Uplands Nation 1800–1914/Kapitel 3
| ← Kapitel II. Nationernas sammanslagning. Eget hem. |
|
Kapitel IV. Uplands nation under 1840-50-talet. → |
Kap. III. Uplands nation under Israel Hwassers inspektorat.
(1830 — 1839).
När den hederlige brandvakten i Upsala någon gång på 30-40-talet gick sin nattliga rond genom den sofvande staden och från Dombron — han sjöng väl där redan nu som på Gluntens tid — »Hör du brandvaktens rop, som på Dombron står?» — begaf sig genom det ensliga Skytteanska hvalfvet till Riddartorget, hände det icke så sällan, att han nödgades stanna utanför Akademiska sjukhuset, nuvarande Värmlands nation, och på nytt med höjd röst utropa sina timmar. Där inne på gården med utsikt åt torget låg nämligen ett litet trähus om två våningar, ur hvars fönster ljuset envist fortfor att brinna natten lång, oberoende af om aldrig så många väktare ropade där ute. Det hörde tydligen till mannens egenheter, som bodde därinne, att ha sin bästa arbetstid förlagd till nätterna. Stannade man en stund, så kunde man kanske få se en skymt af honom, där han vandrade omkring i sitt rum med ljuset i ena handen och boken i den andra. Sådana egendomliga vanor voro i dessa tider icke utan sina vådor, men brandvakten drog sig ändå för att knacka på och säga till om ljusens släckning eller anmäla förhållandet till Hans Magnificens, ty man visste ju, hvem den egendomlige mannen var, som bodde därinne. Vi ha redan gissat hans namn. Det var professor Israel Hwasser.
Israel Hwasser hör till de mera representativa gestalterna i denna tids akademiska Upsala. Ehuru han icke ägde en Geijers monumentala storhet eller en Atterboms glittrande älskvärdhet, täflade han dock segerrikt med dem bägge om den studerande ungdomens tillgifvenhet och beundran. Att gå på Hwassers föreläsningar öfver medicinens historia torde en tid ha varit lika populärt som att bevista Geijers och Atterboms; och en fest var det alltid, när man vid någon akademisk högtidlighet, t. ex. vid promotioner och rektorsombyten, fick höra Hwasser hålla ett af sina stora tal. Som vältalare är Hwasser en bland vårt lands allra främsta. Det var vältalighet i ordets gamla klassiska mening. Periodbildningen och de långa satserna svara väl närmast mot äldre retoriska ideal, men det är samtidigt en egendomligt personlig glans öfver Hwassers tal, som gör dem helt modärna. Bilderna äro med omsorg valda och gå gärna i öfverensstämmelse med mannens hela kynne i mörka färger. Det är något byronskt öfver honom, äfven som talare. På en sak kunde man aldrig tvifla, när man hörde Hwasser tala, det var på hans hjärtas varma hängifvenhet för studenterna. För ungdomen brann han, svärmade han, och vänskapen dyrkade han. Han var medveten om sitt inflytande öfver de ungas hjärtan, och han uppfattade sin ställning nästan som profet och ledare i stort. Och han fann hvad han sökte.
Ungdomens tillgifvenhet vann han i rikaste mått, »icke såsom ett tillfälligt högtidsoffer utan såsom en ständig kungsgärd».[1] Som personlighet gick Hwasser
sin egen, med åren allt ensammare väg. I striden om
den nya Karolinska högskolan i Stockholm deltog han tappert och utdelade många hugg, som för alltid skilde honom från många gamla vänner och kolleger inom den medicinska vetenskapen. Vissa idéer hade hos honom nästan fått karaktären af tvångstankar. Dit hörde hans beundran för konung Karl XIV Johan, och hans afsky för Napoleon. I en tid då nya samfundsideal började skymta fram här och hvar och ingå förmälning med frisinnets sak, blef han allt konservativare och konservativare. För majoriteten hyste han ett afgjordt förakt. »Massan är endast de falska profeternas resonansbotten» är ett af hans bevingade uttryck. Stark och lidelsefull som han var i sina sympatier för personer och idéer, var han det naturligtvis också i sina antipatier. Den klassiska attityden af själfbehärskning, jämnmått och harmoni var icke alls Hwassers sak. Därför var han alltför mycket german. Hwasser kunde bli ond, och när det hände, blef han det på allvar. Någon »persona grata» i samtidens Upsala kunde han väl därför aldrig bli, undantagandes hos studenterna, men en skarpsynt gammal skolman träffade nog det rätta, när han sade: »Det är väl, att han blir häftig; ty eljest är han så god, att han aldrig skulle kunna säga sanningen».[2] Det lär ha varit ett utomordentligt nöje att höra honom diskutera den tidens moderna skönlitteratur med den vittra öfverstinnan Malla Montgomery-Silfverstolpe, i hvars celebra salonger Hwasser var en ofta sedd gäst. Fredrika Bremer kunde han för sitt lif icke tåla, och hans yttranden om den goda mamsell Frédérique försatte gärna fruntimren i raseri. Bland vittra författare satte han Walter Scott och Tegnér högst. På en af väggarna i hans våning hängde tre porträtt: Byron, Goethe och Rousseau. Här förekom understundom en presentation af säreget slag. »Här ser du djäfvulen, världen och vårt eget kött.» Bland det dåtida Upsalas många vitterlekare var Johan Nybom hans utvalda gunstling. Han satte honom till och med öfver Atterbom, hvars romantik Hwasser, trots sina många beröringspunkter med den, aldrig förstod sig på. Det var denne utomordentlige och egendomligt utrustade man, som Uplands nation efter Sven Lundblads utnämning till biskop i Skara och afflyttning från staden, med sällspord enighet korade till sin inspektor. Den 26 maj 1830 tog biskop Lundblad ett hjärtligt farväl af sina landsmän, och den 10 oktober samma år mottog Hwasser i sitt hem en deputation från Uplands-Roslags nation, som genom sin talesman, kurator, anhöll, att Hwasser måtte mottaga det nyss skedda valet till inspektor. För Uplands nation var ju Hwasser ingalunda en främling. Det var ju en den egna hembygdens fräjdade son, en inom vår nation med mångfaldiga uppdrag beklädd kurator och hedersledamot, i hvars händer man nu ville lägga den högsta ledningen af nationens öden. Det gifves i den mänskliga historien personligheter, hvilkas blotta namn innebära rika löften, och Israel Hwassers måste ha varit ett sådant. I hvilka afseenden dessa löften infriades med hänsyn till den uppländska studentnationens lif, få vi i det efterföljande tillfälle att se. Men det ojämförligt största och värdefullaste i Hwassers personliga gärning som Uplands nations inspektor få vi härunder icke se. Jag syftar naturligen till hvad han som personlighet betydde för de enskilda medlemmarna af vår gamla nation. Men därom skänka oss våra källor ingen underrättelse. Vi veta, att så måste ha varit. Då samtliga minnestecknare framhålla det som en egendomlighet i Hwassers kynne att ständigt vilja hjälpa andra, ja, då till och med det af somliga skildrare påpekas, att hans hjälpsamhet gick långt utöfver gränserna för hans egna inkomster, så kan man ju förstå, att det framför allt var till de egna landsmännen han sträckte sin hjälpande hand. Och ännu större måste Hwassers etiska insats i dessa tiders studentlif ha varit. Israel Hwasser öppnar den lysande raden af de utomordentliga ungdomens fostrare, på hvilka fram för allt det nittonde seklets Upsala varit så rikt. Hufvudparten af den ädla säd, Hwasser vid skilda tillfällen sådde inom studentvärlden, tillkom af naturliga skäl Uplands nation. Ack, att alla de, som i afgörande ögonblick fingo hans ledning och hjälp, nu kunde tala! Men de äro borta, och de nakna fakta i nationens häfder lämna endast alltför stort rum åt gissningar och förmodanden. Men ännu i sena tider står Hwassers namn som en klart lysande stjärnbild öfver Uplands nation, och när studenten öppnar hans böcker och läser om hvad Hwasser tänkte och kände för den ungdom, som är kallad att förvalta bildningens arf i vårt folk, finner han, att han lefver ännu, den gamle snillrike tänkaren från seklets midt och studenternas älskling. Sålunda är Hwassers gärning ännu icke afslutad utan sträcker sina verkningar fram genom tiderna, äfven om höstarna sopa aldrig så många vissnade löf öfver hans graf.
Äfven de första åren af Hwassers inspektorat upptagas förnämligast af ekonomiska och praktiska uppgifter. Närmast var det nu frågan om reparation och nybyggnad af nationssalen. Nationens bibliotekarie, magister J. P. Hyckerström, hade redan den 5 maj 1830 till byggnadskommittén ingifvit ett förslag jämte ritning till en ny och rymligare samlingslokal. En byggmästare Ekberg inlämnade också ett kostnadsförslag, och sedan landsmännen haft frågan före, beslöt man den 8 december 1830 att vidtaga önskvärda förbättringar. I många afseenden hade gifvetvis den gamla nationssalen lämnat mycket öfrigt att önska. Nu griper man sig på allvar an med att ge prydlighet och bekvämlighet, luft och ljus åt de trånga lokaler, inom hvars väggar nationen för sina förhandlingar och samkväm varit hänvisad. Den förnämsta förändringen var den, att taket på den nuvarande solennitetssalen höjdes och salen själf utvidgades åt två sidor. Reparationen var både omfattande och kostbar, också måste man nu som förut anlita frikostiga gynnares och vänners ekonomiska bistånd. Efter tvänne år var salen färdig och invigdes den 1 december 1832. Denna fest var i flera hänseenden betydelsefull, huru njugga än våra källor äro på uppgifter om den. Det torde ha varit första gången, som Uplands nation i större utsträckning kunnat öppna sina dörrar för en representativ samling af ärade gäster. Hittills hade nationen — liksom studentlifvet i dess helhet — varit en strängt sluten, inom sig själf begränsad enhet. Nu träder den ut ur sin isolering och vinner nya anknytningspunkter i lifvet därute. Men ännu naturligtvis med en viss förnäm reservation. Dock är redan detta första steg en profetia om hvad som komma skall. Inför den festliga församlingen af unga och gamla upplänningar bestiger Hwasser talarstolen och håller invigningstalet. Lyckligtvis ha vi det i behåll. Det förekommer i andra bandet af Hwassers Valda skrifter. Talet är för långt för att här in extenso återgifvas, men en kortare sammanfattning af dess bärande tankar torde vara på sin plats, helst som det synes oss särskildt representativt för Hwassers talekonst i allmänhet och är ett bland de få i sin helhet bevarade tal, som Hwasser hållit inom vår nation.
Talaren vänder sig först till de närvarande Uplands fäder. Han frambär nationens varma tack för gåfvan af det egna hemmet, som hur dyrbar denna gåfva än är, dock icke utgör föremålet för nationens största tacksamhet. Ty det är de i vår hembygd uppvaknande faderliga tänkesätten, hvars yttre tecken denna gåfva är, hvaröfver nationen i närvarande stund mest gläder sig. Festen som i dag firas är därför icke allenast en tacksamhetens, utan också, och framför allt, en hoppets. Ingen af Uplands studerande söner skall från och med denna dag behöfva känna sig — i ordets svårare mening — faderlös. Hvilken betydelse det kan ha äfven för eftervärlden, att den späda plantan redan i sin blomningstimma skyddas och vårdas af ömma händer, så att icke en öfvermäktig nöd fördärfvar den, därpå ha vi inom Uplands nation ett talande exempel, i dess forne inspektörs, Olof Celsius, förhållande till Linné. Det är en förfärlig tanke, att mången yngling stått där som Linné med innerlig och stark längtan till sanningen och ljuset, men nöden ryckte honom ned i djupet, ty där kom ingen Celsius och räckte ett faderligt stöd åt den vacklande. Därefter vänder sig Hwasser till sina yngre bröder inom nationen. En klar inblick i Hwassers känslor för landsmän och hembygd skänka oss hans ord:
Bevaren eder oskuld, ty oskulden är själens hälsa. Älsken vetenskapen, ty den är vägen till visheten; och visheten är den eviga gudomliga sanning af hvilken släktena lefva. Vården ibland eder enighet och frid, och må vänskapen gifva glädje åt edert lif. Glädjen är blomman af lifvets djupaste allvar, och har intet att göra med den bedrägliga fröjd, som födes af stegrade njutningar. Älsken fosterbygden! Den lefver i en historia, som utgör en minnesvård öfver det forntida Sverige. Den lefver äfven i en natur, af bördiga slätter och malmrika berg, som tala till oss om det tysta sträfsamma arbetets dyrköpta segrar liksom om svensk mannatro och ära. Den lefver slutligen i de ädla och högsinnade fosterbygdens söner, hvilkas minne ej dör, förrän historiens fackla slocknar. — Sist nedkallades den Högstes välsignelse öfver det nya nationshuset och den ungdom, som där skulle bo och vistas.
Helt ofullständigt har det lyckats mig att återgifva det storvulna, mäktiga talet, men kanske ändå att en och annan läsare redan af de brutna, löst sammanfogade tankegångarna och uttryckssätten kan få en föreställning om den festliga stund, som Uplands nation denna skymmande decemberdag upplefde. Hwasser i kretsen af sina unga landsmän måste alltid ha varit en vacker syn, isynnerhet när som nu en stark och festlig stämning göt sin glans öfver bilden. Det måste ha varit vid ett liknande tillfälle, fast några år senare, som Johan Nybom sett och hört Hwasser, när han sjöng:
»Med nordmannadygd och med nordmannaära
i nordiska ynglingahjertat du står;
med vördnadens andakt du odlar din lära,
när skönslöjad vishet från läpparna går;
i hjertat det stora, det heliga bor,
och, Fader, du känner, på hvilken du tror.
Lys vishet, lys frid öfver knoppande lunder,
läk såren på bildningens klassiska jord,
och tyd oss naturens och kärlekens under
med patriarkaliska siareord!
Stå hög bland din ungdom i grånande hår
som eken i silfver bland rosorna står.»
Byggnadsfrågan, som nu med många mellanstationer lyckligen bragts i hamn, var icke den enda praktiska angelägenhet, som i dessa tider lade beslag på nationens uppmärksamhet. Samtidigt är det åtskilliga inre organisationsfrågor, som, redan under föregående period bragta på tal, nu stiga fram med ökad myndighet och kräfva sin lösning. Den märkligaste reform under perioden, ja, kanske under hela vårt sekel är afskaffandet af alla nationsexamina. Att detta var Israel Hwassers verk, är höjdt öfver allt tvifvel. Ingen annan inom nationen hade vågat förgripa sig på en institution, som äfven om den kändes tryckande och besvärlig, dock fått öfver sig den ärevördiga glansen af en sekelgammal helgd, och ingen annan hade väl heller både inom nationen och hos universitetsmyndigheterna förmått skapa den starka stämning, inför hvars bestämda vilja examensinstitutionen föll. Det var alltså icke bara en formell afskrifning af något som redan nu kommit ur bruk eller af sig själft var dömdt att dö, utan något som man med ett modärnt slagord kunde kalla ett stycke kulturkamp mot föråldrade, ännu i sin höga ålderdom aktningsbjudande bildningsideal. Den motivering, som Hwasser ger för sitt yrkande på nationsexaminas afskaffande, skänker den rätta belysningen åt hans sträfvanden. »Han vore», heter det den 4 juni 1831, då frågan väcktes till lif, »öfvertygad derom, att ett idkeligt examinerande snarare tillbakahåller än befrämjar vettenskapliga framsteg och alt hvad de s. k . nationsexamina särskildt beträffar, dessa, med afseende på tiden, då de tagas, och den mängd af olikartade kunskapsämnen de omfatta, äga något verkligen störande för en sjelfständig och fri utbildning.» I detta dubbla kraf på koncentration och frihet i det vetenskapliga studiet ligger Hwassers nya bildningsideal. Det var till andlig myndighet och själfständighet han ville fostra den ungdom, som stod under hans vård. Crusenstolpe, som i förhållande till Hwasser icke gärna lämnar något oförsökt att ställa allt på hufvudet, vänder detta därhän, all Hwasser trodde sig i hvarje ung student kunna fostra ett snille. Åt så naiva förhoppningar kunde helt visst aldrig en man som Hwasser hängifva sig, men hvad han hoppades och ville, det var att af sina unga landsmän fostra själfständigt lefvande människor. Därför skulle så långt möjligt kryckorna, hvarpå de alltför länge stödt sig, kastas bort. Det var för detta nya bildningsideal, etiskt i lika hög grad som vetenskapligt, Hwasser kämpade äfven på den mera sammanträngda skådebana, som var Uplands nation. Häruti ligger hans speciella insats i vår nations lif. På denna punkt var ju Hwasser en man långt framom sin tid och helt visst syntes det nya förslaget många äldre landsmän väl radikalt. Det blef också hårda debatter, innan Hwassers program segrade den 5 oktober 1831. Därmed är nationsexaminas roll utspelad inom Uplands nation. Huru det Hwasserska programmet också på andra punkter segrade, skola vi i det efterföljande se. Det kan icke hjälpas, att i skildringen af denna nations lif Hwassers bild gång på gång kommer att stå i förgrunden. Men det var under exceptionella förhållanden vår nation då lefde. Aldrig torde landsmännen så enigt slutit upp kring sin inspektor som under den Hwasserska tiden. Det är icke den patriarkaliska idyllen från Johan Winboms dagar, som ju vid en jämförelse med denna tids målmedvetna och energiska nationsarbete, gärna får ett drag af maklighet och ro öfver sig. Här är snarare en skara unga stridsmän, som under en skicklig generals ledning hålla på att eröfra ett stycke af framtidens land. Först nu framstår Uplands nation för betraktaren som en fast byggd enhetlig skapelse, och på denna skapelse har Hwasser satt sin starka viljas särmärke. Man är icke nöjd med att ändra och lappa på verket från föregående tider; nu bygges det medvetet och planmässigt på framtidens byggnad. Det var icke bara den yttre nationsbyggnaden, som under dessa år fick den slutliga form, hvari vi igenkänna den än i dag, äfven nationens inre struktur är på alla väsentliga punkter i sin grundritning en skapelse af dessa tider, och Hwasser är byggmästaren.
Ett led i det Hwasserska reformprogrammet var äfven de samtidigt med nationsexaminas afskaffande förändrade eller nya bestämmelserna för kollektstipendiernas utdelning. Det nya förslaget framlades första gången på nationens bord den 4 juni 1831, diskuterades på landskapet den 5 oktober 1831, och sedan full enighet om de omstridda punkterna uppnåtts, remitterades ärendet till domkapitlet, som därpå genast gaf sin stadfästelse.
Det var tvänne hufvudsynpunkter, som enligt Hwassers mening borde vara afgörande vid stipendiernas utdelning, den ena sökandens vetenskapliga meriter, den andra hans behof af hjälp. För att ge rättvisa åt bägge krafven fördelades de trettio kollektstipendierna i två grupper — totalsumman af dem alla uppgick till 300 Rd. bco. Den ena summan å 200 Rd. bco skulle fördelas på sex stipendier, för hvars erhållande den sökande hade att genom en disputation eller afhandling meritera sig i ettdera af följande ämnen, teologi, grekiska, latin, historia, matematik och naturalhistoria. De återstående hundra riksdalerna skulle lika fördelas på tio stipendier att utdelas åt behöfvande landsmän.
Redan tidigt hade Hwasser haft blicken öppen för den vanvård, hvari det svenska språket befann sig, till stor del på grund af det allt behärskande latinherraväldet. Redan då han höll sin inträdesföreläsning som professor i Åbo kände han, »huru tungt och tryckande bruket af latinet som skrif- och talspråk rufvar öfver det akademiska lifvet. — Då mannahjertat sväller af kärlek och nit, och tanken lyfter sina vingar upp emot ljusets högre rymder, då känner man modersmålets lefvande expensivkraft, hur tunga de romerska bojorna äro och huru omöjligt det är att flyga med fjettrade vingar».
Och när Hwasser längre fram i tiden år 1845 skulle författa några akademiska rektorsprogram, förekommer i ett bref till professor Ilmoni i Helsingfors följande karaktäristiska dialog mellan författaren och hans tankar: »skrif dem på latin; dertill behöfves inga tankar. Ju trivialare dess bättre, och se bara till att inga andra glosor användes än sådana, som äro väl utnötta och klassiska».[3] Mellan dessa bägge uttalanden faller Hwassers inspektorat, och det var att vänta, att Hwasser äfven på denna punkt skulle veta att göra sin reformvänlighet gällande. Så sker också. Men äfven här gällde det att rasera ett stycke gammal fördom. Vi erinra oss från ett föregående kapitel, att talöfningarna och föredragen numera hållas på svenska, medan de gamla disputationerna fortfarande hållas på latin. Dock är att märka, att de förra, talöfningarna och föredragen, dock äro mindre ofta förekommande, än de latinska disputationskonventen, som regelbundet hållas hvarje vecka och äro obligatoriska. Mera försiktigt går nu Hwasser tillväga än vid genomförandet af andra reformer.
De gamla latinska disputationskonventen blifva icke formaliter afskaffade, men bli icke längre enhvar landsmans plikt som förr. Ville någon frivilligt åtaga sig »partes», så fick han det, men språket behöfver icke nödvändigt vara latin — stipuleras den 1 mars 1833.
Men ett ännu kraftigare dråpslag riktas mot dessa latinska disputationskonvent genom ett af Hwasser väckt och af nationen antaget förslag om en helt ny form för dylika samkväm. Landsmännen samlas en gång i veckan på nationssalen för att genom svenska talöfningar och uppläsningar af smärre afhandlingar uppmuntra hvarandra till ömsesidiga studier och genom utbyte af idéer befordra hvarandras allsidiga utbildning. Med denna nya form af ideella och vetenskapliga samkväm kunde de latinska talöfningarna icke längre täfla, och snart försvinna de alldeles efter en lång och ärofull historia ur våra häfder. Ämnena för de nyinrättade svenska talöfningarna, som af landsmännen omfattas med mycket stort intresse, bestämmas oftast af Hwasser själf. Sålunda diskuterades med anledning af den nyss firade minnesfesten 1832 om Gustaf II Adolfs historia och hans förhållande till framtid och eftervärld. En annan termin utvaldes till diskussionsämne, också på Hwassers förslag: »Den romerska litteraturen och hvad som karakteriserar den i jemförelse med den grekiska och den moderna, det inflytande den haft på kulturen och det, som utmärker särskilda författare i den». Som den talets och formens mästare Hwasser själf var, måste det gifvetvis ha legat honom synnerligen varmt om hjärtat, att landsmännen flitigt öfvade sig i behandlingen af det svenska modersmålet. För att mera direkt uppmuntra härtill stiftade han våren 1831 ett litterärt pris å 50 Rd. B:co att »terminligen utdelas till författaren af det stilprof, vare sig öfversättning från något lefvande språk eller en originalafhandling, som bland de täflande befanns vara det bästa». Stipendiet ifråga blef snart ett skaldepris och innehades från vårterminen 1836 af den unge nationsskalden Johan Nybom, som då täflade med en dikt: »Katarina Månsdotters sista stunder på Ljuxala».[4] Johan Nybom, som längre fram särskildt under skandinavismens klang- och jubeldagar kom att spela en så framskjuten roll i vårt studentlif, inskrefs i nationen 1835 och blef junior 1838. Hans historia, ehuru i sig själf föga märklig, är dock så nära förknippad med nationens och studentcorpsens, att vi upprepade gånger måste ägna den vår uppmärksamhet. Inom nationen var han ungefär jämnårig med den glade skämtaren och skådespelaren Daniel Hwasser, brorson till professorn, hos hvilken han hade sitt hem. Redan de bägge namnen, Johan Nybom och Daniel Hwasser, låta oss förstå, att det genomgående allvaret och högheten i det Hwasserska regementet äfven hade sina ljusa och glada sidor. Med dem gör det specifikt studentikosa sitt inträde i vår nation, och där deras ungdomliga tjufpojksfysionomier helt plötsligt dyka upp på den allvarliga scenen, invarsla de en ny tid också för vår nation. Men ännu är icke den glada farsens tid kommen.
Det är ännu en praktisk angelägenhet, som under denna tid påkallar nationens uppmärksamhet, nämligen kuratorsfrågan. Som vi af vårt första kapitel lärt känna, hade nationen hittills endast en fungerande kurator, och vice kurator stod endast på tillväxt för att, när ordinarie kurators ämbetstid var ute, omedelbart rycka in.
Genom nationens stora tillväxt och ökade göromål hade emellertid under de senare åren arbetsbördan blifvit förste kurator för tung, och den 6 juni 1832 bestämdes, att kuratorsgöromålen skulle fördelas mellan förste och andre kurator på det sätt, att räkenskaper och penninguppbörd afskiljas och öfverlamnas åt vice kurators vård.
Den 6 december 1832 går man ännu ett steg längre och inrättar tredje kuratorsposten. Delta steg motiveras närmast därmed, att då andre kurator nu erhållit en mängd särskilda göromål, han bör befrias från skyldigheten att vid vissa tillfällen i förste kurators ställe bestrida förste kuratelet, utan skulle denna skyldighet öfverflyttas på bibliotekarien, som hädanefter skulle under namn af tredje kurator bland kuratorerna nämnas. Arbetsfördelningens lag börjar göra sig gällande äfven här. Och i samma mån som de tre kuratorsposterna med hänsyn till sina uppgifter blifva strängt begränsade, börjar det också visa sig, att olika bestämda kvalifikationer göras gällande vid tillsättandet af innehafvarna. Förste kurator skall nu framför allt vara en representativ man, som med den äran kan föra nationens runor, en lyckad talare och ett ungt lejon — med eller utan skaldeman — på Hwassers och efterföljande tid fanns det godt om bäggedera — ; andre kurator skulle framför allt vara en praktisk karl med godt räknehufvud, och tredje kurator en bokvurm, helst en mycket lärd magister.
Förut är taladt om Hwassers förädlande etiska insats i Uplands nations lif. Det är alldeles visst, att Hwasser uppfattade denna sida af sina inspektorsåligganden som utomordentligt betydelsefull. Om någon som helst kitslighet kan icke här blifva tal. Hwasser var alltid den, som hellre friade än fällde, och landsmännen visste mer än väl, att de ädlaste motiv här dikterade den understundom nog så stränga observansen. Att han så småningom kom att stå alltmera främmande inför en ny tid med ett skämtsammare lynne än hans egen, det var icke hans fel. Mig veterligt handläggas icke på hela århundradet proportionsvis så många disciplinmål inom nationen som under Hwassers kortvariga inspektorat.
Där är en landsman E. A. Hedberg, som en torsdagsnatt bevistat en sämre dans och som, då det obligatoriska
slagsmålet uppstått, dragit sin medhafda sabel. Så följde
förhör inför Inspektor med thy åtföljande bekännelse, ehuru delinkventen påstod, att sabeln blottats af våda. Då nationens medlemmar ansågo detta Hedbergs uppförande ingalunda svarande mot den anständighet de fordra af sina kamrater, så uppmanades Hedberg att på sex månader lämna universitetet. Där är en annan landsman, C. J. Revel, som för något ofog, obestämdt hvilket, af Consistorium relegerades på två år. Då samma yngling 1835 efter de ådömda försoningsåren åter begär att i nationen få blifva intagen, upplästes ett intyg, som han af vederbörande pastor erhållit öfver sin vandel under den tid han varit från akademien frånvarande. »Då han enligt detta betyg under besagda tid hade med ett ordnadt och vördsamt bruk af nådemedlen förenat en anständig och hedrande vandel, drog nationen ej vidare i betänkande att honom ibland sina medlemmar åter upptaga.»
Med afseende på nationens nöjeslif rådde en praxis, som onekligen skulle förefallit nuvarande landsmän bra rigorös. På nationen fingo nämligen inga danstillställningar förekomma, och under den skildrade perioden är endast ett undantag att anteckna, nämligen på våren 1837, då de nypromoverade medicine doktorerna fingo tillåtelse att begagna nationssalen till den öfliga promotionsbalen, detta med hänsyn till, dels att detta var en akademisk högtidlighet, dels att annan lokal för närvarande ej fanns att i staden tillgå. Nationssalen, som i sitt förnyade skick väl tedde sig prydligare och större än andra liknande lokaler, uthyrdes för öfrigt ofta till olika ändamål. Akademiska kapellet hade där en tid sina öfningar; likaså föreligger en hemställan från director musices vid katedralskolan om att få använda salen för sångöfningar med läroverkets öfre afdelning en timme i veckan, hvilket bifölls. Sedan nationen under denna tid skaffat sig en sådan lyxartikel som ett fortepiano, uthyrdes salen ofta till konserter och soaréer mot en bestämd taxa af 6 Rd. 32 sk. bco eller 8 Rd. bco om fortepianot användes. Nationens sångsällskap var under denna tid flitigt verksamt under ledning af sin sångprefekt, Nils Johan Anjou. Äfvenså omtalas nu för första gången inom nationens historia ett musiksällskap, hvadan man förstår, att äfven denna sida af det estetiska lifvet var rikt tillgodosedd.
Ärkestiftets prästerskap samlas ifrån år 1835 tvänne gånger årligen till sina sammankomster på nationssalen, och det ligger en vacker tanke däri, att man erbjuder landsmännen att i dessa sammankomster deltaga, »helst mången af presterskapets ledamöter bland nationens medlemmar då fingo återse anhöriga eller lärjungar». Uplands nationssal var äfven under denna tid skådeplatsen för en fest af visserligen mera enskild natur, men som fått en viss ryktbarhet i vår lärdomshistoria, hvarför en erinran härom väl kan vara på sin plats. Det var universitetets fest för Erik Gustaf Geijer den 19 april 1838. Anledningen härtill var följande. Vid början af året hade Geijer uppförts på biskopsförslag i Karlstad, och det var icke någon hemlighet, att man på högre ort önskade hans utnämning. Men Geijer undanbad sig hos Carl Johan den ifrågasatta nåden för att få kvarstanna vid universitetet. Det var detta Geijers beslut, som föranledde den enkla och vackra festen på Uplands nation den 19 april. Böttiger har i ett bref mycket måleriskt skildrat den.[5] Geijer med sina tre söner var närvarande, medan Anna-Lisa vid öfverstinnan Silfverstolpes arm fick nöja sig med att nerifrån gatan lyssna till skålarna. En mängd tal höllos, bland annat af Hwasser i egenskap af värd, och af Atterbom, som utbringade skålen för Geijers maka och barn »i ett Poetiskt tal fullt af morgonrodnad och solvarm vänskap». Klockan half nio »i det Gudomligaste månsken» kom studentkåren, 700 man stark, för att bringa Geijer sin hyllning. Geijer steg ned på trappan och höll till studenterna ett hänförande tal. Från fönstret åhörde han sedan en mängd af sina egna sånger, dem studenterna afsjungo.
Till hans högvördighet ärkebiskop Johan Olof Wallin stod Uplands nation alltifrån första stund i bästa och förtroligaste förhållande. Nationen bringar honom vid hans ankomst till Upsala sin särskilda uppvaktning och vid hans snara bortgång deltager Uplands nation genom ett latinskt kväde i den allmänna djupa sorgen.
Två månader innan sin död 1839 ihågkommer Wallin Upland-Roslags nation med ett premium å 50 Rd. B:co »att tilldelas någon på en gång i sina studier utmärkt och behöfvande landsman».
Med afseende på sin ekonomi lefver nationen i de tryggaste förhållanden trots denna tids många afbränningar. Mer än en gång skyndar man sig att bispringa olyckliga och behöfvande landsmän. Vaktmästarsysslans bestridande drog dubbla utgifter på nationens konto, enär man under denna tid icke endast hade den egna vaktmästaren att underhålla utan äfven Roslags nations förutvarande vaktmästare Norgren. Denna bodde hyresfritt i en mindre träbyggnad på gården ända till året 1835, då handlanden Schram med nationen träffade öfverenskommelse om att få nedrifva och bortföra husen på gården mot villkor att på egen bekostnad planera platsen och uppföra ett plank utåt gatan på östra sidan. Såsom fastighetsägare inom staden deltog äfven Uplands nation genom sin kurator i domkyrkoförsamlingens präst- och klockareval, hland annat vid ett tillfälle, då den ville förhjälpa sin förre director musices, läroverkskollegan i Gefle, Bror Gustaf Ekeberg till erhållande af komministraturen vid domkyrkan. En annan liten episod från denna tid bör räddas från glömskan. Nationen hade af någon anledning tagit sig an en föräldralös gosse, Carl Svärd, som sin fosterson, under hvilken benämning han figurerar i nationsprotokollen. Nationen beslutar, att till hans uppfostran skall årligen utgå 50 Rd. bco. Med den stackars pojkens uppfostran hade det nog blifvit si och så, om icke inspektor personligen tagit hand om honom. Det förefaller, som om nationen lockats af experimentet att af ynglingen göra ett skinande lärdomsljus, men då fostersonen, »annars hygglig och välartad», icke visade sig äga någon särdeles fallenhet för studier, beslöto landsmännen att få honom anställd antingen i »handel eller bättre handtverk». Efter ett par års förlopp tager nationen 1839 afsked af sin fosterson, och skickar honom med 100 Rd. Riksgälds på fickan ut i lifvet, i hvars dunkel han sedan försvinner.
Skildringen af Uplands nation under Israel Hwassers inspektorat nalkas sitt slut. De förhoppningar och löften, som nationen knutit till sitt inspektorsval 1830, ha icke svikits, fastmera öfverträffats. Det måste erkännas, att hela denna tid företer en den ljusaste harmoniska bild. Skada bara att den vackra harmonien skulle behöfva klinga ut i en så skärande dissonans.
Medan nationen lefver och utvecklas i djupaste lugn, mörkna tiderna därute alltmer. Ännu går inspektor vänlig och hjärtlig omkring bland sina unga landsmän, ännu samlas ibland om kvällarna en utvald krets kring punschbålen hemma i hans bostad, ännu strängar Nybom sin lyra och sjunger Daniel sina glada kupletter, men den uppmärksamme kan helt säkert lägga märke till att inspektor icke mer är den samme som förr. Den förut så klara strålande blicken får en alltmera beslöjad glans; det vulkaniska i hans natur bryter allt fortare ut, och melankolien slår sina nattsvarta vingar kring enslingens själ.
Komma så ovädersåren, de stora svenska krisåren, 1838—39 i form af trenne slag i slag följande uppseende väckande händelser, Geijers affall, det Crusenstolpeska målet i Stockholm, Carl Jonas Love Almquists »Det går an», händelser som på samtiden hade ett inflytande, hvarom vi, sena tiders barn, icke kunna göra oss en föreställning. Med sin djupt konservativa lifssyn måste Hwasser i såväl det ena som det andra se ytterst farliga, allt godt och förnuftigt samhällslif upplösande revolutionära tendenser. Den försiktige kryper undan i spiselvrån och sveper nattrocken omkring sig, medan ovädret drar förbi, men här var en, som med blottat bröst och med dragen klinga kastar sig ut i striden för gamla, bepröfvade ideal.
En ljuspunkt — en kväll af obeskriflig stilla stämning — skänker valborgsmässoaftonen 1839. Då aftäckes det vackra, af Sandberg målade porträttet af Hwasser, och Nybom sjunger, men med stänk af vemod i sin sång:
»När så vi ’verkat i dens verk oss sände’,
och vikit bort från lifvets vädjoban,
och andra slägten gå i dessa salar
att fira om en högtid liksom vår;
när eldar tändas öfverallt i bygden
som stolta vårdtorn öfver minnets grafvar
och sångens jubel går mot aftonskyn —
du än står qvar, en manligt herrlig bild
af tiden skonad uti dessa salar,
och som din läras blomma hög och mild
om oss och denna högtid talar.»
De ofvan erinrade betydelsefulla händelserna från åren 1838—39 kunna synas stå i ringa eller intet samband med den närmare anledning, som föranledde Hwassers afgång som inspektor. Men det förhåller sig icke så. Huru djupt deprimerande de inverkade både på själsoch kroppskrafter, framgår med all tydlighet af Hwassers själfbiografiska uttalanden. Och de i sin mån voro särskildt ägnade att på ett olyckligt sätt predisponera honom för den olyckliga situation, som hösten 1839 ställde i hans väg. Denna händelse har icke i och för sig tillräckliga dimensioner för att förklara Hwassers afgång.
Om den åsyftade händelsen iakttaga våra nationskällor en obrottslig tystnad. Hvad jag här har att relatera skyller jag den muntliga traditionen.[6] Enligt denne skulle förloppet ha varit följande. En lördagsafton under oktober månad hade landsmännen varit samlade till någon zwück på nationslokalen. Samkvämet tycks ha fått något bullersamma former och varat långt in på morgonen af den följande söndagen. Den traditionella »supfanan» fick hänga kvar i fönstret under söndagen till stor förargelse för den fredliga allmänheten, som gärna nitälskar mot liknande tilldragelser, så fort det gäller studenterna. Händelsen ifråga kom snart till inspektors öron, och han sammankallade omedelbart landsmännen till extra landskap. Här nedlade Hwasser högtidligen sitt inspektorat — alla föreställningar och böner till trots. och tog farväl af landsmännen med följande tal:
»Jag har låtit sammankalla eder, mina Herrar, för att tillkännagifva, det jag med denna dag upphör att vara inspektor för Uplands och Roslags nation, och jag får således anmoda herr kurator att taga denna min afsägelse till protokoll, samt densamma hos Akademiens Herr Rector Magnificus ofördröjligen anmäla, på det nytt inspektorsval må i laglig ordning blifva anställdt.
Mine Herrar Landsmän!
Tiden är kommen att vi måste åtskiljas! Mitt begrepp om ett värdigt studentlif och de fordringar, jag till dess upprätthållande bör göra gällande, är så skiljaktigt från det, som ej blott hos eder utan hos den studerande ungdomen i allmänhet är rådande, att jag ej mera passar till inspektor för en talrik nation och till det disciplinens allvarliga vårdarekall, som åligger en sådan befattning. Det förhållande, som förbinder en nation med dess inspektor, bör vara enigt, men tillika innerligt och lefvande. Det bör ej grunda sig blott på ömsesidiga tjenster eller ömsesidig artighet; ty de s. k. vänskapliga förbindelser, som icke hafva en djupare rot, äro förgängliga och vexlande, icke blott efter lifvets utan efter årets — ja, efter dagens skiften. Afgjordt förkastlig och verkligt förderflig är åter den förening, som skall grunda sig på undfallandet å ena sidan för riktningen till det dåliga och klandervärda, och på smickrets och den låtsade tacksamhetens, för hvarje ädelt sinne vidriga återsvar ifrån den andre. Det är deremot den varma, allas sinnen genomträngande nitälskan för ett högre gemensamt mål, som utgör den enda säkra och varaktiga grunden för all sann vänskap, allt brödraskap, all fri förening af hvad namn och beskaffenhet den vara må. Det mål, som en inspektor och dess nation hafva att gemensamt eftersträfva, är stort, heligt och upplyftande. Det är likartadt med universitetets i allmänhet; men nitet, som sträfvar derefter, genomtränges inom den inskränktare sferen äfven af fosterbygdskärlekens lifvande värme. Min kärlek till min fosterbygd och dess ungdom utgör en vek och retlig punkt i mitt lynne. Det närmare band, som förenat mig med eder, har därför varit en bland mina käraste förbindelser, och då det nu måste slitas, kommer milt hjerta att länge blöda derefter. Men min kärlek kan derför icke upphöra. Jag älskar nu och skall troligen alltid, så länge jag lefver, älska Uplands ungdom, dess välgång, förädling och ära. Emottagen derför mitt farväl såsom från den varmaste vän Edert samfund nu sannolikt äger. Hafven tack för nio år! Ingen af Eder eller Edra föregångare har mig veterligen gjort eller sagt något, som i ringaste mån kunnat personligen såra eller förolämpa mig, och om jag kunde värdera de nu vanliga tillgifvenhetsbevisen, prisets och smickrets offer, så har jag mottagit dem i öfvermått. Men — jag tackar eder ej derföre. Deremot hafva flera af edert samfund utmärkt sig ej blott genom allvar och flit, utan äfven genom en sådan framgång i studier, att deras kunskaper och skicklighet måste af alla värderas; och åt dem hembär jag min varmaste tacksamhet. Den glädje de ha gifvit mig är större, än att jag kan uttala den med ord. Att jag äfven haft anledning till sorg, derom vittnar hvad som händt i dag. Men, vare mitt hjerta nedtyngdt af sorg eller klappande af glädje, lika allvarlig är min önskan för eder välgång! Gud välsigne Eder!»
En olycka kommer sällan ensam, heter det. Den närmaste följden af det nyss skedda var att äfven förste kurator, docenten Fr. C. Afzelius, afgick från sin post. Som hvar och en kan se af Hwassers afskedstal till Uplands nation, bottnade hans beslut ytterst i en idémotsats, icke i några personliga motsättningar. Och som de förra
för högsinnade personligheter ofta äro lättare att
öfvervinna än de senare, så finna vi, att Hwasser äfven efter sin afgång från inspektoratet flitigt umgås med enskilda medlemmar af nationen, i synnerhet nämnes Johan Nybom, ja, att han äfven mer än en gång gästade nationen. Särskildt ägde väl detta rum på 40- och 50-talet, då prins Gustafs vistelse i Upsala blef ett nytt föreningsband mellan Uplands nation och dess forne, alltjämt lika beundrade och älskade inspektor. Såsom hedersledamot i nationen kvarstod Hwasser ända till sin död. Och till belysning af nationens förhållande till Hwasser på denna punkt kan ock följande lilla notis tjäna. Vid början af 1840 hade landshöfdingen öfver Upsala län, baron von Kræmer, blifvit invald som hedersledamot, och då med anledning häraf fråga uppstod, hvilken plats denne skulle intaga i hedersledamöternas rad, så afgjorde nationen, att Israel Hwasser skulle stå främst och Kræmer i andra rummet »utan afseende på den höga rang i samhället, Herr Baron och Landshöfdingen innehade».
Då våren 1860 bröt in öfver Upsala låg Hwasser sjuk. Man hade en förkänsla af att det var hans sista sjukdom, och från Uplands nation gingo varma deltagande tankar upp till Hwassers sjukläger och lade sordin på vårglädjen. Allt majfestande det året inom nationen inställdes. Farhågorna blefvo verklighet. Den 11 maj 1860 på morgonen hissades flaggan på akademiska sjukhuset på half stång. Israel Hwasser var icke mer. Och i den ståtliga sorgeprocession, som Kristi himmelfärdsdag om kvällen ringlade sig fram genom stadens gator, deltog Uplands nation som närmast sörjande. C. R. Nyblom, som då var docent, tolkade vid grafven de sörjande landsmännens känslor i en vacker dikt. Uplands nation är den närmaste arftagaren till Hwassers minne. Gång på gång vid festliga tillfällen har hans bild frammanats för landsmännen, och kapitlet om Israel Hwasser och Uplands nation kan icke bättre afslutas än med den varmhjärtade önskan, som en af nationens senare inspektores, professor Tycho Tullberg, klädt i följande vackra ord:
»Men länge i Sverige skall än bli spordt
hvad högt han tänkt, och hvad ädelt han gjort
och länge skall lefva hans minne.
Men skulle det glömmas, så skall ändå
än länge en fläkt genom Sverige gå
af Israel Hwassers sinne.»