grundlig bordläggning på mer än ett år ventileras frågan på nytt vid slutet af höstterm. 1826 och är sedan uppe i debatten vid nästan alla följande landskap. Emellertid fattas icke något beslut i saken förrän i december 1827 efter en långvarig debatt, som dock icke gaf det af för­slagsställaren önskade resultatet. Nationen nöjde sig nämligen med att för nästkommande vårterm. »på prof» göra följande ändring uti hittills varande stadganden. Tesernas minimiantal, som förut varit 8, skulle ökas till 10, hvaraf hälften skulle vara svenska. Förste opponen­ten skulle vara »ovillkorligen förbunden» att opponera på latin, hvaremot det tilläts andre opponenten att »inskränka sig» till opposition på svenska. Trots sina försiktiga och väl afvägda ordalag innebär ju det fattade beslutet ett bestämdt nej till Callerholms förslag i dess ursprungliga radikalare form. Dock är denna kom­promiss ändå ett steg framåt, och då »profvet» för vårterminen och följande terminer utföll lyckligt, bered­des så småningom jordmånen för de ännu längre gående reformer i berörda afseende, som vi se genomförda under följande period. Bland andra märkliga beslut från [ 46 ]denna tid är införandet af rösträtt för recentiorerna 1826. Reformen kringskäres dock högst betänkligt af en något djärft tilltagen proportionalism, som stadgar, att junio­rerna hädanefter skola äga 2 röster, seniorerna 4, biblio­tekarien 6, kuratorer 8 och inspektor 16 röster. Icke underligt om, enligt hvad protokollet upplyser, en längre diskussion uppstod vid detta måls afgörande. Ett strids­äpple vid flera landskap under samma tid var äfven den af förut nämnde Callerholm 1828 väckta frågan om att de yngre landsmännen, i synnerhet de nyinskrifne, skulle hos de äldre göra en »vänskaplig påhälsning», enär nationens ständigt ökade medlemsantal mer och mer omöjliggjorde all närmare bekantskap mellan landsmännen. Säkerli­gen var det icke förslagsställarens mening att i nationen införa någon slags penalism, ehuru förslaget så tolkades och uttyddes. Efter lifliga meningsutbyten afgjordes frågan den 2 mars 1829 med 22 rösters majoritet, hvarvid det bestämdes, att beslutet skulle införas i nationens stadgar i den form, som Herr Callerholm föreslagit, nämligen: »kurator äger, att underrätta den nye ledamot, som i nationen inskrifves, att nationen af honom väntar, att han medelst ett besök gör sig bekant med nationens seniorer». Nio landsmän anmälde häremot sin reserva­tion och begärde att till protokollet få sina namn anteck­nade, då de därigenom trodde sig för efterkommande ådagalägga sitt nit uti att hafva motarbetat införandet af penalism i nationen.

Den ojämförligt viktigaste tilldragelsen under detta skede är föreningen mellan Uplands och Roslags nationer. Den omständigheten, att de bägge natio­nerna de sista åren haft gemensam inspektor, har härtill säkerligen varit en bidragande faktor, äfven om det först var Lundblads afgång från inspektoraten, som gaf den närmaste anledningen. Det framstår [ 47 ]emellertid klart af protokollen, att Lundblad varit en ifrig förespråkare för föreningen. Roslags nation hade hittills oaktadt sin obetydlighet trotsigt häfdat sin plats i de själfständiga nationernas led. Dess medlemsantal hade höstterminen 1829 sjunkit ända ned till 17, och protokollen för de senare åren visa en allt mattare puls. I alla fall är det icke Roslags, utan Uplands nation, från hvilken initiativet till sammanslagningen utgår. Det skedde i oktober 1829. Denna förening har emellertid uppenbar­ligen icke varit så lätt genomförd som den år 1823 skedda. Roslags nation gör så t. ex. för sin del anspråk på, att dess gamla namn fortfarande skall bibehållas i den nya nationen. Den frågan var naturligtvis af ömtålig natur, enär man med skäl kunde befara, att medlemmarna af den forna fjerdhundrensiska nationen häremot skulle resa berättigade invändningar. Så skedde också; men »ehuru de ansågo sig hafva samma rättigheter som Roslags att blifva distinguerade i det nya namnet» före­nade de sig med öfriga landsmän om antagandet af det af inspektor föreslagna namnet: Uplands-Roslags nation.[5] De öfriga frågorna om kurators ställning, stipendier, vaktmästare o. s. v. afgjordes i öfverensstämmelse med hvad som skett redan 1823. Sammanslagningen skedde med en särskild »föreningsskål», och hofkapellmästaren Hæffner hade gjort musik till vid tillfället afsjungna verser, som troligen hade v. Zeipel till författare.

Härmed vändes ett nytt blad i vår nations historia.


  1. Lewenhaput a. a.
  2. Carl M. Kjellberg, Uplands nations hus, i Från Upländsk bygd, s. 105 och 7.
  3. Angående äganderätten till Lutgränden, hvarom vänskapliga strider länge förts mellan de bägge nationerna, har Ivar H. R. Widegrens år 1910 verkställda undersökningar gifvit vid handen, att äganderätten tillkommer staden och icke någon af de båda nationerna.
  4. Upsala ärkestifts herdeminne III, s. 267.
  5. Den senare sammansättningen af namnet bortföll af sig själf. Sista gången benämningen Uplands-Roslags nation förekom­mer i studentkatalogen är vårterm. 1846.