Uplands Nation 1800–1914/Kapitel 4
Kap. IV. Uplands nation under 1840—50-talet.
Endast undantagsvis ha vi i det föregående haft anledning att sysselsätta oss med själfva staden Upsala, den yttre miljö, hvari nationen lefde sitt isolerade lif. Visserligen har någon gång ett äfventyr ute i de små gatornas trista skymning eller ett och annat hem för professor och student passerat oss förbi, men den värld, hvari vi rört oss, har väsentligen varit den akademiska. Och detta i öfverensstämmelse med förhållandenas egen natur. Studentlifvet var under föregående tidsskeden i synnerligen hög grad lokaliseradt till respektive nationer, och hvarje sådan nation bildade ett litet samhälle för sig själf. Endast undantagsvis ha vi under de föregående åren sett studenterna uppträda gemensamt en corps. Man hade ju också ända till nu saknat gemensamt kårmärke. För att en enhet af något slag människor emellan skall komma till stånd erfordras gemensamt verkande och samlandeintressen, och det var dem man hade saknat. Nu får man sådana i den allmänna sången, i studentföreningen, i skandinavismen. Om detta var förhållandet studentnationerna sinsemellan, så måste det gifvetvis i oändligt mycket högre grad gälla förhållandet mellan studentnationen och staden som sådan. Motsatsen mellan studenter och »brackor» var af djupgående art och illustrerades dagligen i ständiga bataljer. Upsala var ju framför allt studenternas stad, och det var klart, att dessa icke med något större mått af sympati iakttogo borgerskapets växande makt och inflytande på det kommunala lifvet. Mötet mellan dessa tvänne klassintressen gaf anledning till djupgående konflikter. Den som läser samtidens Upsalatidningar får ett lifligt intryck häraf. De mera handfasta karlarna inom studentvärlden slogos — bokstafligt taladt — för sina rättigheter, medan finare och sprödare naturer drogo sig tillbaka i förnäm isolering, låtande världen ha sin gång bäst den gitte. Sådan var situationen vid vår periods början. Men äfven här börjar så småningom en märkbar förändring att inträda, och det förefaller troligt, att det var Uplands nation, som gick i spetsen. Upplänningarna måste alltid ha haft en svår mellanställning i de ständiga striderna mellan »brackor» och studenter. Många af landsmännen ägde ju sina hem i staden, och det var deras fäder, som på skilda områden sökte häfda den kommunala myndighetens rätt vis à vis studenterna. Ett konsekvent genomförande af klassmotsatserna skulle gifvetvis ha skapat fullkomligt urbota konflikter på hemlifvets område med ty åtföljande rubbningar i den ekonomiska situationen, hvilka för studenternas vidkommande icke kunde erbjuda några fördelar. Så finner man sig i det oundvikliga och börjar resignera. Men resignationen är knappt ungdomens sak, och från resignation öfvergår man snart till ett ganska lifligt och verksamt intresse för »brackornas» handläggning af stadens angelägenheter. Studenten börjar räkna med andra intressen och värden än sina egna, och det förefaller honom numera icke så orimligt, om i hedersledamöternas rad ett eller annat namn insmyger sig, som representerar det föraktade borgerliga och praktiska lifvet. Uplands nation är den första, som härvidlag bryter en uråldrig tradition, och då inga vådliga konsekvenser häraf förspordes, så komma de andra nationerna så småningom efter.
Med hänsyn till dessa förändrade förhållanden är det nödvändigt, att innan vi gå vidare göra oss en smula förtrogna med själfva staden Upsala och särskildt de förändringar, denna nu genomgår. Den ojämförligt bästa och intimaste tidsskildringen från 1840-talets Upsala är säkerligen Wennerbergs Gluntarne. Dock skulle man gifvetvis gå vilse i dess lönngångar, om man fattade Gluntarne som en fotografisk vy af den dåtida staden. Det hela — gatorna, parkerna, husen, äro också de sedda med skaldens lefvande öga, liksom människorna. Det är i den riktiga känslan häraf, som skalden i den intressanta inledning, hvarmed han försett en senare upplaga af sin ungdoms mästerverk, gifvit oss en dikterna kompletterande tillförlitlig vägvisare. Det påpekas i denna skildring, hvilka förändringar Upsala undergick strax i början på 40-talet. Invånareantalet, som vid århundradets början utgjort cirka 5,000 personer, hade en tid aftagit men steg nu åter i höjden. Detta hade till följd, alt en liflig byggnadsverksamhet uppstod, som i hög grad förändrade stadens yttre fysionomi. Särskildt intresse erbjuda de under fyrtiotalet uppförda byggnaderna, astronomiska observatoriet, anatomiska institutionen och den vid Vaksalatullen belägna nya teatern. Öfver Fyris hade hittills endast två broar varit slagna, Dombron och Nybron. 1841 var Islandsbron färdig och 6 år senare Järnbron. Samtidigt erhöll staden en hel del vackra parker och promenader såsom Engelska parken bakom Carolina, planteringarna omkring och nedanför slottet samt alléerna utmed ån kring Flustret. Förr var där endast en smal gångstig, som slingrade sig fram öfver ängarna till Eklundshof eller »Hofvet», som det populärt kallades, den tidens mest gouterade utvärdshus vid Polacksbacken. Landshöfding och ståthållare på Upsala slott var vid denna tid baron von Kræmer, och det var med tanke på hans energiska insats i stadens utveckling, som magistern kunde sjunga:
»Kors hvad den Kræmer är bra för staden!
Han bygger broar och planterar trän.»
Då vi efter denna lilla exkursion i staden vända oss åter till det akademiska lifvet, skola vi genast lägga märke till den nydaningens tid, som äfven här är inne. De store från fordom, Geijer, Fries, Atterbom, Hwasser lefde ännu och voro samlande och ledande personligheter som i forna dagar. Däruti ligger intet nytt. Vida märkligare är den förändrade bild som studentlifvet själft företer. Får man i sin hand en gammal bild af en student från 40-talets Upsala, skall man helt visst redan vid en första anblick frapperas af den i ögonen fallande förändring, som studenten undergått sedan århundradets början. Det halft karolinska, som då ännu präglat studentens yttre habitus, tack vare den snäft åtsittande korta jackan, stöflarna, värjan och den mjuka trekantiga filthatten, är försvunnet på den uppenbarelse af ungt modelejon, som bilden från 40-talet företer. Den korta jackan har utbytts mot en lång, med fladdrande skört försedd lifrock, de smala byxorna åtstramas än ytterligare genom hällor. Ansiktet är inramadt af korta polisonger, och öfver det yfviga, lockiga håret höjer sig en kolossal cylinder. En gulbrun silkesnäsduk och en liten med kärestans namnchiffer försedd snusdosa fullborda elegansen. Bakom detta porträtt skymtar en annan tid, en tid, som framför allt är rikare på estetiska intressen än den föregående. Det är omöjligt att ens i sina hufvuddrag skissera 1840-talets Upsalalif utan att framhålla de estetiska intressenas dominerande plats. Nu går det stora svärmeriet för skönhet i form och färg och ton och dikt genom studentvärlden, icke i den grekiska skönhetsgudinnans plastiska gestalt, utan som tidens egen genius med den röda frihetsmössan behagfullt draperad öfver sina lockars svall. Ty denna skönhetsnymf svärmar också för den politiska friheten och för folkens proklamerade heliga rättigheter. Studentsvärmeriet för den tvetydiga damen var visserligen som svärmeri i allmänhet lyckligtvis af tämligen flyktig och lätt öfvergående natur, men vållade dock ganska stor oro hos de akademiska fäderna, medan det pågick. Af vida mer bestående värde var den yppiga vegetation i ton och dikt man såg uppväxa kring idolen, och som förundransvärdt länge bevarade sin sällsamma doft och exotiska färgprakt, ännu länge sedan den skönas bild låg slagen i stycken. Studentsången i Upsala upplefver nu sin friska, sköna ynglingaålder och vinner en fastare konsistens genom att organisera sig som förening, samtidigt som dess repertoar ökas genom tonsättningar af Hæffner, Josephson, Wennerberg, Tullberg och andra. Vid flygeln i Sveriges konungaborg drömmer en ung furste om att tillägna Sveriges studenter en kårsång, och den kom i Prins Gustafs »Sjung om studentens», första gången sjungen 18 mars 1852, men troligen komponerad några år tidigare.[1] Den sången — den var kanske århundradets största gåfva till Sveriges studenter.
1840—50-talets akademiska Upsala är också en tid rik på dikt. Den svenska litteraturhistorien har ett förnämligt kapitel att hämta från dessa år. Den största och bästa delen af samtidens fosterländskt-lyriska alstring utgöres af studentpoesi. Hvem kan räkna dem alla, dessa mängder af dikter och vers, som, skrifna hemma på studentkamrarna, tryckta i album och kalendrar, omhuldade och beundrade af salongerna och kamratkretsarna slingra sig som ett rosenband genom hela samtidens svenska studentlif. Öfver allt, som diktades och sjöngs under dessa oförgätliga år, höjer sig naturligtvis studentlifvets odödliga hjältedikt, Wennerbergs Gluntarne, men vid dess sida intar äfven en Nyboms, en Malmströms dikt sin värdiga plats.
Nöjeslifvet upplefver under samma period en ny blomstring. Det var säkerligen icke bara Glunten och Magistern, som under vackra vårdagar, när svartbäcksgubbarna gått öfver fallen, funno vindskammaren för trång och böckerna för tråkiga och begåfvo sig i väg ut till kungsängsliljorna och sipporna i skogarna kring »Hofvet» eller till kägelbanorna där strax intill. Och hvilken egendomlig anblick erbjödo icke under mörka höstkvällar de små låga skänkrummen på Rullan, Taddis, Åkerstens, Gästis, Schylla, Äpplet, Gröna jägaren och allt hvad de hette dessa sämre och bättre lokaler i de dagarnas Upsala. En modärn läsare, som finner denna sida af studentlifvet mindre tilltalande, må hålla inne med sin dom, tills han betänkt, huru ofta äfven detta nog så vilda och uppsluppna lif förädlades af sångens toner och tidehvarfvets bästa tankar. Och äfven om dem och deras tid gäller ju skaldens ord:
— — — »Det var sol däri!
Och hur du klagar, hvar stode vi, om de ej funnits till?»
Det är nämligen så, att denna betydelsefulla tid utbildat de former och traditioner för svenskt, enkannerligen upsaliensiskt studentlif, som ännu med rätta betraktas som klassiska. Ingen generation, hvarken förr eller senare,har gjort ett djupare grepp in i ungdomens själ och tolkat dess lif som denna tid. Nutidens studenter lefva ännu i stort sedt på arfvet från 40-talet. Vi sjunga deras sånger och lefva som enskilda och som kår i mångt och mycket samma lif. När därför Wennerbergsstoden restes i Slottsbacken den vackra majdagen 1912, var det icke bara en hyllning från nutidens Upsalastudenter till Gunnar Wennerberg ensam, utan en hyllning åt hela den klassiska studentepok, hvars främsta man han var, 40—50-talets tid.
Den öfversiktliga framställningen här ofvan har i all sin ofullkomlighet sökt lämna ett bidrag till karaktäristiken af 40—50-talets studentlif i stort. Som vi skola se, finna vi de väsentliga dragen häri prägla äfven Uplands nations lif under samma tid. Det behöfver bara nämnas två namn, Oscar Arpi och Johan Nybom, för att läsaren skall förstå, att äfven här äro samma krafter i rörelse, ja, till och med, att de stämningar och intressen, som bära upp dessa tiders studentlif, i stort sedt äro på synnerligt sätt koncentrerade till Uplands nation.
De bägge namnen, redan förut inskrifna i Upsala studentlifs annaler, få icke glömmas i en skildring af Uplands nation. De uppvisa något typiskt karaktäristiskt för nationslifvet i dess helhet.
Den märklige prosten Jakob Emanuel Arpi i Börstil, hvars märklighet icke inskränkte sig till att han var promoverad medicine doktor, hade under denna tid tre studerande söner inom Uplands nation. Den mellersta af dem var Oscar Adalrik Arpi, inskrifven i nationen 1842. Fadern, hvilken både som läkare och präst deltagit i åtskilliga arméens operationer i fält, beskrifves »såsom en man med öfvermått af kraft till både kropp och själ».[2] Något af den otämjda kraften, som kunde förmärkas redan hos fadern, kom snart till synes också hos sonen Oscar. Under hans första studentår tyckes den också tämligen okontrollerad hafva fått taga ut sin rätt, hvadan konsistorium år 1847 såg sig nödsakad att ådöma Arpi en tvänne års relegation. Nationen, som äfven hade frågan om Arpis relegation före, åtnöjde sig med konsistoriets åtgärd. Efter förvisningsåren är Arpi åter i staden, fortsättande sina studier och denna gång med synbart bättre resultat. Inom nationen börjar man också mer och mer finna användning för den käcke, kamratlige studenten. Klubbmästaresysslan, som snart anförtroddes honom, skötte han som en hel karl och höll sträng räfst med de landsmän, som ej i rätter tid inbetalte sina klubbafgifter. Under en lång följd af år var han också nationens kapellmästare och ledde nationens sångöfningar. Om det är riktigt hvad en samtida skildrare[3] af dessa tiders studentlif påstår, nämligen, att Uplands nations sångkör under denna tid var den mest framstående, så är detta helt visst Oscar Arpis förtjänst. Sångare fanns det godt om, och några af dem torde ha förfogat öfver Upsalasångens vackraste röster. Sålunda Daniel Hwasser, som troget härdar ut år efter år i sitt glada juvenallif, vidare Carl Berggren och den ryktbaraste af dem alla, Otto Beronius, bekant som Wennerbergs Glunt. Det torde alltså icke vara förmätet att våga den gissningen, att äfven den långe västgöten Wennerberg mer än en gång gästat upplänningarna och där samman med Beronius gladt landsmännen med en eller annan glunt. Till de goda sångarna hörde äfven prins Gustaf, som 1844 kommit till Upsala och i egenskap af Uplands hertig ingått i nationen.
Att vara studentsångare denna tid var helt visst ingen sinekur. Det torde kunna sättas i fråga, om det öfverhufvud taget förekommit så mycken sång i Upsala som nu. Och när en nation som vår fått namn om sig att vara förstklassig i fråga om sina sångprestationer, kan man förstå, att den icke sparats. Det var ju också serenadernas gyllene tid. Särskildt under vårarna, då i samband med promotioner och vårfester en mängd systrar och »kusiner» hade infunnit sig i studenternas stad, fingo omtyckta serenadsångare ligga i.
Upplänningarna torde i det fallet icke stått andra nationer efter, helst som hembygdens nära belägenhet låter oss förstå, att de kära »kusinernas» besök kommo tämligen ofta. Vidare hade man de många uppvaktningarna med sång och tal för gamla landsmän, enkannerligen f. d. kuratorer och tjänstemän, som blifvit prostar eller hofpredikanter eller rent af professorer, hvilket icke så sällan inträffade. 1840 hade man t. ex. en sådan uppvaktning för C. A. Hagberg vid dennes afresa till Lund. Icke så sällan förekommo också sånguppvaktningar för prins Gustaf utanför prinshuset i Bäfvernsgränd, hvarvid det sällan aflöpte, utan att sångarna inbjödos på punsch och cigarrer af den unga fursten. Dessa uppvaktningar voro af landsmännen synnerligen högt skattade.
Johan Nyboms namn har åtskilliga gånger blifvit nämndt i denna skildring. Och det med rätta. Han var skalden par préférence i 40—50-talets Upsala och beundrades oerhördt, om icke som människa så dock som skald. Det firades väl knappast någon högtidlighet inom den akademiska världen eller någon större begrafning eller bröllop inom den borgerliga, utan att Johan Nybom var med och förtjänade sin välbehöfliga långschal (100 daler). Nybom var Upsalabarn och föddes den 8 december 1815 i det gamla tullhuset vid Vaksalatullen, där fadern delade sin tid mellan skomakeriet och publikantjänsten. Hemmet var fattigt, och Gud vet, hur Johan Nybom kunde släpa sig fram till studentexamen, som han dock aflade vid 20 års ålder. Det finns en uppgift[4] om, att han som pojke skulle hafva förtjänat sitt knappa bröd som »borstis», hoc est skoputsare åt studenter och hos någon af sina många herrar blifvit »upptäckt» och satt i skolan. Huru som helst, historien kan ju mycket väl vara sann, student blef Johan Nybom och inskrifven i Uplands nation 1835. Brådtom måtte han ha haft, ty han är inskrifven redan dagen efter sin studentexamen eller den 11 december. Hans studentbetyg kunna gärna här meddelas efter matrikelns uppgifter. I teologi, latin, grekiska, historia och modärna språk med beröm godkänd, i hebreiska och filosofi godkänd, i matematik, Nyboms alltid svaga ämne, försvarlig. Det var Nyboms mening att studera till präst, men ovisst är, om han under sina många Upsalaår lyckades aflägga en enda teologisk examen. Däremot vet man, att han ibland uppträdde som predikant i uppländska kyrkor för en beundrande och andäktig publik. Det berättas också, att då han fullgjorde sin värnplikt i studentbeväringen, utnämndes han af kamraterna till fältpräst. Då psalmsången förklingat, trädde Nybom fram och höll ett af sina religiösa tal med den verkan, att de unga leden kände sig fullkomligt gripna af andakt. Hvarje läsare af Nyboms dikter måste också erkänna, hvilken innerlig och ödmjuk barnatro ofta talar ur hans diktning och ibland kan få så underbart gripande och äkta uttryck som t. ex. i hans med rätta beundrade Sång på julafton. Om Nybom kan man därför med skäl åberopa Runebergs bekanta ord om Love Almquist: »När vår Herre spelar en vacker visa, frågar han ej efter om han väljer en sprucken fiol».
Inom Uplands nation hade Nybom sitt bästa hem. Hur mången kväll steg han icke in här i nationssalen, trängde sig fram till bordet och, sedan han läskat sin törstiga strupe, knackade i bålen och läste upp någon tillfällighetsdikt. Hur många gånger uppdrog icke nationen åt Nybom att i dikt tolka dess glädje och sorg vid skilda tillfällen. Naturligtvis slapp han göra det gratis. Mer än en gång beslutar man »till Herr J. Nybom skulle utgå en summa af 100 Rd. Bco såsom honorarium för de af honom i nationens namn vid åtskilliga tillfällen författade verser». Ett af de mindre kollektstipendierna erhöll han också termin efter termin. Förut är omtaladt, att han var ständig innehafvare af det Hwasserska priset, så länge detta utdelades. Älskad och beundrad måste han ha varit af landsmännen, trots sina i ögonen fallande brister. Han synes icke mycket till, ehuru han inom nationen vann åtskilliga förtroendeuppdrag såsom revisor och klubbmästare. Till den senare sysslan ägnade han sig tvifvelsutan bättre än till den förra, och när vid hans sida som klubbmästare — man hade två — stod en sådan gosse som Daniel Hwasser, kan man lätt föreställa sig, att glädjens gratier icke ogärna gåfvo gästabesök på Uplands nation.
Daniel Hwasser och Johan Nybom, de två voro oskiljaktiga vänner. Men hvilka motsatser! Hwasser, en vacker, älskvärd pojke, ett af alla, icke minst af farbrodern, bortskämdt barn, med hvars snedsprång man icke tog det så noga; Nybom, tidigt märkt af fattigdom och umbäranden, enkel och icke alltför bullersam, någon gång uppsluppen äfven han, men mest vemodsfull och skygg.
Från Nyboms klubbmästaretid berättas det[5], att han en dag strax innan en tillämnad fest på nationen mött Gunnar Wennerberg på gatan; Wennerberg framhöll för Nybom nödvändigheten af att särskildt inbjuda prins Gustaf till festen, hvadan Nybom skyndade sig i väg till prinsen, som lofvade att komma, om han fick taga sin bror, kronprinsen, med sig. »Och jag — berättar Nybom i väg till mina kullor — det fanns 5O kullor i stan, vackra stora kullor från Mora: — Nu ska ni ta det hvitaste tyget på er och göra er fina, för i kväll ska ni dansa med prinsen!» —
Den situation, som den lilla anekdoten ställer oss lifs lefvande för ögat, är typisk för tiden. I prins Gustaf hade Nybom en trogen gynnare och vän. Mer än en gång hände det, att den unge fursten i smyg stack en större sedel i handen på sin fattige landsman. Nybom var också en af de upplänningar, som mer ofta fick mottaga prinsens inbjudningar till sitt hem. Hos Hwasser träffades de också och rökte sig illamående på »gubbens» långpipor, enligt hvad det förmäles.[6] På tal om de vackra stora kullorna från Mora, så må det i sanningens namn medgifvas, att till dem inskränkte sig icke Nyboms bekantskaper inom det täcka könet. Han berättar därom på gamla dagar: »Ja, alla mina flickor! — det var kvinnor det — God, hvad de voro vackra emot nu. Ja, vår Herre vet att hushålla, han slösar inte; och så snälla de voro! — Och det märkvärdiga var, att om jag älskade en flicka bara i tre månader, så blef hon strax borgmästarinna — de’ ä’ borgmästarinnor allesamman! — Och jag var alltid med på bröllopet — och jag var lika glad — och lika goda vänner voro vi ändå; flera af dem skrifva ännu till mig och många af deras döttrar har jag besjungit.» —
Efter att under cirka 8 års tid resultatlöst vegeterat i Upsala, afbröt Nybom sin vistelse där och fick sitt hem hos prosten Rollin i Vassunda, hvarest hans vänner hoppades, att han i lugn och ro skulle taga sin examen. Men Vassunda låg för nära Upsala, och det var för mycket af vår och sång i tiden, för att Nybom skulle kunna sitta stilla vid böckerna hemma i prästgården. Vännerna i Upsala ville nog också gärna ha honom med sig i sina glada lag, och nationen önskar fortfarande hans verser vid alla möjliga tillfällen. Så kommo därtill de politiska strömningarna, Danmarks kamp 1848, februarirevolutionen och annat, som gaf Nybom nytt sångstoff. Den af dåtiden oerhördt beundrade dikten, »Så säga Sveriges studenter», härstammar från året 1848. Eftervärlden har bevarat en liten för tiden synnerligen betecknande anekdot om, hur underrättelsen om februarirevolutionen mottogs i Upsala. Nybom, som då befann sig i staden, sitter på sin kammare vid Ågatan — han bodde troligen på nedre botten i hörnhuset af Bredgränd och Ågatan — och studerar sin vetus. En vän kommer inrusande till honom och ropar: »Nu är det inte tid att läsa Davids psalmer. Nu går marseljäsen på alla gator». Det behöfdes naturligtvis inte mer. Utanför porten stå tre sotare: »God dag medborgare, nu ska’ ni följa med och dricka». Inkommen på restauranten beställer Nybom: »Medborgarinna, tre tusen buteljer punsch, marseljäsen går i Paris». Huru historien slutade berättas ej, men när Nybom frampå natten kommer hem, ligger det en student i porten med stöfveln under hufvudet, och då Nybom vill hjälpa honom, hviskar han lycksaligt: »Låt mig få ligga — jag är så lycklig — marseljäsen går i Paris!» Det var frisinnets demonstration — den tiden! Det är från samma upprörda år och gifvetvis under inflytande af samma krigiska stämning, som Nyboms ofta citerade ord till en vacker källarflicka härleder sig: »Föd, kvinna, men föd pojkar med bantler, och föd som kaninen två i hvar månad».
Jag vill minnas, att det är Oscar Levertin, som någonstädes med tillämpning på svenska skalders lefnadslopp citerar Edv. Bäckströms vackra ord om de svenska syrenerna:
»De blomma hastigt — och de vissna länge.»
I den raden ligger också ett skaldelif som Nyboms. Blomningens tid, det var de korta snart försvinnande åren som student i Upsala, hvad som sedan kommer, de många, långa åren i ensamhet och fattigdom, tillhör vissnandet. 1852 lämnade han på allvar Upsala och slog sig efter många irrfärder ned i Västerås, hvarest han en vacker dag i maj 1889 slöt sin skiftesrika lefnad. Ännu i det sista besökte honom de gyllene minnena från fordom och med Glunten kunde han säga.
»Våren är flydd, men med glödande runor
hela dess härliga saga finns kvar.»
Och kanske med vemod tillägga: »skrifven i hjärtats djup, ack, med en rosentagg».
Samma år som Nybom lämnade Upsala, gjorde nationen ännu en stor förlust i prins Gustafs snara och oväntade bortgång. Det är en händelse, som ser ut som en tanke, att samma år såg dem försvinna från Upsala och nationens horisont, och det blef länge kallt och tomt efter dem i studenternas värld. Uplands nation firade den 13 november 1852 en vacker och gripande minnesfest öfver prins Gustaf. Den omsorgsfullhet, hvarmed nationen förberedde denna fest, är ett slående uttryck för dess djupa smärta vid underrättelsen om den älskade ungdomsfurstens bortgång. Det är mindre en hyllning till minnet af en bortgången medlem af Sveriges konungahus än till minnet af en älskad kamrat och vän, hvars utomordentliga begåfning och ädla karaktär länge stått omstrålad af en nästan ideal glans. Till festen var akademiens hela lärarkår inbjuden. I den vackert dekorerade, med svarta draperier klädda nationssalen, mot hvars mörka sammetsgrund de många ljusen i nationens nyanskaffade vackra kristallkronor bröto sig i underbara ljusreflexer, höll docenten Jakob Theodor Hagberg minnestalet. Här afsjöngos också Nyboms på klassisk meter skrifna hymn, som med rätta ansetts som pärlan af all samtidens lyriska diktning. Det vore en orätt mot läsaren att här icke meddela åtminstone några strofer af den ganska långa dikten:
»Uplands ungdom! Hvar är den vän du söker?
tårar genomskimra som stjernljus festen,
och ett tåg af toner i dystra välljud
möter vårt öra.
Dödens makter härjat kungens salar
blixten tändt; den ädlaste stammen stupat:
Gustaf, nordens, ungdomens, sångens älskling
sofver på båren.
Uplands ungdom får ej sin Balder åter,
derför lysa tårar, som stjernor festen,
derför sångens Rakel i toner klagar
vill ej hugsvalas.
Som en englasyn ur den andra verlden
sågs han bland oss, tjusande, skön och luftig;
furstemanteln räckte ej till att skyla
vingen derunder.
Som en fridfull sommarnattsdröm i Norden
valdthorn ljuda fjerran i höga borgen
skogen sjunger — dalarnas rosor dofta —
månsken på viken.
I hans väsen som i hans minsta handling
låg en gömd musik; i dess klara böljor
steg han ned och tvådde sig ren från lifvets
skärande missljud.
Han var perlan uti sin faders krona,
han var rosen invid sin moders hjerta
och i höga syskonens krets han var den
gyllene länken.
O farväl, vårt rikaste hopp, vår ära!
O farväl, du strålande sköna solbild!
Ömt som David Jonathan grät, din ungdom
dig nu begråter.»
Det är skäl till, att innan vi ingå på framställningen af nationslifvets egen inre utveckling under denna tid, åtminstone i förbigående dröja vid ett par företeelser från 40—50-talets studentlif, hvilka, om de än beröra studentlifvet i stort, dock äro af den utomordentliga betydelse äfven för Uplands nation och dess kommande utveckling, att de icke kunna förbigås i en skildring som denna. Jag syftar till skandinavismen och bildandet af en allmän studentförening. Här är lyckligtvis icke platsen att skildra dessa företeelser, endast att påvisa dem och följa dem så långt som Uplands nation gentemot dem får göra sin insats gällande.
»Studentpolitik» är ett för äldre tider fullkomligt främmande begrepp. Det kan ju t. ex. synas egendomligt, att så skickelsedigra år som 1808—1809 eller unionens första år fått gå fullkomligt spårlöst förbi i vår nations häfder. Ännu skulle det dröja länge, innan intresset för politiska spörsmål vaknade inom studentvärlden, men en gång hemmavandt där släpper det icke sin makt öfver sinnena utan följer med århundradet igenom. Äfven detta så småningom nyvaknande politiska intresse är ett uttryck för det nationslifvets sträfvande utåt, som vi förut i skilda sammanhang påpekat, ett öfvervinnande af nationslifvets trånga skrankor, i stort sedt ingenting annat än ynglingaålderns heta längtan ut till vida vatten och obegränsade perspektiv.
År 1826 dyker helt plötsligt i vår nations tideböcker upp en liten notis, som är det första synbara tecknet till hvad som komma skall. Det gäller nämligen ett från Stockholms nations studenter utgånget förslag om frivillig insamling till förmån för grekerna. Man märker granneligen vid ärendets handläggning inom nationen, hur ytterligt ovan och främmande man var vid att fatta position i slika frågor. Också torde det framför allt ha varit lord Byrons deltagande i den grekiska frihetskampen, som väckt frågan å hane, och mindre några klara föreställningar om hvad saken i verkligheten gällde. Annorlunda ter sig situationen vid 30-talets början, då den polska frihetsrörelsen sätter sinnena i brand och låter en våg af starkt rysshat gå genom den akademiska ungdomens värld. Tidningen Aftonbladet berättar, att studenterna vid 1831 års valborgsmässofirande samlats på torget och höjt entusiastiska lefverop för Polens sak. Okynnesdemonstrationer uteblefvo naturligtvis icke. En morgon befanns den ryske tsaren hängd in effigie i ett rep, som var spändt mellan Nybron och närmaste hus på Västra Ågatan. Tilltaget rapporterades till Stockholm, men väckte bland studenterna idel belåtenhet. Någon sordin på känslorna lade visserligen de ingångna under rättelserna om polackernas nederlag. Men sympatierna voro fortfarande lika afgjorda och utlöste sig nu i sorgefester för de fallna hjältarna. En sådan fest hölls i Upsala den 13 oktober 1831 under allmän tillslutning. Efter festen samlades nationerna på slottets borggård och utbringade lefven »för minnet af de män, som stupat för friheten». Värjor med svart krusflor voro upphängda utanför fönstren, och på gatorna gingo studenterna omkring i sorgedräkt. Den som vill få ett personligt intryck af Upsalaentusiasmen för Polens sak, han behöfver endast läsa Orvar Odds dikt, »År 1830».
Men ännu var det ju endast entusiasm och känsloyttringar, och för de politiska realiteter, som stodo på spel, hade man gifvetvis ingen klar uppfattning. Men med åren börjar äfven studentpolitiken att höja sig öfver känsloyttringarnas vågsvall och få mer begreppsartade konturer. Detta sker med studentskandinavismen.
Det är af intresse att här observera den olikhet i kynne och åskådning, som tidigt gör sig gällande mellan Upsala och Lund. Under det man nere i Lund ganska tidigt börjar omfatta frisinnade, ja, t. o. m . republikanska idéer, och befinner sig i stark opposition, med universitetets ledande män i spetsen, mot Carl Johans ryssvänliga allianspolitik, betraktas Upsala länge som det reaktionära partiets hufvudläger. Den liberala stockholmspressen med Aftonbladet i spetsen kallar full af harm Upsala »ett ruttet torgnäste» och professorerna »för förtorkade mullvadar». Med synnerlig förbittring vände man sig gifvetvis mot »reaktionens» ledande man, Israel Hwasser, hvars ställning inom studentvärlden gjorde honom dubbelt farlig. Carl Johans-förbundets stiftande underströk ju ytterligare den akademiska världens anslutning till de bärande tankarna i Carl Johans politik. En händelse, som inträffar så sent som år 1836, är ett vittnesbörd om, hur obrottsligt tillgifven man var en sådan konservatismens förkämpe, som Geijer då ännu var. Då Geijer i maj det nämnda året återvänder från riksdagen i Stockholm, där han talat för indragningsmakten, äro studenterna samlade för att bringa Geijer sin hyllning. En ung man ur leden höjer då sin röst till protest och säger: »Mina herrar, kan det vara lämpligt, att Sveriges studerande ungdom välkomnar Geijer, som vid riksdagen uppträdt som talare mot landets tryckfrihet? När vår Herre sagt: varde ljus! så må ingen, icke ens en professor säga: Varde mörker!» Längre hann talaren icke, förrän han träffad af en knuten näfve störtade till marken. Det saknar icke sitt intresse att höra, att den unge frihetskämpen bar namnet August Blanche. Med den rörlighet, som utmärker ungdomen i allmänhet och den akademiska i synnerhet, sker emellertid snart nog ett allmänt omslag, så att Geijers två år därefter inträffade »affall» t. o. m . med jubel mottogs af studenterna. Det är mot bakgrunden af dessa förändringar i politiska tänkesätt, som skandinavismen bör ses för att rätt förstås.
Det fanns gifvetvis icke på långt när samma förutsättningar, hvarken yttre eller inre, för den skandinaviska rörelsens växt i Upsala som i Lund. Vi finna också, att flera år efter det skandinavismen gått i blom där nere i Skåne, står man ännu frågande och tvekande i Upsala. Med det nordiska naturforskaremötet i Stockholm 1842 skedde en förändring. Geijer, som vid underrättelsen om Fredrikshamnsfreden och Finlands förlust 1809 med tanken på den gemensamma fienden i öster skref: »Nu skulle jag vilja bjuda handen till en ny Kalmarunion. De svage med gemensamma intressen måste söka sin styrka i förening»,[7] sänder till det ofvannämnda mötet sin hälsning med följande rader:
»Må forna öden skiljt oss åt
och än vi skilda bli!
I andens kraft, på sanningens stråt
dock bröder äro vi.»
I de raderna ligger ett program, Geijers, och senare, upsaliensarnas hela skandinaviska program. Ingen politisk skandinavism, men gärna en kulturgemenskap.
Det var som om man väntat på signaler för sin hållning, ett klargörande och tillrättaläggande af synpunkterna just från det hallet, nu var signalen gifven, och på våren 1843 hölls det gemensamma nordiska studentmötet i Upsala. Äfven de finska studenterna voro inbjudna, men förbjödos att komma. Carl XIV Johan såg icke den nya rörelsen med blida ögon. Hans fruktan för alla demagogische Umtriebe kom honom att redan från början misstro skandinavismen, och till mötet sände han ärkebiskopen och justitiestatsministern för att hålla den befarade entusiasmen inom behöriga gränser. Det var pingstdagen 1843, som de danska studenterna anlände till Upsala. C. R. Nyblom, som då var skolpojke, berättar i sina minnen, att han och några kamrater voro ute för att plocka kungsängsliljor, då Najaden skoflade sig uppför Fyris med de främmande gästerna ombord. Vid Vindbron samlade sig pojkarna och öfverhöljde de danska studenterna med sina blommor under skallande hurrarop. Ett hjärtligare mottagande kunde knappast beredas de danska gästerna uppe vid Islandsbron, där Najaden lade till. Där hade studentbeväringen, iklädd uniform, tagit plats, och bakom den i täta led de öfriga studenterna. Från slottet saluterades med 32 skott, och allmänna sången intonerade Säves för tillfället nyskrifna hälsningssång:
»Hvad gny uppstiger vid Fyris strand.»
Från Islandsbron tågade man sedan till Odinslund, hvarest danska och svenska flaggor vajade i broderlig sämja under träden. Där hölls det egentliga hälsningstalet, hvarefter gästerna med sina värdar försvunno åt olika håll i staden för att på kvällen samlas till gille i Carolinasalen. I salens bakgrund var af unga smärta granar en nordisk offerlund bildad, i hvars midt stod ett altare omgifvet af nationsfanorna. På altaret stod en antik lyra och därunder en gyllene inskrift: musis scandinavicis. Vid sexton rikt dukade bord utspisades gäster och värdar, och sedan punschbålarna inburits, följde talens långa rad.
Här är icke platsen att i detalj genomgå de öfriga dagarnas program, utflykten till Gamla Upsala, där B. E. Malmström och Ploug talade från Odins hög, uppvaktningen för Geijer, hvars svarstal utmynnade i ett: »Gud välsigne er och edert hopp, jag delar det», vidare afskedsfesten på Carolina, där Geijer bars i gullstol och Nybom bringade de danska studenterna Upsalastudenternas farväl i en inspirerad afskedssång:
»Vi seklers minnen hopträngt i sekunder
och varma tankar fängslat själ vid själ,
all split den mörka glömskans natt begrafver
och våra stolta haf blott fam na skandinaver.»
I det första allmänna skandinaviska studentmötet torde en ovanligt hög procent af Uplands nations medlemmar ha deltagit. De upsaliensiska deltagarna voro 478, och af dem ha åtminstone ett femtiotal eller snarare fler tillhört Uplands nation. I förteckningen på deltagarna finner man namnen på de flesta af nationens mer bemärkta medlemmar. Och många upplänningar var det väl, som redan vid detta tillfälle fingo den »skandinaviska vaccinen» i blodet, för att tala med C. R. Nyblom. När man skildes åt från mötet 1843, var det i den fasta och vissa förhoppningen att redan året därpå få samlas till ett liknande möte i Lund och Köpenhamn. Emellertid inträffade just det året Carl Johans död, hvadan resan blef uppskjuten tills vidare. Angående anledningen till detta mötes inhiberande ha åtskilliga tolkningar blifvit gjorda, på hvilka det här icke förefinnes någon anledning att ingå, men af intresse är det att erfara, att äfven Uplands nation härvidlag kom att spela en viss roll.
Det fanns inom studentvärlden nog så talande skäl för att trots kungasorgen företaga den tillämnade resan. Särskildt kraftiga torde dessa önskningar ha gjorts gällande inom Uplands nation. Den pliktkollision, som onekligen förelåg, å ena sidan hänsynen till konungahusets sorg och å den andra troheten mot den skandinaviska idéen, trodde man sig undgå genom att företaga resan som enskildt sällskap och icke i egenskap af kår. Så stod saken, då Geijer i egenskap af universitetets rektor kom att spela en nödtvungen hufvudroll i förhandlingarna. Ett samtal, som den nye konungen haft med Geijer på Stockholms slott, gaf Geijer anledning att tillställa nationerna en cirkulärskrifvelse med anhållan om det planerade studenttågets fullständiga inhiberande. Det var ett af de psykologiskt märkliga tillfällen i den store mannens lif, då hans popularitet inom studentvärlden ett ögonblick syntes allvarligt hotad. Då Geijers omnämnda skrifvelse föredrogs på Uplands nation, föranledde den ett lifligt meningsutbyte. Icke utan skäl menade man, att Geijer gifvit konungen en skef och delvis oriktig framställning af sakens verkliga läge. Var det meningen, att några studenter ville resa till Köpenhamn, så hade nationen därmed intet att skaffa. En i höflig och vördsam form klädd skrifvelse till Geijer med anhållan om, att han inför konungen måtte beriktiga sitt yttrande, beslöts, och skulle denna skrifvelse utgå till öfriga nationer med begäran om underskrifter. Detta steg synes ha vållat en utomordentlig uppmärksamhet inom studentkåren och gifvit anledning till otaliga meningsyttringar och debatter man och man emellan. Då man emellertid på många håll fullkomligt missuppfattade nationens mening och till och med tolkat denna därhän, att det vore meningen »att gifva Universitetets Rector en otillständig tillrättavisning», tog nationen sin skrifvelse tillbaka och nöjde sig med att i sina protokoll gifva uttryck åt sin egen oförgripliga mening.
Något skandinaviskt studentmöte kom icke heller det året till stånd. Om skandinavismens senare öden är här icke platsen att utförligare orda. Omnämnas bör kanske, att den nordiska festen instiftades nu och är att betrakta som ett led i den skandinaviska rörelsen. Den hade norrmännen till upphofsmän och accepterades sedan tacksamt af svenskar och danskar. Äfven i dessa års ofta återkommande karnevaler och majfester illustreras de skandinaviska tankarna, och äfven på nationssalarna brinner rökelsen i både tal och sång. I året 1848 fick rörelsen sitt elds- och bloddop. Den stod profvet ännu då, men ju längre fram vi komma i tiden, desto svårare blir det att hålla kvartetten ihop, och musiken ljuder nog ibland äfven för icke öfverförfinade öron skärande disharmonisk. Särskildt upsaliensarna lärde sig väl aldrig riktigt att göra musik efter danska noter. Sedan entusiasmen svalnat, blef det plats för ett mer kritiskt och nyktert bedömande, och de nordiska festernas långa rad, åtminstone i senare år, äro knappast annat än försök till rättfärdigande af forna ståndpunkter. Så snöpligt slutar hela denna glansfulla æra i svenskt studentlif, som bär skandinavismens namn. Men ännu träffar man här och hvar i svenska bygder en och annan gammal grånad student, som bland sin ungdoms minnen med rörande pietet gömmer någon souvenir från studentmötenas dagar, en vissnad ros eller en liten bleknad flagga. På mitt skrifbord ligger en skildring af ett skandinaviskt studentmöte i Kristiania och på titelbladet har dess forne ägare, en numera afliden professor, med skälfvande hand nedristat orden: Et ego in Arcadia. Det var hvad skandinavismen en gång var, en strålande framtidssyn buren af de ungas hopp och drömmar, och det kändes helt visst bittert för mången sådan gammal skandinav att efter 1905 nödgas låta den sista illusionen fara.
Såsom ett mer bestående resultat af den skandinaviska rörelsen torde man böra få anse uppkomsten af den allmänna studentföreningen 1846.
Dess bildande föregicks naturligtvis af en liflig pressdiskussion, bland annat i den af Johan Nybom under året 1846 utgifna lilla tidningen Studentbladet, och många smärre broschyrer i frågan sågo dagen. I dessa preliminära debatter fixerades nationernas ställning till den tilltänkta studentföreningen på ett sätt, som icke saknar sitt intresse för oss. En af de ofvannämnda författarna, C. H. Rundgren, som ju kan betraktas som förslagets egentliga upphofsman, menar, att studentkåren representerar trenne intressen, det moraliska, det vetenskapliga och det borgerliga. Det första intresset tillgodoses bäst genom nationen, hvars närmaste uppgift blir att åtaga sig ansvaret för studenternas moraliska fostran; det vetenskapliga intresset åligger de olika fackföreningarna och det borgerliga slutligen den allmänna studentföreningen. Med dessa erinringar må det vara nog. Från dessa utåt vända sidor af nationens lif, kan det nu vara på tiden, att vi vända oss till dess egen inre utveckling.
Man skulle kanske kunna befara, att den bredt sociala karaktären af studentlifvet under denna tid, skulle inverka menligt på det egentliga nationslifvet, men så är dock icke förhållandet. Snarare torde man kunna påvisa en utveckling i motsatt riktning. De många nya intressena tillförde nationen nya tillskott af andlig kraft; och hur långt man än kan följa förgreningen af studentsympatier och studentintressen, så äro dock fortfarande de handen starkast, som knyta medlemmarna af samma landskap ihop. Det är en omständighet, som af den förut lämnade framställningen faller klart i ögonen. Det är, att nationens inspektor icke längre kan sägas spela samma ledande roll som i forna dagar. Nationens ledande män äro numera icke dess inspektores utan ynglingarna och männen ur de djupa leden. Det patriarkaliska förhållandet mellan landsmän och inspektor är, om icke brutet, så dock i tydligt försvinnande. I öfverensstämmelse med nya tiders kraf tenderar också utvecklingen inom nationssamhället till själfstyrelse. För de många nya idéerna och rörelserna ägde professorerna själffallet mindre intresse, och kunde ej heller, så som de kanske understundom önskade, ägna sig åt nationslifvet. En annan härtill bidragande orsak är väl de täta inspektorsbytena. Efter Israel Hwassers brådstörtade afgång korade nationen teologie professorn Karl Jonas Almquist till inspektor. Han fungerade som sådan till sin år 1844 timade död. Efter honom valdes Otto Fredrik Tullberg, sångens och musikens vän, enkom skapad för ett inspektorat i sådana tider, också hjärtligt afhållen af sina landsmän; men hans ständiga, understundom årslånga utländska resor och samtidiga inspektorat öfver flera andra nationer bröto nog kontinuiteten i hans ledning, och han lämnade inspektoratet redan efter 6 år. Tullberg är onekligen den af denna tids inspektores, som bäst kunnat uppbära de stolta traditionerna från svunna dagar. Hans icke minst genom allmänna sången förmedlade förbindelser med studentvärlden, hans lyckliga talargåfva och vinnande hjärtliga sätt gjorde honom synnerligen skickad till en inspektörs gärning. I nationslifvet deltog han flitigt och verksamt, och det är O. F. Tullberg, som ger upplänningarna deras första nationssång. Texten är af J. Nybom, men Tullberg har gjort musiken. Orden må här meddelas, om icke annat så till de äldre landsmännens tjänst, hvilka ofta sjungit den på vägen till torget om valborgsmässoaftonen.
»Uppsvearnes tåg går med makt och med ära
framåt i de heliga minnenas stad
och fädernas färger hvar yngling ses bära
så ridderligt stolt och så fri och så glad.
Där borta i bergen står än i sin blomma
det goda, det pröfvade uppländska järn,
och syns en sarmat öfver vågorna komma,
det lånar sig gärna till vapen och värn,
Barbar, du främling, träd ej för när
de hårda, de vilda Roslagsskär.
Vänd om, fly dödens okufvade makt,
ty på stranden går landets ungdom på vakt.»[8]
En senare tids räddhåga för de stora orden har utbytt denna första nationssång mot en i formellt afseende vida enklare och i musikaliskt hänseende säkerligen mera sjungen, äfven om denna, Olof Thunmans »Här ligger landet» saknar den grandiosa lyftning, som onekligen så väl i ord som melodi präglar den förra. Nationssångens uppkomst är ett vittnesbörd om de nyvaknande lokalpatriotiska känslorna inom nationen. Den som gör nationssångerna till föremål för särskildt studium, skall genast finna den sträfvan till karaktäristik af hembygdens natur och historia, som genomgår dem alla. Samma känslokomplex torde ligga bakom nationsfanornas uppkomst. När fick Uplands nation sin första fana? Frågan är icke så lätt besvarad. Det finns i våra protokoll och handlingar inga uppgifter därom. I skildringen af det första skandinaviska studentmötet 1843 berättades ju, att nationernas fanor omgåfvo det altare, som var upprest i Carolinasalen vid hälsningsgillet. Men det förefaller otroligt, att samtliga nationer redan vid denna tidpunkt hunnit skaffa sig egna sidenfanor. Sannolikt är, att de vid detta tillfälle använda fanorna endast voro de målade fanor, som nationerna redan tidigt ägde. I Hjärnes bekanta Teckningar från Upsala akademi säges det,[9] att Uplands nation var den första, som af ortens och stadens unga damer begåfvades med en fana, och att professorskan Hwasser, »omgifven af blomstrande unga damer» öfverlämnade den med ett tal åt den uppvaktande nationen. Professor C. B. Mesterton, som 1872 mottog nationens andra fana, erinrar i sitt tal om den dag, den 30 april 1845, då nationen fick sin första fana, vid hvars öfverlämnande nationens dåvarande inspektor, professor Hwasser höll tal. Uppgiften angående år och datum kan ju vara riktig, äfven att Hwasser vid det åsyftade tillfället höll tal, men uppenbarligen felaktig är uppgiften om, att han gjorde det i egenskap af inspektor, ty det upphörde han att vara redan 1839. Samarbeta vi nu de bägge uppgifterna, som vi i detta fall ha att tillgå, så förefaller det sannolikt, att professorskan Hwasser tagit initiativet till den nya nationsfanan, och att den öfverlämnades till Uplands nation på den af Mesterton fixerade dagen. Sålunda har Uplands nation under O. F. Tullbergs inspektorat fått såväl sin nationssång som sin nationsfana.
Den 16 mars 1850 nedlade Tullberg sitt inspektorat. Nästkommande första maj anordnade nationen en frukost, till hvilken Tullberg var inbjuden, och hvarvid han blef föremål för en hjärtlig afskedshyllning. Som minnesgåfva öfverlämnades till honom en konstnärligt arbetad dryckeskanna i silfver om 428 Rd:s värde. I sitt afskedstal utpekar Tullberg redan sin efterträdare, teologie professorn Lars Anton Anjou. Denne hade ju redan förut tjänstgjort som proinspektor under Tullbergs utländska resor och var af landsmännen synnerligen afhållen. Men äfven hans inspektorat var af kort varaktighet, ty redan 1855 kallad att intaga en plats i konungens råd, måste han taga farväl af Upsala och landsmännen. Vid mårtengåsfesten det året, som för öfrigt synes ha firats under större och solennare former än eljest, i närvaro af en mängd inbjudna gäster, samtliga hedersledamöter, akademiens rector magnificus och stadens borgmästare, tog nationen farväl af professor Anjou. Äfven till honom öfverlämnades en minnesgåfva bestående af ett par silfverkandelabrar. Sin professorsstol i Upsala intog aldrig Anjou mera. Efter statsrådstiden mottog han Visby biskopsstol och dog i Visby år 1884. Det porträtt af honom, som pryder nationens läsrum, är en gåfva till vår nation af honom själf, 1876. Förhållandet var, att nationen uppdragit åt en målare att under en sommarvistelse på Gottland det nämnda året måla biskop Anjous porträtt. Då bilden var färdig, begärde Anjou att få inlösa porträttet och skänka det som gåfva till nationen. Det i nationens arkiv förvarade brefvet, som åtföljde gåfvan, är ett vackert uttryck för de varma känslor, som den vördade gamle biskopen ännu hyste till sin forna nation.
Den siste inspektorn under denna tidsperiod var Elof Wallqvist, Törneros vän och son till Sveriges rikaste präst, prosten Wallqvist i Eskilstuna. Han var nationens inspektor mellan åren 1855—1857. Till hans namn knyter sig den stora Wallqvistska donationen, som efter hans död tillföll Uplands nation. Nationen beslöt den 3 februari 1872 att för all framtid åtaga sig underhållet af professor Wallqvists graf.
Upplänningarne hade alltså under denna korta tidsperiod icke mindre än fyra inspektores, alla hvar och en på sitt område framstående män, hvilka det varit en ära och glädje för oss att få räkna som våra.
I öfverensstämmelse med den plan, vi förut följt i denna skildring, tillkommer det oss nu att kasta en blick på nationslifvet med hänsyn till det kulturella, författningsärendena och nöjeslifvet. Bildningskrafven tillgodoses nu som förut genom de sedvanliga disputationerna, sådana som de lagts till rätta under Hwassers tid, det vill säga, de hållas fortfarande på svenska. Det vakades mycket strängt öfver, att landsmännen i tur och ordning fullgjorde sina partes, och det stipulerades, att den, som försummade sina skyldigheter härvidlag, skulle lämnas ur räkningen vid kollektstipendiernas utdelning. Emellertid få äfven disputationskonventen under denna tid sin särskilda historia, hvarom några ord må nämnas.
En nitisk och inom nationen inflytelserik landsman, den tidigt bortgångne docenten Rosengren, föreslår 1851 upphäfvandet af disputationskonventen under motivering att »de för närvarande glest bevistades, lamt bedrefvos och sålunda ej uppfyllde ändamålet at sitt stiftande». Förslaget mötte den allra lifligaste opposition, bland andra från docenterna Hagberg och Nordling samt förste kurator, som kraftigt yrkade på deras bibehållande under förmenande af, att det visserligen vore sant, att konventen ej så lifligt besöktes, som önskvärdt vore, men att man dock tyckt sig finna en förbättring härutinnan och trodde sig ännu mer kunna bidraga därtill genom en anhållan hos nationens inspektor att närvara vid dessa talöfningar. Den 3 maj 1852 förekom frågan till slutligt afgörande. Protokollet för detta landskap har på denna punkt fått en högst märklig färgläggning, som klart ger uttryck åt vederbörandes förtrytelse öfver frågans oväntade utgång. Det heter sålunda under § 5. »Förekom till slutligt afgörande det vid förra terminens slutlandskap af doc. Rosengren väckta förslaget om disputationskonventernas afskaffande. Mot detta förslag uttalade sig ifrigt flera af nationens äldre ledamöter, hufvudsakligen på samma grunder, som i protokollet för förra terminens slutlandskap finnes närmare utredda; för motionens antagande talade deremot högst få af nationens medlemmar; — och dessa utan att hvarken kunna eller vilja upptaga, än mindre vederlägga de af motpartiet för konventernas bibehållande andragna skälen, anförde såsom enda grunden för deras afskaffande det ringa intresse, hvarmed dessa öfningar för det närvarande omfattades, och tycktes i allmänhet betrakta hela denna inrättning såsom ett besvärligt onus, hvarifrån man med det första borde göra sig kvitt. Fastän sålunda sjelfva diskussionen tycktes hos flertalet af de närvarande antyda en stadgad öfvertygelse om nyttan af konventernas bibehållande, visade dock den öfver denna fråga slutligen anställda omröstningen det märkliga resultat, att 47 röster mot 32 uttalade sig för motionens antagande.» Emellertid tycks man ha gått något för brådstörtadt till väga, ty redan 1852 väcktes af magister U. Floderus förslag om, att disputationsöfningarna på nytt skulle upptagas. En tremannakommitté tillsattes för att utarbeta ett förslag i frågan. Hufvudpunkterna i detta förslag, som af nationen antogs den 14 februari 1853, är i korthet följande.
Disputationer hållas hvarje helgfri lördagseftermiddag kl. 5 med undantag för maj och december månader. Ett särskildt talöfningsutskott om tre personer utses, till hvilket landsmännen äga rätt att ingifva förslag å ämnen, lämpliga till ventilation. Förslagsställaren skulle så i ett kort föredrag inleda sin fråga, hvarefter diskussionen häröfver skulle börja. Till att leda disputationen skulle för hvarje gång utses en ordförande, som ägde att vid diskussionens slut i korta drag göra en sammanfattning däraf.
Det nya i förslaget är alltså för det första, att det nu helt öfverlämnas åt den enskilda frivilligheten både att inlämna teser och att i disputationen deltaga. Vidare har man helt och hållet strukit den från de gamla latinska disputationerna kvarlefvande ordningen med præses, respondentes och opponentes. Talöfningarna ha närmat sig formerna för den moderna diskussionen. Redan år 1843 hade man beslutat att åt hvarje termins slutlandskap förläna en högtidligare prägel genom ett föredrag eller tal. 1844 bestämmes detta så, att yngste seniorn vid detta tillfälle skulle tjänstgöra som talare. Att denna bestämmelse efterlefdes, vakade man strängt öfver. Då sålunda kandidat von Zeipel 1851 begär, att få sitt seniorsföredrag uppskjutet till ett följande landskap, mötes delta med ett bleklagt nej. Häröfver beklagar sig von Zeipel, »förmenande sig härutinnan hafva af nationen blifvit hårdt och orättvist behandlad», hvadan han i förtrytelsen häröfver afsäger sig sitt seniorsskap. Det är tydligt, att de estetiska och politiskt-historiska intressena, som lågo i tiden, äfven skulle verka bestämmande vid valet af ämnen för dessa seniorsföredrag. Tassos lefnadsöden, orsakerna till den engelska revolutionen under Carl I, Goethes Wilhelm Meister, den politiska jämnvikten i Europa, den albanesiska frihetshjälten Georg Castriotts lif, Lamartines Girondisternas historia äro sålunda några ämnen för tal och föredrag under denna tid. De rena fackintressena saknas väl icke alldeles, men stå tydligt nog i skymundan.
Understundom kunde seniorsföredraget utbytas mot en parentation öfver någon afliden landsman eller hedersledamot. Sålunda föredrog Carl Fr. Nordenson den 9 december 1843 en minnesteckning öfver nationens forne hedersledamot Anders Isak Boberg, och likaledes den 1 juni 1844 Johan Efraim Markström en öfver nationens aflidne inspektor, professor Carl Jonas Almquist. Den 3 december 1845 parenterade mag. J . E. Ekelundh öfver framlidne pastor primarius i Stockholm C. P. Hagberg; och den 4 oktober 1849 föredrog mag. Hagberg en minnesteckning öfver nyligen aflidne hedersledamoten, brukspatron von Zeipel. Till Carl von Zeipels bortgång är en liten tidningspolemik att anteckna. Palmblad hade i sin tidning, Tiden, ristat en runa öfver den bortgångne skalden, hvarvid han pietetslöst nog vidrört sidor och förhållanden af skaldens ungdomslif, hvilka nationen med all rätt förresten menade borde öfverlämnas åt glömskan. Det är ett vackert uttryck för de känslor, hvarmed nationen ansåg sig böra slå vakt kring en afliden landsmans minne, då den beslutar att gentemot den införda nekrologen uttala sin protest. I nummer 17 af samma tidning finns också följande protest intagen:
»Sedan Uplands nation tagit kännedom af den nekrolog, som uti Tit. tidning n:o 14 införts öfver framlidne brukspatronen Carl von Zeipel, hvilken i en lång följd af år dels såsom activ ledamot, dels såsom senior honorarius tillhört nämnde nation, får nationen, som anser denna nekrolog icke blott i allmänhet vidröra ämnen, hvilka för den offentliga kritiken borde vara fridlysta, utan jemväl i hufvuddetaljerna innehålla skefva och origtiga framställningar af den bortgångnes lif och verksamhet, härmed offentligen framlägga denna sin åsigt, jemte det nationen erbjuder sig att till nekrologens författare lemna de upplysningar, som till misstagens berigtigande kunna vara erforderliga.
Upsala den 26 febr. 1849.
På Uplands nations vägnar
Nu framträdde nekrologens författare, som befanns vara Palmblad själf, och genmälte häremot, att han kände von Zeipel, långt innan de tre nämnda herrarna ännu blifvit födda — och därmed basta.
Till Zeipels begrafning å Järlåsa kyrkogård sände nationen en deputation, anförd af förste kurator, samt en utvald sångkör. Nybom var också med och uppläste i nationens namn författade verser, hvari med hänsyftning på den svenska vitterhetens stora förluster under de sista åren den ståtliga strofen förekommer:
»Ja, tronerna i Nordens sång stå öde,
dess konungar och furstar äro döde.
flyttfåglarna ha börjat re’n sitt tåg,
med vingen, skimrande på nattlig våg,
till ängder af en oförgänglig vår,
där skönheten ur blanka böljan träder
och i en helig fägrings tjusmakt går
och allt i ljus och sång och kärlek kläder.»
Vid Geijers begrafning i Stockholm 1847 lät sig nationen representera af E. B. Rhén, till hvars reseomkostnader en afgift af 16 sk. bco upptogs af hvarje närvarande landsman. För universitetets och studentkårens sorgefester öfver prins Gustaf, Geijer och Atterbom visade landsmännen ett lifligt intresse och deltogo i kostnaderna därför.
De forna nationsexamina ha, som vi af vårt föregående kapitel lärt känna, afskaffats, men under denna tid får man tack vare dåtidens urbota läroverksförhållanden en ny examen på halsen, och det den långt ifrån angenämaste, nämligen preliminaristexamen. Förhållandet var, att i nationen ägde vid denna tid äfven skolynglingar och privata studerande rätt att inskrifva sig. Det är klart, att för många af dessa nyligen från hemmet lössläppta ynglingar och gossar kom den akademiska friheten till användning på ett allt annat än lyckligt sätt. En ypperlig skildring af dessa preliminaristers lif och lefverne finns i A. W . Silléns hok, Det svenska studentlifvet i trenne perioder. Alltför sant hade också Nyboms tidning Studentbladet, då den i en af sina artiklar klagar öfver att »dessa preliminarister i ruset af den till öfvermått druckna akademiska friheten ej blott försummat sina studier härstädes, förslösat ordentliga kapitaler, råkat i vinglerier, dobbel och liderlighet utan äfven derigenom satt akademiens styrelse och nationerna i bekymmer. Dessa få nemligen inför allmänheten uppbära skulden för alla de okynnen, som preliminaristerna under det antagna namnet studenter utöfva». Preliminaristexamen är ett försök från nationernas sida att öfvervaka dessa ynglingars studier och hjälpa dem fram till studentexamen. Det ålåg sålunda hvarje preliminarist att vid terminens slut offentligen undergå en tentamen i de ämnen, som ingingo i hans studentexamen, inför särskilda af nationen utsedda examinatorer. Naturligtvis voro dessa tentamina synnerligen ovälkomna för de unga junkrarna, och ett protokoll från 1845 bevarar minnet af en uppstudsig och styfsint preliminarist vid namn Erik Conrad Wallenius, som helt resolut vägrar att underkasta sig denna examen. Hvarken inspektors enskilda föreställningar eller landskapets uttalade ogillande kunde förmå Wallenius att frångå sitt beslut, hvadan nationen ingen annan utväg hade än att skilja honom från sin gemenskap. Med synnerlig noggrannhet synes man för öfrigt ha känt de unga preliminaristerna på pulsen, och kuggningarna hörde ingalunda till sällsyntheten. Med hänsyn till nationens förvaltningsfrågor och liknande ärenden är den viktigaste förändring, som under denna tid ser dagen, den år 1855 införda förenklingen i nationsräkenskaperna. Frågan kommer samtidigt upp i diskussionen från två håll. Dels ha vi inspektors förslag af den 22 september 1855, som går ut på tillsättande af en kommitté, åt hvilken man skulle uppdraga utarbetandet af en detaljerad plan för nationens ekonomiska förvaltning. Det var särskildt hänsynen till den genom de täta kuratorsbytena hotade kontinuiteten i förvaltningen, som dikterade inspektors förslag. Förslaget vann gehör, och en kommitté på 6 personer tillsattes, bestående af två seniorer, två juniorer och två recentiorer. Samtidigt framlägga årets utsedda revisorer ett positivt förslag, som innebär, att de hittills hvar för sig förda kassorna, nationskassan, byggnadskassan och honorariefonden skulle sammanslås till en enda och kallas Uplands nations kassa. Vi ha alltså i nationerna tvänne kommittéer med enahanda uppgift, utarbetandet af ett förslag till ordnande af nationens kassaförvaltning. Troligen ha dessa bägge kommittéer sinsemellan rådgjort och begränsat sina arbetsuppgifter. Inspektorskommittén är först färdig med sitt förslag. Det rör hufvudsakligast tillvaratagandet af nationens värdehandlingar, hvaraf flera stycken genom vårdslöshet bortkommit, samt indrifvande af utestående fordringar. Slutligen föreslås upprättandet af en inkomst- och utgiftsstat för de senaste tio åren.
Revisorskommittén blir först mot slutet af samma år färdig med sitt förslag, som med några smärre ändringar antages på landskapet den 18 februari 1856.
Förut hade nationens kassaförvaltning varit delad på följande fem kassor, nationskassan, byggnadskassan och honorariekassan, Simlinska fonden och bibliotekskassan. De tre första sammanslås nu till en enda, Uplands nations kassa, och ställes under andre kurators förvaltning. Byggnadskommittén bibehålles och skall bestå utom förste och andre kurator af årligen valda tre seniorer, två juniorer och en recentior. Vid dessa sammanträden skall andre kurator föra ordet och vid paria vota äga utslagsröst. Kommitténs befogenhet utsträckes till att gälla alla med nationskassan sammanhängande ekonomiska frågor. Vid extra utgifter, hvarom icke förut finnes något stadgadt, skall ärendet hänskjutas till nationens afgörande. Byggnadskommittén i denna gestaltning är sålunda ingenting annat än vårt nuvarande förvaltningsutskott.
De härmed fattade bestämmelserna för upphjälpandet af nationens ekonomiska förvaltning voro tydligen förestafvade af nödvändigheten. I öfverensstämmelse med tidens hela kynne synes man ha saknat sinne för vården af slika angelägenheter, utan att någon bestämd person kunde dragas till ansvar härför. Men om virrvarret och oegentligheterna i förvaltningshänseende får man onekligen ett starkt intryck, då det t. ex. tid efter annan klagas öfver att värdehandlingar, såsom köpebref, brandförsäkringsbref, reverser och skuldförbindelser af olika slag bortkommit; vidare att obetalade termins- och klubbafgifter utan vidare efter någon termin afskrefvos o. s. v. Trots dessa missförhållanden torde nationens ekonomiska ställning i stort sedt icke varit afsevärdt sämre än förut, äfven om det gärna kan medgifvas, att den kunde varit bättre. Ju mera nationen växer i höjden — dess medlemsantal är 82 vid vår periods början, eller vårterminen 1840 — desto mer förgrena sig dess ekonomiska linjer åt olika håll. Det är icke möjligt att här följa dem alla, särskildt under denna period, så tilltrasslade som de voro. Det är ju icke heller nödvändigt. Men några små randanmärkningar till kapitlet om nationens ekonomiska tillstånd under denna period kunna kanske intressera. Så galet ställdt som det af ofvanstående uppgifter angående räkenskaper och förvaltning kunde synas, var det väl ändå icke, eftersom nationen menade sig kunna meddela en hel del befrielser från terminsafgifternas erläggande, icke endast åt åtskilliga betryckta landsmän, utan äfven utsträcka dessa befrielser för en hel klass inom nationssamhället. År 1846 väcktes nämligen förslag om, att de af nationens medlemmar, som till staden erlade ordinarie skatt, skulle från terminsafgifter varda befriade. Landsmännen togo saken i öfvervägande vid flera tillfällen, och den 9 oktober 1852 ägde afgörandet rum. »Inspector, professor Anjou, begagnade detta tillfälle för att i några behjertansvärda ord fram hålla hvilken nytta och obestridlig vinst bereddes så nationen i allmänhet som synnerligen dess yngre medlemmar derigenom, att män med mognade studier och vunnen erfarenhet tillhörde densamma, hvilka med stadgadt omdöme kunde välgörande gripa in i nationens angelägenheter och med råd och upplysningar gagna yngre landsmän. Han öfverlemnade derför denna fråga till landsmännens allvarliga behjertande, och utan att med sitt ord eller råd vilja afgörande inverka på landsmännens beslut i frågan, uppmanade han dem, att ej med obetänkt brådska eller småaktig stränghet vid villkoren motarbeta sitt eget och nationens bästa.» Efter en kortvarig diskussion beslöts, att docenter och lärare vid statens läroverk skulle mot erläggande af sedvanliga bidrag till akademiska sjukhuset, vaktmästaren och biblioteket befrias från öfriga ordinarie nationsafgifter.
Frånsedt den ekonomiska sidan af detta besynnerliga beslut, kan man med skäl våga ett tvifvel om lämpligheten af den skedda anordningen. »Mognade studier» — »vunnen erfarenhet» — »stadgadt omdöme» — i och för sig aktningsvärda dygder, och man kan skatta stackars Johan Nybom lycklig, som var frånvarande och slapp åhöra denna sköna lofprisning af dygden. Frånsedt detta, kan det med skäl sättas ifråga, om beslutet för nationens utveckling och växt var vidare lyckligt. Omsorgen om vissa äldre respektabla landsmäns kvarstående i nationen synes ha varit större än omsorgen för nationens egen framtid. Nå, där sutto på de nedersta bänkarna i salen några unga recentiorer, hos hvilka redan planer på en »statskupp» börjat broddas, och man kan förmoda, att de togo det fattade beslutet med relativt stort lugn, det lugn, som medvetandet om egen ungdomlig kraft skänker. Hos dessa knoppades emellertid nationens framtid, huru tysta och reserverade de än åhört de äldres förhandlingar vid detta landskap. Dock torde hänsynen till deras tysta men bestämda opposition ha dikterat det beslut, som knöts samman med det förra, nämligen att minimiantalet af seniorscorpsens medlemmar skulle ökas till tio, hvaraf minst fyra borde tillhöra nationens »verkligen studerande medlemmar, som ännu ej absolverat sin akademiska kurs», och att för motverkande af den högre röstskalans verkningar endast de tio äldsta seniorerna skulle vid voteringar äga tre röster, medan de öfriga i likhet med juniorerna fingo åtnöja sig med endast två röster.
En god inkomstkälla ägde nationen fortfarande i sitt hus. Nedre våningen var under en tid uthyrd åt Oscar Arpi och adjunkten von Zeipel samt från år 1848 äfven åt den nybildade studentföreningen. Ännu bodde icke vaktmästaren i nationens gård. Men 1853 föredrager kurator en från vaktmästaren inkommen skrifvelse med anhållan om att »mot skäligen nedsatt hyra» erhålla boningsrum i nationshuset. Nationen, »som erkände den obestridliga nytta ett dylikt arrangement skulle medföra i den noggranna uppsikten och större omvårdnad om nationens gård och egendom», ville för sin del till detta ändamål anslå den på nedre botten åt gården vettande tripletten. Det visade sig emellertid icke lämpligt att inreda dessa rum till vaktmästarbostad. En landsman Johan Bernhard Hörlin inkom till landskapet den 15 februari 1854 med en skrifvelse, hvari han föreslog, att i stället för den tillämnade tripletten skulle åt vaktmästaren upplåtas det i samma våning befintliga köket med enkelrum, utgörande en del af den våning, som von Zeipel bebodde. »Dels skulle nemligen efter Hörlins tanke svårigheter och stora kostnader uppstå vid en spisels uppförande i något af triplettrummen, dels skulle tvenne hushålls inhysande i nationshuset möjligen förorsaka trassel och oenighet med anledning af den kända bristen på tillräckliga uthus» (sic!). Det beslöts alltså i öfverensstämmelse härmed. v. Zeipel måste med sin familj rymma fältet, och köket och det därbredvid varande rummet af hans våning uppläts åt vaktmästaren för en årlig hyra af 80 Rd. bco.
Den öfre våningen i nationshuset har under vår period i allt större omfattning tagits i anspråk för egna behof. Sålunda hade man apterat det till höger om stora salen belägna rummet till läsrum, och där kunde landsmännen numera fördjupa sig i dagens tidningar, Aftonbladet, Väktaren, Upsalabiet och andra. Två af rummen däruppe kommo ock för bibliotekets räkning till användning. En energisk bibliotekarie ägde nationen i tredje kurator Ali Floderus, mellan 1853—59. Han ombesörjer 1854, att bokhyllorna förses med dörrar och galler. En donation af böcker under denna tid må här omnämnas. Det är brittiska bibelsällskapets till studentcorpsen skänkta nya testamenten, som proportionsvis fördelades på de olika nationerna och därinom utdelades till de äldre landsmännen. Så har detta välgörande sällskap utsträckt sin välmenande verksamhet äfven till Upsala studentkårs medlemmar. Nationssalen uthyrdes nu som under föregående period till olika ändamål. Teologie adjunkten Thure Annerstedt höll där under 40-talets förra hälft sina föreläsningar i praktisk teologi, och vid de sångöfningar, som anställdes med de unga prästämnena, kom äfven nationens fortepiano till användning. Knappast hade de pastorala tonerna förklingat, förrän stadens unga dansanta damer och herrar trippade in för att under en fransk dansmästares ledning på vår sals skrofliga golftiljor taga ut stegen i sirlig menuett. Månne det var här, som Nybom gjorde sina eröfringar bland blifvande borgmästarinnor? Ett enskildt musikkapell i staden fick äfven mot en afgift af 2 Rd. bco för hvarje öfning använda sig af nationssalen. Det stackars fortepianot, som skulle göra musik till både mässor och danser, förbrukades snart, och nationen såg sig 1854 nödsakad att uppdraga »åt Herr Arpi vid hans förestående vistande i Stockholm efterhöra huruvida någon instrumentmakare derstädes befunnes villig att försälja till nationen ett pianoforte på de villkor, att tredjedelen af summan erlades kontant och det återstående på lämpliga betalningsterminer; samt tillika mot billig betalning inköpa nationens gamla piano, hvars reparerande landsmännen ej ansågo medföra samma fördelar som anskaffandet af ett helt och hållet nytt instrument». Ett nytt fortepiano blef också inköpt, och hur rädd man var om sin nya egendom, visar sig bland annat af en liten notis från samma år om att nationen förkastade C. R. Nybloms förslag om dess uthyrande. Erfarenheterna voro dyrköpta nog. Med både lös och fast egendom står för öfrigt nationen till tjänst. Det var icke bara nationssalen, som uthyrdes, utan äfven dess torftiga möblering. Till director Josephsons konserter och till promotionsbalerna utlånas nationens bänkar och de synnerligen eftersökta ljuskronorna. En år 1857 inköpt drogsamling, närmast afsedd för egna landsmän, utlånas äfven till andra studenter mot en afgift af 1 Rd. 50 öre i månaden.
Till nationens många förpliktelser som gårdsägare i staden hörde också en tid att åtaga sig kontrollpatrullering. Frågan om ordningens upprätthållande på Upsala gator nattetid har ju ständigt varit ett delikat spörsmål, icke mindre för den studerande ungdomen än för stadens borgare.
Det ligger i sakens natur, att vår nations häfder, äfven från denna period, bevara minnet af åtskilliga landsmäns odysseiska irrfärder på stadens gator nattetid. Vid vårt århundrades början och ännu långt fram i tiden bestreds stadens vakthållning nattetid af de vanliga brandvakterna, som beväpnade med sax och utstyrda i ett slags uniformerad hatt hade att mellan 10 och 4 postera på stadens gator och ropa ut sina timmar i gathörnen.[10] Universitetet hade dessutom sin särskilda vakt, de akademiska vaktkarlarna, som hade sitt »corps de garde» vid S:t Eriks torg i bottenvåningen af gamla »Kuggis», nuvarande konsistoriehuset. Där postade vaktkarlarna från 10 till 4, iklädda långrockar och höga hattar samt försedda med hillebarder. Allt gick fullkomligt militäriskt till, med ordentliga vaktombyten och med tapto, som slogs på en gammal trumma. Det är tydligt, att dessa posterande nattvakter, oftast gamla giktbrutna gubbar, långt ifrån voro sin kvistiga uppgift vuxna. Det hela blef ju och måste bli en formlig parodi på ordningsmakt. Icke underligt om dessa missförhållanden gåfvo vederbörande myndigheter verkliga bekymmer. Men så fick man en verkligt ljus idé. Man uppdrog åt fastighetsägande nationer att genom utsedda representanter bidraga till ordningens upprätthållande. Bellman als Erzieher i all ära, men det här var knappast förnuftigare.
På landskapet den 4 maj 1853 framlade förste kurator förslaget om bildande af allmän nattpatrull. Det heter i protokollet härom: »Ehuru olika åsigter yttrades öfver detta förslag, som af många ansågs alldeles obehöfligt, ansågo sig dock landsmännen ej med heder kunna undandraga sig denna nattpatrull, helst denna börda ej komme att drabba nationen oftare än tre gånger om året». Det egendomliga behaget i den nya sysslan lockade fram många frivilliga anmälningar. Sammalunda var förhållandet året därpå, då J. B. Hörlin, doc. Nordling, W . Nordling och C. R. Nyblom anmälde sig som nattpatruller. I hvad mån vederbörande myndigheters förhoppningar genom denna egendomliga anordning gingo i uppfyllelse, veta vi inte, men att de icke helt infriades är väl tämligen säkert. Fortfarande hittar Rector Magnificus klagomål vägen till nationens bord; och kontrollpatrulleringen torde knappast ha blifvit mer än en kortvarig episod i nationens lif.
Nu till slut på detta långa kapitel några korta erinringar om nationens nöjeslif under samma tid. Tyvärr förbjuder oss utrymmet att däråt ägna en så stor uppmärksamhet, som det kanske förtjänar. Bristen på källmaterial gör sig aldrig så tydligt förnimbar, som när det gäller nationens nöjeslif. Nästan de enda meddelanden, som slå oss till buds, äro de här och hvar i memoarer och bref inströdda små notiserna. Det behöfdes en frodig diktarfantasi för att bakom de i protokollen införda små antydningarna om en vårfest på Eklundshof, en karnevalstillställning, en sångarhyllning, en mårtengåsfest på nationen se hela det brokiga och lefvande lifvet med sina dagrar och skuggor. Som ett hellenskt Dionysoståg stormar hela 40-talets studentbackanal förbi oss i extatisk yra. Det är den upsaliensiska studentungdomens renässanstid, frodig och obändig. Naturligtvis förnimmer man här och hvar djupare liggande toner, och sällan får man en så lefvande erinran om, att guden Bacchus löser ut de lyriska sidorna af vårt nationella väsen[11], som när man dyker ned i dessa decenniers glada nöjeslif.
Det är den första maj 1845. Svartbäcksgubbarna ha gått öfver fallen vid den gamla kvarnen, Lambys kanoner ha redan hälsat den första båtens ankomst, de hvita mössorna lysa upp Drottninggatan och i Geijersdalens sluttningar sticka backsipporna fram. Prins Karneval rider för första gången genom Upsala gator. Han sitter stolt och vacker att skåda på sin häst. Den röda sammetskappan och det gyllene skärpet lysa i solen. Fjädern i baretten och det lockiga guldgula håret fladdra i vårvinden. Flickorna sträcka ut halsarna genom fönstren på Ågatan för att bättre kunna se honom, och småpojkarna hålla jämna steg med hans ädla springare ända ut på vägen till Polacksbacken, där karnevalståget upplöser sig.
Naturligtvis voro upplänningarna med. Redan dagen förut hade det beryktats i staden, att de ämnade fira dagen med Kalle Winters begrafning; en slags parodi på akademisk högtidlighet, och de mer invigde visste berätta, att det var Daniel Hwasser, som kokat ihop programmet. Hvem Kalle Winter var, syns af titelbladet till det tryckta minnestalet:
»Framl. Landshöfdingen öfver Snö-regionen,
en af de fyra i svenska årstidernas samfund,
Commendören af gyllene vargskinnspälsen,
Riddaren och Commendören af Svarta Botforen,
Med stora skaftet, Riddaren af Lappvanterorden,
Riddaren af snöplogen och dubbla fönsterrutan
i briljanter, ordföranden i tandhackningskommittén,
Ordföranden i sällskapet: »För öm och frusen fingervård»
Hedersledamoten i flera in- och utländska kylda sällskaper m. m .
Herr Förre Kalle Winter.»
Begrafningen började med ett recitativ mellan tvänne sångare:
»Den förste: Är Kalle Winter död?
Den andre: Jo, något är vårt svar.
Han dog en morgonqvist vid första hanegället.»
Därefter sjöng en utvald kör till melodi af Integer vitae en af Nybom författad begrafningshymn, som endast hade det felet att klinga för praktfull vid ett sådant skämtsamt tillfälle.
»Hvart går tåget, blomstrande ungdomsskara?
Säg, hvi skälfver så öfver varma rosor
sorgligt ljuf en glindrande tår på kinden,
löjenas sofbädd.
Vördnadsfull i bjudande blickens allvar,
höljd i mantel, tecknad af nattens färger,
satt i herrskarmakt uti nordanskogen
fruktad en konung.
Hjeltesagan bar han på fadersarmar
och vid norrskensflammor dess runor läste,
medan stormen tumlade vildt på fjället,
läste och tänkte.»
Efter några yfverborna verser af skandinavisk klang — man befann sig ju midt uppe i skandinavismen — blir skalden vekare. Till hälften en Afrodite, född i »himmelsk fägring» och »varma tårar», till hälften nunna kommer våren:
»Naken stod hon, höljd blott af helig oskuld;
lösta lockar lekte kring liljeängder
och så varm från spegeln af djupblå ögon
skimrade glädjen.
Sångens gyllne luta hon bar i handen
doft af blomsterbönor den hulda kringflöt,
och ett jubelskri utaf glädje mötte
Våren i Norden.»
Slutligen kommer det egentliga minnestalet. Hvem som författat det eller föredragit det är icke lätt att säga; måhända har det varit Daniel Hwasser. Talet påminner oss i rätt hög grad om de Dalinska kalottpredikningarna och är uppbyggdt öfver en kanonisk text hos Bellman.
»Din morgonsol brann sällan klar,
din middag blott en skymning var.»
Med sina många fyndiga alluderingar — t. ex. denna att Herr Landshöfdingen »med sådan skärpa uppfyllde sina åligganden, att det blef en spegel för alla», eller att han stod fjärran från alla partier »utom slädpartier» — eller, på tal om hans sinne för de sköna konsterna, att han rimmade endast i sin ungdom och för öfrigt »aldrig andades varmt för landets blomstrande utveckling» — måste det naturligtvis ha hälsats med omåttligt jubel, och upplänningarna hade tydligen en stor dag nu som tjugu år senare vid ett liknande tillfälle.
Till historien hör, att den med så mycken heder jordade Kalle Winter hade den taktlösheten att redan under natten uppstå ur sin graf. Nästkommande dags morgonsol lyste öfver en präktig nyfallen snö. Och det berättas[12], att en medicofilare af Helsinge nation, Klosterlasse kallad, vaknade i Sandgropen den morgonen öfverhöljd af snö. Lyckligtvis ådrog han sig intet men däraf. Om upplänningarnas insats i de följande årens karnevaler — de firades nu hvarannat år — veta vi intet förrän år 1853, då upplänningarna kommit på den bizarra idén att framställa Victor Hugos Ringaren i Notre-Dame, som af Torslovska sällskapet förts fram på Upsala teater.
Nyblom skrifver därom:[13] »Vi hade en vacker Esmaralda, August Åkerlind, en mängd zigenare, en skara pariserpöbel och en vidrig Qvasimodo, född som narrpåfve, ridande baklänges på en usel krake, själf halt, puckelryggig samt med narrdräkt och biskopsmössa, hånad af hela världen och hållande den tillbaka». Ringarens roll utfördes af Nyblom själf.
I nationens valborgsmässo- och majfirande kulminerade årets nöjeslif. I allmänhet torde första majfestligheterna ha varit förlagda till Eklundshof, där man år efter år lät uppföra en särskild träbarack för nationens räkning. De till »utklädningarna» inköpta och förfärdigade kostymerna bortslumpades sedan till vrakpris. Säkerligen sparades det icke på pengarna, då det gällde dessa fester, men när en i någon mån sparsammare och försiktigare regim införts i nationen, hände det allt oftare, att man, såvida icke brunnssalongen eller kägelbanan kunde få hyras, förlade majfesten helt och hållet till nationssalen. Att på studentkårens allmänna vårfestdag intaga gemensam frukost på nationen var tidigt praxis.
Höstterminens stora evenemang var naturligtvis gåsfesten. Vid denna voro vanligen inspektor och hedersledamöter närvarande, och den förlöpte väl under mera diskreta och lugna former. Ännu hade icke spexet gjort sitt intåg i vår nation, men vissa förebud därtill skönjas redan i de vid mårtengåsfesterna ofta förekommande utklädningarna till sång eller recitation. När därför en landsman 1912 vid en mårtengåsfest i romersk kejsardräkt föredrog dikten Nero af K. G. Ossian-Nilsson, så torde det ha varit i öfverensstämmelse med de äldre traditionerna för mårtengåsfest-firandet. Det drygaste arbetet med dessa och liknande tillställningar hade gifvetvis nationens bägge klubbmästare, af hvilka den ene hade att göra med klädesgarderoben. Det är ur denna syssla, som det senare inrättandet af teaterdirektörsämbetet växer fram.
Med en i all sin korthet ytterst upplysande liten notis från 1852 anse vi oss böra afsluta detta långa kapitel:
Det heter i protokoll af 4 december 1852: »Väcktes af klubbmästaren förslag om att nationens sex- och punschbord skulle med låga kanter förses, till hindrande af glasens nedfallande och sönderslagning, — hvilket bifölls, helst landsmännen ansågo sina kläder derigenom äfven komma att fredas från fatala fläckar af de vid nationella libationer spillda safter.»
- ↑ Kallstenius a. a., s. 105.
- ↑ Ärkestiftets herdeminne IV, s. 78.
- ↑ Rudolf Hjärne, Från det förflutna och närvarande, sid. 197.
- ↑ Cecilia Bååth-Holmberg, Frihetens sångarätt, s. 160.
- ↑ Cecilia Bååth-Holmberg a. a., s. 164.
- ↑ Hjärne, a. a.
- ↑ Uttrycket förekommer ej. enligt Warburg, i originalbrefvet af år 1809 utan är af Geijer tillagdt år 1834, Schuck-Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV, s. 70, noten.
- ↑ Innan denna sång blef nationens egendom, sjöngs Tegnérs »Sitter i högen högättad höfding».
- ↑ Rudolf Hjärne a. a., s. 177.
- ↑ C. B. Nyblom a. a., s. 61.
- ↑ Wilh. Andersen. Bacchuståget i Norden, s. 88.
- ↑ C. R. Nyblom a. a., s. 140.
- ↑ C.R.Nyblom a. a. II och III, s. 88.