Bröderna Mörk/Romanen 6
| ← V. |
|
VII. → |
VI.
Fastare var allting i gamla dagar. Pålitligare
och starkare voro banden människor emellan.
Värre än någonsin i våra dagar syntes dem säkert
vänsvek och brytningar. På dessa gårdar, hvilka
ligga omgifna af mörka skogar eller ljusa fält,
satt fädernas Gud i orubbadt bo, och det sökande
tviflet, hvilket tidernas stora andar tvingat fram,
hade då icke demokratiserats och blifvit de
bildade hvardagsmänniskornas själsröta.
Lätt som nu bytte människorna icke bostäder, och på lek byggdes ej deras hus. Oron brände icke i den luft, som omgaf dessa hem. De människor, hvilka bodde där, stannade gärna till döddagar. Hvad de byggde eller inredde, bar prägeln däraf. Därför stannade de intryck och erfarenheter, hvilka lifvet skänkt dem, inom deras hem, och ännu i dag hviska de gamla byggnaderna om de öden, hvilka fullbordats inom deras väggar. Idyller var icke allt, som utspelades där. Äfven tragedien hade sin plats. Den, hvilken åldrades på en sådan gård, fick lära att förena dem båda och att försona sig med minnet. Ty intet fick han glömma. Allt hvad lifvet bjudit honom af ondt och godt, stannade inom hans närmaste synkrets, satt fast i hans väggar. Däraf lärde han tåla mycket samt att icke blifva i förtid svag. Samla och öfverskåda allt hvad han genomlefvat måste han också lära. Fåfängt skulle han försökt att blunda inför tunga minnen. Allt hvad han såg omkring sig, höll minnena lefvande och sorgen liksom glädjen vid makt.
Blott ett sjönk för majoren under denna tid i glömska. Och det var minnet af brodern. Detta, hvilket förut synts honom så tungt och så omöjligt att bära, sjönk nu ned i glömska så djupt, som hade långa år legat mellan den dag som var och den, då de båda bröderna i vrede skiljts från hvarandra. Ensam såg majoren denna tid våren komma allt närmare, och den ende, hvilken gaf honom sällskap och ett ögonblicks förströelse, var doktorn, som kom och for.
Hårdt blef majorens sinne under denna tid, och långsamt började han lära sig, att åren skänka kyla. En välgärning är denna gåfva ofta. Hur skulle människan eljest förmå bära allt? Men den högsta kyla har detta gemensamt med den högsta värme, att båda bränna. I denna punkt mötas isens verkningar med eldens. Och så öfverretadt och öfverhettadt var allt, hvilket Karl Henrik Mörk under denna tid genomlefde, att både is och eld inom honom bildade liksom en gemensam brännpunkt.
Allt hvad han såg omkring sig, vållade honom rent fysiska kval. Icke en plats fann han ute eller inne, hvilken han kunde återse, utan att tänka på allt som varit. I Brites person samlade sig hans förflutna, och till den höjd i lifvet, då människan slutar att söka något för sin egen person, hade majoren ännu icke hunnit. Ungdomen i hans väsen var ännu långt ifrån död.
Minnet af brodern skulle emellertid just under denna vår väckas på ett sätt, hvarom majoren ej kunnat drömma.
Han satt en förmiddag inne på inspektorens kontor sysselsatt med att granska månadens räkenskaper. Inspektoren var en gammal tvärvigg, van att säga sin mening både uppåt och nedåt, till husbonden, lika väl som till godsets folk. Inspektoren återkom härvid till sin gamla visa, att gården saknade nödigt driftkapital, och att tiden fordrade utvidgning af rörelsen, ifall brukets drift skulle kunna gifva vinst. När han kom in på detta sitt älsklingsämne, blef gubben ifrig. Han skakade sin väldiga gråa lugg som en lejonman och log bistert i det långa snusiga skägget. Herremansfördomar kände han till, och för dem ansåg gubben Stenman det vara sin skyldighet att icke vika.
Denna gång hade Stenman emellertid enligt sin egen tanke goda kort på hand. Som en skicklig spelare ville han emellertid spara dem, till dess att det kritiska ögonblicket kom. Därför åhörde han, så tålmodigt han förmådde, majorens invändningar. Som vanligt gingo dessa ut på, att han icke eftersträfvade större rikedom, än som redan kommit på hans lott, och att han var nöjd, så länge han kunde gifva hvar man sitt, och veta, att den egendom, han en gång lämnade i arf åt sin son, icke blifvit försämrad genom honom.
Inspektoren smålog sarkastiskt åt dessa ord. Det föreföll honom narraktigt, att en man, som kunde öka sitt gods, icke ville.
— Jag vill icke ha mera att tänka på, än jag har, slöt majoren. Det är Gudi nog.
Inspektoren tystnade för ett ögonblick. Den olycka, hvilken drabbat majoren och hans familj, var ännu helt färsk. Den gamle tvekade, om han skulle fortsätta. Men han trodde för sin del, att ökadt arbete var för majoren den enda vägen till hälsa, och med en gammal trotjänares frispråkighet tillät han sig äfven att säga detta.
— Han menar väl, Stenman, afbröt honom majoren, och hans uppsyn mulnade. Men hvad som kan hjälpa mig, vet jag ännu icke själf. Mycket mindre vet någon annan det.
Därmed gjorde sig majoren i ordning att gå. Men då beslöt inspektoren att låta minan springa.
— Jag hörde i förra veckan, pröfvade han försiktigt, att brukspatron på Björknäs sålt storskogen på rot och fått hundra tusen riksdaler kontant, förutom hvad han har att vänta.
Majoren lade bort hatt och käpp och satte sig tillbaka på sin plats vid pulpeten midt emot inspektoren.
— Har min bror sålt sin skog? frågade han.
Inspektoren nickade och tänkte för sig själf: »Jo, jo, det där tog skruf.»
— Till hvem har han sålt den?
— Det hade min sagesman sig icke bekant.
Majoren höll sina ögon stadigt riktade på sin inspektor, och öfver hans drag flög något, som liknade ett bistert småleende.
— Är Stenman säker på den här uppgiften? frågade han.
— Jag tror inte, att jag brukar fara med löst prat, svarade inspektoren en smula stött.
Vid dessa ord såg det ut, som om majoren en stund fallit i tankar. Egentligen var han sysselsatt med att dämpa sitt inre uppror för att ej häftigare, än han själf önskade, bryta ut inför inspektoren. Majoren förstod, att detta, som han nu först fick veta, redan var en gammal historia. Sluten inom sig själf som han lefvat, hade han icke fått veta detta förrän nu. Månader hade förgått, innan denna händelse blef honom bekant. Åter steg minnet af hans sista samtal med brodern upp inom majoren. Därhän hade det alltså kommit. Detta var således pengarna, om hvilka brodern talat, och som lågo färdiga, väntande på hans namnunderskrift för att sedan vandra öfver i hans plånbok. Sälja skogen! Åja. Det fanns godt om folk numera, som sålde sina skogar. De gamla släkterna sutto icke längre så fasta i sadeln, som de en gång hade gjort. Hvar och en hjälpte sig på det sätt, han kunde bäst. Några afyttrade sina hemman, andra lade ned järnbruken och sände arbetarna som en hord af tiggare ut öfver landet. Åter andra funnos, hvilka sålde skogen.
Men skogen var det, som sist finge säljas. Skogen tillhörde nämligen icke ägaren ensam. Skogen var Sveriges egendom, och därför fick den icke sköflas. Med skogen stod och föll Sveriges välstånd. Hög, tät och skyddad skulle skogen växa i nordanland. Eljest lades åker och äng öppna för vindarna. Eljest fanns intet skydd längre mot nattfrosten, när nödårsvinter hotade. Skogen gömde värme, skogen gaf skydd. Skogen var det heliga arfvet, hvilket hvar och en var pliktig att vårda. Lade någon skogen öde för vinnings skull, var han en niding.
Så hade majoren alltid tänkt, och så tänkte under denna tid flera än han. Hvilka svårigheter brodern haft att kämpa emot, visste han icke. Likgiltigt hade allt, som rörde brodern, blifvit honom. Men Björknäs var familjegodset, vid hvilket släktens namn var fästadt sedan generationer. Hvad som rörde familjegodset, rörde också honom själf. För första gången tänkte Karl Henrik Mörk på, att han i sin ungdom sålt sin förstfödslorätt för en grynvälling liksom Esau.
Allt hade denne broder tagit ifrån honom. Allt hade fallit sönder, i samma stund denne broder visade sig, sådan han var, och lämnade honom ensam med olyckan. Äfven öfver hans goda namn och rykte hade brodern makt, emedan han bar namnet med laglig rätt, liksom han med laglig rätt förgrep sig på skogen.
Högra handen höll majoren knuten kring kontorssaxen. I tankarna högg han hål efter hål i pulpetens vaxduksmatta. Häpen betraktade honom inspektoren, undrande hvad som komma skulle.
Då erinrade sig majoren, hvar han var, och i det han hårdt slog saxen i pulpeten framför sig, sade han kallt och lugnt:
— Stenman väntar på ett svar. Han ska få det. Om min bror säljer sin skog, så är det hans ensak. Sannolikt har han haft sina skäl. Men jag känner inga sådana. Hos mig skall skogen stå, som den stått, ramlade den också rundt omkring i hela Sverige.
Detta var stora ord, och emedan inspektoren då icke kunde ana, hur djup schismen var mellan majoren på Kolsäter och brukspatronen på Björknäs, tog han heller icke majorens ord på fullt allvar, utan tillät sig tro, att de en dag kunde lämna plats för en nyktrare åskådning af sakläget. Skakande på hufvudet betraktade han genom fönstret sin husbonde, då denne med häftiga steg vandrade genom snödrifvorna från kontorstrappan och fram till herrgården.
Inspektoren hade dessutom ej talat sanning, när han påstod sig icke veta, hvem det var, som köpt skogen af brukspatronen på Björknäs. Detta hade han förtegat, endast emedan han visste, att skogen var en ömtålig fråga att vidröra för majoren. Ännu ömtåligare hade emellertid frågan blifvit, om han talat rent ut och sagt, att köparen var en bonde.
Vi befinna oss nämligen nu i början af sextiotalet, och viktiga omändringar i Sveriges inre öden förbereddes vid denna tid. Bondeståndet ryckte fram, och den gamla adeln trängdes alltmera tillbaka. Men adeln var icke sinnad att gifva sig utan strid. Antagonismen mellan herremannen och bonden antog under den inbördes kampen otroliga dimensioner, och mången adelsman kunde icke uttala ordet bonde utan att gifva detsamma en bismak af förakt.
Det var emellertid en bonde, hvilken köpt skogen på Björknäs, och denne bonde hette Måns Ersson. Hans gård syntes från stora landsvägen, när man från Kolsäter for till Björknäs, och den låg närmare Björknäs. Från Kolsäter och dit hade man nära fyra mil att åka.
Gården låg omgifven af åkrar och gärden, och dess röda väggar syntes från vägen afteckna sig mot några glesa, hvita björkstammar. I två generationer hade den tillhört samma släkt, hvilken motstått godsägarnas försök att få köpa såväl ägor som skog. Måns Ersson, som själf kunde minnas farfadern, hvilken där brutit åker och där timrat den första stugan, hade flere barn, och hans äldsta dotter var redan gift med en ung bonde, hvilken arrenderade en utgård, som lydde under Björknäs. Där hade han funnit vägen, hvilken ledde till köpet af brukspatron Mörks storskog, och Måns Ersson hade dessutom ord om sig att alltid finna vägar, när han ville fram. Måns Ersson var en småväxt kraftig man, som ägde både klokhet och pengar. Som de flesta af sina likar var han en adelsfiende, och när han sökte dölja detta, skedde det endast därför att han ville få köpa och sälja med alla efter behag. Ty Måns Ersson köpte skog och sålde, och det var bekant i bygden, att medan adelsfamiljerna rundt om började tvingas att se på styfvern, tätnade sedlarna i den gamla slitna läderväskan, hvilken Måns Ersson dolde under den väl tillknäppta vadmalsjackan.
Denna tid började de, hvilka hade godt väderkorn, förutse, att ekonomiska kriser måste komma. Få voro bland den svenska adeln de, hvilka förstodo att hålla på penningen, och samla i ladorna gjorde de flesta icke. Måns Ersson hörde emellertid till dem, hvilka hade godt väderkorn, och då han gjorde täta stadsresor och var väl hemmastadd i bankerna, visste han om andras ställning mera, än hvad han fann nödigt att tala om. Själf var han van att göra resor äfven i bygden, och det ordet gick om honom, att han visste bättre besked om skogarnas och egendomarnas värde på många mils omkrets än någon af dem, som körde med par eller åt med silfvergaffel. När hans underläpp sköt fram öfver det gråa hakskägget, som gick från ena örat till det andra, såg han ut, som om han haft hela socknens väl och ve i sitt våld, men aktat sig att säga, hvad han visste.
Just den minen hade Måns Ersson anlagt, när han ett par gånger som af en händelse hört sig för med förvaltaren eller inspektoren, om möjligen majoren kunde vara sinnad att sälja skog. Och denna förfrågan var det också, hvilken på sin tid föranledt inspektor Stenman att inför majoren vidröra en dylik eventualitet.
Under de sista veckorna hade Måns Ersson emellertid icke träffat inspektoren, och hvad majoren tänkte om hans spekulation, kunde bonden alltså icke veta. Men att det måste vara ondt om kontanter, därom trodde sig Måns Ersson kunna vara säker. Ty storartadt gick det till på herrgården, och det, som förtjänades där i reda pengar, kunde icke räcka långt.
Så kom det sig, att Måns Ersson en dag i april åkte upp till Kolsäter. Hästen lämnade han dock vid stallet. Ty åka upp på själfva gården vågade han icke. Därtill var hästen för ful och släden för simpel. Själf kände Måns Ersson djupt, att han bara var en bonde, och förödmjukelse ville han undvika. Mer än en hade han fått smälta under ett långt lif. Nu gick han långsamt fram, osäker om han borde stiga uppför den höga stentrappan med dess stängda port eller gå omkring byggnaden och söka en annan ingång.
Till sist valde dock Måns Ersson hufvudtrappan, och efter något parlamenterande i vestibulen, insläpptes han af Tilda i majorens yttre rum. Där stannade han vid dörren, värderande rummet med dess möbler och jaktmunderingen, som hängde på väggen. När majoren kom in, bugade sig Måns Ersson, men icke ödmjukt, utan med själfkänsla.
De båda männen kände hvarandra, och majoren trodde, att bonden kom med anledning af någon gammal trasslig fråga rörande underhållning af kronans landsväg. Härom hade nämligen en gång mellan Kolsäters gård och bondehemmanet redan under gamle excellensens dagar yppats tvist. Och denna tvist hade under årens lopp mera än en gång blossat upp igen och kunde vid tillfälle alltid förnyas.
Han hälsade därför en smula kort, och frågade bonden, hvad besöket gällde.
Måns Ersson såg rätt fram mot runda bordet, där jordgloben stod, och yttrade:
— En gång har jag stått här förr. Det var i gamle excellensens tid. Men för den saken kommer jag icke nu.
Majoren blef uppmärksam. De båda männen stodo midt emot hvarandra på golfvet, och med en plötslig rörelse vände majoren sig om mot skrifbordet, tog plats i karmstolen och sade hastigt:
— Sätt dig! Du kanske är trött.
— Tack, svarade Måns Ersson. Men det passar nog bäst, om jag står. Jag vet inte än, om majoren vill höra mig.
Majorens anletsdrag stramades till och hans blick blef hvass.
— Hvart vill du komma? sade han.
— Det är svåra tider för alla, fortfor Måns Ersson, och hög som låg kan icke vara utan känning af dem.
Majoren nickade, och Måns Ersson fortfor att tala om de dåliga tiderna. Säkrare och säkrare blef den lille mannen, där han stod nere vid dörren som vuxen fast vid mattan, från hvilken han icke flyttade en fot. Pälsen hade han öppen, och ned öfver den brokiga låga västen dinglade snibbarna af den hvita ylleduken, som satt virad kring halsen.
Majoren förstod honom emellertid icke. Ödmjukt och undfallande talade Måns Ersson, och på många finurliga krokvägar nalkades han sitt mål, och då sköt ur hans små grå ögon fram en snabb forskande blick, hvilken gjorde majoren ännu mera tveksam angående mannens afsikter. Till den grad missförstod han också bonden, att han hela tiden satt och tänkte på, hur han utan att blamera sig själf, skulle kunna svara nej på den begäran om penninghjälp, hvilken han ofelbart väntade som det långa talets korta mening.
När därför Måns Ersson gjorde en paus, som ville han hämta sig ett ögonblick, reste sig majoren upp och yttrade kort och godt:
— Ja, kära Måns Ersson, det gör mig ondt. Men jag har inga pengar att undvara.
Måns Ersson såg förbluffad upp, och en glimt af ett leende upplyste de skarpt skurna dragen. Men han nickade endast till svar och genmälde:
— Så illa står det nog inte till, så att jag är ute och lånar. Jag ville bara fråga, om majoren anser sig för god att inlåta sig i affärer med mig eller inte.
— Det beror på, hvilka slags affärer det är frågan om, kom svaret.
— Vill majoren sälja skog? frågade bonden rent ut.
Majoren gick två steg baklänges. Omslaget i tankegång verkade på honom, så att han måste lägga band på sig för att icke bryta ut.
— Hur kommer du på det? frågade han som för att vinna tid att klara sina tankar.
Bonden såg herremannens uppror, men han var beredd därpå, och det skrämde honom icke. Dess innersta orsak var honom obekant, och högmodet mot bonden var han beredd på att mota. Oberörd af allt annat än det mål, han fullföljde, stod han kvar på mattan.
— Det sägs, att äfven stora herrar i dessa dagar behöfva pengar, sade han.
Majoren kände i detta ögonblick inom sig något, som liknade den känsla, han erfarit, då han en gång i sin ungdom efter flere nätters vaka gripits af svindel. Generationers stolthet var det, som i detta ögonblick sved inom honom. Och i första hettan föreföll det majoren, som vore hans ärliga namn icke rent längre. Den gamla känslan för skogen vaknade inom honom, och majoren kände det, som om ingen kunnat skymfa honom hårdare än den, hvilken vågat göra honom ett sådant anbud. Hvasst såg han upp mot bonden och svarade:
— Så illa står det inte till hvarken med mig eller Kolsäter.
Måns Ersson syntes öfverlägga en stund. Så såg han upp igen och svarade:
— Brukspatron på Björknäs reder sig nog, han också. Men han har ändå sålt.
Då såg majoren rödt för sina ögon. Med knutna händer stod han framför bonden och skrek:
— Har min bror sålt sin skog till dig?
Bonden ryckte till, men flyttade sig icke ur stället. Äfven han höjde rösten, när han svarade:
— Jag har köpt storskogen på Björknäs och betalat den dyrt.
Utom sig pekade majoren på dörren och röt:
— Ut bonde och vet hut.
Måns Erssons ansikte blef eldrödt af förbittring. Mycket hade han väntat sig, men icke detta.
— Reda pengar af en bonde är bättre än att dragas med lån i en bank, sade han vredgadt.
Men majoren lät honom icke fortsätta.
— Rider dig djäfvulen, karl? skrek han. Vågar du bjuda mig pengar för min egendom i mitt eget hus? Ut, säger jag.
Måns Ersson gick. Långsamt och tryggt klef han fram öfver gårdsplanen, i det han stoppade in sin ytterhalsduk och knäppte pälsen omkring sig. Därpå tog han vägen ned till stallet, löste hästen och satte sig i släden. Men när han kommit ut i allén, vände han sig om, spottade och knöt näfven upp emot Kolsäters fönster. Därpå ryckte han i tömmarna för att sätta Blacken i fart. I aprilvädrets menföre körde han bort öfver gärdena.
Majoren hade genom detta uppträde fått en ny stöt på den ömma punkt, hvilken icke så lätt ville läkas. Hårdt hade det gripit honom, att han för första gången i sitt lif erfarit, hvad det ville säga, när en brutal penninghand sträcktes ut efter hans egendom. Men djupare än allt grep det honom dock, att det varit broderns exempel, hvilket gifvit bondspekulanten mod att i hans eget hus göra attentat mot hans egendom. Tanken att han och brodern delade samma namn kom som en ny grämelse till allt, hvad förut slagit samman öfver hans hufvud.
Då hände en dag det oundvikliga, att de båda bröderna möttes. Så många månader hade nu förgått, att majoren nästan upphört att räkna med denna eventualitet. Sex mil skilde de båda egendomarna från hvarandra, och sällan behöfde deras vägar numera korsas.
Men det hände ändock. En dag i början af maj var det. Snön låg ännu kvar öfver de våta vägarna, och med lätt släde gick det ännu att komma fram. Majoren åkte för enbet och Spets satt bakpå. Skuro medarna igenom, steg han af hundsfotten och gick bredvid i modden. Svettig och frustande arbetade sig hästen fram.
Brukspatronen kom därför åkande i vagn. Ty Björknäs låg mera öppet, och där skogen icke skyddade, tog föret tidigare slut. Dessutom åkte han icke ensam. Mina Charlotta satt bredvid honom i suflettvagnen.
De båda åkdonen möttes i kröken bortom Bonga kyrka, där vägen svänger in i granskogen. Majoren körde i skridt öfver gärdet, där snön tinat upp isskorpan, på hvilken släden eljest gled, och bakom halfsprang Spets, medan majoren höll tömmarna. I detta ögonblick svängde droskan ut ur skogen, och de båda bröderna möttes. Utan att afvakta någon befallning från husbonden, höll brukspatronens kusk in hästarna. Instinktlikt följde majoren hans exempel.
De båda åkdonen stodo nu sida vid sida. Och sedan de nödvändiga hälsningarna utbytts, uppstod en obehaglig tystnad. Bundna af de båda kuskarnas närvaro mätte bröderna hvarandra med egendomliga blickar. Mina Charlotta var den enda, som behöll kontenansen. Med fullt korrekt och deltagande min beklagade hon de olyckor, hvilka slag i slag brutit in öfver svågern.
— När sommaren kommer, hoppas vi få komma öfver igen, slöt hon.
— Brite lär svårligen vara i stånd att någonsin mer mottaga några visiter, svarade majoren.
Med full afsikt lade han all den skärpa, han förmådde, i dessa skenbart oskyldiga ord. Och Mina Charlotta var genast i begrepp att svara.
Då inträffade det oväntade, nämligen att brukspatronen endast med en min tystade sin hustru, och att Mina Charlotta ögonblickligen tog sig samman och teg.
Majoren såg detta och gjorde en grimas af nöje. Moster Olivias huskur rann honom i tankarna. Men i samma stund sköt blodet upp i hans kinder, och med så behärskad stämma, han förmådde åstadkomma, sade han:
— Nå, Nils Göran, du har ju sålt storskogen?
Brukspatronen ryckte till. Men det var nästan omärkligt. Han unnade icke brodern att se, hur väl stöten träffat.
— Jag fick ganska bra betaldt, svarade han kort.
— Jag har hört talas om det, genmälde majoren. Men vet du, hvad jag gjorde?
— Det intresserar mig mindre, kom svaret.
Majoren smålog blott.
— Du kan få veta det ändå, sade han. Jag körde ut tjufbonden.
Fullt korrekt och med å ömse sidor bibehållen värdighet fördes hela detta samtal. Hvarken majoren eller brukspatronen höjde en enda gång rösten. Och dock låg i hvarje ord, hvarje tonfall, i minspelet, som beledsagade orden, en kylig krigsförklaring, mera afgörande än det hetsigaste ordbyte. Utan att se sig tillbaka manade majoren på sin häst att gå vidare. Brukspatronens kusk slog klatsch med piskan. Och inom ett ögonblick skildes de båda åkdonen åt, farande åt hvar sitt håll. Hastigt ökades afståndet dem emellan.
När släden kommit in i skogen, vände majoren sig om och gaf Spets tömmarna. Kusken steg upp på fotbrädet, och släden kom åter i fart. Rak som om han stått i ledet, mötte han majorens blick, och icke en min förrådde, hvad han tänkte eller ens att han tänkt någonting alls. Men majoren förstod, att från denna stund skulle brödernas fiendskap vara känd ibland alla, och för sin del gitte han ej längre dölja förhållandet.
På hemvägen kom dock skamkänslan öfver majoren ånyo, och i det han vände sig om mot Spets, afbröt han tystnaden dem emellan och sade:
— Du behöfver inte berätta där hemma, att vi mötte brukspatrons.
Spets skyldrade med piskan till svar.
— Jag berättar ingenting, majoren, svarade han buttert.
När majoren kom hem, lyste ett ensamt ljus från öfre våningen honom till mötes. Detta ljus var ständigt det första, han såg. Ty det kom från de rum, hvilka blifvit inredda åt Brite, och där hon nu framsläpade sitt lif, ensam med en sköterska, hvilken doktorn anskaffat. Förr hade detta ljus städse fått honom att påskynda åkdonets fart. Numera skrämde det honom, och han pinade sig själf med den önskan, att vägen varit längre.
Detta ljus brann natten om. Ty i mörkret vaknade den sjuka och blef vild. Manlig hjälp måste då tillkallas. Mer än en gång hade majoren gått upp där själf och i tysta natten stridt med Brite om hennes eget lif, till dess att hans egna krafter hotade att svika honom. Dessa nätters minne var det, som skrämde honom, när han på hemvägen mötte det ensamma ljuset.
Det skrämde honom med minnet af den nya Brite, hvilken i hans själ ständigt skulle fördunkla minnet af henne, hvilken han en gång älskat.
Mildt föll detta sken ned öfver den dunkla gårdsplanen, där slädens medar gnisslade mot sanden, detta olyckans ljus, hvilket ensamt brann öfver Kolsäter.