B Lidforss August Strindberg 1910/04
| ← III. |
|
Tilläg: Filosofisk Levertinkult. → |
IV.
»Det blir inte bättre, om diktaren, som det
förunnats oss att bevittna, lämnar Olympen och
skällande som Cerberus med helveteseld i blicken.
löper omkring nosande där slika djur bruka nosa
och sålunda konstaterande vad det hela innerst
rör sig om.» — Orden äro Per Hallströms, hämtade
ur hans i våras utgivna essaysamling »Skepnader
och tankar», och mycket karaktäristiska för
den älskvärda kollegialitet, varmed de stora
nittiotalsdiktarne själva behandla »Röda rummets»
författare, när de någon gång skänka honom sin uppmärksamhet. Rättvisligen måste
det erkännas att detta icke ofta är fallet, i regeln
är Strindberg från detta håll endast föremål för
en ignorerande tystnad.[1]
Denna förnäma hållning är så mycket förklarligare, som vederbörande sedan flera år tillbaka disponera över en kraft, som med en sällsam, man vore frestad säga patologiskt uppdriven entusiasm för geschäftet, fortsätter den Levertinska litteraturkritikens traditioner — i dess allra grövsta och simplaste form. Denna sänkning av kritikens allmänna nivå är helt naturlig, eftersom docenten Böök fullkomligt saknar sin föregångares litterära talang, och av Levertins skriftställarkynne endast ärft den ymniga svadan och den stilistiskt-logiska korruptionen. Men i dessa hänseenden uppenbarar sig hos båda kritikerna en kongenialitet, som tyder på en djupare själsfrändskap än den, som har sin rot i herr Bööks egenskap av halvjude. När denna docent i litteraturhistoria talar om »oegennyttiga orsaker», där en skolpojke skulle ha förstånd att skriva oegennyttiga motiv, eller när han för att förhärliga Heidenstams metafysiska djupsinne utbrister: »detta är fjälltoppen, som lyfter sin fria utsiktspunkt med den oändliga överblicken av verklighetens vida värld upp mot den hemlighetsfulla världsetern», så är detta äkta Levertinskt. Då hr Böök i sin recension över Vilhelm Ekelunds »Antikt ideal» berättar, att »när Stagnelius dog, kvällde det fram ur den säck, där han förvarade sina outgivna manuskript, en rad av okända verk, tragedier, epos, dramer i mängd, och en ström av lyrisk sång, en av den svenska diktens rikaste juvelskatter, vars existens ingen anat», när man läser detta, säger man sig ovillkorligen: en säck, ur vilken det kväller fram en ström av lyrisk sång — en sådan tingest hör verkligen till den specifikt Böök-Levertinska ekiperingen. Då hr Böök på tal om Levertins fosterlandskärlek skriver: »I hymnen till Moderspråket får denna känsla en fulltonig dikterisk (!) form, särskilt betingad av skaldens ras; det är för honom språket, som framför allt annat symboliserar det svenska lynnets samhörighet» — då frågar man sig undrande: samhörighet med vad? Står man icke här inför »de okända relationer, den tankens och ordets inbördes ironi», som Levertin ansåg vara den »dikteriska» konstens egentliga föremål? Men när herr Böök beslutsamt träder fram på arenan och apostroferar sig själv med orden: »låtom oss med några raska vingslag skingra dimmorna», så slår han verkligen ett rekord. Oscar Levertin talade en gång om »rättrådighetens poesi, vars inspirationskälla är den flammande sanningen» och som under sin flykt genom rymden »från början till slut bär på sina mäktiga och starka vingar Gustaf av Geijerstams nya bok»; det har säkerligen varit en ståtlig syn, och dock hur bleknar icke den gentemot det perspektiv, som herr Böök trollar fram med sig själv som sanningens genius, den där med raska vingslag skingrar dimman …
Detta i förbigående. Att hr Böök skulle vara en av de främsta på skansen, när det gällde att parera ett angrepp mot Heidenstam och nittiotalsreklamen, var ju för en var, som känner hans föregåenden, fullkomligt självklart. Något överraskande var det däremot, att han kunde öppna kampanjen med att avtrycka en artikel, som hämtats ur Karlstadstidningen och vars etiska patos fullkomligt tycks ha undanträngt det sunda förnuftets synpunkter. Som prov på tonen och tendensen i »detta klara och lugna uttalande», som hr Böök kallar det, avtrycka vi inledningen:
Det gamla ordspråk, som säger att »när f—n blir gammal blir han präst» har sin tillämplighet på Strindberg. Denne på 1880-talet för sin »hundmoral» av ärkebiskop Sundberg bannlyste kättare har nu blivit en »trons bekännare», vars falska vittnesbörd mot forna meningsfränder åberopas också av biskopar. Men aldrig har han utfört mer djävulska dåd än efter sin omvändelse. Han läser ju numer varje dag ett kapitel i bibeln och förmodligen har han uppenbarelser. Genom sådana, vilkas ofelbara sanning det aldrig kan falla honom in att betvivla, har han helt säkert inspirerats till de skändliga lönnmordsförsök mot levandes och dödas goda namn och rykte, som han utfört på de senare åren. Under gudaktighetens mantel har »mandråparen av begynnelsen» hos honom nått sin fullaste, mest blomstrande utveckling.
På sistone har han fått uttömma sitt gift inte blott i svarta böcker utan även i den radikala morgon- och aftontidningen Svenska Folkets spalter o. s. v.
Den upplyste åttiotalisten och verdandiradikalen har alltså gjort den upptäckten, att Strindberg från början varit en »f—n», den där långt före sin omvändelse begått en serie »djävulska dåd». Medan Handelstidningen ännu gjorde honnör för »den gamle Strindberg», ser hr Mauritz Hellberg i »Mäster Olofs» och »Röda rummets» författare endast mandråparen av begynnelsen. Längre ned talas det om »Levertin, som begått högmålsbrottet att bedöma den nya Damaskusresenärens brokiga bekännelse kritiskt, utan väld och vrede, i det förklarande ljus, som hans ädla ande och höga odling kastade över människors verk och dagar». Hur det förhåller sig med detta förklarande ljus, torde tillräckligt ha framgått av den förut lämnade utredningen, och överhuvudtaget torde det icke vara lönt att spilla ord på uttalanden, som mera göra intryck av att härröra från ett hysteriskt fruntimmer än från den klarsynte och orädde man, som Mauritz Hellberg annars visat sig vara.
Det är emellertid för den, som ej betraktar den mänskliga dumheten med en Flaubert’s psykologiska samlarintresse, en motbjudande uppgift att syssla med de aktstycken, som i denna strid publicerats emot Strindberg, enkannerligen de Böökska. Men då man betänker, att docenten Böök för det första är ordinarie litteraturkritiker i en stor huvudstadstidning med spridning över hela vårt land, och för det andra, att han av herrar Heidenstam och Hallström kreerats till förtroendeman för nittiotalets litterära fackförening, så är man gärna böjd för att tillmäta hans uppträdande en betydelse, som det i och för sig alldeles icke skulle förtjäna.
Den Böökska taktiken i kampen emot Strindberg är för övrigt i princip densamma som Levertins, blott med den skillnaden, att hr Böök resolut kastat över bord alla de lovordens parfymer och essenser, varmed Levertin brukade göra sin smutskastning salongsmässig. Taktiken blir alltså den rena förnekelsens, men denna genomföres med en bravur och en heroism, som ofta överskrider det fullt normalas gränser. Några exempel! I en artikel, betitlad »Den svenska dikten under Oscar II:s sista decennium», har hr Böök utförliga och ampla erkännanden icke blott för de »klassiska» nittiotalsdiktarne, utan också t. ex. för en så fristående författare som Hjalmar Söderberg, men Strindbergs diktning avfärdas med följande rader: »hans till omfånget rika produktion uppvisar under denna tid jämte enstaka verk av värde en mängd konstnärligt unders haltiga och teoretiskt förvirrade skapelser». Alldeles på samma sätt låter det i en artikelserie »Sverges modärna litteratur», som publicerats i »Det Nya Sverge» 1908 och som verkligen utgör ett rekord i litteraturkritisk förvanskning. Här behandlas åter de typiska nittiotalisterna med stor utförlighet, men av Strindbergs arbeten omtalas icke ett enda, och hans samlade produktion från de sista 18 åren får följande vitsord:
Strindberg har under en oerhört ymnig produktion med den honom utmärkande känsligheten för utlandets strömningar passerat ett intelligensaristokratiskt Nietzschepåverkat stadium för att till slut hamna i en slags teosofiskt-ereligiös föreställningsvärld av utpräglat vidskeplig läggning. Hans konstnärliga kraft har härunder oerhört försvagats, och de flesta av hans senare verk äro allt för förvirrade för att erbjuda annat än kuriositetsintresse.
Den svagaste punkten i den modärna litteraturen är bristen på ett modärnt drama: först det sista året har medfört en så betydande och storstilad insats, som Tor Hedbergs Johan Ulfstjärna.
Detta uttalande, som är mer än komprometterande för en docent i litteraturhistoria, har redan av d:r Landquist bemötts med följande erinringar, som på ett förträffligt sätt belysa den cyniska ovederhäftighet, som präglar hr Bööks litteraturkritik:
Kuriositetsintresse! Märk väl, denna förträffliga dom fälles inte bara över de sublima partierna i Inferno och Till Damaskus, den fälles över Folkungasagan, ett av vår dramatiks skönast gripande skådespel, över Gustav Vasa, vårt nationella drama par preference, över Kronbruden, där den gamla kristendomens poesi än en gång lever upp i kraft och sanning — över huvud har ingen modärn svensk författare utom Strindberg förmått ge kristendomen dess äkta liv i dikten — över den fagra, visa Svanehvit, som har sagans ljuvhet och rosendoft, över det svårmodiga djupa Drömspelet, över de klassiska hexametrarna i Fagervik och Skamsund, över Påsk, Brott och Brott, Dödsdansen, över den stilla Ensam … Jag avbryter mig, inte därför att det ej vore något till att uppräkna, men därför att meningen bleve alltför oproportionerligt lång! Men där är inte nog härmed. Ingen enda av Strindbergs föregående dramer ens nämnes av Böök (utom Mäster Olof i förbigående)! Fadren, Fordringsägare, Fröken Julie etc. existera icke. I stället konstateras, att vi sakna »ett modärnt drama»! »Först sista året (sic!) har medfört» Johan Ulfstjärna. Än mindre finns naturligtvis Strindbergs historiska diktning, ehuru man kunnat hoppas att Svenska Öden åtminstone nämnts, om ock blott som en ringa och förfelad föregångare till Karolinerna.
Att en skribent med sådana antecedentia skulle kunna prestera lysande ting under den egendomliga situation, som de Strindbergska artiklarne brakt till stånd, kunde ju väntas på förhand, men hr Böök har denna gång verkligen överträffat sig själv. Följande utdrag ur hans artikel i Svenska Dagbladet må att börja med tjäna som prov:
Men märk nu: i dessa (Strindbergs) artiklar finnes rasande utfall mot allt och alla, mot Viktor Rydbergs osedlighet, mot Levertin och Fröding, mot Ellen Key och Geijerstam och Heidenstam, men det finnes icke ett ord mot några av dem, som handgripligen och bröstgänges angripit Strindberg. Hans offer äro antingen de döda och de försvarslösa, eller också sådana personer, om vilka han på goda grunder kan anta, att de aldrig skola vilja besvara smutskastningen med att dra blankt. Geijerstam teg, Ellen Key teg, och Heidenstam tiger. För dem, som kännbart gått honom in på livet, ådagalägger Strindberg däremot en finkänslig respekt. I detta stora och rika hjärta förorsaka missunnsamheten och avundsjukan de dödligaste krampryckningar, men den krigiska instinkten att slå igen, när man får hugg, har den store kristlige stridsmannen segerrikt övervunnit. Så länge Levertin levde, bar han de grymma oförrätterna i tysthet, men den döde var ännu icke under jord, förrän han stod vid hans lik och ljög. Han har kallat Levertin för det orientaliska lodjuret; hans egen heraldiska sinnebild är schakalen.
I sin befängda upps- och nervändning av allmänt kända sakförhållanden är denna utgjutelse ett märkligt vittnesbörd om den kaotiska förvirring, som den Strindbergska attacken åstadkommit i det angripna lägret. Till och med hr Böök, som annars äger rätt mycket av den rustika naturens bondförstånd, har så fullkomligt tappat kontenansen, att han nu beskyller Strindberg för feghet: denne skulle endast våga dra blankt, när han hade säkra garantier för att den anfallne ej komme att försvara sig. Denna beskyllning mot »Nya rikets» författare är verkligen grandios, och herr Böök har också redan från andra håll utsatts för en uppfriskande drift med anledning av detta uttalande. Och vad beträffar den storsinta tystnad, som de angripna alltjämt iakttaga och som hr Böök framhäver med patetisk beundran, så torde det ej vara skäl att överskatta denna, ty den som tror, att de av Strindberg angripna storheterna sitta med händerna i kors, därför att de icke svara direkt och offentligt, han begår ett stort misstag. I själva verket är det ju betydligt bekvämare att låta docenten Böök på sitt oförblommerade gåpåarespråk skrika ut vad man har på hjärtat och sedan inköpa ett obegränsat antal lösnummer, som försedda med instämmande och kompletterande randanmärkningar, sändas omkring till vänner och bekanta. Det är en känd metod, det har jag händelsevis svart på vitt på!
Men det skulle ändå ha sitt psykologiska intresse att veta i vad mån hr Bööks kommittenter äro hågade att nu underskriva hans ord eller om de icke förstå, att även de komprometteras av ett uttalande sådant som detta:
Det är som sagt en vidunderlig dossier, men förråder den andra egenskaper än dem, som mycket hyggligt folk gå omkring och beundra i många av Strindbergs s. k. klassiska skapelser? Är icke »Det nya riket» lika lögnaktig och orättvis, äro icke de personliga smädelserna lika nedriga, och visa de icke samma skandalskribentens enastående talang att ärekränka utan att råka juridiskt fast? Är skildringen av nittiotalets litteraturpolitik mera fantastisk än t. ex. skildringen från riksdagen i »Röda rummet» med den hederliga bondens schavottering? Helt säkert icke. Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting? Är icke denne vidunderlige mångläsare en av de okunnigaste skribenter som funnits, därför att han i sitt högmod och sin hafsighet aldrig gått till grunden med något? Har han överhuvud någonsin nalkats ett problem med så mycket intellektuell besinning, med så mycket upphöjdhet över låga affekter och lidelser, som ett verkligt tankearbete kräver?
Rodins »Tänkaren» framställer en man, som tänker med armmusklerna och knogarna; den skulptör, som ville skapa en staty över tänkaren Strindberg, rousseaunen, könsfilosofen och Svedenborgaren, hade att avbilda en man som tänker med inälvorna och som vrålande vrider sig i sina kval.
Herrar Heidenstam och Hallström kunna verkligen vara stolta över en beundrare, som för ett sådant språk. Och dock skulle domen falla betydligt mildare, om det bakom denna maniakaliska svada, som ej kan tas upp till kritik, funnes en ärlig övertygelse, en glimt av sårad idealitet, men detta är fullkomligt uteslutet, raka motsatsen är fallet. Docenten Bööks recensentverksamhet har från första stund varit präglad av en servil inställsamhet gentemot de maktägande och inflytelserika, och en brutal hänsynslöshet mot dem, som stått ensamma eller vilkas position på förhand varit svag, och om han under nedskrivandet av ovanstående varit besjälad av någon känslostämning, så har det endast varit betjäntens raseri över att se sin herre få stryk. Detta kan för de oinvigde synas vara hårda ord, men den som känner förhållandena, vet att jag har rätt; jag skall i detta samband särskilt erinra om det bidrag till sin egen psykologi, som hr Böök lämnat i och med sin debut som essayist i den högre stilen. I en essay över Per Hallström, som hr Böök som helt ung man publicerade i den numera avsomnade Illustrerad Svensk Tidskrift, finner man följande smakfulla tirad:
Den poetiska väderflöjel och i nio fall av tio falska litteraturprofet, som heter Ola Hansson, gjorde vår litteratur en stor tjänst med att i en liten charmänt essay leda uppmärksamheten på den begåvning, som röjdes i denna bok. Ola Hansson, som svärmade för realism och psykologi i mystisk förening, måste naturligtvis känna sig tilltalad av denna bok (»Vilsna fåglar»), som rymde mer sant skildrad verklighet och mer fast psykologi än hela hans egen diktning.
Det vore naturligtvis orätt att flera år efteråt ställa en person till ansvar för åsikter, som han yttrat då han ännu gick i tonåren, och det är därför icke den barocka värderingen av Ola Hanssons diktning i och för sig, som det här är frågan om. Det motbjudande i saken ligger på ett helt annat plan, det ligger däri, att den unge skribenten riktar denna åsnespark mot den landsflyktige och impopuläre Skånediktaren blott och bart därför, att han därmed tror sig behaga det härskande litteraturkotteriet i Stockholm. Som en servil slyngel har hr Böök gjort sin entré i den svenska journalistiken, och denna blandning av inställsamhet och brutalitet är än i dag ett av de mest framträdande dragen i hans journalistiska prestationer.
Mycket betecknande för hr Bööks intentioner är också den bekännelse, han nyligen avlagt om det sätt, varpå han för en del år sedan sökte få kontakt med Svenska Dagbladet:
Undertecknad skrev på sin tid ett brev till professor Levertin och anhöll att få recensera »Fragment och miniatyrer» i Svenska Dagbladet — med vilket jag då icke hade några förbindelser — men erhöll omgående det svar, att det var omöjligt, efter som boken redan lämnats till hr Sprengel.
En sympatisk ung man, inte sant, som på detta sätt söker slå sig fram genom att spekulera i de sämre instinkterna hos en inflytelserik författare! Ty att herr Böök trodde sig göra en Levertin täckelig gärning genom att racka ner undertecknad, och att hans recension var hållen i en sådan anda, det torde icke ens han själv ha panna att förneka; så till vida var hans planerade attack mot undertecknads ringhet av alldeles samma valör som det ovan anförda utfallet mot Ola Hansson.
Det är för övrigt lustigt nog att iakttaga, hur herr Bööks uppfattning av en persons värde och betydelse växlar allt efter den hållning, som vederbörande i herr Bööks ögon intar gent emot nittiotalskoryféerna. För Hans Larsson har herr Böök alltid betygat den djupaste respekt — ända tills denne offentliggör sin vidräkning med Heidenstams övermodiga utgjutelser om åttiotalet. Då vänder sig bladet med ens; då utnamner herr Böök — i sin recension av »Hjärtats Oro» — Vitalis Norström till Sverges djupaste filosof, medan han ungefär samtidigt — under signaturen Don Quijote — anställer en spirituell drift med Hans Larssons lärjungar och beundrare bland den sydsvenska ungdomen. Å andra sidan har Mauritz Hellberg, vars åttiotalsradikalism hittills endast varit föremål för Svenska Dagbladets överlägsnaste ironi, numera tack vare sitt inlägg i Strindbergsfejden plötsligt blivit en litterär kraft, som herr Böök uppmuntrar med de mest komplimenterande tillrop!
Det är denna beräknande hållningslöshet, som gör den Böökska litteraturkritiken till den obetingat vidrigaste företeelsen på den litterära arenan i Sverge. När herr Böök träder fram och bryter staven över Vilhelm Ekelunds »Antikt ideal» för att kort därpå höja Hallströms »Skepnader och tankar» till skyarna som ett kulturellt sekularverk, då kan man ej antaga, att dessa domar fällas i god tro; herr Böök är faktiskt icke så enfaldig, att han icke åtminstone till en god del förstår, hur vilseledande hans utlåtanden om dessa verk äro. Och vilka friheter herr Böök tillåter sig när det gäller att i konkreta detaljer avvika från sanningen, därom må följande exempel ge läsaren en föreställning.
I en artikel av den 25 juli 1910, vari herr Böök söker vederlägga undertecknads framställning av Levertins förhållande till Ola Hanssons diktning, finner man följande uttalande:
Att Levertin år 1888 (i en anmälan av »Vallfart och vandringsår» i Politiken) jämförde Ola Hanssons ställning i svensk lyrik med Verlaines i den franska, att han, när tillfälle gavs genom en ny upplaga, skänkte »Sensitiva amorosa» ampla lovord — det bevisar för Lidforss ingenting.
Häremot genmälte jag (i »Arbetet» 30 juli) att Levertins jämförelse med Verlaine ingenting bevisade, enär den härrörde från åttiotalet, medan hela den pågående debatten gällt och alltjämt gäller vad som passerat under nittio- och nittonhundratalet. Men ser man nu efter vad Levertin i den av herr Böök åberopade recensionen verkligen sagt om Ola Hansson och Verlaine, så finner man att hans yttrande har följande lydelse:
Tag t. ex. en sonett av Paul Verlaine, en diktare som var konstnär måste älska, fast han för Frankrikes litterära mobb betyder det samma som Ola Hansson för Sverges.
Det är denna försåtliga sottise, som herr Böök har panna att åberopa som bevis på Levertins ridderliga lojalitet gent emot Ola Hansson. Man står häpen inför denna fördomsfrihet utan gräns.
Det vittnar därför om en grundlig missuppfattning av den egna situationen, då hr Böök i Sv. Dagbladet träder fram och gentemot herrar Landquist och Hedén presenterar sig som representant för etiken. Ja, för etiken på fullt allvar. »Intellektuell och moralisk värdering är en invecklad, besvärlig och ansvarsfull sak», förklarar hr Böök, och som målsman för denna ansvarsfulla sak träder han nu i breschen gent emot den esteticerande Landquist och den politiserande Hedén, som båda beskyllas för att ha åsidosatt moralens enklaste fordringar.
Inför detta skådespel kunde man lätt nog frestas att verkligen kvalificera herr Böök som han förtjänar, därest man icke plötsligt erinrade sig skaldens ord:
täckes tala om en sådan.
*
Om man i den nu pågående Strindbergsdebatten
gör sig till målsman för sådana åsikter,
som förfäktats i det föregående, kan man vara
fullt säker på att genast höra förebråelser som
dessa: aha, ni försvarar »Svarta fanor»! Har ni
då ingen moral?
Jag skulle vilja besvara detta spörsmål med en motfråga: högt ärade herre, har moralisk indignation varit drivfjädern vid det systematiska mullvadsarbete, varmed man i snart femton år sökt undergräva Strindbergs ställning som diktare? Var det i ädel harm över »Svarta fanor» som Levertin stämplade »Dödsdansen» som »en plump, långsam och tråkig träskodans»?
Till denna fråga, som ej behöver besvaras, skall jag blott foga ett par enkla ord.
Det finns i vårt land många förträffliga människor, som beundra Strindbergs genialitet, men som känna sig upprörda i sitt innersta över åtskilliga av de tendenser och åsikter, som Strindberg förfäktat i sina arbeten från de senare åren. Den, som skriver dessa rader, står med hänsyn till världsåskådning och i många andra stycken på en helt annan ståndpunkt än den store diktaren, men det är mig omöjligt att instämma med dem, som betrakta hans författarskaps senaste fas med ringaktning eller indignation. Under sitt oroliga sanningssökande har Strindberg stundom företagit sig vad han kallar att experimentera med ståndpunkter, och när han funnit en intagen ståndpunkt ohållbar eller ofruktbar, har han utan vidare lämnat den, och så tillvida företer hans andliga utveckling en helt annan anblick än sådana ståndaktiga mäns, som sätta en ära i att icke ha ändrat en åsikt på tjugofem år. Men Strindberg har dock, vare sig det gällt person eller sak, aldrig gett uttryck åt annat än vad som varit hans innersta övertygelse, och den som tror, att Strindberg någonsin stämplat en man som skurk utan att i sitt hjärta vara övertygad om hans skurkaktighet, han är en mycket dålig psykolog. Strindberg kan ha misstagit sig, och i vissa fall har han kanske gjort detta grundligt, och dock tyckes det mig, att hans författarbana, alldeles oavsett hans enastående genialitet, är värd att hedras mera än de flestas. Vilken oerhörd moralisk kraft fordras det icke för att bevara den konstnärliga skaparlusten oskadd, under de tusen och åter tusen vedervärdigheter, som mött honom på hans väg, allt sedan »Mäster Olof» såg ljuset och till den dag i dag! Ensam och oböjlig har han gått sin väg genom livet, och medan hans underlägsna diktarbröder, som varit lika många avundsmän, utnyttjat reklamens alla tänkbara resurser, har Strindberg endast räknat med sina konstverks egen inneboende kraft. Aldrig har han böjt sig för publikens smak, aldrig friat till recensenternas gunst. Intrigernas lumpna spel med bulvaner och lejda överfall har han aldrig känt, själv har han slagit till, när det har tyckts honom rätt, och själv har han också tagit risken och konsekvenserna. Han hör till dem som av begynnelsen varit skapade för farornas och äventyrens värld; och när allt kommer omkring, är det icke ett svenskt drag, som vi kunde vara stolta över, att vår störste diktare också är en stridens man som få, alltid färdig att till sista blodsdroppen slåss för vad som i hans ögon är rätt och sanning!
- ↑ Sedan ovanstående skrevs har herr Hallström genom sin riksbekanta artikel »Monumentet» dokumenterat sig som en fullt värdig lärare till hr Böök, och om icke alla tecken bedraga ha vi snart att motse liknande bidrag från annat representativt håll.